Om

Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad.
Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3

Twitter: @pippiglassbil

Mer info om mig: http://frokenmissnojd.bloggo.nu/Lilla-Jag/ 

Presentation

Senaste inlägg

watch over you...

"How can you love someone, and not yourself?" (Alter bridge: watch over you)

Självkärlek - varför är det viktigt? 

Om man lever med bristande självkärlek så lever man som styrd utifrån av andra människor. Dvs styrd av ständig yttre bekräftelse och belöningar för att känna sig värdefull. Den tillfälliga känslan av värde genom andras bekräftelse, eller genom stora prestationer, är väldigt tillfällig och flyktig. Ständigt ökar behovet av mer bekräftelse ifrån omgivningen vilket bidrar till en konstant och stressfylld känsla av att behöva bevisa sitt värde för andra.

Att inte känna sitt eget värde och självkärlek kan leda till destruktiva handlingar, ångestrelaterad problematik, självskadebeteenden, utagerande/våldsamt beteende, narcissism, ätstörningar, depression, missbruk mm. Lättare också att destruktiva relationer inleds (och att man stannar kvar däri pga behovet av någon sorts kärlek) med exempelvis medberoendeskap av missbruk och både psykiskt och fysiskt våld.

Men det finns även mer subtila (små) yttringar av bristande självkärlek. När man inte älskar och respekterar sig själv så blir man ofta en marionett för andra människors behov. Eftersom man inte inte ser sitt eget värde utan hela tiden söker egenvärde genom andra människors bekräftelser så blir det svårare att sätta gränser. Svårare att säga nej och att ofta ta på sig för mycket arbete och ansvar för andra människor. Dels praktiskt och arbetsmässigt, med höga prestationskrav. Men även känslomässigt, där det kan bli att man går in och tar över andra människors känslor och problem. Detta kan leda till stressrelaterad problematik och utbrändhet. En allmän känsla av utmattning och av att aldrig räcka till. Samt till psykisk och fysisk ohälsa. Ja det var just det…

Min självkärlek är väl sisådär, Men jag vet mitt eget värde och vet vad jag kan och inte kan. Sen är det ju inte alltid att man klarar av att omsätta det som finns i huvudet ut i verkligheten. Och det är då jag kapsejsar och förmågan att tänka rationellt är som bortblåst. och so far away...

Men jag existerar - inte riktigt lever - och försöker göra det bästa av varje dag. Trots att tröttheten är som en hammare i huvudet. Det enda jag vill är sova - men det kan jag inte. Allt - ett enda stort kaos.

Mina skor är tydligen swingers...

Att hålla ordning. Jo, jag försöker – men försöker jag för mycket blir det bara kaos. Så jag kompromissar med mig själv och har ordning i kaoset. Vilket då de facto symboliserar stora delar av mitt liv.

Stora delar av mitt liv. Det är ganska många år det. Hur gammal är jag? Det beror på vilken dag det är. Vissa dagar är jag liten. Andra dagar är jag gammal. Jag skulle också vilja säga att det beror på situation. I många situationer är jag skarp som fan. Jag är kunnig och framåt – och då ska det gå framåt med besked. Snabbt och effektivt och resultaten ska helst synas direkt. Och i andra så önskar jag att någon kunde hjälpa mig och ta besluten åt mig.

Jag avskyr när saker och ting inte är planerade och fyrkantiga samtidigt som det inte går att placera in mig i en fyrkantig mall. För mitt beteende är minst av allt fyrkantigt. Jag måste ha musik i öronen och gärna solglasögon när jag befinner mig bland mycket folk. Allt för att stänga ute alla intryck då jag saknar filter för det. Jag får lätt panik av vimlet och det är tröttande. Vilket kan resultera i att jag inte orkar utföra något mer den dagen och dagen därpå.

Jag är oerhört obekväm i nya situationer även om det inte ser så ut, för jag håller det för mig själv. Vilket också det tar på min begränsande energi. För jag har i hela mitt liv tittat hur andra gör, försökt anpassa mig, för att inte sticka ut och anses som udda. Att göra det som för andra verkar så lätt.

En av mina svåraste saker är att jag vill ha allting planerat. Så fort det rubbas - beroende på art - så kastas hjärncellerna om och hamnar huller om buller. Och det kan ta tid innan de hittar rätt igen. Under den tiden kan rätt mycket hinna hända. Och även om jag kan kontrollera och planera vissa saker så kan det också ge mig otroligt mycket ångest (tex inför att resa). Här har min adhd varit lite en räddning i många fall. För även om jag gjort många dåliga saker pga min impulsivitet så har den också hjälpt mig otroligt mycket.

Ofta känner jag att koncentrationen brister - mycket beroende på trötthet. Alltså inte bara min adhd. Innan jag blev utbränd så var det där att tappa fokus ett inte allt för stort problem. Så, hur står det till med min koncentration? kan jag koncentrera mig eller är det kört på den fronten. Mitt svar på den frågan är att jag är väldigt bra och väldigt dålig på att koncentrera mig. Jag ska berätta närmre och försöka förklara hur det fungerar.

Jag är väldigt bra på att koncentrera mig om någonting intresserar mig väldigt mycket. Det låter väl ganska rimligt, eller hur? Men det har tyvärr gjort att jag ibland ses som ganska nonchalant  när jag hamnar i situationer eller samtal som ja… inte intresserar mig. Jag har väldigt svårt att hålla fokus när någonting känns tämligen egalt för mig. Det gör mig ganska trängd eftersom jag inte känner att jag varken vill eller har någonting att komma med. 

Men det finns också svårigheter med att också vara bra på att koncentrera sig. Ett problem som kan uppstå när jag är riktigt koncentrerad på någonting jag är intresserad av är att jag blir hyperfokuserad. För mig innebär det i princip att allting annat omkring mig försvinner. Jag varken ser eller hör någonting annat och ibland kan jag behöva hjälp att ta mig ur det handgripligen.

Om man till exempel ska se på film tillsammans med mig så får man räkna med att ta väldigt många pauser. Det spelar ingen roll hur bra filmen är, jag kan inte koncentrera mig och måste upp och ja, bara skaka till koncentrationsförmågan lite grann. Att gå på bio kan ni då förstå inte känns särskilt lockande. Det här var något som kom med utbrändheten. Hade oftast inte det problemet innan. Liksom det där med att läsa böcker. Förr älskade jag att läsa böcker – jag var som helt uppslukad och helt inne i det jag läste. Numera slutar det ofta med att jag läst samma sida ett tiotal gånger utan att ha registrerat vad det är jag har läst. Det här är något jag lätt blir ledsen över – att koncentrationen att läsa har blivit så begränsad. Ljudböcker då? Nä det går inte och har aldrig gått. Mina tankar vandrar direkt iväg och börjar tänka på helt andra saker när någon börjar babbla.

Hur är det då i sådana situationer där jag som vuxen förväntas sitta still och koncentrera mig? Ja, det är en utmaning. Men jag har ändå hittat några saker som har hjälpt mig och därför kunnat klara av skola och högskolestudier utan att det kunnat märkas att jag har koncentrationsproblem. Det är nog bara ett tränat öga som skulle se hur mycket det faktiskt krävs av mig i en sådan situation eftersom allting sker inuti mig. För att ”fixa” det där stillasittandet så klottrar eller antecknar jag frenetiskt (att jag gör något som inte tar bort mitt fokus från det som det ska fokuseras på). Antecknar jag så antecknar jag i princip allt även det jag inte behöver. Men det hjälper mig att både lyssna och skriva samtidigt, då håller jag både hjärnan och kroppen sysselsatta och jag tar lättare in det som sägs.

Ett annat problem är att få andra vuxna att förstå hur stora mina svårigheter är för mig. För ”alla har ju sina problem i vardagen”… Jag får lätt en blackout vid nya situationer för de väcker ofta så mycket känslor i mig som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag vill bara fly från situationen och sitta i ett lugnt hörn tills känslorna har samlats och alla saker i hjärnan som kastades upp och hamnade i ett virrvarr har hamnat rätt igen. Min terapeut och jag har pratat mycket om det här med att jag försöker strypa mina känslor för att stanna kvar. Att det är så energikrävande. ”Hur orkar du?” kommer ofta som fråga. Inte fan vet jag – det är ju det jag inte längre gör.

Och jag har velat och vill lämna den här planeten. Stiga av för jag orkar helt enkelt inte mer. Många dagar vill jag bara ge upp, för i mina mörkaste stunder spelar inget någon roll. Efter hur många gånger per dag blir det ohälsosamt att tänka i dessa banor? När allting bara rasar och jag inte känner någon som helst mening med att fortsätta kämpa (hatar fan det ordet). Och även om jag kanske skäller på folk som försöker hjälpa mig när jag mår som sämst så är jag så otroligt jävla tacksam för de människorna. De som vill att jag ska leva. Det är därför jag fortfarande kämpar. Särskilt för min mamma. Det är min ”reason to fight”

Den här sommaren har det fina vädret varit till min hjälp. För det är där i solen jag finna ro. Hjärnan får äntligen det lugn den behöver för att inte krascha. Tantvila is da thing...

Jodå, det blir sol i ansiktet också...

Träning - det jag orkar hjälper mig. Också ett sätt där hjärnan får ro. Men tar jag i för mycket så leder det (ja, även det) till kaos i hjärna. Så lite lugnare - men med försök på fullt fokus och slipa teknik. 

Snatch är en bra övning. Tekniken är att inte lyfta med axel och arm - utan med ben och höfter. Och vips så ser man starkare ut än vad man kanske är.

Overhead squat är också ren teknik. För ett halvår sedan kunde jag inte göra det med en träpinne ens. Nu både ökat djup och vikt. Ökad rörlighet i bröstrygg, axel- och fotleder är förklaringen till det. Försök själv att hålla armarna rakt upp och sakta sänka dig ner för att sätta dig på en vanlig stol.

Värmen som har varit - ptja man ser ju alltid ut att ha tagit i utav bara h-e även om man bara har lyft ett finger.

Och för att inte tycka om rosa...
 

...så verkar jag ändå ha några sådana plagg.

 

Inte bara svart med andra ord.

Ibland skönt att bara muffla (luffa omkring i myskläder)...

...men jag har också så kallade "vanliga" kläder.

 

 

Och givetvis mina favoriter.

 

Men den här förbenade tröttheten - energilösheten. Att ge upp - eller kommer jag att kunna flyga igen?
 

Att se världen annat än i gråskala

Naturen  <3 

  

exist...

...är det vad det känns som att jag gör numera. Jag existerar - mer är det inte. Jag sitter där med min kortlek - som blir allt mer nött - och känner att jag och den här planeten är färdiga med varandra.

Ingen förändring sker. Fortfarande lika fysiskt (och psykiskt) trött. Det tär på både tålamodet och motivationen att tro att det här ska vända. Då:

 

Deras torftiga försök att få det att låta som att det skulle vara bra för mig. Nä - den bollen tog jag inte. Vårdbehovet är av ringa betydelse så ,länge pengarna styr och inte individen bakom det. NPM - New Public Management - marknadsstyrd vård. Jag är en dyr kund som behöver mer än en till två kontakter i månaden med vården. Och inte är mina problem så lättlösta heller. 

Jag var väldigt bestämd att det här var helt emot vad jag önskade. Vad hände med att lyssna på patienten och låta patienten vara delaktig i vårdplaneringen... Samtidigt förstår jag marknadssituationen (eftersom det är samma princip som styr skolorna). Och visst är det mycket möjligt att det här är det bästa för mig i långa loppet (kan ju inte tro att de inte vill se att jag blir bättre i alla fall). Men jag önskade att jag åtminstone hade fått två veckors ställtid. Det blir jobbigt om någon tvärt drar av plåstret - så jobbigt att jag inte står ut. Ofta med självskada till följd. Detta kan då förklaras av min autism - som vården var så angelägna om att jag skulle utredas för. Jag menar inte att allting kan rätta sina känslor och upplevelser - men de borde väl åtminstone beaktas? Men nej - här rev vi av plåstret med dunder och brak. Inte ens två veckor alltså...

Jag äter ju centralstimulantia och behöver därför fortfarande kontakt med psykiatrin.  Får väl vara glad att jag får vara kvar hos dem. Och ha kvar samma vårdpersoner (dock i annan omfattning). Hoppas verkligen att det inte var så doktorn menade. Men det var så mina öron uppfattade det... Och inom psykiatrin kan man ju tycka att läkare ska vara lyhörda så att förändringar inte gör att patienten blir sämre. Eller det kanske är att begära för mycket?

Ja, det märks säkert hur ledsen och besviken jag är på min psykiatri just nu. Jag behöver inte mer negativt i mitt liv. Jag menar verkligen inte att livet bara ska vara uppåt. Jag vill ha toppar och dalar och det där i mellan. Och till det hör ju att hantera det negativa. Men just nu hanterar jag verkligen inte negativ stress på ett någorlunda vettigt sätt. Agerar ibland med handlingar som verkligen inte är jag - och jag kan inte heller förklara varför jag gör som jag gör. Min bästa vän sa att det var väldigt vanligt - att man gör oförklarliga ting när man är nere och stressad.

Den här energilösheten - den som gör att vardagliga ting blir som att bestiga berg. Att tvätta håret är rena K2 i utmaning och energiåtgång. Då vore det kanske en idé att tänka till innan - så att man inte ska steka tonfisk direkt efter. Men det löser man snyggt... 

Det var lättare när man var liten, det var det...

 

Har hunnit fylla år många gånger sedan dess...

...och blivit lite större. 

Det här att fota sitt nya linne från olika håll är en alldeles egen historia.

Vår säger kalendern. Vädret säger lite vad det känner för för tillfället. Försöker hjälpa sommaren på traven...

...då spöregnar det. Typiskt svensk sommar...

Hopplös är en groda utan ben. Det är inte jag...

...hoppsansa...

...hej hopp...

Hur kan jag orka träna om jag nu är så matt? Som jag skrivit tidigare så finns det ett litet andrum mitt på dagen då energin inte är noll. Försöker gå ut och gå eller gå till gymmet och träna lite. Det blir vad det blir - men det måste vara bättre att försöka göra någonting i väntan på att den här förlamande tröttheten ska släppa. För jag tror verkligen inte att det släpper fortare om jag bara sitter där i soffan med min kortlek.

Förr skulle jag aldrig fått för mig att använda gymtiden till att filma. Nu - ja finns inte samma träningsenergi så kan man ju nyttja lite tid att filma. Eller kanske det mesta av tiden...  

Inge kvinnlig Rambo direkt. Det där liknar mer Don Quijote i försök att slåss med väderkvarnar. 

Men lite träning blir det i alla fall. Bättre än ingenting.

Svårt med koncentrationen också. Tappar man den, så tappar man lätt ryggen...

Den där demonen inom mig - The devil in I...

...så tröttande och tärande. Jag är nere i brygga...

Behöver A reason to fight... 

 

wish you were here...

Som jag hatar den här pandemin. Har inte kunnat träffa mina föräldrar på över ett år. Klart jag önskar att de var här.  <3 
Vilja känna sig liten igen... 

Kanske inte så liten då...

Livet det går som det går. Har fått bita i det sura äpplet och inse att jag har gått in i väggen - igen... Den här gången har det slagit även fysiskt. Kvar sen januari är orkeslösheten och mornarna där jag bara sitter med min kortlek and that's it. Det är allt jag orkar göra.

Sen blir det då lite bättre under en kort stund. Då ser jag till att gå ut och gå eller att ta ett träningspass. För någonting säger mig att det inte går fortare att få tillbaka lite utav mig om jag bara sitter där på soffan med min kortlek. För den här personen - vet inte vem jag är längre. Jag måste ju tro på att det någon gång vänder, att det bara kräver massor utav tid. Tålamod...

Förra inlägget så skrev jag ju att jag trodde att det var fysiskt. Jag hoppades verkligen att det skulle vara det. Att det skulle vara sköldkörteln, vars värde låg marginellt under i början på januari. Att jag skulle kunna få lite medicin och vips få tillbaka duracellkaninenergin. Men nä...

Så här sitter jag. Och är mest bara trött... 

Ofta känner jag att jag bara vill att jordklotet ska stanna så att jag kan få hoppa av. Att jag och den här planeten är färdiga med varandra. Men det är en passiv önskan - som att en stor sten bara oförhappandes ramlar ner från himlen och träffar mig.

Annat som träffar mig - är dumma kommentarer:
Fast den träffar inte mig. Jag är tack och lov tillräckligt stark i mig själv och säker på vad psykisk sjukdom är för att jag ska tro att det ligger någonting i vad han säger. Mount Everest ligger inte i Australien - vilja kan  inte förflytta berg. Snarare som så att om jag försöker aktivt pressa på mig själv så blir det bara bakslag och återhämtningen blir än längre. 

Kunde dock inte låta honom stå oemotsagd. Och tycker att jag hanterade det hela bra. Och ingen onödig energi slösades. Om ni visst vad jag hade lust att skriva. Att om jag där i början av december hade gjort något åt saken så hade jag nog inte suttit här nu. För då var min önskan att komma bort från den här planeten aktiv. Vården fångade upp det och jag blev inlagd. Jag fick komma bort från den verkliga världen en kort stund och vara i en skyddad verkstad. Allt för att finna lite ljus igen.

För man måste skilja på den aktiva och den passiva önskan. Den aktiva kräver akut insats. Det gör inte den passiva - men den måste också behandlas och hållas under uppsikt. För den kan väldigt lätt vända och bli aktiv. 

Det är personer som han i tweetsen ovan som bidrar till stigmatiseringen av psykisk sjukdom. Till att personer inte våga prata om hur de mår - att de behöver hjälp. Att man tror att allt ligger på en själv, att om man bara försöker lite till och rycker upp sig så blir det bra. Tills det då är försent... 

Så se till att det aldrig blir för sent att be om hjälp. I's never to late...

...för förändring...

 

När man inte vill att någon ska se i ansiktet hur trött man är:

 

...vissa dagar kommer vi dock inte längre än så här...

...och ibland blir man lite mer redo...

Are you ready?

Vintern lämnar så sakteliga för att ge plats år våren och ljuset. Hur fult världen än uppträder - naturens skönhet består. 

 

hollow...

In a world so dark and hollow
where only death can follow
Trembling to stay strong
don't know where to belong
No rest, no piece of mine
can't leave the cold behind
I need to find the way, that light
that's there's always a reason to fight

Så trött och så tom. Aldrig varit så här trött innan mer än när jag har varit fysiskt sjuk. Kroppen orkar inte. Vill inte gå upp - och jag bryr mig inte. Inte ens träningen lockar. Efter att i alla år fått fnatt om jag inte tränar - så bryr jag mig längre (duracellkaninen har stupat). Att tvätta håret får mig att sätta mig ner i badkaret efter bara att ha blött håret och gråta. Orkar inte. Att ta en promenad - efter ca hundra meter sätter jag mig ner och gråter. Det handlar inte om att vilja, men kroppen orkar inte. 

Skulle helst av allt vilja ligga under täcket hela tiden. Men då får jag ont i kroppen. Så jag går upp - långt senare än innan - äter frukost. Och sen tar det i stort sett tre timmar innan jag känner att jag klarar av att sätta på mig människoskalet - att följa människonormen. Då kan jag gå ut, träna och handla. Detta vara dock bara några timmar (är det tiden Elvansen är verksam?) sen är det lika orkeslöst matt igen. 

Tycker inte om mig själv. Hur kan man tycka om något som inte finns? Positiva delen är att man inte kan hata sig själv heller. För att tycka något om något som bara är luft? Eller är det ens luft - FK släppte ut den. Och den verkar inte vilja komma tillbaka. Livsenergin. 

 

Jag har i alla fall ringt VC för att kolla upp om det är något fysiskt fel. Som t.ex. att blodvärdena visar någon brist som man ganska så lätt kan rätta till. Känns som att en sådan sak är lättare att ordna - än att det bara är mörkt, kallt och tomt. Jag vill ju kunna känna igen mig själv igen. Åtminstone lite grann. 

Att känna igen sig själv i diagnoser och kriterier: Atypisk autism - ja, det var nog den bästa beskrivningen. Hade ju kunnat ställa den diagnosen själv. I A-kriterierna som handlar om sociala relationer och socialt samspel uppfyller jag inte kriterierna för att ha autism. No shit Sherlock... Vad gäller B-kriterierna som handlar om svårigheter i förändringar, upprepade tvångsmässiga mönster, känslighet för olika sinnesintryck, häftiga oproportionerliga känsloutbrott (liknande som för IPS (se nedan) och utmaningen det är att följa gällande levnadsnormer...

...så uppfyller jag då kriterierna (borde jag då inte ha B-typisk autism?). Halva jag har autism och den andra halvan har det inte. Det är lätt att sådant här hamnar bland "drag av" eller "en släng av..." Men det är det inte. Det handlar om att man trots normal- eller högbegåvning har specifika svårigheter att få vardagen att fungera inom områdena för autism.

Vidare återstår då att utreda om emotionell personlighetsstörning (det som tidigare kallades borderline) och tvångsmässig personlighetsstörning. Det mest påtagliga hos personer med IPS (som det förkortas) är de tvära och starka känslokasten. En överdriven ilska till vad som står i proportion till vad som framkalla ilskan. Starka pendlingar mellan olika känslolägen. Så som stark ångest, depression eller irritation som varar i allt från några timmar till dagar. En provocerande självdestruktivitet och impulshandlingar är vanliga. Detta ihop leder ofta till ett svårt självskadebeteende och risk för självmord - detta för att man har stora svårigheter att hantera de kraftiga känslorna. Samt att man har i stort sett en ständigt närvarande tomhetskänsla.

Däremot så har jag inte starkt pendlande känslor för personer där jag i ena stunden dyrkar dem för att i nästa stund hata dem. Mina personliga relationer är inte så svartvita. Förutom då kanske känslorna till mig själv. Jag har dessutom en stark personlig integritet och stabila värderingar i vem jag är. Mina värderingar och åsikter vänder inte kappan efter vinden. 

Vi får väl se vari det landar och om det blir en utredning eller ej. Hur eller hur så förändrar ju inte ord på papper vem jag är som person. Däremot så kanske det kan ge mig nycklar till många av mina problem. 

För det är inte så lätt. Allting är inte svart eller vitt.

Väldig ofta så är det att lagom är bäst.

Jag hoppas att jag snart ska kunna se tillbaka på den här tiden bara som ett minne. Remenissions...

 

coming home...

...ja, det hoppas jag i alla fall. Så att inte allt går krasch, boom, bang...

Är hemma på en veckas permission för att känna att jag fungerar hemma innan jag skrivs ut. Om det inte fungerar så behöver jag inte börja om på nytt med psykakut och antagligen ny avdelning.

På avdelningen är man i en trygg liten egen värld där inte mycket ångest kan komma in. Det är skillnad på hemma. Men det är ju hemma jag måste lära mig att vara - det är hemma jag måste lära mig att stå ut. Vill ju inte bli hospitaliserad. Och vad sömnen beträffar så är det ingen skillnad. Hellre sömnlös i egen säng än i sjukhussäng...

Räkna får? Det ska väl inte vara så svårt! Då känner ni inte mina får...

Får 1 och 2 hoppar snällt över, får 3 och 4 bestämmer sig för att hoppa över samtidigt. Får 9 slår en volt över. Får 11, 12, 13, 14 o 15 bestämmer sig för att hoppa strömhopp - ett sjå att hinna räkna dem. Får 21 - är det svarta fåret. Givetvis så tar det sönder staketet helt och hållet. Så då blir det bara att snickra ihop ett nytt staket. Får 25 hoppar baklänges över och får 32 gör en 360-gradare. Får 37 totalvägrar och lägger sig helt sonika ner framför staketet och vägrar flytta sig så att övriga får kan fortsätta. Då börjar DJ:n i mitt huvud spela "Bä Bä Vita Lamm" ivrigt ackompanjerad av alla fåren. Alltså jag orkar inte...

Jag vet - det där låter som något jag bara hittar på. Men det var hjärnan själv som hittade på det en natt. En hjärna väldigt typisk för ADHD.

 

 

Så klockren! 

Läget är alltså vad det är - men nu har åter lite tilltro till mig själv. Det är så viktigt. If I ever lose my faith in you... 

Äldre inlägg