Om

Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad.
Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3

Twitter: @pippiglassbil

Mer info om mig: http://frokenmissnojd.bloggo.nu/Lilla-Jag/ 

Presentation

Senaste inlägg

street spirit

Spirit – det är mycket kämpaspirit just nu. Ägnar dagarna åt att vila ett huvud efter något som för många inte skulle märkas alls. Jag är och besöker min skola en till två gånger i veckan (inplanerade entimmasbesök) för att återvänja hjärnan vid miljön. Att starta på 25% (alltså tio timmar) – vilket är det minsta man kan vara sjukskriven – hade varit för mycket. Så om ni undrar varför jag "försvunnit", så är det därför.

Det här med utbrändhet – eller rättare sagt utmattningsdepression – är det många som alltid har åsikter om. Det kan man ju heller inte hindra människor från att ha. Men de som tror att man bara behöver vila och sen köra på som vanligt och att allt är som vanligt igen har nog inte riktigt förstått…




(Linda Skugge)

Även när man är tillbaka så är man inte tillbaka som den man var innan väggen kom i vägen. Förutom att depression är en riktig helveteshåla att ta sig ur, så är det många som faktiskt drabbas av skador som blir bestående. Inte bara kollegerna som måste inse att man inte har exakt samma funktionalitet som innan. Viktigt att man själv inser det och tar det väldigt varsamt.

Idag är en sådan dag när tårarna bränner innanför ögonlocken. Men de förblir osynliga för resten av världen. En hjärna som skevar in på dåliga sidospår och en ångestkorp som hackar i bröstet. Av egentligen ingen anledning alls – förutom av ren trötthet. Så idag bär det iväg till den bästa terapeuten och förhoppningsvis klarnar dagen lite mer därefter. 

Set me free… 

Tills vi hörs igen får ni hålla till godo med mig och min natur…













the devil in I...

Ja, den känner väl alla till...


Att sådant ljud gör en galen gäller givetvis inte bara oss som blivit extra ljudkänsliga.

Av allt som utmattningen fört med sig: glömskan, tröttheten, stresskänsligheten och det totala tappet av självförtroende så vinner ändå bakslagen över detta i att vara värst. Ett bakslag är att efter att man mått bra och känt sig pigg ett tag, plötsligt blir trött och känner sig riktigt utmattad igen. Då är det lätt att få panik och tänka att man är tillbaka i sjukdomen. Men oftast är det just ett bakslag – en reaktion på att man gjort lite för mycket eller att det varit för lite vila de senaste nätterna.

För mig kommer bakslagen nästan alltid som en överraskning först. Eftersom jag precis varit pigg och känt att ”herre gud nu är jag på gång igen”. Då är det lätt att få panik och tänka att man är tillbaka i bottenhålet igen. Just att man känt sig så bra gör att det känns som att man slungats långt ner tillbaka igen. Sen om man ger sig tid att tänka och analysera så inser jag nästan alltid att det har varit mycket på en gång nu vilket gör att kroppen reagerar direkt. Den är ju så mycket mer känslig nu än innan jag blev sjuk.

Det är svårt att då tänka att ett bakslag är ett tecken på att man är på väg åt rätt håll, på väg att tillfriskna. Det jag försöker göra är att vid varje sådant här tillfälle (ofta tillsammans med min terapeut) är att försöka finna reda på vad som orsakade situationen. Detta för att kunna planera veckorna så att energikrävande aktiviteter blir utspridda. Och när man ska göra något som man med stor säkerhet kan säga att här kommer det komma ett bakslag – att då inför den situationen ta höjd för det. Då kan man se till att ”vila” faktiskt står i kalendern dagen efter.

Vid bakslag så ser jag till att stänga av de intryck som går utifrån. Shoppingcentra är ett big no no, och jag ger mig själv skärmförbud. Notiserna kan få hjärnan att rent ut sagt börja blöda. Jag sjunker ner i min (nya) soffa med ett korsord och med TV:n med något nonsens på på lågvolym. Jag försöker tänka snällt om mig själv. ”Bra jobbat Pippi – nu tar du hand om dig som du ska”. Långsamt, långsamt så avtar självironin för varje gång. Jag blir allt bättre på att vara rädd om mig själv.

Plötsligt kommer det. Triggad av någonting jag vet inte vad det var. Och det är säkert jättebra att jag vet och känner igen tecknen och blablabla och JÄVLA SKITSNACK säger jag. För det hade kunnat vara bra, om jag faktiskt hade haft verktygen att göra något åt det hela. Men när allt kommer som ett basebollträ i huvudet på mig så går alla säkringarna på en och samma gång. Då har jag inte ens en liten jävla nubb att hålla ihop mig själv med. Varenda tanke blir självdestruktiv, allt kretsar kring det som inte får kretsas kring.

Allra värst är det att åter känna den psykiska smärtan. Vad är då psykisk smärta? Givetvis är den subjektiv och individuell. Men för någon som aldrig upplevt det skulle jag vilja beskriva min så här: Den är ensam och det finns inget slut. Man rivs itu inuti till miljoner bitar. Det gör så ont att man skulle vilja skrika resten av sitt liv, men det är ingen som hör. Som att stå nära en avgrund, ett bottenlöst svart hål, och man faller ner och faller in i ett fullständigt mörker. I den totala avgrunden – den iskalla, nattsvarta, hopplösa och uppgivna ensamheten där ingen kan trösta dig. Tårar bildar ett hav och man drunknar utan att någon kan dra upp en. Det finns inget syre i avgrunden och det går inte att andas. Man faller och faller – och varje minut man faller ännu lite mer vrids en tveeggad kniv runt i hjärtat. Det finns ingenstans att ta vägen. Man har så ont att smärtan av att skada sig själv knappt känns. Det gör så ont inuti att man är beredd att dö för att slippa andas ett enda andetag till, till takten av hur mörkret suger ut din sista strimma hopp och slocknar. Det har slocknat totalt inuti och inget mer kan få en att vilja vakna en enda morgon till. Man vill inte mer. Man lider. Allt gör så ont att döden känns som en befrielse.

As tears go by... 

Utanpå tror ni att jag är så glad
men egentligen kämpar jag för att klara av en dag
Ni ser hur jag skrattar, och ni ser hur jag ler
men inuti min kropp så orkar jag inget mer
Jag vill dölja min smärta så ni tror att det är bra med mig
Jag får aldrig vara ensam från tankarna
att ha det tyst och vara själv, det är min längtan
Att ha det här som trycker inom mig hela tiden och pockar på uppmärksamhet är jobbigt
Tänk att bara få fly allt

Som jag skrev tidigare så känns det som att de här episoderna glesnar ut och inte kommer lika tätt. Visst kan jag tacka mitt eget arbete för detta, men jag är ganska säker på att den psykofarmaka som jag äter är starkt bidragande. Det finns de som klankar ner på psykofarmaka – att ha en psykisk sjukdom så blir det inte lika okej att ta medicin som vid en fysisk åkomma. De som säger till den som medicineras med psykofarmaka: ”Skärp dig!” eller så talar man om att ”Jag har det minsann också jobbigt men tar ingen medicin för det.”. Antidepressiva t.ex. är inga ”lyckopiller”. Det verkar fortfarande som att alltför många tror att en psykisk sjukdom är något man tar sig ur bara man biter ihop. Anstränger sig lite till. Vilket – för dem som försöker göra det – leder dem än längre ner i depressionen. Vi är många som behöver antidepressiva (och annan psykofarmaka) – sluta upp med att klanka ner på det. Den kan rädda liv på många!

Pga av utbrändheten så är inte återhämtningen vad den en gång var. Min kropp vilar inte lika lätt eller bra som den gjorde innan jag blev sjuk. Långsamt lär jag känna mina gränser – så att jag inte lika ofta ska agera gränslöst tills måttet är rågat och allt rinner över eller rasar ihop. Att ta min medicin är inte att ta den enkla vägen – kom aldrig och påstå det! Precis lika mycket som vissa behöver sina blodtrycksmediciner behöver jag (och andra med mig) hjälp att laga hjärnan. För att långsamt bli friska (eller för att aldrig mer bli riktigt dålig).

Det är självklart nedslående att det är så många som behöver antidepressiva och annan psykofarmaka. Lika nedslående som att många idag får diabetes typ 2. Men hör vi någon säga till dem att de inte ska ta sin medicin? Självfallet inte! Och inte heller får de höra att de ska ta sig i kragen – för det kan vara livsfarligt. Guess what – det kan det vara för oss också... Antalet självmord per år talar sitt språk om hur farligt det är.

Inse istället att det är superbt att det finns hjälp även mot psykiska sjukdomar. Dock ska de inte skrivas ut för lättvindigt. Först utredning – för felmedicinering är inte heller ett bra alternativ. Jag är tacksam för att den här typen av medicin finns. Utan den så skulle jag befinna mig i det nattsvarta, ha det mycket jobbigare med min ångestproblematik och självskada samt vara ute ur leken väldigt länge.

Snackar du skit om cellgifter? Snackar du skit om insulin? Om morfin? Om Bricanyl? De rädda liv och lindrar smärta. De gör så att personen i fråga kan leva ett fullvärdigare liv. Vi snackar inte illa om cellgifter för vi vet att de räddar liv. Vi ser biverkningarna som självklara men hemska. Vi vet inget om det så vi talar inte illa om det. Det är ju ganska uppenbart att personen befinner sig i svår smärta och att det ska behandlas med medicin. Det ser väl vem som helst? Vi kräver inte att personen ska få sin tumör att försvinna med hjälp av positivt tänkande eller genom att utesluta gluten. Vi lägger ingen skuld på den som har cancer. Vi stöttar.

Organ som organ. Man kan inte begära att en person med cancer ska bota sig själv, likväl kan man inte begära att en person som är deprimerad ska bota sig själv. Det är elakt. Varför kan vi inte bara vara snälla och bespara människor smärta i onödan? Biverkningar av psykofarmaka? Ja, det finns – precis som med de flesta andra mediciner. De flesta biverkningar lägger sig med tiden och går att lära sig att leva med när de positiva effekterna uppväger de negativa.

Det är svårt att anpassa min hjärna till samhällets ramar, vilket är ett måste eftersom att det tyvärr inte är tvärtom idag. Tänk dig att du sitter i en skakig och stökig bil. Du försöker städa rent i kaoset lite lätt medan du kör eftersom oredan gör dig väldigt stressad. En melodi spelas i ditt huvud och gör att du måste hålla takten genom att göra mönster med foten i luften samtidigt som du stressat tvinnar håret i luggen med vänsterhanden. Du tänker en huvudtanke, exempelvis vad ska jag laga för mat ikväll? Den tanken tar aldrig slut, utan övergår i både sidospår och diverse analyser. Runt den här tanken, vi kan kalla den motorvägen snurrar flera andra tankar. Typ fyra, fem stycken. Minst…

Helt plötsligt hoppar du till. En dov smäll bakom dig. Du tappar kontrollen över ratten (hjärnan) och får kämpa dig tillbaka för att komma på huvudspåret igen. När helt plötsligt en hund springer framför och du tappar ratten. Lätt distraherad är ordet. Men sinnen och cylindrar som alltid är på helspänn blir det lätt så, framförallt när all verksamhet i kroppen gör allt för att kunna hålla fokus på en enda sak. Den här gången blir det alldeles svart för en stund och när det sedan blir ljust igen har du kört vilse. Du försöker förgäves hitta kartan (GPS:en är trasig) men du antar att du glömt kartan hemma eller på jobbet. Eller hos syrran? Typiskt…

Helt plötsligt kommer du på att du inte har handlat det du tänkt att laga tillmiddag. Klockan tickar. Du ser den stora mataffären passera förbi på högersidan och tänker snabbt ut en plan huruvida du kan vända eller om du ska skynda hem innan den lokala lilla mataffären stänger. De andra tankarna – stigarna – bultar på och det känns som att din hjärna ska explodera. Vad var det chefen sa nu igen? Undra hur jag ska lägga upp träningen nästa vecka? Hur ser det ut om det inte finns ett slut på universum? Jäklar i mig vad bra den där boken var, hoppas det finns en uppföljare. Jag kanske ska skriva en själv? Ja, en bok får det bli! Kan man göra såsen på yoghurt istället för kvarg tro? Åh vilken tråkig låt, undra om det finns något bättre på någon annan kanal? Måste kolla? Vilken var förresten Bob Marleys första låt? Eller har pingviner knän?

Allt detta sker inom loppet av tio sekunder. Det går snabbt och det är intensivt både tankemässigt och känslomässigt. Förstår du att det är en aning jobbigt ibland? Det är a l d r i g tyst. Det kör liksom på parallellt med de uppgifter som ska lösas och slutföras. Inte konstigt att det är svårt att koncentrera sig ibland. När det blir för mycket blir det stopp och det finns inte alltid tid för ett stopp. Vissa saker bara måste göras.

Det sägs att vi ska lära oss med hjälp av struktur och planering. Men det är inte alltid så lätt. Det är en konst i sig att hålla igång struktur och planering – eller så blir det för mycket struktur och planering. Antingen är jag på minus två procent eller så är det hundrafemtio procent. Allt är så svart och vitt när det kommer till mig själv. Vad gäller annat så har jag nästan alltid hela färgskalan framför mig. Men som sagt - inte med mig själv… Det är en utmaning att få det lite mer balanserat och ibland orkar jag inte anstränga mig till utmattning hela tiden. Ingen begär att någon med proteser ska springa ett maraton varje dag (det begär man väl inte utav någon?) eller att någon med synfel ska hantera vardagen utan linser/glasögon? Så varför försöker man sig på att jag (och flera med mig) ska hantera en tornado i hjärnan varje dag. Med min medicin så kan jag fokusera på en sak i taget och jag behöver inte trötta ut hjärnan med alla vardagliga saker som kan göras. Jag fixar det som måste göras – utan att hamna i upplösningstillstånd eller att tusen andra tankar snurrar runt samtidigt som jag påbörjar tio nya saker.

Jag har lättare för att stå ut. Att inte varje dag behöva känna att jag går sönder över att hålla tillbaka hundra hästar i galopp. Lättnaden… Jag vill aldrig byta bort min hjärna. Aldrig! För jag tycker faktiskt riktigt bra om den – trots att den uppför sig smått kufiskt ibland. Men om du skulle låna den bara för en timme, så tror jag att du skulle fåt både håll och kramp och skrika efter snabbast möjliga hjälpmedel illa kvickt. 

 

Det var det där om att gå en mil i någons skor innan du dömer den personen. Jag säger: prova att vara i mitt huvud en timme eller två…

Så låt mig få andas, låt mina axlar få sjunka ner och låta mig leva ett lite enklare liv – ett liv utan en ständig inre kamp. Förstå att min medicin är viktig för mig. Handpåläggning eller utspätt vatten fungerar inte! 

Inte heller det där att försöka klona mig…



...fortfarande svartvitt...

Inte heller funkar det att ropa Hallelujah...

Önskar er en God Jul och ett Gott Nytt År

 



Gråvember levererade...





Vill ha klar himmel och solsken - även om det innebär kyla...





dying light...

Ja, inte annat än att man ibland känner så...

Det där är jag - varje gång någon börjar tala om för mig att man kan bota depression med kost och motion...

En trasig hjärna läker inte av sig själv - eller av kost och motion. För då vore jag friskare än frisk... Inombords känns det bara tomt och min hjärna brinner. Igen… För dålig på att verkligen vila när jag försöker vila. Att bara ta bort ljuden och fortfarande låta hjärnan gå för full speed räcker inte långt. Jag blir ledsen och ångestfylld när min hjärna gör så här, när den begränsar mig.

Det har pratats mycket de senaste åren och psykisk ohälsa och god arbetsmiljö. Men varför mår vi bara sämre och sämre? Varför ökar sjukskrivningarna fortfarande, trots att vi vet att vi är för stressade? Det här skenande tåget borde gå att stoppa. Vi måste stoppa det, för vem ska arbeta när alla har slutat orka?

Jag tror fortfarande det handlar om att många inte tar den psykiska ohälsan på allvar. Ja, fortfarande… Den är lite skämmig att prata om och något många då fortfarande blundar för. Så de vi har omkring oss (nära, kära, arbetskamrater, chefer etc) vet inte om att vi lider av ångest eller är deprimerade, eftersom det inte är ett givet samtalsämne. Man är rädd att man ska ses som svag. Långsamt luckras detta upp i vårt samhälle. Men är det någon som vågar lyssna på riktigt?

Det måste till krafttag. Depression är den enskilt största sjukdomen i Europa. Om tre år uppskattar WHO att den är den största sjukdomen i världen. Var femte person i Sverige har någon gång i livet fått diagnosen. Antalet flickor med psykosomatiska besvär har fördubblats sedan början på 90-talet.

Om någon bryter benet så fixar sjukvården det omgående. Man blir gipsad, får läkemedel, sjukgymnastik, och man följer upp skadan. När hjärnan trasas sönder och man inte är förmögen att varken arbeta eller att ta hand om sig själv så dröjer hjälpen. Det är oftast själva vägen in som är svår. Att man måste vara så pass långt nere på botten innan man får hjälp. Ska man verkligen behöva hamna så långt ner som jag har gjort? Hade jag för fem år sen fått mer än lite antidepressiva piller och ett möte med en vårdcentralsläkare då och då så hade jag nog inte behövt hamna i den här situationen. Att mycket av energin gick på att överhuvudtaget få kontakt med min läkare är katastrofalt. Den stressen plus att jag for illa – det är inte helt otänkbart att detta försämrade mitt mående.

Att få hjälp i tid har visat sig vara väldigt viktigt. Psykisk ohälsa går nämligen att förebygga. Att psykiatrin nästan uteslutande ägnar sig åt att släcka bränder är inte bara dåligt för varje enskild människa som drabbas, utan även ur ett samhällsperspektiv. Det torde bli billigare att sätta in tidig hjälp än att ha personer som blir långtidssjukskrivna och far fram och tillbaka på slutenvården…

”Satsningarna” på psykiatrin i Sverige är katastrofala. De psykiatriska diagnoserna står idag för ca 30 procent av den så kallade sjukdomsbördan i Sverige, ett mått på hur många som drabbas av olika sjukdomar och ungefär hur svårt sjuka de blir. Räknar man istället i sjukskrivningstal står psykiatriska diagnoser numera för ungefär 45 procent av sjukskrivningarna. Psykiatrin fick trots det bara kring 9 procent av den totala sjukvårdsbudgeten 2016. Igen: mången psykisk ohälsa går att förebygga, men då måste resurserna finnas. Men tanke på alla sjukskrivningar beroende på psykisk ohälsa – har vi verkligen råd att inte försöka förebygga dessa sjukdomar?

Även inom psykiatrin och vården så är det NPM som styr (se mitt inlägg om ”De Effektiva” As tears go by). NPM tenderar att missgynna patienter med större och mer svåröverskådliga sjukdomsbilder. En blindtarms operation eller att fixera ett brutet ben ser ungefär likadant ut varje gång och är lätt att sätta ett generellt pris på, men behandlingen av de flesta psykiska sjukdomar låter sig inte kokas ned till en siffra i ett Excel-ark. Hur prissätter man behandlingen av en livslång och oberäknelig sjukdom som bipolär sjukdom? Eller som borderline? Eller en psykossjukdom som schizofreni? => det faktum att läkare idag måste ”plocka pinnar” (genomföra mätbara och lönsamma sjukvårdsinsatser) snarare än att ge varje patient den tid och de resurser som situationen kräver. Så NPM skapar psykisk ohälsa och NPM gör att den som drabbas får sämre vård. NPM slår alltså dubbelt. Bra jobbat knallkorkar som kom på idén om NPM…

Så har vi oturen att drabbas av en psykisk sjukdom så tillför vi med andra ord en grupp oprioriterade personer som löper stor risk att inte få hjälp när vi behöver och i värsta fall inte någon sjukvård alls. Ansvaret hamnar ofta hos individen – att man förväntas veta hur man ska göra sig själv hel igen. Så är det naturligtvis inte. Men många upplever det så. Och det är viktigt att ta fasta på. Tror man sig inte få hjälp så söker man troligtvis inte heller hjälp, förrän det kanske är för sent…

Det finns inga enkla svar, men även när det handlar om psykisk ohälsa måste vi kunna göra blixtinsatser precis som vid ett benbrott eller en blindtarmsinflammation, samtidigt som en långsiktig plan görs för att förhindra återfall och nya fall. Att vänta ut en trasig hjärna och tänka att det snart går över, är precis lika dumt som att inte gipsa det där benet eller operera bort den inflammerade blindtarmen.



Det där var då vecka 42. Vad som kom ut utav mötet? Inte ett enda dugg! Tror inte jag upplevt mer ologiskt och osmidigt. Det visar sig att de vill ha med vården i planering av hur min arbetsträning ska vara. Det är i och för sig inget konstigt, men kunde de inte ha hintat om det före så hade vi kunnat boka det mötet direkt. Att fara runt för meningslösa möten är att slösa på allas tid. Nu har jag ju gott om tid, men inte så gott om hjärnenergi. Dessutom så hade den här rehabkoordinatorn försökt komma i kontakt med mina vårdpersoner innan mötet. Jo, jag förstår det också – men vet denna människa ingenting om sekretess? Nu blev terapeuten tvungen att ringa mig för att kolla vad ha får säga. Och till råga på allt så ringde hon sen inte tillbaka till mina vårdpersoner. Och jag tycker jag är vimsig ibland…

Nu har min terapeut mailat till skolan och till rehabkoordinatorn förslag på mötestider. Så vi kommer i alla fall någon vart. Men den här oerhörda trögheten? Tålamod Pippi, tålamod…

So far away…

Det här med att kasta ut soffan innan den nya har kommit...



Men bra blev det!

Den gamla soffan är nu ett minne blott.

Minnen...

Disturbed - Sound of silence...

Asterix har Pippi som sin första hjältinna! Adrenaline <3



Mer adrenalin...
Lite träning:


Före och efter...



Andhämtning...







demons...




När ångesten överväldigar en finns ingen utväg. Bara att försöka härda ut genom all mörk smärta. Ibland går det och ibland går det mindre bra…


I veckan ska jag ha möte med en av rektorerna på skolan + stadens rehabkoordinator. Det var ett himlans väntande på att få till ett möte. De har liksom tänkt ”att Sofia är ju fortfarande sjukskriven, så vi väntar tills hon inte är det”. Så de hade tänkt att jag skulle stå på tröskeln en dag och bara säga att nu ska jag jobba tjugofem procent. Snillen spekulerar…

Fick dem att förstå att sjukskriven på hundra procent kommer jag att vara tills den dag då jag börjar arbetsträna. Och då måste ju planeringen finnas klar. Försäkringskassan då? Jo, efter att för knappa året sen (och även i februari i år) anses som fullt arbetsför, anses de nu att jag är för sjuk för att börja arbetsträna. Den såg vi inte komma…

Ska nog gå att få med FK på skoltåget. Apropå skoltåget – så är det ämnet skolan som har hållt mig lite upptagen nu i cirka tre veckor. Har gått med i skolupprorsgruppen (vilket är alla skolans professioner + skolföräldrar tillsammans). Och nu i helgen genomför vi en manifestation i form av skolmarscher. Antingen måste politikerna skjuta till mer resurser eller så måste de skära i läraruppdraget. I tidningen arbetet skrev vi igår om detta – jag ger er hela texten här också:

-------------------------------------------------------
Nu i helgen de 12 och 13 oktober marscherar och manifesterar föräldrar, lärare, skolledare, lärare i fritidshem samt studie- och yrkesvägledare tillsammans på 12 orter i Sverige.*


Efter år av smygande nedskärningar under täckmanteln om effektiviseringar har vi nu kommit till vägs ände. Ska vi skrota skolan eller återupprätta den? Fortsätter vi på nedskärningar under täckmanteln om effektiviseringar kör vi snart i diket. Var fjärde elev har inte uppnått kunskapsmålen i ett eller flera ämnen och saknar därmed fullständiga betyg från grundskolan. För första gången kan vi konstatera att dagens barn får en sämre utbildning än sina föräldrar.

Skolans personal skriker efter resurser, men politikerna väljer att återigen slå dövörat till. Nu har vi slutat be snällt. Nu kommer vi vråla. Vi hoppas att alla som förstår allvaret och som bryr sig om vårt lands framtid sluter upp i helgen på Skolmarschen, för oss som arbetar i skolan och för våra elever.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har meddelat att nästa år kommer 99 procent av kommunerna att skära ner i vård, skola och omsorg. Det kommer drabba oss alla. Det kommer drabba alla som arbetar i skolan och det kommer drabba alla elever och föräldrar. Det kommer att sätta spår i framtiden.

Enligt Försäkringskassans rapporter är skolan en av de sjukaste arbetsplatserna i Sverige och förklaringen stavas bristande arbetsmiljö. Med de ständiga nedskärningarna går det inte att skapa hållbara arbetsvillkor. Det går inte att skapa en bra arbetsmiljö när de som ska utföra uppdraget blir allt färre, när lärarnas undervisningstid ökar, och när rektorer får allt fler sjukskrivna medarbetare. Det är inte möjligt att skapa en skola för alla barn när eleverna inte får det stöd de behöver och när mindre undervisningsgrupper läggs ner.

Det går inte att ha balans i sin ständigt begränsade budget och balans i verksamheten samtidig. Vems fel är det? Det är våra folkvalda politikers fel. Vi förstår att politiker har ett svårt uppdrag, med det är deras skyldighet att fatta svåra beslut. Ändå beslutar de om nedskärningar år efter år, samtidigt som vi förväntas prestera mer och bättre skolresultat – som att det fanns mer att skära ned i våra svältfödda skolor. Deras beslut leder till att elever inte får den utbildning de har rätt till och att rektorer tvingas bryta mot skollagen och arbetsmiljölagen varje dag. Deras beslut leder till en osäker framtid, där vi ser fler unga kastas ut i utanförskap.

Genom Tankesmedjan Balans budgetgranskningar** är nedskärningsbluffen genomskådad. Varje budget som innebär nedskärningar i skolan kommer hädanefter att mötas med högljudda protester från föräldrar och skolans medarbetare. Nu är det tydligt för många i våra upprorsgrupper hur det kommer sig att eleverna i skolan mår allt sämre och medarbetarna blir allt sjukare. Nu är det tydligt varför grupperna på fritidshem fortsätter öka och varför förskollärartätheten minskar i förskolan.

Vi gör nu något historiskt och går tillsammans, som ett kollektiv, för att säga ”Det räcker nu” till nedskärningarna i förskolan, fritidshemmet och i skolan. Det kommer bli jobbigt för våra folkvalda riksdagspolitiker i Stockholm och lokalpolitikerna ute i landet att skära ner på skolan framöver. Det kommer kännas att inte rusta för framtiden. Det kommer att kosta att inte rusta barnen för framtiden.

Nu har vi börjat marschera för skolan och vi kommer fortsätta till dess att ospecificerade effektivitetskrav, verksamhetsförändringar och gud vet allt vad politikerna kallar nedskärningar för är ett minne blott. Otaliga spaltmeter har skrivits om den arbetsmiljö som medarbetare och elever befinner sig i, men ingen lyssnar. Nu har vi slutat be snällt. Nu kommer vi vråla.

Vi hoppas att alla som förstår allvaret och som bryr sig om vårt lands framtid sluter upp i helgen på Skolmarschen, för oss som arbetar i skolan och för våra elever. Frågan är: Vad valde du att göra när den svenska skolan stod inför sin största kris någonsin?

-------------------------------------------------------------
Linnea Lindquist (skolledarupproret), Alexander Skytte (lärarupproret), Pernilla Wallgren (lärarupproret), Sofia Johansson (lärarupproret), Niclas Wahlgren (lärarupproret), Saga Sunniva Bergh (lärarupproret), Samuel Byström (lärarupproret), David Spak (SYV-upproret), Cilla Lundström (skolföräldraupproret), Therese Sjögren (skolföräldraupproret), Sara Eriksson (skolföräldraupproret)

*Skolmarscherna


**Tankesmedjan Balans har skrivit om effektiviseringshetsen i sin bok ”De effektiva) – se mitt blogginlägg As tears go by

I veckan som kommer så skriver jag ihop med tre andra på Aftonbladet debatt om tystnadskulturen som råder på skolorna. (Se Marcus Larssons twittertråd). Om medarbetare som inte vågar göra sina röster hörda om att de är på väg in i väggen pga rädsla för repressalier. Problem kan endast lösas om de kommer upp till ytan. Därför kan vi inte ha den här tystnade.

The sound of silence… 













Exist

Att finnas...
Igår var det allt jag var - bara existing. Strax över 40 graders feber och ont i halsen. Idag "bara" 38,5 och inget halsont. Det tar sig...

...som så mycket annat... 
I många år var det här jag:


Jag saknade sjukdomsbeteende – och i långt och mycket är det något som fortfarande saknas (beroende på sammanhanget). Att sakna sjukdomsbeteende betyder att det inte syns och märks på mig hur jag mår. Med psykisk ohälsa är det som så att det oftast inte ses på utsidan, även om jag ibland kunde önska att jag hade ett X i pannan. Men om man känner mig så kan man numera märka mer hur jag mår, det kunde man inte förut. Men detta gäller bara när jag är tillräckligt trygg i min omgivning. Fortfarande har jag mycket att jobba på när det kommer att visa de mörkare känslorna.

Så allt som oftast så är jag samlad. Jag står inte och skriker i panik fastän det är panik och kaos inuti mig – det som kommer ut ur mig när jag berättar (muntligt) är en liten avskalad slutsats som inte visar något kaos, någon ångest, någon depression. Senast månaderna har jag vid några tillfällen lyckats släppa (h)järnkontrollen hos terapeuten och suttit där och gråtit. Han är den enda inom vården som fått mig till detta. Detta säger mycket om vilken tillit jag byggt upp till honom.

Jag har lärt mig att hålla ihop mig själv. För det är det som krävts och krävs av mig i en massa situationer i livet. Det blir en stor diskrepans mellan vem jag egentligen är och vem jag försöker vara ute i samhället. Alltså så som det förväntas på mig att jag ska vara. Jag har lärt mig detta utmed vägen. Jag har lärt mig att när jag agerar si eller så, så bemöts jag på ett sätt som tydliggör att sådär ska jag inte göra. Och så slutar jag att göra det. I alla fall utåt… Jag visar inte upp det, jag stänger till om det. Men det som händer – reaktionerna i mig – de händer ju ändå. Fast innanför skalet. Och därmed syns de inte för omgivningen.

Att visa känslor. Jag är en person med mycket känslor och det naturliga är för mig att också visa dem. Jag blir arg, jag blir ledsen, jag blir glad, och jag blir det med besked. Eller brukade bli. Mina glädjekänslor har jag inga problem att uttrycka. Det är värre med de övriga känslorna. När jag blev arg – så blev jag ordentligt arg – och det brukade både synas och höras på mig. Jag brukade bli ledsen och besviken på liknande sätt.

Någonstans på vägen har jag stängt dörren utåt för de känslorna. Ett tag var dörren till och med stängd för de känslorna för mig själv. Teflonlagret… Samhället i stort har förväntningar på oss att vi till varje pris måste låta bli att visa känslorna – bli arg, bli ledsen, skrika, svara emot. Men känslorna finns ju kvar ändå. Inuti. Instängda. Avstängda. Bakom masken. När de väl får spelrum så blir det att känslorna tas ut på mig själv. Nu har jag då vågat börja släppa på kontrollen inför de närmaste och inför terapeuten. Någon gång kanske jag också vågar släppa på det lite grann i samhället också?

En annan känsla man inte heller får visa är besvikelse. Man får inte bli besviken – på inställda planer, på saker som inte blir av, på människor som lovat att göra saker som de sedan inte gör. För det finns alltid skäl. Man får inte ha förväntningar på andra människor och absolut inte ställa krav. Den enda man får ha förväntningar eller krav på är sig själv. Så är man besviken så är det sig själv man måste rikta besvikelsen mot. Alltså ännu fler känslor man inte får visa utåt, utan bara hantera inåt.

När man ska föra fram saker gäller det att inte visa alla miljoner känslorna utan hålla det på en rimlig nivå. Det får ju inte låta entonigt heller. Man måste skilja på känslorna och förnuftet – det gäller att tänka och agera rationellt och göra rationella val. Det är inte alltid så lätt då jag i en del sammanhang är ganska så ambivalent. Jag är ganska bestämd av mig och vet vad jag tänker och tycker – men det finns lägen där ambivalensen tar över. Och jag måste vara påläst och ha koll på fakta – vilket jag oftast både är och har. Men detta kan ibland leda till att öka ambivalensen. För ju mer jag vet desto mer finns det att ta hänsyn till, olika aspekter som ska vägas in. Hänsyn till människor omkring mig, hänsyn till ekonomi, hänsyn till hälsa, hänsyn till tid, etc etc. – självklart beroende på vad det handlar om.

Den där ambivalensen får ofta ett överlapp med min ångest – ett väldigt påtagligt överlapp. Man ska göra rationella val där man väger in alla faktorer. Och mitt huvud går varv på var på varv med att väga samman. Men man ska inte slösa tid och energi på sådant där! Man ska vara snabb och rationell och bara bestämma sig! Inte lägga en massa tid på velande och ha sig, inte vara så om sig och kring sig, bara bestämma sig. Så jag säger inget högt om de där varven som far runt i mitt huvud. Detta är såklart en förenklad bild av det där kaoset i mitt huvud. Det är ett stort garnnystan av trådar åt alla håll och kanter. Och jag VET att om jag började berätta om alla de där trådarna på riktigt så friserar jag dem och plussar på med lite roliga anekdoter. Samma händer ofta när jag skriver – men när jag skriver lyckas jag förmedla känslorna jag känner. Inte som när jag berättar – då låter det som att jag pratar om någon annan än mig. Sakta har jag då luckrat upp på detta – främst då hos terapeuten. Det är ju enda möjligheten om jag ska kunna nyttja hjälpen jag får, att de som ska kunna hjälpa mig blir insatta i hur jag verkligen mår.

Om det blir så att jag inte får prata klart så fortsätter hjärnan spinna på och tankesnurrorna blir oändliga. Så fortsätter det då – varv på varv på varv – tills det känns som att hela hjärnan håller på att brinna upp. För att undvika att man inte får prata klart leder det ibland till att man slutar att säga en del saker högt. Men tänkande upphör ju inte för det. Så då lärde jag mig att inte berätta vad som verkligen tynger mig, alla de där tankespåren som ger kaos. Istället – om jag måste uttala det högt – blir det en version där jag låter oerhört samlad och strukturerad och som att jag har stenkoll på allt. Och ingen fattar att jag har panik känslomässigt, belastningsmässigt och organisationsmässigt. Därav folks förvåning när jag uttrycker att vissa dagar så framstår professor Kalkyl som ett under av klartänkthet…

Det är det det innebär: ”saknar sjukdomsbeteende” att kaoset inte syns utåt. Men kaoset pågår ändå inuti. Känslorna, tankesnurrorna och de fröken duktigkraven jag ställer på mig själv. Men om jag inte berättar så kommer det heller aldrig att bli någon förändring. Men det är inte lätt att ändra sedan länge invanda beteenden. Och det måste gå i babysteps för annars tar känslorna över från förnuftet med allt ont som det för med sig som tex självskadebeteendet.

Viktiga förändringar – mönstren som måste brytas. Det här handlar ju inte bara om här och nu – den akuta situationen jag befinner mig i just för tillfället. Det handlar om hur jag agerar och reagerar i stort. Det är inte ett symptom på nuvarande situation, det är en av många bidragande orsaker till att det blivit så här. Därför är det så viktigt att jag släpper på mitt kontrollerande jag så att det blir tydligt hur jag fungerar i dessa situationer. Det kommer att öka chansen att vi hittar strategier för att motverka de destruktiva beteendena. Det är ju inte som så att jag kommer att bli någon annan. Men jag är ganska övertygad att det kommer att underlätta för folk i min omgivning att det som verkar lugnt på ytan inte alltid är så lugnt inombords. Tillåta mig själv att visa kaoset och paniken så att jag inte är där när det maxar i mig till hundra procent. Utan att människorna omkring mig istället hjälper mig att bryta den onda cirkeln innan den har snurrat för långt.

Ibland finns det känslor som inte kan kläs i ord. När man har hamnat i ett tillstånd som helt enkelt ligger bortom alla ord. Känslomässig smärta, upplevd ensamhet, känslan att gå av inuti eller att drunkna i ett svart hål – när orden inter räcker till för djupet och vidden inte går att beskriva med bokstäver. När ångesten inte har någon botten och hopplösheten är evig är det ibland bäst att bara finnas där för mig. Ord som ”allt kommer ordna sig” eller ”kämpa på” känns i det läget som plattityder och faller därför platt, ibland kan det dessutom leda till att jag känner sig än mer ensam och därmed förvärra min inre smärta. Att möta mig i min smärta, ångest och förtvivlan utan att fylla ut den tystnad som uppstår räcker ibland för att vara till hjälp. Det är en utmaning för vem vill inte försöka ta bort någons smärta? Men ibland går det inte, ibland måste man förstå att vad man än säger så lindrar det inte någons smärta. I sådana stunder är det då bäst att inte säga någonting alls, då är det bättre att ”bara” visa – med sina ögon och sin blick och med sitt kroppsspråk – att man bara finns där. Och det alltid oavsett.

Inlägget skriver jag inte för att det ska tyckas synd om mig. För det har jag sagt flera gånger att det inte är hjärtan i överflöd jag behöver. Jag vill bara försöka förklara vad som har hänt och hur jag har agerat för att det är det som har gjort att jag är där jag är nu. Jag försöker ge en förklaring till hur jag (re)agerar på vanliga saker, vilka strategier jag har kommit att använda under livet – vilket då beror på mitt eget beteende som blivit allt mer destruktivt för mitt mående. En viktig bit i detta är att jag tar de icke önskvärda älgkliven framåt – jag försöker för hårt. Och då slår rekylen direkt tillbaka. Känslan av att misslyckas och göra fel är så jobbig och gör att jag blir så arg på mig själv. Om jag i praktiken stänger av och avgränsar mitt emotionella jag med omvärlden så ser inte de omkring mig när jag är på väg att brista. Därmed får jag en känsla av ökad tomhet och ensamhet. Och jag brister. Därför så viktigt jag undviker att hamna i det igen – babysteps är enda sättet. Tålamod… 

...Patience...

Tålamod att tolka saker rätt...










Äldre inlägg