Om

Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad.
Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3

Twitter: @pippiglassbil

Mer info om mig: http://frokenmissnojd.bloggo.nu/Lilla-Jag/ 

Presentation

Senaste inlägg

The sound of silece...

Ja, härinifrån har det inte låtit något - bara ljudet av tystnad. Här känns det verkligen som det har gått stiltje i maskineriet. Som att det aldrig kommer att bli någon skillnad. Denna kamp varje dag, varje timme, varje minut att bara vilja andas. Mörkret fyller mitt inre - tenderar att sluka mig. Så pass att de vill lägga in mig igen. Men efter att ha varit inlagd fyra gånger tidigare så är jag ganska säker på att livsleda och dödslängtan inte på något sätt botas med ännu mer leda. 

För att kanske kunna komma till rätta med min osomnia så tyckte min läkare att jag skulle gå på klinikens yoga. Jag bara ja, jo, ja...

Nej då, självklart sa jag inte så. Jag var väl inte överdrivet positiv, men inte heller negativ. Mer att jag inte har så bra erfarenheter av det sedan tidigare försök - att jag blir mer stressad av det konceptet. Men det här är kanske annorlunda och med en klart mindre grupp (runt 8 pers) så kanske att det skulle kunna hjälpa. Att jag inte vet förrän jag har provat. Men att binda upp sig på att man ska gå en massa gånger och det skulle kännas mer stressande skulle ju inte vara någon hit... Så det var parametrarna - att få så att säga provköra en gång först. Läkaren skulle framföra det till arbetsterapeuten och så skulle arbetsterapeuten kontakta mig. Så skedde - men någonstans hade information ramlat bort. För arbetsterapeuten hade inte förstått/fått infon om vad jag sagt. Så från att ha varit nollställd och beredd att prova på, så fick hon det till att låta som att jag var negativ - för att prova på inte var något alternativ. De kunde ju inte ha deltagare som kom och gick. Jag förstår det helt och fullt. Men detta borde väl ha varit något som förmedlats direkt? Och sen förstår jag inte den totala oförståelsen till att man vill prova först en gång - särskilt som man vid tidigare försök känt att stressen ökat. En psykiatriklinik ska väl inte ha patienter som blir sämre av behandlingen - eller som bli behandlade så att de känner sig som negativiteten själva? Tack för kaffet liksom...

Ny terapeut har jag fått också. Eller vi kanske ska säga att det tillkommit en till person - för psykologen är ju den som fortfarande står som min behandlare. Terapeuten verkar i alla fall bra - det känns bra efter två möten i alla fall. Han lyssnar och det är mina erfarenheter som får leda samtalen. Vi kom in på vårdplan och krisplan - om jag hade sådana. Jag hade inte en susning. Bara det... Vårdplan har upprättats vid två av fyra tillfällen när jag legat inne för den tiden - också stabilt... Tydligen fanns det en vårdplan - en liten minitext som psykologen upprättat utan att informera mig. Har inte jag som patient rätt att ta del av min egen vårdplan och ska den inte en vårdplan upprättas tillsammans med patienten? Detta får mig att misstänka att det inte funnits någon vårdplan (och inte heller någon krisplan) under hela tiden jag var på kliniken före denna. Stabila psykiatrisverige... Men nu finns både vårdplan och krisplan upprättade. Bra så och bra nu att jag i alla fall har förtroende för två av de fyra jag träffar på kliniken. Övriga två börjar närma sig noll - om det inte redan är där...

En som jag verkligen fick fullt förtroende för var psykologen på Neuropsykiatriska mottagningen. Gått fort från remiss till att komma till där för mig. Så nu är den utredningen påbörjad och ska avslutas. Och så skönt med en psykolog som inte sätter sitt eget ego i första rummet... 

Christian Dahlström har skrivit ner fem punkter på hur han tycker att psykiatrin borde förändras. Skriver under på vartenda ord!
-------------------------------------------------
Mindre prestige: Förhållandet mellan psykiatripersonal och psyksjuka har ju aldrig varit oproblematiskt. Historisk sett har det förmodligen mer liknat förhållandet mellan fångvaktare och fånge, än det mellan två jämlikar i lite olika livssituationer. Som tur är har vi kommit en lång väg sedan dess. De flesta som arbetar inom psykiatrin har insett att vi alla bär på en sårbarhet för psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är en del av vår mänskliga natur, inte ett tecken på dålig karaktär. Idag har den stora majoriteten av de som arbetar inom psykiatrin kommit ner från sina höga hästar, men hos vissa finns fortfarande en underton av skuldbeläggande och maktfullkomlighet som inte har i psykiatrin att göra.

Mindre beröringsskräck: Ett genomgående mönster i möten med psykiatrin är någon form av beröringsskräck, både känslomässigt och fysiskt. Det verkar finnas en uppfattning att man som psykolog eller psykiatriker eller sjuksköterska måste skydda sig mot psykpatienterna. I någon mån måste ett avstånd till patienterna behållas för att skydda sig själv. Men att bjuda lite på sig själv, att våga lägga en hand på en patients axel, att tillåta sig att bli känslomässig och visa sig mänsklig ibland – det är faktiskt inte så farligt, och troligtvis skulle man som vårdpersonal själv uppskatta det om man själv blev sjuk.

Mer transparens: Kommunikation och transparens är inte alltid lätt när man arbetar med sårbara patienter, stigmatiserande sjukdomstillstånd och skral ekonomi. Men psykiatrin har ett allmänintresse och bekostas av våra gemensamma skattemedel. Dessutom så har psykiatrin rätt att tvångsomhänderta sjuka och att använda till exempel bältesläggning om patienter riskerar att skada personal eller sig själva. Det är rimligt med den typen av mandat (även om bältesläggning ibland verkar användas på ett tvivelaktigt sätt). Det som däremot är helt orimligt, är att en sådan verksamhet i princip helt saknar insyn. Ingen skulle nog må bra av full transparens, men om man bara vill så går det givetvis att hitta kompromisser där det öppnas upp för allmänheten – detta utan att patienternas och personalens integritet går förlorad. Om människor fick se psykiatrin hur den fungerar i verkligheten skulle med stor sannolikhet en hel del av stigmat försvinna.

Mer kunskap: Psykiatrin har en inneboende nackdel mot många andra sjukvårdsdiscipliner – vilket säkerligen påverkar självförtroendet hos vårdpersonalen – nämligen det faktum att kunskapsläget (forskningsmässigt etc) är så dåligt. Man vet inte varför vissa behandlingar tycks fungera, och varför de inte fungerar för alla. Man kan inte ens exakt definiera psykisk sjukdom, eftersom diagnostiken fortfarande bygger på symptombeskrivningar. Det här är så klart synd, men det kan man som patient ha överseende med. Hjärnan är trots allt den mest komplexa struktur som vi känner till. Den är dessutom svår att både undersöka och att behandla, eftersom kroppen skyddar den med skallben, blod-hjärnbarriärer och annat. Det viktiga är att man vågar vara ärlig mot patienterna med detta – och inte låtsas sig veta. Vad som dock inte är okej är att vara dåligt påläst, vilket har vid undersökningar visat sig att många patienter upplever att vårdpersonal inom psykiatrin är. Det är inte heller okej att slentrianmässigt prata om signalsubstanser och kemiska obalanser utan att ha riktigt på fötterna. Det dåliga kunskapsläget i stort är inte en ursäkt för att inte vara påläst. Tvärtom så är det ett bra skäl att jobba ännu hårdare, att ta till sig ny forskning och att vara ödmjuk inför hur komplexa frågorna om psykisk ohälsa är.

Mer innovation: En uppmuntran till alla som arbetar med psykiatri att vara kreativa och att ta till sig nya innovationer. Psykambulanser, internetbehandlingar, självvald inläggning, nya (evidensbaserade) psykoterapiformer – alltså inte homeopati, handpåläggning och dylikt. Våga testa nya sätt att arbeta, i stort och i smått. En viss dos av skepsis mot nymodigheter är förmodligen sunt, men försök att ha ett öppet sinne också. Det är en oslagbar kombination.
----------------------------------------------

Ibland dyker det upp små guldkorn i vardagen - guldkorn som nästan fick flickan utan tårar att få tårar i ögonen...

Det gäller att fånga dessa ögonblick - Seize the day...

Om Jens fina tweet enligt mig var finess ut i fingerspetsarna, så har vi den senaste tiden fått se raka motsatsen. Alltså avsaknad av finess – svenska kacklademien…

(Max Gustafsson)

En sådan ankdamm…

Och detta att så många svenskar som tycks veta precis allt vad som skett däri. Vet inte vad som är mest förvånande i frågan – att så många äger knutblus eller att så många har tillräckligt koll på läget för att så tydligt ta ställning i frågan? Det kan ju vara så att alla är såååå insatta. Om inte – så förmågan att enbart baserat på känslor och utan verklig information kollektivt spring i en riktning är verkligen djupt obehaglig. Lilla världen fårskock… Och så undrar ni över hur många vansinnesideologier/-sekter har kunna få stora folkmassor att följa i dess ledband…

Viktor Barth-Kron är klockren om det hela. Ni kan se den här. Ta dryga två minuter och lyssna på det! Logiken i vårt snabba mediala flöde kräver syndabockar och att offerlamm snabbt utses, vilket bekräftas och förstärks i sociala medier – gatans parlament i vår tid. Snabbt kom det hela till att bli ett könskrig – gubbslemmen mot de stackars kvinnorna. Om det var patriarkatet som fick Danius att avgå – att hon var kvinna, så torde det väl vara av samma orsak som hon fick sin plats i SA. Pga att hon var kvinna och inte på de meriter hon besitter… Jeeez… Jag hoppas verkligen inte att Danius fick hedersuppdraget som ständig sekreterare för att hon var kvinna, utan för att hon var kompetent och lämplig för det. Att hon tvingades avgå beror inte heller på att hon var kvinna utan på att situationen blev henne övermäktig. Precis som det hade blivit för vem som helst, oavsett kön… Att det har förekommit sexuella förehavande av den sämre arten är det ingen som förnekar. Men att det skulle vara detta – och i och med det patriarkatet – som lett till kacklademien, är att göra det alldeles för lätt för sig. Sture Alléns ointresse för den sk kulturprofilens förehavanden bevisar väl det i en mening? Jag är verkligen inte insatt i SA-härvan, men så mycket har jag förstått att just det här bråket hela tiden har handlat om två kvinnor. Men det är alltid smidigt att ta till det där patriarkatet eller hur?

På en stol sitter en man som anses ha ansvar för andra mäns handlande och bör ta avstånd från allt för att inte misstänkliggöras. En annan man är alltså ansvarig för sådant andra män aldrig skulle nedlåta sig till? Denna könspolitik – att tillskriva människor egenskaper om de har snopp eller snippa - är så människo- och individreducerande. Det blir lösa påståenden om hur kvinnor och män är, varvade med slutsatser att inblandade kvinnor är offer, medan aktuella män bär skulden. Enligt mig så är det människor som felat. De – som individer – ska ta personligt ansvar och inse vari de själva brister. Man kan varken gömma sig bakom eller räddas av könstillhörighet. (En man som beter sig som en gris gör det inte för att han är man utan för att hans karaktär liknar en gris.) (En kvinna som gör sig skyldig till diverse fel är inte offer för någon/några mäns tillkortakommande, utan har på eget bevåg försatt sig i sin position.) Att reducera det till en könsfråga är inte att hedra Danius. Både män och kvinnor har rätt till såväl personliga tillkortakommanden som till sin egen begåvning.

Men det är svårt att inte lockas in i intrigerna – att inte finna varje stol i Akademien högintressant. Sällan omskrivna språkvetare och poeter särskådas och sorteras efter samtidens logik. Men det är så mycket som vi inte känner till. Därför finner jag det faktiskt remarkabelt att så många utomstående fullt ut har kunnat ta ställning. Att veta hur ledarskapet har hanterats, att veta vad den anlitade advokatfirmans utredning säger, vilka personliga animositeter som styrt olika ageranden etc etc.

Det allvarliga i den fars som utspelat sig de senaste dagarna är hur snabbt en anrik institution fragmenterats. Borta är värdigheten och anseendet. Kvar finns varken snille eller smak - allt det som var Akademiens särart och existensberättigande. Vänskapskorruption, jäv och bristande moral – sådant som vi på något sätt förväntar oss att denna kulturelit ska stå över. Att de som ska ses som de mest intellektuella saknar kompass, kan ju få en att undra vad man kan förvänta sig av oss vanliga döda? Nä, nu tror jag inte den vanlige svenskens moral står och faller med hur de aderton – eller i alla fall en del av dem – har betett sig.

Har Danius verkat splittrande på akademien? Ja, det verkar onekligen så. Men måste det betyda dåligt ledarskap? Inte i min värld! Att hålla ihop ledamöterna och dess slutenhet hade ju varit att godta att en liten gupp människor – som då ska stå över andra – kan ha hållhakar på varandra bakom stängda dörrar. Jag är av den åsikten att människor och Akademiens ledamöter måste höja nivån. Men behöver vi ökad insyn Akademiens arbete? Jag känner inte det – men det kräver å andra sidan att de som sitter där faktiskt kan bete sig som folk…

Åter till Danius: Jag finner det rakryggat av henne och av övriga av de ledamöter som inte ville vara medberoende eller kanske rentav medbrottslingar. Som jag kan se det lämnar Danius med huvudet högt – och med äran i behåll. Hur hon går därifrån – rakryggad och med stål i blicken är allt annat än en kuvad kvinna!

Men nog ska det till ett knutblusuppror alltid. Nog kan man manifestera för kvinnor och kvinnors rättigheter. Men det är så typiskt att det ska ske för kvinnor som är priviligierade, starka och kapabla… När får vi från feministrarna se något liknande för alla kvinnors lika värde? För alla barns lika värde? Fortfarande hyschas det en massa i leden om hedersvåld, könsstympning och barnäktenskap. Eller så ska det relativiseras… Så pass att tjejer på allvar jämför barnäktenskap (som ofta är tjejer ej fyllda femton) med att de själva minsann flyttade ihop med pojkvännen när de var sexton. Som om det inte är skillnad mellan tvång och att göra något frivilligt…

Dessa rebeller… Sätta en jättestor blå snopp på husfasad – ja, ett hus som fick resning i alla fall…


(@StegetEfter)

(@StegetEfter)
Klädföretag som är kända för sina underkläder får inte göra reklam, men menskonst och stora snoppar är okej… Jovisst är den stora snoppen rebellisk alltid med tanke på alla fi**mössor och menskonst som förekommer. Som att försöka provocera genom att gå omkring med en stor skylt prodrogpropaganda i Kristiania…

Men det är så den har blivit – dagens feminism. Egentligen så behöver jag väl inte nämna att feminism under många år har varit något motiverat och fortfarande är motiverat i stora delar av världen. Men som den ser ut idag i Sverige så har den gått in på ett sidospår som jag inte vill vara del av. Så missriktad och förvrängande istället för en rörelse som bidrar med något bra. Feminism har på många håll i det närmaste blivit en religion. Och religioner kan man inte ifrågasätta eftersom de baseras på trosuppfattningar och inte på fakta med utgångspunkt i verkligheten.

Vi har det här skeva synsättet på män – detta då feminismen enbart har det kvinnliga perspektivet som utgångspunkt. Den feministiska ideologin tar avstamp i det feminina som någonting positivt, vilket i sig inte behöver vara fel. Men det skeva blir att de per definition utsett det manlig som sin motpart och som något negativt. Ett sådant synsätt kan aldrig förespråka jämställdhet, utan enbart företräda en motstående part i en intressekonflikt mellan det feminina och det maskulina.

När man pratar om patriarkatet så ser man endast på bolagstoppar. Sorry, glömde att andelen snoppar än snippor i tecknade serier är högre… Man tittar ALDRIG neråt i samhällshierarkin, där vi har pojkar som i högre grad misslyckas i skolan, där män i mycket högre grad är hemlösa och att män oftare dör i arbetsolyckor för att ta några exempel. Dessutom så verkar det här med kroppsideal, sexuella tabun och prestationsångest mm enbart gälla kvinnor…

Sen har vi också det här sättet att mäta jämställdhet på. Dagens feminism fokuserar i stort sett uteslutande på utfall snarare än på förutsättningar och möjligheter. Detta avspeglas inte minst i synen på kvoteringar, löner, fördelning av kvinnor inom olika branscher och utbildningar mm. Man tar mycket sällan in det perspektiv att män och kvinnor i stor utsträckning gör olika val. Och om man någon gång skulle göra detta – så handlar det egentligen inte om egna val. Det är s t r u k t u r e r n a som gör det. Återigen så demoniseras mannen och kvinnan görs till ett viljelöst offer utan tillsynes en egen förmåga att göra egna rationella val…

Kvotering – detta verktyg för att få kvinnor att göra det de inte väljer själva. Allt för att uppnå att utfallen blir lika. Att vi har samma möjligheter att välja – men väljer annorlunda spelar ingen roll. Nu är det tydligen inte bara bolagsstyrelser som ska kvoteras, utan även byggbranschen. Visst kan det behövas fler kvinnor i byggbranschen – men kanske ska dessa kvinnor då bestå av kvinnor som själva vill arbeta där?

När får vi se något likande med att få in fler män i förskolan och i grundskolan (särskilt de lägre årskurserna)? Här kan jag faktiskt se en relevans av att ha en någorlunda utfallsbalans mellan män och kvinnor. Jag är av den åsikten att barn behöver både bra kvinnliga och bra manliga förebilder. Men det ska vara att män själva väljer att jobba inom denna sektor – inte tvingas dit. Så vi måste göra yrket mer attraktivt för att fler män ska söka sig till pedagogyrket. Pedagogyrket måste förresten göras mer attraktivt för samtliga – då många förskolor och skolor saknar behörig personal. 80.000 lärare beräknas saknas om några år…

Åter till kvotering: Jämställdhet handlar inte om statistisk likhet mellan könsgrupperna. Målet måste vara frihet! En frihet som handlar om lika rättigheter att få välja yrkesbana och liv, oberoende av vad andra väljer. Denna klåfingrighet för att det statistiskt sett ska se bra ut den gör att könet blir en kompetens, inte vad man kan. Känns jättemeriterande att få ett visst jobb bara för att man har en snippa…

Genusvansinnet tar aldrig slut...


(@StegetEfter)

Yupp! Dagens Nyheters journalister kontrolleras numera av en genusrobot som tillser att könsfördelningen i tidningen hålls inom anständiga gränser. Man baxnar…

Mest spännande är det här med att det i ett land där det anses att könsidentitet är något man väljer själv så ska plötsligt en genusrobot kunna sortera in en i rätt låda. Min teori är att andelen kränkta felkönade kommer att öka…

Sen har vi namn som Kim och de engelska Sam och Alex – gissar på att genusroboten kommer att gå i spinn… Och om någon skriver en kort notis om en stor grupp män som gjort något – hur ska det viktas mot ett långt flersidesreportage om en kvinna? Spä på det med att männen gjort något brottsligt medan kvinnan är framstående…

”Vad är det med jämställdhetsfrågan som förblindar så pass att alla logiska förklaringar blir till feministiska komplotter? Det handlar förstås om makt, och skräcken att förlora den.” Och ”Med tanke på hur panikartat många av det manliga släktet reagerar vid blotta idén om jämställdhet vore det inget annat än en välgärning.” Ja, så lät det i försvar av den magiska genusroboten. Det är att välja ett snävt perspektiv både på frågan och motståndet…

Som jag tidigare nämnt i det här inlägget så är inte kön en merit och min könstillhörighet ska inte reduceras till en förutsättning för jämställdhet. Därför reagerar jag i stort sett alltid med ryggmärgen när det kommer till den här typen av sorteringar.

I DT uttrycktes det väl av Jens Runnberg: ”Jag är emot en utvärdering av journalistik som indikerar att varje gång en manlig makthavare granskas och förekommer på bild så blir journalistiken sämre.” Och ”Att räkna kön i journalistiken skulle leda till att kvinnor granskas oftare just för att de är kvinnor och män undgå granskning just för att de är män. Det vore orimligt.”

Protesterar ni nu? Säger att det blir så? Då har ni missat alla de jubel i olika sammanhang – i politiken, näringslivet och det ideella – när kvinnorepresentationen varit långt över femtio procent. ”Nu är det verkligen jämställt” ler de - och kuggar samtidigt matematiken och den egna logiken…

Kan vi inte bara komma överens om att försöka tänka hela varvet runt innan saker sjösätts? Och det som inte klarar av hela varvet förpassas där det hör hemma - Down in a hole...

Ner i hålet med vintern också. Långsamt så har vintern släppt sitt kalla tag om oss och vi börjar få vår. Nej inget jinx här inte - bara att räkna med bakslag. Men dagarna blir ljusare, morgonrodnaden kommer allt tidigare, isarna smälter och blommorna börjar komma fram. Vi tar fasta på det. 




















make me wanna die...

Känner mig som ett okokt ägg. Verkar sval (läs ser lugn ut) på utsidan – men är oerhört vobblig på insidan. Krävs inte mycket för att det hela ska krackelera. Mest störande i det hela är att min psykolog enbart verkar ta hänsyn till det yttre.

Detta trots att jag upprepade gånger har försökt att förklara hur jag fungerar. Ska jag verkligen behöva sitta och skrika och gråta samt stå och dunka pannan i väggen under sessionerna för att tas på allvar? Så jävla less på svensk psykvård!

Han börjar med att tala om yttre faktorer för god sömn. Jag ”avbryter” och undrar hur jag ska kunna sova när jag ligger och tänker på att jag inte vill vara med längre i detta liv. Eller jag säger det som det är rakt ut – precis som jag borde kunna till en psykolog. Och han reagerar inte ens. Hörde han mig? Det vete sjutton, för han fortsätter med att prata om yttre faktorer som är viktiga för sömnen (det som inom psykiatrin kallas för sömnhygien) – som om jag inte hört allt detta hur många gånger som helst… Vilket han borde veta då det står i min journal och att mina sömnproblem inte direkt är nytillkomna. Fast undra om han läser min journal – han skriver då inte i den. Men tror han verkligen inte att det där med ”sömnhygien” har kommit upp hos tidigare psykologer eller de gånger jag varit inlagd på slutenvården? Så en hel session till det som faktiskt är en fungerande faktor här hemma. Psykologer verkar ha en riktig förkärlek för sin egen röst – och det okokta ägget kommer allt närmare sin brytpunkt…

Jag pratar med min sjuksköterska (som jag bara träffar som hastigast en gång i veckan för att hämta medicin. Egentligen ingen tid att prata där – i väntrummet… och hon frågar aldrig hur jag mår) om att jag skulle behöva stödsamtal. Detta för att jag verkligen ska kunna få prata om det som måste anses som prio ett just nu – min livsleda och min dödslängtan. Hon ska ta det med min psykolog. Snark…

Men jodå, sessionen efter med psykologen så får jag faktiskt prata om detta. Känner mig lite lugnare till sinnes. Det kanske löser sig med den här psykologen ändå. Men det var visst ett undantag. För i måndags var vi tillbaka till det som har varit hans fokus hela tiden – att jag har något underliggande trauma. Och detta för att jag ärligt fyllt i en sorts blankett om vad jag varit med om livet. Bara för att jag har varit med om något som upplevdes som jobbigt just då – som exempelvis när nära blivit riktigt allvarligt sjuka – så betyder det inte att det har blivit PTSD av det hela. Vem mår inte dåligt när ens nära och kära mår dåligt liksom? Suck…

Men måndagens session då: 
- Positivt: Efter ca femton sessioner så kan han avfärda det jag har sagt hela tiden – det ligger inget trauma bakom min osomnia. 
– Negativt: Nu vet han inte vad han ska göra av mig…

Varje dag, varje timme är en kamp att orka leva. Förra helgen tillbringade jag en dag hos bror och svägerska - det var ett välbehövligt andrum. Inte bara välbehövligt, det var ett måste. Tusen tack för att de kunde ta emot mig med mycket kort varsel. Hur jag ska klara mig nu - det vet jag inte. Jag är bara så tom. Har i alla fall läkartid på måndag och hoppas att jag kommer att få lyfta allt detta med henne. Att psykiatrin är katastrofalt underfinansierad ka ni läsa i mitt inlägg Danger Line. Men ändå - ska det verkligen på en psykiatriklinik vara så svårt för den personal som är knuten till mig att på riktigt lyssna över hur jag mår? Får väl ställa mig och dunka pannan i väggen…

Ja, vad ska jag annars ta mig till – när en bättring känns so far away…

So far away känns den internationella kvinnodagen som den var innan. Den där starka kvinnor som tagit sig fram och hyllades. Och där verkliga kvinnofrågor som att bekämpa könsstympning och hedersvåld etc stod på agendan. Jag undrar verkligen vad som hände med den kvinnodagen?

I år så har i stort sett varenda tidning haft någon debattartikel – från kvinnor – som mest gått ut på ett underliggande manshat och att mannen (den vita såklart) är roten till all ondska. Och så givet vis detta spöke – patriarkatet. Så från att ha handlat om kvinnor så får kvinnor själva kvinnodagen till att handla om män. Inte f-n underligt att de inte kan släppa spöket…

Inte nog med det – vi minns väl hur byggnads gjorde sig förra året…


I år var det andra som var pyssliga…


Så kön är bara en social konstruktion – samtidigt så reduceras vi kvinnor till vårt kön. Ja, herregud…

Inte konstigt att vi blir sedda som helt bisarra…

Dagens feminism, totalt genusmarinerad – en ideologi som offrar både kvinnor och män. Ann Charlott Altstadt har i SvD skrivit bra om detta:

”Kvinnan väljer själv och alla val kan legitimeras som feminism, samtidigt som hon är ständig fånge i patriarkatets strukturer. Och med den intersektionella feministiska analysen har diskriminering hamnat högst på agendan. En viktig jämställdhetsfråga som exempelvis kvinnans försörjning och lönegapet analyseras, liksom alla skillnader mellan könen, som utslag av just diskriminering. Trots att undersökningar visar att kvinnans inkomster är lägre främst för att de traditionella kvinnoyrkena är sämre betalda, och för att hon dessutom arbetar mindre än han på grund av deltid och barnledighet.

Men arbetskraftens a- och b-lag verkar vara en icke-fråga då feminismens nya ideal handlar om så kallad normkritik, alltså att tjejer och killar ska bryta normerna vad gäller utbildning- och yrkesval. Jag har inget emot att barn uppfostras i mer genusneutral anda, tvärtom, vi har ju ingen aning om hur ockuperade vi är av olika könsnormer. Men då måste vi också kunna förhålla oss neutrala till utfallet. För även om variationen av beteenden och preferenser skulle öka så undrar jag om det finns någon som på allvar tror att vi i verkligheten, utanför akademins seminariesalar, kan utplåna alla könsskillnader.

                                           (-----------------)

En av de allra viktigaste feministiska frågorna idag borde exempelvis vara kampen mot klanväldets hederskultur. Men enligt den sanna läran är begreppet hederskultur rasistiskt, för det innebär att vi i den vita majoritetskulturen självgott pekar ut kulturer och så kallade rasifierade män som sämre. Av vi döljer att även det svenska samhället är patriarkalt våldsamt och att vår vithetsnorm gör de rasifierade männen förtryckta och utsatta.

Den postkoloniala feministiska analysen kan alltså inte separera offer från förövare, eftersom de enda makthavare och gärningsmän som går att urskilja är gruppen vita män. Detta inflytelserika teoretiska haveri har lett till att kvinnor, män, flickor och pojkar har offrats till förmån för fundamentalistisk politisk renlärighet. Och tyvärr har inflytelserika akademiker, opinionsbildare och politiker makt och vilja att motarbeta kampen mot hedersförtryck.

                                         (-------------------)

Det är exempelvis märkligt att pojkars sämre skolresultat inte beskrivs och förklaras med en tidstypisk formulering som strukturell sexism. För första och enda gången ses en erkänt missgynnad grupp i stället som ansvarig för sina misslyckanden på grund av egna destruktiva normer, trots att det handlar om barn och ungdomar. Ingen reser krav på att skolan ska förändras så att den passar också pojkar som grupp, eftersom de som barn och vuxna ensidigt ses som både samhällets problem och makthavare.”

Som om det alltid är så lätt att vara kille? Läste på fb ett inlägg från en kille i gymnasiet som jag har fått tillåtelse att publicera: 
------------------------------------------------------------------

Jag har många gånger hört att män har ett lättare liv än kvinnor. Det är en väldigt komplicerad fråga vem som egentligen har det lättare livet. Jag tror att alla är i den perfekta positionen för att se alla nackdelar med av vara det man nu är. Till exempel: Jag är hyfsat lång. Om jag är i en affär och tar ner något från den översta hyllan då tänker jag ju inte direkt ”Wow! Att vara lång är helt fantastiskt”. Det jag antagligen tänker på istället är att få komma hem och sova. Jag uppskattar alltså inte fördelarna med att vara lång, till skillnad från när jag slår i huvudet i en dörrkarm för femte gången. Då ser jag verkligen de nackdelar längden innebär. Män är alltså i den perfekta positionen för att se alla nackdelar med att vara man och kvinnor är också i den perfekta positionen för att se alla nackdelar med att vara kvinna. Men sanningen är att ingen av oss vet hur det egentligen är på andra sidan staketet.

Så vilket kön har det lättare i livet? I alla sätt som går att räkna misslyckanden på är män mycket bättre på att vara misslyckade än kvinnor. Om du kollar fängelser, fulla av män, och boende för hemlösa, fulla av män. Män har dessutom mycket högre risk för att begå självmord. Det är något att tänka på att om män har det så enkelt borde kvinnor vara världsmästare i självmord. Men det är de inte. Däremot gör kvinnor mer självmordsförsök. ”In the US, of 38.000 people who took their own lives in 2010, 79% were male.” understryker Daniel och Jason Freeman i sin artikel Why are men more likely than women to take their own lives?, men trots det påpekar Kat Lay att ”One woman i 14 has attempted suicide compared with one in 25 men” i sin artikel More women than men attempt suicide.

Vad kan man då dra för slutsats? Det finns hel del olika slutsatser man kan dra. De flesta är något kränkande mot kvinnor. De flesta kvinnor tänker egentligen inte begå självmord. Det är bara ett rop på hjälp och därför tar de en mild överdos på en plats där de helt säkert kommer att hittas, eller så är kvinnor bara värdelösa på att begå självmord. Men är det verkligen något att vara stolt över? Att vi män är överlägsna på att lyckas med självmord? Det visar att livet inte är så lätt som det sägs vara.

Män är födda att misslyckas. Det är hela poängen med oss. Män är väldigt utbytbara. Hur gör man så att det fungerar? Man har två kön, gör ett av dem väldigt troligt att överleva genom att vara mer obenägna att ta risker, samtidigt som de andra är väldigt riskbenägna och man låter dem slåss med varandra och vara tävlingsinriktade för att få reda på vilka av dem som har de bästa generna och sedan avla från dem. Då har den allra största delen misslyckats.

Reproduktion är det biologiska måttet på att lyckas. Kvinnor förlorar förmågan att kunna reproducera sig med åldern, medan män har två chanser att reproducera sig, en när de är unga och vilda och en när de är äldre och har mer pengar, men kvinnor har generellt lättare att reproducera sig i yngre ålder.

Biologiskt så har män det inte lättare, utan bara annorlunda. Det finns en extremt löjlig teori att världen är styrd av män för män. Men nej, det är den absolut inte. De flesta beslut som påverkar andra tas av kvinnor. Hela min barndom var jag tvingad att lyda mina kvinnliga lärare. Hushåll världen runt styrs av kvinnor, för familjer. Teorin om att världen är styrd av män har ändå lite kött på låren eftersom de flesta som är allra högst upp i samhället, presidenter, monarker och chefer är män men delen om att de skulle styra den för andra män är helt absurd. De styr världen för att gynna sig själva. Vad är meningen med att vara kraftfull ifall man inte tjänar någonting på det? När man är i kontroll så vill man skicka ner de andra männen i gruvorna och ta riskerna, medan man själv får äran.

Att vara man har sina för- och nackdelar. De flesta i toppen av samhället är män men även de flesta på botten. Det är väldigt komplicerat, du måste försöka förstå hur det är på andra sidan staketet. 
-----------------------------------------------------------

Det är märkligt hur många feminister konstant väljer att omyndigförklara just oss kvinnor. I sin strävan efter något bra – som jämställdhet – så utmålas vi som en människosort som inte kan ta ansvar. Som inte förstår lika bra som en person med snopp. Vi måste hjälpas med allt – som att kvoteras in i bolagsstyrelser, som många av oss inte har ett dugg intresse av att sitta i – allt för att komma bort från hemmet. För där kan vi ju inte vilja vara. För inte kan man vilja vara hemma med sitt/sina barn som kvinna? Nej, det är det där spöket – aka patriarkatet – som styr oss kvinnor. 

Man kan ju undra om det är en slump med att de kvinnor som nu blivit påkomna med att direkt plagiera andras texter, och få dem publicerade som sina, tillhör samma falang (ett par av personerna själva är de facto några av dessa) som förespråkar kvotering av kvinnor in i bolagsstyrelser? Som man känner andra - känner man sig själv. Så räcker inte den egna tron på sig själv, sin egen kompetens och sina egna meriter? Synd! För ni gör verkligen den feminism som ni säger ska vara jämställdhet en björntjänst!

Inte heller får vi tydligen välja själva heller om vi ska raka oss eller inte. Nä, det hör visst till att inte raka sig. Jag trodde feminism borde vara fokus på kvinnans fria val. Och så dessa ständiga litanior om hur ojämnställt det är hemma. HJÄLP! Alltid stackars kvinnan som måste stanna hemma och sköta allt (eller det mesta i alla fall). Hallå! Vad hände med att kommunicera med varandra? Tänk om det är som så att kvinnan vill vara hemma? Om hon trivs med att gå omkring hemma och pyssla? Och om inte – har hon inte en mun som hon kan öppna och få fram detta så att man gemensamt kan komma fram till hur man vill ha det? Jämställdhet handlar inte om lika utfall – det handlar om att ha samma möjligheter och samma skyldigheter. Och om man är så missnöjd med sin situation hemma och har en karl som man inte kan tala med – varför i hela friden är man då kvar hos honom?

Ja, det finns kvinnor som inte har så mycket val. De som lever i de områden i Sverige som allt mer börjar likna det där patriarkatet. Men nej då – det är ju samma förtryck överallt, som den nya ledaren för F! nyss stod och sa. Relativisera slöja och burka bara – för det är ju alltid ett fritt val… Om det nu vore det – hur kommer det sig att vissa inte får gå ut utan dessa plagg? Eller till och med blir dödade för att de vägrar bära dessa plagg? Ett plagg som alla andra, jo jo… Och om det nu är samma förtryck överallt – hur kommer det sig att det är Fadimor och Pelor som blir utsatta? Det gäller knappast några Sofior och Annor…

När man till och med gör en film om burka – och att det minsann finns ställen där det är olagligt att bära dem. Ja, då åker man ner till Paris, klär på sig en burka och går sedan ner för Champs-Èlysèes och sjunger Marseljäsen medan man filmas. Allt i syfte att provocera fram en polisinsats. Jo, visst kommer det fram en polis. Men blir det något straff? Knappast… Om de där ”burka-är-som-vilket-plagg-som-helst-typerna” verkligen vill göra en modig film. Gör då tvärtom mot nu: Åk dit där kvinnor blir straffade om de inte bär burka och prova att gå omkring utan den…

Samma förtryck överallt var det…

Där kan vi snacka om mossiga könsroller. Men här i Sverige då? Jodå, det har vi här också enligt de där. Biologiförnekare kan man väl kalla dem. Att biologin knappt spelar någon roll varför kvinnor och män gör olika val i livet och rent psykologiskt fungerar på lite olika sätt. (Detta gäller på gruppnivå. Självfallet så finns det gott om undantag – med män med ett mer typiskt kvinnligt sätt och vice versa.)

Nu har det ju faktiskt hos vissa feministrar börjat dyka upp tanken på att kön finns. För om vi aldrig ska kunna skilja könen åt – hur gör man med diverse statistik (som de alltid vill ska falla till kvinnans fördel), synen på vad som är hetero- och homosexualitet, könsseparatistiska rum som fängelser, omklädningsrum och kvinnojourer, mm? Och det här med att man ska kunna röra sig fritt i könsidentiteterna. Ja då blir det ännu lättare med kvotering och kvinnojourer… Observera att jag har all respekt för dem som faktiskt upplever sig vara födda i fel kön.

Sen har vi ju det här med idrott: en man som bytt kön till kvinna har generellt sett en större muskelmassa och andra fördelar när det kommer till att tävla. Blir det verkligen rätt förutsättningar då? Men jeeez… Att ifrågasätta sådant är visst diskriminerande mot transpersoner. Blir lätt för dem att föra en kollektivistisk kamp om kvinnan är bortdefinierad. På mig låter det som att de håller på att förgöra sig själva.

Forskare på till exempel hjärnans och hormonernas område vet att könsskillnaderna är medfödda och viktiga för personlighetsutvecklingen. Det är inte åsikter – det är fakta. Man har kollat appojkar och apflickor – och dra på trissor – appojkarna tyckte bättre om bilarna medan apflickorna tyckte bättre om dockorna. Who could have known? Biologi var ordet…

På tal om biologiförnekare…


Så kan denna människa förklara hur evolutionen går till om inte via långsamma förändringar över många generationer? Och hur blir det en ny generation…

Faktiskt väldigt svårt att släppa hur knäppt det har blivit. Något annat jag inte kan släppa och få ut ur mitt huvud är den här versionen av as tears go by…

Helt rätt låt!

Att rätt låt vann det där tjolahoppsanjippot kan vi väl enas om. Även om det inte var rätt för varje enskild person, så vann den både juryns och svenska folkets röster – det måste väl ändå anses att rätt låt vann? Förr skreks det ”Fel låt vann!” – nu har vi fått ett ”Fel kön vann!”. Alltså jag orkar inte… Förbjud alla röstningstävlingar – de kan ju ändå aldrig sluta rättvist!

Själv röstar jag på vår nu – hur vacker vintern än kan vara – så behöver jag verkligen ha vår!

































































As tears go bye...

Nog fasen vill jag gråta alltid...

...även om det där är skrattretande. Men när inte heller detta fungerar. Känner mest uppgivenhet. Ska jag aldrig få sova igen? Behöver inte bli bäst på att sova - lite så där lagom räcker väl. Eller om jag åtminstone kunde få tre timmar per natt? Eller en? 

Ja, orden om att inte vara så duktig kommer från mig - Little miss perfect... Att alltid vara så duktig - med ganska så stor sannolikhet en bidragande faktor som fick mig att hamna där jag är nu. Om jag vetat det jag vet nu... Om jag kunde sluta vara så jäkla duktig hela tiden. Ja, jag är uppriktigt trött på det. Att vara duktig, att göra allting perfekt. Det står mig upp i halsen. Och ändå kan jag inte sluta upp med det...

Ber någon mig om något - det kan vara något litet - så gör jag det till något i C-uppsats format. Med resultatet att jag är totaldränerad på energi långt, långt efteråt. Egentligen så kan jag inte göra saker perfekt längre, för jag orkar inte. Och ändå så gör jag det... Jag orkar inte träna eller umgås, men ändå gör jag det - för jag vet att jag mår sämre om jag inte gör det. Träningen får dock vara på en annan nivå än den jag vill för annars så svartnar kontrolltornet framåt eftermiddagen. Att umgås - det är viktigt. Men det gäller att välja med omsorg. Familj och de allra närmsta vännerna - that's it! I och för sig så har jag inte heller ett behov av att umgås med fler. Men det är just det att det är min kropp som bestämmer detta - inte mitt behov - som är fel...

För en fika med en nära vän ger en trötthet som inte är av denna värld. Ändå så tar jag den. För det är värt det. Men som sagt - jag måste välja med omsorg. För mycket och kontrolltornet slocknar. Och då går det som det går - nu känner jag mig bara som en skugga...

Skrattar och är glad gör jag för stunden. Gråter gör jag, men alla tårar rinner inom mig. Så ingen ser mina tårar... Skriker gör jag - men skriken är bara i mitt huvud. Så ingen kan höra mina skrik... Vardagssaker som att städa och laga mat orkar jag inte, egentligen... Visst jag gör det fortfarande - fast bara lite halvt, som på sparlåga. Många som hamnar i den här situationen. Och det av den orsaken att det gick för långt i strävan efter att göra allt perfekt. För att man alltid har gjort det. Haft höga (för höga) krav och höga förväntningar på sig själv.

Vad har jag fått för att göra precis allting till hundra procent? En utmattningsdepression, en total osomnina, ett jojofarande till psykiatriska slutenvården. Grundorsakerna beror inte enbart på mina egna högt ställda krav, mål och mitt hårda arbete. Avsaknaden av balans mellan krav och resurser ledde till denna samvetsstress - det som gjorde mig sjuk. Och kraven bara ökar - men inte resurserna. Lite i taget ökar lärarens arbetsbörda utan att något tas bort. En efter en bränns lärarna ut: 


Detta är en rant som bör läsas i sin helhet - ni finner den här. Och var är vi nu - jo i det läget att lärare utklassar andra kategorier att bli sjukskrivna på grund av utbrändhet/psykisk ohälsa. Och vad får vi lärare höra - jo, effektivisera mera...

Det råder ingen lärarbrist alls - och det är inte 75.000 lärare som kommer att saknas om några år. Det är bara påhitt. Så istället för att lyssna på oss lärare där vi skriker om att arbetsmiljön måste vara prioritet så ska vi effektivisera, det är karriärtjänster hit och dit. Så skapas en bra skola - där de utbildade är hemma pga utbrändhet...

Ja, för det är där vi hamnar. När man varit alldeles för stark alldeles för länge. När man utmanat sin kropp och sitt psyket till det yttersta. När man totalförnekat kroppens signaler om att ta det lugnare. Men till slut så går det inte - man kollapsar. Precis som vilken kropp som helst skulle göra om den försökte springa en mil i hundrameterstempo... 

Får ofta beröm för att jag vågar vara så öppen med mitt mående. Som jag svarar - kan min historia bara hjälpa en enda person så är det värt det. Och skämmas - det vägrar jag att göra. Det kan de göra som tror att det handlar om mental svaghet. Vi som har blivit utbrända är allt annat än det!

Om vi kan pressa oss själva till att både jobba och träna skiten ur oss, borde vi väl också kunna pressa oss själva till att vila? Att pressa mig själv till att sova vet jag att det är ingen idé. Men det är det jag vill nu - att få sova, att bli frisk, att bara få vara jag igen. Och kan jag inte få sova så kan jag väl bara få --...

Jag behöver inte vara ett energikraftverk - en akustisk variant skulle vara alldeles lagom... 

Eller "Hail to the Queen" som de sjöng i Globen för nästan ett år sedan. Måste hylla Åsa Linderborg för den här texten om Me too. "Ett svartvitt Metoo förminskar kvinnor" Åsa skriver om de antologier som redan kommit ut om Me too. Där rena våldtäkter blandas med klumpiga raggningsförsök. Jag skulle där vilja tillägga att jag antar att några av de där raggningsförsöken inte ens har varit klumpiga - enbart oönskade. På krogen för ett tag sedan blev jag vittnet till ett sådant. En kvinna blev uppvaktad på ett likartat subtilt sätt av två män. Den ena var i kvinnans ögon en oattraktiv sådan och hon avvisar honom. Han tog nejet direkt och gick därifrån. Den andra mannen ansåg kvinnan däremot attraktiv och flirtandet fortsatte. Ni kan väl aldrig gissa vilken av männen som fick ett kverulerande om att det var sexuella trakasserier efteråt... 

Från Linderborgs text: "Många exempel ur Metoo pockar på att vi börjar borra i den manliga och kvinnliga sexualiteten och allt det som kringgärdar parbildning, könsbegär och ömhetsbehov – ”the game”. Vi måste prata om det faktum att Metoo har en konservativ bias som vill göra kvinnan till någon som helst sitter med benen i kors: Endast män kladdar och tafsar. Bara de kan utnyttja känslorna hos någon som är förälskad. Det är bara män som vill titta på porrfilm. Det är bara män som inte fattar när någon de uppvaktar inte är intresserad. Endast mannen tjatar till sig sex i den äktenskapliga bädden. Kvinnor är ingenting av det där. Kvinnan är ren och oskuldsfull." Som om inte kvinnor skulle vara ett dugg intresserade av sex? Överallt annars så får vi ju läsa om hur kvinnan ska bejaka sin sexualitet - men när det kommer till lusta så har vi ingen. Eller? Någon som kan få ihop ekvationen...

Vidare från texten: "Revolutioner förutsätter starka aktörer, men Metoo framställer halva mänskligheten som helt kraftlös. Det går på tvärs med historiens samtliga feministiska teori- och organisationsbildningar. Paradoxalt nog har jag som kvinna aldrig känt mig så förminskad som nu. Det går ju inte, som en kompis säger till mig, att bli tagen på allvar om man tillhör ett så bräckligt kön."                     

Kan inte annat än hålla med. Vi kvinnor är allt annat än kraftlösa offer. Någonstans måste vi dra en skillnad på vad som är övergrepp, vad som är maktutnyttjande och vad som inte är det. För det finns riktiga offer - och så finns det en påtvingad offerroll. Och den där offerrollen vägrar jag att sälla mig till. Offerkoftan är varken skön eller klädsam. I alla revolutioner måste några ta ansvar för gränsdragningen, annars urartar det i plundring, misshandel och personliga hämndaktioner. Det är för få som tagit på sig den irriterande uppgiften att fråga hur många knäckta ägg som behövs för att laga en omelett...                               

Nu har ju inte Linderborgs text fått stå helt oemotsagd - konstigt vore väl det. Men samtliga texter, inlägg jag läst som kritiserat Linderborgs text har tagit upp "Frozen fright" - alltså reaktionen att man av rädsla blir helt stilla vid ett överfall och således är helt oförmögen att göra någon form av motstånd - och lagt huvuddelen av sin kritik på detta. Jag har läst Linderborgs text flera gånger och har fortfarande inte hittat något exempel på där hon inte tycker att sådana fall skulle platsa i Me too. Jag är alldeles säker på att Linderborg vet vad "Frozen fright" är och att hon aldrig skulle tycka att de inte platsar bland Me too-berättelserna. Tvärtom så är hon ju noga med att inga våldtäkter - ingen kvinnas berättelser om dessa - ska ses på med skepsis. Men har man inte så mycket annat att komma med i sin kritik så passar väl "Frozen fright" bra eftersom Linderborg inte nämner detta...

Det finns gott om exempel där kvinnor reagerar kraftfullt mot sexuella närmande. Kan lova att jag reagerat vid nyp och tafsande. Ni får själva gissa hur... Linderborg nämner i sin text två kvinnor som berättar om hur de slagit tillbaka mot tafsande män i barkön och blivit lokalens hjältar. I.Arpi hade ett inlägg: "En kvinna jag känner var på gymmet. En man strök runt utan att träna. Plötsligt grabbade han tag i kvinnans rumpa. Hon hade lagt märke till hans avvikande beteende och var därför förberedd när han närmade sig. I samma rörelse som hon vände sig om knuffade hon honom så hårt att han ramlade. Samtidigt sade hon med hög röst: “Vafan gör du?!“. Flera andra män kom genast till hennes undsättning." 

Om sådana berättelser får plats i antologierna? Knappast! Kvinnorna är för starka och männen i närheten för hjälpsamma. Inte går det ha med texter där de facto trakasserade kvinnor slår emot och vägrar betrakta sig som offer och där männen kommer till undsättning...

I Frankrike har ett hundratal kvinnor – däribland skådespelerskan Catherine Deneuve – skrivit under ett upprop mot Me too som de menar uppmuntrar till en ”obehaglig angivarkultur”. I brevet, som publicerades i Le Monde förra veckan, skriver kvinnorna bland annat: "Våldtäkt är ett brott, men att försöka förföra någon, även ihärdigt eller klumpigt, är inte det."

Läs med fördel Anna Hedenmo om rädslan för att granska "det goda" kan ha satt den journalistiska reflexen ut spel: Granskningen av Me too har varit alldeles för svag Där nämns t.ex. det som Linderborg beskriver: "I vilken utsträckning gällde uppropen just sexuella trakasserier? Vittnesmålen har spänt över en lång rad upplevelser, berättelser om sexuella ofredanden har blandats med andra uttryck för könsdiskriminering och förtryck." och ytterligare en relevant fråga: "Hur stor del av uppropens undertecknare har egna erfarenheter, och hur stor del skrev under för att stödja utsatta kolleger?"

"Det fanns alltså en otydlighet i siffrorna från de många Metoo-uppropen, men hur väl återspeglades denna otydlighet i medierapporteringen? Den annars så kritiskt granskande journalistkåren svalde tacksamt varje ny dags siffror över utsatta kvinnor i olika yrkesgrupper, och budskapet som kablades ut till tittare, läsare och lyssnare var glasklart: Kvinnor i dagens Sverige utsätts för sexuella trakasserier i en tidigare okänd omfattning, och i alla tänkbara miljöer och branscher. Ingen går säker.

Var det rädslan att granska "det goda" som satte den journalistiska reflexen ut spel? Var det ängslan att anklagas för misstro mot utsatta kvinnor som gjorde att vi avstod från beskriva denna rörelse lika nyktert och sakligt som när vi rapporterar om andra kampanjer och massrörelser? Eller var storyn om tusentals sexövergrepp i publika branscher som teater, film och tv helt enkelt för bra för att synas i sömmarna?"

Det som i mitt tycke började som något bra - har slagit in på ett sidospår - och att alla ska följa detta lydigt som en skock får. Se på Golden Globe förra veckan. Marchesa - dessa sagolika kläder - skulle ratas. Detta enkom på grund av dess grundare Georgina Chapmans tidigare samröre med Weinstein (äkteskap). Inte bara alla män ska offras (sexuellt trakasserande sådana eller inte).


Bra med dessa strukturer och att kollektivt beskyllan - ingen behöver ta personligt ansvar. Verkligen jättebra att sextrakasserarnas skuld minskar... Även alla kvinnor som någonsin haft något bra samröre med någon av de icke-godkända männen offras på Me too altaret. Var det någon som nämnde systerskap... Och svart var färgen som påbjöds för fårskocken, ve den som avvek...

Någonstans läste jag om att män måste sluta att politisera kvinnors klädsel... I Sverige har vi ju t.ex. Bianca Ingrosso som tyckte att det hade gått för långt med allt manshat. Men det skulle hon inte ha gjort. Så för att inte hamna i offentlighetens frysbox så kom en avbön. Ja, detta då efter att ha utsatts av rabiatfeministrar på olika sätt. Man måste bara älska deras sätt att se på systerskap...  

Så det som skulle rikta strålkastarljuset mot oacceptabla beteenden i framförallt arbetssituation har kommit att bli Too much. När det blir för mycket av något/det blir något helt annat så tappar det sin slagkraft. Jag hoppas att diskussionen åter kan sansas och att Me too leder till att färre män i maktposition utnyttjar underställda. Jag hoppas på att Me too kan sätta fokus på de kvinnor som de facto blivit utnyttjade.

En stor grupp kvinnor som hamnat i skymundan är kvinnor där hederskulturer förekommer. Men med lite feministisk stadsplanering så ska ni se att det blir bra - här ska vi ha särskilda platser där kvinnor kan röra sig fritt. Borde det inte gälla hela landet... Tvättstugan till exempel är en bra mötesplats för kvinnor. Ja, för vi har ju samma patriarkala förtryck överallt - så ve den kvinna i exempelvis i exempelvis Stockholms innerstad som nyttjar tvättstugan som en bra mötesplats. Då har vi ett tydligt bevis på de patriarkala strukturerna. Nej, nej kvinna - du ska inte vilja ta hand om tvätten. Du ska vilja sitta i bolagsstyrelser! Och vill du inte detta så är det för att du inte förstår att du är förtryckt...

Men kvinnor som de facto lever under förtryck - där är tydligen tvättstugan en alldeles utmärkt plats att vara på. Tvättstugan som länge förknippats med traditionell kvinnoroll. Feministisk stadsplanering var ordet...

---------------------------------------------------------------------------

På tal om planering...

Detta är ett strålande exempel på hur mycket en p-app kan vara ett preventivmedel!

Jeeez... Fertilitetsmonitorer är inga preventivmedel – även om de marknadsförs så! I skrivandets stund så har 37 kvinnor anmält appen efter att ha blivit gravida av att använda den. Storknar...

Produkten är en kroppstermometer i kombination med en mobilapplikation som med hög sannolikhet säger sig kunna detektera ägglossning och ”säkra perioder”. Metoden bygger på att en kvinnas kroppstemperatur sjunker vid ägglossning för att sedan höjas något. Den som nu kommit upp är bara en av många fertilitetsmonitorer som finns på marknaden. Det som skiljer den från liknande produkter är att den marknadsförs som ett alternativ till preventivmedel. I annonser på Twitter har den kallats den för ”världens första p-app”. 

Normalt används fertilitetsmonitorer för att öka chansen att bli gravid eller för att hålla koll på menstruationscykeln. Men en monitor som kan användas för att optimera ens chanser att bli gravid borde väl kunna användas för att undvika graviditeter? Jo, naturligtvis fungerar det så. Problemet är dock att detta inte är ett godkänt preventivmedel och ska därför inte marknadsföras som det. Att marknadsföra identifiering av ”säkra perioder” som preventivmedel är som att marknadsföra produkter som underlättar avhållsamhet eller avbrutna samlag som alternativ till godkända preventivmedel.

Dessutom kan man ifrågasätta om det är värt att betala ungefär sexhundra kronor per år för en produkt som kanske inte är så mycket mer tillförlitlig än vad man själv kan åstadkomma med hjälp av en kroppstermometer och en kalender. En produkt som dessutom måste kompletteras med annat skydd, exempelvis kondom, om man vill ha sex på fertila dagar.

Appen, som inte är framtagen som preventivmedel utan för att mäta fertilitet, borde alltså användas av dem som längtar efter barn. Precis som de produkter som finns på marknaden där man kan kolla när största chansen är att bli gravid. Största chansen - alltså troligen. Det finns ingen som med säkerhet kan garantera detta. Hur stor kontroll man än har på sin menstruationscykel - hur regelbunden man än har varit de senaste året - så torde varje kvinna veta att den ändå kan rubbas av diverse störningar. Att man inte kan lita på sk "säkra perioder" är något som varje kvinna som haft öronen öppna under sex och samlevnadslektionerna veta. Ni som vet detta - tacka er lärare!



Känns som att samtiden är ett
System of a down... 

Finner ro - in my sacred space...
















Carry On

Carry On - fortsätt...

Detta är en direkt fortsättning från föregående inlägg - Danger Line - som om även om det har mig själv och mina egna upplevelser som referensram - så var ändamålet med inlägget att visa hur underfinansierad svensk psykvård är.

Jag har ju tidigare haft bra upplevelser av slutenvården (se psychosocial) så jag vet ändå att det jag upplevde sist inte alltid är det som inträffar. Eller så har jag haft tur... För psykiatrisveriges skull är jag glad att det finns sådana eldsjälar som Christian Dahlström. Med sina böcker ("Panikångest och Depression" och "Kalla mig galen") och sin podd "Sinnessjukt" så bokstavligen lever han för att uppmärksamma och bryta stigmat kring psykisk ohälsa.

Det finns fler som arbetar för att synliggöra detta stigmatiserande ämne - bl.a. Niklas Ekdahl med sin bok "Hur jag dog" (där Suicide Zero prisade honom för detta),  tjejerna som driver "Ångestpodden" och Joachim Eckerström för att ha infört Självvald Inläggning och för detta tilldelats Vårdförbundets Pris.

Självvald inläggning är verkligen något som borde spridas i landet. Som det är nu så finns det på Stockholm Psykiatri Norra. Så mycket det skulle kunna hjälpa människor som "känner sin psykiska ohälsa" och jag tror det skulle minska trycket på psykakuterna. Istället för att man akut behöver plats och är i sådant skick att vistelsen på slutenvården kan bli flera veckor så får man ett par dar i trygghet för att åter känna att marken inte gungar under fötterna. För egen del så är jag tämligen säker på att SI skulle vara ett utmärkt komplement till min öppenvård. Här är några kommentarer om SI: 




En förutsättning är givetvis att mer resurser tillsätts och att det finns fler platser. Några kanske tror att detta skulle kunna överutnyttjas. Jag har väldigt svårt att tänka mig det.
1. Det skrivs ett kontrakt mellan patient och patientens behandlare inom öppenvården om SI. Det är heller inte "nya" patienter som kan nyttja detta - du har legat inne vid slutenvården tidigare. Vid behov så kontaktar du din behandlare som ser till att få dig inlagd. Du kan alltså inte bara ramla in själv. I kontraktet är det också reglerat maximala antalet dagar du kan nyttja SI. 
2. Så j-a kul är det inte att vara inlagd. Det är ju som jag nämnt i tidigare inte direkt glitter och glamour eller en bal på slottet...

Vi har vidare Suicide Zero och Minds som borde få långt mer medialt utrymme än vad de får idag - vilket i de större medierna är nära noll. Detta bara för att nämna några av de eldsjälar som finns.

Ibland kommer det till de som ifrågasätter det här att psykisk ohälsa fortfarande skulle vara stigmatiserande. De tycker att det pratas om det överallt. Det kan ju bero på att det är i sådana kretsar man umgås och sådant man själv väljer att läsa om. Själv så pratar jag så mycket om det på sociala medier och umgås i sådana kretsar så just för mig är det inte stigmatiserande. Men så många jag mött under mina inläggningar som för första gången känt att de kan prata om det. Hade det varit mer öppet så kanske de kanske kunnat få tidigare hjälp och inte behövt hamna på slutenvården överhuvudtaget. Så nog finns det ett tabu och en stigmatisering om detta ämne!

Sen min senast inläggning...

Varför då så extremt kaotiskt? Det har inte bara att göra med att det var så rörigt på avdelningen. Veckan efteråt fick jag ägna åt att stångas med en läkare vilket fick musten att gå ur mig totalt.

Jag blev alltså utskriven på måndagen den 27 november. Som finns i ett tidigare inlägg om Förskräckningskassan så var det datum som mitt dåvarande sjukintyg skulle gå ut. Så jag tryckte extra vid utskrivningssamtalet på att det i stort sett brann i knutarna med detta intyg.

Onsdag (29/11):
Fortfarande finns inte mitt sjukintyg att läsa på 1177 (mina sidor) – vilket då betyder att det inte är skrivet. Att FK inte ens kan göra en ny bedömning av ”mitt fall”. Läkaren hade då i måndags lovat att detta intyg skulle skrivas senast under dagen på tisdagen. När det inte fanns att läsa tisdag eftermiddag så ringde jag avdelningen och framförde detta. Jag tvivlar inte en sekund på att skötaren framförde detta till läkaren.

Onsdag förmiddag – fortfarande inget intyg. Ringer igen och mitt meddelande ska framföras till läkaren. Onsdag eftermiddag – fortfarande inget intyg. Nytt samtal. Den här gången får jag ”äran” att prata med läkaren själv. Han är klart arrogant i tonen och säger att jag ska lita på honom. Jo tack… Att ringa så många gånger på så kort tid. Äh? Mina samtal har kommit efter det att han satt och sa att intyget skulle finnas… Vidare så har de faktiskt 16 andra patienter att också ta hand om. Är det här något de säger för att man ska få dåligt samvete för att man överhuvudtaget kräver något? På hans tonfall gick att höra hur jobbig han faktiskt tyckte jag var och hur övriga patienter är långt mer sjuka. Men han lovade i alla fall att intyget skulle skrivas innan han gick hem. Han skulle personligen se till det. Ja det hoppas jag, det är ju hans jobb…

Det är nu torsdag (30/11) morgon och fortfarande inget intyg. Vad i h-e ska jag göra? Lilla krävande jag… Jag som inte ens lyckas få fram till mina ordinarie behandlare hur det egentligen står till. Just nu vet jag varken ut eller in. Jag är arg, ledsen och förbannad. Hur ska jag kunna lita på den här läkarens ord när det uppenbarligen inte blir något gjort? 

Så hos psykologen denna torsdag var jag i kris och kaos. Så pass att min psykolog försökte få tag på en jourläkare... I vanliga fall är jag väldigt samlad när jag sitter där (detta även om mitt inre kan vara i kaos). Nåväl min psykolog ringer den slutna avdelningen där jag var inlagd. Så två dygn efter utlovad tid + ett argt samtal från min psykolog så finns nu mitt sjukintyg hos FK. Att det ska krävas allt detta... 😕

I mina ögon uppvisar han en nonchalans, arrogans och oaktsamhet mot mig som patient och borde inte ha något som helst att göra med patienter med psykisk ohälsa! 

Fredag (1/12) och jag ska hämta ut medicin. Surprise! Hans nåd - aka läkaren på avdelningen - tycker visst inte att jag ska ta de där pillren han sa att jag skulle ta. För då hade han väl skrivit ett recept... 🤦🏼‍♀️

Att mitt huvud var mer än lovligt stressat efter de här två veckorna behöver väl knappast nämnas. Tack vare rigorösa förebyggande säkerhetsåtgärder från min öppenvård så blev inte konsekvenserna så illa som de kunde ha blivit.

Ni kan väl aldrig ana vem jag i tankarna skrev ett argt brev till? Avslutningen gjorde dock att jag började skratta hejdlöst. För då blev det för bisarrt även för mig...Mest spännande i hela historien är väl att det inte finns en journalanteckning från mitt utskrivningssamtal. Det står alltså att jag inte är utskriven från slutenvården - vilket då borde betyda att jag offentligt sätt är inskriven där...

Jag vet att jag inte är den enda som blivit lidande av denne läkare. Hur många kan jag inte svara på. Som jag nämnt i tidigare inlägg så kommer man varandra ganska nära - om man vill. En tjej C. - som blivit en mycket nära vän - som efter två veckors inläggning bara blev hux flux utskriven fredag 1/12. Hon hade tillsyn gånger fyra (alltså koll 4 ggr/h), inte haft fri utgång och inte haft någon permission. Med hux flux så menar jag att man i de flesta fall behöver mentalt förbereda sig för att lämna den trygga värld som det ändå är inom slutenvårdens fyra väggar. Dessutom medgavs ingen sjukskrivning. Jobbet är ju bara på 80% så det är inte så stressigt... Han ville inte ens skriva att hon varit inlagd - som om inte arbetsgivaren kräver ett intyg efter sju dagar... Tack och lov i det läget så kom den riktigt bra överläkaren tillbaka och löste det problemet. 

Men journalanteckningarna från hans nåd finns ju kvar. Där kan man bl.a. utläsa att hon fejkar sjukdom (hon åt och sov ju, så då är hon frisk...) och överdramatiserar. Mm... Nio dagar efter denna hux-flux-utskrivning så hamnar hon på S:t Görans pga självmordsförsök. Fejkar... Vissa delar av svensk psykvård kan rent ut sagt dra åt helvete! S:t Görans ska i alla fall ta det här vidare. Vad som händer efter det kan bara tiden utvisa. 

Skeptisk till att det kommer att bli en förändring inom psykiatrisverige. Men håller tummarna för Christians ord om hopp och bättring. Det är aldrig försent för förändring - never too late..

Det behövs pepp: 

Årets pepparkakshus:

De som känner mig vet ju hur svårt jag har att motstå nyheter i sötsakshyllan. Så dock ej denna gång:



Gå hem skorptillverkare -
du är full...

Ibland undrar man verkligen hur vissa idéer uppstår...






That's what stigma about mental illness leads to!

Danger Line...

...att balansera på en tunn lina...


Ibland är man lika skör som den första tunna ishinnan 😔❤️

Ovanstående inlägg gjorde jag föregående måndag medan jag satt på psykakuten och väntade på att få träffa en läkare. Behöver väl inte förklara närmare hur jag mår och att det krisade då jag var på psykakuten... I väntrummet var det ganska många som satt och väntade av samma orsak som jag. Så det blev en ganska lång väntan. Men det var jag ju beredd på i förväg. Fick till slut träffa en läkare och hon var väldigt inlyssnande och ville verkligen lägga in mig. Men det fanns inga platser lediga.

Så inte mycket att göra. Finns det inte sängar så finns det inte. Men det var ingen där som tycke att jag inte var tillräckligt sjuk för att vara där:

Passus: Kan varmt rekommendera (även om jag hoppas att ingen behöver) Jour- Bedömnings- och konsultationsenheten (JBK) på Tideliusgatan 22 (Kl. 8-22 alla dagar) om man mår psykiskt dåligt.

Innan de släppte mig för natten med några nya piller (de funkade ju så där...) så försäkrade de sig om att jag inte skulle vara ensam och att jag hade adress och tel.nr. till St Görans psyk. som är öppen dygnet runt Det jag har att göra nu är att vänta på att samtal på att det finns plats ledig. Och nej det är inte synd om mig. Jag kämpar - vilket jag lovat alla nära att göra. Att göra mitt bästa - mer kan jag inte lova. Jag var säkert inte den enda i väntrummet som skulle behöva en inläggning, men där det inte kan trollas fram sängar. Så kom inte och säg att psykiatrin inte skulle vara i någon sorts krissituation! Se mitt tidigare inlägg Nightmare 


Jag är arg, förbannad och ledsen. Svensk psykvård är ett stort jävla skämt. Och nu menar jag inte personalen i stort, psykiatrikliniker inom öppenvården eller slutenvården. Utan satsningen - förlåt bristen på satsningar - på den.

Ur Christian Dahlströms ”Kalla mig galen”:
-----------------------------------------------------------------

"Satsningarna" på psykiatrin i Sverige: "De psykiatriska diagnoserna står idag för 20–30 procent av den så kallade sjukdomsbördan i Sverige, ett mått på hur många som drabbas av olika sjukdomar och ungefär hur svårt sjuka de blir. Räknar man istället i sjukskrivningstal står psykiatriska diagnoser numera för ungefär 45 procent av sjukskrivningarna. Psykiatrin fick trots det bara kring nio procent av den totala sjukvårdsbudgeten under 2016, samtidigt som endast sju procent av de totala anslagen till medicinsk forskning som myndigheten Vetenskapsrådet delade ut 2011 gick till psykisk ohälsa."

Marie Åsberg (en av Sveriges mest ansedda psykiatriker) sågar (ur ett patientperspektiv) NPM längs med fotknölarna: "NPM tenderar att missgynna patienter med större och mer svåröverskådliga sjukdomsbilder. En blindtarmsoperation ser ungefär likadan ut varje gång och är lätt att sätta ett generellt pris på, men behandlingen av de flesta psykiska sjukdomar låter sig helt enkelt inte kokas ned till en siffra i ett Excel-ark. Hur prissätter man behandlingen av en livslång och oberäknelig sjukdom som bipolär sjukdom? Eller en psykossjukdom som schizofreni? => det faktum att läkare idag måste »plocka pinnar« (genomföra mätbara och lönsamma sjukvårdsinsatser) snarare än att ge varje patient den tid och de resurser som situationen kräver." Så NPM skapar psykisk ohälsa och NPM gör att den som drabbats får sämre vård. NPM slår alltså dubbelt. Bra jobbat knallkorkar som kom på idén om NPM... 

Om att få hjälp: "Det är väl själva vägen in som är svår. Att man måste vara så pass långt nere på botten innan man får hjälp. Det hade väl underlättat om folk fick hjälp i tid så att de inte behöver bli så pass dåliga«, säger hon. Det där sista, att få hjälp i tid, har visat sig vara väldigt viktigt. Psykisk ohälsa går nämligen att förebygga. Att psykiatrin nästan uteslutande ägnar sig åt att släcka bränder är därför dåligt inte bara för varje enskild människas som drabbas, utan även ur ett samhällsperspektiv." 

---------------------------------------------------------------------

Jag fick en plats dagen efter. Nu är jag precis hemkommen efter en veckas inläggning - fjärde gången på ett år. När jag behövde som mest hjälp så fanns det inte platser (som jag nämnde ovan) - utan jag fick snällt ställa mig på väntelista. Hur det ser ut med platser kan ni utäsa av bilderna nedan som är från Miki Agerbergs ”Ut ur mörkret”: 



Från mina tre tidigare sejourer har jag överlag ”bra” erfarenheter (för ingen kan någonsin säga att det är det mest ultimata att behöva tas in på slutenvården). Hade resurser funnits hade många våga söka hjälp i tid och kanske sluppit slutenvården.

Slutenvård är nämligen inte glitter och glamour - men det är inte heller ett skräckinstitut a la gamla filmer om mentalsjukhus där patienter går omkring tvångströja alt. sitter och skakar i ett hörn iförda tvångströja. Efter min senaste sejour är jag näst intill att omvärdera det... Nä, majoriteten av medpatienterna är ett stort stöd för varandra och personalen är oftast bra. Men när det från överheten bestäms att i stort sett alla psykpatienter kan buntas ihop på ett och samma ställe så kan det slå minst sagt snett. Lite krasst kan man kalla det för hur hispan bokstavligen blev ett partiellt dårhus. Hur ofta behandlad hjärtpatienter på samma avdelning som diabetesdito? Eller att på avdelningen för de som behandlas för grav migrän så plockas det in patienter med sår och blemmor orsakade av fylla/droger där patienterna fortfarande är berusade/höga som hus?

Allvarligt så mår jag fortfarande inte bra och hade behövt vara kvar. Men när en medpatient skriker ”Håll käften” åt en på noll grunder innan klockan blivit 6.15 eller att klockan 6.30 få höra något i hög, falskt sång som liknar fyllesång klämma i med ”Bä bä vita lamm, Ekorrn satt i granen” eller att slänga sig på soffan i dagrummet och ”sjunga” (eller vad man ska kalla det ”Jag var full en gång för längesen, på knäna kröp jag fram”). Efter en helg i detta cirkus så var jag tvungen att komma därifrån. Kosta vad det kosta vill - jag kan ju inte vara på ett ställe där jag blir sämre.

Efter fyra månader äntligen ha lyckats gå upp några kilon i vikt så tappade jag allt det på mindre än en vecka. Ur journalen går att läsa ”Äter med god aptit"... Då petade jag i alla fall i maten. En annan tjej åt inte alls. Hennes journal: ”Äter med god aptit”. Skratta eller gråta...

Läkarna blir inte ofta inte långvariga på kliniker /slutenvården. Börjar ofta med att de säger att de säger att de läst journalen. Sen så kommer medicinfrågan upp och vad jag kan ha tagit. Min medicinhistoriska är inte så svårfunnen... Läkaren igår skulle börja prata sk ”sömnhygien” - inte så svårfunnet hur många psykologitimmar jag haft. Borde inte heller det varit svårfunnet att detta ämne dryftats otaliga gånger. Sen då kommer det där med vikten av träning - ni som känner mig kan förstå att jag höll på att få ett utbrott. Nej, jag förväntar mig inte att läkarna verkligen ska ha hunnit dra igenom hela min journal. Men ändå hävdar de att det är just det de gör...

Åter till det där med ihopbuntningen. Varje avdelning har sitt antal av vårdpersonal. Vid extrema fall kallas det in ett extravak (kors i taket). Men med i alla fall två så pass tunga fall som det var nu senast så räcker inte den befintliga personalen till. Ingen skugga ska falla över dem. Men när ögonen ständigt måste vara på de tunga fallen så blir det inte mycket omvårdnad kvar till oss med vad jag skulle vilja kalla "normal psykisk ohälsa". Så vi fick bli varandras terapeuter, som att vi inte har nog med oss själva... Så här är jag nu - långt långt ifrån redo för det. Kämpa är ordet...

Efter vad jag beskrivit ovan - låter det som om David Eberhard och hans gelikar har rätt med att psykiatrin inte har ett större behov? Saken är väl att det inte kan vara mer fel då kurvan över psykisk ohälsa inte direkt pekar neråt, snare är det ett brant berg. Psykvården idag räddar liv - med 1500 självmord per år är 1500 för många. Ska dessa kunna räddas måste förutsättningarna för en bra psykvård förändras drastisk. Ingen har sagt eller begärt att det ska vara lätt att vara sjuk. Men man tycker att alla ska kunna få den vård de behöver. Det ska inte vara som så att man måste vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk...

Black Bird fly away - may you never be broken again...

Frihet...


Äldre inlägg