FRÖKEN MISSNÖJD

Leave a light on...
Nej tack!
Släck dem snälla bilister...
Ni kanske ser mig bättre, men jag ser ingenting och risken är att jag springer i diket eller vinglar ut på vägen...
För det är ju totalt omöjligt för mig att sakta in...

Och vad grundar sig då den här lite konstiga inledningen på?
Jo att bästa löparsträckan för mig när jag är hos mina föräldrar innebär några kilometer på en stor väg. Vet att det är dumt att springa ute på "stora vägen" men jag har ingen lust att springa fyra varv runt hela lilla orten för att det ska bli en lagom löptur. Och jag gillar ju att träna och springa tidigt på morgonen (Bästa tiden!) - helst innan de flesta har vaknat. Det här betyder ju att när jag springer så kommer det bilar som måste kunna se vägen - men jag önskar att de kunde blända av för tokiga löpare.

Men! Det har blivit bättre. Fler och fler bilister bländar av. Det har även blivit så att fler och fler långtradare går över i andra körbanan så att de inte ska susa förbi bara någon meter ifrån mig. Eller det kanske bara är så att jag ser så galen ut där jag kommer farandes så att stora bilen inte vågar köra nära mig  
Yey och Hurrey för dem liksom! Helt enkelt lysande...och strålande...

Så jag fortsätter att springa där på min stora väg. Och får väl finna mig i att det kommer att se helljus(t) ut för mig i framtiden.

Kanske skulle jag behöva en lysande förklädnad så att ingen känner igen mig...
Nej, det skulle inte ha någon effekt. För vem annars än träningstokan springer där vid den tiden?

Bloggpanik...
Bara för att det under de senast veckorna har ramlat upp ett inlägg om dagen så kan det ju finnas de som förväntar sig att det ska fortsätta göra det...
...inte minst jag själv!

Jag är den största boven. Det är som om jag förväntar mig att det bara ska finnas ett inlägg i mitt huvud som bara studsar in i burken. Och det är inte alltid det är så enkelt och då blir det lite panik i min hjärna. 
Rutinmänniska som jag är så ska ju mina mornar följa samma mönster. Vilket bl.a. betyder att jag ska posta ett nytt inlägg. Men så ska det ju inte vara! Min lilla blogg får inte bli en "måste" grej. Det har jag så mycket av ändå. Se där - nu är jag fröken Missnöjd på mig själv!

"Perfect is not attainable, but if we chase perfection we can catch excellence." (Vince Lombardi)

Den här strävan efter att alltid i alla lägen vara så perfekt. Det behöver ju inte gälla allt man gör. Inget: -"Nobody is perfect! My name is nobody..." ska få gälla min blogg och mina inlägg!

Vad ska vi göra åt det då? Jo, jag tar och använder livets fjärrkontroll (om det ändå fanns en sådan!) och backar tillbaka bandet. Till en bloggtid när inläggen kom när de kom. Då kunde det ramla ner två på en dag och ibland gå tre fyra dar mellan inläggen. Och jag var nöjd med det.
So what - om det går en dag eller två mellan inläggen?
"Chilla" som mina elever skulle säga...

Se där - fröken Missnöjd har hjälpt sig själv...
Bloggpaniken försvann och hjärnan har slutat muttra och ha sig om vad den ska skriva för inlägg idag (och i morgon och i övermorgon...). Haha
Ibland är hon bara bäst fröken Missnöjd  

"Laughter and Love are priceless gifts. So live with passion - laugh & love as much as you breath"

Så - Till mig själv (och övriga)  

Vad händer när hjärtat slutat slå -
när kroppen somnat in, kommit till ro?

Att få komma till en underbar plats där allt är möjligt - Nangijala.
Jag vill så gärna tro på detta - saknaden efter någon som lämnat en blir på något sätt lättare då.

Det här är till alla er som mist någon. Vi gör som Bo Vilhelm Olsson och drömmer om landet i fjärran. Där kan vi återuppleva stunderna med den vi mist.

 Vi ses i Nangijala farmor <3

There's no place like home.
Home sweet home.

Hemma bäst!
Men vad är hemma?
För mig är hemma hemma. Lägenheten där jag bor och hemma hos mamma o pappa. När jag åker dit är det verkligen HEM till mamma och pappa. Det känns inte som om jag är bortrest när jag är där. Utan jag boar verkligen in mig där.
Så man kan väl säga att hemma är där jag finner balans och harmoni.
There's no place like home. Home is where your heart is!

MIA - missing in action
Skulle vi inte behöva om inga krig fanns.
Men pga av den härliga musiken så spelas just nu M.I.A. med Avenged Sevenfold i min lilla iPod väldigt ofta.

Baden Badens låt från 1986 - inte min musiksmak direkt...
...men texten speglar mina tankar om krig mycket bra:
"Jag har en dröm om en värld utan krig
En värld där vi lever tillsammans"
Vi måste kunna se positivt på framtiden. Vi måste kunna få skratta åt saker trots all olycka som finns runt omkring.
Vi måste få drömma om en värld där krig inte längre existerar.
Ingen mera Ofred.

"When the power of love overcomes the love of power, the world will know peace." (Jimi Hendrix)

I min lilla värld känns det ibland enklare att skämta om det som är obehagligt. Det betyder inte att jag inte vet hur hemska krig är eller att jag flyr verkligheten. Nej det är verkligen inte så att jag förnekar det otäcka som finns runt omkring oss bara för att jag är en liten tramsfia. Aldrig att jag finner något positivt i krig.

Har ni tänkt på vad mycket bokstaven O skapar i början av ord: ofred, ovän, olycka etc etc
Så vi får väl skylla på att det är O:et i ordet som gör det...

"If we are to reach real peace in the world, we shall have to begin with the children." (Mahatma Gandhi)
För vi vet ju vad det är svenska barn helst av allt vill ha...

Vad vi verkligen behöver:
En kram från dem vi älskar mest