Om

Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad.
Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3

Twitter: @pippiglassbil

Mer info om mig: http://frokenmissnojd.bloggo.nu/Lilla-Jag/ 

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg från juni 2015

Tillbaka till bloggens startsida

off with their heads...

...nog måste huvuden rulla alltid...
Don't you dare! Don't touch my metal!


Inbäddad bildlänk

Tokfeministerna ger sig nu på min musik!!! Festivalerna har brist på "mångfald" på rock- och metalscenen...
Lucian Vâlsan berättar...

För mig som metalhead är det totalt ointressant om artisterna på scen har snopp eller snippa. Okej - fjortiscruschen är väl undantaget då... :-P Nu är ju mina absoluta favoritband manliga. Och det skadar ju inte om de även är söta metalheads på scen att kolla på... Men när det kommer till det musikaliska - bra musik är bra musik! PUNKT!!!

BRA musik talar och står för sig själv. Behöver INTE att artisterna blir clickbaits i media på grund av diverse promotionutspel eller att artisterna själva ser till att bli mer kända för annat än just sin musik. Men det är klart en smart marknadsföringsstrategi - clickbates och trenda på sociala media ger ju genomslag vare sig det talas i positiva eller negativa ordalag. Så ni som dissar och för er med massa invektiv - tänk vad ni bidrar till en artists haussning! Grattis till er... Nu är ju musik något i högsta grad subjektivt, tack och lov. Alla genrer har dock en sak gemensamt - dålig/medioker musik faller snabbt i glömska. Bra musik består. Värt att tänka på...

Sen att vi har ett samhälle där hat är accepterat och applåderas åt ett håll och fördöms åt ett annat håll är en sak. Enligt mig så borde allt hat fördömas. Att visa att båda sidornas beteenden är lika illa. Det finns inget fint hat - det finns ingen fin extremism. När jag påpekade detta för en omtalad vetenskapsjournalist... Jo, jag höll med honom att högerextremism måste bekämpas. Men såväl vänsterextremism. Och vad ledde detta till - jo, såklart... <poff> <block>

Ja, han verkar alltid ha något att tycka till om...




Inbäddad bildlänk

...en av många på den kanten som hjälpt till med att urvattna diverse begrepp...

Inbäddad bildlänk

Självklart är han i sin fulla rätt att tycka till och twittra som han vill. Om han har rätt eller är ute och snurrar till det är en helt annan sak. Värre tycker jag då är att vårt styrande parti faktiskt använder sig av hans ord som vedertagen fakta...

Det ÄR hans twitterkonto som han självklart har rätt att hantera som han vill. Om det är såhär en som anlitas av regeringen ska agera är klart mer tvivelaktigt...

Inbäddad bildlänk

Visst verkar frågan jättebesvärande... Men det är klart - blockerar man så får tweetsen stå oemotsagda...

Självklart så finns det de som tyckte att Thomas fråga var "konstigt formulerad". Man bara Hallå! Twitter och 140 tecken... frågans andemening var glasklar. Och herr snabb på blockknappen kunde ju ha bett om en förklaring på frågan om det fanns risk att den skulle missförstås. Istället så blir det block direkt...

För att tala fakta: Sovjet överföll Finland 39, erövrade landområden i Karelen, Finland försökte återta 41. Men enligt mig så är det då inte det som är det viktiga i den här historien. Och jag är tämligen säker på att han även fick otrevliga hot, påhopp och trakasserier som enligt mig då faktiskt rättfärdigar en block.

Men att Thomas fråga ovan skulle kunna uppfattas som hotfull eller trakasserier... Inte en jalle... Självklart måste ju detta berättas om för beundrarna...

Inbäddad bildlänk

Hur resonerar karln? För de han anser bör läsa PDF:n har han ju blockat. Oops... Är den korrekta slutsatsen utav detta då att han bara är ute efter ryggdunkar och inte vill förändra då enkom de som alltid håller med till 100% kan läsa tweetsen???

Varför inte skilja på troll och de som ifrågasätter/inte håller med... Jag är innerligt trött på att ALLA som ifrågasätter kallas troll och bara blockas bort. Detta istället för att föra en sansad nyanserad diskussion. Det är DÅ man kan börja förändra för det man tror på.

Vi har olika sätt vi anser att saker ska lösas på. Men vi kommer aldrig att kunna lösa något om vi inte försöker mötas. Vänsterns högljuddhet i form av sabba möten etc är enligt mig politiskt narcissism och inte det enda eller ens bästa sättet att vara antirasist. Antirasist har urholkat sig själv, för de som säger sig vara det gör ju skillnad på folk och folk. Jag vill att vi alla ska jobba MOT rasism.

Högerextremismen måste bekämpas - men likväl vänsterextremismen. Överallt talas det i stort sett enkom om högerextremismen. Där är ögonen öppna - men vad det gäller vänsterextremismen - det så kallade "goda, fina" våldet (lika illa det också) - är inte ögon riktigt öppna. Det har lite smått blivit lite mer uppmärksammat numera om våldsvänsterns ”aktioner”. En del av debatten handlar om att trots att extremvänstern hävdar ”självförsvar” så finns inga belägg för detta. Men dessvärre finns inget djup i diskussionen, för problemet är egentligen inte att våldsvänstern har svårt att förstå vad som vanligtvis menas med självförsvar. Problemet är än värre: deras samhällsanalys.

När någon på den yttersta vänsterkanten talar om ”självförsvar” handlar det sällan om rätten att fysiskt försvara sig mot en attackerande individ eller mobb. Det handlar inte heller om att värja sig mot direkta slag. Det är självförsvar som klass. Och det är ett försvar mot förtryckande och aggressiva strukturer. Det är häri diskussionen går helt fel, för debattanterna om vänstervåldet talar om olika saker. Och det är precis detta som gör att vänstern har så svårt att frigöra sig från sin våldsamma fraktion.

Symptomatiskt är att en vänstermans stampande på en oskyldigs huvud enligt vänsterns tankesätt inte är att likna vid en nazists stampande på oskyldig huvud. För det är ju helt olika saker…? Enligt mig så är båda sakerna så förkastliga och vidriga och måste bekämpas. Det är likaså symptomatiskt att gäng sociologer vid Södertörns högskola (Sveriges stora vänsternäste) hävdar sig vara missförstådda. För de hävdar att de som enligt mig och många fler sysslar med ”våldsbejakande extremism” egentligen bara ”ifrågasätter olika normer och värderingar”. Och vidare att deras kamrater(?) som studerar extremvänstern uppger sig inte ha en aning om att det förekom våld. Men när det syns i media så ser det ju inte så bra ut. Jo, tjena... 

Problemet i diskussionen är att de som anklagar vänstern för att hävda självförsvar när så inte är fallet tänker sig självförsvar som att värja sig mot den som attackerar, dvs direkt självförsvar eller att slå tillbaka eller slå sig fri från någon eller några som angriper fysiskt. Sådant självförsvar sker alltid i nuet och är i stort sett alltid fysiskt och ”man mot man”, offer mot angripare. Att ”ge igen” handlar inte om självförsvar utan om hämnd, vilket man kanske kan tycka är befogat ibland, men som ändå är aggressionsvåld. Självförsvarskurser, vare sig de är feministiska (såsom Ung Vänsters kurser) eller inte, handlar om att nyttja våld för att göra sig fri från en angripare (t ex en våldtäktsman). Få argumenterar emot våldsbruk i direkt självförsvar (även om det finns goda argument för att vara emot även detta).

Men när extremister på vänsterkanten som grupp ger sig på andra människor, oavsett om det handlar om en grupp nazister eller en stackars förbipasserande, handlar det nästan aldrig om självförsvar i den direkta bemärkelsen. Det handlar om självförsvar i betydelsen klasskamp. Ur denna vänsters synvinkel framstår nämligen världen som ojämlik, förtryckande och nyliberal – och mer så för varje dag (oavsett vad som i realiteten händer). Staten anses gå i kapitalets ledband och dess lagar och regler handlar ”bara” om att hålla arbetarklassen i schack. Även om många inte kan uppfatta detta (kanske på grund av sitt ”klassmedvetande”?) så pågår hela tiden ett strukturellt förtryck av dem som vänstern anser är ”offer”: arbetarklass, icke-vita, fattiga, kvinnor, HBTQ-personer, osv. Dessa grupper är ”strukturellt förtryckta” (och man kan i varje situation fritt välja den som man tycker passar bäst för att därigenom göra analysen ”solklar”). Att då ge sig ut på gator och torg och attackera folk som man inte gillar (dvs som man identifierar som del av den förtryckande klassen: överklass, vita, rika, män, hetero, osv) är ”självförsvar”. I tidlös klassbemärkelse.

Detta är givetvis inte det enda självförsvar som åberopas, så vänstern slirar själva på definitionen. T ex kan AFA och medlemmar av andra ligistorgan agera mänskliga sköldar för anti-rasister när de senare gör allt för att förhindra att t ex nazister demonstrerar. Huruvida ”sköldarna” ”beskyddar” aggressivt eller inte är en annan fråga. Och feministiska självförsvarskurser handlar inte sällan om att lära kvinnor hur de med våld värjer sig mot en eventuell våldtäktsman som redan gett sig på det stackars offret. Så det finns även direkt självförsvar inom ramen för vänsterns definition. Men det finns en strukturell dimension till detta, för kvinnan som är offer för en våldtäktsman är samtidigt offer för ett patriarkalt system, ”män” i allmän bemärkelse, osv. Vänstern ser inte skillnad på klass/struktur och individ; alla är dömda på förhand. För notera att de givetvis inte utbildar vita, heterosexuella män i självförsvar mot eventuella attacker från militanta feminister. De som utbildas och behöver hjälp tillhör alltid den identifierade förtryckta klassen (dvs de grupper som vänstern väljer att kräva ”upprättelse” för).

I debatten talar man alltså förbi varandra: kritikerna talar nästan enbart om direkt självförsvar, medan vänstern istället har en klassanalys av samhället som utgångspunkt. Det är antagligen därför påhejare inom den indirekt våldsamma vänstern (dvs de som inte går ut på gatorna själva, utan anser det finare att skaffa sig makt över staten och sedan använda makten åt att skicka ut polisen att göra grovjobbet) har svårt att ta avstånd från våldet. De delar nämligen klassanalysen, frustrationen och synsättet, men har själva valt en annan metod. Om en gruppering som bekänner sig till (och av andra anses legitima delar av) någon av underklasserna så finns det redan en antydan om strukturbaserat självförsvar oavsett vad de gör – för de är ”förtryckta”, ”exploaterade”, osv. De har med andra ord ”rätt” att använda våld mot dem som förtrycker. Våldet riktar sig förvisso alltid mot individer (och ibland grupper av individer), men individerna som människor identifieras inte annat än att de är ensamma, vilket betyder att man kan ge sig på dem utan att riskera att själv få en snyting (det är ju så man ”agerar” i AFA och andra grupper; de är fega, helt enkelt). Nej, våldsvänsterns offer identifieras framför allt som representanter för en förtryckande överklass. De är alltså anonyma och avhumaniserade; de angrips inte som människor, utan som representanter för en klass eller struktur.

Detta synsätt verkar helt ha förbigått kritikerna vilket jag anser vara högst olyckligt. För diskussionen blir då om huruvida det verkligen är självförsvar med den snäva definitionen använd av kritikerna (och i statens lagar). Men det är inte det våldet handlar om, varken hos extrem”vänstern” eller extrem”högern”. Istället borde diskussionen handla om den avhumanisering och våldsromantik som den kollektivism bägge grupperna står för. Anledningen till att man på såväl höger- som vänsterkanterna i extremistiska rörelser kan vara stolta över vidriga (och nästan alltid rejält fega) angrepp på någon stackare som varit på fel plats vid fel tillfälle, är att de därigenom ”givit igen för gammal ost”. De har angripit angriparen, den härskande klassen.

Analysen är densamma hos höger och vänster; det är bara vad som definierar klasserna skiljer sig. Där nynazister talar om sin ras och nation som förtryckta av härskande strukturer (”det mångkulturella samhället” eller ”rasblandning” eller vad det nu kan vara), talar våldsvänstern om hur de förtrycks av den förtryckande majoriteten (vita, rika, medelålders, heterosexuella och gifta män som förstås också är direktörer och aktieägare och i allmänhet representerar Kapitalet). Nynazismen romantiserar det egna folket och pekar finger mot de som har annan hudfärg, talar annat språk, bekänner sig till en konstig religion, osv. Vänstern romantiserar den egna (under)klassen och pekar finger mot de som är vita, kan uttrycka sig väl i tal och skrift (dvs bildad över- eller övre medelklass), som är svensk ”standard” eller ”normaliserad” vad gäller religion, värden osv. Bägge verkar hysa en avsky för judar och Israel. Det är egentligen inte så konstigt att de uppriktigt hatar varandra och våldsamt ger sig på den andre så fort de får en chans. Samhällsanalysen är ju densamma, men de hejar allt som oftast på olika lag.

Problemet är förstås den blinda kollektivismen och avsaknaden av rimlighet i analysen. Bägge sidor står för känslomässigt baserade pseudoargument där det som ligger nära älskas djupt (det svenska folket, arbetarklassen, osv) och de som utpekas som ”lede fi” hatas passionerat (utlänningar, överklassen, osv). Klasstillhörighet är inte en skala, utan svart eller vitt; antingen är man ”svensk”/”arbetarklass” eller inte. Och därmed där man också förtryckt eller inte; det finns inga mellanting eller en gråzon.

Det är just det blinda i analysen och avsaknaden av rationella argument för vad som definierar grupperna som är problemet. För samtidigt som man anser att klassdefinitionerna är uppenbara, så gör man undantag lite när man känner för det. Problemet är godtyckligheten, inte egentligen att man använder grupperingar eller stereotyper i analysen och beskrivningen av verkligheten. Detta är tydligt när man ställer följdfrågor.

Vänstern har förbenat svårt att hålla sig till en definition av vem som är arbetarklass: ibland är det yrket, ibland hur mycket pengar man har, men när det inte passar (framför allt när de ställs inför faktum att någon som passar in på alla kriterier men ändå inte håller med dem) så är det ”klassmedvetandet” (som bara Marx, Engels och den självutnämnde vänstermänniskan man talar med lyckats penetrera) som gäller. Definitionen byts beroende på frågan.

Detsamma gäller nynazister, som går på hudfärg men inte har några problem att inkludera icke-vita i sina egna led. I många fall har de svårt att klassificera ”vit svensk” (eller vad det nu är VAM-folket gillar), en ”schysst icke-vit” (och alltså inte som ”de andra” av den rasen). Det är precis samma flytande definition, där man kan välja kriterier efter vad som för stunden verkar passa bäst.

Bägge sidor har en stenhård tro, som är helt känslomässig och där man hittar på allehanda anledningar till att den egna gruppen är så sabla bra. Att då ha en fiende som finns ”överallt” är ju oerhört lämpligt – och håller ihop den egna gruppen. Antingen kommer hotet från ”mångkulturen” och ”islamismen” eller så kommer det från ”Kapitalet” och ”borgarna”. Exakt vilka som tillhör dessa grupper varierar beroende på väder, vind, veckodag eller vad det nu kan vara. Analysen haltar något enormt, men den är precis så godtycklig som den kan vara när den är känslomässigt snarare än rationellt baserad.

En analys måste baseras på där man inte behöver göra sig kvitt individen. Alldeles oavsett strukturer (och dessas inflytande över människor) så måste trots allt den enskilda människan ses som en individ. För precis som den som gör analysen så måste också offret för våldet ha egna känslor, erfarenheter, värden osv. Allt annat är bara dumt. Men dumt är kanske precis vad debatten handlar om. För det är dumt att diskutera en frågeställning som man i första rummet inte ens förstår sig på. Det hade varit välgörande med en mer djuplodande samhällsdiskussion kring vad den godtyckliga, känslomässiga och människovärdesfientliga kollektivismen handlar om. Men det är nog att hoppas på för mycket, för då kommer många att få se sig stå med brallorna neddragna.

Nu har vi ett samhälle där det istället fokuseras på dinosauriers kön, på att lösviktsgodisbitarna är större, etc etc. Det är saker som kan stötas och blötas i det oändliga. Men det viktiga? Nä, istället fortsätter det med att båda sidor står och är på alla tänkbara och otänkbara sätt otrevliga mot varandra. Och spänningarna i samhället ökar...

Tension...




beast and the harlot...

...besten och skökan... kombinerat till den kvinnliga besten...


Inbäddad bildlänk
(DN)

1. Bechdeltestet...


Och dokumentärfilmer - ganska ofta så handlar de om action där piketstyrkor, elitsoldater och brandmän naturligt blir överrepresenterade. Hur ska exempelvis en dokumentärfilm om teamet som flög in och dödade Usama bin Laden kunna innehålla 50% kvinnor? Måste man ljuga och säga att 50% av de som lyckas klara uttagningen att bli marinsoldater är kvinnor? Eller måste man tvunget klippa in 50% kvotkvinnor i en sådan film? Det ska vara banne mig vara en kränkt feminism till att göra kvinnor till en börda...

2. Genusialt...
Vilken fin insats för feminismen. Skräcködlor borde ju ligga många svenska feminister varmt om hjärtat. Denna ängsliga feminism som vakar över en oklar rättviseaspekt genom att räkna kroppar och kön. Eftersom det bara är honor i filmen så är det väl bra att de kvoterar in lite manliga dinosaurier i leksakssortimentet. Det ska ju vara jämställt även i dinosaurieland...

...det kan vi ju låtsas att kalkylerande leksaksfabrikanter har figurerat ut som förklaring. Tror att de via en ganska så grundlig marknadsundersökning kommit fram till att just handinosaurier säljer bättre i den tilltänkta målgruppen. 

3. Biologiskt...
Kommentaren missinassen hjälper till...

...och känns väl inte helt orimligt att honorna jagar? 
Kollar vi idag och kollar på lejon och deras beteende så verkar hanarna mer intresserade av revirbevakande än att införskaffa föda åt familjen. Patriarkatet?

4. Psykologiskt...
Vad representerar egentligen en farlig och aggresiv kvinnofigur? Den goda och kontrollerande moderna som hot? Någon vi måste besegra för att frigöra oss. Ta snövit - ingen snäll styvmor där inte. Eller Pomperipossa/Hans & Greta - trevliga häxor...

5. Orka...
Att man överhuvudtaget orkar med att a) först göra dinosaurierna till honor för att blidka populistisk feminism och b) sen ändra könen på leksakerna för att de ska sälja och vidare c) orka engagera sig...

Men jag fick ju ett ämne att skriva ett inlägg om...

Kan aldrig påstå att jag någonsin reflekterat över dinosarnas kön, ej heller har jag under alla mina år med barn hört något barn tänka i könsbanorna om dinosarna. Tala om att då vara könsneutrala. Men vad händer - jo, samtiden måste lägga sig i och GÖRA det till en könshistoria. Vad jag däremot har sett under ÄR ett klart mycket större intresse för dessa forntida skräckdjur. Hur många pojkar jag har haft i skolan som varit helt besatta av dessa djur och kunnat räkna upp varenda art. Vi har ju killen i kvitt eller dubbelt som vann tiotusen på dinosaurier. Var det inte en ung kille som vann i dinosaurier också när det hette just tiotusenkronorsfrågan? Får kolla upp - när jag orkar...

Sen har vi äldsta systersonen för många år sedan. Ja, många - med tanke på att fina killen mycket snart fyller 25... Han hade en period när han lekte mycket med sina diosar... eller "mina awla" som han kallade djuren. Då förstår ni att han inte var gammal. Vi försökte och försökte med "din..." och han bara ja, "mina awla". Då gick det upp för oss - pronomen! Det var ju hans djur - "mina" och "awla" var då själv djuret. Se där - de har även hjälpt till i pojkars språkutveckling...

6. Samtiden...
Tur att någon orkar med henefieringinen av dinosarna...



...Tyrannosaurus Sex...




...men...

 

hkhjk

lkjljl

Inbäddad bildlänk

Jösses! Varför inte ta ett sommarjobb med att könsbestämma kycklingar? DET är svårt och har dessutom ett visst samhällsekonomiskt värde. Den ena sorten ger ägg och den andra inte...

Så då har vi pratat pojkleksaker - då tar vi tjejleksaker...








Inbäddad bildlänk

...vet inte om Netto riktigt har förstått? Och jag kan inte låta bli att undra hur det här kommer att tolkas av tokfeministerna. För tala om könsnormativt. Det borde få dem att gå bananas - men å andra sidan: det fanns inga pojkar och pojkleksaker - pojkarna var puts väck. Så då borde de vara nöjda, eller...

Skulle inte tro det - för de verkar leta efter saker som inte passar dem. Ingen behärskning alls när det kommer till att finna fel. De vet verkligen att prioritera...

I konsten att behärska sina lustar... 












Inbäddad bildlänk

Stranden...
...skärgårdsstranden har jag varit på i helgen...

 

Skärgården

...blå blå är kärleken...





Läs också Löjesguiden - Könsbyte i jämlikhetens namn


I miss you...

 You used to call me your angel
Said I was sent straight down from Heaven
You'd hold me close in your arms
I loved the way you felt so strong
I never wanted you to leave
I wanted you to stay here holding me

I miss you, I miss your smile
And I still shed a tear every once and a while
And even though it's different now
You're still here somehow
My heart won't let you go, and I need you to know
I miss you, sha-la la la la, I miss you

You used to call me your dreamer
And now I'm livin' out my dream
Oh how I wish you could see
Everything that's happening for me
I'm thinking back on the past
It's true that time is flying by too fast

I miss you, I miss your smile
And I still shed a tear every once and a while
And even though it's different now
You're still here somehow
My heart won't let you go, and I need you to know
I miss you, sha-la la la la, I miss you

I know you're in a better place, (yeah)
But I wish that I could see your face (oh)
I know you are where you need to be
Even though it's not here with me

I miss you, I miss your smile
And I still shed a tear every once and a while
And even though it's different now
You're still here somehow
My heart won't let you go, and I need you to know
I miss you, sha-la la la la

I miss you, I miss your smile
And I still shed a tear every once and a while
And even though it's different now
You're still here somehow
My heart won't let you go, and I need you to know
I miss you, sha-la la la la, I miss you

(Miley Cyrus, Brian Green, Wendy Foy Green)

Idag är det elva år sedan morfar somnade in...
...men jag saknar fortfarande min morfar.
Minnena är ljusa och fina - det är de som finns bevarade i mitt hjärta.

"Missing someone isn't about how long it has been since you've seen them or the amount of time since you've talked. It's about that very moment when you find yourself doing something and wishing they were right there by your side."


In loving memory....

Det här inlägget tillägnar jag som ni har märkt min morfar. Och jag gör det genom att dela med mig av några av mina fina minnen av honom. Ljusa stunder som jag aldrig kommer att glömma. För evigt bevarade stunder i mitt hjärta.

Du var en lycklig man som vinkade hej och adjö till tågen. Och när vi åkte hem till er så var man tvungen att ducka när vi körde under en bro - annars skulle man slå i huvudet. Din oranga gamla volvo, "Morfars lalla" - systers uttryck - hade till och med getingar i garaget som öppnade dörren för den...

Klurgubben, det var du det - alltid med glimten i ögat. Ofta med ett korsord framför dig (därifrån kommer det intresset!). Ibland kunde det dimpa ner någon konstig vinst i brevlådan. För lösningarna skickades in, men inte i eget namn...

Personer i min omgivning undrar ibland hur jag sitter. Med en fot uppdragen under mig - precis som du. Så när folk undrar kan jag inte låta bli att få ett leende på läpparna.

"Finns det hjärterum så finns det stjärterum"
Så sant - ett knä som alltid hade plats för dina barnbarn. Kanske inte alla fem på en gång, men två var aldrig några problem.

Engagerad i dina barnbarn. Följde deras framfart på diverse idrottsarenor. Ibland lite för mycket så kära moster köpte läkerol att tugga på så att inte domarna fick höra ett sanningens ord...



i håret...sa du att det var.
Brylkräm kommer väl närmare sanningen. Men det var ju den som gjorde att din kudde luktade morfar. Inte för att jag ville sova på den - hård som sten...

Lördagsgodis...
...inte samma som de flesta andra menar med lördagsgodis...
Nej, varje lördag skulle du ha stuvade makaroner och köttbullar!



Kaffekoppen...
Stor som en badbalja...tyckte jag när jag var liten.
Jämför man med vad vi dricker kaffe ur nu, så rymde den ingenting.
Och äkta kokkaffe skulle det vara, och starkt!
Inget kaffe utan sump...

Hemlighet
Ibland fick jag små hemligheter tryckt i mina händer. Oftast en peng och jag fick inte berätta för mormor...

Skattjakter
Alla dessa skattjakter...
Sommarnöjet nummer 1 att springa runt och leta efter kluriga, finurliga ledtrådar för att sedan pussla ihop dem. På baksidan kunde vi sen hitta skattkarta, rebus eller ibland bokstäver som skulle kastas om. Skatten bestod oftast av godis, och nej - inte "lördagsgodis"...
En sommar gjorde du också en "vuxenskattjakt" vilket betydde att åka omkring i bil efter ledtrådar. Så familjebilen och kusinbilen åkte bygden runt för att bl.a. stanna vid kiosken och fråga efter "morfars Tulo"...

Skatten - ja det var en heldag på Kolmården för oss och kusinfamiljen.

Så älskade MORFAR
Minnen från djupet av mitt hjärta
väcker både glädje och smärta
Livet så bräckligt och skört
du oss alla innerligt berört
Älskad du var, Saknad du är
dig som jag hade så kär
Men i mina minnen där lever du än
vila i frid du älskade vän

                   (Fia 2012)

Ljusa minnen - minnen som värmer...
...warmness on the soul...


the fixer...

"When somethings dark, let me shed a little light on it
When somethings cold, let me put a little fire on it
If somethings old, I wanna put a bit of shine on it
When somethings gone, I wanna fight to get it back again

                                     (----)

When somethings broke, I wanna put a bit of fixin on it
When somethings bored, I wanna put a little exciting on it
If somethings low, I wanna put a little high on it
When somethings lost, I wanna fight to get it back again"

(Pearl Jam)

The fixer - de som ska lösa allt...
...behovet av dessa är minst sagt skriande just nu...

Lärare sökes akut
----------------------------------------------------------------


INSÄNDARE Det börjar bli luckor i lärarleden. Därför söker vi dig, positiva ja-sägare, som biter ihop och förstår att gilla läget.

Du är stresstålig och kan ha många bollar i luften, medan din kommunikativa förmåga gränsar till det övernaturliga. Du bör ha en mångårig erfarenhet av konflikthantering, gärna i mellanöstern. En vaktutbildning eller tjänstgöring inom ordningspolisen är att föredra. Djupa och breda kunskaper inom psykiatrin och/eller i allmänsjukvården ger förtur. Vaktmästaregenskaper är ett måste. Du är väl förtrogen med kommunal möteskultur där du förväntas prata utan att säga något. Dina förmågor att uttrycka sig i det svenska språket är goda och dina skriftliga formuleringar håller skolinspektionen och advokater på behörigt avstånd. Vidare är du en person som är van att hålla ett högt tempo. Du anser att huvudvärk och högt blodtryck är ett kvitto på ett väl utfört arbete.

Arbetstiderna är dagtid, kvällstid och helger, samt alla andra tidpunkter på dygnet och veckan. Sommarledigheten ger dig ett fint tillfälle att lära känna dina egna barn och din partner, alternativt hitta en ny partner.

Läraryrket är en livsuppgift som generar värden, som inte går att värdesättas. Därför bör du betrakta det blygsamma bidraget till lön som en ren bonus. Andra förmåner är fri tillgång på tevatten, Treo och blyertspennor.

Adekvat utbildning krävs, juristlinjen eller byråkratprogrammet, alternativt en lång erfarenhet på ett statligt verk. Viss undervisning kan förekomma. Därför är pedagogisk erfarenhet meriterande. Vi sätter stort värde på personlighet. Lojalitet, tystnad och tjänstvillighet är ledorden. Eftersom gratisarbete är en del av lärarkulturen bör du ha en bakgrund inom ideella verksamheter.

I Sverige ger vi kvinnor lägre lön. Därför ser vi helst kvinnliga sökande. Gärna unga med utflugna barn.

Märk din ansökan: ”Ekonomisk belastning”.

Varför det saknas lärare? Ingen aning, vi är lika förvånade som du.
-----------------------------------------------------------------
(OP)

Inbäddad bildlänk

Och tänk att då väger det underbara i att få vara med eleverna och se dem utvecklas med råge upp allt det ovannämnda. Jag älskar mitt arbete och ångrar inte mitt yrkesval som lärare. I Sverige vimlar det av pedagoger och lärare som inte önskar annat än att få göra ett bra jobb. I dagsläget: lärare blir utbrända, går in i väggen och många väljer en annan yrkesväg än skolan. Vi lärare är också människor. Och vi brinner för att utbilda barnen. Vi lärare vill vara lärare, att finnas där för eleverna. Snälla ge oss en möjlighet att vara det.

Det fanns en tid som man tog skolan på allvar. Det gick bra för Sverige och för svenska skolan. Men det räckte inte, politikerna ville mer - så man lät sig inspireras av vågen på sjuttiotalet. Eleverna måste få mer att säga till om! och så det blev det. Lärarna har för fria arbetstider! och så skars det i lärarnas semestrar samt att arbetstiderna reglerades. Allt för att skolan skulle bli mer effektiv. (@flyingmartin ) Yes sure... Resultatet står vi med nu. Seså cirkulera nu och diskutera "utförligt" och "nyanserat"...

...until the end...




flickorna på TV2...

Tänk att få sätta på flickorna på TV2...
Ord som kan tolkas olika beroende på i VILKET sammanhang de sägs och HUR de sägs. Att skilja på att få en komplimang och bli sedd mot att bli sexuellt objektifierad.

En debattartikel på SvT "Newsflash: att vara snygga och attraktiva för random mäns visuella behag är inte alla kvinnors största mål och längtan i livet." och
”Objektifieringen bidrar till våldtäktskulturen” Och hur låter det när unga tjejer pratar om killar? tro mig - det är inte ett dugg bättre. Har både hört och sett diverse otryckbara saker under mina sjutton år som högstadielärare...

Suck! Dessa feminister... Små duntussar görs till stora hönor och komplimanger kan inte skiljas från sexuella trakasserier utan allt klumpas ihop till "objektifiering" sett ur feministisk sexuell vinkling...

"Tvinga inte på andra dina privata sexfantasier"
--------------------------------------------------
Minns ni när Karl-Ove Knausgård sa i podcasten 60 minuter att han varje gång han möter en kvinna funderar på om han skulle vilja ligga med henne, och att han är säker på att alla tänker sådant, men den sanningen får-man-väl-inte-säga-i-det-här-landet? 

Sluta fåna dig, Karl-Ove, fnös jag inombords. Klart man får säga det. 

Men jag hade fel. Många blev mäkta upprörda, menade att hans tankar är objektifierande, ja kvinnoförnedrande faktiskt. Detta begriper jag inte. Funderar aldrig dessa personer själva på om de skulle vilja ligga med folk de träffar? Far aldrig flyktiga, syndiga tankar genom deras huvuden? Till exempel när de sitter i kollektivtrafiken och har tråkigt. Ett litet tidsfördriv.

Fantasier har ju fördelen att de inte går ut över någon annan. Som när Sydsvenskans kolumnist, Ola Olofsson, dagdrömmer om olika kvinnor han ser på tåget. ”Det kan vara något särskilt med håret, ögonen, stilen på kläderna, eller bara hur hon pratar – och det gör min dag. En wow-känsla som får mig på gott humör”, skriver han lyriskt (22/6).

Gott så, Ola.

”Nu har jag börjat fundera på hur jag ska kunna närma mig nästa wow-are och ge henne en komplimang för vad det nu kan tänkas vara som jag gillar”, skriver han dock vidare. ”Jag inbillar mig nämligen att vi gillar att bli sedda, även om det ’bara’ handlar om utseendet och även om det kommer från någon vi inte känner.”

Och det är här det blir problem. För det är rätt tydligt att det inte handlar om en lättsam vänlighet om någons frisyr. Han säger att han bara vill ha kontakt med kvinnor han är tänd på, och försöker hölja det hela i något slags skimmer av generositet genom att säga att det inte rör sig om ”snygg-snygga” kvinnor, ”utan snarare de medium till ful-snygga”. Det är alltså välgörenhet han tror sig ägna sig åt, och i utbyte mot den ”gåva” som är hans uppskattning förväntar han sig då förstås – som alla välgörare – underdånig tacksamhet.

En kvinna på Tumblr lade i våras upp resultatet av ett socialt experiment hon roat sig med: Varje gång någon komplimenterade hennes utseende tackade hon vänligt och höll med. Gissa vad som hände sedan? Jo, smickrarna blev oerhört störda, rentav otrevliga: ”Så jävla snygg är du faktiskt inte.”

Hjärnan är en lömsk jävel, det är inte alltid lätt att förstå dess vindlingar och motiv. Men en bra tumregel om man undrar ifall kommentarer är helt kosher är att sätta sig in i hur den andra uppfattar dem: Är detta smickrande eller enbart påträngande? Skulle exempelvis Ola Olofsson bli glad om en okänd man – säg en ”tvåmeterskille” som han själv – kom fram och sade att Olas vackra ögon, välsittande kläder och fina röst ”gjorde hans dag”? Nej, han skulle nog känna sig smått obekväm. Som man gör när främlingar försöker tvinga på en sina privata sexfantasier.
--------------------------------------------------------------------
(Metro)

Den börjar ju gott för att se att komplimanger är trevligt att få till att sen tolka Olas ord enligt sin agenda. Kan hända att Olas sätt att uttrycka sig kan ses som sexistiska. Kan hända... Allt beroende på vilka ögon man väljer att se orden med. Vi får också komma ihåg att det skrivna ordet lätt kan misstolkas om man ligger så långt ifrån varandra i preferensramarna som feminister och helt vanliga män gör...

Men varför i detta fall inte visa upp just de uttrycken som man anser ha blivit fel och varför man upplever dem fel. Istället så blir allt en enda historia om att "okända" mäns komplimanger mot kvinnors utseende alltid är att se som ett maktangrepp på kvinnans person, eller att allt som eventuellt kan härledas till en våldshandling, i detta fall en komplimang, bör kvävas i sin linda. Som om kvinnor vore oförmögna att själva sätta upp handen & säga att “det var fint sagt, men jag är tyvärr inte intresserad av att prata med dig” och gå därifrån ifall man blir så oerhört kränkt av att få höra någon uttala sig positivt om en.

För visst värmer det i mig då någon påpekar att jag har fina ögon eller en snygg tröja. Allra mest värmer då ord om positiva ord om till mig om mina inre egenskaper. Men jag kan lova att jag uppskattar även ord om mitt utseende. Men vad händer då? Jo, då är jag genast en könsförrädare som låter mig objektifieras. Jag förstår att svenska män inte längre vågar säga ett snällt ord eller hålla ut en hjälpande hand. De har kuvats till att sköta sig själva och skita i andra”, Resultatet blir att kvinnor får klara sig själv. Män kan bara vara vänliga mot män och i stället för jämställdhet får vi ett parallellsamhälle med vattentäta skott mellan könen. Men som sagt, jag tycker om att få komplimanger - så fortsätt. Och jag kommer att fortsätta att säga Tack! för hitintills har ingen sagt "så snygg är du inte" och inte en enda av mina vänner har upplevt något sådant heller. Jo, det fick bli mitt sociala experiment - att fråga mina vänner...

Jag vill poängtera att sexistiska tillrop som “höhö, schysst rumpa” och “dig skulle man ju vilja ta sängsvängen med” inte är vad jag menar med komplimanger, utan att dessa är just sexistiska tillrop. Och eftersom jag är en vuxen kvinna och inte ett litet våp kan jag hantera dessa personer, oavsett om sådana kommentarer riktas till mig eller någon annan i sällskapet. Det är bara en fråga om hyfs och civilkurage. Att fina välmenande ord skulle ses som sexuella trakasserier är ett förminskade av mänskligheten. Och att jag själv inte ska kunna säga stopp om orden är fel eller i fel sammanhang är ett förminskande av mig som person. DET är vad feminismen gör - de förminskar kvinnorna till att bli små tvååringar som inte kan fatta egna beslut eller ta ansvar för dåtida och framtida handlingar. Den bekväma offerkoftan som gör att man alltid kan skylla på någon annan. Nånannanismen... Fy...

Visst kan det vara svårt ibland att ta en komplimang. Den svenska janten sätter in med "inte jag inte" - med en obekvämhet inför vad som kan tolkas som oprovocerad eller kanske överdriven generositet. . Men känn efter - visst värmer det? Någonstans läste jag att det krävs ungefär lika mycket generositet att ta emot en komplimang som att ge en. Nåväl, i frågan om generositet må alltså de lärde tvista, men jag vill säga en sak: det finns inget intelligent, trevligt eller “coolt” i att inte kunna ta en komplimang. Ifall jag har eller inte har lagt ner tid på mitt hår, mina kläder eller att musik "råkar" strömma ur mina lurar på tuben spelar ingen roll. Att någon uppmärksammar detta och tycker att det är roligt, intressant eller glädjande att se någon lyssna på musik även de uppskattar (eller vad det nu må vara) och sedan låter mig veta, är inte skäl att känna mig kränkt. Jag klär mig för min skull, jag sätter upp håret som jag tycker att det är fint och musik - ja det väljer jag efter min smak. Att någon annan uppskattar mina val ändrar inte på hur jag vill leva mitt liv, men det är roligt att ha medmänniskor som inte är rädda att skänka en positiv och upplyftande kommentar i vardagsbruset.

Så mycket i vår vardag som är jobbigt. Visst min psykiska ohälsa - men det är inte den jag tänker på i första hand. Utan jag tänker på oss som människor - att vi i allmänhet får uppleva mindre positiva saker, att vi i våra liv får vi ta mycket skit, mycket negativ attityd och andra samhällets tillkortakommanden eller orättvisor som får oss att känna oss som måltavlor för missnöje eller illvilja. Att någon gång ibland få höra vilket fint leende man har, vilken bra skribent man är, hur schysst ens klädstil är eller ifall man vet om att ens frisyr är superhäftig är bara sådant som borde lyfta oss. Som i alla fall kan göra en grå dag till en något härligare dag i mitt liv.

Tänk också att den som tar av sin egen tid i livet för att visa hur härligt det är att det finns människor som du kan ha behövt uppbåda mycket mod för att våga gå fram och berätta detta. Oavsett ifall du vill ha vidare konversation eller ej är ett “det var kul att höra, tack!” helt gratis att utbrista. Och det tar bara någon sekund.

Visa att ni ser och uppskattar en medmänniska. Det är inte upp till nervositet att styra godhet. Det är inte upp till rädsla att styra ens handlingar. Så hör ni - sluta inte att ge komplimanger, oavsett till vem ni ger dem! Det enda som avkrävs är vanlig hyfs: ifall den som är målet för komplimangen ser rädd eller obekväm ut, bara backa med ett vänligt förlåt. Med tiden kommer vi - om vi bara tillåter oss - att bli bättre på att ta och ge komplimanger. Det blir almost easy...



Äldre inlägg