FRÖKEN MISSNÖJD

Avenged Sevenfold: Brompton Cocktail...

Ja, något hade instagram fått i sig...
Bara gå hem insta - du är full... #

Mycket cirkus i samtiden...

Swedish gouvernment on tour?

Ja, det är inte utan att man undrar...

Läste på politivism "Sverige befinner sig på kollisionskurs och läget är allvarligt. Men de som styr vårt land, politiker och media, låtsas som ingenting. De bor här där jag bor, betalar låga hyror, går på Folkoperan, hänger med likasinnade, tjänar gott, mår bra och värnar vänskapskretsen. Att vara en “god människa” har blivit ett mantra (givet att man har sitt eget på det torra). Att bry sig om rumänska romer eller eritrianska flyktingar ser så mycket bättre ut än åsikter om de vita, hemlösa männen som har abstinens vid Mariatorget. Den abstrakta godheten, detta att placera sig själv i ett sammanhang där “godheten” gäller (så länge det inte påverkar en själv), är så mycket enklare. Det kostar så lite. Att bry sig om den fattige, missbrukande och medellöse svensken på gatan är jobbigare. Det ligger för nära. Varför bry sig om honom? Hur gagnar det mig?

Jag tror att detta är centralt i förståelsen över den utveckling vi ser. Från dem som tidigare har jobbat med sociala orättvisor och utanförskap har fokus skiftat från verklighet till ideologi. De makthierarkiska teorierna har tagit över. Postmodernistiska, postkoloniala föreställningar har lagt sig som ett raster över synen ut över gatan. Om mannen som blöder till döds på gatan är vit och etniskt svensk så är det hans eget bekymmer (eftersom han är överordnad). Utsattheten måste passa in i det föreställda pusslet. Bitarna måste passa, annars blir det komplicerat och komplexitet är inte på modet. “Jag har lärt mig att den här typen av människa får skylla sig själv”. Case closed."

Precis! och det gäller allt!!! Allt måste passa in - ingen får sticka ut. Välkommen till medelmåttornas paradis...

SR "den skilda synen på hur begreppet begåvning bör användas, har nu alltså lett till att hans texter inte kommer med.

– Roland Persson vill att man ska använda ordet begåvning och han uttrycker sig då som att alla barn inte är begåvade. Just den formuleringen kan inte vi ansvara för, säger Johan Börjesson som är undervisningsråd på Skolverket och ansvarig för det aktuella stödmaterialet.

Johan Börjesson förklarar att Skolverket vill hålla sig till begreppet "särskild begåvning", medan Roland S Persson på en del ställen i sina texter i stället använder sig av bara ordet begåvning.

Roland S Persson vill inte medverka i en inspelad intervju. Men han säger till Sveriges Radio att det handlar om vetenskaplig, okontroversiell fakta att slå fast att en del barn är intellektuellt begåvade och att andra inte är det. Han menar att det är en viktig distinktion att göra." (understrykningarna är mina)

Att sanningen ska göra så jäkla ont... Det är väl bättre att få sanningen i vitögat så att alla kan hitta just sin begåvning. För alla är sannerligen inte intellektuellt begåvade. Däremot så har de andra kvalitéer och begåvningar - som de är duktiga på. Låt dem odla dessa förmågor. Och finna det just de är bra på. Jo, men alla kan ju bli världsstjärnot i fotboll, stora popartister, erkända konstnärer etc... För ingen är ju bättre än den andre... Hua!

Alla andra kom på andraplats! Ja, det är ju den enskilt största otjänst man kan göra ett barn... Medelmåttigheten är en svensk norm som är så stark att alla ska anpassa sig. Jante extreme - passa in eller gå och dö... 

Ja, vi kan ju tycka vad vi vill om ordvalet...

Precis så! ALLA tar skada!

Bara i lilla landet ängsligt får man inte vara intellektuellt begåvad...

(svtopinion)

Om ni orkar (den är lång) så se professorn Roland S Persson: "Nyckeln är att identifiera de särbegåvade eleverna"

Det som sker i medelmåttornas paradis nu är kusligt likt det som sker i science fictionromanen "The Dispossessed" av Ursula K le Guin. Där föds det matematiska geniet Shevek in i en anarkistisk utopi med kollektivistiska drag. Boken börjar med att han som barn upptäcker paradoxen om Akilles och Sköldpaddan på egen hand och försöker förklara den för sin fröken. Fröken förstår dock inte poängen, eftersom paradoxen bygger på ett logiskt misstag, att låta tidens förlopp bestämmas av sköldpaddans rörelse istället för Akilles. När Shevek försöker förklara för fröken att det är just det som är poängen tappar hon tålamodet och snäser åt honom. Shevek rodnar av skam och ilska, hans intelligens har fått honom att begå den största synden i den anarkistiska utopin, att i tanken röra sig utanför kollektivets uppställda ramar för det gemensamma intresset och för detta har han tillrättavisats.

Själv hade jag extremt lätt för mig i skolan. För lätt... Utnyttjade det lite för dåligt men det är inget jag sitter och grämer mig för nu. Snarare så har det gett mig en erfarenhet att berätta för mina elever. Inte heller gråter jag tårar över att jag ganska tidigt insåg att jag inte skulle bli det ena eller det andra... typ artist, modell eller liknande. Men jag är en jäkel på att vara lärare och det river i mig av att se hur fult det ska vara att vara intellektuellt begåvad. Från de som värnar mångfald av i stort allt - varför inte detta? Paradox goes big som vanligt när det gäller dessa...   

Det är svart och det är vitt - och ibland så är de så motsägelsefulla att de är både svarta och vita på en och samma gång. Skulle de titta längre än nästippen skulle de upptäcka den berömda gråskalan. Och tittar vi åt fler håll så får vi även med hela färgpaletten. Ta till exempel det här med barnuppfostran - antingen så säger de att barnen ska uppfostras i "den sanna tron" eller att de inte ska få någon vägledning överhuvudtaget - att de själva bara abrakadabra ska utropa Heureka liksom... Jag anser att barn ska ges en rimlig möjlighet att själva komma fram till sina egna värderingar, men jag tror inte att vägen dit är att helt isolera och curla barnen från svårigheter eller att låta dem ta sig igenom allt precis själva. Vägledning och stöttning är viktigt. Jag anser att kritiskt tänkande är något av det viktigaste vi kan lära barn. Om barn ska kunna bli självständigt reflekterande människor med en egen moralisk kompass är det viktigt att man som vuxen inte smiter från att prata om viktiga och allvarliga saker. Att gestalta de viktiga frågorna som får barnen att landa i känslolivet så att det inte bara är snurrande tankar i huvudet - på samma sätt som leken är ett av barnets viktigaste sätt att lära. Att ge barn del av vad vi som vuxna tänker, tycker och tror om det viktigaste i livet är inte att "stämpla" dem. Inte heller är det oförenligt med att fråga efter vad barn själva tänker och tror, tvärtom.

I skolan så ingår det att arbeta med värderingsfrågor. Jag anser det är viktigt - men! jag sällar mig inte till de här färdiga koncepten som leder till att alla tycker lika i lilla landet värdegrund. Jag kör mina egna grejer där eleverna på olika sätt får tänka efter SJÄLVA vad det tycker - och att man faktiskt får tycka vad man vill. Mycket av det material vi får är rent ut sagt... börjar på t och slutar på rams... Det låter så fint med alla fina meningar som: "I skolans uppdrag ingår att arbeta med jämlikhetsfrågor - för jämställdhet, mot rasism, mot mobbning och kränkningar samt mot diskriminering." Och det - det ÄR en självklarhet! Men vägen dit sen... Visst skolan ska tillämpa en sund och naturlig normkritik - de flesta jämlikhetsfrågorna har ju till stor del med det man kallar normer att göra. Det är våra osynliga kontrakt om vad som är välkommet och vad som inte är det som avgör graden av jämlikhet.

Däremot tänker jag mig inte att skolan i första hand ska ägna tiden åt diverse symbolfrågor som frågan om blått eller rosa, hopprep eller fotboll, träslöjd eller syslöjd. Sådana frågor kan i och för sig fungera som konkreta och synliggörande exempel när sådana behövs. Men just det här ordet normkritik det får mig att tänka på 4-5-åringar som redan är experter på det - utan universitetsutbildningar. Ett genombrott i samtidsförståelsen - ungdomskult och curling som leder till förvuxna 2-5-åringar som gillar könsord och att kladda med kroppsvätskor på scen. Och att kritisera normer... Ordet har fått ett konstig vändning och vriden betydelse tycker jag. Den stora målsättningen bör enligt mig vara sunt förnuft, alltså grundläggande förståelse för förhållningssätt som är naturligt och tillåtet i närapå alla sammanhang. Allt som vi gör är inte dåligt därför att vi redan gör det - men vi måste ständigt vara beredda att lyfta blicken från våra invanda mönster och fråga oss själva: varför gör vi detta egentligen? Det handlar om att upptäcka reproducerade mönster för att kunna skilja ut de som är skadliga. Det handlar om att motverka kollektiva föreställningar som duperar vår möjlighet att tänka fritt och nytt. 

Det vi gör är att vi skapar gruppidentiteter och dessa gruppidentiteter utgår från något sorts "genomsnitt". Genomsnittspersoner kan ju vara vilka som helst, men framför allt är dessa bärare av ett mer eller mindre snävt register av egenskaper och/eller attribut som kan kallas "typiska". Genomsnittet kan vara skäggmannen på longboarden. Stig-Helmer på en brödrostfabrik. En vältränad, brunbränd 25-åring på Bondai beach. Den kan vara rysk eller tysk eller Bellman. Poängen är att det sociala sammanhanget avgör vem som är genomsnittet. Skäggmannen kan motsvara genomsnittet i Midsommarkransen men absolut inte på en MC-klubb i hamnen. Fredde i Solsidan kan passera som genomsnittlig i ett rikt villaområde men blir betydligt mer iögonfallande i ett hippiekollektiv. Sammanhanget visar också vem som skiljer sig från genomsnittet - från normen.

En norm är en kulturell produkt som innehåller t ex värderingar, seder och vanor. Sådant som för folk samman, som gör att folk känner igen varandra. Det är normerna som ligger bakom uttryck som "man tar seden dit man kommer" till exempel. I Sverige tar man av sig skorna när man kommer hem till folk. I Australien gör man det inte. I Sverige pratar vi om hur många grader det ska bli i morgon. I Australien tänker de att vi är helt fixerade vid temperaturer (notera gärna mitt grupperande och mina tillskrivningar - svenskar är si, australiensare är så.)

Normer finns överallt där det finns grupper av människor och där det har bildats någon form av kultur. Normerna kan i sin tur ta sig väldigt olika uttryck. Spring inte omkring på restaurangen. Stick inte ut för mycket på arbetsplatsen. Hälsa genom handslag. Typiska normer i det svenska samhället. Och normer i sig är ju inte ett problem. Flickor kan tycka om rosa och de får tycka om rosa. Svenskar får prata om vädret, vi får göra det även om det kanske inte följer normen någon annanstans. Vi måste inte leta efter sätt att ersätta alla normer. Men målsättningen bör vara att vidga våra normer när det behövs. Att tillåta ett bredare register av utseenden, beteenden, talanger, tillkortakommanden...

Problemet kommer när man sätter in dessa normer i identitetspolitiken. Då tillskrivs man egenskaper på grund av sin härkomst och sin etnicitet. Ingen som helst hänsyn tas till vad som är det vanligaste just i det området - som då kan skilja sig åt från "by till by". Och då ska de direkt se till att de måttar lika i alla saftglasen så att de klenar ut hela landet värdegrund till samma mångfald i härkomst och etnicitet... fast det de gör är i stället att de som ska lyftas in i mångt och mycket är ett nedvärderande av deras egenskaper. För de har fått sin plats enkom baserat på härkomst/etnicitet etc... Inte ett jota att göra med egenskap eller egna meriter. Kontraproduktivt? Yupp!!!

Att hålla koll på vad som är gällande - alltså utöva någon form av det vackra ordet normkritik betyder inte ett ständigt ifrågasättande av alla seder och bruk. Mycket av det vi vanligen gör kan nog kallas förädlat och eftersträvansvärt. Jösses! vad fint det där lät. Men enkelt sagt - att det baserar sig på beprövad erfarenhet. Visst kommer det upp mycket stolligheter från det här med normer och normkritik för de LETAR verkligen i allt. Och missar ofta de stora målen. Men samtidigt har det visat sig vara tydligt att vi har ägnat oss åt en hel del konstigheter genom tiderna, saker som vi aldrig skulle vilja ha tillbaka som norm. Rökning på sjukhus. Barn utan bälte i bilen. Kvinnor utan rösträtt i val... Ja, den listan kan vi nog göra hur lång som helst. Men för att skilja mig så att ni helt plötsligt inte tror att jag har fått normgriller i skallen - så för mig är det sunt förnuft det handlar om. Det handlar om att tänka fritt och det handlar om föreställningsförmåga. Jag tror att balansen är viktig och jag tror på ett pragmatiskt förhållningssätt till förändring, när sådan behövs. Tvära kast och aggressiva krav brukar ofta slå tillbaka och sällan leda till positiva efterverkningar. Det blir lite som att stå på en gata mitt i London och högljutt kräva omedelbar högertrafik. Normkritiskt - ja. Men ingen lyssnar och man uppfattas själv som oresonabel.

Jag menar att det faktiskt handlar om att inte ramla på i ullstrumporna utan någon eftertanke om vad som är bra/mindre bra. Utan mer om att man ska utmana sitt eget tänkande och använda sin egen föreställningsförmåga. Detta brukar märkas som ett minskat antal fördomar och mindre tvärsäkerhet om hurdana de andra alltid är...

Så vidga vyerna - öka det egna tänkandet - och tro på sin egen förmåga och sina egna värderingar...

Ja, bara open your eyes...

Börja tro på att du är fantastisk och att det inte är något fel på dig. Att du kan vara dig själv och känna att du duger bra. Att inte behöver vara någon du inte är för att passa in - enkom för att behaga andra. Du får klä dig och tycka och känna under eget ansvar. Det viktiga är att du inte skadar någon. Ge inte bort ditt liv och bli osynlig. Lyssna på de kärleksfulla människorna i din omgivning som säger att du är viktig och värdefull. Börja se dig själv med de ögon som ger dig näring. De ögon som inte fördömer och är rädda - utan fyllda av styrka och kärlek!

"Know me broken by my master
Teach thee on child of love hereafter

Into the flood again
Same old trip it was back then
So I made a big mistake
Try to see it once my way

Drifting body it's sole desertion
Flying not yet quite the notion

Into the flood again
Same old trip it was back then
So I made a big mistake
Try to see it once my way

Into the flood again
Same old trip it was back then
So I made a big mistake
Try to see it once my way

Am I wrong?
Have I run too far to get home?
Have I gone?

And left you here alone?
If I would, could you?"
(Alice in Chains - Would?)

DNs artikelserie om hur svenska rättsväsendet sviker papporna. Det gör ont i hela mig när jag läser. Så läs - berörs - och känn smärtan!
Del1
Del2

Det Zaremba är inne på är centralt. Det handlar om en kultur. Det handlar om manshat. Och det handlar om myndigheter. Det som borde kallas för den sekt det är har ännu inte namngivits av Zaremba själv, men han är ändå ganska tydlig med att beskriva det som just en “kultur”. Att hata män. Att faktiskt på riktigt, innerligt och hjärtligt, hata män så mycket att allting annat blir underordnat. Det spelar ingen roll om barn far illa, om barn dör eller om domstolen säger att en man är oskyldig. Kampen mot fienden, mannen, är överordnat allt. Och som Zarembas reportage visar så gynnar det också karriären att som statstjänsteman jobba enligt dessa instruktioner. Jag anser att Zaremba ska få stora journalistpriset för det här!

Toklandet har vidare kommenterat DNs artiklar här och här Dessutom på AVFM har han ett inlägg om hur en rabiat socialsekreterare inte tål sanningen...

Fy attan säger jag bara... Och den här på Politism

Dom leker på fullaste allvar gud och tar direkt ställning mot mannen/pappan och för kvinnan/mamman enkom för könet. I länken är det förvisso barnet som används som argument, men det är för att flytta fokus från misären som pappan utsatts för. Hela tiden kommer det upp sådant här och jag kan inte sluta att häpnas. Det går ju inte förutspå vilka vidrigheter som kommer ur dem - den ena värre än den andra. Att de på allvar tror på det de påpekar... och många är de i hjärntvättade klubben. Måste ändå säga att det är skönt att jag inte slutar att häpnas - för det skulle ju betyda att jag blivit blasé utav dem. Klart bättre då att faktiskt uppröras så att jag kan reagera mot idiotin.

För reagerar det gör jag. När jag läser sådant blir jag rasande arg. Överföring av eventuellt en dålig erfarenhet på alla män och dessutom få lufta den på en stor plattform - vilket ofta är fallet. (Kolla bara i de stora drakarna) Det är varken konstigt eller en tillfällighet att jag ofta känner mer samhörighet med män.

Att de tydligt tar ställning för kvinnan ser vi i DNs artiklar och här i ett citat från en kvinnlig vän till mig: "Den enda gången jag har kommit i kontakt med socialförvaltningen när mina barns pappa och jag skulle gå på s k samarbetssamtal där. De tog 100% mitt parti och för varje gång blev han mer och mer förbannad. Till slut sa jag till honom: Nej, nu skiter vi det här. Här blir vi ju bara mer osams än vi var innan. Ganska absurt för vi hade behövt träffa någon som kunde hjälpa till att få umgänget att funka för det gjorde det verkligen inte."

Det som har presenterats är bara toppen av ett isberg. Många är de umgängesföräldrar som har förlorat kontakt med egna barn för att Socialen och tingsrätt medverkat och möjliggjort detta. Man utmålar fullt vanliga till monster. Detta är ett riktigt samhällsproblem till skillnad mot mäns skrevande i kollektivtrafiken, men inte ser vi några feminister kämpa för att rätta till detta...

Sen har vi det paradoxala att å ena sidan ska pappor ta mer ansvar för föräldrar ledighet men pappor ska fortfarande inte ha samma juridiska rätt till barnet som mamman. Att orka kämpa mot detta system... Alla orkar inte kämpa och kämpa för sin rätt. När någon väljer värsta vägen för att man inte orkar mer Sådant här berör mig enormt. En cybervän till mig för sin kamp som berättas om i olika avsnitt på Daddys blogg Jag tänker ge er hans reaktion av artiklarna i DN:
--------------------------------------------------------------------------
Ligger med tårar i ögonen efter att ha läst denna artikel. Det är inte mitt fall den handlar om, men det är samma kommun som jag tvingades kriga emot i sju år för att inte mitt barn för alltid skulle förlora hälften av sina rötter och tvingas växa upp i tron att hennes pappa är ett farligt monster som vill henne illa. Det var hon nämligen övertygad om när jag till sist lyckades rädda henne från dessa vidriga ljugande avskum till människor som påstår sig vilja värna våra barn.

Vid det laget hade alla gett upp hoppet om att det skulle gå utom jag själv och mitt fantastiska ombud XXX. Han vägras nu inträde i advokat samfundet. Baktalad av bland annat samma fega och ohederliga domare som dömde mig för pul brott till dagsböter och skadestånd. Så fungerar Sveriges rättsväsende.

Därför känns den här artikeln ända in i djupet. Som en slags bekräftelse som jag nog behövde mer än jag själv förstod.

Och när jag själv knappt förstår vad jag gått igenom förrän jag ser Zaremba beskriva det, hur ska andra då kunna förväntas göra det? Jag har själv slutat att ens försöka förklara.

Kanske förstår de bättre nu varför jag fortfarande två år efter det lyckliga slutet fortfarande inte kan sova, läsa en bok eller sluta att tvångsmässigt kämpa mot de krafter i samhället som är ansvariga för stölden av min dotters barndom, och som fortfarande är i full gång att göra samma sak mot andra barn.

I morgon skall JAG åter polisförhöras för påstådda kränkningar av mitt barn. Brottet sägs bestå i att jag publicerat maskerade utdrag ur handlingar på min insomnade blogg. Allt för att försöka offentliggöra de brott mot mig och mitt barn som begicks av rättvisans demoner. Ingen annan var ju intresserad.

Jag har redan dömts en gång för samma sak och fick den gången 50 dagsböter och efter en uppgörelse dessutom betala 5000 kr till henne som en god man nu förvaltar tills hon fyller 18.

Brottet enligt åklagaren var att jag sades ha "publicerat känsliga uppgifter om hennes sexualliv." Han syftade då på det anonymiserade polisförhöret som jag offentliggjorde. Läs i artikeln om polisens förhörsmetoder så förstår ni varför jag gjorde det.

Än idag säger min dotter att det var polisens förhör som planterade fröet i henne som fyra år senare växt till panikångest och dödslängtan hos ett 8 år gammalt barn.

Då jag påpekade för åklagarjäveln att min dotter var fyra år och inte hade något sexualliv sa han - det beror väl på hur man ser det.

Läs denna artikel och smaka på det igen. Jag skall nu åtalas för andra gången för att JAG kränkt mitt barn.

Ingen journalist lyfte ett finger för att försvara mig förra gången och jag räknar inte med någon hjälp denna gången heller.

Men den här artikeln värmer mig ändå som en elektrisk filt i en snöstorm och får mig att gråta.

Om Zaremba i en framtida artikel väljer att skildra även min långa helvetesvandring, som också är ett av fallen han granskat lär jag bryta ihop fullständigt.

Det är nämligen inte allt hat, alla trakasserier, de fortsatta myndighetsövergreppen och alla som ignorerar dem som får mig att vackla. Allt sådant gör mig bara hårdare och mer avdomnad.

Det är när någon bryr sig, lyssnar och visar med ord som dessa att han faktiskt förstår som muren totalt rämnar.
----------------------------------
Plötsligt poppar ett minne upp från min bloggs begynnelse. Det var ett citat av Aftonbladets "17 kvinnor om året" som faktiskt dristade sig att ta upp pappornas situation i en krönika. Jag var tvungen att gå till bloggen och leta upp det. Så här skrev hon: "Pappor som gnäller om sina rättigheter som föräldrar är "inget att slösa varken tårar eller tidningspapper på. Jag har ett helt skåp fullt av ovälkomna handlingar som rör män i vårdnadstvister. I många fall är saken enkel. I flertalet infekterade vårdnadstvister tycker jag mig spåra en mans önskan att bibehålla kontrollen över barnen och genom dem sin före detta hustru."
---------------------------------
Jag skall göra allt för att läka dom sår som tillfogats mitt barn och hennes föräldrar. Ja, jag menar oss bägge. Vi har redan kommit en bra bit på väg. Min dotter är denna helg hemma hos sin mamma på umgänge och i morgon skall hon få gå på bio tillsammans med både sin mamma och pappa. Något hon aldrig förr fått uppleva i sitt nioåriga liv. Jag vill gärna tacka tingsrätten å hennes vägnar för det kloka beslut som möjliggjorde att detta till sist blev möjligt. 

Och till er andra domare och nämndemän som läser här vill jag rikta en vädjan om att ni slutar splittra familjer i onödan. Allt ni behöver göra för att följa lagens direktiv om att se till barnens bästa är att ge den juridiska bestämmanderätten till den förälder som vill men inte kan eller får träffa sitt barn. Gör det så fort som det överhuvudtaget är möjligt. Belöna samarbetsvilja och straffa umgängessabotage och lögner.

Det enda som behövs för att göra föräldrabalken hel och fungerande igen är en enda liten komplettering till den nuvarande paragrafen om samarbetssvårigheter. "Vårdnaden av barnet skall vid enskild vårdnad tillfalla den av föräldrarna som bäst kan förväntas tillgodose barnets rätt att ha en nära kontakt med bägge". 

Hör ni det regeringen? Det är allt ni behöver göra för att lösa problemet med de skenande vårdnadstvisterna. Enkelt va?
-------------------------------------------------------------------------

En uppföljning på Zarembas texter kom på DN's ledare

Jag har aldrig varit i närheten av det här personligen - men jag kan inte låta bli att beröras. ALLA ska behandlas lika inför lagen. Att jag väljer att ta upp dessa texter här är av en tanke att om de ligger på en kvinnas blogg så kan ju ingen komma och säga att det är den kränkte mannen som talar. Vilket då som ni sett ovan blivit vissa av reaktionerna. För egen del anser jag alltid budskapet vara viktigare än budbäraren - men så fungerar långt ifrån alla i detta land. Jag kan bara uppmana alla att öppna ögonen - se vad som föregår och tänka på barnens bästa. På riktigt alltså - utan dolda agendor som vi tydligt sett att socialtjänsten har. Att vi är fler som blir kritiska och faktiskt vågar kritisera - för socialtjänsten ska inte leka polis! "För vård och omsorg som behöver makt och kraft att fungera som en riktig inspektion. Det ska inte ta månader och år att utreda barnens situation i ett hem. Barnen ska prioriteras. Ett barn som är för länge hos en misshandlande förälder lider skada. Ett barn som tas från sin oskyldiga pappa (det är nästan alltid pappan man tar barnet från) torteras lika mycket och allvarligt som om Socialsekreteraren suttit och stuckit nålar i barnet eller dragit ur barnets naglar. Ideologiskt sett finns det ett stort problem i att gamla unkna patriarkala föreställningar om att kvinnan är mer lämpad förälder som vi måste städa bort från Socialtjänsten" (Jerlerup). Så stå upp för vad som är rätt - och våga höj rösten och kritisera!

Critical Acclaim...

Avenged Sevenfold: So far away...

Nope... inte alls långt bort... tid och plats kommer ihop väldigt väl ibland... Som här... Vad borde du ha hetat? Lilla Världen...

Ja, det här med att "få" ett namn...

Fin kyrka för barndop

...värdelöst vetande: där är jag konfirmerad...

Och då var det inte vinter... men ändå Winter...
Prästen var en flygvärdinna - tänkte jag först när han berättade för oss samlade kyrkobesökare vad som skulle hända. Nästan så jag trodde att nu får vi snart veta var flytvästarna finns...

När man sen börjar prata med de som ska döpa sitt barn i avskildhet är det bra om man som präst stänger av mikrofonen... Jösses, tänkte jag - bara han inte ska gå på toa innan...

Men sen... En präst som skapad för just barndop. Det var det mest avslappnade jag har varit på. Efter vattenblaskandet så gick han runt med knodden och visade upp den nydöpte. Strålande präst och en härlig ceremoni i en fin inramning...

Men då ska ni se våra kyrkor från 1000-talet. De är verkligen vackra.

På vägen ner till Lilla Småland så passerar vi då öschöttaslätten. Där är det nygödslat - fy attan alltså... Då säger svägerskan: "ni förstår varför man inte ska äta sån där ekomat."
Ja, välkomna till Lilla Småland 

...stan där precis ALLT händer... nja, inte riktigt...

Men jag gillar min lilla hemstad. Inte alla städer som har en lagun...

Okej, det mesta är sig alltid likt i lilla stan. Ändå alltid kul att reka runt och studera - det KAN ju ha hänt något...

På tal om studier: Okej alla män! fingerstudie...

Läs gärna mer om Digit Ratio - det är som ni ser inte något som bara är påhittat över en fikapaus...
 

Men lite fel figur va? Jag är ju...

Yes I am!!!  

Men de finns alltid där för varandra...

De finns där och hjälper och vakar över varandra...
Watch over you...

...vänner...



True friendship!!!

...en jordskredsseger för... Nej, far och flyg! Så här kan vi inte ha det. Vi kan ju inte arrangera tävlingar i Sverige där löpare från andra länder är så överlägsna och därmed får alla priserna... expressen visar på tokigheterna. Tänk om det hade varit så att bara svenskarna skulle få pris - det skulle i och för sig varit roligt med Team Godhetsreaktionen på det med deras kvoteringsmani...

Men Thomas Gür...

 KUNG!!!

Nu backar långloppsarrangörerna... ja, det blir säker jätteroligt i rewind...  Trams och sidor - även de bästa ska nu få prispengar... 

Man läser så mycket konstigt nu för tiden...
(AB)

Tro inte det du läser! Vid forskning krävs en källa för varje påstående. En pålitlig källa. En trovärdig källa. Tidigare forskning. Gärna resultat som verifierats i flera studier. Logiskt då man arbetar med det. Mindre logiskt då man som icke forskande passerar löpsedeln, som larmar om något som är farligt. Oftast handlar det om något många äter regelbundet, och är enligt rubrikerna förenat med livsfara.

De flesta gånger handlar det om en förenkling av en studie. Det kan komma fram resultat som tyder på att något eventuellt lutar i en viss riktning, men detta måste undersökas närmare och det finns ingen anledning att slå på den stora trumman. Pressen hugger som en kobra och basunerar ut en förenklad version som dessutom inte sällan är feltolkad.

Jag skulle tro att den oro dessa larmrapporter ger upphov till, är en större folkhälsofara än de resultat studien visar. Hur många slutar med sina värktabletter för att de läst att de kan leda till döden? De läser rubrik och underrubrik och bär det med sig på näthinnan då de ska ta sin nästa dos. Inte konstigt att det känns otrevligt att stoppa i sig det då. Bara den oro dessa rubriker ger upphov till är en hälsofara. Och hur är det med det undermedvetna där dessa rubriker kanske lägger sig och leder till omedvetna val och handlingar. Finns säkert studier i ämnet.

Om alla hade möjlighet att leta upp originalkällan och om den var begriplig för gemene man skulle fler ha chansen att kontrollera de faktiska resultaten. Kunskap om detta krävs. Och behövs!

Nätet som informationskälla är en guldgruva men också ett stort slukhål. Det går att hitta bevis för precis vad som helst. Vacklar du det minsta kan du bli frälst på hälsotrender som inte alls är särskilt vetenskapligt underbyggda. Ta debatten om kosten som exempel. Hur många spaltkilometer har inte producerats utan att någon kan säga att det finns bevis för att den ena eller andra sidan har rätt? Helt hopplöst.

Jag ramlade över information om ett ämne, en metall, som människor köper dyrt på flaska och använder till allt från att badda röda barnrumpor med till att dricka i syfte att bli fri från obotlig cancer. Sådana här kvacksalverihistorier får mig att börja muttra och gå tokknas. Sidan var närmast manisk i beskrivningen av hur oumbärligt ämnet skulle vara. Oavsett hur oetiskt det är att lura människor i utsatta situationer är de här sidorna i princip omöjliga att komma åt.

Vi lever i en tid då det inte längre något skrivet är liktydigt med sanning. Mer nu än någonsin. Faran i att inte ha kunskapen att skärskåda och granska källan kan vara stor. Att träna sig på källkritik är viktigt - ett tränat öga kan också luras men är svårare att vilseleda.

Vad gäller vård och medicin är de läkemedel man behandlar med noggrant testade. Det som finns på den andra marknaden, den alternativmedicinska, finns där av en anledning

Några korta källkritikstips:
Ett kritiskt förhållningssätt till faktauppgifter, påståenden och slutsatser är grundläggande i all forskningsverksamhet. Att vara källkritisk innebär att man bedömer om den som sänder ut information går att lita på eller inte. Detta är kanske speciellt viktigt när man förlitar sig på information via Internet.

(Burn Halo - och titta vem som skiner som gästspelande gitarrist )

Jag läste i Expressen Klaga inte på den duktiga flickan. Therese Bohman har tröttnat på nedvärderingen och skriver ett försvarstal för den duktiga flickan. Mycket tänkvärd text och Alice Teodorescu följde upp den i GP En duktig flickas revansch som avslutas med "Därför är ett meritokratiskt samhällsystem den främsta garanten för ökad individuell frihet. Att mina föräldrar inte hade råd att skicka mig på språkresa är inte orättvist. Orättvist vore om timmarna framför glosboken inte hade spelat någon roll."

Tydligen så uppmuntrar populärfeminismen uppmuntrar flickor att bli en tokig Pippi Långstrump i stället för den duktiga Annika...

Så populärfeminister uppmuntrar folk att bli mig... Stackars mina elever... Jag tror de tycker att det räcker med en Pippi... att ha flera stycken...
Varför ska det behövas delas upp i antingen eller? Varför inte låta alla få odla och utnyttja just de egenskaper de är bäst på. För vissa är det är prestera strålande i skolan - för andra så är kanske vägen en annan. Jag tycker att texten som jag skrev ovan är klart tänkvärd. För visst ska vi bejaka och se de som pluggar för att ta sig dit de vill. Självklart! Inte tu tal om annat. Men behöver vi verkligen använda ordet "duktig flicka" - för att det innefattar då hela epitetet. Duktig säger man om små barn - och om hundar...

Problemet jag ser ligger alltså i värderingen av ordet "duktig". För den duktiga flickan är ju inte prestationen - för är då en som inte presterar "duktigt" en dålig flicka... Självklart inte! Och som lärare så ser jag många av dessa duktiga flickor som symboliserar ordet duktig med hela sin personlighet och hon har ofta betygsångest och kan aldrig plugga tillräckligt nog. Ett antal gånger jag har ordinerat lite busighet och skippa en läxa ibland - för att de ska få känna att de duger ändå. Att de ska kunna få ha ett liv och bara andas. Så lika mycket som vi uppmanar folk att studera för sin framtid så har vi dem som vi måste se till att de också har ett liv. För det håller inte för hjärnan att prestera över max hela tiden. Då är vi inne på jämförelsen med att springa ett maraton i hundrameterstempo...

Oavsett vad som föder skötsamheten bakom skolbänken, vare sig det handlar om strategi, nyfikenhet eller kunskapstörst, måste den duktiga få vara något mer än duktig. I sammanhanget blir duktigheten närmast ett skällsord. En klapp på huvudet. ”Vad duktig hon är”. Tätt följt av oro. Man talar om unga kvinnor som ”överpresterar”, som brinner ut och som stressar. Jag vill att de duktiga flickorna ska få heta ambitiös, kompetent, intellektuell, kreativ, driven eller vad som helst förutom klapp-på-huvudet-”vad duktig hon är”. Jag vill att prestationsförmågan, makten och tänkandet ska få ägas av alla kön. Jag vill att världen ska se att det både i Pippi och Annika bor ett geni...

Själv skulle jag vilja säga att jag är båda två. Inte alltid samtidigt nödvändigtvis... eller tack och lov...  Men lite som i det samma som att jag har både extroverta och introverta drag. En del säger att extroverta är förtryckare. Jag bara wtf??? De ser ordet som någon som är översocial och suger energi av sin omgivning och att alltid behöva vara i blickfånget. Men det här att vara social - man kan vara social och introvert. En extrovert får energi av att vara bland folk - inte att suga musten av dem. Introvert får energi av att pausa från folk och gå in i en egen bubbla. Det har alltså inte ett dugg att göra med din sociala förmåga. Men rätt sorts folk omkring mig så känner jag energi byggas upp. Till exempel min klass - den ger verkligen äkta energi. Men för mycket folk under för lång tid eller fel folk tar musten av mig. Eller att inte få mitt eget rum då och då. Så medan jag har blivit allt mer på det klara med mig själv och min psykiska ohälsa och min tröttmössa så har jag nu ett större behov än innan att få hämta energi i min egen bubbla. Men i den bubblan finns också mina närmaste. 

Min läger för nuvarande är bra. Jag gick igenom riktigt tuffa dygn och kom ut som... ja, inte en ny människa. Men just nu har jag ett energiflow så då kör vi på det och njuter av att nuet. Att allt är okej just nu. Inte som så att jag trycker undan min psykiska ohälsa på något sätt - för den finns ju där. Men som jag skrivit så många gånger så brukar jag försöka se det positiva i saker. Så då väljer jag att fokusera det som är bra. Inte som i förnekelse utom som i acceptans. Att det finns ett nivå av sjukdomen som är en del av mig. Att jag arbetar på att bli frisk. Vissa dagar så kommer då dipparna och jag mår bokstavligen skit. Men acceptansen när jag ändå mår förhållandevis bra i min sjukdom är för att jag inte varje dag vill svara att läget är kass så fort någon frågar. För så är det ju inte. Visst det kunde varit bättre...  

Men om jag dag ut och dag in skulle säga att läget är kasst så blir det mer och mer av ett mantra. De som verkligen känner mig VET ju att jag har det, och JAG vet det. Måste det verkligen verbaliseras då hela tiden? Nej, jag har inget behov av det. Jag vill bli behandlad som en icke-sjuk människa och om jag konstant talar om hur dåligt jag mår (nä jag har så ont i ryggen, foten, nacken, what ever) så kommer folk uppfatta mig som mer och mer sjuk och, frankly, jag pallar inte det. När jag väl säger att det är illa så brukar de flesta redan ha räknat ut det, för att det syns i mina ögon och på mitt kroppspråk.

Och att samtidigt gå omkring och tänka på att jag är sjuk... Att lägga mig på sängen dag ut och natt in... Nej! det finns inget som kan få mig att tro att läget blir bättre utav det. Visst kan man få självömka sig själv någon gång då och då - men konstant? När har det egentligen någonsin hjälpt till en förbättring? Jag vägrar i alla fall den strategin.

Så i dagsläget är jag i balans och har en acceptans över min sjukdom. För jag måste ju kunna leva och inte bara gå omkring och vara förbannad på att jag jämt inte sover, inte har samma ork etc etc. Men att deppa ihop - det gör inte att sjukdomen försvinner och inte blir jag gladare heller - mer tvärtom. Så en acceptans gör ju att jag kan njuta av de positiva dagarna på ett helt annat sätt. Helt enkelt att inte låta förbättringsområdena vara det som styr mitt liv. För det vore inte jag. Jag gillar att vara i nuet. Jag gillar att njuta av det som är bra. Och att skratta. 

Och det tror jag är ett bra recept på väg mot ett friskt liv. För ja, jag är en överlevare, en fighter och jag har driv och vilja att bli bättre, bli frisk och bli en fullt fungerande människa.

Men... Så kommer det där ibland, det där oformbara molnet som lägger sig som klister på huden och geggar ner hela sinnet. Om så bara för en stund. När de ekande rösterna skrämmande likt demoner hotar att ta över all form av rimligt resonerande i mig. Tänk om… tänk om vissa av mina aspekter aldrig blir bra nog för ett fungerande liv. Tänk om jag fortsätter att sitta mellan stolar, tänk om jag ramlar, vem finns där då?

Just nu känner jag mig så pass frisk att det kliar i fingrar och sinne av den rastlöshet som uppstår av bristande sysselsättning. Det kanske märks på mina bloggposter som bara fylls av ord av sig själva... Men läget i helgen var som sagt var ett annat. Och det gjorde mig medveten om att jag har en bra bit kvar att vandra. Visst det skapar frustration - en frustration som utan eftertanke lätt kan bli självdestruktiv. En spiral som inte får uppstå. En tankekedja som måste hitta en svag länk fort och brytas. I de allra flesta fall kan jag bryta den men tänk om jag bryter den fel. Tänk om jag faller igen och under mig finns ingen som orkar. Ingen som står bi, ingen som vill se det som är det fulaste som finns. Så kan tankar gå även när det går som bäst. Även de dagar när solen skiner och harmonin är på plats kan dessa tankar finnas, om än de ekar svagare i perioder kan de i riktigt välmående perioder skrika sig högre, för då är insatsen högre, faller jag nu har jag något att förlora, när allt är skit gör det inte så mycket...

Men jag vet ju vad jag har. Jag vet mina mål. Jag vet vad som är viktigast och i vilken riktning. Och jag har de där personerna - de där personerna som finns där no matter what how ugly jag blir... För det är kärlek - den finns där alltid. Och den är besvarad. Tack så mycket för att ni alltid finns där för mig

Det finns så många som låter det dåliga styra och då kan de inte göra någonting. Det blir bara en stor tung nedtryckande tingest som gör att sjukdomen förvärras. Och så begränsar de sig ännu mer och blir ännu sjukare. De har det inte lätt - och det kan inte vara lätt att bryta ett sådant beteende. Jag önskar bara att alla kan låta de positiva ögonblicken styra banan man stakar ut för sig själv. Jag säger det här - men det är inga tankar man ska trycka på någon som är sjuk. Det är bara skuldbeläggande och kontraproduktivt. Det bara får dem att må sämre för att de då inte njuter av det som faktiskt finns. Man kan bara hoppas de får bra hjälp, typ kbt, så att förändringen kommer inifrån dem själva. Ibland känner jag att jag skulle vilja bara ställa mig upp och berätta min historia. Även om den är långt ifrån över - ihop om att det skulle kunna hjälpa någon. Det är bland annat ett av skälen till att jag portionerar ut lite här i bloggen då och då. För bara att kunna hjälpa en enda människa...

Stumble. Fall down. Get back up!