FRÖKEN MISSNÖJD

"It don't matter if you're black or white"
Detta ÄR verklighet för mig. Varje individ är unik och behandlas utefter dens egenskaper - hudfärg, ras, etnicitet, kön etc är totalt egalt för mig.

Jo, jag vet. En sådär mönsterperson... verkligen inte. Men det ovan - om varje individs lika inneboende värde - det är centralt för mig. Tyvärr så vet vi ju att världen inte alltid ser det så. Rasism förekommer - och den kan komma från alla håll... 

(Nöjesguiden) "Vithetsnormer och vita personer har alltid dominerat feministiska och antirasistiska rörelser. Det påverkar vilka verklighetsbilder som blir allmängiltiga. Vi som rasifieras hamnar i skuggan och tas inte på allvar av den vita kroppen.

Vi på Makthavarna är trötta på att personer som inte själva blir utsatta för rasism för vår talan och berättar om oss. Vi vill berätta själva. Därför skapade vi ett sammanhang där vi slipper vita pekpinnar, vita tårar och vita personer som tidigare alltid har satt agendan.

Makthavarna är vårt rum och vår trygga plattform. Här är våra upplevelser och erfarenheter det centrala. @MAKTHAVARNA är vår frizon, där antirasistiska och feministiska rasifierade personer är de som har makten, där de för sin egen talan och kamp. Där vita människors åsikter inte är välkomna."

På deras twitterkonto kan man läsa: "En separatistisk plattform för rasifierade med ett intersektionellt perspektiv på antirasistiskt feminism..."

Den rasistiska antirasismen... den finner jag riktigt riktigt skrämmande! Fullständigt vansinne att det accepteras som det gör. Det där är ju samma tankevärld som SMRs. Trodde Sydafrika visat att det där med rasuppdelning inte är något att hänga i ens en avbarrad utkastad julgran...

Passus: "när fick tårar olika färg?" den frågan ledde till block...

"Mörka krafter kan kapa upplysningsarv: Med identitetspolitiken har dagens vänster gjort högerns övergivna kulturkonservatism till sin. Risken med den identitetspolitiska diskursen är att reaktionära nationalister alltmer högljutt använder sig av i princip samma tankearv, men med motsatta förtecken." (SvD) Läs!

Och så har vi "herr jag kan det här, jag är jurist" som hävdar att hedersförtyck inte existerar. Han får sitta i SvT-debatt och... ja, enligt mig så har en person som på diverse sociala medier blockar alla som försöker föra en adekvat och nyanserad debatt inte hemma i ett debattprogram...

Men han är dock inte den ende. Sakine Madon skrev en lysande kolumn om hedersvåld i Expressen där hon då påpekar den "feministiska kampen" att hotade Soheila ska få samma stöd som ZaraL....

Sakine har själv bloggat om det: Umeå universitets kulturrelativister LÄS!

Dessutom - de som säger att hedersförtryck inte existerar hävdar ju dessutom då att alla de kvinnor som upplever detta inte talar sanning. Vad jag tycker om att man förminskar folks egna upplevelser om detta lämpar sig inte i tryck...

Hur i h-e kan man påstå att hedersvåld inte existerar?

 

...glöm inte "the boy who cried wolf"...

Men åter till de här som då... Ja, för enligt mig är det rasism när man utestänger människor pga hudfärg, ras, etnicitet. Vad sägs om att de ska tänka hela varvet runt? Men lite humor finns kan man ändå inte låta bli att tycka att det är - för de ska föra en feministisk kamp, men utestänger då de vita kvinnliga feministerna som Schyman, Wennstam, ZaraL, Thomsgård etc etc...

-----------------------------------------------
S/o till alla vita feminister som tror ni är så medvetna men ni är största rassarna

S/o till alla vita som tror ni är svarta för ni är tillsammans med någon som är svart

S/o till alla vita som tycker Eminem är den bästa rapparen någonsin

S/o till alla vita som har tema fester (aka rasistfester) där ni kultur approprierar sönder hela vårt liv
S/o till alla vita som tror ni kommer bli misshandlade om ni går till orten

S/o till alla vita som säger att de ska "göra volontärarbete i Afrika" efter gymnasiet

S/o till alla vita som har locs
S/o till alla vita som säger att "de vill ha min hudfärg" (är du säker på det? Think twice)
Ni är pinsamma.
-----------------------------------------------------
(@Makthavarna, instagram)

Ja, egentligen är det nog mest sorgligt. Men jag kan inte låta bli - detta initiativ verkar kunna bli ett rejält "dårskapsrally" för att litet längre fram implodera i de diskussioner och inbördes beundran tjafs om vem som är mest rasifierad och förtryckt, eller kanske rent av har minst vita vänner och så tar det hela slut med ett "amen hallåå ba, vart tog ni vägen asså?".

Hur kan man ens få för sig att bekämpa rasism med... rasism?

Popcornmomentet blir om de får någon sorts rasifierade feminister vs vita feminister att argumentera om vem som är mest jämlikast och bäst. Ser gärna den matchen från första parkett...

Hemifrån - på tryggt avstånd

På alldeles för långt avstånd verkar dock studenterna kunna komma att hamna. Läste en siffra på att det saknas runt 20.000 bostäder till våra studenter. Kanske kan vara viktigare att våra studenter har någonstans att bo än vissa andra saker, kanske då...

Dags att skrota dyr och tramsig "genusforskning"
------------------------------------------------------------- 
"Nationella sekretariatet för genusforskning" meddelar att 40 miljoner i forskningsmedel satsas på ett "Nytt centrum för feministisk posthumanistisk forskning". Det nya centrat "ska undersöka vad det betyder att gränsen mellan natur och kultur suddas ut".

Jag hittade en gammal debattartikel som jag vet att jag reagerade på för ett antal år sedan. Den är från Svenska Dagbladet 2009. Där framkom att inom Vetenskapsrådet finns en särskild genuskommitté med uppgift att ”verka för att genusperspektiv får genomslag i forskningen”. Ett av de projekt man satsade pengar på var en halv miljon kronor till ett treårigt projekt i musikvetenskap, ”Trumpeten som genussymbol”, som skulle "söka misstänkt genusspecifika klanger hos instrumentet". Man skulle ”problematisera begreppen manligt och kvinnligt och undersöka närmare de föreställningar som är verksamma och skapar trumpeten som markör för manlighet.”

Det klagas ständigt på bristande resurser och vänstern ropar ständigt efter nya skattehöjningar på allt och alla. Men det är inte alls brist på pengar i vårt samhälle till skola, sjukvård, äldreomsorg eller viktig forskning. Inte om man prioriterar. Forskningen kring viktiga medicinska områden som cancer eller hjärtsjukdomar finansieras exempelvis till största delen genom privata finansiärer och gåvomedel, inte av samhället och de statliga forskningsmedlen. I stället läggs alltså pengar på "feministisk posthumanistisk forskning" eller ”Trumpeten som genussymbol”. Allt handlar om prioritering. Ska skolan satsa på genuspedagoger eller lärare? Ska forskningen satsa på cancerforskning eller trumpeten som genussymbol? Det finns faktiskt ett val.

Genusforskning och feministisk forskning är faktiskt inte ens vetenskap. Det är rent politiskt tyckande helt utan vetenskaplig grund, med enda syfte - att motivera samhällsförändringar i socialistisk riktning. Allt stöd till "genusvetenskap" och genusforskning borde dras in och pengarna användas till något vettigare. Och det Nationella sekretariatet för genusforskning borde läggas ner (vilket man vad jag förstått gjorde i Norge för några år sedan). Jag återkommer till detta under den kommande motionsperioden i riksdagen.
-----------------------------------------------------------
(Jan Ericsson)

Äsch vad är väl en bostad. Bättre då att det för studenterna finns genustjosansvejsantrumpeter (debattartikel ovan) eller dito järnväg (Ekvalist)

Nä, jag håller helt med Jan Eriksson - skrota genustramset!

För genuspedagogikens effekter... Bashflak har skrivit om Genuspedagogikens rekyl där han då visar att den fungerar typ inte alls. Eller som det här...

(Sydsvenskan) Att barn vill åka till lekland... Tänka sig...

Roligast finner jag ändå en väns rapport från Liseberg - enbart pojkar i radiobilarna och på hästar i snurra-runt-långsamt-karusellerna enbart flickor i rosa klänningar. Jag fullkomligt älskar när barn är just barn och inte små normkritiker...

Det gör då inte alla...


...bara hjälp! Lite mer tvång så löser vi allt...

Nä, nu ska vi inte upprepa den skivan mer...

...avd. CDON bjuder på en helt annan skiva...

Jag bjöd på blåbärspaj...

...den är slut. Men musik kan jag bjuda på i överflöd...
Ja jag - Girl I know (Avenged Sevenfold)...

"Jag tycker om de som berömmer istället för de som attackerar. Det handlar otroligt mycket om livssyn. Det handlar om vem du vill vara. Ge mig tid, så visar vi kraft. Ge mig förtroende, så visar vi att vi kan skapa tillsammans. Ge mig en kram, så skapar vi medmänsklig kärlek." (@roberklavus)

För vetskap så har jag nu internetförbud en vecka.
Ta hand om er så ska jag ta hand om mig.
Hälsan först

Bokstavligen så smärtar det mig hur världen blöder just nu. Människor svälter - och dör. Människor i krigszoner - och dör. Människor flyr - och dör. Hur i h-e kan jag låta bli att inte beröras?

Vad kan vi göra för alla dessa tusentals och åter tusentals människor som är i desperat behov av hjälp? Jag har ställt frågan förr, men ställer den igen: Var går gränsen mellan idealism och realism?

Jag är så mäkta trött på att det från alla håll ska föras signalpolitik och plockas billiga poänger på tragedier. Bara höj er över detta! Människor dör för att de önskar sig ett bättre liv. Det dör hundratals på medelhavet och i lastbilar - ihoppackade värre än sardiner i sina burkar. De enda som tjänar på detta är smugglarna. Att det sen sitter folk på ena sidan och säger "Låt oss prata om volymer! Ja, om volymer. Om de som dagligen dör på sin väg till det bättre. Låt oss prata om VOLYMER." och på andra sidan så gapas det "På plats är där vi ska göra insatserna. Om de inte behöver fly så behöver de inte dö på vägen"...

Jag kan se att de har rätt båda två. Och vem som är human vill egentligen diskutera volymer. Självklart så vill man hjälpa varenda en i behov av hjälp. Och lika självklart är det att om man kunde ordna förhållandena överallt i världen så ingen skulle behöva fly - visst vore det det bästa?

Men vi är inget land med en "Harry Potter"-stav som kan trolla bort all världens ondska och inte heller är vi "Pojken med guldbyxe"-landet. Någonstans måste vi se över vad vi vill prioritera. Jag läser om skolor som saknar lärare om att skolorna måste få mer resurser och om skolor där kunskapskurvan är stuprätt nedåt. Jag läser om sjukhus där olika typer av behandlingar får vänta i brist på medel och då det inte finns tillräckligt med sjuksköterskor (sjuksköterskor som tar sitt pick till Norge för högre lön). Och vi vet alla att ju snabbare operation/behandling desto större chans till fullständigt tillfrisknande.

Jag läser om gamla som av platsbrist inte får plats på äldreboende utan de får vara hemma med tillsyn av hemtjänst ett par timmar per dag. Bostäder som saknas i tusentals till de som kommer och avsaknaden av ställen för studenter att bo på. Jag läser om det ökade antalet av EU-migranter som tar sig hit i drömmen att kunna få ihop lite mer pengar till sin familj hemma. Och främst så läser jag om alla dessa människor som dör - i krig och på väg hit. Och det gör så jäkla ont.

Hur gör vi bäst för att hjälpa? Jag har inga svar. Det jag vet är att det inte hjälper med den diskursen som är just nu. Där allt är bara svart eller vitt. Nog kan jag förstå dem som sätter sitt lands väl och ve främst och nog kan jag förstå de som säger att vi har det så bra här. Men man måste inte trycka upp det i ansiktet på den andre så fort den försöker yttra sig. Det går faktiskt att försöka att lyssna in vad den andre menar först...

För ni som säger att vi har det så bra här - hur mycket är ni själva beredda att förändra utav det? För tyvärr så växer inte medel till välfärden - aka skattepengar - på träd. Är ni beredda på försämringar i vård, skola och omsorg? Är ni beredda på en högre skatt? Är ni beredda på att ni får mindre i plånboken så att ni kanske inte kan ha alla de där prylarna ni har, att inte kunna ta de små extradagarna ledighet vid speciella tillfällen? Och ni på andra hållet - finns det verkligen inga inskränkningar ni kan tänka er att göra för att på något sätt kunna stoppa denna massdöd?

Jag är i grunden för fri rörelse över gränser, en generös invandringspolitik och att de som tar sig hit för att de behöver det ska kunna söka få asyl. Och att de i behov av det ska kunna få det också. Inte tu tal om annat. Jag har verkligen inte det gott om medel - men det finns en hel del förändringar jag kan tänka mig att göra. Hur är det med er andra?

"Allt åt alla"-mentaliteten håller sorgligt nog inte. Någonstans måste skatteladan ses över och få en helhetssyn och prioriteringar måste göras. Vilka välfärdssaker kan vi skära i - och hur mycket för att kunna hjälpa? Hur bör vi prioritera hjälpinsatserna för att så många som möjligt ska kunna få hjälp?

Det är mycket och det är svårt. Givet är ju att bästa insatsen görs givetvis på plats så att folk inte behöver fly. Att se till att alla har vatten och mat och att förhindra och stoppa dessa förgjordade krig. Men det är inte gjort i en handvändning och att människor flyr för sin överlevnad är inget konstigt. Men olika prioriteringar måste alltså till - och detta måste kunna diskuteras öppet och nyanserat. Att det finns olika åsikter om prioriteringar - konstigt vore väl annars...

Men att det finns olika åsikter om hur prioriteringarna bör göras behöver verkligen inte betyda att man är antingen total utopist eller åt andra hållet främlingsfientlig. Tämligen så odramatiska förslag får en demoniseringsstämpel på sig - risken är då att missa den verkliga främlingsfientligheten och dagens kraftord har spelat ut sin rätt. 

Att inte se att det kan bli vissa knepigheter när många kommer hit på en gång och är i behov av en hel del stöd är faktiskt ganska så aningslöst. Samtidigt som det inte hjälper upp diskursen att bara säga att det där är bara så idealistiskt utopiskt så den funkar inte. Att försöka tvinga på någon annan sin egen åsikt har ju aldrig visat sig vara bästa vägen till att kunna mötas.

Respekt för olikheter är bra, men integritet kring humana värderingar ännu bättre:

(@Sundholm)

Med hyfs, sunt förnuft och integritet kommer man lågt. Kommer man längre på annat sätt, bör man nog omprioritera...

Men som diskussionsläget är just nu så påminner det mycket av den här seriestrippen...


...hitta/leta kränkthet och utnyttja det till max... 

Ja, för som världen ser ut idag. Om det bara hjäpte att be...
Dear God...

(Mer på samma tema: Get out alive)

Vart tog alla sexiga aerobicsinstruktörer vägen?

...said no one ever...
...för det som stod var naturligtvis "Where dit all the hot firemen go?"
Sexism är tydligen okej när det kommer från "rätt" håll...

För världen...

(DN)
Vi nöjer oss så - för det där var en klockren stilstudie över hur feminismen snubblar över sina egna fötter...

Förr kvinnan är ju ALLTID det förfördelade könet...

(1. livslängd 2. lön 3. styrelseposter 4. personer i fängelse 5. missandelsoffer 6.prostituerade 7. självmord 8. hemlösa)

...eller hur...

Ja, ja... kön...

...när det passar...

...när det passar...



Bara Nej! Det är varken ok att sparka nedåt eller uppåt! Hur detta uppåt och nedåt går ihop med "allas lika värde" är för mig helt obegripligt...

För övrigt så tycker jag inte att man ska sparka på någon - all denna polarisering - och allt detta hat... Allt detta hat gör mig gråtfärdig - detta normaliserande av ordet hat - det är så samhällsdestruktivt.

Så kram och puss...

Men hångla? Självklart!!!
...tyckte då inte alla...

"Jag anser att det är ett mycket olämpligt ordval när barn lätt kommer åt godbiten (Plopp). Själv skulle jag bli väldigt arg om mitt barn kom hem med en sådan. Cloetta har inte gått att nå ännu. Vad vill Cloetta med den här kampanjen, hur har man tänkt? Det kan inte vara bara jag som reagerar. Skärp er Cloetta och ta bort varan snarast! Jag bojkottar Cloetta så länge texten finns kvar." (Arbetarbladet)

Bara i de ömma lilltånaglarnas land...

Man kan ju undra över dessa föräldrar - borde de inte glädjas åt att deras ungar har helt sunda tankebanor och vill hångla. Okej, kan erkänna att det kan bli en rolig stund i affären att förklara för barnen vad hångla är... 

Majoriteten av barnen kommer ju att komma upp i tonåren och sen då vilja ha sex förr eller senare. Istället för att tramsa om ett godisnamn se det som att det mycket väl kan bli ett utmärkt tillfälle för ett "blommor och bin"-samtal...  

Kan ju upplysa om att det går att göra mycket roliga lektioner utav det som lärare. Som lärare...

Ja, varför inte...

"Per Ödling, professor vid Lunds tekniska högskola, planerar för en ny skola med färre ämneslärare och fler coacher."

(Ny Teknik)

Det där med att skapa sammanhang, visa hur saker hänger ihop, ställa kritiska frågor vid rätt tillfälle och ge elever ett sammanhang där de lär sig av varandra är visst inte så viktigt. För det fixar väl Google - för de elever som då inte spelar spel istället...

"Webben står för ämneskunskaperna" Förutspår en explosionsartad ökning av knasbollar som tror på allt från chemtrails till att jorden är universums centrum... Lärare till skillnad från coacher (vilket vilken virrpanna som helst idag kallar sig) har både utbildning och ordentligt grundlagd förmåga till källkritiskt granskande...

...eller...

...men ändå...

Man undrar hur mycket kontakt Per Ödling har haft med barn. Kunskaperna om sådana varelser verkar inte vara så överdrivet stora. Och pedagogik verkar han inte veta så mycket om det heller. Bara den här synen på läraryrket, jeeez... Men vi ska väl vara snälla och säga att många kreativa människor med eget driv och stor kunskap tycks tro barn är lika kompetenta som de själva och kan lära sig själva...

Självlärt... som det svenska miljötänket???

...ser inte bortom egna nästippen...

Gäller förövrigt mycket av vårt samhälle - tänker på föregående blogginlägg get out alive Ibland så räcker tankarna inte hela varvet runt...

För vi vet ju att prioritera vad som är viktigast här...

Det viktigaste ska ha mest tid... 

(SvT)
Sex minuter och tio sekunder...

...avd. att fly verkligheten...

Men ibland så - ibland så är det de som har tankegångar som inger hopp, när resultaten inte vill...

...den tankegången känns...

Vackert!!!

En bild fylld av energi men ändå så känslosamt naken.

Utan hud känner jag mig för nuvarande. Reagerar och överreagerar på minsta sak. Att små förtretligheter kan få en på ända är nog inte för någon något konstigt. Särskilt inte när läget är som det är...

...även överreaktioner på saker som egentligen är logiska konsekvenser att icke-kontakter/kontakter. Att ens agerande ibland - vissa saker kan inte göras ogjorda. Förlåt 

Afterlife...

...detta land vill jag ska ta sig ur de utmaningar det står inför levande...

In i mitt Twitter ramlade det en rant...
---------------------------------------
Alternativa samtalsämnen:
- Vi lever i ett land där dricksvatten är nästan gratis och kommer ur kranar överallt. Vi spolar bort bajs med det.

- Alldeles för många som bor i Sverige har upplevt våld, men som land har vi inte varit i krig på 40tusen miljarder år.

-Alldeles för många har alldeles för lite pengar, men svältkatastrofer har vi inte haft sen nöden på 1800-talet.

- Skolan som arbetsplats borde vara inihelvete mkt bättre för alla, men den är allmän, avgiftsfri och lagbunden från bäbis till doktor.

- Bensinen är dyr, liksom kollektivtrafiken. Men de som klagar mest glömmer att de har en biljävel att tanka och en tillgänglig transport.

- Varenda svensk medborgare har möjlighet att få id, pass, papper, intyg, visa etc. Vi är fria. Våra barn får vara här, eller där.

- Jag glömmer inte den som är rädd, ärvda barnkläder, uttag medges ej, nudlar, uppskjutna tandläkarbesök eller all annan skit.

- Jag glömmer inte den som är rädd, ärvda barnkläder, uttag medges ej, nudlar, uppskjutna tandläkarbesök eller all annan skit.

- Men de allra flesta som bor i Sverige har det rätt bra. Flertalet har det till och med förbannat bra. Dock verkar det som om det som sipprar.

- Många svenskar beter dig som bortskämda barn som inte vill dela med sig. Det har blivit sandlåda av Sverige.
- Inte är rikedomens smulor utan missunnsamhet, egoism och oro. Pengamässigt välmående som oroar sig som fan över att fattiga tar över. Fyfan!

- Folk som slänger var fjärde matkasse nekar svältande en hjälpande hand.

- Vuxna män som känner sig så jävla hotade av en kvinnas sjal, att de vägrar skydda henne från våldtäkt, tortyr och krig.

- Folk som är så rädda att de hellre fäller barn, än friar unga vuxna. Folk som är så förhäxade av sin egen oro att de hellre fultolkar statistik än gläds åt sanningen.

- Folk som tydligen har det så jävla bra att de behöver kompisars bekanta kusiner eller Flashback för att hitta belägg för allt elände.

- De välmående är inte i närheten av de fattigas generositet. Och vi är jävligt långt ifrån fattiga. Det kanske känns så. Men sällan i buken.
-----------------------------------------------
(twitterrant)

Oj vad jag håller med!!! Galet bra rant! För drygt ett år sedan hade jag köpt hela ranten utan eftertanke. Jag hade varit en av dem som citerat ranten med hejarop/RT:at eller liknande. För vi har det väldigt bra här i Sverige - inte tu tal om annat. Och visst anser jag att det är en självklarhet att vi ska dela med oss.

Men tänker vi till lite. Vad är det då som gör att vi har det så bra? Vår avgiftsfria skola, vår vård, våra bra vägar etc etc? För den avgiftsfria skolan - ja, avgiftsfri såvida att vi inte betalar in en särskild summa för skolan. Vården, äldreomsorgen vägarna mm - någon som får ihop att vi kan ha det här med att vi har ett megahögt skattetryck? Och vilka är det som betalar skatt?

Om jag dissar hela ranten? Absolut inte! Men var går gränsen mellan idealist och realist? För de facto - vill vi kunna hjälpa så måste Sverige som land hushålla med ekonomin. Det finns ingen outtömlig sjö att ösa ur. Jag skulle verkligen vilja kunna hjälpa alla som kom hit.

Diskursen kring det här ämnet är så polariserad och full av pajkastning. De på extrema vänstersidan vägrar se att Sverige inte är "pojken-med-guldbyxe"-landet och de på extrema högersidan vägrar som ranten sa att se till något annat än till egna välfärdens standard. Eller det är så diskussionen ser ut i alla fall.

För dem av oss som faktiskt tycker att Sverige fortfarande ska kunna vara generöst - men att vi inte ska kapsejsa helt så att vi inte kan hjälpa någon - har det inte lätt mitt i slagfältet. Andas man att vi måste kunna ta hand om dem som kommer - ja då sammankopplas man med extremhögern. Och när man säger att vi måste göra vad vi kan för att hjälpa - ja, då är man utopivänster. Kan det vara det som är att man då har hamnat rätt...?

Vad jag vill främst är att politikerna slutar skönmåla. Upp med alla uppgifter på bordet. Men en sak är säker - helt fri invandring går inte ihop med att bibehålla den välfärden vi har. Att samhället ska ge våra barn och barnbarn utbildning, att det ska ta hand om oss när det händer en olycka, ta hand om oss när vi blir gamla etc etc. Hur mycket är vi beredda att släppa på detta? Jag frågar mig själv, jag frågar personen som rantade och jag frågar övriga som vill se ett Sverige fortfarande kunna vara generöst i invandringsfrågan. Jag frågar däremot inte de som vill kasta ut folk som redan är här/vill stänga gränserna helt/minska drastiskt på invandringen - de har redan givit sitt svar...

Jag vet var jag står - och visst är jag med på att vi ska kunna skära runt lite i välfärden. Men inte hur långt som helst. Då kommer landet att köras i botten och vi kommer som jag sagt många gånger att vi kommer inte att kunna hjälpa någon. Politikerna måste upp med de här uppgifterna på bordet - ingenting får mörkas.

Politikerna måste kunna leverera - trovärdiga svar - på de minst sagt knepiga frågorna som den stora flyktinginvandringen ger upphov till. Hur skakar vi på kort tid fram tiotusentals nya bostäder? Hur kan vi få in lågt utbildade personer med svaga språkkunskaper på en höglönemarknad? Och var hittar vi alla de nya SFI-lärare, arbetsförmedlare och socialsekreterare som nu behöver anställas? Hur mycket har vi råd med på sikt? Hur ska vi ­kunna ge alla som kommer jobb och integrera dem? För deras skull och för att ­inte bygga ett samhälle med växande sociala motsättningar och främlingsfientlighet? Kan vi ­tillåta oss ett ökat utanförskap och ändå behålla välfärd och trygghet?

----------------------------------------
I varje kommun finns människor som har en anhörig som är gammal och kräver vård och tillsyn som den anhörige inte kan ge och inte heller kan få hjälp med, eftersom kommunen inte längre har varken plats eller råd.

I varje kommun finns anhöriga till dem som lever med funktionshinder som gör att de måste få samhällets hjälp och stöd för att kunna leva värdiga liv. Kommunerna lägger en summa pengar på KommunLex för att hitta kryphål i lagen så att de kan spara in en ännu större summa på indragen hjälp och stöd för en grupp för att kunna ge den till en annan hjälpbehövande grupp.

I varje kommun finns anhöriga till psykiskt sjuka, missbrukare, mobbade barn, dyslektiker, dementa, ungdomar i behov av stöd och hjälp för att inte bli förlorade vuxna, svårt sjuka, människor med tandproblem/värk och inga pengar... och det spelar ingen roll vilken ursprung dessa anhöriga och hjälpbehövande har... resurserna i en vanlig kommun räcker inte till alla när befolkningen ökar okontrollerat och stödet från staten uteblir.
-------------------------------------------
(Anybodys Place)

Bostäder - hur löser vi att alla ska kunna bo någonstans? Och nu menar jag rimlig bostadsstandard. Inte att tjugo personer ska trängas på tio kvadrat och tält känns ju inte direkt något vidare under vintern. Snabbt uppförande av nya bostadsområden (ja, det skulle bli stora sådana). Nu bortser jag från kostnadsfrågan helt (den är dock inte oviktig.) Kommer vi då inte att få ännu mer segregerade områden då det blir våra nya invånares bostadsområden. Kommer inte det att riskera i ett "vi" och "dom" - eller ska vi tvångsskifta bostäder så att det blir blandat överallt. Skulle i och för sig vara intressant att se hur vissa på Södermalm skulle reagera på den idéen...

Om vi tar mitt område - skolan. Hur viktigt tycker svenska folket och politiker det är att höja PISA-resultaten? Själv anser jag att det är viktigt - men viktigast är att det kan bli helt okej om det innebär att vi på allvar istället kan hjälpa dem som kommer hit och behöver vår hjälp. Då ska vi samtidigt vara medvetna om att med än sjunkande kunskapsnivåer så kommer det med stor sannolikhet att också få negativa effekter på svenskt näringsliv med minskade statsinkomster. Kan vi då hitta den balansen?

Att kunskapsnivåerna påverkas av flyktinginvandringen är inget konstigt. Det handlar inte om att vi skulle få in personer som saknar begåvning - utan att det kommer människor med helt andra förberedelser. I det här fallet skulle jag väl kunna skriva brist på förberedelser för svensk skola i stället.

Jag har skrivit om det innan - men jag tar det igen: Tänk dig själv en elvaåring som kommer till ett nytt land och med i bästa hand ett introduktionsår i svenska blir placerad i åk 5. Att den här eleven ska kunna ta sig till all undervisning på svenska inser vi ganska snabbt att det är ganska så svårt. Att den här eleven inte måste få så mycket och svårt stoff att hantera tror jag de flesta kan se som naturligt för att kunna nå kraven för E. Lägg då till att vi i Sverige har områden med många invandrarbarn från olika länder - tror tusan att nivån på undervisningen måste läggas lägre för att E ska nås för samtliga.

Till detta kan vi också addera att om det handlar om flyktingbarn så har deras tidigare skolgång varit minst sagt bristfällig vilket då resulterar att de inte har de förkunskaper som läroplanen anser att elever ska ha i åk 5. Även om de nu har haft någon skolgång så kan vi ju vara tämligen säkra på att deras kursplan har sett annorlunda ut. Annorlunda behöver absolut inte betyda sämre - men det här måste då kunna synkas in för förståelsen.

Vi har ytterligare en faktor i det hela - skriftspråket. Många flyktingar är från arabisktalande områden - och hur ser det arabiska skriftspråket ut? Då kan vi dessutom addera på att de dessutom har problem med att läsa vårt västerländska skrivsätt.

Bara det lilla jag har tagit upp ÄR knepiga problem att lösa. Och vi måste börja med att erkänna det. För jag tror aldrig att problem är olösliga - men vår politiker måste ha mer att erbjuda än enögd kritik utan lösningar.

Som Peter Hjörne skriver i GP så pågår i Europas nära omvärld inbördes- och terrorkrig. "Civilbefolkningarnas lidande är obeskrivligt och miljontals är på flykt från krig i Syrien, Irak och Afghanistan, och fattigdom i Afrika. Många försöker och lyckas fly till Europa. När man läser om de enskilda ödena i den anonyma miljonmängden av flyktingar kan man inte annat än beröras djupt. Människor flyr inte för att de vill utan för att de måste. Och de tar enorma risker. Över 2000 flyktingar har dött på Medelhavet.

Så när Fredrik Reinfeldt uppmanade oss att "öppna våra hjärtan" så hade han rätt. En liberal, öppen stat måste öppna hjärtat. Men det räcker inte att tänka med hjärtat, man måste också använda huvudet och öppet, respektfullt och vidsynt, utan dyngkastande och osakliga beskyllningar, kunna diskutera immigrationens konsekvenser och problem - och vad vi klarar av med bibehållen värdighet.

Det finns frågor som inte har enkla lösningar. Den om migration är en sådan fråga, en fråga som inte besvaras med lätthet och tvärsäkerhet utan med vånda och förståelse för att det inte finns något entydig, enkel lösning. Men i slagordens, parollernas och tvärsäkerhetens rike bannlyses de tveksamma, de som vrider, vänder och våndas mellan hjärta och rationellt förnuft, mellan det ideellt önskvärda och det möjliga.

Vi måste kunna diskutera vad Sverige mäktar med utan att beskyllas för att vara "ett organ för Sverigedemokraterna" eller "att skapa "annonsintäkter på texter som hetsar mot migranter" Beröringsskräck och anklagelser om fascism och rasism har inte fungerat hittills och kommer än mindre att göra det framgent..."

Att invandring är bra för Sverige om invandrarna lyckas bli självförsörjande är en självklarhet - detsamma gäller såklart infödda Svenskar. Att satsa tolv års utbildning på någon som sen ska bli försörjd av vårt välfärdssystem är ju inte direkt tip top för ekonomin. 

Vi kan också se det som så här att svenskar föder inte tillräckligt med många barn och pensionärer lever längre (vilket är dåligt ekonomiskt sätt). För femtio år sedan så fanns det överlägset fler arbetare än pensionärer - idag så är har skillnaden sänkts extremt. Så att vi på något sätt behöver fler arbetande är klart - antingen att vandra in fler som kan arbeta eller som kommer kunna arbeta i framtiden eller att föda fler barn. Att få fler att jobba - men när då politiker ratar förslag som låglönejobb?

Men åt andra sidan så är den mänskliga rasen idiotisk och känslomässig och det värsta av allt så vet en extrem majoritet inte om det utan de antar att de är logiska. Induktiva resonemang används istället för att deducera och komma fram till en logisk lösning eller tankesätt.

Fakta är att Sverige - med bibehållen välfärd - inte har bärkraft för att ha en helt fri invandring. Jag kan offra en hel del - hur är det med er andra? Invandringen hör ihop med integrationen. Och för att vara helt ärliga så suger Sverige på den biten. Det är inte invandringens fel, det är inte invandrarnas fel - det ÄR den obefintliga integrationspolitikens fel!

För som läget är nu...

"The truth is so cold.
A final song, a last request,
A perfect chapter laid to rest,
Now and then I try to find
A place in my mind"
(A7X: so far away)

"Cause I'm sick and tired
Of always being sick and tired"

Jag hade nyss ett sådant där moment när hjärnan går in i något slags status Q och hjärtat dunkar av adrenalin och i huvudet far det runt en massa tankar som det är svårt att få rätsida på. Hade en massa göranden, bl.a. att åka in till stan. Det var så där att allt var tvunget att klaffa perfekt. Min plan alltså - jo, jag vet att jag hemfaller till att göra planer...

Som vanligt när det gäller mig - antingen beger jag mig i JÄTTEGOD tid och får stå och vänta läääänge eller så blir min hjärna upptagen med en massa annat och jag får stressa iväg. Tur man är snabb så man kan springa till bussen... Vadå att nästa går om tio minuter. Min plan remember...  

Vad händer - jo, bussjä... är sen. Pang - där flög den planen i bitar. Så då blev det till att missa tuben. Och nästa kommer - inom bara några minuter. Men min PLAN, min noga uttänkta plan spricker. Men löser jag det? Självklart! Bara att tänka snabbt. Jag är bra på det där med att tänka snabbt, vara flexibel och lösa problem effektivt och snabbt. Men jag gillar inte att behöva ändra i mina planer. Det är där kruxet ligger. Kanske beror det här snabbfixareffektivitetslösaproblemgrejen på alla felkopplade synapser. Allt löste sig på bästa sätt - men jag måste komma över det här med PLAN in absurdum så jag slipper det där adrenalinpåslaget. Jag vet att planerna blir en sorts trygghetsgrej när jag inte riktigt litar på min trötta hjärna. Men vad skulle hända om det brast lite grann - oftast ingenting. Måste bara lära mig att hantera det. Sådana här planförändringar är jag säker på drabbar alla, men i mitt liv är det mer regel än undantag med sådana här hetssituationer. Det löser sig alltid, bara det att vägen dit ofta blir lite meckig och minst sagt tröttande.  

Försöker att formulera i dataskrift vad det gäller min psykiska ohälsa - även om jag föredrar att ta det muntligt för att få ur mig det jag vill. Det tar på krafterna i huvudet att skriva och söka sina känslor. Att jag håller igen datorn? Självklart gör jag det. Integriteten finns där - inte tu tal om annat. Bäst för skrivandet är papper och penna - sen brukar jag diskutera igenom det här med nära. Min behandlare får också läsa. Känner själv vilka framsteg jag gör där. I början när jag inte var så van så kändes det konstigt med ensidig konversation, bara jag som ska berätta. Sen vande man sig vid det. Det är ju inte som att bara sitta och prata - man måste öppna upp hjärnan. Och det är okej att det får bli tyst där inne, i ett vanligt samtal skulle det vara en sådan där konstig tystnad. Men det är ju hemma och där jag verkligen måste dra ur mig själv de svåra svaren - hur ont det än gör. Och behandlaren min är verkligen superb. Men de där subtila små medlen så ställs de där frågorna, påpekar de där små sakerna som gör att jag finner andra tankegångar. Ser svar i vissa handlingar åt håll som jag inte tänkt på innan. Visst är jag lite motsträvig ibland - hjärnan vill analysera, ibland för mycket. Det är här min behandlare är som allra bäst - att komma med de där påpekandena/frågorna som får mig att tänka till på ett annat sätt och att vissa saker ska jag inte överanalysera när det kommer till mig själv.

Dessutom så blir jag "tvingad" att faktiskt säga det där som jag tycker är självklart att folk ska fatta när det gäller mig. Att jag ibland går direkt från A till Ö och förväntar sig att alla ska förstå allt däremellan. Kan förstå att det kan bli svårt att hänga med på alla turer där... Men även när det gäller det som är uppenbart - som då inte uttalas - är så viktigt att faktiskt få säga. Jag vet att det jag inte har sagt har förståtts av min behandlare - men att få mig att även få ur mig dessa ord. Min behandlare är på ren svenska - bara så jäkla bra!

Jag må vara klok som en bok - men när det kommer till mig själv så blir jag ibland bara rent ut sagt så korkad. Vilket jag då inte ska säga - det heter destruktiv. Vilket är en träningssak att få slut på. Jag kör ju bara på i full speta. Men det ska bli stopp på det. Försöka finna ett sätt så att den analytiska hjärnan även fungerar på mig själv.

Träning ja - träning är som stor del medicin för mig. Min ventil där överskottsenergi får pysa ut och överskottstankarna finner ro. Samtidigt så håller ju träningen mig i ett adrenalin- och endorfinpåslag. Gäller att finna den rätta balansen där - att verkligen få ner mina aktivitetsnivåer. Finna lugnet. Att sluta träna? nej, men att finna andra nivåer. För träning är en form av medicin.

Det finns andra mediciner också. Även hjärnan kan sakna ämnen som behövs för ett fullvärdigt liv - många verkar inte fatta det. Jag fann den här sidan som så bra beskriver hur nödvändig medicin för hjärnan är:

Rör inte min medicin
------------------------------------------------------

Snackar du skit om cellgifter? Snackar du skit om insulin? Om morfin? Om Bricanyl?
De räddar liv och lindrar smärta. De gör så att personen i fråga kan leva ett lättare liv. Vi snackar inte skit om cellgifter för vi vet att de räddar liv. Vi ser biverkningarna som självklara men hemska. Vi vet inget om det så vi snackar inte skit. Det är ju ganska uppenbart att personen befinner sig i svår smärta och att det ska hanteras med medicin. Det ser väl vem som helst. Vi kräver inte att personen ska få sin tumör att försvinna med hjälp av positivt tänkande eller genom att utesluta gluten. Vi lägger ingen skuld på den som har cancer. Vi stöttar.

Men när det kommer till hjärnan är det andra bullar. Det är okej att snacka skit och det är okej att öppet tycka och tänka om sådant man inte har en aning om. Hjärnmedicinen är farlig och bara för latmaskar som inte orkar ta tag i sig själva eller som skyller sin smärta och sina svårigheter på ett par bokstäver. Men nu är det såhär att hjärnan är extremt komplex. Vi vet att fel däruppe kan göra oss förlamade, att tumörer kan bildas och att kärl kan brista. Så varför har vi inte fattat än att vissa ämnen kan saknas och att visa synapser kan vara kopplade på ett sätt så att det blir till ett handikapp. Varför får en person inte äta medicin som rättar till serotonin nivån utan att ifrågasättas, när detta ämne fattas i hjärnan? Ingen ifrågasätter ju bristen på insulin och medicin därefter. Vad är skillnaden?

Organ som organ. Man kan inte begära att en person med cancer ska bota sig själv, likväl kan man inte begära att en person som är deprimerad och lider av serotonin brist ska bota sig själv. Eller att någon med adhd ska lära sig hur man reglerar dopamin nivån i hjärnan och kopplar om synapserna så att det inte blir så himla jobbigt att leva? Det är elakt. Varför kan vi inte bara vara snälla och bespara människors smärta i onödan? Biverkningar på psykofarmaka? Ja det finns. Precis som med alla mediciner. Men om man får leva och må bra så är det ofta värt det. De flesta biverkningar lägger sig med tiden och går att lära sig att leva med. Snacka inte skit om mina mediciner. De räddar mitt liv och är inte konstigare än annan medicin.

Det är svårt att anpassa min hjärna till samhällets ramar. Vilket är ett måste eftersom att det tyvärr inte är tvärtom idag. Tänk dig att du sitter i en stökig och hoppig bil. Du försöker städa rent i kaoset lite lätt medan du kör eftersom att oredan gör dig väldigt stressad. En melodi spelas i ditt huvud och gör att du måste hålla takten genom att göra mönster med foten i luften samtidigt som du stressat tvinnar håret i luggen med vänsterhanden.

Du tänker en huvudtanke, exempelvis, vad ska jag laga för mat ikväll. Den tanken tar aldrig slut, utan övergår i både sidospår och diverse analyser. Runt den här tanken, vi kan kalla den motorvägen snurrar flera andra tankar. Typ fyra, fem stycken. Minst. Helt plötsligt hoppar du till. En dov smäll bakom dig. Du tappar kontrollen på ratten (hjärnan) och får kämpa dig tillbaka för att komma på rakspår igen. När helt plötsligt en hund springer framför och du tappar ratten igen.

Lätt distraherad är ordet. Med sinnen och cylindrar som alltid är på helspänn blir det lätt så, framförallt när all verksamhet i kroppen gör allt för att kunna hålla fokus på en enda sak. Denna gången blir det svart för en stund och när det sedan blir ljust igen har du kört vilse. Du försöker förgäves hitta kartan men antar att du glömt den antingen hemma eller på jobbet. Eller kanske hos syrran? Typiskt.

Helt plötsligt kommer du på att du inte har handlat det du tänkt laga till middag. Klockan tickar. Du ser Ica passera förbi på högersidan och tänker snabbt ut en plan huruvida du kan vända eller skynda hem innan den lokala mataffären stänger. De andra tankarna, stigarna, bultar på och det känns som om din hjärna ska explodera. Vad var det chefen sa nu igen? Undra hur jag ska lägga upp träningen nästa vecka? Hur ser det ut om det inte finns ett slut på universum? Shit vad bra den där boken var, hoppas det finns en uppföljare.. Jag kanske ska skriva en själv? Ja en bok får det bli! Kan man göra såsen på kvarg istället för yoghurt tro? Å vilken bra låt, undra om det spelas någon bättre på P3 istället. Måste kolla. Vilken var förresten Dylans första låt?

Allt detta sker inom loppet av 10 sekunder. Det går snabbt och det är intensivt både tankemässigt och känslomässigt. Förstår du att det är en aning jobbigt ibland? Det är a l d r i g tyst. Det kör liksom på parallellt med de uppgifter som ska lösas och slutföras. Inte konstigt att det är svårt att koncentrera sig ibland. När det är för mycket blir det stopp och det finns inte alltid tid för ett stopp. Vissa saker bara måste göras.

Det sägs att vi ska lära oss med hjälp av struktur och planering. Men det är inte alltid så lätt. Det är en konst i sig att hålla igång struktur och planering. Bara det är en utmaning och ibland orkar jag helt enkelt inte anstränga mig till utmattning hela tiden. Jag begär inte att du måste springa marathon med dina proteser varje dag eller att du ska lära dig att hantera läsningen trots att du har grova synproblem och är i stort behov av glasögon. Så varför får du begära av mig att jag måste stå och hantera en tornado i hjärnan varje dag?

Det är liksom inte heller som så att dagens samhälle gör det enklare. Jag menar stressen är rätt utbredd och intrycken är rätt många. Med medicinen så kunde jag fokusera på det som behövdes göra och jag var långt ifrån upplösningstillstånd. Jag såg en kartong, jag såg vad som skulle i och vad som skulle kastas utan att tänka tusen andra tankar och påbörja tio andra saker samtidigt. Jag blev inte rastlös och ville byta aktivitet efter tio minuter.

Jag behövde inte känna att jag höll på att gå sönder av ansträngning, över att hela tiden hålla tillbaka 100 hästar i galopp. Jag stod ut. Och jag grejade dagen med lätthet. Det var sååå skönt. Ja fick nästan tårar av lättnad och tacksamhet. Äntligen! Jag vill aldrig byta bort min hjärna. Aldrig. För jag älskar den. Men om du skulle låna den bara för en timme, så tror jag att du skulle få både håll och kramp och skrika efter snabbast möjliga hjälpmedel illa kvickt. Så låt mig få andas, låt mina axlar få sjunka ner och låt mig få leva ett lättare liv utan ständig kamp.

Låt bli min medicin.

----------------------------------------------------------

Kom på att jag själv skrivit om psykofarmaka - när jag för dryga fem månader sedan tokdissade en scientolog i secrets have gone mad Som ni vet så anser jag det viktigt att bryta stigmat om psykisk ohälsa. Att rätt information och fakta är det som ska komma alla till kännedom. Att inte personer ska tillgripa något som bara för att det finns en titel med i bilden och det ges mediatid blir vedertaget. Som då det här:

"Psykiatriker Peter Breggin menar att psykiatriska droger orsakar värre skador än vi någonsin anat. Den omhuldade teorin om att de hjälper psykiskt sjuka genom att justera kemiska obalanser i hjärnan är en myt, skapad av läkemedelsbolagen och aldrig någonsin bevisad. All psykofarmaka, starka kemikalier, orsakar istället kemiska obalanser hos hjärnor som från början inte hade någon kemisk obalans."

Och vad tror då de inte att sådana här påståenden gör med hjärnan... "ALLA psykiatriska droger är mycket skadliga för hjärnan, de sliter bokstavligen isär den grundläggande delen av hjärnan, kallad basal ganglia, och de orsakar ett hemskt tillstånd som kallas Tardiv dyskenisi (ofrivilliga rörelser)." Flertalet studier som då skulle visa att alla dessa droger är dåliga för din hjärna - från att dessa droger orsakar multipla biokemiska obalanser hos hjärnor som från början inte har någon kemisk obalans och du blir beroende till att hjärnan krymper...

Nu visar det sig då att den här psykiatrikern tillhör scientologerna och vad jag har kunnat förstå om jag läser om dem så finns det inga diagnoser som psykiska sjukdomar... hmm... Varför blir man då psykiatriker... Redan där havererar han när han ska förklara psykofarmaka som ondskan själv. Men om man då som scientologerna utgår från andlig rehabilitering så säger det sig väl självt...

Själv blev jag så irriterad på PB och hans scientologpolares korståg mot psykiatrin och psykofarmaka så jag bestämde mig för att ta en närmare titt. Nu vet jag att detta inte spelar någon roll, eftersom han inte bryr sig, ej heller hans anhängare. Men det finns faktiskt ett riktigt stort problem med scientologins korståg mot psykiatrin. Det finns faktiskt risk att folk tar livet av sig om de inte får rätt behandling...

Med många mediciner och behandlingar vet man inte alltid exakt HUR de bakomliggande mekanismerna fungerar, bara ATT de fungerar. Psykofarmaka har bevisligen visat sig ge positiva resultat på patienter med depression. Om vi då tar antidepressiva så ser de till att normalisera halten av serotoninet. Alltså inte lägga tillföra något utöver det som kroppen skulle vilja ha som droger. För alkohol och andra droger kan då också hjälpa till vid depression. Hallå! Det där är bara så falskt. För det är en falsk känsla och kan då leda till ett verkligt beroende. Man ska avstå från alkohol och droger när man mår dåligt. För det vet vi ju alla att när man bra är det bara att köra på liksom... WOOOOOOOHOOOOO!!!

Åter till psykofarmaka. För de facto det är ju fruktansvärt tråkigt att alla som känner sig bättre av psykofarmaka inte vet bättre än att de då egentligen skulle må sämre... De som har fått psykofarmaka och BLIVIT bättre har alltså inte BLIVIT det utan bara TROR att de har blivit bättre fast de EGENTLIGEN borde veta bättre eftersom om man BLIR bättre så har man FEL. Och alltså inte ÄR bra. Men med RÄTT information kan man förstå VARFÖR man är bättre fastän man inte ÄR det, utan bara TROR det utan att VARA det. Som man felaktigt gärna TROR.
Om jag är korrekt informerad...

För att få lite på fötterna om deras påståenden så gjorde jag en snabbcheck i FASS. Och deras påståenden visade sig stämma... inte mycket alls för att vara snäll mot dem. Vissa ångestdämpande som bensodiazepiner kan vara beroendeframkallande - vanliga antidepressiva är det inte. Vidare så undrar jag över det här med att det inte skulle finnas psykiska diagnoser - att de bara då är hitte på. Yeah sure... Ett skeende observeras och beskrivs - gäller för såväl somatiska som psykiatriska diagnoser. Scientologanhanget säger att psykiska diagnoser gör att man sen blir fast i psykiatrins värld och måste ta hjälp av vänner och familj för att ta sig ur greppet. Jag säger bara Tack och lov för min psykiatri. Och jag vet många som inte fick rätt hjälp och var för sjuka för att kämpa för den själv. De fick hjälp av vänner och familj att bryta sig IN i psykiatrins värld och få hjälp. How’s that for irony...

"Fun" fact: depression kan ge ångest och leda till självmord. Jo, det är ju allmänt känt. Scientolognissarna hävdar då bestämt att man med antidepressiva får mer ork och då faktiskt göra allvar av sina tankar. Ja, så kan man ju också resonera. För personer som är riktigt illa däran kan vara så nere att de då inte ens orkar ta sitt liv. Med antidepressiva kan orken återkomma innan stämningsläget höjs varpå självmord kan företas i väldigt få fall... Jojo - även om jag tycker att självmordstalet är för högt så har siffran totalt gått ner kraftigt sedan de antidepressivas intåg i medicinen. Ren fakta som vem som helst kan kolla upp... Men det är säkert bara tillrättalagt för att fjättra fler i psykiatrins våld...

Som om man inte har nog med sig själv och alla de problem man brottas med vid psykisk ohälsa. Ska man dessutom då om man som jag äter antidepressiva få detta att oroa mig för också? Tala om att göra alla med psykisk ohälsa en otjänst...

När man startar medicinen får man ofta rekommendationen att äta ångestdämpande medicin för att "kapa toppar och dalar" som ofta inträder i början. För en del människor är SSRI-preparat livsnödvändiga och en väg till livskvalitet. Samtidigt så sker en överutskrivning. Vanliga livskriser kan gå över utan medicin, med rätt stöd och hjälp att bryta negativa livsmönster eller hantera en sorg. Jag vet att psykofarmaka behövs - men det ska inte missbrukas och vanliga livssorger och kriser är inte detsamma som klinisk depression.

Mitt teflonlagret åkte på våren 2012 - då hände det som inte får hända. Inte bara en gång, utan två inom loppet av tre månader. När man står där och känner sig totalt maktlös samtidigt som man ska vara stark för de runtomkring. När det inte finns läge att pysa själv. Det var inte som jag lät beröra mig, ytligt och hemma ja. Till slut fick jag inte ens pysventil när jag var ute och sprang. Och tårar som rann när jag sprang - och mängder med tårar när rundan var över. Så då blev det till vårdcentralen och där harvades det runt ett bra tag när det mest kändes som om jag fick jaga dem.

Och sen hamnade jag på min psykiatri och träffade en psykiatriker (tyvärr så bytte denne arbetsplats senare) som lyckades punktera hål i teflonlagret. Detta plus min behandlare och jag slängde upp hjärtat på vid gavel: "här kommer alla känslorna på en och samma gång" fick en ny betydelse. Inte bra att inte ha haft hjärtat öppet på så länge. För hur hantera alla känslor?

Hur hantera alla känslor när folk i ens omgivning far väldigt illa? Hur hantera alla känslor när någon blir riktigt riktigt sjuk? Att en liten fyraåring får en hjärntumör - nu satt den ju "bra till" och upptäcktes så tidigt att ingreppet inte blev så stort. Medicineringen efteråt var mer en säkerhetsåtgärd. Men man far ändå illa. Att se detta energiknippe efter operationen så liten och så sårbar... Och jag själv i ett riktigt vacklande tillstånd. Bara det första är nog i sig - som kombination direkt urusel. Medicineringen sen tog ju också på den lilles krafter - de sista behandlingarna var han ganska så medtagen. Men nu är han tillbaka - energiknippet nummer ett.

Åter till ämnet psykofarmaka  - för många är detta livsnödvändig medicin - men det är inte att ta två Alvedon direkt... Jag anser att psykofarmaka alltid ska kombineras i någon form av psykoterapi. Många vårdcentraler skriver enkelt ut när någon mår dåligt och har sen ingen uppföljning på det. Detta då till trots att en vanligt effekt är att man blir sämre de första tre-fyra veckorna. Jag fick mina tabletter på vårdcentralen men INGEN som hade koll på hur jag mådde första tiden. Att jag var riktigt låg från början och blev ännu lägre... Tack gode... att jag hamnade på min psykiatriska klinik istället. Skulle önska att de läste detta - för de är verkligen guld värda.

Ja, diamanter för oss som har det svårt - diamonds in the rough...