Om

Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad.
Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3

Twitter: @pippiglassbil

Mer info om mig: http://frokenmissnojd.bloggo.nu/Lilla-Jag/ 

Presentation

Senaste inlägg

the stage...

Så står man åter på scenen...

...lärarscenen...

25 procent - 10 timmar uppdelat på 3 förmiddagar. Jag går med en kollega nu i början och är med på mattelektionerna. Jag känner verkligen att jag är där jag hör hemma där jag hjälper eleverna i klassrummet. Många år har gått - men känslan är kvar. Lärarrollen sitter i.

Lite tid också att titta i gamla skolkataloger... 

 Visst gillar vi färg? 

Hur trött jag är? Det går inte att beskriva. Så trött att det gör ont och skriker i knopp och kropp. Så trött att jag till och från gråter av denna trötthet. Och inte sover jag för det. Men allt det är ju väntat. Och det är inte nu jag ska utvärdera hur det går. Vi får vänta några veckor och se om jag fortfarande är lika trött då som nu eller om tröttheten har avtagit något. Fingers crossed!

Tittade bara in här för att uppdatera er lite grann. Jag och jag kämpar på...

 

 

 

Och de obligatoriska träningsbilderna:

 

 

Tränar gör man. Ingen risk att bli left behind...

 

 

 

 

 

crossroads...

Vägskäl...
För första gången på flera år så har jag nu någon sorts sommarlov. Efter att på eget bevåg varit i skolan på besök två gånger per vecka. Har kollat igenom de kartonger som fanns på vinden och rensat ut en massa. Lite irriterat är jag allt för att det saknas en massa grejer. De grejer som var uppackade sista terminen jag jobbade finns inte någonstans på skolan. Måste sluta att tänka på det - det är ju ändå bara grejer. 

I slutet på den här månaden ska vi (jag, psykiatrin, skolan och FK) planera upp hur vi går vidare inför hösten. Det blir verkligen ett vägval vid vägskälet där det får bära eller brista. Jag vet det - men det hjälper inte med en biträdande rektor (som inför hösten har gått i pension) som pratar om "skarp läge" och att "mycket högre tempo i höst". Jo, tack - jag vet det! Men de ska vara tacksamma för det jag har gjort den här terminen, den påbörjan till rehab som de inte har behövt betala ett öre för. Jag är säker på att han bara menar väl och att ordvalen bara har varit olyckligt. Tack och lov ska kommunens HR-person vara med. Och hon är mycket mer "mjuk" i sina ordval - kanske för att hon har haft mycket att göra med personer som bränt ut sig och som mått psykiskt dåligt.

Måste tacka det arbetslag som jag på något sätt har tillhört den här terminen. De har verkligen varit inbjudande (inte bara de som var innan jag blev sjukskriven). Kollegerna i mina ämnen i detta arbetslag har verkligen ställt upp för mig. Den ena har verkligen varit helt underbar. Kan ju vara för att vi även är vänner utanför jobbet och har hållt kontakten och träffats under de här senaste åren. Tack T, du är guld värd  <3 

Vad behöver jag då inför hösten - jo, långsamt tempo. Jag behöver de som håller mig tillbaka när jag vill gå fortare fram i rehabiliteringen (fröken 'snabbt ska det gå' får inte styra). Jag behöver inte några som redan nu börjar säga "vad om det inte går?". Det är inte vad min hjärna behöver nu - för då blir det lätt negativa tankar i en snabbt nedåtgående spiral. Det jag behöver är personer i min omgivning som tror på mig utan att blir överdrivet peppiga. Jag behöver de som står vid min sida hela vägen och som lovar att ta emot mig om jag faller. Som bara finns där när jag som mest behöver det. Som visar mig att det alltid finns en anledning att kämpa.

A reason to fight - jo jag hade den låten förra inlägget också, men det var ju så länge sedan. Och just de här fraserna har fastnat i mitt huvud - de är orden som ska ta mig vidare:

"The image in your eyes, reflecting the pain that has taken you
I hear it in your voice so ridden with shame from what's ailing you


I won't give up, so don't give in
You've fallen down but you can rise again
So don't give up

When the demon that's inside you is ready to begin
And it feels like it's a battle that you will never win
When you're aching for the fire and begging for your sin
When there's nothing left inside, there's still a reason to fight"

Världen tuffar på med ett Sverige som tror sig vara bäst på allt. Därför vi har så höga dödstal i Covid19... Och med så ömma lilltånaglar att man inte kan säga "skinny latte" utan att folk kommer med fat shaming...

Skinny - det är väl jag numera. Lite för tunn för mitt eget bästa. Får jobba på att äta upp mig över sommaren till skolan startar igen i höst. I höst kommer också autismutredningen att starta (usch, fy och blävale för övervakat pissprov). Tills vi hörs igen - var rädda om er. 


Ansiktsboken - där skapade jag mig min egen avatar. 

Tycker att jag lyckades mer än hyfsat.

En lärare på skolgården...

...alltid glad att få träna...

...både utomhus...

...och inomhus...


Alltid mitt motto!



GlädjANDe nog...


...behövs i naturen ingen ANDhämtning. 

Den är alltid redo att bistå med sin skönhet...






a reason to fight...

Ja det finns alltid skäl till att fortsätta kämpa. Att inte ge upp. Ja jag lever och jag kämpar på. Orken räcker inte till att uppdatera här inne. Men jag trivs jättebra på mina besök i skolan. Det känns som att jag är hemma. Men det tar på ett huvud som inte sover. Vilket verkligen inte är konstigt.

Kom över en text från en vän som gör en så fin beskrivning av vad hon nu genomgår: 

"Jag har fått en depression. Nej vänta, det är inte farligt! Det smittar inte, och det förvärras inte heller av att man pratar om det. Tvärtom! Ju tystare vi är om dylika saker, desto svårare kan det vara för den som är drabbad. Jag upplever min inre värld tom. Gråskalor avlöser varandra, trots att min logiska hjärna vet att jag har normalt ett rikt inre liv. Världen är fortfarande vacker, men det är som att inget riktigt berör mig. Det är mitt inre som förändrats, jag är inte jag längre. En tomhet och tystnad finns inne i mig. Ja, jag upplever livsleda. Ett fint ord för att mitt livs värde har ramlat, jag använder de som står mig närmast som en barriär. Vem ska ta hand om dem om inte jag funnits?... Det är en strategi att hålla kvar. Ja, jag har sökt hjälp. Läkaren på vårdcentralen sa att hon såg mig. Att det kändes som om det fattades något i mina ögon. Det var en tröst. Jag har fått kem. Tabletter som ska lyfta mig, återställa balanser som är i olag och vidga mitt seeende igen. I väntan på att dessa ska få full effekt, är det ångesten som driver mig. Lustig känsla, en motor som går på tomgång inombords, som gör att jag blir skör, ögonen söker sig mot hållpunkter men finner inga. Kroppen villl vila men finner ingen ro. Jag kommer bli bra. Men hörni, skulle vi kunna prata mer om För jag vet att vi är många. Många. Och vi är varken sinnessjuka, svaga eller knäppskallar. Jag berättar för er nu. För att, kanske för mig, själv bryta stigmatiseringen. Jag är fortfarande (-----). Jag är bara lite skev inombords just nu."

En annan text som jag vill delge er är en om självskador: 

 ”Vissa saker om självskadebeteende angående att skära sig är det många som inte känner till. När jag höll på som mest med det, var det nästan som ett beroende eller tvångsmässigt o jag vet att många upplever samma sak. Beroende i den bemärkelse att man ej kan sluta, känner hur det kliar i fingrarna, hur arg man blir när ngn hindrar en, att man får en sorts psykisk abstinens efter det. Tvångsmässigt i den bemärkelse att jag ville ha fler o fler ärr o sår o tvångsmässigt ville att min arm inte skulle ha en enda plats utan ärr. Så bortsett från att jag ville byta ut psykisk smärta mot fysisk samtidigt som jag försökte berätta för andra hur dåligt jag mådde då jag inte var verbal o ej kunde sätta ord på varken känslor el minnen, så skar jag mig också för att jag inte bara kunde sluta. Ju mer jag skar mig desto mer sug efter att fortsätta o desto fler sår skulle det tvångsmässigt bli. Det skulle bli djupare nästa gång o fler stygn gången därpå osv. Det tog mig flera år att sluta helt. Och i början hade jag ett dagligt sug efter det, mådde jättedåligt o grät efter att bara få Göra det en enda gång till. Jag förstod inte riktigt vitsen med att sluta i början eftersom jag ändå avskydde min kropp o beteendet gjorde att jag orkade med dagen. Det suget hade jag flera år efter att jag skar mig. Jag har haft några få återfall när jag påbörjade min nya trauma Behandling. Men idag är jag helt fri från både skadandet men fram för allt också suget. Skulle aldrig skada mig mer då jag fått hjälp med orsaken till varför jag började i första hand. Så nej, det är inte så att man bara kan sluta skada sig. Det är inte så lätt, mer komplext än så” (@livetutanptsd)

Båda dessa texter - så mycket igenkänning.

Nu snart påsk. Jag hoppas att ni alla har hörsammat uppmaningen att inte resa iväg. Så jag stannar här. Jag kan inte komma till dem - och de kan inte komma till mig. Wish you were here...

Den här lilla kaxiga tösen har hunnit fylla år

Mamma skickar saker:



En bra uppmaning - have faith...

Då jag behöver sortera bort allt ljud i kollektivtrafiken - ny lurar...

Oooops… it's a match! Konstigt....

Klumpsmurf har varit framme igen...


...men det läker. Fyra veckor mellan bilderna. Fortfarande rött...




Alla jag önskar er en Glad Påsk!















street spirit

Spirit – det är mycket kämpaspirit just nu. Ägnar dagarna åt att vila ett huvud efter något som för många inte skulle märkas alls. Jag är och besöker min skola en till två gånger i veckan (inplanerade entimmasbesök) för att återvänja hjärnan vid miljön. Att starta på 25% (alltså tio timmar) – vilket är det minsta man kan vara sjukskriven – hade varit för mycket. Så om ni undrar varför jag "försvunnit", så är det därför.

Det här med utbrändhet – eller rättare sagt utmattningsdepression – är det många som alltid har åsikter om. Det kan man ju heller inte hindra människor från att ha. Men de som tror att man bara behöver vila och sen köra på som vanligt och att allt är som vanligt igen har nog inte riktigt förstått…




(Linda Skugge)

Även när man är tillbaka så är man inte tillbaka som den man var innan väggen kom i vägen. Förutom att depression är en riktig helveteshåla att ta sig ur, så är det många som faktiskt drabbas av skador som blir bestående. Inte bara kollegerna som måste inse att man inte har exakt samma funktionalitet som innan. Viktigt att man själv inser det och tar det väldigt varsamt.

Idag är en sådan dag när tårarna bränner innanför ögonlocken. Men de förblir osynliga för resten av världen. En hjärna som skevar in på dåliga sidospår och en ångestkorp som hackar i bröstet. Av egentligen ingen anledning alls – förutom av ren trötthet. Så idag bär det iväg till den bästa terapeuten och förhoppningsvis klarnar dagen lite mer därefter. 

Set me free… 

Tills vi hörs igen får ni hålla till godo med mig och min natur…













the devil in I...

Ja, den känner väl alla till...


Att sådant ljud gör en galen gäller givetvis inte bara oss som blivit extra ljudkänsliga.

Av allt som utmattningen fört med sig: glömskan, tröttheten, stresskänsligheten och det totala tappet av självförtroende så vinner ändå bakslagen över detta i att vara värst. Ett bakslag är att efter att man mått bra och känt sig pigg ett tag, plötsligt blir trött och känner sig riktigt utmattad igen. Då är det lätt att få panik och tänka att man är tillbaka i sjukdomen. Men oftast är det just ett bakslag – en reaktion på att man gjort lite för mycket eller att det varit för lite vila de senaste nätterna.

För mig kommer bakslagen nästan alltid som en överraskning först. Eftersom jag precis varit pigg och känt att ”herre gud nu är jag på gång igen”. Då är det lätt att få panik och tänka att man är tillbaka i bottenhålet igen. Just att man känt sig så bra gör att det känns som att man slungats långt ner tillbaka igen. Sen om man ger sig tid att tänka och analysera så inser jag nästan alltid att det har varit mycket på en gång nu vilket gör att kroppen reagerar direkt. Den är ju så mycket mer känslig nu än innan jag blev sjuk.

Det är svårt att då tänka att ett bakslag är ett tecken på att man är på väg åt rätt håll, på väg att tillfriskna. Det jag försöker göra är att vid varje sådant här tillfälle (ofta tillsammans med min terapeut) är att försöka finna reda på vad som orsakade situationen. Detta för att kunna planera veckorna så att energikrävande aktiviteter blir utspridda. Och när man ska göra något som man med stor säkerhet kan säga att här kommer det komma ett bakslag – att då inför den situationen ta höjd för det. Då kan man se till att ”vila” faktiskt står i kalendern dagen efter.

Vid bakslag så ser jag till att stänga av de intryck som går utifrån. Shoppingcentra är ett big no no, och jag ger mig själv skärmförbud. Notiserna kan få hjärnan att rent ut sagt börja blöda. Jag sjunker ner i min (nya) soffa med ett korsord och med TV:n med något nonsens på på lågvolym. Jag försöker tänka snällt om mig själv. ”Bra jobbat Pippi – nu tar du hand om dig som du ska”. Långsamt, långsamt så avtar självironin för varje gång. Jag blir allt bättre på att vara rädd om mig själv.

Plötsligt kommer det. Triggad av någonting jag vet inte vad det var. Och det är säkert jättebra att jag vet och känner igen tecknen och blablabla och JÄVLA SKITSNACK säger jag. För det hade kunnat vara bra, om jag faktiskt hade haft verktygen att göra något åt det hela. Men när allt kommer som ett basebollträ i huvudet på mig så går alla säkringarna på en och samma gång. Då har jag inte ens en liten jävla nubb att hålla ihop mig själv med. Varenda tanke blir självdestruktiv, allt kretsar kring det som inte får kretsas kring.

Allra värst är det att åter känna den psykiska smärtan. Vad är då psykisk smärta? Givetvis är den subjektiv och individuell. Men för någon som aldrig upplevt det skulle jag vilja beskriva min så här: Den är ensam och det finns inget slut. Man rivs itu inuti till miljoner bitar. Det gör så ont att man skulle vilja skrika resten av sitt liv, men det är ingen som hör. Som att stå nära en avgrund, ett bottenlöst svart hål, och man faller ner och faller in i ett fullständigt mörker. I den totala avgrunden – den iskalla, nattsvarta, hopplösa och uppgivna ensamheten där ingen kan trösta dig. Tårar bildar ett hav och man drunknar utan att någon kan dra upp en. Det finns inget syre i avgrunden och det går inte att andas. Man faller och faller – och varje minut man faller ännu lite mer vrids en tveeggad kniv runt i hjärtat. Det finns ingenstans att ta vägen. Man har så ont att smärtan av att skada sig själv knappt känns. Det gör så ont inuti att man är beredd att dö för att slippa andas ett enda andetag till, till takten av hur mörkret suger ut din sista strimma hopp och slocknar. Det har slocknat totalt inuti och inget mer kan få en att vilja vakna en enda morgon till. Man vill inte mer. Man lider. Allt gör så ont att döden känns som en befrielse.

As tears go by... 

Utanpå tror ni att jag är så glad
men egentligen kämpar jag för att klara av en dag
Ni ser hur jag skrattar, och ni ser hur jag ler
men inuti min kropp så orkar jag inget mer
Jag vill dölja min smärta så ni tror att det är bra med mig
Jag får aldrig vara ensam från tankarna
att ha det tyst och vara själv, det är min längtan
Att ha det här som trycker inom mig hela tiden och pockar på uppmärksamhet är jobbigt
Tänk att bara få fly allt

Som jag skrev tidigare så känns det som att de här episoderna glesnar ut och inte kommer lika tätt. Visst kan jag tacka mitt eget arbete för detta, men jag är ganska säker på att den psykofarmaka som jag äter är starkt bidragande. Det finns de som klankar ner på psykofarmaka – att ha en psykisk sjukdom så blir det inte lika okej att ta medicin som vid en fysisk åkomma. De som säger till den som medicineras med psykofarmaka: ”Skärp dig!” eller så talar man om att ”Jag har det minsann också jobbigt men tar ingen medicin för det.”. Antidepressiva t.ex. är inga ”lyckopiller”. Det verkar fortfarande som att alltför många tror att en psykisk sjukdom är något man tar sig ur bara man biter ihop. Anstränger sig lite till. Vilket – för dem som försöker göra det – leder dem än längre ner i depressionen. Vi är många som behöver antidepressiva (och annan psykofarmaka) – sluta upp med att klanka ner på det. Den kan rädda liv på många!

Pga av utbrändheten så är inte återhämtningen vad den en gång var. Min kropp vilar inte lika lätt eller bra som den gjorde innan jag blev sjuk. Långsamt lär jag känna mina gränser – så att jag inte lika ofta ska agera gränslöst tills måttet är rågat och allt rinner över eller rasar ihop. Att ta min medicin är inte att ta den enkla vägen – kom aldrig och påstå det! Precis lika mycket som vissa behöver sina blodtrycksmediciner behöver jag (och andra med mig) hjälp att laga hjärnan. För att långsamt bli friska (eller för att aldrig mer bli riktigt dålig).

Det är självklart nedslående att det är så många som behöver antidepressiva och annan psykofarmaka. Lika nedslående som att många idag får diabetes typ 2. Men hör vi någon säga till dem att de inte ska ta sin medicin? Självfallet inte! Och inte heller får de höra att de ska ta sig i kragen – för det kan vara livsfarligt. Guess what – det kan det vara för oss också... Antalet självmord per år talar sitt språk om hur farligt det är.

Inse istället att det är superbt att det finns hjälp även mot psykiska sjukdomar. Dock ska de inte skrivas ut för lättvindigt. Först utredning – för felmedicinering är inte heller ett bra alternativ. Jag är tacksam för att den här typen av medicin finns. Utan den så skulle jag befinna mig i det nattsvarta, ha det mycket jobbigare med min ångestproblematik och självskada samt vara ute ur leken väldigt länge.

Snackar du skit om cellgifter? Snackar du skit om insulin? Om morfin? Om Bricanyl? De rädda liv och lindrar smärta. De gör så att personen i fråga kan leva ett fullvärdigare liv. Vi snackar inte illa om cellgifter för vi vet att de räddar liv. Vi ser biverkningarna som självklara men hemska. Vi vet inget om det så vi talar inte illa om det. Det är ju ganska uppenbart att personen befinner sig i svår smärta och att det ska behandlas med medicin. Det ser väl vem som helst? Vi kräver inte att personen ska få sin tumör att försvinna med hjälp av positivt tänkande eller genom att utesluta gluten. Vi lägger ingen skuld på den som har cancer. Vi stöttar.

Organ som organ. Man kan inte begära att en person med cancer ska bota sig själv, likväl kan man inte begära att en person som är deprimerad ska bota sig själv. Det är elakt. Varför kan vi inte bara vara snälla och bespara människor smärta i onödan? Biverkningar av psykofarmaka? Ja, det finns – precis som med de flesta andra mediciner. De flesta biverkningar lägger sig med tiden och går att lära sig att leva med när de positiva effekterna uppväger de negativa.

Det är svårt att anpassa min hjärna till samhällets ramar, vilket är ett måste eftersom att det tyvärr inte är tvärtom idag. Tänk dig att du sitter i en skakig och stökig bil. Du försöker städa rent i kaoset lite lätt medan du kör eftersom oredan gör dig väldigt stressad. En melodi spelas i ditt huvud och gör att du måste hålla takten genom att göra mönster med foten i luften samtidigt som du stressat tvinnar håret i luggen med vänsterhanden. Du tänker en huvudtanke, exempelvis vad ska jag laga för mat ikväll? Den tanken tar aldrig slut, utan övergår i både sidospår och diverse analyser. Runt den här tanken, vi kan kalla den motorvägen snurrar flera andra tankar. Typ fyra, fem stycken. Minst…

Helt plötsligt hoppar du till. En dov smäll bakom dig. Du tappar kontrollen över ratten (hjärnan) och får kämpa dig tillbaka för att komma på huvudspåret igen. När helt plötsligt en hund springer framför och du tappar ratten. Lätt distraherad är ordet. Men sinnen och cylindrar som alltid är på helspänn blir det lätt så, framförallt när all verksamhet i kroppen gör allt för att kunna hålla fokus på en enda sak. Den här gången blir det alldeles svart för en stund och när det sedan blir ljust igen har du kört vilse. Du försöker förgäves hitta kartan (GPS:en är trasig) men du antar att du glömt kartan hemma eller på jobbet. Eller hos syrran? Typiskt…

Helt plötsligt kommer du på att du inte har handlat det du tänkt att laga tillmiddag. Klockan tickar. Du ser den stora mataffären passera förbi på högersidan och tänker snabbt ut en plan huruvida du kan vända eller om du ska skynda hem innan den lokala lilla mataffären stänger. De andra tankarna – stigarna – bultar på och det känns som att din hjärna ska explodera. Vad var det chefen sa nu igen? Undra hur jag ska lägga upp träningen nästa vecka? Hur ser det ut om det inte finns ett slut på universum? Jäklar i mig vad bra den där boken var, hoppas det finns en uppföljare. Jag kanske ska skriva en själv? Ja, en bok får det bli! Kan man göra såsen på yoghurt istället för kvarg tro? Åh vilken tråkig låt, undra om det finns något bättre på någon annan kanal? Måste kolla? Vilken var förresten Bob Marleys första låt? Eller har pingviner knän?

Allt detta sker inom loppet av tio sekunder. Det går snabbt och det är intensivt både tankemässigt och känslomässigt. Förstår du att det är en aning jobbigt ibland? Det är a l d r i g tyst. Det kör liksom på parallellt med de uppgifter som ska lösas och slutföras. Inte konstigt att det är svårt att koncentrera sig ibland. När det blir för mycket blir det stopp och det finns inte alltid tid för ett stopp. Vissa saker bara måste göras.

Det sägs att vi ska lära oss med hjälp av struktur och planering. Men det är inte alltid så lätt. Det är en konst i sig att hålla igång struktur och planering – eller så blir det för mycket struktur och planering. Antingen är jag på minus två procent eller så är det hundrafemtio procent. Allt är så svart och vitt när det kommer till mig själv. Vad gäller annat så har jag nästan alltid hela färgskalan framför mig. Men som sagt - inte med mig själv… Det är en utmaning att få det lite mer balanserat och ibland orkar jag inte anstränga mig till utmattning hela tiden. Ingen begär att någon med proteser ska springa ett maraton varje dag (det begär man väl inte utav någon?) eller att någon med synfel ska hantera vardagen utan linser/glasögon? Så varför försöker man sig på att jag (och flera med mig) ska hantera en tornado i hjärnan varje dag. Med min medicin så kan jag fokusera på en sak i taget och jag behöver inte trötta ut hjärnan med alla vardagliga saker som kan göras. Jag fixar det som måste göras – utan att hamna i upplösningstillstånd eller att tusen andra tankar snurrar runt samtidigt som jag påbörjar tio nya saker.

Jag har lättare för att stå ut. Att inte varje dag behöva känna att jag går sönder över att hålla tillbaka hundra hästar i galopp. Lättnaden… Jag vill aldrig byta bort min hjärna. Aldrig! För jag tycker faktiskt riktigt bra om den – trots att den uppför sig smått kufiskt ibland. Men om du skulle låna den bara för en timme, så tror jag att du skulle fåt både håll och kramp och skrika efter snabbast möjliga hjälpmedel illa kvickt. 

 

Det var det där om att gå en mil i någons skor innan du dömer den personen. Jag säger: prova att vara i mitt huvud en timme eller två…

Så låt mig få andas, låt mina axlar få sjunka ner och låta mig leva ett lite enklare liv – ett liv utan en ständig inre kamp. Förstå att min medicin är viktig för mig. Handpåläggning eller utspätt vatten fungerar inte! 

Inte heller det där att försöka klona mig…



...fortfarande svartvitt...

Inte heller funkar det att ropa Hallelujah...

Önskar er en God Jul och ett Gott Nytt År

 



Gråvember levererade...





Vill ha klar himmel och solsken - även om det innebär kyla...





Äldre inlägg