Om

Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad.
Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3

Twitter: @pippiglassbil

Mer info om mig: http://frokenmissnojd.bloggo.nu/Lilla-Jag/ 

Presentation

Senaste inlägg

dying light...

Ja, inte annat än att man ibland känner så...

Det där är jag - varje gång någon börjar tala om för mig att man kan bota depression med kost och motion...

En trasig hjärna läker inte av sig själv - eller av kost och motion. För då vore jag friskare än frisk... Inombords känns det bara tomt och min hjärna brinner. Igen… För dålig på att verkligen vila när jag försöker vila. Att bara ta bort ljuden och fortfarande låta hjärnan gå för full speed räcker inte långt. Jag blir ledsen och ångestfylld när min hjärna gör så här, när den begränsar mig.

Det har pratats mycket de senaste åren och psykisk ohälsa och god arbetsmiljö. Men varför mår vi bara sämre och sämre? Varför ökar sjukskrivningarna fortfarande, trots att vi vet att vi är för stressade? Det här skenande tåget borde gå att stoppa. Vi måste stoppa det, för vem ska arbeta när alla har slutat orka?

Jag tror fortfarande det handlar om att många inte tar den psykiska ohälsan på allvar. Ja, fortfarande… Den är lite skämmig att prata om och något många då fortfarande blundar för. Så de vi har omkring oss (nära, kära, arbetskamrater, chefer etc) vet inte om att vi lider av ångest eller är deprimerade, eftersom det inte är ett givet samtalsämne. Man är rädd att man ska ses som svag. Långsamt luckras detta upp i vårt samhälle. Men är det någon som vågar lyssna på riktigt?

Det måste till krafttag. Depression är den enskilt största sjukdomen i Europa. Om tre år uppskattar WHO att den är den största sjukdomen i världen. Var femte person i Sverige har någon gång i livet fått diagnosen. Antalet flickor med psykosomatiska besvär har fördubblats sedan början på 90-talet.

Om någon bryter benet så fixar sjukvården det omgående. Man blir gipsad, får läkemedel, sjukgymnastik, och man följer upp skadan. När hjärnan trasas sönder och man inte är förmögen att varken arbeta eller att ta hand om sig själv så dröjer hjälpen. Det är oftast själva vägen in som är svår. Att man måste vara så pass långt nere på botten innan man får hjälp. Ska man verkligen behöva hamna så långt ner som jag har gjort? Hade jag för fem år sen fått mer än lite antidepressiva piller och ett möte med en vårdcentralsläkare då och då så hade jag nog inte behövt hamna i den här situationen. Att mycket av energin gick på att överhuvudtaget få kontakt med min läkare är katastrofalt. Den stressen plus att jag for illa – det är inte helt otänkbart att detta försämrade mitt mående.

Att få hjälp i tid har visat sig vara väldigt viktigt. Psykisk ohälsa går nämligen att förebygga. Att psykiatrin nästan uteslutande ägnar sig åt att släcka bränder är inte bara dåligt för varje enskild människa som drabbas, utan även ur ett samhällsperspektiv. Det torde bli billigare att sätta in tidig hjälp än att ha personer som blir långtidssjukskrivna och far fram och tillbaka på slutenvården…

”Satsningarna” på psykiatrin i Sverige är katastrofala. De psykiatriska diagnoserna står idag för ca 30 procent av den så kallade sjukdomsbördan i Sverige, ett mått på hur många som drabbas av olika sjukdomar och ungefär hur svårt sjuka de blir. Räknar man istället i sjukskrivningstal står psykiatriska diagnoser numera för ungefär 45 procent av sjukskrivningarna. Psykiatrin fick trots det bara kring 9 procent av den totala sjukvårdsbudgeten 2016. Igen: mången psykisk ohälsa går att förebygga, men då måste resurserna finnas. Men tanke på alla sjukskrivningar beroende på psykisk ohälsa – har vi verkligen råd att inte försöka förebygga dessa sjukdomar?

Även inom psykiatrin och vården så är det NPM som styr (se mitt inlägg om ”De Effektiva” As tears go by). NPM tenderar att missgynna patienter med större och mer svåröverskådliga sjukdomsbilder. En blindtarms operation eller att fixera ett brutet ben ser ungefär likadant ut varje gång och är lätt att sätta ett generellt pris på, men behandlingen av de flesta psykiska sjukdomar låter sig inte kokas ned till en siffra i ett Excel-ark. Hur prissätter man behandlingen av en livslång och oberäknelig sjukdom som bipolär sjukdom? Eller som borderline? Eller en psykossjukdom som schizofreni? => det faktum att läkare idag måste ”plocka pinnar” (genomföra mätbara och lönsamma sjukvårdsinsatser) snarare än att ge varje patient den tid och de resurser som situationen kräver. Så NPM skapar psykisk ohälsa och NPM gör att den som drabbas får sämre vård. NPM slår alltså dubbelt. Bra jobbat knallkorkar som kom på idén om NPM…

Så har vi oturen att drabbas av en psykisk sjukdom så tillför vi med andra ord en grupp oprioriterade personer som löper stor risk att inte få hjälp när vi behöver och i värsta fall inte någon sjukvård alls. Ansvaret hamnar ofta hos individen – att man förväntas veta hur man ska göra sig själv hel igen. Så är det naturligtvis inte. Men många upplever det så. Och det är viktigt att ta fasta på. Tror man sig inte få hjälp så söker man troligtvis inte heller hjälp, förrän det kanske är för sent…

Det finns inga enkla svar, men även när det handlar om psykisk ohälsa måste vi kunna göra blixtinsatser precis som vid ett benbrott eller en blindtarmsinflammation, samtidigt som en långsiktig plan görs för att förhindra återfall och nya fall. Att vänta ut en trasig hjärna och tänka att det snart går över, är precis lika dumt som att inte gipsa det där benet eller operera bort den inflammerade blindtarmen.



Det där var då vecka 42. Vad som kom ut utav mötet? Inte ett enda dugg! Tror inte jag upplevt mer ologiskt och osmidigt. Det visar sig att de vill ha med vården i planering av hur min arbetsträning ska vara. Det är i och för sig inget konstigt, men kunde de inte ha hintat om det före så hade vi kunnat boka det mötet direkt. Att fara runt för meningslösa möten är att slösa på allas tid. Nu har jag ju gott om tid, men inte så gott om hjärnenergi. Dessutom så hade den här rehabkoordinatorn försökt komma i kontakt med mina vårdpersoner innan mötet. Jo, jag förstår det också – men vet denna människa ingenting om sekretess? Nu blev terapeuten tvungen att ringa mig för att kolla vad ha får säga. Och till råga på allt så ringde hon sen inte tillbaka till mina vårdpersoner. Och jag tycker jag är vimsig ibland…

Nu har min terapeut mailat till skolan och till rehabkoordinatorn förslag på mötestider. Så vi kommer i alla fall någon vart. Men den här oerhörda trögheten? Tålamod Pippi, tålamod…

So far away…

Det här med att kasta ut soffan innan den nya har kommit...



Men bra blev det!

Den gamla soffan är nu ett minne blott.

Minnen...

Disturbed - Sound of silence...

Asterix har Pippi som sin första hjältinna! Adrenaline <3



Mer adrenalin...
Lite träning:


Före och efter...



Andhämtning...







demons...




När ångesten överväldigar en finns ingen utväg. Bara att försöka härda ut genom all mörk smärta. Ibland går det och ibland går det mindre bra…


I veckan ska jag ha möte med en av rektorerna på skolan + stadens rehabkoordinator. Det var ett himlans väntande på att få till ett möte. De har liksom tänkt ”att Sofia är ju fortfarande sjukskriven, så vi väntar tills hon inte är det”. Så de hade tänkt att jag skulle stå på tröskeln en dag och bara säga att nu ska jag jobba tjugofem procent. Snillen spekulerar…

Fick dem att förstå att sjukskriven på hundra procent kommer jag att vara tills den dag då jag börjar arbetsträna. Och då måste ju planeringen finnas klar. Försäkringskassan då? Jo, efter att för knappa året sen (och även i februari i år) anses som fullt arbetsför, anses de nu att jag är för sjuk för att börja arbetsträna. Den såg vi inte komma…

Ska nog gå att få med FK på skoltåget. Apropå skoltåget – så är det ämnet skolan som har hållt mig lite upptagen nu i cirka tre veckor. Har gått med i skolupprorsgruppen (vilket är alla skolans professioner + skolföräldrar tillsammans). Och nu i helgen genomför vi en manifestation i form av skolmarscher. Antingen måste politikerna skjuta till mer resurser eller så måste de skära i läraruppdraget. I tidningen arbetet skrev vi igår om detta – jag ger er hela texten här också:

-------------------------------------------------------
Nu i helgen de 12 och 13 oktober marscherar och manifesterar föräldrar, lärare, skolledare, lärare i fritidshem samt studie- och yrkesvägledare tillsammans på 12 orter i Sverige.*


Efter år av smygande nedskärningar under täckmanteln om effektiviseringar har vi nu kommit till vägs ände. Ska vi skrota skolan eller återupprätta den? Fortsätter vi på nedskärningar under täckmanteln om effektiviseringar kör vi snart i diket. Var fjärde elev har inte uppnått kunskapsmålen i ett eller flera ämnen och saknar därmed fullständiga betyg från grundskolan. För första gången kan vi konstatera att dagens barn får en sämre utbildning än sina föräldrar.

Skolans personal skriker efter resurser, men politikerna väljer att återigen slå dövörat till. Nu har vi slutat be snällt. Nu kommer vi vråla. Vi hoppas att alla som förstår allvaret och som bryr sig om vårt lands framtid sluter upp i helgen på Skolmarschen, för oss som arbetar i skolan och för våra elever.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har meddelat att nästa år kommer 99 procent av kommunerna att skära ner i vård, skola och omsorg. Det kommer drabba oss alla. Det kommer drabba alla som arbetar i skolan och det kommer drabba alla elever och föräldrar. Det kommer att sätta spår i framtiden.

Enligt Försäkringskassans rapporter är skolan en av de sjukaste arbetsplatserna i Sverige och förklaringen stavas bristande arbetsmiljö. Med de ständiga nedskärningarna går det inte att skapa hållbara arbetsvillkor. Det går inte att skapa en bra arbetsmiljö när de som ska utföra uppdraget blir allt färre, när lärarnas undervisningstid ökar, och när rektorer får allt fler sjukskrivna medarbetare. Det är inte möjligt att skapa en skola för alla barn när eleverna inte får det stöd de behöver och när mindre undervisningsgrupper läggs ner.

Det går inte att ha balans i sin ständigt begränsade budget och balans i verksamheten samtidig. Vems fel är det? Det är våra folkvalda politikers fel. Vi förstår att politiker har ett svårt uppdrag, med det är deras skyldighet att fatta svåra beslut. Ändå beslutar de om nedskärningar år efter år, samtidigt som vi förväntas prestera mer och bättre skolresultat – som att det fanns mer att skära ned i våra svältfödda skolor. Deras beslut leder till att elever inte får den utbildning de har rätt till och att rektorer tvingas bryta mot skollagen och arbetsmiljölagen varje dag. Deras beslut leder till en osäker framtid, där vi ser fler unga kastas ut i utanförskap.

Genom Tankesmedjan Balans budgetgranskningar** är nedskärningsbluffen genomskådad. Varje budget som innebär nedskärningar i skolan kommer hädanefter att mötas med högljudda protester från föräldrar och skolans medarbetare. Nu är det tydligt för många i våra upprorsgrupper hur det kommer sig att eleverna i skolan mår allt sämre och medarbetarna blir allt sjukare. Nu är det tydligt varför grupperna på fritidshem fortsätter öka och varför förskollärartätheten minskar i förskolan.

Vi gör nu något historiskt och går tillsammans, som ett kollektiv, för att säga ”Det räcker nu” till nedskärningarna i förskolan, fritidshemmet och i skolan. Det kommer bli jobbigt för våra folkvalda riksdagspolitiker i Stockholm och lokalpolitikerna ute i landet att skära ner på skolan framöver. Det kommer kännas att inte rusta för framtiden. Det kommer att kosta att inte rusta barnen för framtiden.

Nu har vi börjat marschera för skolan och vi kommer fortsätta till dess att ospecificerade effektivitetskrav, verksamhetsförändringar och gud vet allt vad politikerna kallar nedskärningar för är ett minne blott. Otaliga spaltmeter har skrivits om den arbetsmiljö som medarbetare och elever befinner sig i, men ingen lyssnar. Nu har vi slutat be snällt. Nu kommer vi vråla.

Vi hoppas att alla som förstår allvaret och som bryr sig om vårt lands framtid sluter upp i helgen på Skolmarschen, för oss som arbetar i skolan och för våra elever. Frågan är: Vad valde du att göra när den svenska skolan stod inför sin största kris någonsin?

-------------------------------------------------------------
Linnea Lindquist (skolledarupproret), Alexander Skytte (lärarupproret), Pernilla Wallgren (lärarupproret), Sofia Johansson (lärarupproret), Niclas Wahlgren (lärarupproret), Saga Sunniva Bergh (lärarupproret), Samuel Byström (lärarupproret), David Spak (SYV-upproret), Cilla Lundström (skolföräldraupproret), Therese Sjögren (skolföräldraupproret), Sara Eriksson (skolföräldraupproret)

*Skolmarscherna


**Tankesmedjan Balans har skrivit om effektiviseringshetsen i sin bok ”De effektiva) – se mitt blogginlägg As tears go by

I veckan som kommer så skriver jag ihop med tre andra på Aftonbladet debatt om tystnadskulturen som råder på skolorna. (Se Marcus Larssons twittertråd). Om medarbetare som inte vågar göra sina röster hörda om att de är på väg in i väggen pga rädsla för repressalier. Problem kan endast lösas om de kommer upp till ytan. Därför kan vi inte ha den här tystnade.

The sound of silence… 













Exist

Att finnas...
Igår var det allt jag var - bara existing. Strax över 40 graders feber och ont i halsen. Idag "bara" 38,5 och inget halsont. Det tar sig...

...som så mycket annat... 
I många år var det här jag:


Jag saknade sjukdomsbeteende – och i långt och mycket är det något som fortfarande saknas (beroende på sammanhanget). Att sakna sjukdomsbeteende betyder att det inte syns och märks på mig hur jag mår. Med psykisk ohälsa är det som så att det oftast inte ses på utsidan, även om jag ibland kunde önska att jag hade ett X i pannan. Men om man känner mig så kan man numera märka mer hur jag mår, det kunde man inte förut. Men detta gäller bara när jag är tillräckligt trygg i min omgivning. Fortfarande har jag mycket att jobba på när det kommer att visa de mörkare känslorna.

Så allt som oftast så är jag samlad. Jag står inte och skriker i panik fastän det är panik och kaos inuti mig – det som kommer ut ur mig när jag berättar (muntligt) är en liten avskalad slutsats som inte visar något kaos, någon ångest, någon depression. Senast månaderna har jag vid några tillfällen lyckats släppa (h)järnkontrollen hos terapeuten och suttit där och gråtit. Han är den enda inom vården som fått mig till detta. Detta säger mycket om vilken tillit jag byggt upp till honom.

Jag har lärt mig att hålla ihop mig själv. För det är det som krävts och krävs av mig i en massa situationer i livet. Det blir en stor diskrepans mellan vem jag egentligen är och vem jag försöker vara ute i samhället. Alltså så som det förväntas på mig att jag ska vara. Jag har lärt mig detta utmed vägen. Jag har lärt mig att när jag agerar si eller så, så bemöts jag på ett sätt som tydliggör att sådär ska jag inte göra. Och så slutar jag att göra det. I alla fall utåt… Jag visar inte upp det, jag stänger till om det. Men det som händer – reaktionerna i mig – de händer ju ändå. Fast innanför skalet. Och därmed syns de inte för omgivningen.

Att visa känslor. Jag är en person med mycket känslor och det naturliga är för mig att också visa dem. Jag blir arg, jag blir ledsen, jag blir glad, och jag blir det med besked. Eller brukade bli. Mina glädjekänslor har jag inga problem att uttrycka. Det är värre med de övriga känslorna. När jag blev arg – så blev jag ordentligt arg – och det brukade både synas och höras på mig. Jag brukade bli ledsen och besviken på liknande sätt.

Någonstans på vägen har jag stängt dörren utåt för de känslorna. Ett tag var dörren till och med stängd för de känslorna för mig själv. Teflonlagret… Samhället i stort har förväntningar på oss att vi till varje pris måste låta bli att visa känslorna – bli arg, bli ledsen, skrika, svara emot. Men känslorna finns ju kvar ändå. Inuti. Instängda. Avstängda. Bakom masken. När de väl får spelrum så blir det att känslorna tas ut på mig själv. Nu har jag då vågat börja släppa på kontrollen inför de närmaste och inför terapeuten. Någon gång kanske jag också vågar släppa på det lite grann i samhället också?

En annan känsla man inte heller får visa är besvikelse. Man får inte bli besviken – på inställda planer, på saker som inte blir av, på människor som lovat att göra saker som de sedan inte gör. För det finns alltid skäl. Man får inte ha förväntningar på andra människor och absolut inte ställa krav. Den enda man får ha förväntningar eller krav på är sig själv. Så är man besviken så är det sig själv man måste rikta besvikelsen mot. Alltså ännu fler känslor man inte får visa utåt, utan bara hantera inåt.

När man ska föra fram saker gäller det att inte visa alla miljoner känslorna utan hålla det på en rimlig nivå. Det får ju inte låta entonigt heller. Man måste skilja på känslorna och förnuftet – det gäller att tänka och agera rationellt och göra rationella val. Det är inte alltid så lätt då jag i en del sammanhang är ganska så ambivalent. Jag är ganska bestämd av mig och vet vad jag tänker och tycker – men det finns lägen där ambivalensen tar över. Och jag måste vara påläst och ha koll på fakta – vilket jag oftast både är och har. Men detta kan ibland leda till att öka ambivalensen. För ju mer jag vet desto mer finns det att ta hänsyn till, olika aspekter som ska vägas in. Hänsyn till människor omkring mig, hänsyn till ekonomi, hänsyn till hälsa, hänsyn till tid, etc etc. – självklart beroende på vad det handlar om.

Den där ambivalensen får ofta ett överlapp med min ångest – ett väldigt påtagligt överlapp. Man ska göra rationella val där man väger in alla faktorer. Och mitt huvud går varv på var på varv med att väga samman. Men man ska inte slösa tid och energi på sådant där! Man ska vara snabb och rationell och bara bestämma sig! Inte lägga en massa tid på velande och ha sig, inte vara så om sig och kring sig, bara bestämma sig. Så jag säger inget högt om de där varven som far runt i mitt huvud. Detta är såklart en förenklad bild av det där kaoset i mitt huvud. Det är ett stort garnnystan av trådar åt alla håll och kanter. Och jag VET att om jag började berätta om alla de där trådarna på riktigt så friserar jag dem och plussar på med lite roliga anekdoter. Samma händer ofta när jag skriver – men när jag skriver lyckas jag förmedla känslorna jag känner. Inte som när jag berättar – då låter det som att jag pratar om någon annan än mig. Sakta har jag då luckrat upp på detta – främst då hos terapeuten. Det är ju enda möjligheten om jag ska kunna nyttja hjälpen jag får, att de som ska kunna hjälpa mig blir insatta i hur jag verkligen mår.

Om det blir så att jag inte får prata klart så fortsätter hjärnan spinna på och tankesnurrorna blir oändliga. Så fortsätter det då – varv på varv på varv – tills det känns som att hela hjärnan håller på att brinna upp. För att undvika att man inte får prata klart leder det ibland till att man slutar att säga en del saker högt. Men tänkande upphör ju inte för det. Så då lärde jag mig att inte berätta vad som verkligen tynger mig, alla de där tankespåren som ger kaos. Istället – om jag måste uttala det högt – blir det en version där jag låter oerhört samlad och strukturerad och som att jag har stenkoll på allt. Och ingen fattar att jag har panik känslomässigt, belastningsmässigt och organisationsmässigt. Därav folks förvåning när jag uttrycker att vissa dagar så framstår professor Kalkyl som ett under av klartänkthet…

Det är det det innebär: ”saknar sjukdomsbeteende” att kaoset inte syns utåt. Men kaoset pågår ändå inuti. Känslorna, tankesnurrorna och de fröken duktigkraven jag ställer på mig själv. Men om jag inte berättar så kommer det heller aldrig att bli någon förändring. Men det är inte lätt att ändra sedan länge invanda beteenden. Och det måste gå i babysteps för annars tar känslorna över från förnuftet med allt ont som det för med sig som tex självskadebeteendet.

Viktiga förändringar – mönstren som måste brytas. Det här handlar ju inte bara om här och nu – den akuta situationen jag befinner mig i just för tillfället. Det handlar om hur jag agerar och reagerar i stort. Det är inte ett symptom på nuvarande situation, det är en av många bidragande orsaker till att det blivit så här. Därför är det så viktigt att jag släpper på mitt kontrollerande jag så att det blir tydligt hur jag fungerar i dessa situationer. Det kommer att öka chansen att vi hittar strategier för att motverka de destruktiva beteendena. Det är ju inte som så att jag kommer att bli någon annan. Men jag är ganska övertygad att det kommer att underlätta för folk i min omgivning att det som verkar lugnt på ytan inte alltid är så lugnt inombords. Tillåta mig själv att visa kaoset och paniken så att jag inte är där när det maxar i mig till hundra procent. Utan att människorna omkring mig istället hjälper mig att bryta den onda cirkeln innan den har snurrat för långt.

Ibland finns det känslor som inte kan kläs i ord. När man har hamnat i ett tillstånd som helt enkelt ligger bortom alla ord. Känslomässig smärta, upplevd ensamhet, känslan att gå av inuti eller att drunkna i ett svart hål – när orden inter räcker till för djupet och vidden inte går att beskriva med bokstäver. När ångesten inte har någon botten och hopplösheten är evig är det ibland bäst att bara finnas där för mig. Ord som ”allt kommer ordna sig” eller ”kämpa på” känns i det läget som plattityder och faller därför platt, ibland kan det dessutom leda till att jag känner sig än mer ensam och därmed förvärra min inre smärta. Att möta mig i min smärta, ångest och förtvivlan utan att fylla ut den tystnad som uppstår räcker ibland för att vara till hjälp. Det är en utmaning för vem vill inte försöka ta bort någons smärta? Men ibland går det inte, ibland måste man förstå att vad man än säger så lindrar det inte någons smärta. I sådana stunder är det då bäst att inte säga någonting alls, då är det bättre att ”bara” visa – med sina ögon och sin blick och med sitt kroppsspråk – att man bara finns där. Och det alltid oavsett.

Inlägget skriver jag inte för att det ska tyckas synd om mig. För det har jag sagt flera gånger att det inte är hjärtan i överflöd jag behöver. Jag vill bara försöka förklara vad som har hänt och hur jag har agerat för att det är det som har gjort att jag är där jag är nu. Jag försöker ge en förklaring till hur jag (re)agerar på vanliga saker, vilka strategier jag har kommit att använda under livet – vilket då beror på mitt eget beteende som blivit allt mer destruktivt för mitt mående. En viktig bit i detta är att jag tar de icke önskvärda älgkliven framåt – jag försöker för hårt. Och då slår rekylen direkt tillbaka. Känslan av att misslyckas och göra fel är så jobbig och gör att jag blir så arg på mig själv. Om jag i praktiken stänger av och avgränsar mitt emotionella jag med omvärlden så ser inte de omkring mig när jag är på väg att brista. Därmed får jag en känsla av ökad tomhet och ensamhet. Och jag brister. Därför så viktigt jag undviker att hamna i det igen – babysteps är enda sättet. Tålamod… 

...Patience...

Tålamod att tolka saker rätt...










words darker than their wings...

Words...
Kan betyda så olika. Som varför heter det matvrak och inte rättshaverist?

Skämt å sidor...
Ord betyder något. Ord har makt. Fel ord vid fel tillfälle kan åstadkomma mycket skada. Händer det dessutom regelbundet och orden kommer från personer i maktposition kan det påverka mer än man tror. Det är inte som så att jag tror att vårdpersonal med flit lägger skulden på patienten – men deras ordval kan hamna snett och därmed ge patienten en underliggande känsla att det är dennes eget fel att den mår dåligt.

Kan man kalla det att de använder ett skuldkort. Ofta har vårdpersonal sagt vad jag borde ha gjort istället för att skada mig. Som om jag inte redan visste det. Strö mer salt i såren bara… Terapeuten är ett undantag – där får jag redogöra för varje detalj fram till självskadan. För att vi ska kunna finna reda på var någonstans hade det gått att avbryta. Vilka signaler och vad som då ska göras. Jag är medveten om att det är jag som skadar mig själv, men att lägga skulden på mig ger bara ökad ångest och svårare att bryta mönster. Att drabbas av psykisk sjukdom och de uttryck den tar sig är inte ett frivilligt val.

Det är lätt att säga ”bry dig inte om det, du vet i slutändan att de har fel.” Men självkänslan i dessa lägen är inte vad den är när man mår bra. Man tar lätt skulden för allt som händer. Lätt att falla in i självhat. Att då få höra ord som känns som att de menar at jag framkallar mitt egna dåliga mående själv. Det här att jag inte blir bättre – jag sover fortfarande inte (vilket jag tror är roten till mycket av mitt mående) trots alla mediciner och olika strategier och terapier. Är det då konstigt att man undrar vad det är för fel på sig själv?

Jag tror inte att de som använt sig av skuldkortet gjort det medvetet eller hur sämre jag blivit av deras ordval. Jag tror inte de är medvetna om hur lätt de har att ta till detta (frustration över att inte kunna hjälpa?). Man är så sårbar när man mår dåligt, allt negativt fastnar och det är hart när omöjligt att skaka av sig det. Att lägga skulden på en patient, att hålla patienten ansvarig för beteenden som är överlevnadsstrategier, att på grund av psykologiska mekanismer anklaga någon för att hitta på, går inte obemärkt förbi. Så tack och lov för terapeuten som får mig att förstå vad det är som händer. 



Kom ihåg att det du säger spelar roll. Du kan sänka eller lyft upp någon. Var aktsam med hur du uttrycker dig. Skadan av fel ord kan vara stor och det kan ta år att skaka av sig det. Att dra fram skuldkortet för att man saknar kompetens, kunskap eller är stressad är aldrig okej! Du kan märka någon för livet utan att veta om det. 

Så ord spelar roll...
Varför säger vi dosett och inte fördelardosa?

Så många mediciner - tack och lov så är det samma läkare som ordinerat alla. Vet dem där flera läkare är inblandade. Som att inte ha en helhetssyn på patienten är svårt nog...

Min terapeut är dessutom den första som försöker ha en helhetssyn på mig – att se hela mig. Inte bara pang på diagnoser och problematik. Naturligtvis är det på grund av problemen som gör att jag är hos dem för att få hjälp, men jag är ju så mycket mer än mina diagnoser och min problematik. Utan att se hela bilden blir det små gnuggande på fläckar istället för att skura hela golvet.

Hur kan man avgöra vilken behandling som passar endast utefter en diagnos? Vad det gäller det psykiska så finns det inte ”ett gips fits all”. Naturligtvis är det huvudsyftet att behandla själva problemen men man får inte glömma hur patienten fungerar som människa. Är jag introvert eller extrovert? Hur tillgodogör och tillgodoser jag mig information? Vad triggar mina känslor och ökar mina symptom i min vardag? Vilka är mina starka sidor som skulle kunna nyttjas i en behandling? Allt detta är viktigt för att kunna skräddarsy en behandling för just mig.

Tar vi slutenvården så hade ett bättre samarbete med övrig vårdpersonal kunnat underlätta. Det är ofta skötarna som ser patienten i en större helhet än läkarna. Skötarna ser en både i toppar och dalar (alltså även de stunder då man mår lite bättre). Men detta verkar inte alltid nå läkarnas öron. Det verkar vara som att skötarnas arbete är ett mindre viktigt arbete. Men den helhetssynen som skötarna får är värdefull för läkarna att känna till för att kunna ge optimal behandling. Ett närmare samarbete och en mindre hierarki där olika professioner hjälps åt istället för att pinka in revir.

Det är också viktigt att vårdpersonal lyssnar på patienten och inte tror sig veta i förväg vad som är bäst för patienten. Om man börjar ett samtal med en patient och redan tro sig vete vad som är problemet, hur problemet ska lösas, hur patienten snabbast ska ”fixas” för att kunna bli utskriven, då har man missat målet. Ingen mer än patienten själv vet bäst själv hur man fungerar/inte fungerar (och nu talar jag inte om patienter i psykotiskt eller maniskt tillstånd). Att vara så säker på att man själv som vårdpersonal alltid vet bäst, inte behöva lyssna, inte behöva inhämta kunskaper som patienten själv kan ha om sina problem, är ett alltför stort och vanligt misstag. Det gör att man blir behandlad lite som ”ett gips fits all” – olika behandlingsformer generaliseras och används som en universallösning. Detta beror nog delvis på de nationella riktlinjerna som finns från socialstyrelsen (ex. att KBT och antidepressiva i första hand ska ges vid depression) men också kanske därför att det är en lättare lösning som de tror ska spara tid. Ibland blir det då patienten som måste anpassa sig till behandlingen och inte hjälpen efter patienten.

Det är lätt att remittera en patient till nästa vårdinstans och därmed ”trolla bort” sitt eget ansvar. Tanken är oftast god – man hoppas ju det i alla fall. Men vården måste anpassas mer till individen, vi är inte ett stort kollektiv där alla mår bättre av samma metod. Alla har vi olika referenser, olika barndom, olika minnen och olika sätt att tillgodogöra sig behandling. Att tro att alla behandlingar är bra för alla är därför inte rätt väg att gå och inte på något sätt förenligt med personcentrerad vård. Vården behöver skräddarsys och fler alternativ måste finnas att erbjuda. Om vården ska bli personcentrerad någon gång så måste psykiatrin börja lyssna på de som känner patienterna bäst – nämligen patienterna själva.

Att platsbristen inom vården överlag är ett problem är ganska bekant. Ofta i media om att människor som behöver vård skickas hem, ligger på britsar i korridoren eller skrivs ut för snabbt. Psykiatrins slutenvård är inget undantag. Det krävs ganska mycket för att man överhuvudtaget ska bli inlagd på psyk idag. Man ska vara i mycket dåligt skick och helst också vara självmordsbenägen. Men det är ingen garanti till att du får stanna tills du känner att benen bär under dig. Man får ett visst antal dagar och veckor, sedan förutsätter man att du mår så bra att någon annan kan få den sängplatsen. Detta även om du inte känner dig stabil nog. Man i stort sett tvingas hem på permission hur osäker man än känner sig. Vet att jag skrev om detta i både Blackbird och Broken Wings (där jag beskrev min upplevelse – inte i syfte att peka ut någon, utan att visa på den oerhörda resursbristen).

Man har som patient alltid rätt att avbryta sin permission om man känner att det inte fungerar hemma. Det man då inte vet är att ens plats då kan ha blivit någon annans plats. Inom loppet av några dagar kan man då – förutom detta stressmoment att åka hem när man inte är redo – komma att få byta rum eller till och med avdelning/ställe. Det är inte direkt något som minskar den inre stressen eller påskyndar ens tillfrisknande. Det kan också vara som så att du ”tvingas” till utskrivning och därmed om du fortfarande mår dåligt får söka hjälp på nytt på psykakuten. Och så ska allt gå en vända till och jag har inte mött någon vars psykiska tillstånd blivit bättre av detta.

Detta stressar även personalen då den veta att patienten mår mycket dåligt och behöver stanna kvar på avdelningen. Det blir mer praktiskt arbete som städning och bädda rent samt mer administrativt arbete – vilket betyder mindre tid med patienterna. Men det administrativa får det inte slarvas med. Det är av högsta vikt att alla vet vem som ligger vad och hur många patienter man har inne t.ex. om det skulle behöva utrymmas (ex brand). Att koordinera allt (vilket då beror på att det finns för få platser) tar tid som skulle ha använts till att interagera och ha samtal med patienter, att finnas där för patienterna. Och är personalen stressad så blir det också att deras bemötande av patienterna blir sämre. De största förlorarna är så klart de patienter som skickas hem trots att de mår mycket dåligt. Läkare på psykakuten vet att inneliggande vård skulle vara det bästa för patienten, men tvingas neka för att det finns inga lediga sängar.

Vi har fått ett system som leker med människors liv. Ett ohållbart system som leder till dödsfall och skador. När människor blir avvisade trots att de har självmordstankar är det som att spela rysk roulett. Stannar det vid tankar eller blir det ett faktiskt försök? Det här som jag har skrivit om är inga nyheter. Det har varit så här i många år, men ingenting förändras. Att det skulle ändras känns - tyvärr - so far away…

Folk gör en massa tokigheter så man förstår varför det finns skor för vuxna med kardborreband...


Men om man kan köpa dem på barnavdelningen så är det okej!








As tears go by...

...ett annorlunda blogginlägg. Ett inlägg bara om den här:

De Effektiva av Åsa Plesner och Marcus Larsson (= Tankesmedjan balans). Årets bok anser jag att det är. Man läser den och förstår varför välfärdsarbetare hoppar strömhopp in i väggen och varför skola, vård och omsorg inte blir bättre trots att politiker säger sig satsa på just dessa områden.

Själv var jag en av ”de effektiva” och det alldeles för länge. Så mycket för länge att jag inte bara kraschade rakt in i väggen, nej jag var så effektiv att jag borrade ner huvudet och körde på – ännu längre in. Till slut murade väggen igen sig bakom mig. Kvar var jag instängd vilt kämpande i detta intet, till slut orkade jag inte kämpa mer.

Hade det bara varit jag så… Men jag är långt ifrån ensam att braka in i väggen. Under många år har läraryrket, tillsammans med vård- och omsorgspersonal, toppat statistiken för stressrelaterade sjukdiagnoser. ”De nya sjukfallen bland lärare och skolledare under vecka 33-35 står för 13 procent av alla nya sjukfall under året för yrkesgruppen. Motsvarande siffra för alla yrkesgrupper är 8 procent” (Anna Weigert, chef för Analysavdelningen på AFA Försäkring)

Den kris som har drabbat skolan är en kris som vi lärare riskerar att få betala för med vår hälsa. Riskerar är förresten en underdrift, för av sjuksiffrorna ovan kan vi ju se att det de facto förhåller sig så. Det saknas i låga tal 70.000 lärare och den siffran ser ut att öka i oroande takt. Lärare som kör på tills de brakar in i väggen eller slutar/går ner i tjänst för att klara hälsan. Detta är ett tydligt bevis på de orimliga krav som ställs på lärare idag.

Fler och fler saker läggs på lärarens bord utan att något plockas bort. USK:en är borttagen och huvudmän kan i stort sett lägga hur mycket undervisningstid som helst för lärare. Den enda tiden som minskar är den till för- och efterarbete. Samtidigt så förväntar sig huvudmännen samma höga kvalité. Så vi lärare springer allt snabbare med allt tyngre ryggsäckar med en allt stegrande samvetsstress.

Samvetsstress är en av anledningarna till att det har gått att spara på skolan i så många år utan att vi lärare har protesterat särskilt nämnvärt. Samvetsstress beskrivs i De Effektiva som ”den stress som medarbetare i kontaktyrken känner över att jobba med krav som överstiger tillgängliga resurser och där den som drabbas av att medarbetarna inte hinner med alla sina uppgifter är i en utsatt situation.”

Den här samvetsstressen gnager och gnager – det här att hela tiden känna sig otillräcklig trots att man jobbar mer. Det finns alltid så mycket mer kvar att göra. Långsamt bryts man ner av att man aldrig ges en chans till återhämtning. Huvudet behöver sin vila också. Det är knappast någon som kräver att vi ska kunna springa en mil i samma tempo som vi springer ett 100-meters lopp. Men det är det vi utsätter hjärnan för och då är det inte konstigt att den tvärstannar. Hjärntrött är ett alltför snällt ord.

Den här obalansen mellan krav och resurser är farlig för hälsan och den stress den orsakar förstärks av det dåliga samvete man känner av att inte hinna göra sitt jobb på ett tillfredsställande sätt. Vi har ju valt läraryrket för eleverna och vi vill ju inte att de ska drabbas. Vi vill ge dem bra lektioner och bra förutsättningar i framtiden så vi vrider oss själva ut och in och trollar med knäna oavsett vad det kostar oss i kraft.

Det är inte ”bara” vi lärare som drabbas av den allt hårdare svångremmen, utan även anställda i vård och omsorgen som precis som vi lärare arbetar med människor. När människan är arbetsredskap – och inte maskiner och robotar som i en fabrik – så kan man inte vrida upp hastigheten hur mycket som helst utan att systemet kraschar. Och vi människor har inga reservdelar att byta ut vid grus i maskineriet – utan vi får betala med oss själva. Vissa av oss så pass mycket att vi aldrig kan återhämta oss på riktigt igen.

Men politiker säger sig ju satsa på skola, vård och omsorg – då borde det väl inte bli så här? Detta har Åsa och Marcus tittat på för självfallet så kan ju inte politikerna säga att det dras ned, då minskar de ju sina chanser att bli omvalda. Så i De Effektiva får vi se bevis för hur politiker trixar med siffror utan närmare eftertanke. De ska skapa en budget i balans samtidigt som de då ska kunna visa på satsningar på nämnda områden. Lösningen är effektiviseringskrav.

Åsa och Marcus har gått igenom budgetar i Sveriges samtliga kommuner för 2018 och kan då visa på att budgetarna i 260 kommuner medför risk för sparkrav inom skola, vård och omsorg. Men som vi nämnt – politikerna säger inte att de sparar utan de har fina ord som effektivisering, omprövningskrav eller förändringsfaktor. Ett sätt att spara är att inte kompensera verksamheten för ökade kostnader. Som t.ex. att skolpengen ökar (vilket då skulle vara satsningen) men samtidigt ska skolan istället själv nu står för rektorslön, el och annat som krävs i byggnaderna. Detta ger inte ett nollsummespel utan det blir minus i de medel skolan har att röra sig med.

Exempel på vanliga besparingar (som alla vi lärare de facto har upplevt) är vikariestopp, tjänster som inte tillsätts, inköpsstopp och minskning av stödpersonal. I och med ”alla ska inkluderas” och minskat antal stödtimmar så ökar behovet av extra anpassningar. Planeringen ska dessutom individualiseras för samtliga elever. Detta samtidigt som de flesta lärare har fått utökat antal lektioner. Som jag skrev tidigare så är det enda som har minskat tiden för för- och efterarbete. Och så var vi framme vid samvetsstressen igen. Ekvationerna går inte ihop någon stans.

”Alla ska inkluderas” => behovet av särskild anpassning ökar utan att vi får extra resurser. Samtidigt ska vi då se till att planeringen är individualiserad för alla men vi får allt mindre tid till för- och efterarbete. Det krävs inte direkt examen i raketingenjörskonst för att räkna ut att detta leder till en sämre arbetsmiljö. Balans mellan krav och resurser saknas och därmed riskeras vår hälsa. Precis alla förlorar på de här dåliga försöken till ekvationer.

En budget som inte beaktar inflation och löneökningar (vilket bevisa mycket effektivt i De Effektiva) leder till att budgeten blir mindre. Man skriver om att verksamheten ska ges ”incitament att hela tiden bli bättre och billigare.” Visst låter bättre och billigare bra? I och med sina effektiviseringskrav får kommunerna medel över till sina satsningar. Ge verksamheterna mindre pengar att röra sig med men tillför samtidigt en summa som får det att framstå som satsningar. Så det är faktiskt inte alls konstigt att människorna i samhället undrar vad sjutton håller de på med på skolorna. Det satsas ju!

Det är därför som den här boken - De Effektiva - är så viktig. Alla behöver bli medvetna om vad som sker – att det smygsparas – så att man vet vilka krav man ska kunna ställa på skola, vård och omsorg. Tror man att det satsas så ställer man givetvis högre krav. Men får man veta hur det egentligen ser ut – att det sparas – och man är okej med det. Då får man också finna sig i att vi måste ställa lägre krav på skola, vård och omsorg. Så tack Åsa och Marcus för en välbehövlig bok. Läs de välskrivna och lättläst knappa 140 sidorna du också. Och protestera mot effektiviseringskraven du också. Bli inte en av ”de effektiva”.

Open your eyes...








Äldre inlägg