Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad. Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3
Precis! Sådant och sådana som... ja, ibland är homeopater mer farliga och motbjudande än vanligt...
Du har brutit ett ben, du har fått en hjärtinfarkt - behandlign: homeopati... nää... skulle inte tro det. Men när det kommer till hjärnan då... vetenskaplig... my ass...Amen!!!
Däremot har vi en socialistisk vetenskap...
Metafor goes klockren...
Något som inte fungerar som ett urverk är det svenska debattklimatet. På allt fler områden går det inte längre att föra en saklig diskussion utan att de på motståndarsidan häver ur sig personangrepp, tillmälen eller även vägrar fortsätta samtal i ämnet. Läs gärna Josefin Utas som i metaforernas rike sätter fingret på hur Sverige fungerar. Värsta ämnet att försöka diskutera är enligt mitt tycke vår migrationspolitik. Läs detta:
För dessa tweets fick alltså Hanif Bali rasistepitet smetat på sig. Någon som ser något rasistiskt i Hanifs uttalanden?
Uttalandena handlar om de senaste båtarna som kapsejsat - båtar fulla med människor som smugglas över och som nu mist sina liv. Många som flyr från sina länder - men också de som vill förverkliga en dröm om att komma till Europa i syfte att höja sin levnadsstandard. Skulle det bli enklare att söka asyl på plats så skulle inte så många sätta sig på sjöodugliga farkoster och korsa vattnen. Skulle man inte veta att i Sverige får man dittan och dattan utan att först ha klara besked är det min absoluta visshet att antal människor på dessa smuggelbåtar skulle minska.
Svensk asylpolitik gynnar dem som tjänar pengar på människosmuggling. I en direkt mening är det förstås inte Sveriges fel att människor dör på medelhavet. Men de skrupelfria människosmugglarna agerar på en marknad som skapas av de europeiska staternas asylpolitik, och där är Sverige dessvärre en bov. För en flykting är det svårt att ta sig till Sverige en legal väg. Däremot är vi väldigt öppna för att ta emot de som dyker upp och söker asyl på plats i Sverige. Dessa har dock ofta tvingats att betala för att komma hit. Mer än 90 procent av utomeuropeiska asylsökande uppskattas ha tagit sig till Sverige med hjälp av flyktingsmugglare. Ingen kan säga någon säker siffra, för svensk polis arbetar sedan några år inte aktivt med att motverka flyktingsmugglare. Deras verksamhet ges mer eller mindre grönt kort när polisen prioriterar. Det kan beskrivas med att Sverige har en liberal asylpolitik med flyktingsmugglarna som grindvakter. Enda sättet att komma hit är genom dem. Vägen ur den uppkomna situationen är att i möjligaste mån ta bort marknaden från smugglarna.
Det bör bli lättare att ta sig till Sverige, utan att ta hjälp av organiserad brottslighet. Det naturliga bör då vara att använda FN:s kvotsystem. Vi bestämmer själva hur stort åtagande vi gör. Jag anser att de som flyr för att de verkligen behöver det pga förföljelse, krig etc är de som behöver fly i ett första stadium. Dem ska vi ta emot och hjälpa här. Men svenska myndigheter måste samtidigt bli mycket mer restriktiva med att bevilja asyl till dem som tar sig hit på eget bevåg. Det bör höra till undantagen och inte som nu vara den vanligaste vägen. Jag anser att störst insats är i på plats - att göra deras egna hemmiljö till ett ställe där det går att bo på. För faktum är att det är så in i h-e inhumant med levnadsmiljön för en hel del som kommit hit - och fler väntas. Men de är så fattiga - de har det ändå bättre här... Jo, kanske... om de inte går under först. Visst det låter krasst - men med tanke på hur många som dör av undernäring, difterier och annat i fattiga områden...
Jag kan inte se att lösningen på problemet i Medelhavet kan vara att ta in fler asylsökande som söker sig den vägen. De som driver på för en sådan liberal linje fungerar i en slags symbios med flyktingsmugglarna. Om ryktet säger att vi tar emot fler ökar det efterfrågan på smugglarnas tjänster. De som smugglas har ofta fått betala en hel del - är det då dem vi behöver hjälpa mest? Ett moraliskt dilemma, visst, men det viktiga nu är att rädda liv. Man ska aldrig ställa lidande mot lidande och det vill jag inte göra heller. Men det är märkligt tyst från Team Godhet om dessa lidande i sina egna länder...
När det sen kommer till de som försöker komma hit...
Jomen visst serru... Marinen har ju båtar o personal så det blir över... Ena veckan tycka att vi inte behöver ett försvar för att i nästa vecka så ska de då skickas till undsättning. Ja, om vi haft nåt att komma med. Vilka båtar? Vilka sjöMÄN? (Hon glömde genuset där ja).
Den retoriken finner vi mycket gemensamt med från 1943... Riktlinjer från Sovjetiska Kommunistpartiets centralkommité år 1943: "Medlemmar och frontorganisationer måste oupphörligen besvära, misskreditera och uttrycka sig nedsättande om våra kritiker. När motståndarna blir alltför irriterande, stämpla dem då som fascister eller nazister eller antisemiter... Kopplingen kommer efter tillräcklig upprepning att bli ett "faktum" i det allmänna medvetandet."(Jüri Linas)
Att vilja gott är en sak. Men vi ska ta mig tusan inte förväxla värme med undfallande vekhet. Dessa syltryggsoppurtunister som tar sin frihet för givet. Gäller i hög grad alla dessa kulturarbetare (de på mejerierna som gör fil och yoghurt?) som hela tiden vänder kappan efter vinden.
När kulturarbetare gör en "nej till nato" ... Thomas Engströms rant om det hela är helt enkelt
Visst det är klart att de kan tycka. Men de ska inte ses som professionella åsiktsägare i försvarsfrågan. Vad jag tycker om Nato? Jag skulle önska att vi slapp diskutera frågan och att vi kunde få leva i gullig neutral fred. Men som landet ligger och med en mycket låg förmåga till eget försvar så tror jag att Nato är vägen vi måste vandra. Men det är mitt tyckande och det är min privata åsikt som jag inte vill försöka trycka i någon annan. Jag är ingen expert på försvarsområdet - och därför skulle jag inte ge mig på att skriva något som ska anses opinionsbildande på ett område som inte är mitt...
Något att se fram emot... (Bild via Thomas Gür) Om ändå...
Jag förstår faktiskt inte varför dessa kulturnissar anser sig vara experter inom det mesta i svensk politik. Och att svensk media behandlar dem så - det är faktiskt ännu skummare... Hmm... Tror att SAOL glömde en förklaring i senaste upplagan...
På tal om kultur...
"Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han henne." (1 Mos 1:27)
Alla är vi blåbär i början. Det gäller att inse det och agera därefter. Tänkte jag skulle ta upp det där med löparblåbär, gymblåbär och lite annat smått och gott...
Våren går framåt med stormsteg, för att helt plötsligt backa och sätta igång och snöa och inte alls många grader. Vad ska vi säga? April räcker gott och väl... Men något som är tydligt mer än att gatorna faktiskt - äntligen - har börjat sopas och att solen när den är här är härligt värmande är alla de människor som helt plötsligt kommer på att det här med löpning verkar roligt.
Och det är roligt att springa - så välkomna i löparklubben. Visst - en trend och många har inspirerats av alla löpare som huserar på gator och i skogar. Då vill de också, helt enkelt. Problemet här är väl att många kanske vill lite för mycket, för fort.
Mentaliteten påminner inte så lite om nyårslöftena i början av året. Gymmen är översållade med överladdade motionärer med storvulna mål. En månad senare har de flesta gett upp, oftast beroende på skador eller bristande motivation till följd av att de synliga resultaten inte kom så fort som man ville. Så då tappar man sugen och lägger sig på soffan med chipspåsen. Tills det blir nyår igen, då gör man ett nytt ryck. Och så där håller det på, med en ständigt växande frustration som följd.
Det är här jag skulle vilja komma med några ord på vägen. Inte pekpinnar, för de är så tråkiga. Bara ord på vägen, som kan vara skillnaden mellan soffläge eller fina upplevelser i spåret. Jag vet hur det är när man drar igång med någon ny träning, eller att komma igång igen efter påtvingade nödvändiga uppehåll. Allt är roligt och man vill inget annat än att springa, precis hela tiden. Men om man gör det, alltså springer hela tiden, så kommer man snart till en punkt där man tvingas acceptera att man inte kommer få springa alls under en längre eller kortare tid.
Mitt tips är följande: inse att du är ett blåbär, vilket för övrigt inte är något negativt alls. Blåbär är både goda och nyttiga. Inse också att du måste träna där du befinner dig – inte där du vill vara. För gör du det sistnämnda kommer du att ställa krav på kroppen som den med stor sannolikhet inte kommer att kunna leva upp till. Resultatet blir skador.
Hur tränar man då där man är? Jo, man är realistisk. Hur mycket har du sprungit tidigare? Har du alls tränat tidigare? Har du byggt upp din kropp med styrketräning så att den klarar den påfrestning som en ökad löpdos innebär? Jag skulle vilja ge rådet att gå ut lugnt och lyssna på kroppen. Låt kroppen bestämma. Läs gärna tips och råd för nybörjare - men inse att de är allmänna. De tar inte hänsyn till dina träningserfarenheter, din skadehistorik, dina kroppsproportioner osv. Så tänk noga att de måste ses över för att passa just dig. För tro mig - när man väl kommer igång och har fått löpningen i blodet. Då vill man inte bli tvingad till ett uppehåll för att kroppen inte höll för den belastningen. Löparabstinens är inte heller en trevlig känsla...
Tänk inte så mycket på hur det var förr och vad du eventuellt kunde innan...
...när det kommer till löpning är jag kvar i 1994... och det passar mig. Men vad som passar just dig? Fundera inte så mycket och jämför dig inte med någon annan. Alla måste inte träna som elitidrottare. Vissa trivs med att följa ett träningsschema, andra (som jag) klarar inte alls av det utan måste få gå mer på känsla. Det gäller att hitta vad som fungerar för en själv, det allra viktigaste är att hitta glädje i träningen och att inte ge upp bara för att det känns jobbigt i början. Det blir lättare efter ett tag.
Ja, almost easy...
...men inte om skadorna då kommer. Förhoppningsvis kan man undvika de flesta genom att lyssna på kroppen och... ändå... så kan oturen vara framme. Jag lovar - jag vet precis hur det känns - frustrerande är ett milt ord - men det blir bättre. När skadan börjar släppa och det funkar igen. Det är en form av lycka. Men under tiden så kan man ägna sig åt andra saker som kan fungera som distraktioner. Och det kan finnas andra träningsformer som faktiskt fungerar i dagsläget. Så flytta fokus - det tär på psyket att hela tiden tänka på skadan och allt du missar medan den är ett faktum. Kanske kan du cykla eller simma - eller finner en annan träningsform som håller flåset uppe. Att lyssna på kroppen är i det här läget A och O. Visst är det ett h-e att känna att all den löparform du så mödosamt har byggt upp nu kommer att försvinna och att du kommer tvingas börja om från scratch när du väl är skadefri. Så är det inte alls. Med effektiv alternativ träning kommer du att kunna bibehålla flåset. Finn det som passar dig. Jag vet flera bekanta som till och med har kommit tillbaka ännu starkare efter en skada, tack vare rätt typ av alternativ träning. Tänk i ett större perspektiv och sätt skadeperioden i relation till all den tid du har lagt ner på träning dessförinnan. Kroppen och musklerna kommer ihåg, du behöver inte oroa dig.
Tänk på att det sitter i skallen. En sliten klyscha, absolut, men ändå så sann. Det finns gott om elitidrottare som berättat liknande historier som varit tvungna att ta uppehåll pga skada och de sedan kommit tillbaka och vissa till och med som guldmedaljörer. De har alla berättat om att de är övertygade om att prestationen berott på den mentala styrka de hade tränat upp under skadeperioden. Så: underskatta verkligen inte betydelsen av mental träning.
Har du tidigare känt att du blivit peppad av andra som springer med att du under rehabperioden bara gör dig än mer frustrerad. Rensa då bort dessa moment - tillfälligt - lägg istället energin på det som just du finner uppmuntrande. Hitta rätt pepp. Lägg energin på här och nu och vad som får dig att må bra i stunden. Pepp och inspiration finns därute, gäller bara att nosa upp den!
På tal om energi - tänk på att bra energi är viktig för din träning. Vad du sen har för mål kan vara olika. Visst kan man ta del av råd som "ät rätt och öka din förbränning"...
...men tänk på att just din förbränning inte behöver vara som någon annans. För jössenamn om jag skulle följa något av de där programmen... Men min förbränning är extremt hög. Vilket då gör att precis allt jag stoppar i mig förbränns av bara tusan. Det borde synas. Folk undrar var jag stoppar det. Jag brukar svara att det är håret som tar hand om det...
Okej, nog tramsat om det. För att starta - om vi då tar och börjar med ämnesomsättningen. Kroppen omsätter hela tiden kolhydrater, protein och fett. Det är aldrig så att kroppen enbart utnyttjar ett näringsämne när den omsätter energi, olika omständigheter gör dock att den använder de olika ämnena i olika hög grad. Det pågår hela tiden katabola (nedbrytande) och anabola (uppbyggande) processer i kroppen, det finns inget ”av” och ”på” här. Nybildandet av protein i alla kroppens muskler och organ pågår hela tiden men samtidigt så sker en ständig nedbrytning av densamma, det avstannar aldrig. Det viktiga är att få balansen mellan dessa båda att bli positiv, för det är väl inte muskelmassa vi vill ”förbränna” ? Om de katabola processerna tar större utrymme bryts kroppen ner snabbare än vad de anabola processerna hinner med att bygga upp. Proteiner som vi äter kan inte lagras på samma sätt som fett och kolhydrater kan utan byggs in i kroppsvävnaderna. Proteinrik kost och återhämtning i form av vila hjälper proteinsyntesen att bli större än proteinnedbrytningen.
Men hur fungerar då fettförbränningen, eller om man ska vara mer korrekt, fettoxidationen? För det är ju det som sker, att fettet oxiderar. Den är inte som sagt inte av eller på. Vi omsätter hela tiden fett OCH kolhydrater. Kroppens förmåga att lagra in fett är nästintill oändlig medan förmågan att lagra in kolhydrater är betydligt mer begränsad (ca 2000 kcal som glykogen i muskler, hjärna och lever). Äter du en stor andel fett kommer kroppen att förbruka mer fett, detsamma gäller om du äter mycket kolhydrater. Intensiteten på träningen och duration, alltså hur länge du tränar, avgör vilken bränslekälla kroppen använder mest. Lägre intensitet och långt träningspass gör att fettoxidationen är högre, hög intensitet ger en högre andel kolhydratsoxidation. Är det länge sedan du åt och kolhydratdepåerna är låga kommer en större andel fett användas.
Det finns råd som är att förbränningen är högst på morgonen och då utan att ha ätit. Träna hungrig? Skulle inte fundera för mig. Men, tja, om det är mesta möjliga fettoxidation under passet du är ute efter så kan det finnas en tanke med det. Men kroppen är finurlig. Har du förbrukat mycket fett under passet kommer kroppen öka förbrukningen av kolhydrater resten av dagen så summan av det hela blir inte vansinnigt mycket bättre. Och vad är det mest intressanta om man vill ha en hög ”förbränning”, alltså gå ner i vikt, som var själva kärnfrågan i inslaget? Det borde vara att förbruka mesta möjliga mängd energi (kcal), eller hur?
Att träna när kroppen är laddad med energi torde göra det lättare att prestera på högre intensitet och borde även göra det lättare att orka med längre träningspass. Det där är individuellt hur mycket och hur lång tid innan. Men att äta i alla fall något innan gör att du i slutändan har förbrukat mer energi (kcal) och därmed höjt din ämnesomsättning. När vi tränar brukar aptiten öka och vi äter ofta mer än om vi inte tränat, inte så konstigt då kroppen vill att vi ska hålla vikten. Generellt sätt så har studier visat att människan kompensationsäter mindre om träningen är högintensiv än efter lågintensiv träning. Ännu ett skäl till att vara laddad inför träningen alltså! Och framför allt: hur mycket roligare blir inte träningen när du känner dig stark och full av energi? För mig är det svaret mycket enkelt...
Idag finns det en trend att äta kvarg. Det är yogurtkvarg, filkvarg och snart har vi väl oboykvargen här också. Om den inte redan finns...
Jösses...
Kvarg är färskost som framställs då mjölk mjölksyras och man separerar då vasslen från kaseinet. Den stora fördelen med kvarg är att det är en proteinrik, nyttig och mättande produkt. Att äta något proteinrikt i samband med träning är fördelaktigt finns det gott om studier som visar. Om just kvarg är det allra bästa? Då svarar jag: ptjaa, det beror på syftet med just din träning. Vill du gå ner i fettvikt och styrketränar främst för att bevara din muskelmassa? I så fall är kvarg ett bra alternativ. Är det mesta möjliga muskeltillväxt du främst är ute efter? Då bör du ta vassleprotein i stället.
På samma sätt som tegel bygger upp en tegelmur, bygger proteiner våra muskler. Proteiner är även viktiga för att enzymer, hormoner och insulinförsvar ska fungera. Jag brukar säga att för de flesta av oss så behövs det inte tillföras mer protein då kroppen omöjligt kan tillgodogöra sig det utan överskottet omvandlas till kväveprodukter som belastar njurarna. Och vill man öka proteinintaget så tycker jag att det ska ske via kosten i så stor utsträckning som möjligt. Det händer att jag tar proteintillskott vid enstaka tillfällen, och jag lovar det är en djungel att hitta rätt... Kaseinprotein finns i mjölkprodukter och tas upp långsamt av kroppen. Vassleprotein finns också i mjölkprodukter - men tas istället upp snabbt av kroppen. De ger alltså ett snabbt tillskott av nya byggstenar som exempelvis efter ett träningspass. Slutsats: drick mjölk/ät fil och du får alltså i dig både kasein- och vasselprotein. Gärna med lite frukt och nötter för att få i dig än fler av näringsämnena. Och glöm inte den fantastiska protein- och fettkällan ägg. Ägg innehåller i princip allt du behöver (förutom C-vitamin).
Är du då vegan så skulle jag vilja rekommendera sojaprotein som utvinns ur sojabönan. Sojaproteinet tas upp snabbt av kroppen och är den vegetabiliska proteinkälla som har högst kvalité.
På tal om kvalité - se till att inte tappa livskvalitén på vägen. Det är faktiskt viktigt att kunna unna sig något då och då för att inte tappa sugen. Och tänk på att det finns gott av alternativ till att söta upp saker naturligt i fruktdisken. Ja, jag älskar att äta frukt och jag älskar det som många kallar sund, nyttig kost. Massa oljor och såser och sådant går fetbort - av den anledningen att jag inte tycker att det är gott. Inte heller vill jag ha socker i maten. För jag tycker att det är överflödigt. Jag vill ha min mat ren. Jag skulle aldrig tvinga i mig något jag inte gillar bara för att det är nyttigt eller åt andra hållet för att min kropp kanske skulle behöva det. Men ni som har följt mig här inne vet ju att jag är en gottegris av sällan skådat slag - när jag får välja i vad sockret ska vara. Som i godis och kakor... ? Möjligt, men det är jag som väljer vad och när jag ska ha mitt socker. Jag tycker verkligen mycket om att trycka i mig glass, choklad och lakrits. Och glöm inte mina älskade bilar... Så att äta nyttigt men också vara en godis- och kaktok är för mig en sådan sak men säger om att "det ena behöver inte utesluta det andra". Balans är nyckeln till en sund kosthållning som varar livet ut, så enkelt är det. För mycket av det ena eller andra blir inte bra och inslag av tvång fungerar nästan aldrig. Åtminstone inte i längden. Ät och njut!
För det är ju du som ska må bra. För det är ingen annan som går omkring i din kropp. Och för att komma från Little miss Perfect... Det är enfaldigt att vilja vara perfekt. Det leder inte till någonting bra, vare sig pengar, framgång, vänner eller livsglädje. Bara till ensamhet och, i slutändan, besvikelse. Idag kan vi se dem lite varstans - de som försöker vara de perfekta människorna. De ler i stort sett aldrig. De blir oftast irriterade till max om något rubbar deras lilla värld. De perfekta människorna lever i en värld som känns som att de är från en annan planet. Jag brukar undra hur de kan fungera när de äter så lite som de måste göra eller den specifika kost som krävs för att hålla de perfekta idealen. Vad gör dem glada? Vad njuter de av? Genom att se saker ur den aspekten får mig själv att inse att jag faktiskt är långt ifrån att ens vilja vara perfekt när det kommer till de sakerna. Däremot när det kommer till andra saker - så har jag fortfarande mycket att jobba på. Att allt inte behöver göras till hundratjugo procent - allt behöver inte levereras som en lyxartikel inslagen från den mest exklusiva affär. Att göra sitt bästa för tillfället räcker långt. Note to my self liksom...
Men med träningen - den effekten träningen har på mig med endorfinerna och adrenalinet. Många är vi väl som gillar att känna det där adrenalinet forsa fram i kroppen. Att få det genom spänning vet vi - men intressant är att olika stimulantia som kokain och amfetamin och i viss mån kaffe (kaffein) på varierande sätt förstärker och förlänger effekten av adrenalin. Beroende på drog och dos ger de adrenalinkickar av olika grad och varaktighet. Och dess effekter är beroendeframkallande. Sen ska vi självklart skilja på spänningsframkallad adrenalin och drogframkallad. Den drogframkallade vill jag definitivt avråda ifrån. Den mängden som är i kaffe är så liten - så fortsätt du att drick ditt kaffe i lugn och ro. För det gör jag. Men precis som när det gäller andra droger kan vissa individer få problem även vid måttliga doser adrenalin. I ett friskt hjärta vidgas kranskärlen vid fysisk ansträngning för att hjärtmuskeln skall få tillräckligt med syre. Om kranskärlen är förträngda eller stela på grund av fett- och kalkpålagringar (ateroskleros), och inte kan vidgas, kan även ett måttligt adrenalinpåslag, orsakat av sinnesrörelser som sorg, glädje, anad fara eller bara måttlig spänning, leda till syrebrist i hjärtat. Om syrebristen blir långvarig kan det leda till vävnadsskada, det vill säga hjärtinfarkt. Varken att titta på fotboll eller att handla med aktier verkar alltså vara alldeles ofarligt, och man frestas att tro att den lugna vardagen, som inte alltid upplevs så spännande, kanske kan vara bra för hälsan i det långa loppet. Ha ha... men lite spänning ska vi ändå ha. Så var inte rätt att faktiskt utmana dig själv. Nog föreläst från mig för idag. Glöm bara inte att lyssna på din kropp och att finna det som passar just dig bäst. Tänk inte för mycket för att komma igång som att "det är för kallt, för varmt, för mycket regn, för mycket sol, för backigt, för tidigt, för sent"... Herregud vilka ursäkter folk kan komma på för att hoppa träning. Visst man kan hoppa träningen enstaka gånger - det kan rent ut sagt ibland vara nyttigt. Men fundera inte så mycket på hinder - utan bara gör! Och kom ihåg att den svåraste vägen oftast är den fram till ytterdörren och att den bästa träningen faktiskt är den som faktiskt blir av.
...de som låtsas att vi har ett försvar. Tja, om inte läget vore så oroväckande så skulle jag skratta åt försvarsförhandlingarna. Hur det står till med tankeförmågan på högre ort med en bred parlamentarisk enighet om att försvaret bara ska få hälften av vad som krävs för att försvara landet i en vecka. Lilllördagsförsvaret... Övriga 361 dagar då...
Nej, regeringen - det fungerar inte...
Precis! Varje dag... När följande tweet kom i torsdags från mrAB...
...så säger det ALLT. Första april varje dag säger många - jisses vad få presenter jag inte har fått då förhållandevis, och gisses vad ga... Time flies...
Flyger...
Helt plötsligt jag förstår
till vad den höjda skatten går
För fyra mil genom stan
det var regeringens plan
Stockholms kollektivtrafik uppdaterar sin linjekart - Fridolinjen finns numera utmärkt...
...tink global - fly local...
Som deras klimatexpert uttryckte sig: "Det tyder ju inte på att regeringens medlemmar har förstått det här med klimatanpassning av transportsystemet" Gurra själv verkar ha stor koll... "hade såklart jättegärna åkt till Arlanda om någon hade berättat för mig att det hade varit enklare"...
Aha! Nu förstår man bättre varför de rödgröna i Stockholm vill att Bromma flygplats ska stängas. Det skapas så oerhört dålig PR för regeringsvännerna så länge den finns kvar... Det blir så svårt att måla upp bilden av de sanna miljökämparna...
MP's miljöpolitik har ett plan... (20150417) Plan som gång på gång missar sitt mål...
Precis som jag har sökt och sökt efter ett särskilt mål och missat i dagarna många nu... För folk utanför min närmaste krets har svaret varit skrivet i svart... ...och så pratar vi inte mer om det. För nej, jag kan inte ljuga - jag vet inte hur man gör. Men jag är bra på att avleda mig själv och andra från ämnet. Så för mig och de mig nära är det ingen hemlighet att svaret är skrivet i grått.
Skuldkänslorna att jag inte klarar av att finna de svar jag och andra söker av mig. De måste finnas där... Men att känna att jag inte blir trodd till hundra procent på det jag säger - det sätter igång ett virrvarr av känslor. Att låta dessa känslor ta över - bara koppla bort ALL påverkan utifrån några dagar och bara gå djup djupt in i mig själv. Våga släppa för att komma åt det gömda. Hide and seek... man gömmer inte något på samma ställe två gånger. Eller så var det precis vad man gjorde - för att det skulle vara så korkat så att det gör ju ingen... Bara att finna detta svar... Det har skördat sitt lilla offer. Att veta att det finns vissa saker jag inte ska se på för att det triggar igång saker - lätt att veta innan. Men, men - det är mitt ansvar. Jag har ett ansvar och jag är beredd att ta det. Livets lilla berg och dalbana som jag säger. Att huden just nu är så tunn och jag är så fragil att det i dalarna blir minst sagt kaotiskt... Men att plocka fram texter som skrevs när jag som var som mest under isen ger mig en styrka och en visshet. För därnere befinner jag mig inte...
Men att den här kampen jag och mitt huvud för mot varandra är bara att acceptera. Det som händer - det händer. Att hjärnan inte alltid är på vår sida och kan vara extremt svårtolkad... ja, ibland önskar man sig att man kunde få klä på sig en pansaroverall...
Men jag är en kämpe!!! Och det är okej att vissa dagar få be världen att... Step on lego...
Ja, bara gå... Gå er väg med alla dumma förslag, med alla första aprilidiotierna som dyker upp. Förbjuda snuslukt? Ja, jösses... tramsdumt!Lukt är något som per definition är en högst individuell upplevelse. Det vissa finner lukta gott finner andra vara likvärdigt med kräkmedel. Sen är vi olika förmåga att känna lukter också - jag har ett extremt känsligt luktsinne. Det krävs inte mycket för att reta min näsa. Men att lukt är individuellt kräver någon form av tankeförmåga... och det känns minst sagt som om den saknas många dagar uppifrån i behovet av ett totalitärt styre...
Så ridå för det förslaget...
Rökridå??? Personligen så röker jag inte och skulle uppskatta om folk kunde använda sitt vett var det tänder sina cigaretter utomhus. Det är inte roligt att stå i busskön och den närmast före/efter tänder en cigg - eller att bli tvungen att passera på loftgången där det är ett konstant rökande. Eller det värsta - de som har tänt cigaretten i trapphuset. Passiv rökning är dessutom skadligt vilket då inte passiv snusinandning är. Ja, jag vet - utomhus är rökpartiklarna så utspridda. Men är en person allergisk... Och det är ju jätteovanligt med rökallergiker...
Nej, jag är inte förtjust i det här med de ovanifrån som kommer med sina pekpinnar och ska bestämma. Det saknar hyfs - precis som de som då tänker sina cigaretter precis överallt... Ja detta med dessa nikotinister...
...och alla de olika gaserna. Bara läs ACMarteus! "Nikotinister ser ofta ut som normala svenskar. Låt er inte luras av det. Medan normala svenskar är förnuftstyrda, civiliserade människor tillhör nikotinister snarare naturen. Man skulle kunna säga att de närmast tillhör djurens rike. De är otyglade, opålitliga och svaga i köttet. De behöver vårt stöd för att bli normala. Och de behöver hårda tyglar - för sin egen skull.
(----)
Över huvud taget har svensken fått bestämma alldeles för mycket över de molekyler som flyter ut ur hens näsborrar och munhålor. Varje förnuftig människa inser att påståenden om att luften skulle vara fri är nyliberalt nonsens som drabbar våra svagaste.
(----)
Det finns så mycket mer vi måste ta tag i på det här området. Ett förbud mot vitlöksandedräkt borde vara en självklarhet inom vård och omsorg, i parker och på uteserveringar. Men det är bara början, rimligen. Numera har vi etniska minoriteter i Sverige med påfallande osvenska matvanor. Det är en mångfald som vi förstås välkomnar. Dock; om våra svagaste - äldre på särskilda boenden och barn i förskolan - känner obehag av dessa odörer, är det ett problem som vi inte kan rygga för. Barn är mycket känsliga för starka lukter. En given paragraf när Barnkonventionen blir svensk lag är därför ett förbud för alla anställda inom barnomsorgen och skolan att röka, snusa, äta vitlök och annan exotisk mat. En handbok med recept på lämpliga maträtter och råd om god munhygien bör utarbetas av Socialstyrelsen i samarbete med Rädda Barnen och Unicef."
Sen har vi ju de där som inte sköter sin hygien på allra bästa sätt. Det är nog en av de lukterna jag är allra mest känslig för. Nej, jag talar inte om de som har en överproduktion av svett - det är en helt annan lukt. Men detta gamla ingrodda svett där då bakterierna har fått börja härja fritt. Bara avgå... Liksom de som dränker sig i starka parfymer. Det inte bara är obehagligt rent luktmässigt för mig utan det visar sig också i diverse allergiska reaktioner. Så hur ska vi nu komma tillrätta med detta hur folk luktar på sin arbetsdag. Ska alla gå igenom en särskild luktkontroll? Som en sådan metallbåge man går igenom på flygplatser för att vi ska kunna garantera absolut luktfrihet... Och när skall det anses att det drabbar andra? Är det när de spyr eller bara rynkar lite på näsan? Vem skall man rapportera till och vilken typ av sanktioner skall sättas in – tandborstning eller löneavdrag?
Ja, så många frågor detta väcker i detta komplexa land där politiken handlar om att sila mygg och svälja kameler. Politikerna står handfallna inför de stora utmaningarna som skolkrisen, bostadsbristen, infrastrukturen, integrationen, den ökande psykiska ohälsan, långtidsarbetslösheten etc, etc... Men något måste ju våra politiker sysselsätta sig med. Och då väljer de moralism och förbud då det är lättfattliga områden som inte kräver sakkunskaper. Inga svåra målkonflikter där - eller risk för fajter med lobbygrupper som blir kränkta för allt. Förbjuder vi allt så är vi konstant politiskt korrekta...
Pedagogiskt och bra... nja... Ibland var det verkligen bättre förr - som på 70-talet när Sverige inte var så införgjordat PK-änglisgt...
Tack Gunilla Wolde för dina underbara böcker - RIP
Vi är faktiskt olika som kön!
Nu...
Han - Hon, tänk på vad du säger för nu händer det grejer En för alla, alla för en tada! *trumvirvel* nu har vi skylt för hen
...inte lätt för en han eller hen att åka till kiltarnas land...
Märkligt... ingen annanstans verkar kön spela så stor roll som hos dem som hävdar att kön bara är en social konstruktion...
...där man då inte kan fråga han eller hon... för att det då blir... ...eehh... yes... no... yes... ???
...ja vilken väg... crossroads...
Men nu? För att ha vunnit i hide and seek... Because I'm worth it!!!
...på nedgång... What has happened? Från att ha varit en utbildningsinstitution där lärare överförde kunskap till nästa generation till att ha blivit en plats där barn i huvudsak ska ha trevligt och formas till goda medborgare. Vår utbildningsminister anser till exempel att de viktigaste utmaningarna för att lyfta skolan, är att göra den mer lustfylld och att eleverna oftare skall få vara med och bestämma. Något som i realiteten knappast leder till bättre skolresultat. Tvärtom måste dagens unga fås att förstå att allt inte är lustfyllt. Att man i bland måste kämpa för att lära sig, men att det kommer att kännas desto bättre när gångertabellen väl sitter.
Skolans ansvar att förmedla kunskap förminskas allt mer. Flera av de uppgifter och det ansvar som traditionellt varit föräldrarnas har numera vältrats över på skolan. Den tid som tidigare uteslutande ägnades åt saker som matematik, läsning och naturkunskap, skall i dag även ha plats för livskunskap och annat icke-vetenskapligt trams som inte finns med i läroplanen. För att inte glömma allt genustjosansvejsan...
Missförstå mig inte nu - visst har vi del i barnens uppfostran. Har vi dem så många timmar i veckan är det en självklar del. Men det måste ske tillsammans med föräldrarna - som idag mångt och mycket är generation curl som ska göra sina barns tillvaro så smidig som möjligt. Som om livet är som att alltid glida omkring på en räkmacka...
Att glida in på en räkmacka är nästan vad det är att komma in på lärarhögskolan... Som jag skrev ovan så går det 0,9 sökande per plats - och nu presenteras en satsning på en utbyggnad av lärarutbildningen som ett led i att få bukt med lärarbristen. Behovet är stort men kärnfrågan är hur platserna ska fyllas? Totalt antogs 15 studenter våren 2015. Våren 2014 antogs 76 stycken, så trenden går bevisligen åt fel håll. Ännu värre är det inom bristämnen som fysik, kemi, naturvetenskap och teknik. År 2013 utexaminerades endast 27 lärare i kemi för årskurs 7-9. Samtidigt går ca 500 lärare i NO-ämnen i pension varje år. Det säger sig självt att de 27 kemilärarna varken kan täcka behovet som finns på skolorna eller att 27 lärare utgör en tillräcklig grund för att bygga ut utbildningen.
Vi kan nog alla enas om att tanken på att skapa fler utbildningsplatser är en god tanke i teorin, men i praktiken är det enbart förskollärarprogrammet som har ett söktryck som berättigar en utbyggnad. Vi har i dag svårt att fylla utbildningsplatserna till övriga inriktningar. En utbyggnad kommer därmed inte att trolla fram fler lärare. Det som måste till är att göra läraryrket mer attraktivt för att få fler att vilja bli lärare. Bättre arbetsvillkor, högre lön (som då är låg i förhållande till utbildningens längd) och att faktiskt lärarens huvuduppgift blir att undervisa.
Läraryrket skulle alltså kunna locka många fler, men studier på högskolan kräver tid. Fyra till fem år för att bli lärare, och det kostar pengar i form av studielån. Studenter vill veta att den satsningen i både tid och pengar resulterar i ett välavlönat jobb med bra arbetsmiljö och goda förutsättningar att göra ett bra jobb. Så är det tyvärr inte i dag. En lärare har i snitt 15 minuter till att förbereda och efterarbeta en lektion. Tiden äts upp av onödigt administrativt arbete och kvar blir några minuter att fokusera på själva kunskapsbyggandet, det vill säga lektionerna och mötet med eleverna. Många väljer lärarbanan just för mötet med eleverna. DET var huvudorsaken till att jag valde att bli lärare - elevkontakten är A och O!!!
Under lång tid har så få personer utbildats till lärare i många ämnen att vi kan komma att stå inför en svår situation. Lärarförbundets siffror på den kommande lärarbristen är förskräckande och Lärarnas Riksförbund har varnat för att vissa ämnen som matematik, naturvetenskap, teknik och moderna språk kommer att bli utrotade! Situationen har varit känd länge utan att tillräckliga åtgärder har gjorts på nationell nivå. Till och med i städer med lärarutbildning, där man har lätt att locka nyutbildade lärare, har man nu svårt att hitta lärare i dessa ämnen.
Behöriga och legitimerade lärare kommer alltid att efterfrågas. På många håll ute på landsbygden är antalet sökande till lärartjänster extremt lågt och när det gäller matematik och NO är de i det närmaste obefintliga. Och då har jag inte ens nämnt att det förutom behöriga och legitimerade lärare också gärna ska vara lämpliga personer...
Bristen på lärare i matematik, naturvetenskap och moderna språk är något staten känt till i decennier. Det krävs kraftfulla åtgärder nu för att locka unga människor att vilja bli lärare - och i bristämnena är behovet i stort sett akut. Så det som måste till är 1. se till att fler vill bli lärare 2. fler utbildningsplatser! Inte som nu - tvärtom...
Med andra ord - Gör läraryrket attraktivt!!!
Lärarbrist och större grupper kommer att göra att ännu fler elever ska inkluderas. När många barn faktiskt behöver mindre grupp (läs svd). Skollagen är inte på långt när så specifik som Skolinspektionen tolkar den, och inkludering kan omöjligt övertrumfa den grundläggande paragrafen om elevens rätt till en utbildning som gör det möjligt att nå sin potential. Den skada som det orsakar våra mest utsatta elever är Skolinspektionen för okunniga(?) för att se och förstå...
Nej då - det ska inkluderas, inkluderas, inkluderas... Men alla barn kan inte inkluderas i en klass med trettio elever. Särskilt inte när vi i Sverige bara har köpt ordet inkludering from the big USA - utan att ändra omständigheterna kring det. Vi har större klasser, knappt något extra stöd och elever som byter klassrum stup i timmen. Där det har fungerat i USA har miljön anpassats - i Sverige verkar vi tro att barnet med behov ska anpassa sig till miljön bara det inkluderas. Och så tar vi in två bokstavsbarn, två dyslektiker, två stycken med icke-diagnosticerade koncentrationssvårigheter + övriga hormoner som flödar i en tonårsklass... Och de tror det ska fungera...
Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har inte sällan en ojämn begåvningsprofil. De kan vara avancerade på ett område och långt efter sina jämnåriga på andra. De behöver längre tid på sig att bemästra många för andra självklara färdigheter, andra förmågor kanske de aldrig riktigt når. Med rätt uppbackning under skoltiden kan det dock bli möjligt även för våra barn att gå ut i samhället fullt inkluderade, med fullgod utbildning och gott självförtroende. Men det finns hopp - för finally: Skolinspektionen balanserar inkluderingsparadigmet.
Ska man på allvar vända den nedåtgående trend som den svenska skolan kunskapsmässigt befinner sig i behöver verksamheten framförallt renodlas. Skolans uppgift är att ge barnen ordentliga kunskaper som kan bära dem ut i livet. Inte att agera uppfostringsanstalt eller lustiga huset. Kunskap först! Skolans och lärarens roll måste vara tydlig!
Under tiden sker också en uppfostringsprocess - detta tillsammans med föräldrarna. Och vi får då barn som kommer att bli samhällsmedvetna vuxna...
På tal om det där med att komma till himlen. Veckans bottennapp har då 22 pastorer från pingstkyrkan svarat för. Tur att det finns många som står upp mot dumheterna...
Jag har så svårt att förstå att det ska vara så svårt att acceptera kärlek mellan vuxna människor i samförstånd oavsett i vilken form den kommer. För mig...
WOW! Tänk att äntligen få ett ansikte på det... twitterlänkJa, men då så...LEVE PATRIARKATET!!!
Jösses! Efter en bild liksom... Den vanliga synen är ju två män...
...och att de sen sprutar över publiken också. Över alla med andra ord. Hade inte Hamilton sprutat på tjejen hade det väl varit något fel på det också. För då hade det väl varit exkluderande... Personligen så tror jag inte att hon har sett någon prisceremoni i Formel 1 (om hon överhuvudtaget innan har sett mer än en bil på bild...)... Men hon har ju sett just den bilden där han sprutar skumpan över henne - och DET... enkelt sagt - hon väljer nu att göra ett uttalande efter EN bild... Ja, ja... det illustrerar ju bara den tokfeministiska logiken i ett nötskal... Men om detta nu är patriarkatet - så gillar jag det. Jag gillar verkligen formel 1 - och det roliga i det hela är att Hamilton är min favorit.
Är det någonting jag skulle ha förståelse för att de gav sig på inom racingsporten där man använder tjejer som sk starters som det inte är en överdrift att säga att de anspelar på...
...sex...
...the 6 stages of not sleeping at night...
Yupp! Acceptans...
"Jag behöver bli bättre på att ge upp och inte kämpa hårt." ------------------------------------------------------------------------------ Jag kom inte på ordet för kaffe. Jag hade snabbt rusat in på Seven Eleven med mitt influensasjuka barn sovande i vagnen utanför. I fem timmar i sträck hade hon skrikit natten innan. Hennes pappa skulle upp och föreläsa så jag tog nattjouren och behövde därför den svarta drycken för att ens kunna tänka tanken på att klara dagen. Men så kom jag inte på vad det hette. I flera minuter stod jag och stammade och hummade. Tjejen i kassan gick igenom hela sortimentet innan vi till slut kom fram till vad jag ville ha. Hon bjöd på kaffet.
När jag gick vidare försökte jag intala mig själv att det inte var så konstigt. Glömmer ord gör väl alla ibland? Men det var inte första gången. Och inte femte.
Jag gick hem och korrade en intervju en journalist gjort med mig några veckor tidigare. ”Att ge upp är den lätta vägen” var rubriken jag möttes av. Ingressen skvallrade om att artikeln skulle handla om ”entreprenörskap, envishet och känslan av att allt är möjligt”. Journalisten beskrev mig som stark. Men jag kände mig inte stark, jag kände mig bara dum.
Dum som har gått med på bilden av en entreprenör som alltid kan och orkar lite till. Dum som springer i full fart mot väggen samtidigt som jag viftar med banderollen med texten ”bli aldrig nöjd”. Dum som på riktigt trodde att ge upp var enkelt.
För när man har backat två steg, sagt ”vänta lite här nu – nu tar vi en paus”, vad gör man då?
Kanske är det ovissheten.Kanske är det rädslan att få tid över så att man faktiskt har tid att känna efter. Kanske är det rädslan att andra ska se på en och tänka att man är misslyckad. Eller kanske är det hetsen att leva i ett samhälle där man inte längre är det man är, utan där man är det man gör. Där pauser är något fult. Där lunch framför datorn blivit en sport. Jag vet inte, men jag vet att jag inte behöver bli bättre på att kämpa hårdare. Jag behöver bli bättre på att ge upp.
Min man påminde mig omJan Gradvall. Musikjournalisten som skrev den stora boken om Kent, en bok tusentals väntade på. Som efter tre år av skrivande la ner arbetet och kasserade allt material. I stället för att kämpa igenom något som var alldeles för mycket friktion och i stället för att ta ett gyllene tillfälle att skriva svensk pophistoria så bara släppte han det. Rakt av.
”Att ge upp är den lätta vägen”. Förmodligen det dummaste jag någonsin sagt. Att ge upp är ibland det svåraste och modigaste man kan göra. ----------------------------------------------------------------------------- (Julia Mjörnstedt, GP, 20151411) Jag tycker det här är så tänkvärt och bra skrivet av Julia Mjörnstedt. Och till mångt och mycket så stämmer det så väl in på mig. Men jag är inte med på användandet av termen "ge upp" när det kommer till mig. Nej, det finns inte på världskartan. Att kasta in handduken har aldrig, och kommer aldrig, att ligga för mig. För att ge upp är ju som att man aldrig kommer komma tillbaka. Jag skulle vilja säga att det är tvärtom - man tar en time-out, en återhämtning på obestämbar tid där man vilar upp sig och omgrupper sig - för att komma tillbaka stark och fit for fight igen. Men att kämpa mot övermakten just nu finns inte. So for now - just Requiem...
9 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS