Om

Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad.
Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3

Twitter: @pippiglassbil

Mer info om mig: http://frokenmissnojd.bloggo.nu/Lilla-Jag/ 

Presentation

Senaste inlägg

when I drop my mask...

När man släpper masken då är man rätt naken där bakom. Många som går och håller stora delar av sig själva gömda. Som ex. det här med att ha en psykiatrisk diagnos. Det blir en massa hysch hysch och leder till att stereotypa uppfattningar om personer med den eller den diagnosen cementeras. 

Den här texten som kommer skrev jag för att den eventuellt skulle vara med i en sorts antologi om hur det är att leva med autism. Det för att få bort det steroeotypa med autism - vi är alla likadana... Det verkar som om det projektet har gått lite i stå. Så jag väljer att publicera det kapitlet jag skulle skriva här. En text jag inte vill ska fasta i en fil på min dator. Om möjligt så kommer den också komma i en bok.

-------------------------------------------------------------------

RUTINER

INLEDNING

Rutiner – ja, det var det som föranledde att min psykiatri ville göra en autismutredning. Eller rättare sagt, hur jag reagerar när dessa rutiner bryts. Att jag reagerar så starkt att det inte kan härledas till min ADHD. Autism och ADHD har många gemensamma nämnare och jag har inte riktigt lärt mig att sortera vad som är vad och vad som är en kombination av båda. Men att veta det tror jag inte är det viktigaste, utan det är att kunna hantera det.

Atypisk autism kom den som utredde mig fram till. Det måste jag säga är en ganska så perfekt beskrivning. Hade ju kunnat ställa den diagnosen själv. I A-kriterierna som handlar om sociala relationer och socialt samspel uppfyller jag inte kriterierna för att ha autism, vilket verkligen inte var förvånande. Därav att jag kom att diagnostiseras för autism så sent då stor okunskap råder även inom vården. Vad gäller B-kriterierna som handlar om svårigheter i förändringar, upprepade tvångsmässiga mönster, känslighet för olika sinnesintryck, häftiga oproportionerliga känsloutbrott och utmaningen det är att följa gällande levnadsnormer så uppfyller jag då kriterierna (borde jag då inte ha B-typisk autism?). Halva jag har autism och den andra halvan har det inte. Det är lätt att sådant här hamnar bland "drag av" eller "en släng av..." Men det är det inte. Det handlar om att man trots normal eller hög begåvning har specifika svårigheter att få vardagen att fungera inom områdena för autism. Och för min del handlar det då mycket om dessa rutiner som kapitlet ska handla om.

VARFÖR

Det är vanligt att personer med autism följer rutiner eller har olika ritualer. Jag är inget undantag. Rutinerna och ritualerna ger en mig en känsla av ordning och trygghet. Ju mer stressad jag är eller när jag känner mig låg så ökar behovet av att rutinerna och ritualerna följs. De blir nästan som tvångshandlingar - med den skillnaden att jag inte tror att något hemskt ska inträffa om de inte följs. Det är mer att det inte känns bra i mig - ett obehag - och ofta med svår ångest som följd.

Rutiner in absurdum. Det sägs att vi ska lära oss med hjälp av struktur och planering. Men det är inte alltid så lätt. Det är en konst i sig att hålla igång struktur och planering – eller så blir det för mycket struktur och planering. Antingen är jag på minus två procent eller så är det hundrafemtio procent. Och det är när de här rutinerna inte följs som det kan bli stora problem i mitt vardagliga liv.

Jag avskyr när saker och ting inte är planerade och fyrkantiga samtidigt som det inte går att placera in mig i en fyrkantig mall. Att då vilja ha allting planerat och då vid minsta rubbning - beroende på art - så kastas hjärncellerna om och hamnar huller om buller. Och det kan ta tid innan de hittar rätt igen. Under den tiden kan rätt mycket hinna hända. Jag har verkligen svårt för när min vardag abrupt bryts av något oväntat. Även riktigt positiva överraskningar kan ibland kännas svårt. Utåt sett så blir det att jag verkar oerhört rigid när hela jag tvärnitar och får någon form av överreaktion. Att jag bara drar från situationen är vanligt och i värsta fall också med självskada som konsekvens. (Mer om självskada senare i kapitlet). Även om jag kan kontrollera och planera vissa saker så ger det mig också ofta väldigt stor ångest.

STELBENTHET

Att hålla ordning. Jo, jag försöker – men försöker jag för mycket blir det bara kaos. Så jag kompromissar med mig själv och har ordning i kaoset. Vilket då de facto symboliserar stora delar av mitt liv. Ett tag i mitt liv var rutinerna så stela att det var på minuten när jag skulle äta (och en del måltider också vad) och när jag skulle gå och lägga mig och när jag skulle gå upp. Styrketräningen styrdes också av de här viktiga minutrarna – att jag vid samma tid alltid gjorde samma styrkeövning enligt träningsschemat. Då kan ni tänka er stressen som uppstod om jag av någon anledning inte kom igång med träningen vid den vanliga tiden (punktligare än atomuret). Bara att försöka springa in fem minuter i ett träningsschema är svårt och förtog en del av nöjet med att träna.

När jag var ute och sprang – ja, gärna exakt samma tid varje morgon – så var det samma runda som gällde. Helst av allt hade jag velat springa i mina egna fotspår för att det skulle bli exakt lika. Det är lätt att se det absurda i situationen och tänka att man ska ändra lite på det. Men väl i situationen så mår hjärnan bäst av det blir lika. Annars blev det väldigt mycket obehagskänslor och ångest i mig.

Alla är vi väl mer eller mindre vanemänniskor. När jag ska gå på pass på gymmet så är det så pass mycket att jag alltid vill stå vid samma plats. Men jag inser att världen inte kan anpassa sig efter alla mina behov och kan (med bara lite grummel i hjärnan) stå på en annan plats. För att försäkra mig om ”min” plats i salen så är jag ofta på gymmet i mycket god tid innan. Detta påverkar givetvis min vardag då det blir en hel del tid som försvinner.

Jag har kommit över det här med den absurda tidskontrollen till största del. Dels genom eget arbete med det och dels med att jag fick nya utbrändhetssymptom. Jag var helt enkelt för trött för att ta mig till gymmet vid min vanliga träningstid (tidig morgon) och fick en mer avslappnad attityd. Det får bli det det blir och så vara nöjd med det. Inte alltid det fungerar, men oftast så…

SIFFERBUNDEN

I mina rutiner finns också väldigt mycket av symmetri. Ett sorterande efter egna - inte alltid logiska - kriterier. Och jag gillar inte udda nummer (i och för sig en vanlig sak), utan det är jämna tal som gäller. Och vissa tal är viktigare än andra: 2 – 4 – 8 – 16 – 64 kan ibland styra min tillvaro och skapa stor stress och ångest. När jag handlar så kan det vara som så att jag har sju varor i korgen. Men jag vill ju ha åtta. Det kan bli en oerhörd påfrestning att hitta en sak till att köpa. Risken är ju att jag hittar två och då ska jag helt plötsligt upp i att jag ska ha sexton varor. Det är en stor energipåfrestning och stor ångest att i det ögonblicken påminna mig själv vad det handlar om och helt sonika bestämt gå ut ur affären med mina sju varor.

Att tex ta en kaka är svårt (gäller nog väldigt många). Så tar jag istället två kakor så är allt okej, men skulle jag ta tre så blir det stress och oro i hjärnan. Även när jag självskadar så vill jag i många fall ha det symmetriskt enligt siffrorna ovan.

LISTOR

Listor – listor är bra för att kunna hålla struktur och ha ordning. Inte bar det vanligaste som handlarlista och ”viktigt”. Autismen gör att jag har svårt att prioritera vad som är just viktigt och allt hamnar på denna lista. Det allra allra viktigaste kan jag se, men därefter är det svårt. Och givetvis ska jag få med allt på denna lista – och jag kan inte säga stopp till mig själv. Att det räcker för nu, det andra kan sparas till senare. Men listor ska betas av, problemet är att listor som ex arbetslista (på jobbet) aldrig tog slut. Det bara fylldes på mer och mer. Ja, det är läraryrket i ett nötskal, det finns alltid jobb att göra hela tiden. Detta att jag aldrig slutade jobba, beta av min lista, var en mycket bidragande orsak till att väggen bara stod där en dag och jag kom inte längre. Det var för sent att vända om. Bl.a. autismen gör att jag ska ju avsluta det jag påbörjat även om jag så måste stånga pannan blodig. Men det var inte bara en vägg jag gått in i, jag hade murat in mig själv helt och hållet.

ATT INTE MÄRKAS

Det här med att allt ska vara bekant och gå enligt rutiner för att hjärnan inte ska spinna loss gör att jag är oerhört obekväm i nya situationer. Det kanske inte ser så ut för jag försöker hålla allt sådant som kan få mig att verka udda och inte sticka ut för mig själv. Att titta på hur andra gör och därmed smälta in har varit min strategi. (Vilket har visat sig vara vanligt hos tjejer så att vår autism länge har varit obemärkt. Samt resulterat i att långt fler killar än tjejer fått diagnosen autism)

Så allt som oftast så är jag samlad. Jag står inte och skriker i panik fastän det är panik och kaos inuti mig. Jag har lärt mig att hålla ihop mig själv. För det är det som krävts och krävs av mig i en massa situationer i livet. Det har skapat en stor diskrepans mellan vem jag egentligen är och vem jag försöker vara ute i samhället. Alltså så som det förväntas på mig att jag ska vara. Jag har lärt mig detta utmed vägen. Jag har lärt mig att när jag agerar si eller så, så bemöts jag på ett sätt som tydliggör att sådär ska jag inte göra. Och så slutar jag att göra det. I alla fall utåt… Jag visar inte upp det, jag stänger till om det. Men det som händer – reaktionerna i mig – de händer ju ändå. Fast innanför skalet. Och därmed syns de inte för omgivningen.

REAKTIONER

När det blir för stora omställningar eller för mycket på en gång så reagerar även jag utåt. Vilket ofta kan få omgivningen att titta förvånat – för ingen har ju sett kaoset som pågått en bra stund inom mig. Och jag känner mig i det läget så liten och så fel – för dessa överreaktioners skull. Ångesten i detta är svår, så svår att jag vid många tillfällen har självskadat.

Att känna sig så misslyckad för en liten bagatells skull. Tröttheten tar ut sin rätt och med den kommer tröttmössan. Så ansiktet utåt är på och rutiner som jag klamrar mig fast vid som att det vore en livlina. Vilket inte fungerar särskilt väl. För väl hemma så kommer reaktionen tillbaka och då mycket starkare. Tänk att du är fastbunden med ett gummiband som är fäst vid en stolpe. Du springer bort från stolpen som gummibandet är fäst vid (vilket symboliserar det ångestframkallande). Gummibandet töjs ut mer och mer. När du sen stannar så far du tillbaka med stark kraft och slår i stolpen än hårdare än om du inte hade försökt springa ifrån den.

Plötsligt kommer reaktionen.. Triggad av någonting jag inte alltid kan sätta fingret på. Och det är säkert jättebra att jag vet och känner igen tecknen och då kan häva eller mildra reaktionen. Ja, det hade verkligen kunnat vara bra, för jag vet ju om vad jag ska göra i dessa situationer. Verktygen finns där, teoretiskt. Men i praktiken, när allt kommer på stört som ett basebollträ i huvudet på mig, ja då går alla säkringarna på en och samma gång. Då har jag inte ens en endaste nubb att hålla ihop mig själv med. Varenda tanke blir självdestruktiv och allt kretsar kring det som det inte får kretsas kring. Försök att inte tänka på en rosa elefant sammanfattar då min kognitiva förmåga.

SJÄLVSKADA

Många som inte vet om att autism och självskada kan gå hand i hand. ”Repetitivt eller stereotypt självskadebeteende hör ofta samman med autismspektrumstörning eller intellektuell funktionsnedsättning och fyller snarare en självstimulerande roll eller är en konsekvens av svårigheter att kommunicera. Stereotypt och repetitivt självskadebeteende kännetecknas av huvuddunkningar, skära sig själv, peta sig i ögonhålan, dra ut hår, och/eller bita sig eller skrapa upp huden. Beteendet är förenat med risker och fara för skada för individen.” (ur nationella vård- och insatsprogrammet för NPF)

Att förstå varför någon väljer att skada sig själv är viktigt. Det finns de som tror att självskada bara är ett behov av uppmärksamhet. Detta är nog den mest feltolkade anledningen till varför någon skadar sig. Naturligtvis kan det vara ett skrik på hjälp. Ett sätt att synliggöra sin inre smärta och omvandla den till något konkret som t.ex. ett sår som behöver läggas om Men att någon gör det bara för att få uppmärksamhet är sällan sant. Många är vi som skadar oss i smyg och inte berättar för någon, utan istället väljer att dölja det så gott det går. Men om det nu skulle vara så att någon skadar sig endast för att hamna i centrum så behöver den personen hjälp att bli sedd på ett annat sätt och är värd att bemötas med respekt.

Varför skär man sig? Ja du... Viktigt att komma ihåg att det inte är något man väljer med flit. Det är ett flyktbeteende av en tung anledning. Det är ett sätt att orka med livet. Vilka anledningarna är varierar naturligtvis från person till person.

Det gör ont i själen, inuti, ofta pga tomhetskänslor och upplevd ensamhet. Det kan finnas trauma med i bilden och känslor att känna sig misslyckad, hopplöshet och uppgivenhet. Man känner en psykisk smärta som kan vara svår att identifiera eller sätta fingret på. Man mår mycket dåligt. Man letar desperat efter en pausknapp. Man behöver få paus från att känna den där fruktansvärda smärtan inuti. Smärtan fortsätter sen att öka och man behöver större lindring och skadandet övergår därför ofta till värre incidenter. När man sen har skadat sig ett x antal gånger så är man sen fast. Det som funkar slutar man inte med om man inte får andra alternativ. Det blir som ett missbruk - ett beroende, och man går med ett ständigt sug efter att skada sig.

Det gör ont att skada sig. Hur mycket avgör jag själv. Det behöver dock motsvara och trumfa den smärta över ångesten jag känner inuti. Smärtan på armen ska vara större än ångesten, ensamheten och minnena. Därför kan man se att vissa skador är värre än andra eftersom de är beroende av känsloläget i stunden för självskadandet.

Självskadandet kan också bli till det som liknar tvångshandling. Särskilt när mitt psykiska mående är riktigt dåligt så blir behovet efter en ny fix blir starkare än något annat. Ja, det är som jag skrev ovan, ett beroende. Och det gäller att hålla uppe så länge för att suget ska klinga av och känna allt mindre. Men fan vad svårt det är ibland. För mig är det som att jag går in i en sorts trans där jag stänger av, där jag slutar att känna. Jag blir som döv och blind på omvärlden och allt handlar om självskadan. Efteråt kommer då ångesten igen. För då får jag ångest över att jag har skurit mig och den ångesten är värre än den jag hade. Så min lättnad är endast momentan - vilket är viktigt för mig att upprepa som ett mantra, för att jag ska låta bli att skada mig.

ATT INTE ÖVERREAGERA

För mig så gäller det att inte följa autobahn - vägen där jag vandrar hand i hand med mr Scissorhands (vilket jag har valt att kalla mitt självskadebeteende för att ibland kunna distansera mig ifrån mig själv på gott och ont). Jag måste ge mig in i den snåriga obanade terrängen - så snårig att jag måste hugga mig fram med en machete. Ja, jag vet - jag och knivar... Att vända och ge sig ut på autobahn ligger hela tiden som en lockelse. Måste vara bestämd, framåt den snåriga vägen. Inte ge tappt, fast det går långsamt. Tålamod... Inte slappna av för då blir det lätt så att man automatisk ramlar ut på autobahn. Vägen är snårig och betyder att jag måste öppna upp. Riva de murar som är både breda och höga. Släppa taget om äggskalet och bara låta alla känslor vara tillåtna. Så ofta det blir så mycket ilska, så mycket tårar. Det gör så ont. Då är självskadebeteendet nära till hands. Det är en knölig och snårig väg - men jag måste över krönet den vägen. För att det sen ska kunna bli lättare. Så jag måste låta saker få göra ont. Att känna...

Att vinna över Scissorhands är inte lätt. Varje delseger och man är helt utmattad. Men i längden ett kliv framåt för att hans styrka ska avta. Att be honom dra åt helvete, att gå och hänga sig. Då minns man saxhänderna - att han enkelt kommer att klippa av repet. Jäkla hjärna! Gå och dränk dig då Scissorhands! Harper Lee sa: "Prova att gå en mil i någons skor innan du dömer personen". Jag säger: Prova att vara en timme i mitt huvud...

Min arm är inte vacker, men jag kan inte vrida klockan tillbaka och få det ogjort. Min arm är ett bevis på mitt mående och det enda jag kan göra är att kämpa för att inte öka på mängden ärr. Utan istället låta de ärr jag har blekna så mycket som möjligt. Det går framåt – långsamt, långsamt. Jag är mer och jag känner mer. Samtidigt så får jag då ta att det gör ondare. Men att för stunden undvika det genom tramsande eller självskada - för att för en kort vinst att det onda släpper - är på lång sikt en förlust och orsakar bara mer smärta. Så lätt att resonera så här - som med så mycket annat här i världen: det är lätt i teorin - men fan så jobbigt i praktiken...

STRATEGIER

Att vara snäll mot mig själv och att ta hand om mig själv. Inte vara så dömande mot mig själv. Jag dömer lätt mig själv långt hårdare än jag någonsin skulle kunna komma i närheten av om det gällde någon annan. Då har jag lätt att se förklaringar och att vi är mänskliga. Att samma sak måste gälla även mig - att vi är människor och därmed inte felfria och jag damp inte ner på den här planeten för att vara alla till lags - är ofta svårt. Det krävs arbete att inse att jag inte behöver vara så där perfekt som jag alltid försöker vara. Att tillåta mig gör fel utan att samtidigt göra mitt beteende till en fars. Det är okej att vissa dagar ha tröttmössan på - att jag då snubblar runt och famlar i mörkret. Samtidigt så är jag så envis och dunkar huvudet hårdare och hårdare i betongväggen - "någon gång kommer den att rasa!". Det gör den ju inte. Finn en annan väg - en som gör ondare än ont - men som kommer att leda ut i ljuset till slut.

Att ta hand om mig själv - dvs ge att ge mig själv de bästa förutsättningarna. Finna mina stressorer och riskminimera de som går. Att ha rutiner för hur dagarna ser ut; för sömn, mat, aktiviteter osv (att det sker på regelbundna tider). Använda kalender som finns lätt synlig - där viktiga saker och möten skrivs upp => man får bättre koll på hur tiden ser ut över dagarna. Man behöver därmed inte oroa sig lika mycket för att glömma viktiga möten, betala räkningar etc. Helt enkelt för att känna att man har kontroll över sin dag och sina veckor. "Hoppla..." som min terapeut sa när jag berättade det för honom. Jag ska ju som bekant lära mig att släppa på kontrollen…

ANPASSNING

Många fnyser åt det svenska ordet ”lagom”. Men för mig så är lagom ett måste. Alltså inte gå all in i alla situationer. Spara energin för det som verkligen betyder något. Men jag har svårt att prioritera. Jag försöker klara mig utan alla absurdumlistor och –rutiner. Och ja, det blir tokigt ibland, jag missar saker (jag är mänsklig). Men människor runt omkring mig som alltid trott att jag alltid har stenkoll (vilket jag hade pga alla listor) blir väldigt förvånade när jag vissa dagar får professor Kalkyl att framstå som ett under av klartänkthet…

Jag anser i mångt och mycket att det är jag som måste lära mig hantera mina svårigheter i samhället. Världen är vad den är och det gäller att identifiera vilka problem jag har i den och hur jag ska hantera dem. Det finns dock saker som underlättar - ex. att få ställtid. Att inte (stora) förändringar bara dimper ner på mig. Att jag får tid att bearbeta och landa i det nya innan det träder i kraft. Men i det största så gäller att veta om mina svårigheter, de är aldrig en ursäkt utan de är en förklaring till varför det ibland inte blir helt rätt. Lagar och regler gäller givetvis även mig. Men att i vardagen (som inte gäller lagar och regler) inte agera dömande. Eller för den delen vara överdrivet berömmande där det blir konstlat.

AVSLUTNING

Jag är en människa - med fel och brister - som alla andra. Med min autism (och ADHD) så uppstår svårigheter i vardagen. Därför så ska man inte - som numera har blivit vanligt - bara peka på det positiva och se “superkrafter”. Att visa på svårigheterna gör att man lättare lär sig hantera sin vardag. Självklart ska man inte heller utesluta de positiva fördelar som ens diagnos för med sig. Som tex att jag har oerhört lätt för siffror och matematik (det är som att jag har en avskild del i hjärna som alltid fungerar, hur illa resten av jag än fungerar). Också att jag snabbt kan se och komma ihåg väldigt många detaljer som jag snabbt och lätt sätter ihop till en helhet och därmed snabbt kan se bildliga/språkliga avvikelser.

Många med autism har svårt för att förstå andra människors tankesätt och kan inte lära sig de så kallade oskrivna sociala reglerna. Då jag har atypisk autism (se inledningen) så gäller inte det mig. Men måste ett annorlunda tankesätt vara negativt? Naturligtvis inte. Tänk vad människan hade stagnerat i utvecklingen om alla hela tiden tänkte på samma sätt. Kanske att “Flat Earth Society” då inte hade varit något att skratta åt, utan istället är faktum. Vilket särskilt gläder naturvetaren i mig.

-----------------------------------------------------------------------------

 Så av med masken...

...och visa vem du är. Även om dina vingar är brutna...

 På tal om bruten...

Ett tåbäke till tåkomma.
Note to self: sätt inte tån under fallande tiokilos viktskivor...

Efter åtta veckor kan man ana att det faktiskt är en tå. 

Ja, herre gud...



 

 

 

 

watch over you...

"How can you love someone, and not yourself?" (Alter bridge: watch over you)

Självkärlek - varför är det viktigt? 

Om man lever med bristande självkärlek så lever man som styrd utifrån av andra människor. Dvs styrd av ständig yttre bekräftelse och belöningar för att känna sig värdefull. Den tillfälliga känslan av värde genom andras bekräftelse, eller genom stora prestationer, är väldigt tillfällig och flyktig. Ständigt ökar behovet av mer bekräftelse ifrån omgivningen vilket bidrar till en konstant och stressfylld känsla av att behöva bevisa sitt värde för andra.

Att inte känna sitt eget värde och självkärlek kan leda till destruktiva handlingar, ångestrelaterad problematik, självskadebeteenden, utagerande/våldsamt beteende, narcissism, ätstörningar, depression, missbruk mm. Lättare också att destruktiva relationer inleds (och att man stannar kvar däri pga behovet av någon sorts kärlek) med exempelvis medberoendeskap av missbruk och både psykiskt och fysiskt våld.

Men det finns även mer subtila (små) yttringar av bristande självkärlek. När man inte älskar och respekterar sig själv så blir man ofta en marionett för andra människors behov. Eftersom man inte inte ser sitt eget värde utan hela tiden söker egenvärde genom andra människors bekräftelser så blir det svårare att sätta gränser. Svårare att säga nej och att ofta ta på sig för mycket arbete och ansvar för andra människor. Dels praktiskt och arbetsmässigt, med höga prestationskrav. Men även känslomässigt, där det kan bli att man går in och tar över andra människors känslor och problem. Detta kan leda till stressrelaterad problematik och utbrändhet. En allmän känsla av utmattning och av att aldrig räcka till. Samt till psykisk och fysisk ohälsa. Ja det var just det…

Min självkärlek är väl sisådär, Men jag vet mitt eget värde och vet vad jag kan och inte kan. Sen är det ju inte alltid att man klarar av att omsätta det som finns i huvudet ut i verkligheten. Och det är då jag kapsejsar och förmågan att tänka rationellt är som bortblåst. och so far away...

Men jag existerar - inte riktigt lever - och försöker göra det bästa av varje dag. Trots att tröttheten är som en hammare i huvudet. Det enda jag vill är sova - men det kan jag inte. Allt - ett enda stort kaos.

Mina skor är tydligen swingers...

Att hålla ordning. Jo, jag försöker – men försöker jag för mycket blir det bara kaos. Så jag kompromissar med mig själv och har ordning i kaoset. Vilket då de facto symboliserar stora delar av mitt liv.

Stora delar av mitt liv. Det är ganska många år det. Hur gammal är jag? Det beror på vilken dag det är. Vissa dagar är jag liten. Andra dagar är jag gammal. Jag skulle också vilja säga att det beror på situation. I många situationer är jag skarp som fan. Jag är kunnig och framåt – och då ska det gå framåt med besked. Snabbt och effektivt och resultaten ska helst synas direkt. Och i andra så önskar jag att någon kunde hjälpa mig och ta besluten åt mig.

Jag avskyr när saker och ting inte är planerade och fyrkantiga samtidigt som det inte går att placera in mig i en fyrkantig mall. För mitt beteende är minst av allt fyrkantigt. Jag måste ha musik i öronen och gärna solglasögon när jag befinner mig bland mycket folk. Allt för att stänga ute alla intryck då jag saknar filter för det. Jag får lätt panik av vimlet och det är tröttande. Vilket kan resultera i att jag inte orkar utföra något mer den dagen och dagen därpå.

Jag är oerhört obekväm i nya situationer även om det inte ser så ut, för jag håller det för mig själv. Vilket också det tar på min begränsande energi. För jag har i hela mitt liv tittat hur andra gör, försökt anpassa mig, för att inte sticka ut och anses som udda. Att göra det som för andra verkar så lätt.

En av mina svåraste saker är att jag vill ha allting planerat. Så fort det rubbas - beroende på art - så kastas hjärncellerna om och hamnar huller om buller. Och det kan ta tid innan de hittar rätt igen. Under den tiden kan rätt mycket hinna hända. Och även om jag kan kontrollera och planera vissa saker så kan det också ge mig otroligt mycket ångest (tex inför att resa). Här har min adhd varit lite en räddning i många fall. För även om jag gjort många dåliga saker pga min impulsivitet så har den också hjälpt mig otroligt mycket.

Ofta känner jag att koncentrationen brister - mycket beroende på trötthet. Alltså inte bara min adhd. Innan jag blev utbränd så var det där att tappa fokus ett inte allt för stort problem. Så, hur står det till med min koncentration? kan jag koncentrera mig eller är det kört på den fronten. Mitt svar på den frågan är att jag är väldigt bra och väldigt dålig på att koncentrera mig. Jag ska berätta närmre och försöka förklara hur det fungerar.

Jag är väldigt bra på att koncentrera mig om någonting intresserar mig väldigt mycket. Det låter väl ganska rimligt, eller hur? Men det har tyvärr gjort att jag ibland ses som ganska nonchalant  när jag hamnar i situationer eller samtal som ja… inte intresserar mig. Jag har väldigt svårt att hålla fokus när någonting känns tämligen egalt för mig. Det gör mig ganska trängd eftersom jag inte känner att jag varken vill eller har någonting att komma med. 

Men det finns också svårigheter med att också vara bra på att koncentrera sig. Ett problem som kan uppstå när jag är riktigt koncentrerad på någonting jag är intresserad av är att jag blir hyperfokuserad. För mig innebär det i princip att allting annat omkring mig försvinner. Jag varken ser eller hör någonting annat och ibland kan jag behöva hjälp att ta mig ur det handgripligen.

Om man till exempel ska se på film tillsammans med mig så får man räkna med att ta väldigt många pauser. Det spelar ingen roll hur bra filmen är, jag kan inte koncentrera mig och måste upp och ja, bara skaka till koncentrationsförmågan lite grann. Att gå på bio kan ni då förstå inte känns särskilt lockande. Det här var något som kom med utbrändheten. Hade oftast inte det problemet innan. Liksom det där med att läsa böcker. Förr älskade jag att läsa böcker – jag var som helt uppslukad och helt inne i det jag läste. Numera slutar det ofta med att jag läst samma sida ett tiotal gånger utan att ha registrerat vad det är jag har läst. Det här är något jag lätt blir ledsen över – att koncentrationen att läsa har blivit så begränsad. Ljudböcker då? Nä det går inte och har aldrig gått. Mina tankar vandrar direkt iväg och börjar tänka på helt andra saker när någon börjar babbla.

Hur är det då i sådana situationer där jag som vuxen förväntas sitta still och koncentrera mig? Ja, det är en utmaning. Men jag har ändå hittat några saker som har hjälpt mig och därför kunnat klara av skola och högskolestudier utan att det kunnat märkas att jag har koncentrationsproblem. Det är nog bara ett tränat öga som skulle se hur mycket det faktiskt krävs av mig i en sådan situation eftersom allting sker inuti mig. För att ”fixa” det där stillasittandet så klottrar eller antecknar jag frenetiskt (att jag gör något som inte tar bort mitt fokus från det som det ska fokuseras på). Antecknar jag så antecknar jag i princip allt även det jag inte behöver. Men det hjälper mig att både lyssna och skriva samtidigt, då håller jag både hjärnan och kroppen sysselsatta och jag tar lättare in det som sägs.

Ett annat problem är att få andra vuxna att förstå hur stora mina svårigheter är för mig. För ”alla har ju sina problem i vardagen”… Jag får lätt en blackout vid nya situationer för de väcker ofta så mycket känslor i mig som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag vill bara fly från situationen och sitta i ett lugnt hörn tills känslorna har samlats och alla saker i hjärnan som kastades upp och hamnade i ett virrvarr har hamnat rätt igen. Min terapeut och jag har pratat mycket om det här med att jag försöker strypa mina känslor för att stanna kvar. Att det är så energikrävande. ”Hur orkar du?” kommer ofta som fråga. Inte fan vet jag – det är ju det jag inte längre gör.

Och jag har velat och vill lämna den här planeten. Stiga av för jag orkar helt enkelt inte mer. Många dagar vill jag bara ge upp, för i mina mörkaste stunder spelar inget någon roll. Efter hur många gånger per dag blir det ohälsosamt att tänka i dessa banor? När allting bara rasar och jag inte känner någon som helst mening med att fortsätta kämpa (hatar fan det ordet). Och även om jag kanske skäller på folk som försöker hjälpa mig när jag mår som sämst så är jag så otroligt jävla tacksam för de människorna. De som vill att jag ska leva. Det är därför jag fortfarande kämpar. Särskilt för min mamma. Det är min ”reason to fight”

Den här sommaren har det fina vädret varit till min hjälp. För det är där i solen jag finna ro. Hjärnan får äntligen det lugn den behöver för att inte krascha. Tantvila is da thing...

Jodå, det blir sol i ansiktet också...

Träning - det jag orkar hjälper mig. Också ett sätt där hjärnan får ro. Men tar jag i för mycket så leder det (ja, även det) till kaos i hjärna. Så lite lugnare - men med försök på fullt fokus och slipa teknik. 

Snatch är en bra övning. Tekniken är att inte lyfta med axel och arm - utan med ben och höfter. Och vips så ser man starkare ut än vad man kanske är.

Overhead squat är också ren teknik. För ett halvår sedan kunde jag inte göra det med en träpinne ens. Nu både ökat djup och vikt. Ökad rörlighet i bröstrygg, axel- och fotleder är förklaringen till det. Försök själv att hålla armarna rakt upp och sakta sänka dig ner för att sätta dig på en vanlig stol.

Värmen som har varit - ptja man ser ju alltid ut att ha tagit i utav bara h-e även om man bara har lyft ett finger.

Och för att inte tycka om rosa...
 

...så verkar jag ändå ha några sådana plagg.

 

Inte bara svart med andra ord.

Ibland skönt att bara muffla (luffa omkring i myskläder)...

...men jag har också så kallade "vanliga" kläder.

 

 

Och givetvis mina favoriter.

 

Men den här förbenade tröttheten - energilösheten. Att ge upp - eller kommer jag att kunna flyga igen?
 

Att se världen annat än i gråskala

Naturen  <3 

  

exist...

...är det vad det känns som att jag gör numera. Jag existerar - mer är det inte. Jag sitter där med min kortlek - som blir allt mer nött - och känner att jag och den här planeten är färdiga med varandra.

Ingen förändring sker. Fortfarande lika fysiskt (och psykiskt) trött. Det tär på både tålamodet och motivationen att tro att det här ska vända. Då:

 

Deras torftiga försök att få det att låta som att det skulle vara bra för mig. Nä - den bollen tog jag inte. Vårdbehovet är av ringa betydelse så ,länge pengarna styr och inte individen bakom det. NPM - New Public Management - marknadsstyrd vård. Jag är en dyr kund som behöver mer än en till två kontakter i månaden med vården. Och inte är mina problem så lättlösta heller. 

Jag var väldigt bestämd att det här var helt emot vad jag önskade. Vad hände med att lyssna på patienten och låta patienten vara delaktig i vårdplaneringen... Samtidigt förstår jag marknadssituationen (eftersom det är samma princip som styr skolorna). Och visst är det mycket möjligt att det här är det bästa för mig i långa loppet (kan ju inte tro att de inte vill se att jag blir bättre i alla fall). Men jag önskade att jag åtminstone hade fått två veckors ställtid. Det blir jobbigt om någon tvärt drar av plåstret - så jobbigt att jag inte står ut. Ofta med självskada till följd. Detta kan då förklaras av min autism - som vården var så angelägna om att jag skulle utredas för. Jag menar inte att allting kan rätta sina känslor och upplevelser - men de borde väl åtminstone beaktas? Men nej - här rev vi av plåstret med dunder och brak. Inte ens två veckor alltså...

Jag äter ju centralstimulantia och behöver därför fortfarande kontakt med psykiatrin.  Får väl vara glad att jag får vara kvar hos dem. Och ha kvar samma vårdpersoner (dock i annan omfattning). Hoppas verkligen att det inte var så doktorn menade. Men det var så mina öron uppfattade det... Och inom psykiatrin kan man ju tycka att läkare ska vara lyhörda så att förändringar inte gör att patienten blir sämre. Eller det kanske är att begära för mycket?

Ja, det märks säkert hur ledsen och besviken jag är på min psykiatri just nu. Jag behöver inte mer negativt i mitt liv. Jag menar verkligen inte att livet bara ska vara uppåt. Jag vill ha toppar och dalar och det där i mellan. Och till det hör ju att hantera det negativa. Men just nu hanterar jag verkligen inte negativ stress på ett någorlunda vettigt sätt. Agerar ibland med handlingar som verkligen inte är jag - och jag kan inte heller förklara varför jag gör som jag gör. Min bästa vän sa att det var väldigt vanligt - att man gör oförklarliga ting när man är nere och stressad.

Den här energilösheten - den som gör att vardagliga ting blir som att bestiga berg. Att tvätta håret är rena K2 i utmaning och energiåtgång. Då vore det kanske en idé att tänka till innan - så att man inte ska steka tonfisk direkt efter. Men det löser man snyggt... 

Det var lättare när man var liten, det var det...

 

Har hunnit fylla år många gånger sedan dess...

...och blivit lite större. 

Det här att fota sitt nya linne från olika håll är en alldeles egen historia.

Vår säger kalendern. Vädret säger lite vad det känner för för tillfället. Försöker hjälpa sommaren på traven...

...då spöregnar det. Typiskt svensk sommar...

Hopplös är en groda utan ben. Det är inte jag...

...hoppsansa...

...hej hopp...

Hur kan jag orka träna om jag nu är så matt? Som jag skrivit tidigare så finns det ett litet andrum mitt på dagen då energin inte är noll. Försöker gå ut och gå eller gå till gymmet och träna lite. Det blir vad det blir - men det måste vara bättre att försöka göra någonting i väntan på att den här förlamande tröttheten ska släppa. För jag tror verkligen inte att det släpper fortare om jag bara sitter där i soffan med min kortlek.

Förr skulle jag aldrig fått för mig att använda gymtiden till att filma. Nu - ja finns inte samma träningsenergi så kan man ju nyttja lite tid att filma. Eller kanske det mesta av tiden...  

Inge kvinnlig Rambo direkt. Det där liknar mer Don Quijote i försök att slåss med väderkvarnar. 

Men lite träning blir det i alla fall. Bättre än ingenting.

Svårt med koncentrationen också. Tappar man den, så tappar man lätt ryggen...

Den där demonen inom mig - The devil in I...

...så tröttande och tärande. Jag är nere i brygga...

Behöver A reason to fight... 

 

wish you were here...

Som jag hatar den här pandemin. Har inte kunnat träffa mina föräldrar på över ett år. Klart jag önskar att de var här.  <3 
Vilja känna sig liten igen... 

Kanske inte så liten då...

Livet det går som det går. Har fått bita i det sura äpplet och inse att jag har gått in i väggen - igen... Den här gången har det slagit även fysiskt. Kvar sen januari är orkeslösheten och mornarna där jag bara sitter med min kortlek and that's it. Det är allt jag orkar göra.

Sen blir det då lite bättre under en kort stund. Då ser jag till att gå ut och gå eller att ta ett träningspass. För någonting säger mig att det inte går fortare att få tillbaka lite utav mig om jag bara sitter där på soffan med min kortlek. För den här personen - vet inte vem jag är längre. Jag måste ju tro på att det någon gång vänder, att det bara kräver massor utav tid. Tålamod...

Förra inlägget så skrev jag ju att jag trodde att det var fysiskt. Jag hoppades verkligen att det skulle vara det. Att det skulle vara sköldkörteln, vars värde låg marginellt under i början på januari. Att jag skulle kunna få lite medicin och vips få tillbaka duracellkaninenergin. Men nä...

Så här sitter jag. Och är mest bara trött... 

Ofta känner jag att jag bara vill att jordklotet ska stanna så att jag kan få hoppa av. Att jag och den här planeten är färdiga med varandra. Men det är en passiv önskan - som att en stor sten bara oförhappandes ramlar ner från himlen och träffar mig.

Annat som träffar mig - är dumma kommentarer:
Fast den träffar inte mig. Jag är tack och lov tillräckligt stark i mig själv och säker på vad psykisk sjukdom är för att jag ska tro att det ligger någonting i vad han säger. Mount Everest ligger inte i Australien - vilja kan  inte förflytta berg. Snarare som så att om jag försöker aktivt pressa på mig själv så blir det bara bakslag och återhämtningen blir än längre. 

Kunde dock inte låta honom stå oemotsagd. Och tycker att jag hanterade det hela bra. Och ingen onödig energi slösades. Om ni visst vad jag hade lust att skriva. Att om jag där i början av december hade gjort något åt saken så hade jag nog inte suttit här nu. För då var min önskan att komma bort från den här planeten aktiv. Vården fångade upp det och jag blev inlagd. Jag fick komma bort från den verkliga världen en kort stund och vara i en skyddad verkstad. Allt för att finna lite ljus igen.

För man måste skilja på den aktiva och den passiva önskan. Den aktiva kräver akut insats. Det gör inte den passiva - men den måste också behandlas och hållas under uppsikt. För den kan väldigt lätt vända och bli aktiv. 

Det är personer som han i tweetsen ovan som bidrar till stigmatiseringen av psykisk sjukdom. Till att personer inte våga prata om hur de mår - att de behöver hjälp. Att man tror att allt ligger på en själv, att om man bara försöker lite till och rycker upp sig så blir det bra. Tills det då är försent... 

Så se till att det aldrig blir för sent att be om hjälp. I's never to late...

...för förändring...

 

När man inte vill att någon ska se i ansiktet hur trött man är:

 

...vissa dagar kommer vi dock inte längre än så här...

...och ibland blir man lite mer redo...

Are you ready?

Vintern lämnar så sakteliga för att ge plats år våren och ljuset. Hur fult världen än uppträder - naturens skönhet består. 

 

hollow...

In a world so dark and hollow
where only death can follow
Trembling to stay strong
don't know where to belong
No rest, no piece of mine
can't leave the cold behind
I need to find the way, that light
that's there's always a reason to fight

Så trött och så tom. Aldrig varit så här trött innan mer än när jag har varit fysiskt sjuk. Kroppen orkar inte. Vill inte gå upp - och jag bryr mig inte. Inte ens träningen lockar. Efter att i alla år fått fnatt om jag inte tränar - så bryr jag mig längre (duracellkaninen har stupat). Att tvätta håret får mig att sätta mig ner i badkaret efter bara att ha blött håret och gråta. Orkar inte. Att ta en promenad - efter ca hundra meter sätter jag mig ner och gråter. Det handlar inte om att vilja, men kroppen orkar inte. 

Skulle helst av allt vilja ligga under täcket hela tiden. Men då får jag ont i kroppen. Så jag går upp - långt senare än innan - äter frukost. Och sen tar det i stort sett tre timmar innan jag känner att jag klarar av att sätta på mig människoskalet - att följa människonormen. Då kan jag gå ut, träna och handla. Detta vara dock bara några timmar (är det tiden Elvansen är verksam?) sen är det lika orkeslöst matt igen. 

Tycker inte om mig själv. Hur kan man tycka om något som inte finns? Positiva delen är att man inte kan hata sig själv heller. För att tycka något om något som bara är luft? Eller är det ens luft - FK släppte ut den. Och den verkar inte vilja komma tillbaka. Livsenergin. 

 

Jag har i alla fall ringt VC för att kolla upp om det är något fysiskt fel. Som t.ex. att blodvärdena visar någon brist som man ganska så lätt kan rätta till. Känns som att en sådan sak är lättare att ordna - än att det bara är mörkt, kallt och tomt. Jag vill ju kunna känna igen mig själv igen. Åtminstone lite grann. 

Att känna igen sig själv i diagnoser och kriterier: Atypisk autism - ja, det var nog den bästa beskrivningen. Hade ju kunnat ställa den diagnosen själv. I A-kriterierna som handlar om sociala relationer och socialt samspel uppfyller jag inte kriterierna för att ha autism. No shit Sherlock... Vad gäller B-kriterierna som handlar om svårigheter i förändringar, upprepade tvångsmässiga mönster, känslighet för olika sinnesintryck, häftiga oproportionerliga känsloutbrott (liknande som för IPS (se nedan) och utmaningen det är att följa gällande levnadsnormer...

...så uppfyller jag då kriterierna (borde jag då inte ha B-typisk autism?). Halva jag har autism och den andra halvan har det inte. Det är lätt att sådant här hamnar bland "drag av" eller "en släng av..." Men det är det inte. Det handlar om att man trots normal- eller högbegåvning har specifika svårigheter att få vardagen att fungera inom områdena för autism.

Vidare återstår då att utreda om emotionell personlighetsstörning (det som tidigare kallades borderline) och tvångsmässig personlighetsstörning. Det mest påtagliga hos personer med IPS (som det förkortas) är de tvära och starka känslokasten. En överdriven ilska till vad som står i proportion till vad som framkalla ilskan. Starka pendlingar mellan olika känslolägen. Så som stark ångest, depression eller irritation som varar i allt från några timmar till dagar. En provocerande självdestruktivitet och impulshandlingar är vanliga. Detta ihop leder ofta till ett svårt självskadebeteende och risk för självmord - detta för att man har stora svårigheter att hantera de kraftiga känslorna. Samt att man har i stort sett en ständigt närvarande tomhetskänsla.

Däremot så har jag inte starkt pendlande känslor för personer där jag i ena stunden dyrkar dem för att i nästa stund hata dem. Mina personliga relationer är inte så svartvita. Förutom då kanske känslorna till mig själv. Jag har dessutom en stark personlig integritet och stabila värderingar i vem jag är. Mina värderingar och åsikter vänder inte kappan efter vinden. 

Vi får väl se vari det landar och om det blir en utredning eller ej. Hur eller hur så förändrar ju inte ord på papper vem jag är som person. Däremot så kanske det kan ge mig nycklar till många av mina problem. 

För det är inte så lätt. Allting är inte svart eller vitt.

Väldig ofta så är det att lagom är bäst.

Jag hoppas att jag snart ska kunna se tillbaka på den här tiden bara som ett minne. Remenissions...

 

Äldre inlägg