Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad. Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3
"Take the time just to listen When the voices screaming are much too loud, Take a look in the distance, Try and see it all, Chances are that ya might find, That we share a common discomfort now" (Avenged Sevenfold: Buried Alive)
Delat obehag?
...att alltid tro att allting handlar om dem själva...
...avd. skitsnack...
Ni som tycks anse att alla lagar som har att göra med människor på flykt att göra ska avskaffas - vad är er analys några år framåt av det? Jag är inte ute efter att debattera det utan jag är genuint intresserad av hur ni tror framtiden blir om vi avskaffar gränser och lagar?
Utopia???
avd...
Mitt jag ömmar så för de som nu är på flykt. Att fly från krig. Att fly för att klara livhanken. Låt oss vara klara på det innan jag fortsätter och att jag är för att vi ska vara ett humant hjälpande land. För ingen människa lämnar sitt liv sina släktingar, sitt sociala nätverk och sin trygghet frivillig för att komma till Europa där de ses som problem, främmande, mindre värda och ovälkomna gäster. Flykten är en oerhört smärtsam fysiskt och mental resa som aldrig tar slut för den som har lämnat allt bakom sig.
Som Europa ser ut idag och med sitt "välkommen alla" måste vi ändå ställa oss själva frågan om vi inte lockar en del med hopp om "guld och gröna skogar" att ta sig på den dödsfarliga smuggelvägen till Europa. Nu tänker jag då inte på dem som flyr för sina liv utan de som har ett värdigt liv utan krig i sina hemländer. Jag missunnar ingen att drömma om ett bättre liv och ingen skuld på dem som försöker följa denna dröm. Och jag har full förståelse för dem som lämnar ett "tryggt" flyktingläger - för även om det är ett liv, så är det inte mycket till liv - att lämna för att man är rädd att aldrig mer få leva. Men är det ett bättre liv och ett liv i "sus och dus" eller en chans till att få leva som vi kan servera?
När det förr fördes en mer restriktiv invandringspolitik skulle någon som redan fått möjlighet att söka asyl i andra mindre välmående länder på vägen till norra Europa haft svårt att få uppehållstillstånd, än mindre permanent uppehållstillstånd. Därför var det få som riskerade sina liv för att korsa medelhavet. Men i takt med att gränsskyddet har luckrats upp och asylpolitiken i allt större grad ser mellan fingrarna när det kommer till reglerna för första asylland har lockelsen till att ta chansen över medelhavet ökat. Har Europa i och med detta då - under en humanistisk retorik - skapat ett dödslotteri?
Flyktingsmugglare har svarat på den ökade efterfrågan och svagare gränskontroller med en massindustri som tar över så många som möjligt så billigt som möjligt, utan hänsyn till säkerhet. Är den här inslagna vägen verkligen det bästa sättet att hjälpa? Kom ihåg att jag nu inte pratar om krigsflyktingarna, utan att jag fortfarande pratar om migranterna och att de i de flesta fall är de som då har råd att betala smugglarna. Om vi samtidigt som vi inte gör en hjälpinsats i dessa länder + samtidigt urholkar dessa länder på sina främsta tillgångar - människorna. En spiral där länderna töms allt mer på framtidshopp.
Borde det inte dessa människor också ha rätt att leva i sina hemländer? Att kunna se framtiden an med hopp och tillförsikt? Det ska väl bara inte vara oss förunnat? Ska det verkligen bara Europa med länder som Tyskland och Sverige som är länder det går att bo i? Att kunna leva och bo fritt - borde inte det gälla i alla länder?
Att gå att bo i... vad välkomnar vi dem till för det här med boendet är inte ens löst till millipromillen? Nu "tvingas" många människor från olika länder att trängas under lång tid på landets allt trängre asylboenden eller tillsammans med släktingar i bostäder byggda för hälften så många? För de som har flytt från krig - flytt för sina liv - är allt bättre. Men om vi ser till migranterna - de som kommer till Sverige för drömmen om ett bättre liv - är allt verkligen bättre då?
Vad är gott och vad är ont i de här frågorna? Inte så enkelt att definiera. Är det gott eller ont att rädda människor som håller på att drunkna i Medelhavet samtidigt som man inte är beredd att skicka säkra fartyg så att de slipper riskera att drunkna över huvud taget? Är det gott eller ont att på riktigt önska alla de flyktingar som nu kommer välkomna men samtidigt vilja att vi ska förändra situationen i deras hemländer så att de inte fler ska behöva fly - att vilja behandla även sjukdomen och inte enbart symptomen? Är det gott eller ont att låtsas som att blotta mängden människor som kommer till ett land saknar betydelse för det landets förmåga att erbjuda de nyanlända ett drägligt liv, samtidigt som man med emfas framhåller vikten av att alla länder i EU måste ta ett större ansvar eftersom ett fåtal länder inte kan ta emot alla? Är det gott eller ont att hålla en manifestation men att då bua ut när personer från fel politiska läger vill välkomna flyktingarna (som skedde mot S- och Fp-talare på Medborgarplatsen)? Är det gott eller ont att även vilja se till de hemlösa utslagna vi har - att de ska ges samma möjligheter som romerna? Är det gott eller ont att även vilja se till våra gamla - att det inte ska behöva gå så långt som att de förirrar sig från hemmet och hittas timmar senare av hemtjänsten innan de får plats på ett äldreboende?
I stället för att klassificera oss själva, och varandra, som goda eller onda borde alla som månar om att Sverige också i framtiden ska vara ett land med förmåga att ge förföljda människor en fristad seriöst fundera över de kortsiktiga och långsiktiga utmaningar och målkonflikter som vi står inför. Man kan - och mitt hjärta gör det - blöda och känna djupt för det som nu sker i världen - OCH samtidigt ha huvudet med sig. Att även i förväg tänka på konsekvenser: att vilja gott ÄR bra - men för den saken skull behöver man inte låta bli att försöka kunna tänka ut vilka effekter detta kan få om tio-tjugo år. Att bjuda in på middag för att sen inte ha något att äta, ingenting att dricka och ingenstans att sitta...
Ingen av sidorna i debatten tycks i flyktingen se en jämlik människa att respektera i all hennes mänskliga värdighet, med de högst mänskliga drivkrafter, fel, brister – och förmågan att fatta övervägda beslut och ta ansvar – vi alla har. Och just nu, inför den flyktingkris vi ser, duger inte att dela upp folk i goda och onda. Att demonisera varandra är en ful strategi som bara ökar polariseringen. "Vi var naiva" håller inte om man ska leda ett land...
Det är dock svårt att åtgärda katastrofen så länge journalistkåren prioriterar hashtagkampanjer framför att erkänna och ta tag i krisens grundorsaker. Det hjälper inte att emotionellt reagera på bilder av döda barn om man inte förstår varför de dör och därför reagerar genom att kräva mer av samma politik som förvandlat medelhavet till en massgrav. Denne lille kille har nu utnyttjats från alla olika politiska håll för att vinna politiska poäng. Vidrigt.
Borde det inte ha insetts att bland alla tidigare rapporterade döda - att det funnits många barn bland dem? Mitt hjärta blöder för var och en av de som mister sina liv. Visst då att just denna bild nu har lett till att fler ögon och hjärtan öppnas samt att fler börjar lyssna och att det leder till konkreta hjälpinsatser - här såväl som på plats - då kanske det ändå tjänat sitt syfte. Men ärligt talat - hur humant är ett land där det krävs bild på en drunknad treåring för att det ska till aktion?
Och jag funderar på om inte mediekampanjen är kontraproduktiv. För att fler engagerar sig för flyktingarna har inte hindrat SD att ta ytterligare ett rekordliv i oppinionssiffrorna. Tack för kaffet...
Alltid detta SD hit och SD dit. Jag är så trött på SD hit och SD dit. Jag gillar verkligen inte SD som parti - men det hör inte hit. För det vi måste lösa i frågorna som är - är sådant som måste lösas och diskuteras så även om SD vore vårt minsta parti. Och att jag anser att vi som land måste hjälpa så mycket vi kan - att hjälpa den värld som blöder har jag skrivit om i Broken Wings och Stairway to Heaven.
Egentligen är det då dessa ämnen jag i dagsläget ska undvika. Men jag får ju läsa tidningar - även om jag ska undvika de här frågorna som drar igång känslostormarna. Men man kan ju inte öppna något någonstans - för att man vill läsa om sport eller liknande - så är det omringat överallt. Acceptansen att jag far illa över bara det lilla jag har sett genom att bara klicka upp en tidnings förstasida - ja, jag måste lära mig att klara detta. Att till hundra procent inse att alla de åsikter (negativa för mitt känslosinne) och all den pajkastning som Twitter tyvärr också innebär att vilan från det sociala mediet får ta den tid det tar.
Skulle jag vara inne på Twitter igen så skulle jag nog de första dagarna kunna hålla huvudet lugnt och inte braka in i något. Eventuellt också att jag skulle klara av att hantera de förväntningar andra har på vad som ska ramla ut från mitt konto. De skulle nog inte säga det rakt ut - men mina tankar är ju mina tankar. Och i ärlighetens namn så skulle det nog inte dröja särskilt länge förrän jag kastade mig själv in i diverse diskussioner och jag skulle snabbt vara tillbaka i den destruktiva känslokaosspiralen. Nu ska jag återgå till att bara försöka läsa sport, musik, tokar som snubblar över sina egna fötter och sådant som Snövit utan dvärgar...
När man från en fin vän via SMS får en skärmdump...
"För att känna skuld måste man ha en känsla av att vara ansvarig för sina handlingar - skuld uppstår när vi aktivt reflekterar över våra handlingar i förhållande till en moralisk standard. Detta gör skuld till en känsla som kräver något av människan som upplever den. Skammen ställer å sin sida inga särskilda krav annat än just att känna. Den som inte vill riskera att faktiskt behöva göra något gör således helt rätt i att välja skam men inte skuld."
"Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att leva hela livet utan att göra avkall på sin moraliska standard - ingen lever sannolikt helt och hållet som den lär. Vi gör avvägningar mellan olika intressen och behov, vi tummar och skarvar.
Men ett samhälle betjänas ändå bättre av fler människor som tar ansvar för sådant de faktiskt kan förändra - om än inte alltid konsekvent - än en hop narcissister som gråter lite klädsamt över sin privilegieskam i hopp om ryggdunk och grupptillhörighet." (Susanna Mannelin)
Ibland undrar jag om vi verkligen lever alla på samma planet då det ska vara så svårt att ens försöka förstå varandra. Att ta sig tid att lyssna på varandra - take the time just to listen - att dela en kopp kaffe, eller två. För det som behövs är mer kärlek i denna värld. Mer kärlek åt folket!!!
För att fortsätta berättelsen om mig själv - från broken wings...
Ja, jag var jätteduktig. För duktig till och med. Jag utgick från det som jag hört andra säga om att när man stryper nyhetsflödet så ska det vara totalt off. Det blir ju en sorts flyktbeteende i sig - och det är jag medveten om. Men nu gällde det en vecka och det var okej. För det handlar inte om att jag ska bli rädd för tidningslöpen och/eller deras första sidor, att lämna rum och folk sitter och diskuterar nyheter etc etc. Det var en strypning av nyhetsflödet det handlade om. Inte totalt off...
Så Twitter är fortfarande off. Borde ha kunnat räkna ut med onämnbar kroppsdel att en vecka inte skulle förslå, hmm. Ja, mitt twitterflöde det är ju där främst som nyheter flyger förbi med en hastighet som skulle göra Lewis Hamilton grön av avund.
Visst är det tråkigt att inte kunna ha de där tramskonversationerna och det är en saknad att inte kunna ge ett ord eller ett hjärta åt någon som behöver det just då - vare sig orsaken är positiv eller negativ. Det här är då ömsesidigt - att jag själv gärna vill ha och också får de där små fina sakerna. De betyder en hel del. Vill ju kunna föra ut att nu har jag postat ett blogginlägg - vill ju bli läst. Jag menar inte att få uppmärksamhet och ryggdunkar in absurdum. Utan bara det vanliga. Vem tycker inte det är kul att bli uppskattad? Men min hälsa är viktigare än den responsen och omtanken, uppskattningen och den ömsesidiga respekten från nära och kära är oräkneliga gånger bättre.
Men mitt stackars twitterkonto - trodde ju jag skulle nå 2000 innan september slut... Ja, det trodde jag. Men DET spelar faktiskt ingen som helst roll. Antalet följare gör inte mig.
Men vem är jag? Ja liten form av identitetsfunderingar pågår här när man inte sysslar med vissa saker som man är bra på. Ja, som tokfeminister som snubblar över egna fötter - det är jag en mästare på. Eller det som kan få igång mig i ett litet tokutbrott - utan att hjärtat involveras: som storleken på lösgodisbitar, könen på vilka emojis håller i handen, könen på leksaksdjuren till Jurassic Park, att korkade minioner är killar, ömma lilltånaglar över att Plopp har en chokladbit som de döpt till "hångla", etc etc... Eller det senaste nu: Klipp-i-Långstrump goes England. Ja, inte Långstrump då - kortstrumporna. Kortvuxna???
Vi kanske ska ta och börja kalla det astronomiska fenomenet "Vit dvärg" för "Privilegierad småväxt stjärna"?
Nä, bara... Jösses Amalia samtiden...
Jag vet att det tar tid - men upp SKA jag. Fröken Bråttom vill att det ska gå snabbare bara. Men henne försöker jag ignorera så gott det går.
Att faktiskt bara låta tankarna komma - bra som dåliga. Att tilliten till min behandlare är hundra procent behöver jag nog egentligen inte påpeka. Kan ju låta märkligt att man då spjärnar emot en del. Men hade inte tilliten varit total så hade jag bara nickat och hållit med utan att ett ord hade gått in, med resultat att jag i det läget fortsätter i mina invanda hjulspår. Med tilliten så blir det ett aktivt lyssnande - även om ifrågasättande och motspjärn finns - så får tankarna gro och få fäste i mig. För att få till stånd den nödvändiga förändringen. Nu ska jag bara låta tankarna få svepa iväg mig och jag ska reflektera och analyser över dem. De negativa sakerna måste få ha sin rundgång i hjärnan innan de positiva kommer att ges plats. För nog måste de positiva reflektionerna komma också!?
Ja, självklart är min hälsa och jag viktigast.
Som läget är just nu är jag klart en som är glad att vi har det sjukvårdssystem vi har i Sverige. Titta exempelvis på sjukvårdssystemet i USA som i många fall är så skräckinjagande att vi svenskar baxnar. Folk får belåna sina hem och kanske i sin yttersta form bli hemlösa för att de drabbas av sjukdom. För att sjukvården i USA kostar pengar, egna pengar, eller pengar de själva bundit upp i försäkringar, men försäkringsbolagen vill helst också tjäna pengar (inget konstigt i och för sig). Därför finns ett gäng klausuler i försäkringsavtalen som gör att väldigt många faller igenom och inte blir omhändertagna av sina försäkringar, i vilka de själva bundit sina pengar via betalning av försäkringspremier. Slutsatsen – om än grovt dragen – är alltså att försäkringen som skulle gagna individen vid sjukdom, istället strandsatt denne och gagnat företaget som står för försäkringen. Detta tycker jag är ett ganska ofräsht sätt att hantera sjukas situationer.
Att vi har ett enormt högt skattetryck ska vi inte sticka under stol med och nog skulle jag vilja att det minskade en del. Att leva i ett samhälle där balans råder. Att vissa saker faktiskt finansieras av skatter, som vi betalar – via tvång som bonden säger – kanske inte är helt dumt ändå. Jag kan i alla fall vara väldigt tacksam för att skattemedlen finns, för jag vet med säkerhet att om inte det skyddet fanns, då skulle jag inte ens med alla mina pengar samlade, ha råd att betala mina sjukräkningar och det är en ytterst obehaglig tanke.
För att vår välfärd och intäkterna till den ska vara i balans så krävs det att vi har mer folk i arbete än utanför arbetsmarknaden. Detta kan inte vara så svårt att förstå - eller? Med den ström av nödställda som nu kommer så kommer systemet att frestas på - varför ska det vara så svårt att erkänna det? Att öppna ögonen, se detta och att man ändå vill hjälpa de som kommer. Varför måste dessa båda saker stå i kontradiktion till varandra? I min värld gör de inte det. Jag vill att sanningsenliga siffror och statistik presenteras OCH jag vill att Sverige ska kunna bidra och hjälpa så mycket vi bara kan. Att hålla på och utelämna fakta för att visa på vinster eller att räkna bort det humana för att kunna visa på förluster som om det är ett aktiebolag vi talar om finner jag ingen förståelse för. För det är människoliv vi pratar om!
Vad vi måste fråga oss är hur hjälper vi bäst - att hjälp på plats ÄR det bästa. Varför är det så svårt att förstå. Att se till att människor inte behöver fly. Men det står inte i kontradiktion till att vi inte ska kunna göra både ock. "Och jag blir bara trött på politiker som, samtidigt som de avskaffar avdragsrätten för gåvor till välgörande ändamål, står på Medborgarplatsen och pratar om humanitet. När ska ni på allvar diskutera orsakerna till den rådande enorma flyktingkatastrofen?" (Nuri Kino)
Att visa att vi på riktigt ska hjälpa de som kommer hit - inte bara trycka #jagdelar #jagvillhjälpa eller visa hur mycket man vill genom att lyssna på en manifestation. Intentionerna i dessa saker ÄR bra.
"”Den som hånar och fnyser får gärna ställa sig frågan om det finns för mycket eller för lite godhet i världen i dag.” Det finns, vågar jag påstå, ett rätt svar: Det finns för lite godhet i världen i dag. (----) ...alla svenska tidningar har de senaste dagarna valt att bli kampanjorgan. Visst, de kampanjar för värden som jag kan skriva under på. Men de har ändå övergivit sitt kritiska uppdrag. De är rusiga av att slippa komplexitet och målkonflikter. De känner befrielsen av att låta ett absolut värde radera alla nyanser.
Jag varken hånar eller fnyser åt dem som engagerar sig för att hjälpa. Jag högaktar dem. Men en tidning värd att läsa har en annan uppgift. Den håller huvudet kallt. Den problematiserar. Särskilt det som verkar invändningsfritt och oantastligt. Den eldar inte på, utan tar ett steg åt sidan.
Det är inte cynism. Det är journalistik. Det finns för lite sådan i världen också." (Hakelius)
Läs också gärna "En illusion av handlingskraft" (finns många poänger där). Det är nu vi måste gå från goda, fina ord till handling för att hjälpa. Att på riktigt hjälpa på plats OCH de nödställda som kommer hit!
Att världsläget ser annorlunda ut är något som vi måste ta i beaktande. Vi vet att det inte enkom är krigsflyktingar som kommer hit - utan även ekonomiska flyktingar (migranter är den rätta termen) som drömmer (och har fått höra?) om ett bättre liv här. Och det har jag full förståelse för att de önskar sig - det borde alla ha! Men vad väntar dem här nu när världen blöder och krigsflyktingar som flyr för sina liv kommer hit? Only time can tell...
Mängder av människor har lyft sig ur akut fattigdom. Lärdomar och insikter från detta kan och bör kanske överföras också till hur vi hjälper. För trots att fler och fler av oss inser detta så är det som att när kriserna och katastroferna sätter in så faller vi tillbaka i gamla hjulspår och tänker att det bästa vi kan göra är att skicka avlagda tröjor och schampooflaskor.
Säkert gör vi detta också för att det är något. Man vill göra något konkret och känslan när man swishat iväg några hundra till UNHCR eller Röda Korset är liksom för tunn och abstrakt. Att sortera kläder i påsar och bära iväg dem känns mer handgripligt och konkret.
Men nöden i världen är inte längre i huvudsak en brist på kläder eller ens mat. Det människor saknar är trygghet och stabilitet, vilket är desto svårare att förpacka i påsar och köra ner i lastbil. Visst, i en flyktingkris kommer även det basala att fallera, så är det. Men fortfarande så är situationen i grunden annorlunda – vilket ställer krav på den hjälp vi bistår med. Det är tanken som räknas, säger vi ibland. Frågan är om den devisen kan anses giltig i situationer som denna. Tanken må vara god, men den bästa hjälpen förmedlas resurseffektivt och med kunskapsgrund.
Hur gör vi det bäst? Och är det rätt personer vi hjälper? Eller det där lät konstigt - för de som kommer hit behöver med stor sannolikhet vår hjälp. Men finns det andra som inte lyckas ta sig hit som skulle behöva det än mer? Halva Syriens befolkning är på flykt samtidigt som läget i Mellanöstern blir allt värre. Samtidigt måste FN:s livsmedelprogram skära ner på ransonerna. En följdeffekt är förstås att ännu fler syrier flyr.
Det är i Syrien och dess omedelbara närhet som tillvaron är svårast för de allra flesta och de blir allt fler. I Mellanöstern gör diktaturerna i Saudi m.fl. sina vinster och får media att vända blicken och analysen bort från deras direkta skuld. OCH terroristerna och de livsstilskriminella i IS gör sina vinster på rasism, fördrivning och förslavning i Syrien.
Att kunna bidra till att det blir fred i denna oroshärd? "...väg till fred blir säkert svår om den ens kan beträdas. Dessutom innehåller den mera krig men nu åtminstone mot en gemensam fiende. Och för omvärlden kommer den att kosta både tålamod och mycket pengar. Men alternativen är fortsatt inbördeskrig och fortsatt expansion av Islamiska staten. Krig startas av människor och kan bara avslutas av människor. De är inga naturkatastrofer." (Kjell-Olof Feldt)
"Samtidigt dör de kvinnor och barn som inte kan fly och inte heller kan överleva den darwinismens flykt och urval som Europa nu på olika sätt faciliterar. Kvar i Mellanöstern blir ett helvetets förgård som inga manifestationer i Europa ser eller bryr sig om. De som blir kvar får helt enkelt utplånas och utrotas.
En tidsepok när socialdarwinismen åter blev legio. Den här gången den oreflekterade socialdarwinismens naturliga urval. Vidrigt." (Brix Ski Blog) Vart är patoset här? För i mångt och mycket låter svensken patos få gå före logiska samband...
"Tänker svenska DÖ-politiker och mainstreammedia fortsätta att lägga allt fokus på manifestationer, upprop och ”näthat” – d v s alternativ 1 + surrogatdebatter? Än så länge finns det tyvärr ingenting som tyder på motsatsen." (Ilan Sadé)
"Idealism gör sig bäst i lagom dos - att skapa balans mellan ideella värden och praktiska hänsynstaganden." (P J Anders Linder) Att vi måste hjälpa är för mig en självklarhet. För den här blödande världen... Att ha ett stort och öppet hjärta och våga känna är bra. Vi får inte glömma att räkna in hjärnan i den ekvationen bara...
...vissa dagar känns det verkligen som så att vingarna klippts av...
Jag lider av psykisk ohälsa såsom många i vårt samhälle gör. Det är jättevanligt, så vanligt att det känns som att allt fler borde ha större kunskap om detta ämne, som än ter sig väldigt luddigt för många. Under den tid jag har varit i kontakt med psykiatrin så slår en tanke slår mig mer och mer - inte från psyk utan från samhället - att allt för ofta läggs skuld på oss som mår dåligt.
Vi lägger ju inte skulden på någon som får diabetes, får cancer etc etc - vi lägger skulden på sjukdomen. Så varför lägga skulden på en person med psykisk ohälsa? Mitt liv, är i ärlighetens namn ett “jäkla projekt” för att ens hålla sig på en rimlig nivå. Något litet - något helt frikopplat min psykiska ohälsa - kan stjälpa hela min dags stabilitet med följden att jag lägger då skulden på mig själv; kunde jag bara klara mig själv, skulle jag inte behöva belasta andra. Tänk om jag kunde gå ut själv utan att få svindel av panik så skulle jag inte behöva besvära andra. För det är så det känns; jag är ett besvär. Ett krångel som bara inte tar mig i kragen och skärper till mig.
Att folk som inte har någon insikt i psykisk ohälsa alls kan komma med dumma kommentarer och frågor är varken konstigt eller förvånande, på samma sätt som många kan komma med ditos till folk med fysiska funktionshinder. Skillnaden är bara att de fysiska funktionshindren aldrig bagatelliseras på samma sätt som de mentala. Om detta kan ni läsa mer här: sick and tired Vad gäller psykisk ohälsa så tror många att dessa besvär bara magiskt som ett hokus pokus går över med lite tid. "Jaha, har du fortfarande panikattacker, svårt att sova och sån generell ångest att du har svårt att fokusera, det har ju gått så lång tid..."
Ja, det har gått en ganska så lång tid. Men jag hamnade inte här nere på nolltid så varför förvänta sig att det ska gå snabbare att ta sig upp igen? Tro mig - ingen skulle välja självmant att må som jag gör. Dessutom är jag väldigt lätt att uppfatta som väldigt väldigt frisk, för jag är allt som oftast glad, positiv och verbalt sinnad vilket gör att jag kan uttrycka väldigt väl exakt hur jag mår. Detta är inte en bra sak; ju mer du klarsynt kan förklara hur dåligt du mår, ju mer suspekt verkar det vara. En ångestfylld person ska ju sitta i otvättade kläder och gunga i ett hörn.
Nej, sanningen är en helt annan. Sanningen är att det finns lika många ansikten på ångest som det finns människor som lider av den. Vissa hanterar det med extrem renlighet, andra med fobier, vissa är så kaosartade inombords att de ser lika kaosartade ut på ytan och därför har sämre hygien och rörigt omkring sig men att jämföra ångest med ens funktionalitet och yttre uppenbarelse är en ytterst osäker mätning. Använd aldrig den.
Ofta kan man också bli bemött på liknande sätt från de som har kämpat med psykisk ohälsa och kommit loss från det. Givetvis gläder det mig att folk gör detta, att det finns de som kan ta sig ur detta, men att döma andra efter sig själv är ju att förutsätta att vi alla har samma problem och dessutom kan hantera dem likadant. Den idén kan vi skrota här och nu tycker jag. Själv brukar jag extremt aktsamt ge råd till andra som har psykisk ohälsa bara för att något funkat för mig, frågar de mig om råd brukar jag dessutom lägga till att det funkade för mig, men det behöver det ju inte göra för alla andra. Detta för att något jag också lärt mig är att om jag får råd som funkat för någon annan och inte funkar för mig känner jag mig ännu mer värdelös och det är ännu mer kontraproduktivt i kampen mot de destruktiva krafterna i min psykiska ohälsa.
Med det där skrivna ovan vill jag visa lite grann på hur folk fortfarande ser på psykisk ohälsa. Vilka attityder finns och hur nedslående det är för de/oss med psykiska funktionshinder. Ta oss på allvar. Ge oss cred att vi faktiskt försöker, att vi inte är lata och VILL få allt serverat och glida genom livet som en inoljad ål på rutchkana. Det ligger så otroligt mycket kamp bakom så väldigt mycket vi behöver göra. Varje dag.
Till detta kommer då att jag är högkänslig, HSP. Eller det är ju också en del av mig och en av orsakerna att jag har så svårt att låta saker bara rinna förbi. Det är lätt att man känner sig annorlunda då man är känsligt lagd som HSP. Man reagerar kanske annorlunda på saker, man lägger märke till saker som går andra förbi, man påverkas kanske mer av känslor, både ens egna och av hur personer i omgivningen känner och mår. Ens känsliga personlighet gör att man tänker och reflekterar över saker på ett annat sätt. Man kommer fram till saker som personer utan HSP aldrig skulle ha tänkt på själv eller kanske inte ens förstår fast man försöker förklara. Vissa saker kanske man inte ens kan förklara, vilket lätt skapar en känsla av utanförskap och isolation. Känslan av att vara missförstådd kan återkomma ofta och kan också bidra till att man känner sig ensam ifall man inte har närstående som man känner verkligen ser en eller tar det man berättar på allvar.
Högkänsliga individer har ett känsligare nervsystem än "normalkänsliga" och tar in intryck från omgivningen i mycket högre grad. Ungefär som att gå runt i ösregn utan regnkappa. Medan regnet bara rinner av de andra på gatan, blir du som högkänslig, genom dina absorberande kläder alldeles genomblöt. Av denna anledning är det viktigt för den högkänslige att få den återhämtning och vila han behöver. För att återgå till liknelsen så måste den högkänsliga få tillfälle att komma hem och byta till torra kläder och kanske ta ett varm bad. Fortsätter han som ingenting kommer han att bli nedkyld och sjuk.
Vet man inte om orsaken till alla ovanstående känslor och tankar så kan man som sagt uppleva sig själv som en annorlunda och märklig person, känna frustration över att inte veta hur man ska tackla sin tillvaro som uppenbarligen känns för mycket för en många gånger, eller mer eller mindre konstant. Man undrar kanske vad det är för fel, "varför klarar alla andra av allting som jag själv upplever som så otroligt påfrestande och utmattande!?" Man tar kanske allting personligt och tror att det är en själv som är felet som måste lösas på ett eller annat sätt.
Men det är ju faktiskt inte en själv det är fel på. Att ha HSP är en gåva - känslomässigt och kreativt. När man inser detta och ser att det finns andra som upplever likande svårigheter och samtidigt även liknande fördelar och förmågor, och man sakta inser att man kan anpassa sin tillvaro efter en själv istället för tvärtom... Att sakta lära sig att bemästrat möjligheterna till att förändra, och då förändra tillvaron till sin egen fördel. Att lära sig hur man ska göra för att leva i en balans med denna känslighet. Men hur kommer man dit? Hur ska man göra för att bemästra tillvaron?
Det är en lång och krokig väg tillbaka i en blödande värld full med fällor. Det var en sådan som ledde mig till dagsläget - läs get out alive. Världen blöder - och det gör ont i mig av bara h-e. Att det försöker vinnas politiska poänger på detta och att se all den här pajkastningen från människor som egentligen inte står så långt ifrån varandra i den här frågan. Det ÄR en komplex fråga och det finns inga lätta svar. Men bara det här att ingen tycks kunna rannsaka sig själv eller göra minsta ansats att förstå den andra gjorde att tankarna inte kunde sluta snurra runt runt runt i skallen. Jag höll på att braka - bokstavligen - käpprätt åt skogen.
Noggrant avvägande och samtal med den närmsta i mitt liv ledde fram till beslutet att skriva av mig. Ett inlägg - it hurts - så fullt av känslor om dagens samhällsklimat. Lättnaden att ha skrivit detta var - ja, jag kan inte beskriva den. Att bara få ur sig allt detta...
Som om lilla jag skulle kunna förändra samhället så där? Nej, och det tror jag inte heller - och har aldrig trott. Möjligtvis att jag faktiskt kan få några att tänka till lite mer. Gott så.
Men! min egen hälsa är viktigast. Att ta hand om mig själv. Att inte hamna i detta känslokaos med känslor som blir mig så övermäktiga. Så internetförbud en vecka blev typ order från psyk...
...and Narnia it is.
Visst jag får gå in på internetbanken, jag får lyssna på musik (dutuben), kolla sport, leta recept (att inte följa) och jag kan skriva blogg som nu. Att skriva det som finns inom mig och det jag upplever. Att skriva betyder ju inte att jag behöver publicera...
För sociala medier och nyheter har sina stora stora fördelar. Men att bara få de lätta och roliga händelserna? Det är i stort sett en omöjlighet. Och för mig som har nog med att bara bemästra mig själv - att då utsätta mig för sådant som kastar runt känslorna totalt. Jag blir fast i känslosåsen...
Lilla My i Tove Janssons böcker om Mumindalen brukar säga att det är tur att familjen Mumin har henne eftersom det annars skulle bli det rena rama känslosåsen av alltihopa. Familjen Mumin, kända för att röra till det mesta som går att röra till genom att agera känslomässigt på alla situationer i förhållande till sin omvärld. Parallellen är att min behandlare är Lilla My (vill nog inte veta vad behandlaren tycker om den benämningen). Så ja - utan något större mankemang så köpte jag ordern från psyk. Det ni...
Hur det har gått då? Jo då - mycket mycket bra. Såg säkert lite märkligt ut i affären när man står och stirrar in i läskkylen och sen på apoteksvarorna i mataffären för att inte se på tidningarna. Har i efterhand fått reda på att det nog var tur det - för hur jag skulle ha hanterat vissa tidningars förstasidor det vete f-n. Behöver inte se dessa bilder för att känna för mycket för att vilja hjälpa alla. Hur tror ni små barn reagerar på dessa bilder? Att sätta dessa bilder på första sidan i pappersvarianten mitt i ögonhöjd för små barn - %&¤?;*^#%¤&%¤#¤%...
Visst har det varit jobbigt det här med att inte ha någon vetskap om vad som händer i världen. Så nyhetskanalerna har jag saknat. Möjligtvis liiiite uttråkad av detta - med betoning på lite <host> <host> <harkel> För visst är det helt normalt att måla håret klockan fyra på morgonen...
Twitter - skönt att slippa undan pajkastandet. Men jag har saknat Twitter. Jag har saknat att vara tramsmaja med folk. Mest har jag saknat mitt Twitters allra allra sötaste och hans #gräddfil Och jag har saknat att inte få häva ur mig det där vardagsmuttrandet som dyker upp när förtret kommer. Så en liten samling av muttrandet som aldrig blev några tweets. Enjoy...
- På väg att ta en Metro innan busstur - kommer på mig själv: "inga nyheter". Ska till att twittra detta men minns: "inget internet". Och jag kan inte twittra detta heller...
- September vattenstormade in... #totaltjävlameningslöst
- Snälla busschauffören - gaspedalen sitter inte till vänster...
- Nitiska personer i apelsinfabriken som LIMMAR fast skalet... #avgå
- Ny hissar ska in i huset. Förutom säkrare, snabbare, mindre elförbrukning etc så ska vi också "mer attraktiva hissar". Ofta folk väljer trappor framför hiss på grund av att hissen är oattraktiv...
Samhälleliga ting som dök upp INNAN mitt internetförbud. Ja dessa tre grejer är dessutom skrivna innan förbudet...
Först huvudet på spiken...
Det är en sak med det hela. Och tittar vi på barnteve i sig - där sympatiserar en betydande andel av alla journalister med Miljöpartiet. Någon som inte tror att detta påverkar vad de förmedlar till våra barn i Bolibompa?
Nummer två... (@richardherrey, instagram) "Jag stämmer Martin Aagård och Aftonbladet för förtal. Känns oerhört trist men kändes inte som det fanns någon annan väg. Min uppfattning är att jag av en aftonbladetjournalist totalt grundlöst och oprovocerat blivit utpekad som rasist på sociala medier. Detta i syfte att rikta missaktning mot mig. Jag tar inte vad som helst från media även om jag upplevt mycket i mina dar. Journalisten eller Aftonbladet har vare sig tagit avstånd från uttalanden eller bett om ursäkt. Detta är en ren principfråga om min heder. Att som offentlig person bli utpekad som klandervärd och som en person som gör skillnad på människors värde pga ursprung eller hudfärg är mer än jag kan acceptera och så långt ifrån allt jag står för, och alltid stått för. Alla som känner till lagstiftning förstår att detta inte handlar om pengar. Det är tyvärr billigt att förtala andra i Sverige. Det är ren princip. Ska en journalist få säga vad som helst utan konsekvens? Ska man som person behöva acceptera rent förtal och ärekränkning? Mitt svar är otvetydigt -Nej."
Riktigt bra beslut av Richard, för detta att kalla folk för rasist (och andra epitet) hur som helst måste bara få ett slut.
(Metro 20150831)
Hoppas verkligen att det leder någon vart. Yttrandefriheten ÄR helig - men individer måste ha skydd från förtal. Den som kallar någon rasist bör ha bra belägg!
Vad som är upplevt och vad som är sanning är inte alltid helt överensstämmande. Sociala media...
...kan mycket väl liknas vid bilden ovan. Och det är viktigt att ha i åtanke. Särskilt som vi kommer till den tredje saken. Något riktigt riktigt skruvat hände i svensk massmedial offentlighet. En skribent som kallar sig Julia Caesar ägnar mycket tid och kraft att under pseudonym kritisera svensk invandringspolitik. Hon är mycket känslosam och har ibland gått väldigt långt(?) i sina texter. Jag tänker inte uttala mig om hennes texter - upp till var och en att bedöma.
Julia Caesar får en trogen publik, och är därmed ett viktigt exempel på den parallella offentlighet som har växt fram. Att detta vill granskas av media ska vi inte ses som något konstigt. Agendan för den här granskningen vill jag inte spekulera i och jag vet inte vad som är sant. Jag försöker - så gott jag kan - ge en hyfsat nyanserad bild. Och jag kan tycka att till exempel Nöjesguiden kunde rendera i en granskning lika gärna...
Att invandringsfrågan är komplex och vi tycker olika. Det sorgliga är att det enda Sverige som land verkar vara eniga i är föraktet för varandras åsikter. I den katastrofala situationen som är - hur hjälper vi bäst? Komplext så det förslår och inga färdiga svar finns. Tove Lifvendahl skrev mycket klokt om denna fråga...
(SvD) ...för jag tycker alltid att man ska ha i huvudet att det faktiskt är människor och människoliv det är fråga om. De cyniska flyktingsmugglarna måste bekämpas mycket mera kraftigt. De tjänar grova pengar på att transportera migranter i livsfarliga farkoster. Frågan är inte OM vi ska hjälpa - frågan måste vara HUR!!!
Att vi måste hjälpa till med konsekvenserna av det som pågår är för mig en självklarhet. Lika självklart är det att vi - resten av världen - måste ta i ordentligt med huvudorsaken till massflykten: alltså IS och det vansinneskrig de för. Bomba skiten! Nä, jag behöver inga praktiska pekpinnar på den uppfordran. Men världen kan inte stilla se på och vi måste hjälpa. "...att hantera pudelns kärna. Den riktigt komplexa frågan. Den som kräver både hjärta och hjärna. Den som kan göra att barnen varken dör här på Europas stränder eller där i den etniska-, religiösa-, kulturella- och klantillhöriga rensningen och i de storskaliga folkmorden i Mellanöstern. Det är att ta ansvar." (Brix Ski Blog)
Det politiska läget ekar från 1992, den här dikten fungerar därför lika bra nu som då.
Till saken: en av mycket erfaren reporter, DN:s Niklas Orrenius, får veta vem Julia Caesar är. Han åker därför hem till henne för att knacka på och fråga om han kan få en intervju. Han gör två försök med ett år emellan tillfällena. Han gör detta på ett sansat och måttfullt vis. Detta enligt honom själv i Dagens Media. Viktigt att ha i åtanke att detta då är Niklas Orrenius beskrivning.
Julia Caesar själv tror att hon är på väg att bli uthängd. Den känslan förstärks alldeles säkert av att frilansjournalisten Annika Hamrud också arbetar med ett reportage på det här temat (slumpen?), och även hon knackar på för att fråga om en intervju. DN har inte bestämt sig för om de ska skriva om vem Julia Caesar är – de vill intervjua henne för att förstå bevekelsegrunderna för hennes anonyma ansträngningar. Detta då enligt de två nämnda journalisterna.
Julia Caesar går till motattack genom att skriva en lång bloggtext, där hon beskriver journalisternas kontaktförsök. Enligt Niklas Orrenius är hennes beskrivning väldigt överdriven. Vilken är sanningen? Svårt att säga - men kanske ligger den mitt i mellan? Men vad jag anser förkastligt är att hon publicerar Niklas Orrenius telefonnummer med resultatet att han utsätts för en hatmobb som kräver byte av telefonnummer och en lång rad andra åtgärder. Direkta mordhot ingår.
Vad mer? Vi får ser en inte obetydlig del av svensk offentlighet omfamna Julia Caesars version av händelseförloppet utan minsta kritisk tanke. Vi ser politiker som kallar Niklas Orrenius för ”människojägare”. Vi ser flera personer uppmana till bojkott av DN. DET kan jag dock finna fog för - finns för övrigt fler medier som borde uppmanas till bojkott av. Men för allt i världen - hota inte. Visa att du är bättre än så. Konkurrera istället, bidra med att skriva. Gör det jobb du anser att de inte klarar att göra. På något sätt - berätta om det som berör. För sanning är - just nu behöver vi fri och oberoende media - nu mer än någonsin. Vi behöver medier som låter olika röster höras och brytas mot varandra som vågar granska och ställa ansvariga till svars.
Fnordspotting har skrivit mycket bra om händelsen med Julia Ceasar (och jag är starkt benägen att hålla med honom): "Personligen finner jag det emellertid mer sannolikt att Orrenius varit ute efter att göra ett fördjupande reportage om debattörer som Julia Ceasar. Ett fördjupande reportage i vilket Julia Ceasars anonymitet respekteras och i vilket hon får berätta om varför hon skriver det hon skriver. Såväl Ceasar som Orrenius kan med andra ord mycket väl haft hederligt uppsåt med sin krönika respektive sin journalistik. Att det trots detta slutade som det slutade säger i så fall mycket om den avgrundsdjupa misstänksamhet som blivit följden av den hätska polariseringen av samhällsklimatet.
(----)
Den som tycker att Niklas Orrenius har fel har givetvis all rätt i världen att kritisera honom. Det är emellertid stor skillnad på kritik och en hatkampanj som inte bara går ut över Orrenius, utan dessutom sannolikt drabbar hans familj. De som ägnar sig åt sådant har ingen som helst rätt att kritisera Orrenius metoder. De har själva sänkt sig till precis samma låga nivå som de anklagar Orrenius för."
Att inte dra folk över en kam, använda en civiliserad ton, att inte låta sina primala fördom få flöda är inte politisk korrekt, det är vuxet. Vari sanningen än ligger! Så många som direkt och helt okritiskt hoppar på drevtågen. Det är riktigt läskigt det här när alla springer åt samma håll. Och folk undrar hur några av världens värsta ledare kunnat få så många med sig...
Vill tillägga att även om jag förstår att intresset för ta reda på mer om denna Julia Ceasar så det här med snokande hembesök hos denna pseudoneymskribent som sagt klart och tydligt nej - och detta två gånger dessutom - inte känns direkt bra. Det skaver - det skaver som tusan. Men det är förkastligt att trakassera journalisten efteråt. För att citera @sadeilan: "Logik, lektion 1a. Ställningstagande för pseudonymskribentens rätt till hemfrid och anonymitet betyder inte att man gillar allt hon skriver. Logik, lektion 1b. Ställningstagande för journalistens rätt att slippa trakasserier och hot betyder inte att man måste gilla det han gjorde. För kom igen, etablerade journalister, sedan när blev det god pressetik att knacka på dörren hos skribent som inte vill ha någon kontakt?"
Även om man tycker någon har skrivit en text eller gjort något som riktigt sticker i ögonen - är personen verkligen hin håle själv? Svaret på det är enligt mig nej! Kritisera texten/det personen har gjort - men låt bli personangrepp. Detta från alla håll. Jag har aldrig förstått behovet av att hänga ut och fokusera på människor bakom åsikter/argument snarare än åsikterna/argumenten i sig. Resonemang blir varken mer eller mindre hållbara för att man ondgör sig över vem som framför dem. Effekten blir snarare polarisering och konsolidering av åsikter, eftersom hat och hot börjar flöda. Pöbelmentaliteten väcks och drev startas inom millisekunder. Allt detta förgjorda hat som uppstår. Jag kan aldrig någonsin finna en ursäkt för det. Hat är inte okej från vilket håll det kommer - att försöka tysta någon så här... Bara NEJ! Räkna till åtta - snälla På åtta sekunder:
"....fantastiskt är det att din hjärna under tiden, alldeles automatiskt, hinner utveckla känslor som empati och förmågan att känna med andra människor. Jag har testat det också, och kollegor har gjort neuropsykologiska mätningar. Det visar sig att det faktiskt tar bara åtta sekunder att sätta sig in i hur någon annan tycker och tänker och mår. På den tiden hinner hjärnan lysa upp i alla möjliga vackra färger på de scannade bilderna och börja förstå varför någon gjorde eller sa något, vad hen förmodligen egentligen menade och vilka konsekvenser det vi skriver eller säger kan få för andra.
Tänk om vi alla räknar till åtta och ger hjärnan de där sekunderna att arbeta innan vi reagerar på allt vi läser och hör och börjar tumma iväg meddelanden på mobilerna och hamra versaler och utropstecken på tangentborden."
Och glöm aldrig aldrig att två fel gör inte ett rätt!!!
Detta skrev jag då INNAN mitt internetförbud. Tillbaka och Niklas Orrenius har gett ett långt svar i DN.
Jag tycker att ni ska läsa den för att få hans egen bild och varför han ville ha kontakt med Julia Ceasar. Men kom ihåg att det är hans bild.
Det som visar sig när jag kollar runt är att situationen har blivit ÄN mer bisarr. Expressen har outat denna Julia Ceasar. Läs Sanna Rayman!!! Jag anser att när en pseudonymskribent som nu hängs ut i massmedia så har en gräns passerats. Inte tu tal om annat. Även om jag tycker att situationen blir märklig att anonyma ska få hänga ut andra människor medan folk som hänger ut i eget namn absolut inte får namnge anonyma. Men jag tycker inte det är Expressens sak att avgöra!
Apropå inflytande så är det dock något jag själv funderat kring. Hur länge är det rimligt att hålla sig anonym? Oavsett vad man tycker om texterna så tycker jag ändå att röja någons anonymitet så här inte är rätt. Och detta gäller vare sig Expressen hängde ut Julia Ceasar på grund av hennes åsikter eller att hon förtalade(?) och hängde ut två journalister med dödshot mot dem som följd. Tydligen ska namnpubliceringen vara internt motiverad - men jag hade hellre sett att man agerat mot henne juridiskt.
Vad jag själv tycker om Julia Ceasars texter - det hade jag inte tänkt att skriva något om för det är egentligen helt ovidkommande. Men jag kan avslöja så pass mycket att det minimala antal texter jag läst från henne inte direkt varit min tekopp - snällt sagt. För det har snarare varit det motsatta. Men som sagt - mina åsikter om hennes texter är i sammanhanget ovidkommande och att jag hellre sett att man bemött henne på ett helt annat sätt. Två fel - tre fel - fyra fel - nej, det kan aldrig göra ett rätt. Att alltid backa de som utsätts!!!
You never be alone...
Anastacia är en mycket trevlig...
Ordlekar och bokstavsdito är alltid roligt. Så backa alfabetet! GP: "För det andra har vi en packe onödiga bokstäver, nämligen c, q, w, x och z. Orden med c kan lämpligen stavas med s (citron) eller k (curry). Orden med q kan stavas med k (quenell). Lax kan stavas laks och zebra blir sebra."
Som smålänning borde jag kanske föreslå att r tas bort??? Visst finns det ord som helt klart skulle kunna få en vettigare stavning. Men men, det finns lärdomar...
How English becomes German ----------------------------------------------- The European Commission has just announced an agreement whereby English will be the official language of the European Union rather than German, which was the other possibility.
As part of the negotiations, the British Government conceded that English spelling had some room for improvement and has accepted a 5- year phase-in plan that would become known as "Euro-English".
In the first year, "s" will replace the soft "c". Sertainly, this will make the sivil servants jump with joy. The hard "c" will be dropped in favour of "k". This should klear up konfusion, and keyboards kan have one less letter. There will be growing publik enthusiasm in the sekond year when the troublesome "ph" will be replaced with "f". This will make words like fotograf 20% shorter.
In the 3rd year, publik akseptanse of the new spelling kan be expekted to reach the stage where more komplikated changes are possible. Governments will enkourage the removal of double letters which have always ben a deterent to akurate speling. Also, al wil agre that the horibl mes of the silent "e" in the languag is disgrasful and it should go away.
By the 4th yer people wil be reseptiv to steps such as replasing "th" with "z" and "w" with "v".
During ze fifz yer, ze unesesary "o" kan be dropd from vords kontaining "ou" and after ziz fifz yer, ve vil hav a reil sensibl riten styl. Zer vil be no mor trubl or difikultis and evrivun vil find it ezi tu understand ech oza. Ze drem of a united urop vil finali kum tru.
Und efter ze fifz yer, ve vil al be speking German like zey vunted in ze forst plas.
If zis mad you smil, pleas pas on to oza pepl. -------------------------------------------------------------- (Luminus) ...rysningar...
Ja, ja... Får i alla fall ge herrn som vill leka "plocke pinn" i alfabetet att det inte är särskilt PK-ish att vilja ta bort Q... Dessutom stackars Q i bondfilmerna - tala om att de får sin John Doe där...
Som mattelärare blir ju matteboken med titeln x y z tämligen tallös...
Skojigare då med bokstavslek de lux à la @FlyingMartin: "Xöna saker som xöxärnor och cärblomster, förcänar xälvklart bättre stavningsregler." OCH "Xu xöna xukxöterskor, xötte xuttioxu, xöxuka xömän på xeppet Xanghai. Tack :) förcusande!"
Visst förändringar är bra och kan tillföra mycket. Men det som redan fungerar bör vi vara aktsamma om. Att bevara...
Tillsammans kan vi se till att bevara det som är bra. Tillsammans kan vi föra världen. Tillsammans är Strength of the world...
Oemtotståeligt...
Life is a rollercoaster - fort går det nerför varje gång och märkliga krängningar. Sen är det till att sega lååångsamt upp igen. Life...
Why can some people run on little sleep and get so much done? - Maybe I am "the sleepless elite"?
5 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS