Om

Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad.
Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3

Twitter: @pippiglassbil

Mer info om mig: http://frokenmissnojd.bloggo.nu/Lilla-Jag/ 

Presentation

Senaste inlägg

Fiction...

...a story...





Att åtminstone försöka sätta sig in i hur andra känner. Ibland så behöver kanske träffa andra som på något sätt har det som man själv har det. Det ger igenkänning, att man inte är ensam och förhoppningsvis en djupare kännedom om en själv. Så till 'ADHD-kursen: livsvanor och stress' hade jag väl nog i alla fall några förhoppningar om att få lära mig något nytt. Kanske även om mig själv...


Kursen så: 
Att ta hand om sig själv - dvs ge sig själv de bästa förutsättningarna. Finna sina stressorer och riskminimera de som går. Att ha rutiner för hur dagarna ser ut; för sömn, mat, aktiviteter osv (att det sker på regelbundna tider). Använda kalender som finns lätt synlig - där viktiga saker och möten skrivs upp => man får bättre koll på hur tiden ser ut över dagarna. Man behöver därmed inte oroa sig lika mycket för att glömma viktiga möten, betala räkningar etc. Helt enkelt för att känna att man har kontroll över sin dag och sina veckor. "Hoppla..." som min terapeut sa när jag berättade det för honom. Jag ska ju som bekant lära mig att släppa på kontrollen...

Sömn är viktigt för att lättare kunna fokusera (nähäää…). Försök ha en god sömnhygien och regelbundna tider för när man går och lägger sig och när man går upp. Försök att undvika att sova/alltför mycket stillasittande på dagarna för att få lättare att sova på natten. Joruuu…

Kost - att ha regelbundna måltider. Inte slarva med maten, att äta näringsriktigt och inte för mycket tom snabb sockerenergi. => blodsocker/insulinbalansen i kroppen hålls i balans och hjärnan får då en jämn hög energinivå och man får lättare att fokusera.

Fysisk aktivitet - frigör endorfiner (=> bättre mående) + bli av med överskottsenergi (=> minskad rastlöshet + lättare att somna). Träna regelbundet och ta tillfällena som finns under dagen med vardagsmotion (trappor, promenera, bära matkassar etc).

Hmmm… Låter det här som någon vi känner?

Den här personen kämpar mot herr Saxhand, vissa dagar skriker det rent ut sagt. Att ge efter skulle innebär en lättnad för stunden. Men jag vet ju att han kommer tillbaka. Så att hålla ut - tills dess att han är ett minne blott - tills han inte längre finns kvar. "Blackbird - fly away. May you never be broken again." 


När man inte kan sin "Hedvig"...

Ja, ni minns väl patienten "Hedvig" som Christian Dahlström intervjuade i podden sinnesjukt? Nu har Christian skrivit ner granskningen av Soki Choi på vadardeoression.se Länk till poddavsnitten finns i den texten om man nu hellre vill lyssna. Jag tänker här återge patienten "Hedvig":
-------------------------------------------------------------------------
PATIENTEN HEDVIG

Flera poddlyssnare ser intervjun och tipsar mig om den. En av dem är Hedvig, en biologilärare som uppfattar intervjun i Fråga Doktorn som okritisk, berättar hon:
- Jag tycker att det mest förfärliga var att hon fick sitta helt oifrågasatt. Hin fick sitta och göra reklam för sin bok och Fråga Doktorn-personen, alltså hon som leder det (Susanne Axell), bar: 'Ja, det knapras ju en massa piller'. Hon fick sitta där och göra reklam för boken, sitta där och säga: 'det här botar depressioner'.

Intervjun med Hedvig i granskningen är gjord via telefon i januari 2019, från en sluten psykiatrisk avdelning där hon då har varit inlagd i två månader. Hedvig har nämligen själv stora problem med flera av diagnoserna som Soki skriver om i boken, till exempel depression och ADHD.

Jag frågar varför hon ville att jag skulle granska boken:
- För att jag blev så upprörd att hon fick sitta och berätta om dessa bakteriers verkan och att de botar depressioner, utan att bli ifrågasatt det minsta. Hon fick sitta och göra reklam för en bok och istället (för kritiska frågor) fick hon medhåll av programledaren, med orden 'det knapras ändå så mycket piller'. Och piller kan ju rädda så pass många liv. 

Har du själv haft användning av mediciner, var det därför du reagerade?
- Visst har jag haft användning av mina antidepressiva, det går ju inte att säga annat, eftersom jag har fått ett uppsving, särskilt nu när jag äter Voxran. Jag tyckte mer intervjun var farlig, att man så stort tog bort tabletternas betydelse, eftersom de kan rädda så pass många liv. Att inslaget kan få människor att inte vilja ta tabletter, särskilt när det sägs i ett sånt program som borde ha en ganska stor bas som Fråga Doktorn.

Flera personer har ju hört av sig till mig och tycker att Soki Choi bagatelliserar psykisk sjukdom. Varför tror du att de känner så?
- Därför att det här med kost och motion, det är det där vanliga: 'ja men ryck upp dig' eller 'ta en promenad eller börja motionera så kommer du må bättre'. Och så fort man har varit i det här läget själv eller har någon som står en nära som har det, så vet man att det är inte bara att ta sig i kragen eller äta rätt eller motionera mer. Det ju liksom hjärnan som har fått en sjukdom, och det är farligt att inte ta psykisk ohälsa på allvar. 1600 självmord om året säger väl en hel del om att det inte är att leka med. 

                                                (--------)

Renlevnadsmänniskan Hedvig
Låt oss återvända till patienten Hedvig, biologiläraren som tipsade om Soki Choi i augusti. Hedvig berättar från det slutna psykiatriska avdelningen om sina egna kostvanor:
- Jag tänker ju på att få i mig utav alla näringsämnena som proteiner och vitaminer och mineraler för att orka träna som jag gör. Sen kan jag äta onyttigt också för att det är gott, men inte i allt för stor mängd. Så mycket frukt och grönsaker och yoghurt och sådana saker. Sen första augusti har jag i stort sett helt slutat äta vitt socker också.

Och du har fortsatt träna under den perioden?
- Japp. Lika mycket som vanligt. Jag springer och kör styrketräning. Jag springer typ femton kilometer tre gånger i veckan och så kör jag styrketräning tre gånger i veckan. 

Vad springer du en mil på?
- Nu senast så sprang jag på strax under trettiofem minuter, men då har jag varit inlagd ett bra tag så att jag inte har kunnat träna på den nivån. Så det går ganska fort.

Du har alltså uteslutit socker, du äter varierat, äter bakterierik mat som hon rekommenderar, och ändå så åker du in på psyket gång på gång. Hur länge har du varit inlagd den här vändan?
- Jag har varit inlagd sedan mitten av november, och ska väl förhoppningsvis kunna skrivas ut nästa vecka. Så det är nästan två månader den här gången.

Soki skriver väldigt mycket i boken om just ADHD och depression och hur pass bra det här är mot de diagnoserna. Du följer omedvetet hennes råd, och nu har du varit inlagd i två månader, är det en korrekt beskrivning?
- Det är en korrekt beskrivning. Och jag har tidigare varit inlagd fyra gånger, på grund av depression och min sömnlöshet.

Hedvig är alltså, visar det sig, en renlevnadsmänniska. Yoghurt, frukt, motion och inget socker. Trots det fortsätter hon åka ut och in på psyket. 
---------------------------------------------------------------------

Mumbojumbotrams går så bara bort. Att inte tro att psykisk ohälsa går att äta och träna bort. Ingen av oss med psykisk ohälsa är den andra lik. Det finns inget "ett gips fits all". Många av de som drabbas idag av psykisk ohälsa har sitt arbete att tacka för kaffet... 


Samvetsstress - ett väldigt fult ord. Kortfattat handlar samvetsstress om stress som uppstår vid upplevelsen att inte räcka till och där konsekvenserna av att inte räcka till är att någon annan drabbas. Ju större samvete och ju större skillnad mellan det känner att du borde göra, och det du klarar att göra, ju större blir samvetsstressen. Hur människor påverkas av samvetsstress är såklart individuellt. Vissa kan arbeta med hög samvetsstress i ett helt liv utan att påverkas något nämnvärt. Andra behöver bara inte mer än något år av för hög samvetsstress innan väggen. Problemet är att det inte riktigt går att veta vilken typ man är. Över en natt kan en människa gå från att känna sig odödlig till att inte komma upp ur sängen. 


Så gott som samtliga yrkesgrupper aktiva inom vård, skola och omsorg upplever att arbetsbelastningen har ökat. Att varje ny budget innebär att ytterligare någon eller några arbetsuppgifter ska utföras. Samtidigt ställer de som tar del av tjänster i vård, skola och omsorg allt högre krav. Samhället måste utvecklas. Alla måste hela tiden bli bättre. Kvalité på sjukvård, omsorg och skola förväntas öka i samma takt som kvalitén på annat i samhället ökat. Jag vill påstå att detta är en omöjlighet. Att det inte alls leder till högre kvalité i vård, skola och omsorg att färre ska göra mer. Att det leder till att avståndet mellan det man förväntas göra och det man har möjlighet att göra bara ökar. Och att det leder till en allt större samvetsstress.

Socialsekreterare som inte känner att det finns möjlighet att ge de utsatta människor i behov av stöttning som de träffar den hjälp de behöver och har rätt till. De ställs själva inför konsekvenserna av detta. De ser på nära håll hur det mänskliga lidandet bland de som har det värst i samhället ökar, pga att tiden inte längre räcker till. Lärare som upplever hur allt fler elever i klasser får svårt att klara skolan, samtidigt som tiden för varje elev minskas. Hur stora deras konsekvenser deras misslyckande som lärare får för barn och unga. Läkare på vårdcentralen som förväntas träffa patienter på allt kortare tid för att hinna med all dokumentation och ser hur kvalitén på vårdcentralens verksamhet blir allt sämre, att det drabbar de som söker hjälp. De får säga nej till allt fler människor med psykisk ohälsa som vill få hjälp av en psykolog, men där budgeten inte tillåter att läkaren remitterar vidare. 

Exemplen på yrken är många. Grundproblemet detsamma. Anställda i vård och omsorg ställs hela tiden öga mot öga med de som drabbas av att förutsättningarna för att leva upp till kraven på verksamheten blir allt sämre. Det blir allt svårare att koppla bort jobbtankarna på fritiden. Sömnen drabbas. Familjelivet drabbas. Den egna mentala orken minskar. Samvetsstressen gröper långsamt ur människors själ. Ända till de inte orkar längre. Till den plötsliga kraschen. Väggen. Och då kan det vara för sent.

Det som gör samvetsstressen till en sådan lömsk källa till psykisk ohälsa är att det oerhört svårt för den drabbade att själv säga stopp när gapet mellan krav och möjligheter vuxit sig övermäktig. Då tar nämligen samvetet hjälp av sina kollegor skuld och skam. Är du drabbad av samvetsstress och erkänner du för dig själv att du inte klarar ditt uppdrag att hjälp andra människor kommer du med all säkerhet att känna skuld och skam och du säger ifrån. Skuld och skam är kraftfulla känslor som hjälper till att öka samvetsstressen ytterligare. Det blir en negativ spiral som du måste få hjälp med att bryta. 

Det kan också tillkomma en annan sorts skam. Skammen över att må dåligt. Känner så väl igen mig i vad min vän (från en av perioderna på slutenvården) skriver nedan. Hur det var innan jag slängde upp dörrarna på vid gavel.


Vissa återhämtar sig, andra återhämtar sig aldrig och får sin psykiska ohälsa som en ständig livskamrat. Ett liv där man ibland glömmer bort att vara snäll mot sig själv och istället börjar ifrågasätta sig själv. Att inte veta vad som händer med en själv. Känna att man inte riktigt känner igen sig själv. "Vart tog jag vägen?" liksom... Vilja hitta hem igen - vilja hitta sig själv. Finna basen. Men ibland så tynger bagaget bara  mer och mer. Demoner som jagar och tär - täpper till och tar all luft. 

Var är jag nu i det hela? Jag är trött, så innerligt trött. Tre veckor utan sömn och där huvudet konstant är på som ett flipperspel känns. Måste vila. Jag och hjärnan måste göra upp, vi måste deala. Vem av alla mina jag får då vara kvar. Kan inte ge ett bra svar. Vet inte vad som är vad, illusion eller inte. Vad fan är på allvar?

Vuxenlivet...

Det är sannerligen inte alltid så lätt att vara vuxen. Tänk om man kunde säga upp sig från vuxenlivet, i alla fall stundvis för att kunna få den viktiga återhämtningen. Att bestämma sig för att man bara vill ta det ansvar som passar en åttaåring. Gå på en McDonald's och tro att det är en trestjärnig Michelinrestaurang. Tycka att M&M är bättre än pengar, eftersom man kan äta dem. Få springa barfota över mjukt gräs utan att någon undrar vad man är för något, Gå omkring i smuts- och matfläckar som på ett barn ser enbart gulliga ut. Att få plaska i regnpölarna utan att någon undrar om hissen går hela vägen upp. Komma hem och värma sig med goda mackor och varm choklad som någon av föräldrarna har gjort.

Att komma tillbaka till den tid då livet var enkelt. När allt jag kunde något om var färger, multiplikationstabellen och barnsånger. Med ingenting som bekymrade mig, för allt jag visste att jag inte visste, brydde jag mig inte om. Allt jag visste var att vara lycklig för att jag inte kände till de bekymmer jag skulle bekymra mig för. Att få tro att världen är rättvis och att alla är ärliga och snälla. Att få tro att allt är möjligt. Att ha möjligheten att bli överväldigad av de små sakerna och händelserna igen. Att få leva enkelt igen. Inte ha en dag som består av datatrassel, berg och dåliga nyheter. Inte behöva tänka på om pengarna kommer räcka hela månaden eller inte. Få slippa krav och måsten, skvaller och att mista människor jag tycker om. Att få tro på att betydelsen av en kram, ett vänligt ord, drömmar, sann rättvisa och fred. 

Visst borde man få det stundvis? Bara säga "Här är mina krav och räkningar. Härmed drar jag mig officiellt tillbaka som vuxen! Vill du diskutera detta får du fånga mig först. Kul - om jag får leka med dina grejer så får du leka med mina. Vi ses i sandlådan…"

Kom som du är...



Från att ha gömt sig själv till att pröva sina vingar...






Finna sinnesro...





pain...

All denna smärta - allt som gör så ont. När man mår ganska så bra är det lätt att låta omvärldens reaktioner bara rinna av en. Men när man är i botten - när det är som sämst - när att bevara ytan utåt känns så viktigt. Det är då... inombords... när tomheten tränger sig på. Det är då det känns som att jag inte ska orka mer. När jag känner mig helt tom och ligger där med tårarna rinnande ner för kinderna samtidigt som de blöter ner min kudde. Att känna sig så misslyckad för en liten bagatells skull. Tröttheten tar ut sin rätt och med den kommer tröttmössan. Så ansiktet utåt är på och rutiner som jag klamrar mig fast vid som att de vore en livlina. 

Nu har något hänt. Det äggskal som jag så hårt har hållit i har börjat spricka. Och jag tillåter det - även om det är jobbigt. Jag till och med sparkar bort vissa delar av skalet själv. Men de flesta bitarna har - bit för bit - sakta plockats bort av familj, bästa vänner och min terapeut. Utan skalet på är det svårt att hålla kontrollen på allt. Och det är ju den jag ska släppa. Men det är så svårt. I diskussioner med min terapeut så framkommer att i stort sett alla mina urflippningar beror på att jag inte har haft kontrollen. The smug smile i hans ansikte när han får mig att säga "ja, det var den där kontrollen igen". Gaaaah liksom...

Men det går framåt. Jag är mer och jag känner mer. Samtidigt så får jag då ta att det gör ondare. Men att för stunden undvika det genom tramsande eller självskada - för att för en kort vinst att det onda släpper - är på lång sikt en förlust och orsakar bara mer smärta. Så lätt att resonera så här - som med så mycket annat här i världen: det är lätt i teorin - men fan så jobbigt i praktiken... Att vara snäll mot sig själv och ta hand om sig själv. Inte vara så dömande mot mig själv. Att döma mig själv långt hårdare än jag någonsin skulle kunna komma i närheten av om det gällde någon annan. Då har jag lätt att se förklaringar och att vi är mänskliga. Det måste gälla även mig - vi är människor och därmed inte felfria och jag damp inte ner på den här planeten för att vara alla till lags. Att inse att jag inte behöver vara så där perfekt som jag alltid försöker vara. Att tillåta mig gör fel utan att samtidigt göra mitt beteende till en fars. Det är okej att vissa dagar ha tröttmössan på - att jag då snubblar runt och famlar i mörkret. Samtidigt så är jag så envis och dunkar huvudet hårdare och hårdare i betongväggen - "någon gång kommer den att rasa!". Det gör den ju inte. Finn en annan väg - en som gör ondare än ont - men som kommer att leda ut i ljuset till slut.

"Searching for the way, push harder everyday. It's deep inside, that shining light. But I'm scarred, by barriers placed in my path. I'm scathed. This ride that takes me through life. Leads me into darkness but emerges into light." (Unbound - Avenged Sevenfold)

Psykisk ohälsa syns ju inte utanpå - som när man har brutit ett ben. Den som är stukad själsligt hoppar ju inte omkring på kryckor direkt... 


Ofta funderar jag över varför den psykiatriska vården har kommit så i skymundan. Jo, givetvis är det beroende på det stigma som den har omgett sig med. Ett stigma som jag märker är på väg att brytas i vårt samhälle. Tänk när psykisk ohälsa börjar "botas" i lika hög andel som fysiska åkommor - hur många liv skulle då inte kunna räddas?

När jag är i svackornas lågland så är mina rutiner en livlina. Minsta avvikelse och jag flippar. Ja, kontrollen... Att bryta gamla vanor funkar i träning för då är hjärnan som inställd på just träning. Men när det kommer till en verklig situation så skriker hjärnan - KRIS! - och den har på ingen tid glömt all träning och allt det positiva som faktiskt finns. Som besvärjelser studsar vissa tankar runt i min hjärna - de är som egenhetsritualer i sportens värd. Lite som i konsten att inte jinxa. Meningar i huvudet som "Om jag bara älskar lite mer, så kommer jag att bli sedd och bekräftad" och liknande. Jag undrar hur ofta jag gjort saker i mitt liv som besvärjelser? "Om jag bara gör detta, kommer det jag önskar att hända" eller omvänt "om jag inte gör detta kommer jag att misslyckas eller bli övergiven". Hur nära är det mellan besvärjelser och vidskepelse och i hur hög grad handlar det om en önskan att styra livet?

Det finns besvärjelser och så finns det besvärjelser. Jag minns hur jag på Stenmarks tid hade idéer som: Om jag tittar på honom så åker han omkull, men om jag inte tittar så vinner han. Okej, nu tittade jag - och han vann ändå. Men alla tittade inte - det var kanske deras besvärjelser? Rätt oskyldigt ändå eller hur? Redan då visste jag ju att det bara var hittepå - och att det kanske till och med var ett skäl för att slippa stå vid teveskärmen, hoppas att skulle vinna och inte köra ut sig någonstans mitt i slalombacken. Det var kanske den där anspänningen jag ville slippa och så klädde jag den i besvärjelser? Jag vet inte - nu tittade ju jag ändå på just Stenmark. Min dragningskraft till att se på sport är alltför stor för det omvända alternativet. Men nog känns det i kroppen allt - likaså som när LAGET spelar. Ibland vågar man inte titta - men man gör det ändå. Men i sporter som tennis som kan pågå i evigheter - när anspänningen kan bli FÖR stor. Tja... Jo... Men det ju som sagt ganska oskyldigt när det gäller i sportens värld - och jag är klart medveten om att mina tankar och mitt beteende inte kan styra utgången. Och ändå... 

Men är det lika oskyldigt när det kommer till verkligheten? När man inte talar ut och ber om det man behöver - att orden klingar av. Jo, jag kan snacka om allt möjligt - för snacka är jag bra på. Men när det kommer till vissa delar av mig själv då... Nu har jag blivit bättre att tala om mig själv och det som ligger och trycker i mig. Jag kan dock se själv att mina känslor kommer fram mycket mer i skrift än när jag ska prata om dem - då är det som att jag pratar om någon annan. Men våga släpp skalet - börja där jag är trygg - där jag är omtyckt och älskad för den jag är, inte för det jag presterar. Ja, jag vet att jag är sedd och älskad. I vissa lägen så kommer dock något som kan liknas vid ett vidare bekräftelsebehov (som de flesta av oss har, i mer eller mindre mängd). Det här behovet går inte riktigt att ta på - men det leder till en miljon besvärjelser i tankar. Om jag bara drar ett roligt skämt till, om jag bara lyssnar en gång till, om jag bara masserar ryggen en gång till, om jag bara stannar uppe hela natten en gång till, om jag bara dricker ett glas till, om jag bara beskriver min längtan en gång till, om jag bara - då... ja, då kommer det magiska att hända. 

Poff säger det. En dag säger det poff! En dag blir jag varse besvärjelserna. Det blir dags att möta verkligheten. Det är dags att möta livet. Vem är jag blottad på mina besvärjelser? Ett svar kan vara: En naken, stark och sårbar kvinna som väljer att vara snäll mot sig själv. En kvinna som omgiven av så mycket kärlek, som kommer strömmande mot henne från många olika håll. Att visa ilska, att visa tårar, att visa äkta glädje - från moll till dur. Att ha öppnat sig - att ge och ta emot - livets mirakel. En fri kvinna som kanske, kanske, lever med färre skygglappar?

Som kommer till klarhet...

Det här med psykisk ohälsa är som ni vet ett ämne som berör mig starkt. Dessutom så blir jag illa berörd när det kommer artikel på artikel av sådana som anser att det är för många som kallas psykiskt sjuka - att normala livskriser förvrids till sjukdom. Lika illa berörd blir jag av människor som aldrig lidit av psykisk ohälsa som delar dessa artiklar som om de vore en självklar sanning. Att det för de flesta bara skulle vara med ett kamma sig liksom... Visst finns det säkert sådana fall. Men för att vara en som lider av psykisk ohälsa - skulle detta vara en normal livskris... ett vanligt downfall i tillvaron... då vill jag inte ha dem. Jag har inget emot att livet går upp och ner - för det är ju så det ska vara. Att man ska klara av de vanliga downsen. Men det här - det är något helt annat. För att omges av ett mörker som är en kamp att tränga sig igenom. När man bara vill stänga ute omvärlden och vara i sitt eget skal.

Det kan finnas ett litet uns av sanning i de här artiklarna (annars skulle ingen köpa detta fabulerande) liksom det finns i artiklar som skriver det motsatta - att även minsta problem är psykiska krisen MEGA liksom... Som med så mycket annat i samhället saknar jag nyanserna. Den sistnämnda gruppen blir av de flesta bara förlöjligade medan den första då många försöker gälla som absoluta sanningen som jag skrev ovan. Faran med detta ser jag då vara att många som har verklig psykisk ohälsa i än högre drag drar sig för att söka hjälp. Alla säger då att det är en livskris - att det då ska vara så här... Och sen är det för sent... För som man säger - man ska vara frisk för att orka vara sjuk...

Däremot så välkomnar jag att debatten lyfts - jag önskar bara många fler nyanser i den. För att bryta tabut och stigmat kring psykisk ohälsa - att det är okej att må dåligt, det är okej att söka hjälp - tror jag är enda vägen att få fler att faktiskt söka hjälp i tid. Går man istället och drar på hjälpsökandet för att "det är en livskris" så kan det vara så att man når den punkten där man inte längre vill ha någon hjälp. Jag kan bara vara tacksam för att folk omkring mig fick mig att söka hjälp när jag tyckte jag fixar det här. Och det här med ryck upp dig och positiva tankar - ja, då skulle jag vara världens friskaste människa... Jag försöker fortfarande finna det positiva i saker - ibland in absurdum så det blir dålig satir av det. Men hur många gånger har inte jag försökt göra lika mycket och samma saker som när jag var frisk - med resultatet att jag totalkrockar med mig själv. Så jag väljer att lyssna på dem som hjälper mig på vägen att bli frisk.

Nu har jag en bra omgivning. Många frågar hur det känns, vad jag har för symtom, om det finns något jag behöver ha hjälp med, hur medicinerna fungerar för mig och så vidare. Frågor som jag vet att många andra med psykisk ohälsa inte får. Men så fort de får någon fysisk sjukdom - kan vara så banalt som en förkylning - så kommer frågor på det. Att människor blir mer oroade över förkylningar än den psykiska ohälsa som tar alltför många liv. Att prata om fysiska sjukdomar är oftast inga större problem. Men när det går från att vara fysiskt till att vara psykiskt så blir det genast mycket svårare att prata om det. Detta mycket beroende på tabun och fördomar - för just fördomar finns det mycket av när det gäller psykiska problem.

Det kan vara allt från att psykiska sjukdomar inte existerar och att man bara är en svag och löjlig individ. Att man borde ta sig i kragen och sluta tycka synd om sig själv, till att man är en galning som är en potentiell mördare eller åtminstone en farlig brottsling. Fördomar som dessa är stigmatiserande och bidrar till att folk drar sig än mer in i sitt skal av skam. Det är en jargong som säger att det är fel att vara psykiskt sjuk, det är något dåligt och det är skamligt att vara drabbad. Just den känslan av skam leder till att många drar sig för att söka hjälp. Jag tycker att det är väldigt viktigt att uppmuntra till ett öppnare samtalsklimat kring psykiska olikheter. Genom att prata mer om psykisk ohälsa och hur det påverkar både de som är drabbade men även hur det påverkar anhöriga, arbetsgivare och så vidare, så tror jag att vi kan få ett samhälle där fler har en bättre förståelse för vad psykisk ohälsa är. Jag tror också att den ökade kunskapen kommer leda till färre fördomar och det kommer på sikt att göra att fler faktiskt kommer våga vara öppna med sin problematik.

När jag började skriva om min psykiska ohälsa så insåg jag hur många det faktiskt är som mår dåligt och känner sig ensamma. Jag kan inte ens räkna gångerna jag fått höra att någon tycker det är skönt att se att de inte är ensamma. Jag kan inte annat än att hålla med dem. Att må dåligt och att känna sig ensam är inte lätt. Men att veta att man inte är ensam tror jag kan leda till att fler vågar söka hjälp.

Jag anser att det är otroligt viktigt att samhället förstår att uppmärksamma tidiga tecken på psykisk ohälsa. Vikten av att man verkligen lyssnar för att kunna tyda tecken och ord på att denna personen egentligen inte alls mår bra. Om du hör eller ser något som tyder på att någon inte mår bra så fråga personen hur den mår och visa att du finns där när personen känner sig redo att prata. För att ha någon att prata med, någon som lyssnar och förstår eller åtminstone försöker förstå är väldigt viktigt.

Men hur ska man egentligen hantera någon med psykiska problem? Givetvis är det individuellt från person till person. Men om personen inte behöver akut vård – bara lyssna. Att finnas där. Låta dennas känslor få finnas. Inte försöka ”fixa”. Vi som har psykisk ohälsa ofta precis vad som behöver ”fixas”. Vi vet mycket väl vad det är för ”fel” på oss. Man mår inte bättre av att bli tjatad på, tvärtom får det ofta bara effekten att man sluter sig och backar ännu mer. För det handlar om att orka ta itu med sig själv - och när man är inne i ett lågt skov så blir orden bara att det här med att börja må bättre till ett enormt projekt. Alltså ytterligare ett hinder som man måste ta sig över. I de lägena räcker det att finnas där - att man vet att ni finns där oavsett.

Sen är det ju skillnad om personen har en psykiatrisk kontakt eller inte. Har den det - låt de professionella hjälpa. Så är det för mig. Så att ni bara finns där och gör den rådande fasen så uthärdligt som möjligt. För en person som inte har kontakt kan det gälla att försöka få den personen att finna en - att finna rätt, att finna någon den litar hundraprocentigt på. Men visst är det en svår balans. Att finnas och bara vara utan att bagatellisera. Att lyssna utan att klappa på huvudet. Att stötta utan att pusha.

Något jag inte klarar av är folk som tassar på tå kring min psykiska ohälsa. Att folk inte vågar ditt eller datt då de är rädda att förvärra. Min psykiska ohälsa är inte ett ständigt monster. Min psykiska ohälsa går upp och ner vilket gör att jag kan vara glad i ett skov av ångest. För förstå att inget är svartvitt utan rentav ganska motsägelsefull - som att jag då kan skratta och verka glad samtidigt som jag säger mig må dåligt. Min psykiska ohälsa är en del av mig, men det jag är är betydligt mer än den. Den definierar inte mig som människa.

Livet i sig självt är något av en diagnos. Och vissa dar är diagnosen synnerligen svårbehandlad. Låt den då vara det. Bara att veta att ni finns där gör att man kan må bra - trots ljudet av tystnaden...

Bulleri Bulleri Bock...


Påskkycklingen...

Att fånga tillfället i flykten...


Fifty shades of grey…


Solen - den energigivande och som magiskt färgar naturen...













crossroads...

"If I was perfect
then this should be easy
I may not be perfect
but I always be true"

Det slår mig ibland. Hur mäktigt livet är. Och hur märkligt. Hur starkt och vackert. Och samtidigt så skört. Det finns trots all ondska så mycket vackert att fokusera på. Livet - så stort, får mig att känna mig så liten inför allt det mäktiga. Märkligt är livet för att det är så föränderligt, överraskande och nyckfullt. Vi vet ju egentligen inte någonting. Inte helt säkert. Man kan ju bli fatalist för mindre, att tro att allt är ödesbestämt och att man inte kan göra något själv för att förändra. Jag tror inte på det, jag tror att man kan påverka så mycket själv. Tankar kommer och går, dem kan man inte göra mycket åt. Men man kan välja att inte göda de dåliga tankarna och även förändra hur man responderar på dem. 

Jag tror på att vara sann - sann mot mig själv och mot andra. Jag vill göra det jag tror på. Låta de människor som betyder något för mig få veta det. Inte varje dag jag lyckas, men det finns alltid med mig. Att vara sann mot mig själv och inte göra något bara för att andra säger att jag borde göra det. Att inte välja den enklast vägen. Människan är ju skapad som sådan att hon - om hon inte reflekterar - väljer den enkla vägen. Den enklaste vägen är oftast inte den rätta. När det handlar om hur man responderar på sina tankar kan man se framför sig en leråker. Den enkla vägen är att snedda diagonalt rakt över - den man automatiskt skulle välja. Det är ju så besvärligt att gå runt. När jag kommit fram - om jag valt att snedda - så väntar grovrengöring utav leriga kläder. Den enkla vägen ger alltså en vinst på kort sikt, men på lång sikt så förlorar man.

För mig så gäller det att inte följa autobahn - vägen där jag vandrar hand i hand med mr Scissorhands. Jag måste ge mig in i den snåriga obanade terrängen - så snårig att jag måste hugga mig fram med en machete. Ja, jag vet - jag och knivar... Att vända och ge sig ut på autobahn ligger hela tiden som en lockelse. Måste vara bestämd, framåt den snåriga vägen. Inte ge tappt, fast det går långsamt. Tålamod... Inte slappna av för då blir det lätt så att man automatisk ramlar ut på autobahn. Vägen är snårig och betyder att jag måste öppna upp. Riva de murar som är både breda och höga. Släppa taget om äggskalet och bara låta alla känslor vara tillåtna. Så ofta det blir så mycket ilska, så mycket tårar. Det gör så ont. Då är självskadebeteendet nära till hands. Det är en knölig och snårig väg - men jag måste över krönet den vägen. För att det sen ska kunna bli lättare. Så jag måste låta saker få göra ont. Att känna... 

Att känna så enormt mycket. Längesedan jag hade så mycket känslor som kommit ut som jag har haft de senaste månaderna. Det gör ont att inte hålla i äggskalet. Samtidigt så känns också lyckan, glädjen och kärleken starkare. Men när det gör så ont är det lätt att vilja sätta på skalet igen. Mura in hjärtat i pansar - inte bli bränd igen. Jag klarar mig själv. Men som jag skrev i förra blogginlägget - ensam är inte alltid stark. Jag har de nära och kära som finns där - alltid oavsett. De som finns kvar - trots att vi blivit orimligt arga på varandra, så finns kärleken mellan oss där. Som ett starkt band. Inget kan bryta det bandet. Förlåt att jag ibland flippar ut. Men om jag gör det med dig - då ska du veta att tilliten till dig är total. För fortfarande när det gäller stora världen, så är äggskalet där. Men du fanns där - sopade upp mina spillror genom att försäkra dig om att det fanns personer som kunde intyga att det var så okej det kunde vara just då. Du gjorde precis samma saker jag skulle göra varje dag för dig. Att det kan kännas jobbigt - som att det ramlade in fyra stora män (jösses vad liten lägenheten blev, tur jag inte är lättskrämd) från psykambulansen som kunde försäkra alla om att det faktiskt var okej - är vad kärlek och tillit bygger på.

Givet är väl att det som får mig ur balans med noll förvarning, där jag har noll chans att hantera det själv är FK. Den där fösäkringskafkan har verkligen bjudit på märkliga turer... 


Men nu kan jag andas igen, ett tag. Få tid att fokusera på mitt tillfrisknande. Deras märkliga svängar (även om en del av mig är nyfiken) får bero. Bara de låter mig vara - så spelar det där andra ingen roll. Kom mig inte nära för jag är inte människa nog att hantera de känslorna själv. De får ringa min terapeut och så får de negativa gå genom honom. Ett mandat att släppa lite på all kontroll för att jag ska kunna ta mig ur det här någorlunda helskinnad. För han vet också på något sätt att få mig lugn, att spillrorna sätts ihop till en helhet igen. Förhoppningsvis så ska jag kunna sätta igång och arbetsträna i augusti. Känns så långt dit - men efter att gjort vissa tester hos en arbetsterapeut fick jag till min besvikelse erkänna att jag inte kommit längre. Inse och acceptera mina begränsningar som de är just nu - de begränsningar som enbart långsamt kan töjas ut. Tålamod... Men visst får självförtroendet en knäck när jag efter tjugofem minuter sitter och gråter för att en väldigt enkel (sååå tråååkig) uppgift inte kan slutföras. Att jag bara kom halvvägs. För en tre, fyra år sedan hade uppgiften varit färdig på den tiden. Men jag hade allt rätt! Surprise…

Ibland dyker minnen upp som legat väl fördolda i hjärnan. Den här gången minnen från några händelser när jag var runt tjugo år gammal. Händelser som skulle ha visat psykiatrisk screening åt ett tydligt håll. Men screeningen är ju inte ristad i sten och resultatet visar hög poäng för emotionell instabilitet (aka borderline). Så nu skickas remiss för vidare utreda ev. IPE (och inte autism som jag skrev i förra blogginlägget). Detta mycket beroende på att jag har långt mer igenkännande i IPE än vad jag har i autism. Visst, jag har tydliga rutiner och scheman och det blir kaos i huvudet när dessa abrupt bryts upp. Men den biten som talar om autismens mer asociala drag så finns det noll igenkänning. Har aldrig haft svårigheter att kommunicera och parera in mig själv i olika sammanhang. Och som ni vet så gillar jag att leka med ord - så inte heller det där med att tolka ordagrant och bokstavsenligt stämmer in på mig. IPE däremot - mina tvära humörkast mellan olika känslolägen, min ibland överdrivna ilska i proportion till vad som framkallat ilskan, min bristande impulskontroll, den där känslan av tomhet, rädsla för att bli övergiven (där var minnena som dök upp. Finns även äldre sådana minnen) och mitt självskadande och min suicidalitet - är så karaktäristiskt typiska drag. Många kan bli rädda av sådant här eller skrämmas när man berättar. Men några ord på ett papper kommer ju inte att ändra den jag är, den jag varit i alla år hittills. Däremot kan en diagnos visa på för mig nya verktyg för att hantera mig själv.  

Det finns så mycket jag vill skriva om just nu. Saker som jag bara måste få sätta ord på, men så fastnar de någonstans på vägen. Mitt emellan färdig tanke och hjärta. Och för tillfället sitter det mesta fast nära hjärtat. Det borde kanske stanna där så att ingen kan slå hål på det. För lite rädd är man ju alltid när hjärtat är inblandat. Men det vore att ramla ut på autobahn igen. Så livet är som tvära kast mellan klar sommarhimmel och täta svart åskmoln. Tillräckligt mycket spänning i åskmolnet och känslorna måste få utlopp annars byggs de upp till något som inte på något vis i världen är hanterbart. Försöker skriva av mig - det är lättare att låta pennan formulera mina ord med känslor. För när jag försöker förklara muntligt så låter det som om jag sitter och pratar om någon annan. Att det där kaoset - alla de där känslorna - att det tillhör någon annan. Öppna upp, öppna upp...

Integritet är viktigt. Så det är en balansgång - och välja när, var och hur öppen jag ska vara. Mitt allra innersta är för mig och för de få utvalda. Däremot så delar jag gärna med mig av mina erfarenheter. För att inte andra ska behöva färdas samma knaggliga väg som jag har gjort. Så ibland när de där skarpa klara tankarna ska fogas ihop till meningar på papper är de mer svårfångade. Som att något står i vägen. Men en stor del får ni ta del av, men allt det som förvirrar mig just nu går inte att dela. Tankar som skapar en sådan stor oro inom mig, men att sprida allt det vind för våg är inget bra alternativ. Så jag lär mig när jag ska hålla i hjärtat och när det ska vara öppet. 

Faktum är att jag vet vad jag borde göra. Det är enkelt och jag skulle ge mina vänner rådet jag ger mig själv utan att blinka. Men när det kommer till en själv, faller all gyllene logik platt och ofattbar. Jag tycker att mina egna råd låter idiotiska, och säger förnärmat till mig själv att jag inte kan begära något sådant. Det går emot allt jag känner, så sluta vara dum. Varför skulle jag frivilligt vilja utsätta mig för den smärtan? "Jo, för annars kommer någon annan att göra det och hellre ta smärtan nu än senare", säger en liten förnuftig och jävligt irriterande röst inom mig. I nästa andetag talar en annan röst om för mig (ja, jag har ett rikt inre liv) att jag inte alls måste vara förståndig jämt. Det blir så tråkigt då. Av någon anledning har jag oftast lyssnat mer på den rösten. Den som bara högljutt manar på mig full fart framåt...

Som åsnan mellan två hötappar står jag där och i diplomatisk anda vilja lyssna till båda parter och göra det bästa av situationen. Fast egentligt tror jag inte att jag lyssnar på förnuftet speciellt ofta. I så fall skulle jag inte tända så många bränder, vara lite för ärlig eller ge av hela mig när jag väl bestämt mig. I så fall skulle jag hålla tillbaka och inte bli så överväldigande, men jag tror inte att jag kan det. Då skulle det finnas för mycket undertryckta känslor och en skadad energi i min kropp. Så snälla förnuft, tala om för mig hur du (och jag) ska kunna gå segrande ur allt det här?

Det finns en text i mitt huvud. Något som jag skulle vilja visa hela världen. Men den texten kommer kanske aldrig att komma ner på papper. Den kanske bara kommer att ligga och vänta precis innanför fingertopparna tills jag vet vilken riktning den tar. Om den tar någon riktning alls. Den kanske bara kommer blekna bort till slut. Eller spricka som ett troll i solsken. När det inte bara är min saga att slutföra, inte bara mina tankar, min vilja, mina känslor och mitt oförnuft som får styra är allt så mycket mer osäkert. För mig alltså. Det gör mig skör. Däri finns också ovissheten, som skrämmer mig lite för mycket. 

För de som inte känner mig kan min brådska att agera eller få ur mig saker, eller min tramsiga sida att få mig att framstå som att hissen skulle ha slutat gå ända upp. För att all logik verkar ha flugit sin kos. Som att världen har blivit upp och ner.


Men jag bjuder på det, för det är sådan jag är. Snabb i tanke och handling. Och jag vet ju att om de bara ser under ytan så kommer de att se förbi detta - och se att hissen istället går högre upp än den borde och ofta lite för snabbt. Alltså, den åker upp med sådan fart att den slår i taket och skakigt studsar ner igen. Min hiss har alltså hunnit upp och är på väg tillbaka ner innan andra hunnit ikapp ibland. 


Bestämt tror jag att det är så det är. Sluta nervärdera mig själv, tro på mig själv - att lita på att hissen aldrig stannar innan den ens har hunnit starta. Trots att det ibland gungar och svajar under fötterna så kommer hissen alltid att gå ända upp.

So rise today...

Vad bjuder jag mer på:

- Våffeldag...

- Fira födelsedag i förskott...

(Tack bror och svägerska)

- Kärleksmumstårta...




- Mig själv...
Spock...




Ju fler Pippi desto bättre...

Fulllt…

...och stjärnklart...


Naturen ändå...







the pride...

...stoltheten...
Att vilja klara sig själv - men ensam är inte alltid stark. Varför ska det vara så svårt att be om hjälp? När det känns fånigt att ringa med mina tankar för svaret är så självklart. Men det är ju inte så enkelt. Stolt över mig själv att jag ringde jouren sist. De vidarebefordrade till min terapeuten som ringde upp mig. Och nog blev det då lättare att hantera han Scissorhandsen. Att ha tagit steget och faktiskt ringt gör att det med stor säkerhet blir lättare att ringa nästa gång. Och då först försöka nå terapeuten - för att det är vad han vill. Och vad jag vill själv också. Finally har jag hittat någon inom psykiatrin som jag kan öppna upp och visa mig hudlös för. Rösten i telefonen som bara lugnt säger "Prata med mig" och det blir så självklart.


Nattliga reflektioner: Att vinna över Scissorhands är inte lätt. Varje delseger och man är helt utmattad. Men i längden ett kliv framåt för att hans styrka ska avta. Att be honom dra åt helvete, att gå och hänga sig. Då minns man saxhänderna - att han enkelt kommer att klippa av repet. Jäkla hjärna! Gå och dränk dig då Scissorhands! Harper Lee sa: "Prova att gå en mil i någons skor innan du dömer personen". Jag säger: Prova att vara en timme i mitt huvud...

Men varför ska det vara så svårt att ta emot hjälp. Även när de i min närhet erbjuder sin hjälp, nästan tigger om att få hjälpa. Men man vill inte vara till besvär. Men som de säger: "Vi finns inte bara här och delar din glädje, vi finns här också i din sorg och hjälper dig samla ihop skärvorna igen. Lita på det." Det går så sakteliga och för bara någon vecka sedan bröt jag ihop fullständigt för min bästa vän i telefon och bara satt och grät. Och efteråt så var det så skönt - vilket hon också tyckte. Ett genombrott - ytterligare ett steg i den fantastiska vänskap vi redan har. Mottot måste bli 'alltid oavsett'; våga ta de händer som så gärna vill hjälpa. 

Händerna finns där om jag bara öppnar mina ögon...

Logos - Pathos - Ethos: 
Placerade i en triangel för att de tre komponenterna ska väga jämt. Hade balans mellan logos och pathos. Sen för några månader tillbaka har pathos fullkomligt fyllt min hjärna, vilket inte är så bra. Så nu gäller det att försöka hitta den där balansen igen. Ethos: att agera utefter sin moral och sitt samvete. Låter så enkelt - men övriga två måste också beaktas. Pathos: känslorna, något som är viktigt och även bör beaktas. Men kanske inte det som ska ta över och styra mitt handlande. För även om jag vaknar en morgon och känner att jorden är platt så betyder mina känslor noll. Fakta och logos vet att jorden är rund. Logos: just det - förnuftet; att tänka efter hela varvet runt först... 

Angående pathos - utnyttja inte andra människor känslor (för egen vinning). De flesta människor klarar av att tänka själva och känner de sig lurade kommer de inte att vilja tro på dig i fortsättningen. Det spelar ingen roll hur mycket logos du än försöker med - ditt förtroende är förbrukat. Så det krävs ett smärre mirakel för att ändra det.

Mirakel kan det ibland kännas som att man skulle behöva när man sak försöka få människor att ändra åsikt. Många studier har konstaterat att när någon övertygats om att ett påstående är sant är det oerhört svårt att få dessa personer att ändra sig. På grund av bekräftelsebias tar dessa personer bara till sig information som stödjer deras hypotes och bortser från övrig information. Backfire-effekten gör dessutom att alla försök till att få en person att ändra uppfattning bara får personen att bli mer övertygad om sin ursprungliga ståndpunkt. 

Så hur i helsike ska man se till att få handläggare på förskräckningskassan att göra om och göra rätt i det som blivit:

Men, men...

...jag ropar som sagt var inte hej innan något är klart. Det är som att lägga upp en smashboll för fler tårar...

The typical me...

...tänk då om det vore två av mig...

...eller fyra...

...för dem som aldrig kan få nog av mig...

Kanske finns en diagnos för det där för fortsatt fördubbling som någon form av mitos. Skämt åsido - man ska inte skämtsamt sätta diagnoser på folk. Låt proffsen göra det. Många ifrågasätter dessa professioner och personernas diagnoser och säger att det är en orimlig ökning av diagnoser. Men hur förhåller det sig egentligen med det:

 


(Emma Frans: Larmrapporten - att skilja vetenskap från trams)

ADHD hos mig har det aldrig varit några tvivel om. Och i en screening finns det lite som skulle kunna tyda på även autism. Så en remiss är skickad till neuropsyk för vidare utredning. Och om det nu skulle visa sig vara autism - så garanterar jag att det inte är mässlingsvaccin som är orsaken. Sannolikheten för det är lika stor som att det skulle vara storken som lämnade av mig hos mina föräldrar...



(Emma Frans: Larmrapporten - att skilja vetenskap från trams)

Bara så galet. Lika galet som att man helt plötsligt skulle hamna i underlandet hos Mad Hatter...




critical acclaim...

Kritiska påståenden:
1. Förskräckningskassan är försäkrings kassa. Handläggare vars uppdrag är att sänka sjuktalen letar med lupp efter en något som gör att de kan göra just det. Spelar ingen roll vad läkaren skriver - nog f-n hittar de en mening som ger dem det "bevis" de behöver för att förklara en fullt arbetsför. Mycket märkligt system de använder gällande vittnesuppgifter och berättelser kring sjukdomen - totalt omvänt mot övriga rättsväsende. De bor i en egen värld - en egen bubbla, och i processen med den sjuka personen är bubblan en helt ogenomtränglig yta. Stenhård. Obeveklig. Undanglidande. Onåbar. De håller varandra om ryggen och pekar på någon. Till slut får man höra att den de pekat på inte uttalar sig i enskilda ärenden. Deras försäkringsmedicinska rådgivare hänvisas det ofta till. De som bara genom att läsa lite papper (de har inte sett ditt eller datt) kan förklara en sjuk människa helt frisk - till skillnad mot läkaren som har träffat patienten flera gånger. Nobelpriset i medicin... De visar ofta okunskap genom sina påståenden och frågor. Men ingen av oss sjuka, ombuden eller juristerna (som man som sjuk behöver i detta läge) får föra en dialog med dem. Fakta får inte skickas till dem. De är helt onåbara - och har samtidigt all makt. Det står i reglerna att en FMR inte får bedöma eller på annat vis "styra" handläggaren och det är handläggaren som ska ta beslutet. Men om man läser många motiveringar så spelar en FMR ofta en extremt avgörande roll. Troligtvis för att försäkringskassan ska kunna peka på en "medicinskt kunnig" för att täcka över det hålet i överklaganden senare, men också använda FMR för att de är just onåbara. Den sjuke få inte ens veta i förväg om den blir bedömda av en FMR. Utan kontaktmöjlighet. Helt innesluten i sin egna värld. Fjärran från verkligheten. Det är f-n mig dags att FK landar på fötterna och går ur sin bubbla. Det är dags att se verkligheten, se oss, se konsekvenser. För annars kommer deras bubbla att bli en samhällsfarlig bomb.

Jag kände att jag efter förra inlägget - world darker than their wings - måste skriva något jag också, så:
2. Det är fult att ljuga. Men det är sällan, nästan aldrig så att en människas lögn orsakar en skada som till hela sin natur är obotlig. Boken av Soki Choi vilseleder genom att få oss att tro att den är vetenskaplig. Det skadar ingen som är frisk, men det kan få en sjuk att inte söka vetenskapligt beprövad hjälp och därmed minska sina möjligheter att bli frisk. Den vilseleder för den som greppar halmstrån efter ett mirakel. Att man vill tro på det. Men om man inte ex. tar sina antidepressiva så riskerar man snarare att bli sjukare än vad man var från början. Den vilseleder dem som är ute efter tro. Men det spelar ingen roll - konsekvenserna är likväl förödande för den som sätter sitt hopp till någon som säger sig veta bättre. 

Psykisk ohälsa är en tacksam grupp att ge sig på. Det finns inga quick-fix. Den som är sjuk är ofta svag. Man kan säga att människan ska själv få bestämma över vilken bot hon önskar. Så är det! Men människan måste också skyddas från att bli lurad, och genom det i värsta fall försöka ta mumbo jumbo-vägar till lindring. 

Att som Soki Choi gör att framhäva sin doktorstitel (inom ekonomiområdet) ihop med text som rör människan och sjukdomar så vilseleds läsaren att tro att hon är doktor doktor. AB skrev om Kimchi och Kombucha i syfte att ge recept:



Efter att en person (tack Sara) ordväxlat med AB's redaktion så ändrades texten...



...o
ch det blir inte längre någon tyngd över texten som vetenskaplig. Utan ett recept bland andra. Bara för att man är expert inom ett område så överförs inte expertisen automatiskt på ett annat område. Det har uttryckts så klokt som 'expertise generalisation syndrome'. Och det är folk som tjänar berömmelse på andra områden, vare sig det rör sig om kvantfysik, teatervetenskap, historia eller vad som helst som känner att deras åsikt i ett område är värt mer än vem annars som helst. Det är de inte!

Användandet av titlar, särskilt då doktor, väger i mångas ögon ganska tungt. Gemene man har rätt dålig koll på hur akademiska titlar förhåller sig kontra det område personen forskat i. Ovanpå det är det ju som jag beskrev ovan väldigt kontextstyrt; att tituleras Dr. i en diskussion om järnets hållfasthet kanske inte ger några sammanblandningar i kompetens... men när man kommer till frågor om hälsa, kost och vård, ja då är det en annan sak. En inte alltför avlägsen tanke är att ordet "doktor" framför en persons namn ger oerhört mer tyngd, implicit, än "någon tjomme som tycker saker".

Soki Choi är namnet på nästa populärvetenskapliga guru som av allmogen ska hissas och hyllas för sina förenklade världsförklaringar. Innan vi ens hunnit hämta oss från Thomas Erikssons aldrig sinande ström av "omgiven av xx-böcker" som ska hjälpa oss att få bättre lön, hitta en ny partner eller köpa en gammal bil dyrt. Vi lever i en tid där vi till mångt och mycket styrs och vistas på internet i olika form. I sociala medier följer vi en massa influencers, vi gör allt vi kan för att likna vår idoler. Och våra idoler gör allt för att tjäna pengar. De skriver, mer eller mindre, harmlösa böcker och säljer hudvårdsprodukter och biljetter till föreställningar. Vi gör allt de vill, vi lyder minsta vink för att vara tillags. "Om det bara syns hur mycket vi offrat, hur mycket vi ställt upp" tänker vi. Det taggas kändisar på diverse sociala medier i hopp om en like, eller ännu bättre: en delning. Och mycket av det här är helt ofarligt, men det håller till en viss gräns. 

Om man börjar ta det som skrivs för vedertagen vetenskaplig fakta och inte baserat på eget tyckande så kan det bli allmänfarligt. Visst kan man läsa sådana böcker, underhållas och kanske också få lite behållning av dem. Men läs för guds skull inte dessa böcker istället för fakta. Som vi kan höra i Christian Dahlströms podcast Sinnesjukt Dokument: Soki Choi och Bonnier fakta härvan (ni hittar del 1 och del 2 här), så kan inte Soki Chois främsta syfte varit att folkbilda med sin senaste bok Kimchi och kombucha: Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna. Tvärtom, hon verkar ha någon sorts fobi för fakta. 

Soki Choi är civilekonomen som disputerade vid Karolinska institutet på en doktorsavhandling om komplexa system inom sjukvården. Det ger henne rätt att kalla sig doktor. Hon kan med fördel, använda sig av sin doktorstitel när hon skriver en bok där medicinsk utbildning ger extra tyngd. Man behöver inte vara så noga med att påpeka vad doktorstiteln gäller. Men behöver inte heller säga något om att man inte har en enda högskolepoäng inom sjukvård. Det finns ingen sådan lag, men det kan vara hyggligt att berätta ungefär vad man är bra på när man skriver den här typen av facklitteratur. Eventuella läsare bör vara medvetna om detta, Soki Choi är alltså medicine doktor trots att inte ha någon som helst medicinsk utbildning.

Christian Dahlströms granskning av Soki Chois bok är 160 minuter ren sågning av det Soki Choi kallar fakta. Vidare får vi höra en förläggare som på ett taffligt sätt försöker rädda situationen. Det är brutalt och kompromisslöst på ett sätt som krävs vid granskning av den här typen av pseudovetenskaplig litteratur. I detta fall extra angeläget då bokens faktagranskare inte är överens om vad de har granskat eller om de överhuvudtaget har granskat något. Christian presenterar i sin granskning fem riktiga forskare och experter som ägnar sig åt vetenskap i de olika områdena som boken representerar. Vissa blir förskräckta, andra brister ut i skratt när Christian ber om kommentar till Soki Chois fakta. 

Det farliga med den här typen av böcker är när de faktiskt går till attack mot den traditionella vården. I presentationen av Sokis bok står i första raderna på Bonnier Faktas hemsida: "Har vi lagt en massa tid, energi och pengar på mediciner, självhjälpsböcker, psykologer och andra terapier i onödan - när en enkel fekaltransplantation (bajsöverföring) egentligen var lösningen? Forskning visar nämligen att tarmbakterierna inte bara spelar en avgörande roll när det gäller vårt immunsystem. De verkar ävens spela en viktig roll i alzeheimer, Parkinson, autism, adhd, stress, ångest, depression med mera."

När man påstår att tarmbakterier kan göra underverk, eller ens ha en påverkan på så allvarliga symptom och sjukdomar som det pratas om ska läsarna veta ifall det är rent humbug eller om det finns någon sanning i det. Det är just där Christian Dahlström kommer in i bilden, han avslöjar rena faktafel, missförstånd och - vilket som det känns som - ett försök att förleda folk för egen ekonomisk vinnings skull.

Soki Choi beskriver på sin hemsida ambitionen med boken och på vilket sätt hon kan bidra till och förbättra sjukvården: "Genom att använda min forskningskompetens till att översätta viktiga spjutspetskunskap till lättfattlig populärvetenskap." Att kalla den här typen av litteratur för populärvetenskap är fel, det är pseudovetenskap. Populärvetenskap är något vi håller till personer som David Attenborough, Stephen Hawking och Hans Rosling.

Blir tröttmössa...


Vissa människor vet aldrig när de ska sluta, så:
3.
Jag är envis in absurdum. Envisheten är både mitt bästa och sämsta karaktärsdrag. Inte förrän pannan är blodig inser jag att det är omöjligt att rasera en betongvägg genom att dunka pannan i den... Visst är det bra att inte vilja ge tappt - men är det alltid dåligt att vara en "quitter"? Att "ge upp" är något som ofta och av många människor klassas som dåligt. Det är vanligt att folk kritiseras för att vara veklingar, svikare eller "quitters". Men att kunna ge upp är en nödvändig färdighet. De flesta hade inte överlevt sin femårsdag utan att kunna grunderna i det. Några exempel på hur folk dött av att inte ha vett att ge upp när de borde: "Jag SKA hinna köra om innan det blir en heldragen linje." "Jag SKA klara mig till toppen av Mount Everest." Jag SKA få det här jobbet gjort före imorgon." Kosta vad det kosta vill... 

Förutom att man kan dö av att inte ge upp, kan man förstöra sitt eget och andras liv i varierande grad. "Jag har spelat bort en halv miljon, men förr eller senare kommer jag att vinna." "En liten sketen sjukdom ska inte få hindra mig att jobba och träna som vanligt." Och så vidare... 

Men det är inte i så rätt uppenbara situationer som de flesta får problem för att de ger upp för lite eller på fel sätt. Man stannar på jobb och i relationer som man faktiskt borde klassa som körda. Man litar på att folk "den här gången" menar vad de säger. Man är optimist. Det finna flera olika färdigheter som helst bör ingå i en väl utvecklad förmåga att ge upp. Samtliga går att träna och bli bättre på om man sätter av tid till det: När ska man ge upp, när ska man fortsätta kämpa? För att kunna ge sig själv bra svar på den frågan behöver man utvärdera situationen. I vilka saker är det värt att lägga mycket krut på detta. Vad påverkar och hur? Vilka är alternativen? Vad kostar och smakar det? osv. 

Oviljan att ge upp uppmuntras och utnyttjas ofta av andra på olika sätt. T.ex. arbetsgivare och bekanta. Ibland med stora negativa konsekvenser. Det är därför viktigt att inför sig själv se på att ge upp som något i grunden positivt. Och att kunna försvara det mot andra. Det finns många olika varianter av att ge upp, olika lämpliga i olika situationer. De tre vanligaste skulle jag vilja säga är: 1) Ge upp definitivt. Säga stopp, avsluta och lägga saken bakom sig. Och sen hålla fast vid det. T.ex. att säga upp sig, ta ut skilsmässa och/eller flytta till en annan stad. 2) Revidera. Ändra målsättning till något närbesläktat och fortfarande värdefullt, som till skillnad från det ursprungliga målet är uppnåbart och värt vad det kostar att uppnå det. 3) Lägga på hyllan. Ge upp för stunden, men tänka att man kanske, eller säkert, tänker återuppta arbetet för att uppnå målet vid senare tillfälle, när omständigheterna är annorlunda. 

Sammanlagt kan man säga att ens färdigheter i Den Ädla Konsten Att Ge Upp kan ha oerhört stor betydelse för ens liv, hälsa och välbefinnande. "You got to know when to hold them, know when to fold them, know when to walk away, know when to run." (Kenny Rogerts: The Gamblers)

Positivt tänkande och sk pepp har sina platser i livet i största allmänhet. Sällan är det uppmuntrande att vara fröken negativ. Men måste det alltid vara negativt att vara negativ - det kan ju faktiskt också vara genom att helt enkelt inte gilla läget. Med negativt tänkande menar jag inte att man har en cynisk, pessimistisk eller allmänt nattsvart hållning till rådande läge - utan en motsats till att tänka positivt, att gilla läget och alltid göra det bästa av situationen. Fast kanske inte det sista egentligen. Där kanske det ibland handlar om att omvärdera vad som verkligen är det bästa att göra av situationen. 

Det positiva tänkandet är bra att använda för att motivera varför man fortsätter med det man gör de stunder då situationen känns tuff och resultatet blir ofta att man gillar läget, accepterar situationen och går vidare i hopp om att det ska bli bättre. Det negativa tänkandet syftar istället på att i förväg sätta gränser och svara på frågor som "Vad skulle få mig att inte gilla läget?" och "När är det dags att sluta dunka huvudet i betongväggen och avsluta?"

Att inte göra så att belastningen på en själv blir för tung (helt enkelt). Att gå en vecka med ryggsäck med en sten i är ganska lätt, nästa vecka blir det en sten till - fortfarande lätt att gå. Tredje veckan och tre stenar - nu börjar det stundvis ta emot. Fortsätter du till vecka 15 och 15 stenar kommer du med all säkerhet att gå under av bördan själv. Så när i detta måste man då säga stopp och inte längre gilla läget?

Om vi ser till det här med ekonomi - att göra en budget. För många av oss så tenderar den summan vi har att spendera på det som vi är ålagda att göra oftare vara snålt tilltagen än generös. När slutar den vara för snålt tilltagen? När slutar du att gilla läget och försöka spä ut pengarna så gott du bara kan? Samma approach kan tillämpas med begreppet tid. När slutar vi gilla läget och "spä ut" alla våra göranden på den tid vi har att förfoga. Till slut blir det som att blanda ut saften med mer vatten för att få mer saft. Man kan hålla på i all evighet, men egentligen blir det inte mer saft för det. Och det märks när man dricker... 

Som så ofta finns det många paralleller mellan det individuella och det kollektiva. Grupper, samhällen och civilisationen kan också ha skadliga svårigheter med att ge upp. Som jag ser det är detta bidragande faktorer bakom många av dagens sk krislägen (ex. klimatet). Det kanske är jobbigt att tänka på en gräns där man inte längre gillar läget utan ger upp, men om du har e gräns är du förberedd utifrån ett beslut du tagit när du varit relativt lugn och rationell. Gränserna går förstås att förhandla om ifall du upptäcker att de var fel - man äg din egna begränsning! Ett par mycket vanliga, mer eller mindre omedelbara positiva effekter av att ge upp när man borde: Lättnad (de flesta som sagt upp sig från ett dåligt jobb känner nog igen sig), utrymme i hjärnan att tänka, att planera framåt. 

Att sätta sin gräns och stå fast vid den tystar den egna kritiska samvetsrösten att man inte hinner etc. Sound of Silence…





















Äldre inlägg