FRÖKEN MISSNÖJD

...for me - för att få det här ur mig. För det gnager i mig. Det - det är att jag har märkt att det är många nu när någon säger sin åsikt som i våra ögon kan verka spritt språngande galet börjar raljera om psykisk ohälsa och att svenska psykvården har misslyckats. Hade det varit enstaka uttalande så hade jag inte brytt mig, men jag ser det flera gånger dagligen numera.

Det är från den stereotypa bilden: "Många blir väldigt utåtagerande och beter sig på ett sätt som påminner om psykisk sjukdom hos vuxna: överdrifter i det egna utseendet och sättet att vara, allmän skrikighet och bristande känsla för proportioner." och hela skalan från det till att här släpptes vi ut från psyk för tidigt. Att raljera på detta sätt anser jag bidrar till en syn att personer med psykisk ohälsa är personer som ligger och ulkar på golvet iförd tvångströja. Vilket INTE är fallet! Att använda psykiska diagnoser som skällsord kan lätt bidra till att människor inte vågar söka hjälp och chansen att få ner antalen självmord minskar därmed betydligt.

Något som också är det här hobbypsykologiandet - att ställa psykiska diagnoser på andra, spekulera i andras psyke. Förklara för dem att ”att du har ångest nu för att din mamma var borta mycket när du var liten”. Jo, jag har sett flera sådan fall. Plötsligt är alla experter. Vi lever i nån slags tid när folk älskar att förklara för andra varför de mår som de mår, gör som de gör. Visst - bra att man försöker normaliser psykisk ohälsa i det vardagliga samtalet, men bara för det behöver vi väl inte en hel typ folkrörelse av hobbypsykologer? För om alla är "experter" då kan ju inte psykisk ohälsa vara så problematiskt. Så ja - jag anser att hobbypsykologiandet är kontraproduktivt.

Stötta - ja, försök förstå - ja. Ska man prata om ångest, psykisk ohälsa i stort så är mina (lekmanna)-tips att först och främst utgå från att man sällan har hela bilden. Att det ofta är ganska komplext. Att någon med en till synes jättebra uppväxt i bagaget ändå kan må dåligt, eller vice versa. Att ångestproblem, fobier, självdestruktivitet kan bryta ut senare i livet. Det kan komma i tonåren, eller när man är 25 och går in i sin första samborelation. Det behöver inte alls ha med något ens föräldrar gjorde eller inte gjorde för femton-tjugo år sen.

Det är ju så många faktorer, orsaker bakom psykiska problem. Varenda gång någon gjort något för de flesta andra obegripligt så vill alla förstå och folk chockas för han/hon var ju så trevlig. Anser att samhällets syn på psykisk ohälsa är hopplöst enfaldig. Likaså samhällets syn på det här med medicinering.

En del människor som har någon psykisk sjukdom behöver inte äta mediciner för det. Andra behöver äta det ett tag, och en annan del behöver äta sina mediciner livet ut. Jag vet själv inte vilken grupp jag hamnar i. Eller kommer att hamna i. Vad jag vet just nu, är att jag behöver äta mina.  i framtiden kanske det går att minska dosen. Kanske till och med sluta äta dom helt. Men vad jag vet NU är att dom fungerar och att dom får mig att må bra. Dom räddade mitt liv, faktiskt. Och bara det faktumet gör mig ibland livrädd samtidigt som det ger mig en sån enorm lättnad och livslust. Jag fungerar idag - så bra som det går, när man lever med de problem jag har och en högintensiv personlighet. Och att det ser ut såhär kanske inte spelar så stor roll egentligen. Så länge jag kan fungera och kan leva. Kanske till och med tycker om att leva.

Suicide Zero



Rekommenderar att lyssna på avsnitt av podden sinnessjukt - en podcast om psykisk ohälsa. I podden pratar där det pratas om depression, ångest, social fobi, panikångest och andra former av psykiska problem.

Det finns fortfarande en hel del som betraktar psykisk ohälsa som självförvållat och en icke-sjukdom. Alltför många som tror att det bara är "positiva tankar och ryck upp dig" så blir det bra igen. Felaktiga bilder och stigma kring psykisk ohälsa måste bort och brytas så att inte vi som samhälle sätter stopp för att människor vågar be om hjälp. När du beslutar dig för att berätta för någon om din kamp med psykiska ohälsa samt acceptera hjälp, visar du styrka och mod många saknar. Många med psykisk ohälsa gömmer sig bak en mask av "jag mår bra", det har inget med att vara "falsk" att göra - det är ett sätt att överleva!

Jag får på allvar ganska ofta höra att det är svårt att tro att jag har de problem som jag har, eftersom jag verkar ”glad och rolig”. Tja, ganska så många komiker som det framkommit haft grava depressioner. Nej, jag jämför mig inte med dessa komiker - min poäng är att ingen människa är si eller så, punkt och amen. Ingen är så endimensionell att man antingen är ”glad eller deppig”. Vi är väl alla med om saker i livet som sätter törnar i våra psyken. Som antagligen trillar bort och läker, eller som läggs på hög inom oss och växer till depression, panikångest eller liknande.

Så jag vill be er att vara försiktiga med att stämpla någon som anknytningsstörd, folkskygg, bokstavsperson, autistisk eller vad det nu kan vara utan att ha hela bilden. Det är väl mycket bättre att fråga, på ett respektfullt nyfiket sätt om man är intresserad? Mitt psykisk mående är inte hela jag. Hela jag är mer än min psykiska ohälsa. Min psykiska ohälsa är en bit i ett stort själsligt pussel. 

Hur jag ibland kan uppleva situationer: Jag kan höra vad du säger, det är bara det att orden inte alltid når fram. Inom mig finns så mycket annat, så många känslor, så många tankar. Det blir därför svårt för mig när du pratar med mig. Jag får svårt att fokusera på just dina ord. Det är inte med illvilja eller av lathet - jag är helt enkelt inte kapabel till att uppfatta alla sortes intryck på en och samma gång. Står jag till exempel och räknar kaffemått så måste jag fokusera på det - blir jag distraherad så kommer även andra störningsmoment in och jag tappar räkningen. Ja, jag - som har en automatisk mattehjärna. Så snälla vänta ut mig - jag vill ju lyssna - men det är svårt om den yttre stimulansen är för stor. 

Jag försöker varva ner, det är bara det att energin inom mig spelar ett spel. Det bubblar överallt, överallt. Och jag dras med automatiskt. Att försöka stanna upp är en kamp, för det betyder att jag måste koppla bort en del av mig, en del av min person. Jag kan lova att allt det som far runt i mig och gör att det verkar som om jag har någon form av rastlös energi är minst lika jobbig för mig.

Jag vill inte röra till saker och ting det är bara det att jag ibland inte har någon kontroll på situationen. Men i mitt huvud är det ibland minst sagt tumultartat vilket leder till att jag ibland, tyvärr, tar fel beslut vid fel tillfällen. Jag gör mitt bästa för att göra rätt, men jag vill att du ska veta att det är mänskligt att fela, och jag felar nog lite mer än andra. Står du inte ut med det så visa tydligt att jag har gjort fel, men håll en god ton. Skriker du åt mig brusar jag lätt upp och skriker tillbaka. Om du är lugn så når du mig lättare.

Jag försöker hålla ordning, det är bara det att kaoset som jag alltid bär med mig speglar sig på utsidan. För att ibland bara fixa saker så har jag blivit en överdängare på att strukturera och planera - ja in absurdum. Vilket gör att när planerna inte funkar så slutar allt som oftast med ännu mer kaos.

Jag vill tänka efter före, sluta agera på impuls. Det är bara det att mina impulser är så starka, som en oemotståndlig drog. Jag försöker stå emot, tro mig. Jag försöker stå emot varje dag. Ibland lyckas jag faktiskt, men ibland faller jag totalt. Jag behöver då inte höra att jag är dålig, jag vet att jag gjort fel. Jag har redan svikit mig själv ännu en gång. Jag behöver bara få höra ditt stöd och dina ord om att jag är värdefull ändå. Står du inte ut med mina impulser kanske du kan lära dig att se mina tidiga varningstecken. På så sätt kan du hjälpa mig när jag själv inte klarar av det.

Jag är inte alltid lätt att ha och göra med, ibland är jag fullkomligt omöjlig. Jag är den jag är och för mig att lära mig att hantera de sidor som inte direkt är min fördel. Men jag tycker absolut inte att jag är värdelös - för även om jag inte mår bra - så är jag faktiskt bra. Jag är kreaktiv, rolig och faktiskt intelligent. Om du väljer att skratta med mig istället för att skämmas åt mig så kan jag lova dig att du kommer att få tillbaka den energi som krävs för att umgås med mig.

Syftet med bilden är inte pga. av att jag är "uppmärksamhetssökande" eller ute efter "medlidande". Jag gör det för att helt enkelt bara visa att det finns. Överallt. I alla hem, hos alla slags individer. Och att det inte är något att skämmas över. Jag tänker fortsätta att prata om det, att problematisera psykisk ohälsa och att det INTE tas på allvar i det här skeva samhället idag. Jag tänker vara "jobbig". Vara som en nagel i ögat på vården som det känns som vägrar hjälpa de omkring mig med dom osynliga sjukdomarna vi lever med. Jag har bra vård. Är det att jag har haft tur? Det ska inte handla om tur och jag tänker vara just den där, som bara pratar om det, delar bilder och inlägg kring ämnet och bara vara sådär jävla jobbigt jobbig. Och jag tycker ni ska vara det med! 

Vi bryter där - och tar något helt annat.
Enjoy the reading...

------------------------------------------

1.

Hennes huvud kastades framåt vid inbromsningen, eller åtminstone kändes det så i det halvslumrande vegetativa tillstånd hon glidit ner i under den långa etappen med bara granskog på båda sidor av vägen. Barnen hade sedan länge resignerat från otålighet och "är vi framme snart?", viftat med den vita flaggan inför den vindlande vägen och vyssats av skärmar och lurar. Husvagnens tyngd kombinerad med nyservade bromsar gjorde att inbromsningen blev lite tvärare än beräknat, och det var fysikens enkla lagar om massans tröghet som nu fick henne att vakna till liv igen.

Hon gäspade och funderade över hur länge hon sovit. Hjärnan hade inte riktigt startat om, och det tog några sekunder innan hon reagerade över bokstavskombinationen på den blåvita rektangel som just svischat förbi hennes högra axel. Lycksele? Vänta nu. Stod det verkligen Lycksele på skylten, och är det inte en pil som pekar inåt höger med texten "Djurpark" här framme? Hon satte sig upp och kände att munnen gapade utan att det kom så mycket som en enda stavelse från den.

Naturvetenskapslärare som hon var så låg geografi-kunskaperna lite mer gömda än matten och fysiken, men de var tillräckligt bra för att veta att Lycksele inte låg på vägen mellan Trollhättan och Östersund. Hon vände sig mot mannen som körde ekipaget, mannen i hennes liv sedan 17 år tillbaka, och kunde direkt på hans plågade min förstå att det inte var lönt att kommentera vidare. Någonstans hade någonting gått snett. Hon sneglade mot GPS:en och lärde sig något nytt om Sverige; det finns ett Östersund 28 kilometer norr om Lycksele, vilket även råkar vara 33 mil norr om det Östersund där deras vänner bor.

– Jag har hört att det finns en fin camping i Lycksele! sa hon lakoniskt under tiden som hon studerade den lilla staden genom sidorutan. Du skulle ha låtit mig köra så hade vi aldrig hamnat här tänkte hon, inte helt utan skadeglädje efter deras tidigare lilla argumentation om könsroller och vem som skulle sitta i förarsätet.

2.

Den nästan nya Cabbyn stod parkerad på Ugglevägen plats 3, från förtältet kunde man se ner över Umeåälvens breda flöde, och inne i sängen låg hon och funderade över hur hon hamnat här. Det var inte så mycket Lycksele i sig som rörde sig mellan synapserna, snarare var 33 mils felkörning ett välkommet avbrott i slentrianen och de äktenskapliga rutinerna. Klockan var över midnatt, och även de irriterande högljudda nordnorska lintottarna som lämnats vind för våg i lekparken hade nu hittat hem till respektive sovplatser. Alla i familjen sov som vanligt, och om hon inte haft sina snäckor inpluggade så hade hon hört deras tunga andetag och snusande små snarkningar. Istället blev det Melissa Horns känslosamma stämma som ganska passande fick ackompanjera hennes mörka tankar.

Det här är mitt liv
det här är mitt jobb
det här är min tid
och mina val som jag har valt dom

- Har jag gjort mina val, eller är det valen som gjort mig? tänkte hon. Att välja att åka till Östersund men hamna i Lycksele, var det bara en metafor för hennes liv? Vilket avtryck har jag gjort här på jorden, vem kommer att minnas mig och för vad? Och hur mådde jag under tiden? Är allt förutbestämt, eller har jag ett val?

Det var inte första gången, och heller inte den sista som hon hamnat i djupa funderingar kring existentiella frågor. Att ständigt vara i rörelse, att alltid ha kontroll över både sin kropp och sitt liv, att aldrig stanna upp och låta tankarna hinna ikapp. Det var hennes strategi och den hade tjänat henne väl. Hon hade förvisso pratat med sina närmsta vänner om sina tankar, men då hade det varit lite överslätande och i generella ordalag. Aldrig att hon skulle visa den svaghet som hennes innersta tankar utgjorde för någon, i den form som de kom till henne. Hellre drog hon ett extra varv med silvertejp runt den svarta låda som hon tänkte sig utgjorde själva kärnan av hennes varande.

3.

Det är märkligt med norra Norrland för en som aldrig varit på den breddgraden, hur magiskt nattljuset är när solgudinnan lagt sig att sova precis under horisonten. Eller sömn förresten, den här årstiden rör det sig om två och en halv timmes middagsrast innan hon ska upp till jobbet igen. Och det är märkligt hur ljuset också kan påverka både kroppen och själen, när man ligger i en husvagn mitt i natten och inte kan släcka ner sig själv som man annars brukar kunna.

Hon som var 37 år och låg i husvagnen tillsammans med en familj och Melissa Horn, kände hur vagnen liksom sakta krympte ihop runt henne, och visste instinktivt att hon måste ut. Den ljusa natten talade till henne, bad henne om sällskap. Om det inte varit för att hon nu bodde på Ugglevägen och att sannolikheten för att det slumpmässigt kunde hända kändes obefintlig, så kunde hon ha svurit på att hon hörde en uggla hoa någonstans i närheten. Hon tog på sig sin tunna röda fleecejacka för att skydda sig mot både nattkyla och myggor, och smög sakta och väldigt försiktigt ut i förtältet.

Trots att det var strax efter midsommar så var campingen inte alls fullbokad. Här och där fanns tomma gräsplätter, ganska stora till och med. Hon hade gjort en förströdd notis om det när hon fortfarande i ett smärre chocktillstånd hjälpt till att manövrera husvagnen på plats, att det var väl tilltagna platser snarare begränsades av höga tallar som var utspridda här och där än av minimiavståndet till nästa vagn.

Hon skulle just dra på sig sina rosa Nike när hon bestämde sig för att återigen följa sin inre röst och istället gå barfota. Jag är ett barfotabarn, tänkte hon. Ett maskrosbarn som alltid överlevt genom att följa den där rösten. Nu ber den mig att känna hur det daggfuktiga gräset känns mellan tårna i midnattsljusets sken, att gå och sätta mig i grässlänten och titta ut över vattnet och vågornas vindlingar. Hennes fötter hade redan börjat röra sig innan hon leende upptäckte att hon redan var på väg, nånstans.

4.

Vem är han som sitter där, på den plats dit mina fötter hade tänkt ta mig? Varför är han också barfota, i vilken husvagn har han glömt sina skor och sin familj?

Hon stannar upp, ljudlöst. Hon blir stående där en bra stund, ett stenkast ifrån mannen som ser både lugn och lite vilsen ut på samma gång. Hon har svårt att förklara det för sig själv, den där känslan som kommer från ingenstans och väller fram igenom magen och strömmar ut genom känsloomloppet. Sakta och stillsamt så slits hon mellan rationaliteten och den helt ologiska känslan av samhörighet. Han är nog i hennes ålder, eller kanske lite äldre, ser hon när han vänder sig emot henne.

Han är lite svårdefinierad men har ett djup i blicken, ett löfte om att allt kommer att bli bra. Hon vet instinktivt att det stämmer, eftersom hon har lärt sig den hårda vägen att bedöma den eventuella pålitligheten hos människor och då framför allt män. Ovan och oförberedd på det är hon dock, då hennes mur brukar vara ogenomtränglig med Rationaliteten och Moralen som omutliga väktare. Hon står med armarna i kors och ser kanske lite frusen ut, han sitter ner med armarna runt sina knän. Båda två undrar i sitt inre hur det kan komma sig att de är där tillsammans i just den här stunden, men ingen av dem ifrågasätter den andres motiv eller intentioner.

Han sitter där, och hon står där. Länge. Det blåser en lätt bris från vattnet, ibland surrar en mygga förbi, och ugglan som hoade förut gör sig påmind då och då som för att påminna om att tiden inte står stilla. Han sitter ju trots allt på den plats dit hennes fötter hade tänkt föra henne, och innan solen gått upp så har de nått sitt mål och hon sitter där nära honom.

5.

När hans hand hade letat rätt på hennes där de i tystnad satt och spanade ut över den lätta dimman på vattnet, så hade det känts som en pusselbit som hon aldrig visste saknats. Det var som om ett lugn spred sig inuti henne, där och då, och inte kunde hon veta men hon var helt säker på att han kände likadant. En mås flög över dem, landade på stranden och tog ingen notis om paret som inte var något par utan som bara var vad de var.

Hon behövde komma ännu närmare, och han behövde få vila sina armar runt någon. Hon satte sig mellan hans ben och lutade sig tillbaka, hon böjde huvudet så att hennes kind kunde känna skrapet av hans dagsgamla skäggstubb. Han var varm, det var som om han var opåverkad av nattkölden. Hon kröp djupare upp i hans famn, det var som om deras själar någonstans tog tag i varandra som två kardborreband och vägrade släppa taget. Valensbindningar mellan två atomer i var sin ände av periodiska systemet, eller var det kanske magnetism? Hon visste inte och hon brydde sig inte.

Hennes fint flätade mörka hår låg tryckt mot hans axel, hans armar var som en björns famn som hon hade krupit in i. När han la sig ner i slänten så var hon följsam och nära hela tiden, när solen klockan 02.33 sakta började vakna och värma så lät hon sina läppar försiktigt möta hans. Hon skulle inte ha gjort det om det inte var för att hon var tvungen att få veta att han inte var en illusion, en hägring som skulle upplösas av solens strålar. När hon gjort den första gången så kom hon på sig själv med att tänka att det kvittar om det är en illusion eller inte så länge det känns så här. Andra gången hade hon slutat tänka.

6.

En stund till låg de kvar där tillsammans med sina inre demoner detroniserade, under tiden som sommarfåglarna började vakna och sjunga sånger för morgonen fastän det var natt. Det var en vacker natt, och det skulle bli en vacker dag. Kanske skulle saker och ting återgå till det normala. Kanske hade det som hänt inte hänt för alla andra än de två som satt där i slänten på vägen mot stranden som övertogs av vatten, kanske skulle alla andra vakna som vanligt snart och vilja äta frukost och bada och lösa korsord och dricka kaffe.

Livet. Det där som fortgår under tiden som vi blir äldre, tänkte hon. När hennes fötter ville gå hem igen så följde hon med. Motvilligt i början och hon vände sig om flera gånger som för att bromsa upp och försöka sakta ner, men fogligt efter en stund och den sista biten tillbaka till husvagnen till och med välvilligt. Det som hände var bara en illusion, påminde hon sig. Om ett träd faller i skogen och ingen hör det, har det då gjort ett ljud? Så tänkte hon, och tankarna trängdes med andra om både Pavlovs hundar och Schrödingers katter när hon smög in och lade sig där ingen märkt att hon varit borta.

Minnet av illusionen skulle komma att finnas kvar även nästa morgon, och varje morgon därefter. Med tiden skulle hon många gånger fråga sig själv vad som hade hänt ifall hon tagit hans hand och bara gått iväg rakt in i gryningen, trots att hon visste att svaret alltid skulle vara en skugga omöjlig att fånga.

----------------------------------------------------

When you can't sleep at night...

November är mest en transport till adventstid
En längtan att snart ge sig hän sakramentspeed
Att byta det gråa mot stakar och stjärnor
Och prova ut linnen till gossar och tärnor
Vi vill gärna trygga decemberrutiner
När jorden ses snurra för lösa boliner

Nu vida sprids info om Sveriges förfall kring
På bruna små flygblad med urkundsförfalskning
Tre månader ges oavkortat till pappa
Hur slår det mot löner som redan är knappa?
Vill KDU stärka parti med kampanjen
”Köp DÖ-firarflaskan, fast utan champagnen”?
Blir framtida namnbyte nu det centrala
När folket ska lockas till Jans Liberala?
Vår ledares ord är rätt provokativa
När förgångsministrar han kallar naiva
I dopingskandalträsk ses ryssarna wada
Hur många berörs, en hel idrottsarmada?
Den smaklösa Kringlan med bismaker beska
Har nog bränt sin knegdeg med hoten groteska
Var dåligt parti färska örter den källan
Som gav Göteborgsmaten smak av shigellan?
Vaccin eller inte? Behöver du ens, va?
Säg, blir det så farligt med årets influensa?
Bejublad blev bollkung som tog oss till EM
Men nog krävs ett lag för att spelet ta helt hem?
Hotellkungen välkomnar innanför gränsen
Hur blir det med plats på monarkresidensen?
På Twitter förändrades snabbt favvo-normer
När stjärnan blev ersatt av hjärtliga former
Se, så mycket bättre kan kärleken smycka
En handling än hatet, i landet av lycka

Nu mörkare tider för årstid och samtid
Hur påverkas hoppet för allas vår framtid?
En ofattbar grymhet helt utan besinning
Men ondska och våld ger på sikt ingen vinning
Så tänd alla ljus, låt nu rösterna höras
Vår frihet och trygghet ska återinföras

...för mina grannar???
...ibland älskar jag verkligen mina grannar...



...som nu... ...grannsämja kämpa liksom...

Nog för att det är kan vara lite knökigt att ta sig förbi i vanliga fall med alla grejer de har där. Men i fredags - ja, fysikens lagar brukar göra att lösa föremål faktiskt flyttar på sig.

Kul med fysik...

Kom över ett intressant blogginlägg - Vad ser du genom fönstret på ditt supersnabba rymdskepp? I rummet som kröks där tiden blir relativ. Att ju snabbare du tar dig fram - desto mindre ser du. Att relativitetsteorin gör att ju högre hastighet - att avstånden blir hoptryckta för den som rör sig fort. Fast att man inte upplever det när man är mitt i det.

Ju fortare det går - desto mer förvrängt blir det du ser. Att kunna ana lite av blåförskjutningen - att ju närmare stjärnorna man kommer desto mer blå ter de sig. Den omtalade dopplereffekten - när det gäller stjärnor är det dock viktigt att veta att stjärnor har massor av färger som normalt är osynliga för ögat.

Nära ljusets hastighet och man tycker att man borde kunna se stjärnorna svischa förbi. Men det kan man inte då allt är ihoptryckt i framåtriktningen. Och man ser inte en enda stjärna. Och tänk att på jorden - där har tiden gått helt annorlunda. (Som klar sciencegeek kan jag inte låta bli att rekommendera att ni går in och läser hela.)

Men även vi på jorden vet ju att vi upplever det där med tid och hastigheter helt olika. När jag är i Lilla Småland så får saker ta sin lunk - till och med bankomaten tycker att det är väl inte så bråttom om man nu skulle vilja göra det ovanliga att ta ut pengar. Här i Stockholm - som en vän sa: "Enda skillnaden på Stockholms morgonrusning och Monacos Grand prix är att i Stockholm befinner man sig som åskådare mitt på banan. Samt att i Stockholm pågår också Tour de France på samma bana. Samtidigt."

Yey!

Yey???

Geografiregenten...

Regenten var hemma i veckan som gick...

...inget nytt under solen där inte...

Vilket jag då finner är bra saker...

...ändra inte mina rutiner!

Hm... det är ju det jag ska träna på. De tre matvaruaffärerna jag har i min närhet har alla nu gjort kullerbytta i mitt huvud. De har kastat om varorna och därmed hela min mentala planering som ritats upp i huvudet innan jag kliver genom dörren. Exakt hur denna förvirring ska gynna mig eller butiken är oklart. Handlar irriterade kunder mer?

Att det tar längre tid och blir krångligare att handla. Jo, jag kommer vänja mig till slut. Önskar bara den tredje affären var klar med sitt stökande. För aldrig någonsin har jag upplevt en så dåligt organisation vid omorganisation. Men visst, bra träning för mig då...

Obehag inför förändring behöver inte bara gälla konkreta och fysiska ting i vardagen. Att gå in på instagram/twitter efter en uppdatering och inse att man inte hittar inte någonting. För att inte tala om vissa uppdateringar av datorn - ja, det kan få den mest tålmodiga att vilja kasta skrivbordsutensilier. Och tålamod ligger då inte på min topphundralista över saker jag är bra på...

Varje sådana här nyordningar skapar sina egna små stormar. Tänk, fräste en vän irriterat en gång, om biltillverkare gav sig på samma otyg! Man kliver in i bilen på morgonen och då har den ”uppdaterat” och erbjuder glatt en guidad visning av ”din nya bil”. Numera sitter handbromsen här och gasa gör du i ”bilen 2.0” via en knapp här till höger. 

Jag föreställer mig att det finns en korrelation mellan grad av användning och hur starka känslor man investerar i alla dessa förändringar som passerar revy i vår vardag. Ju mer utbyte du har av något, desto jobbigare är det när detta något byter skepnad. Ju mer användning du har för en tjänst eller sak, desto mer upprörd blir du när den kastar om dina vanor och din vardag. 

Jag tror det är därför många blir så upprörda - så till den grad - att man tror att de ska spricka när vissa traditioner ändras: "Föräldrarna till förskolebarnen i Farsta och Fagersjö har i dagarna nåtts av en information om att de inte är välkomna att delta i sina barns luciafirande på förskolan detta år.

Anledningarna till detta är att alla barn inte alltid är trygga hela tiden och att firandet kan leda till besvikelse och stress hos en del barn. Olika föräldrar innebär nämligen att det kan se olika ut för olika barn; en del har föräldrar som inte kan delta i firandet, en del har inte råd med utstyrsel och en del barn får gå hem efter firandet medan andra är kvar på förskolan." (AB)

Här håller jag helt med debattören. För herre jösses i det rosa kuddrummet, aka Absurdistan, bara JA! - låt nära gå och få se sina små lussa. Men glöm inte att linda in barnen i bubbelplast först...

Naturligtvis kom det en svarsreplik som ansåg att nära inte ska vara med på tågen. Det är stressande för barnen och att tåget är för de vuxnas skull. Jag bara yey! De små vill säkert lussa för - *ta da* - ingen alls...

Förvisso kan det som förälder vara lite stressigt med ledighet från jobbet för vara med på alla avslutningsaktiviteter, men känns som det måste få vara ett eget val. Det som irriterar mig här är inte själva det att traditionen ska ändras - utan att man bort för att man tror att vissa barn ska bli ledsna. Rättvisa à la Absurdistan - om inte alla får så ska ingen få. Alla ska ha det lika dåligt.

Jag är ganska säker på att de barn vars föräldrar inte kan komma ändå uppskattar denna ljusfest - ett tillfälle för festlighet - och att få lussa för någon! Dessutom så är det ett bra tillfälle att faktiskt få träna på att stå inför andra människor och prestera. Och detta gör man då tillsammans med andra. Vi vet att det kan vara stor skillnad på hur man lär sig att kunna ta plats och visa sig i ett rum - och nu pratar jag inte om oss introverta. Ett lussetåg tycker jag är ett utmärkt träningstillfälle.

Och så har vi den här:

Den estetiska bakgrunden??? Den kan man raljera mycket över...

Många gick i taket över den här lappen och kände att hela svenskheten nu var hotad. Lite lugn i stormen hade jag önskat där. Samtidigt så önskar jag att de som nu skrev den här lappen hade tänkt över sin formulering lite mer noggrant. För det här att vilja behålla det svenska - tror man att någon ska ta det ifrån en - reagerar många som för att försvara sitt barn. Lätt att det väcker främlingsfientlighet. Själv anser jag att visst - ja, tack till andra kulturer - men att vi även ska behålla de fina vi har i Sverige. Det betyder ju inte att man inte kan ta in andra traditioner också! 

Efter faktakollen av Metro så blev det än mer Absurdistan - ännu mer förvirrat och konstigt: "Barnen skulle inte klä ut sig, utan sitta i en ring och sjunga lite. (----) Kommer någon och vill ha lucia-kläder är det ingen som nekar dem det."

Yupp! då var vi där igen med det roliga att inte lussa för någon. Inlägget har lett till många kommentarer och själv tycker jag att det hela är mycket olyckligt: Jag har stött på en hel del invandrarfamiljer under mina år som lärare - och jag har aldrig hört någon av dem säga att vi inte får ha de här traditionerna, snarare tvärtom - de uppskattar dem nästan mer än andra.

Men den här rädslan att någon ska känna sig kränkt - utan att överhuvudtaget kolla upp det - man är ställföreträdande kränkt by proxy. Så för säkerhetsskull så är det inte mycket vi ska tillåtas. Det gäller ju att vi är toleranta, globala, miljövänliga, icke-rökare, allergifria, etniskt och politiskt korrekta och inte kränker någon. Att kränka någon i Sverige är i dag värre än att kasta en vätebomb i huvudet på dem. Värre än miljöförstöring,  kärnvapenkrig, gruppvåldtäkter, restskatter och koloxidutsläpp. Värre än att Ernst skulle bli arg i tv!

2015 års modeord blev kränkt och det regerar. Dessvärre. Det är viktigt, just nu i att ingen ska ens komma inom en mil i närheten att få ont i alltför ömma lilltånaglar. Alla måste vara exakt lika mycket innanför eller utanför.

Jag har en hel del invandrarvänner  - och de skrattar så att de kiknar när de ser sånt här. Först - sen blir allvarliga, mycket allvarliga. De kommer från länder med starka traditioner, som ingen skulle komma på att ändra. Efter decennier i Sverige ser de svenska traditioner som sina och undrar hur det kommer sig att vi i feghet inte vågar stå upp för, bevara och vara stolta över de traditioner vi har.

Eller så gör man nya i rättvisans tjänst...

(lärarnas tidning)

...det där låter bökigt så det förslår. Men vad vet väl jag? Tycker att man faktiskt kan prata med barnen själva hur de vill ha sitt lussetåg. Men som sagt - vad vet väl jag...

Inväntar nu debatten om att lucia är en kulturell appropiering och att det saknas en diskurs om intersektionalitet och maktanalys. Och vänta bara tills Pelle Svanslös måste spelas av en katt och runt midsommarstång-förlåt snippan-får bara grodor hoppa. Sorry alla katter - jag vet att många av er är djupt kränkta av den stereotyp som karaktärerna i Pelle Svanslös förmedlar. Schhhh Sofia - väck inte tankarna i Absurdistan...

Well...
Absurdistan proudly presents   t a l a n g f a b r i k e n...

(DN)

Någon som på allvar tror att det är lättare att lära sig hantera tävlingsstress och att hantera förluster ju äldre man blir? Eller att föräldrahetsandet blir mindre??? Istället för att leka in tävlingsmoment i unga år och att komma tillrätta med vissa föräldrars dåliga beteende så ska det naturligtvis  f ö r b j u d a s!!!

Vi kanske ska plocka bort målen? Eller varför inte bollen? Eller yey! vi ger alla på plan varsin boll... Vad blir nästa steg - i löptävlingar håller vi barnen före mållinjen så att alla sen kan passera samtidigt?

Jag kan förstå tanken som ligger bakom. Och fast det inte sägs så kan jag tänka är en del att man vill undvika det här med att barn "slås ut" av vinst- och pokalhungrande föräldrar och tränare. Men att ta bort tävlingsmomentet anser jag vara fal väg att gå. Vi måste bli bättre på att hitta vägar där idrott kan få vara för alla - ju fler vi kan hålla kvar inom idrotten anser jag vara en vinst för samhället. I dagsläget riskerar vi en utslagning pga att barn utvecklas olika - vi har de med sen blomning eller de som tränar sig till oersättliga kvaliteter. Men problemet måste lösas från grunden - att ingen ska få vinna ger ingen bra förberedelse för framtiden.

Det viktiga är inte att vinna utan att kämpa väl - ja visst, och så är det väl. Alla kan väl ta en förlust om man har vet att man har gjort sitt bästa och yttersta. Att ta en förlust när man inte har kämpat eller att ta en orättvis seger trots en kass inställning betyder i ärlighetens namn inte alls lika mycket som en vinst eller förlust där man vet att man har gjort allt rätt. Barn vet det precis som vi vuxna vet.

Och visst har vi alla sett de där hetsande vid sidan av plan? Tugga läkerol konstant hjälper om man vill att någon ska låta bli att vara domare utanför plan. Men det här med de bredvid som hetsar? För de finns - det finns massor av exempel på hemska idrottsföräldrar, som gapar och vrålar på sina ungar – som aldrig tycks vara nöjda med någonting någon gång. De finns överallt, och de kommer inte att försvinna bara för att fotbollsförbundet kommer att ta bort tävlingsmomentet för ungar under 13 år. Det sätt man nu försöker hantera det på kommer dock att vaddera tillvaron för barnen i så hög grad att det riskerar att få mycket negativa effekter. För räkna med att det stora flertalet av de runt planen (>99%%) kommer att hålla räkningen på vartenda mål, precis som ungarna på planen. Detta kommer att ske oaktat om förbundet har förbjudit en seger eller inte. Man kan motivera ett slopat tävlingsmoment för ungdomar med de gapande idrottsföräldrarna men problemet kommer att vara kvar alldeles oavsett om det står 0-0 på resultattavlan trots att det rasat in mål…

Det enda detta påhitt kommer att göra är att skapa en miljö där vinnarna blir lika stora förlorare som förlorarna. Ingen får vinna, alla skall jubla efter matchen – både de som har gjort tio mål och de som har gjort ett. Har det laget som “bara” gjorde ett mål gjort sitt bästa, kämpat väl och tuggat taggtråd i motvinden så är jublet lika befogat som det vore obefogat hos de som gjorde tio mål men där en spelare gjorde allt själv medan de andra stod och petade sig i näsan. Det är upp till ledarna att förstå vad som är en seger och inte är det. Samtidigt kommer det vara så att ett gäng hoppande, vrålande ungar kommer att konstatera att de gjorde flest mål och vann.

För det här med att kämpa och ibland få vinna och ibland få förlora: själv har jag sett att barn/ungdomar som sysslar med tävlingsidrott generellt sett har mer kämpa i sig och klarar bättre bättre av att hantera motgångar i livet. De lär sig att möta verkligheten utan filter, vilket är väldigt nyttigt. Detta sker desutom inom kontrollerade och säkra former istället för att curlas och sen kaboom träffas av verkligheten.  

Vad är det man försöker uppnå genom att förbjuda vinnare? Att det gör ont att förlora? Det är en märklig strategi i så fall. För vi kommer alla förlora. I alla fall någon gång. Det går inte att ta sig igenom livet utan att förlora. Detta vet förhoppningsvis de flesta av oss. Att hantera motgångar genom att förbjuda dem tidigt i livet för att sedan acceptera dem senare är ingen särskilt smart strategi. Hur man hanterar världen handlar till stor del om förväntningar på livet. Om man levt i en bubbla i tolv år kommer världen inte att vara lättare när man sedan kommer ut i den. Den kommer att vara svårare.

Det verkliga livet delar sällan ut några tröstpriser. Få ting är rättvisa and the game is always on, vare sig man vill eller inte. Människor som är dåligt, rentav helt oförberedda på detta blir bittra. Här danas sedan dessa med ömma lilltånaglar.

Inte konstigt att världen har blivit så lättkränkt. Vanan vid ständiga tröstpris slutar oftast med en känsla av berättigande; människor som kräver att prisas alldeles oavsett egen insats. För att citera Lauren Bacall. "The world doesn’t owe you a damn thing." Det bör vi alla hålla i bakhuvudet.

Livet kan i många sammanhang liknas vid en tävling. Under skolan tävlar du mot dig själv, pressar dig för att lära dig mer eller mest och få de betyg du förtjänar. Du avslutar dina studier, och hamnar i en tävlingssituation mot dina medmänniskor på en anställningsintervju. Du vinner någon gång och får jobbet du vill ha men hamnar i nästa tävling som är karriärstegen eller löneförhandlingen. Vinnarskallarna kommer att tävla alldeles oavsett, och de som är nöjda med att bara ha kul kommer att fortsätta ha kul alldeles oavsett hur det går resultatmässigt.

Ett land behöver sina vinnarskallar, i idrotten, i näringslivet, i forskningen. Vinnarskallarna måste få vara vinnarskallar lika mycket som de som knappt bryr sig måste få fortsätta med sin likgiltighet. Utan vinnarskallarna finns det inga som drar med sig andra framåt. Ett land där ungarna inte får tävla blir ett land som kommer att ha svårare att stå sig i framtida konkurrens. Ett land utan vinnare kommer att bli förlorare.

Tävling är bra för människor. Vad vi behöver stävja är avarterna runt omkring. Ta inte bort nerven och glädjen med sport bara för att vissa inte kan hantera det. Att förbjuda livet löser ingenting. Att våga säga ifrån och införa konsekvenser mot de som beter sig illa vore däremot en välgärning för alla.

Att agera som fotbollsförbundet nu gör - så symptomatiskt för det här landet. Glöm stänga av en kran och istället för att stänga av kranen så torkas det frenetiskt med trasor för att förhindra vattenskador. Eller ännu hellre - vi förbjuder folk att tvätta sig, de kan ju att glömma stänga av vattenkranen...

Så rosa kuddrumsfotboll...


(Stockholmsnytt)

...och bubbelplastpulka...
Bara gå hem - du är...
...eller ja, det var ju det som var problemet...

Visst finns det risk för skador. Men någonstans måste man låta vuxna människor få bestämma själva. Det handlar inte om att hoppa ut från ett flygplan utan fallskärm eller liknande. Och ja, jag är klart medveten om vilka skadeverkningar alkohol kan ha...

Annat skadligt - på riktigt...

Nä, mina ögon finner inte det där alls estetiskt tilltalande. Får väl vara glad att de inte blinkar hej vilt i alla fall. Men de tycker säkert det är snyggt. Gott så...

För jag har ju vad jag tycker är snyggt...



Det där kan säkert uppröra någon som tycker att dödskallar inte hör julen till. Hmpfff säger jag då...




...snart dags för pepparkaksbak...
Jo, jag har grisar, gubbar, gummor och snögubbe också. Eller är det en snöhen?

Hua - detta ord. Jo, det är okej när man inte vill att kön ska anges eller för dem som då inte anser sig vara varken han eller hon. Men hos personer där det tydligt framgår kön. Ja, då tycker jag att ordet har tappat vad det var tänkt som. Då har det enkom blivit ett statement för att visa att man tänker skriva hen så ofta det går. Kanske i avsikt att reta upp? Jag vet inte. Ett ord som får mig att bli trött är att så mycket numera ska börja på "genus". Visst kan man snacka genus och så - men när allt ska vara genus? Ta bara genusploga - snöröja på jämställt vis...

Jag funderar på om det finns ett nytt ord som beskriver vissa människors flämtande iver att förbjuda andra att ta del av ord och företeelser som får dem själva att må dåligt. Kränksanering? Äh censur finns ju. Eller verklighetsförnekelse - fast de tror att det de sysslar med är mindfullness...

Bara du inte försöker med det via Yoga...

...för det är tydligen kulturell appropriering... 
...och därför får det inte längre förekomma på detta ställe. Att vara tacksam för - att Absurdistan inte är enkom Sverige...

Så ofta som sådant här förekommer kan man ju faktiskt tro att det är det gängse. Att genusvetenskap och normkritik är neutrala värden. Jag kan faktiskt inte hålla med om det - för de facto är de som anser det där vara av största vikt tillhör en minoritet av befolkningen. Bara det att det är de som sitter på de flesta mediekanaler - och då blir det den bilden som prånglas ut och många luras att tro att det är neutrala och sunt. Dessa personer har därefter förklarat för det stora flertalet vad samhällets värdegrund är - och denna värdegrund anses vara universell och ska därför genomsyra allt.

Dessa åsikter tolererar inte motstånd. De känner att det är på ett visst sätt och då är det så. Känslor går före fakta. Och vi som kommer med fakta och det som på riktigt är sunt förnuft - vi som inte ryms i deras föreställningsvärld - ja vi är onda, dumma eller lider av falskt medvetande.

Det är deras känsla av att tillvaron ska vara som sockervadd som har fått bli styrande över hur det ska vara och hur barnen ska curlas runt. Jag är säker på att de gör det här av omtanke och välvilja - men effekten blir den motsatta och det hela går i slutändan ut över de barn som de säger sig värna om. Så istället för sockervadd har de lindat in barnen i glasull, och glasull ger så om det kramas för hårt.

Därför ska man också undvika att diskussioner uppstår - i alla fall om de kan leda till oenighet. Som om man lär sig så mycket av att alltid vara enig...

Så ett dataprogram för att slumpa fram gruppindelningar av klassen för att undvika diskussion? Häpp! jag är vuxen - har utbildning och erfarenhet och anser faktiskt att jag klarar av den biten. Visst diskussion uppstår - men vem sjutton tror att det inte skulle göra det med ett dataprogram? För Pelle vill fortfarande jobba med Kalle och Lisa bara måste få vara med Anna. Och det kan de få - ibland. Och ibland inte...

Som jag skrivit tidigare - för eleverna är det viktigaste att man är en bra lärare. För den här tyckonomieliten verkar det som att om lärare och elever är supertjenis med varandra så kommer allt bli så bra så bra...

(settdagarna)

Ja, ja... kan vi inte bli hyfsat bra i internationella kunskapsmätningar kan vi i alla fall bli bäst på - punk!

Det handlar inte om att göra världen så friktionsfri som möjligt. Att regelrätt undervisning och plugga har blivit skällsord. Att vi har den dikotoma diskussioner om läxor - antingen eller debatten. När den diskussionen istället borde ha blivit hur läxor ska ges och i vilket syfte. Ifrån detta har vi också gått från att "utbildning är ett privilegium" till att "utbildning är jobbigt och stör min fritid". Och utbildningen som man då sen väljer väljs på lustprincip. Min åsikt är att den som söker en riktigt rolig utbildning riskerar snart akut uttråkning.

Värderingar och ideal styr våra val, men kanske reflekterar vi sällan över detta eller ens över värderingarna i sig. Att ett ”lyckligt liv” är något eftersträvansvärt borde ju vara en god drivkraft, men om vi söker lyckan i väldigt kortsiktiga planer riskerar den att bli snopet kort. En vanlig reflektion om vår tids beteendemönster är att ego-stimuli är lätt att få. Vi kan inom sekunder synas, höras och märkas av tusentals andra i ett antal kanaler och genast börja räkna respons och gillanden. Det stärker egot, men tillfredsställer inte vårt behov av det stabila välbefinnandet. Tvärtom verkar vårt behov av uppmärksamhet växa och vi blir aldrig mätta.

Samma sorts lycka som grekerna talade om känner den som lyckats nå ett mål, lära sig något krävande eller efter övning börjat behärska ett nytt språk. Det är mer krävande att läsa en klassisk roman än chicklitt, och texterna ger också olika upplevelser, olika sorters glädje. Vilken vi väljer beror inte bara på humör utan även på inlärt beteende och vilka ideal vi fått.

Att förändra värderingar är nu inte det enklaste, och sakpolitik handlar nästan alltid om hur staten med subventioner ska uppmuntra olika beteenden snarare än om att ändra synsätt. Det påminner om hur man fostrar hundar – bara belöning fungerar. Men det är som bekant skillnad mellan människor och djur. Vi styrs inte av drifter allena utan har, åtminstone antydan till, förnuft och samvete.

Kanske borde bidragssystem och den samhälleliga infrastrukturen helt enkelt oftare kräva att vi tar konsekvenserna av våra val? Visa att de spelar roll, liksom våra bevekelsegrunder. När de spelar roll blir vi sannolikt mer varsamma i livsval och prioriteringar. Allt behöver inte vara lattjo om det långa perspektivet också finns med i lyckokalkyen.

Och med bidrag - regeringen lägger nu ett förslag om att införa en frivillig och gratis a-kassa på 25 000kr i tolv månader för disputerade, sk forskarexamen. Man behöver inte ens söka jobb under tiden, men behöver sitta med på diverse seminarier i pedagogik under perioden. Rimligtvis kommer massor med arbetslösa med forskarexamen hoppa på detta, för att under tolv månader få förhöjd a-kassa (och den vanliga a-kassan på sparlåga utan att räknas ner), medan de kan söka sig till något jobb de faktiskt vill ha mellan pedagogikseminarierna på anordnande utbildningsanstalt. De får också under tolv månader utmärkta möjligheter att inse att de inte alls vill jobba som lärare. Visst låter det logiskt - ordinarie utbildade lärare vill inte jobba som lärare, men man tror att forskarutbildade ska vilja jobba som lärare...

Utbildningsbidraget kommer med stor sannolikhet att bli en succé för arbetslösa doktorer. Men det kommer inte lösa någon lärarbrist. Och verkligheten? Jo de facto så är den som bekant som så att det aldrig förr har funnits så många lärarutbildade som idag. Vare sig i förhållande till antalet barn eller i absoluta tal. Men eftersom de inte jobbar som lärare har vi lärarbrist. Fyra av tio legitimerade lärare jobbar inte inom skolan överhuvudtaget. Det finns lärare, men de har lämnat klassrummen. Man bör alltså fråga sig varför jobbar inte lärarna som lärare?

"Höga löner är viktigt för läraryrkets attraktivitet, men det talas alltför sällan om den bristfälliga arbetsmiljön. Den psykiska ohälsan växer sig allt starkare i lärarkåren. (----) Den ständiga stressen över att inte räcka till i kombination med stora disciplinproblem i klassrummen drabbar både lärarna och eleverna. OECD visar att det finns ett starkt samband mellan arbetsro i klassrummet och lärarnas arbetstrivsel." (Skogstad)

Visst lönen är som sagt en sak. Men arbetsmiljön anser jag vara den viktigaste faktorn. Det är en enorm press i en mycket utsatt miljö, där man kan överösas av allt konstigt från diverse håll, inte får tillrättavisa stökiga barn och utsätts för våld och hot, samt totalt sett stressas sönder av arbetsbelastning och arbetsmiljö. Allt mer har lagts på - framförallt pappersvändande in absurdum - utan att några andra uppgifter försvunnit. De har snarare blivit större.

Det finns alltså massor med redan utbildade lärare som det borde läggas krut på att vinna tillbaka. En vän till mig utanför skolans värld sa en gång: "Sluta fokusera på siffror och förändra lärarnas arbetsmiljö och höj lönen till det som gällde förr - samma lön som en riksdagsledamot. Trots allt utför lärare ett helt centralt, viktigt och samhällsbärande jobb. Som kan liknas vid riksdagsledamöternas förordnande, eftersom man aldrig får vara ledig utan ständigt jagas av missnöjda föräldrar. Men till skillnad mot riksdagsledamöterna, så är lärarnas jobb faktiskt viktigt."

Tja, jag tänker inte vara den som protesterar mot det...

Däremot så tycker jag att det är hög tid att vi protesterar mot de som jag nämnde ovan - den minoritet som verkar tycka att normkritik i allt är det viktigaste som finns. Min cybertwin...

Satan i gatan vad bra hon är!!! 

Men genustomtar verkar alltid dyka upp vid sådana här tillfällen...

Känslorna säger att mer genustjosansvejsan alltid är svaret. Att det där med att normer är bra - från början till slut - är rent nonsens. Att normkritik är en nödvändighet för att var och ens integritet och tålamod med varandra i vår social samvaro för människan att undvika ett animalt flockbeteende där vissa sätter regler åt alla.

Tålamod med varandra? Är det några som inte har tålamod för varje persons unika integritet så är det ju just de här nissarna. De - för det är samma som identitetspolitiksförespråkarna - det är ju de som utgår från att varje individ har samma inre egenskap beroende som de som ingår i samma identitetsgrupp (kön, etnicitet etc). Så främja varje individs unikitet - utgå från att det är den inre kognitiva egenskapen som ska gälla - så ska vi få se att varje ljus ska kunna få skina för sig.

                   Glad första advent!!!

Och att vakta denna låga - Shepherd of fire...

We keep writing, talking and planning, but everything's changing.
We all know what to do but no one does it.
Now this time has passed and full of regret.
(Avenged Sevefold: Second Heartbeat)

Det har sannerligen varit mycket snack - och lite verkstad. Så kom då tid för ånger. Det vänder snabbt...

(@paintpolitik)

Många som plötsligt blev rasistnazistfascister i detta land nu. Läs Ledarsidornas: känslosås efter kraschlandning och titta in till Sjätte Mannen och se fyra nyanser av brunt.

MP reagerade med känslor - förvånande...

Det var lite som att se lyxfällan - när det går upp för personen att man själv varit med och försatt sig i den sitsen som man nu sitter. Bitterhet är en svår känsla - för många den svåraste. Bitterhet rymmer en sammansatthet som gör den intensivt påfrestande. Känslan av att ha blivit orättvist, orättfärdigt behandlad. En anmärkningsvärt hållfast känsla. Off topic så är "bitter" för övrigt ett osedvanligt träffande ord. Bitterhet känns som bittermandel smakar. Visst kan jag förstå vissa personer nu - bland annat efter det famösa Almedalstalet. Och med tanke på hur det hade sett ut från vänstra sidan om Alliansen hade genomfört den här politiken. Vuvuzelorna hade ljudit så de nått utanför Södermalms gränser och journalisterna hade haft drevtävling. Själv är jag mer den som anser att när en människa gråter kan det vara läge att följa försiktighetsprincipen och lägga ned raljanserna.

Det finns ju fortfarande de som tror att hela Sverige ser ut som Södermalm...

Kommuner går på knän 
höj skatterna låter deras skrän 
För skattemedel räcker till allt o alla 
bara yey! nu söndrade vi falla

Vi har det sedvanliga - visa på en som har det svårt. Självklart känner vi alla med denna person som de väljer att beskriva så ingående. Och så har då empatin byggts upp för att nå till slutklämmen...

(Metro debatt 20151125)

Då har man ingen aning om hur det fungerar ute i landet. Skolor, vård, bostäder, avlopp mm. Dessutom verkar de inte veta skillnaden mellan flyktingar och migranter - vilket är en av orsakerna till att vi har hamnat i det här läget. Att vi kanske helt måste stänga gränserna - och inte kan hjälpa dem som behöver det. Detta är inget jag vill ska ske. Mitt hjärta känner så för alla - de som flyr för de behöver en fristad och som flyr för att tillvaron är så miserabel där de är nu att de är rädda för att aldrig mer få känna hur det är att leva. Visst skulle jag önska att världen var bättre - så att helt fri rörlighet var möjlig. Men när verkligheten säger att vi inte ens har tält att erbjuda som tak över huvudet - då måste man tänka om.

Att ta emot okända i sitt hem för att erbjuda tak? Det finns de som har plats och de som är bekväma med det. Eventuellt att jag skulle fixa en natt som nödlösning. Kan faktiskt inte svara säkert - för här är inte jättestort - och det skulle tära på mig. För det här med att ha okända - oavsett härkomst - så tätt inpå är inget jag är bekväm med. Jag tillhör dem som finner det svårt att dela rum med arbetskamrater jag känner och gillar mycket när vi varit på konferensresa. Eller som när man var på fotbollsläger med omtyckta fotbollskamrater. Det här är då välkända människor. Men skulle det gälla en natt och vara absolut nödfall - definitivt tror jag att jag skulle bita ihop.

(fb 20151124)

Men om det kommer tusen grannfamiljer då?  ...och vidare alla som delar detta och säger att det är en bra metafor. För dryga året sedan hade jag också delat denna facebookstatus. Tyckt att visst kan vi hjälpa alla som kommer. Sen dess har mina ögon öppnats - informationen finns där hur samhällsfunktioner har kommit allt närmare att inte längre fungera och människoströmmen till Sverige har ökat markant. Ja, visst tusan vill jag att vi ska kunna hjälpa alla - tyvärr så räcker inte bara vilja och drömmar längre. Som Cattasbubbla säger: ideologisk drömbubbla vs verklighet

"Min åsikt i detta betyder inte att jag inte lider med människor på flykt, att jag inte önskar att vi kunde hjälpa varenda människa. Det betyder inte att jag skiter i om de lever eller dör. Tro mig, jag känner fruktansvärt mycket för alla som tvingas fly, inte minst känner jag för alla barn som inte har någon trygghet. Helst skulle jag vilja ta hem varenda unge i världen som far illa. Men jag tror inte att någon är hjälpt av att vi försöker leva i någon ideologisk drömbubbla, det har vi gjort länge nog nu. Det enda sättet att hantera verkligheten är att se den som den är. Ingen gynnas av något annat. De som inte förstår det nu kommer förstå det framgent när effekterna kommer. Och dagens situation kommer fortfarande kräva att hela samhället, såväl myndigheter som privatpersoner, anstränger sig hårt många år framöver om vi ska kunna få ett samhälle som är tryggt och säkert."

Speglar exakt vad jag känner. Jag lider något så in i den av alla dem i flykt - hade jag bara haft ett trollspö skulle jag inte tveka en nanosekund att svinga det. Någon tok hakade upp sig över ett MEN mitt i Catrins text och började pådyvla att det betydde att man egentligen inte alls brydde sig. WTF??? För sjutton gubbar - läs tyvärr då istället!!! Det är en blogg - inte en vetenskaplig avhandling. Sluta upp med att tolka in saker som inte finns och med att pådyvla folk åsikter de inte har!

Om vi återgår till den där sk metaforen ovan - om det nu skulle komma tusen grannfamiljer på en och samma gång då? Låt oss säga att branden spridit sig. Skulle man då inte försöka att få grannarna att också de hjälpa till?

Eller låt oss säga att man nu har ett så stort hus så att man tror sig kunna släppa in alla dessa tusen familjerna. Så kommer vi till den sista - enda chansen att kunna få in dem är att du själv får ta med din familj ut i vintervädret. Vad gör man då? Tycker man kanske att grannarna också ska hjälpa till? Ja, hur god är man själv i det läget?

I själva verket så gör de flesta av oss prioriteringar - vi prioriterar oss själva och de närmsta. Vi väljer "att ställa grupp mot grupp i väldigt hög utsträckning, och den grupp jag i första hand prioriterar är min familj. Det handlar förstås mycket om grundläggande saker som mat, boende, mediciner och aktiviteter. (----) Om någon i mitt hushåll, något av mina vuxna barn, eller kanske till och med någon i min närmsta bekantskapskrets skulle drabbas av ekonomiska svårigheter, så skulle jag nog kunna tänka mig att prioritera om lite för att hjälpa till. På något sätt är det liksom lättare att hjälpa människor som står mig nära, som jag känner och som jag bryr mig om personligen. (----) Jag accepterar samhällskontraktet och det höga skattetrycket, under förutsättning att staten och kommun upprätthåller sjukvården, tryggheten, säkerheten, socialförsäkringssystemet. Att upprätthåller lag och ordning via polis och domstolar, fungerande infrastruktur, försvar. Och att man har en fungerande migrations- och integrationspolitik som inte äter upp hela statsbudgeten och påverkar alla andra områden." (Jonas Andersson)

Finns det då människor som inte prioriterar sina egna först? Det kan man i alla fall fråga sig. Jonas blev i alla fall tvungen att skriva en slutreplik: "Det finns helt enkelt ingen annan realpolitisk verklighet än att ställa grupper mot varandra. Det är därför vi har demokratin och våra framröstade representanter för att fatta svåra beslut mellan liv och död. Detta alltid med en begränsad budget.

Det finns det ingen motsättning mellan förståelse för att det överallt i samhället finns prioriteringar och att känna empati för medmänniskor, idka välgörenhet eller ge bistånd till fattiga länder. Att personer köper färre julklappar och avbokar solresan respekteras. Ännu mer trovärdighet fås det om de är konsekventa och principfasta, säljer allt de äger, lever på existensminimum och skänker bort överflödet." Fullföljs inte den altruism som de tycker saknas i Jonas artikel, så är den bara en tunn fernissa. Då erkänner de samtidigt att även de gör prioriteringar utifrån egna intressen, och är en precis likadan människa som de människor de säger sig förakta.

Vi kan ju också återkomma till de utslagna hemlösa i vårt samhälle. Vart är allt engagemang för dem - då ska man väl prioritera den gruppen lika mycket som någon annan grupp om man säger sig aldrig ställa grupper mot varandra? Är inte de lika mycket värda? Men att hjälpa de fattiga och hemlösa känns allt oftare som om det egentligen inte prio ett för skatteälskarna - det är istället att ingen ska ha det bättre än någon annan. Fy för de rika - ingen får sticka uppåt i pengakurvan - alla ska ha det lika dåligt. Men hur många av dessa lever sen som de lär - alltså då att inte prioritera nära och kära?

Egnell skriver bra om rätten att prioritera de närmaste. Vilka konsekvenser får vi av av just "allas lika värde"? Är det att turisten som du möter i Sverige, romen som sitter med sin pappmugg eller kassörskan på närmaste mataffär har samma värde dina nära och kära? Inte för mig och, vågar jag påstå, inte för dig heller.

"Alla människor ska givetvis ha lika rättigheter i lagen, men deras värde avgörs av betraktaren och är strikt subjektivt. Självfallet värderas vi människor högst av våra allra närmaste. Begreppet "värde" blir därför missvisande i en diskussion om rättigheter och skyldigheter i ett samhälle." (Egnell)

Påminner om Ilan Sadés - ett väldigt svenskt credo: På engelska i FN:s deklaration så står det ”equal in dignity and rights”. I Sverige har det blivit: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

"De som hänvisar till ”alla människors lika värde” som argument i debatter, borde förstås fråga sig vad deras trossats innebär i praktiken. Vem är det egentligen som åläggs att göra denna värdering? Åligger det var och en att behandla alla Jordens människor lika, i alla sammanhang? Är t ex ens egna barn och valfri person på andra sidan jordklotet, eller, för den delen, i grannhuset, berättigade till samma hänsyn och omtanke? De flesta betraktar nog ett sådant beteende som direkt sinnesrubbat och grund för tvångsomhändertagande av barnen. En sådan självutplånande altruism är i själva verket inte mänsklig, och förutsätter något slags utopisk, centraliserad, världskommunistisk superstat." (Sadé)

"Det brukar sägas att ingen är mer värd än någon annan. I själva verket är alla människor mer värda än någon annan. Beroende på vem du frågar. Detta värde - och dessa värdegrunder. Inget ont i att ha sådana - men vad hände med det hederliga egna samvetet? Du gör givetvis ditt val. Med dina pengar och din tid. Jag förväntar mig att du kommer se om dina närmaste. För det är så vi människor fungerar. Och det är så det måste vara." (Egnell)

Så hur mycket vilja vi än har och hur mycket vi än drömmer - i en systemkollaps kan vi inte hjälpa någon. Att det nu har pratats om som "ett ljus" som släcks: Vi kan inte brinna ensamma, lågan flämtar redan. För att kunna fortsätt hjälpa på bästa sätt måste ljuset nu få syre. 

Annars så hamnar vi ett förlamande tillstånd utan möjlighet att hjälp - ett tillstånd jag absolut inte vill se oss i - Paralyzed...

...den som låtsas att den är opartisk...

"Dirawi ska sedan återigen leda Melodifestivalen. Dirawi ska vidare traditionsenligt leda Musikhjälpen. Och Dirawi har också lett Ginas show, Ginas värld och så har hon sitt eget intervjuprogram Edit: Dirawi."

...vidare...

"Malena Ernman - som har bevisat sin opartiskhet genom att precis som statsministern stämpla ett riksdagsparti som "nyfascistiskt" - ska läsa Ring klockor ring på nyårsafton."

...vidare...

"Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård har, utan tidigare tv-erfarenhet, rekryterats till kulturmagasinet Kobra. Thomsgård är nyskapande och har bland annat krävt en lag som skulle tvinga henne att flytta från Hornstull på Södermalm för att bryta segregationen."

...vidare...

"Lena Sundström - hennes debutbok från 2005 var en svidande uppgörelse från vänster med socialdemokratins högervridning och privatiseringsiver. Dessutom har hon visat hur fruktansvärt främlingsfientliga danskar är. Sundströms vänsterperspektiv blir en tillgång för SVT när hon som programledare ska leda en serie om yttrandefrihet."

...vidare...

"Behrang Miri - Miri har meriterat sig genom att skriva ett förslag till kulturpolitiskt program åt Miljöpartiet och genom sitt tidigare initiativ att plocka bort Tintin-album från biblioteket på Kulturhuset i Stockholm."

Enkelt sagt - en alldeles briljant Expressenledare - läs hela!!!

Vänstersidan kallar denna ledare alla märkliga brunmålande tillmälen. Vet inte var jag kan hitta något sådant - men de har någon tro att alla som inte håller med dem är SD eller ännu längre höger ut. Och tvärt om - att alla som inte är SD är vänster.

Tänka sig...

...att vi med stor säkerhet är många utspridda på denna gråskala - vissa lite mer till vänster om mitten, andra lite mer till höger och så de som jag är ganska nära mitten av gråskalan.

Men de höjda rösterna visar väl bara hur träffade och kränkta de där ömma lilltånglarna blev. Jag erkänner - jag kan faktiskt inte låta bli att le åt indignationen som uppstått över kritiken av SVT:s (och Public Service) påstådda opartiskhet. Deras kära moderskepp är under attack liksom...

För att riktigt attackera får vi väl snart veta att på spåret ska bjuda in bullenredaktionen som jäst till Kakan och Kringlan...  ...som om vridningen vänsterut så lyckades de ju även få in partiledare Schyman att svara på "Vart är vi på väg?". Ja, det undrar vi väl alla...

Det är en sak att vi kan vara arga hur fördelningen mellan vänster- och högernunor vi får se i rutan ser ut. Men! PS (Public Service) är något som alla finansierar från höger till vänster som betalar TV-licensen. Visst vi kan gärna ha vänstervriden PS - men då måste ta mig tusan PS diverse medieutbud göras valfria om man vill betala till dem eller inte.

Vad jag tycker om att en som tydligt gått ut med ett vidrigt polisförakt och hat ska vi tala tyst om. Men jag tycker inte att en sådan person ska sitta i TV-rutan! Visst alla kan göra fel, ångra sig och be om ursäkt för det. Att jag tycker att det måste gå att se till proportionerna på vilket felet är och inte bara döma ut. För vi bör verkligen fundera över vad vi går miste om i form av litteratur, konst, musik – eller för den delen humor – om brister i upphovsmännens karaktär ska göra dem till persona non grata.

Det var förmodligen lättare att förhålla sig till dåtidens stjärnor och deras åsikter, när ordet idol fortfarande syftade på en gudabild och inte som i dag på en känd person som vi placerar i ett massmedialt Pantheon. I en tid när kändisar får symbolisera det liv vi skulle vilja leva och vi följer dem i detalj på sociala medier, blir de till mångas hjältar i vår tid. Men när som helst kan de också bränna sina vingar och falla handlöst mot marken. Vissa personer åker ut i kylan direkt medan andra får vara kvar i värmen trots snarlika överträdelser - det betyder att vi dömer med dubbla måttstockar. Alltför ofta är måttstocken till klar fördel för den som står till vänster på den politiska skalan.

När spelreglerna för vad som är salongsfähigt att tycka och säga är otydliga för personer i det offentliga rummet, spiller det snart över även på dem som står utanför strålkastarljuset. Det hör till ett civiliserat samhälle att säga ifrån när någon passerar anständighetens gräns, men insikten om att vi inte är konsekventa i våra bedömningar bör mana till en viss ödmjukhet när vi ser drevet ta form. Framför allt bör vi komma ihåg att vi kan kritisera utan att för den skull demonisera.

Att vara arga på PS och kritisera dem - ja! Vi kan också kritisera det Gina har sagt/skrivit om judar - om det är hon som skrivit det. Sanningshalten i allt det som skrivits på olika bloggar är svårt att kontrollera, dessutom detta med bilder där enstaka citat helt ryckta ur sitt sammanhang. Men kritisera då DET. Nu har all ilska - mot PS, mot ev uttalanden (som såklart kan fördömas) - fått smälta ihop till en enda hatstorm mot Gina i samband att det annonserades att hon ska bli julvärd. Var och en är fri att tycka vad den vill om den som utses - men proportionerna att Gina har fått ta i stor sett ilskan för allt är galna. Visst - lätt att det blir så när all ilska ska ut i en tweet på 140 tecken, då finns inte utrymmet att skilja på sak och sak och sak. Själv finner jag alla dessa personliga påhopp djupt avsmakliga. Varför inte istället i det läget sitta på händerna?

När jag ser vissa kommentarer så förstår jag att det finns skor med kardborreband till vuxna...

(ansiktsboken)

Jag vet - SKMA kan inte svara för alla judar. Men att de går ut och säger det här tycker jag borde betyda en hel del. Vad Gina har sagt mer - se vad jag sa om det ovan. Och istället för dessa personpåhopp kanske man borde be Gina om svar på detta? Mig veterligen så är det lättare att få information på det sättet. Om hon nu sagt/skrivit så kan hon kritiseras för det i sak - men inte för att SvT anställer henne för det. DET måste man se att det är SvT ansvariga för. Och deras - ja hela PS anti-judiska inställning är för jäklig. Gång på gång gör de övertramp mot judar - men inte heller det är Gina skyldig till. Rasa mot PS anti-judiska agenda. DET finns det sannerligen skäl till!

Men att agera med dessa  fula personpåhopp som jag sett många göra nu - ptja, det känns som om PS/SvT träffat mitt i prick i en gillrad trollfälla? Att de via detta nu får bevis på att deras syn på mångfald i TV-rutan är den rätta - då Gina nu fått så mycket hat. Gina Dirawi är Israelkritisk - och det kan vara bra att skilja på det och antisemitism. "I sin blogg har hon fördömt Israels behandling av palestinierna, hävdat att "Israel tar efter Hitler" och tipsat om en bok av Lasse Wilhelmson som stiftelsen Expo klassat som antisemitisk. Sedan dess har Gina Dirawi flera gånger bett om ursäkt för sina "klumpiga och ogenomtänkta" bloggposter och förklarat att det aldrig var hennes avsikt att förringa Förintelsen." (Jan Andersson) Men som nämnt ovan så har hon bett om ursäkt för detta åtskilliga gånger och för SKMA är den saken utagerad. (Läs gärna hela JA:s krönika) Och att börja kritisera att hon inte kan leda julprogrammet för att hon är muslim?

Dessutom finns det då de som drar in i debatten med att fråga om man tror att Åkesson/Söder skulle få leda ett program/vara julvärd??? Det kan vi nog svaret på allihopa - men hur i sjuttsingen kan man dra in detta i kritiken mot Gina? Hon är heller inte ansvarig för vilka PS/SvT anlitar - rikta kritiken mot rätt ställe och rikta den för rätt saker.

Apropå de antimuslimska angreppen på Gina med anledning av att SVT utsett henne till årets julvärd så finns det anledning att påminna om att fantasierna om att jultraditionerna hotas av illasinnade krafter även har en antisemitisk tradition - en tradition som för ett antal år sedan ekades i AB. Den amerikanske bilkungen och antisemiten Henry Ford - författare till den ökända pamfletten "Den internationelle juden" - hävdade redan på 1920-talet att judarna som en del av en allomfattande konspiration sökte underminera julen (time). Idag hörs återkommande från delar av den amerikanska högern anklagelser om att liberaler och ibland judar bedriver ett "krig mot julen" ("War on Christmas"). En ledande röst i denna kör är nyhetskanalen Fox News. 

Kanske var det sådant som AB:s bilkrönikör Collin lyssnat till när han 2005 (AB) informerade sina läsare om hur en mäktig "judelobby" försökte bannlysa ordet jul: "Julen närmar sig, men ordet jul hörs sällan. I stället för Christmas säger man ”Hollyday”. Det är den starka judelobbyn i USA som anser att ordet ”jul” har en kristen underton (jo, det kan man ju hålla med om, det var väl då Jesus Kristus föddes?). Redan förra året hade stora varuhuset Macy’s i New York tagit bort det fula ordet från sin julsatsning, och nu går det med svindlande fart. Knappt nån som vill vara politiskt korrekt, det vill säga behålla sina kunder, vågar använda ordet längre."

I ett svar till en läsare som kritiserade hans påståenden om "judelobbyn" upprepade Collin att USA:s judar utgjorde en julfientlig och synnerligen mäktig "lobbygrupp": "den enda lobbygruppen bland dem du räknar upp som har ett reellt inflytande i USA, ekonomiskt och politiskt, är judarna." Här kan vi snacka om en minst sagt opassande syn på judar. Men vad nytt under solen liksom?

Att vi måste stå upp mot antisemitismen - alltid och oavsett är inget att snacka om. Men jag anser att kritiken hela tiden ska vara rättriktad - då tror jag också det är större chans att få gehör för rättmätig kritik. Det ÄR problematiskt att den svenska mediebranschen inte tar antisemitism på allvar. I en tid då judehatet, och våldet som följer i dess fotspår, växer måste vi alla ta ett ansvar för att motverka intoleranta värderingar och åsikter.

2014 anmäldes 270 hatbrott med antisemitiska motiv. När hotnivån höjdes förra veckan var judiska institutioner tvungna att stänga efter samtal med Säkerhetspolisen. Judar i Malmö är rädda för att visa upp sin judiska identitet. De trakasseras, bespottas och utsätts för hot. Utvecklingen i Europa är inte bättre, om än till och med värre. I dessa tider, ja, då måste även mediebranschen ta sitt ansvar. Ryck upp er, för ni gör verkligen inte ett bra jobb just nu! Att alltid stå upp mot antisemitismen - det har jag skrivit om i Den ökande antisemitismen - den får aldrig ursäktas.

Det är de facto PS som är det stora problemet - att de tycker att vänsteråsikter är neutrala. Vi har ju också den totala vurpan...


(DN unvislänk)

Det där måste verkligen vara joke of the day. (Läs om ni orkar.) Tillbaka till huvudproblemet: "Det är Public service (PS), inte Dirawi som person, som bör vara föremål för diskussion. De rasistiska troll som de senaste dagarna haft synpunkter på vilken etnisk eller religiös bakgrund SVT-anställda har borde hålla truten. Inte nog med att de sprider sin vidriga rasism offentligt, de skymmer dessutom sikten för en välbehövlig debatt om PS politiska viktning. (----) "Gina Dirawi får driva precis vilka politiska frågor hon vill. Det får däremot inte Public service, varken direkt eller indirekt genom sina anställda. Genom en mycket långt gången tolerans för vissa av sina anställdas politiska ställningstaganden har PS tydligt signalerat ointresse för frågan om politisk (o)balans." (Adam Cwejman)

När Sarah Dawn Finer valdes som julvärd 2012 kritiserades hennes judiska bakgrund. Ni som nu kritiserar att Gina är muslim - fundera på hur många gånger ni ifrågasatt er vad vi tror är kristen som har valts, och om ni kritiserat huruvida personen tror på Jesus? Det skulle ju lika gärna kunna vara en ateist! Vi är många i Sverige som firar jul. Oavsett var vi kommer ifrån. Det är för jösse namn ingen som har gjort Gina till kejsarinna av julen - tänk lite för sjutton! det är ju inte som så att Kalle Anka och hans vänner direkt dryper av religiösa inslag...

Som jultomten då...

Sannolikt är att jultomten har sitt ursprung från mindre Asien, idag Turkiet, där den som sedemera blev helige Sankt Nikolaus föddes under 200 talet. Detta efter sin givmildhet - att han på ett diskret sätt för att hjälpa mindre bemedlade i form av gåvor. Men mindre Asien - ja, det är ju ett starkt fäste för kristendomen...

Dagens moderna tomte med den röda dräkten och luvan med de vita kanterna kommer från USA. Detta i kommersiella sammanhang och det var Coca Cola som anses vara de som tagit fram dagens jultomte i deras annonskampanj som genomfördes år 1931, en stor, tjock rödklädd man med röd näsa och stort vitt skägg. Japp! Vi ser alla hur mycket kristendom det är i det...

Allt är säkert bara en konspiration för att förstöra julen för vanligt folk. If it doesn't snow on christmas...

...så är det för att snön är för vit för vår tyckonomielit. Alla tror vi ju att eliten planerar att störta firandet av julen och förvandla de där mysiga, glöggdoftande dagarna runt den 24 december till något som mest liknar en askgrå, lysrörsupplyst vistelse i en kommunistisk mutterfabrik. 

Vi har redan börjat märka av det. Pepparkaksgubbarna är bannlysta och påtryckningar har utövats mot Disney. Vi kan väl alla se vad som nu väntar?

- Tomten ersätts av det mer könsneutrala tomt-hen. Avbildningar av tomt-hen bör uppvisa både manligt och kvinnligt kodade kroppsattribut. Har tomt-hen skägg bör hen också ha bröst, et c. Vidare kräver vi att tomt-hens klassiska "ho ho ho" ersätts av det mindre kvinnoförnedrande "hej hej hej". Tomt-hen bör även vara rasifierad och dessutom HBTQ-certifierad.

- Eftersom ordet hen är som kattmynta för tyckonomieliten (källa: ABs kommentarsfält) slängs det in i ALLA julrelaterade sammanhang där det passar. Exempel: "julbock-hen", "de tre vise män-hen".

- Totalförbud införs mot sådant som julskinka och lutfisk. ALLT på julbordet måste bestå av tofu (även potatisen). Också julgodiset genomgår smärre förändringar. Smällkaramell ersätts av det mindre våldsamma "snällkaramell" (en godsak bestående av osötad tofu). Polkagris(-h)en kan ses som en uppmuntran att spjälka faktiska klövdjur och byter därför namn till polkastång. Eller nu blev det fel - polkasnippa blir det så klart. Och även den bör, såklart, bestå av tofu.

- Då julgranen i sin nuvarande form kan misstas för en fallossymbol föreslår kommer den fortsättningsvis bara få existera uppochnervänd, för att snarare föra tankarna till ett riktigt buskigt sköte. Självfallet byter den i bestämd form namn till gran-hen.

- Den så kallade "Disneycensuren" var bara början – naturligtvis kommer HELA sändningen av Kalle Anka på julafton försvinna. Det kommer att bli snipp- och mensprogram för hela slanten.

- Jul(-h)en slutar helt att handla om Jesu födelse (för i ärlighetens namn: varför ska vi få fira att en MAN fötts?). Alternativt så byts datum för julfirandet till 8 mars och låter julen slukas av årets viktigaste högtid – internationella kvinnodagen.

Så visst känner vi alla att julen är hotad...

"En jul, när mor var liten, hörde hon hur någon en kväll
stod där ute och stampa' och gav dörren en smäll.
In där klev en julebock, skäggig och med luden rock,
han tog ur en påse små paketer opp."

- Julbocken kommer aldrig nu för tiden!  
- Barnen får paket och inte smisk när de varit dumma, flumjulen!
- Vad hände egentligen med juldemonen Krampus? ...
- Vem dricker mjöd så att vi kan "dricka jul" nu för tiden?
- Var är alla fattiga som går från gård till gård och får en bit korv?
- Vem slaktar längre sin egen gris och serverar den färsk och osaltad på julafton?
- Varför bakas inte pepparkakorna med riktig peppar som förr?
- Vem hör man egentligen säga att alla djur kan tala på Lucia längre?
- Hur många hedrar att man inte får ha bröllop under adventstiderna?
- Vem ställer julgranen i gödselhögen i moderna tider?
- Varför leker vi inte de gamla jullekarna där vi binder ihop varandra och slåss på julafton?
- Vem firar den romerska solguden den 25 december?
- Vem helgar fastan till jul och äter bara fisk och grönsaker som det var förr?
- Hur kan folk äta något så modernt som prinskorvar? De kom ju under andra världskriget!
- Varför hänger vi inte saffranskringlor i granen som brukligt är?
- Julnatten är full av onda och goda andar - vem talar längre om dem?
- Katastrof att vi inte ritar kors över gårdsdörrarna för att skydda oss längre!
- Julbrödet blir magiskt på julafton, ingen hedrar det viktiga faktumet nu.
- Var är kalvsteken och korngrynsvällingen som traditionsenligt ska vara på julbordet?
- Varför springer vi inte runt till gårdarna och kastar in presenter genom dörren, så kallad julklappning?

NI HÖR JU! Redan 1928 skrev folklivsforskaren Hilding Celander boken ”Nordisk jul” där han förde in bevis hur det nya, moderna tvingat bort den traditionella julbocken och de hemmagjorda bakverken. Och ”slagit den gamla julen och dess fornärvda utformning i spillror”. Stoppa förfallet av julen nu! Återgå till hur det var år 1000/1300/1400/1500/1600/1700/1800... hur som helst, när det var rätt!

Eller?

Visst har vi rätt att tycka att SvT kunde valt en annan julvärd och visst kan - ska - vi vara kritiska mot SvT och Public Serivce. Vad jag tycker? Att den här världen skulle må så mycket bättre om det hatades så mycket mindre. För mig är inte julen avhängig vem som sitter och säger "Kalle Anka" i en fåtölj. För mig är det allra viktigaste gemenskapen med mina nära. Det är jul för mig. Det är Warmness on the soul...

...skulle jag vilja att man gjorde med det där att använda rasist i situationer där det inte förekommer! Risken med att urholka ett allvarligt begrepp som rasism är att vi får en "the boy who cried wolf"-situation (och hur många gånger har jag inte haft uppe detta?). När det har ropats "rasist" i avsikt att tysta kritik/avvikande åsikt i sammanhang som inte är rasism för många gånger orkar inte folk lyssna längre. Så när vi verkligen står inför rasism är det ingen som tar ropen på allvar.  

Det här att hela tiden ha tystat kritik - dessa personer står nu och säger/skriver "hur kunde det bli så här?". Dessa tyckonomer - de verkar inte ha det lätt när det kommer till att tänka hela varvet runt...

Vi har de som efter terrordåden i Paris menar att politiker och opinionsbildare skapar en ”obefogad rädsla” i ljuset av den terror som dödade över 120 människor. Att "islamofobin kan växa väldigt snabbt när de här frågorna exploderar i offentligheten. Och att alla som höjer tonläget riskerar att förvärra problemet”

I deras värld  värld läggs sällan någon skuld på förövarna. Och man kan faktiskt undra vad de menar med att "höja tonläget". Att kräva fler åtgärder mot terrorister och att tala öppet om dem? Och hur skulle tyckonomerna vilja att det hela sköttes av politiker och opinionsbildare? I smyg, bakom stängda dörrar, så att ”offentligheten” hölls ovetande om terrordåd liknande de i Paris?

Men mig veterligen skriver dessa tyckonomer sällan eller aldrig att diskussionen om det högerextrema våldet borde tonas ner, eller att rädslan för fascism och nazism är obefogad. Därför är det svårt att dra någon annan slutsats än att de använder sig av fundamentalt olika måttstockar beroende på vilken ideologi som ligger bakom ett terrordåd. Med raka ord sagt: Det är viktigare att undvika att sprida ”islamofobi” än att tala sanning om våldsbejakande islamism. Men vet ni vad? Islam och islamofobi måste vi kunna hålla isär - som jag bland annat skrev om i everywhere we turn more hatred around us. Och det är fullt möjligt att fördöma islamism samtidigt som man fördömer högerextremism. Att fördöma alla form av rasism (som jag skrev i days of warning) är definitivt ingenn omöjlighet - tvärtom, det är ett måste!

Det de här tyckonomerna gör - är att de ger uttryck för den den svenska vänsterns väl underhållna myt om att terror utförs på grund av orättvisor och förtryck och att terrorister därmed är offer som drivits till att bli gärningsman. Inbyggd i myten finns också en naiv bild av att terror är en desperat handling, och att skulden måste sökas någon annanstans än hos de desperata, förtryckta människor som utför terrordåden. Om detta med skuldbeläggande skrev jag om i "everywhere we turn more hatred around us" (länk ovan). Men terror utförs inte av förtryckta, fattiga människor som tappat hoppet. Terror utförs av resursstarka ideologer i syfte att skada, döda och skrämma. Skulden för terrorn ligger hos terroristbarbarerna själva. Inte hos någon annan.

I detta så är inte den skyldiga en "ond häxa från väst" som Helmerson skriver. Att ge oss en enda kollektiv arvsynd där de bara ser kolonialism och förakt - och blundar helt för västvärldens goda sidor.

"”De västerländska staterna bör nu gå ihop och be om ursäkt för alla de oskyldiga liv, som deras krig fått kosta.”

Att kräva motsvarande sak av ”de österländska”, eller varför inte muslimska staterna – säg Turkiet, Syrien, Iran, Irak och Egypten, vore otänkbart. Ingen utanför islamofobernas led skulle omnämna dem som ett kollektiv och tillskriva detta skuld.

Men med väst går det bra.

Den vanligaste förklaringen till varför terroristerna inte är ensamma skyldiga till terrorn är Irakkriget. Frågan är hur detta krig kan anses orsaka afrikanska terrorgrupper som al-Shabaab, Boko Haram och jihadisterna som våldtog Mali. Men där kan man väl skylla på vit kolonialism i allmänhet, kan man anta.

”Väst” bär en del av skulden för nutidens tragedi. Men ofantligt större skuld bär de despoter och religiösa fanatiker som förpestat livet för regionens folk."

Att det hela tiden ska vara en sådan vanlig förklaring som effektivt förvandlar förövaren till offer och offret till förövare. Men i sak är denna förklaringsmodell lika förvirrad som påståendet om att våldtäktsoffret får skylla sig själv om hon bär för kort kjol, eftersom den fråntar förövaren ansvaret över de egna handlingarna. Fattigdom och utsatthet gör inte automatiskt människor onda eller kriminella, också fattiga människor har en moralisk kompass som skiljer rätt från fel. Desperata människor gör vad de kan för att överleva, när hoppet ebbat ut kan de till och med ta livet av sig. Det som skedde i Paris i fredags kväll handlade således om något annat. Ju förr vi börjar kalla det som sker vid dess rätta namn desto bättre.

Attackerna i Paris, liksom de som tidigare skett i andra delar av världen, är inte ensamma, outbildade galningars desperata verk. Tvärtom kräver blodbad av det slag vi bevittnat lång planering, införskaffande av vapen, ekonomiska resurser och kunskap om hur man effektivast åsamkar största möjliga skada. De brutala morden på oskyldiga människor ingår i en större ideologisk övertygelse som sedan olika islamistiska falanger bildats - främst nu Daesh - syftar till världsherravälde i form av ett kalifat. Det Daesh lockar med är konstruerandet av en ny stat, inte villa, vovve och Volvo.

Men att aktivt kunna ta avstånd från dessa islamister - tvärtom, i Dagens Samhälle kan man läsa hur resonemanget bland vissa går. Fredrik sammanfattar det hela i en klockren rant:



Jag vill tillägga att det här att inte ta starkt avstånd från den här våldsamma islamismen är en destruktiv strategi. Jag tror att det bara kommer att leda till att troende muslimer som är kritiker av islamism plötsligt stämplas som islamofober. Och detta förhindrar då den öppen debatt som krävs om islamismens barbariska natur för att kunna få bort dessa vidriga. Alles så är det ett enda stort svek mot de som fallit offer för jihadismen.

Och alla måste kunna inse att den radikala islamismen och dess följare de facto förklarat krig mot världens demokratier. Sverige är inget undantag, vi har ingen neutralitet att gömma oss bakom i jihadisternas ögon. Och detta går inte längre att ignorera bort med vackra ord om öppenhet och frihet. För Sveriges del måste vi införa nolltolerans mot islamism som politisk idé och politisk miljö. Framför allt måste vi agera betydligt hårdare mot organisationer och samfund som ger extremister utrymme att propagera för sin sak.

Vad vi många har känt:

Och vad får vi höra? Jo, en stödtelefon och "en stöttande medmänniska"??? Jäkla stoppa-huvudet-i-sanden-land! Att säga detta är som att lugna en ung tonårstjej som precis blivit dumpad av första förälskelsen med orden: "det går över när du gifter dig"...

Mitt Twitter blev ju sådär lugnt...



Att Stockholms stad dessutom ska ge gräddfil till bostad och arbete för dem som inte stoppas av stödtelefonen och den stöttande medmänniskan. Jo, visst är det avskräckande hårda strategier vi tar fram...

Och det här att vi har minimal koll (typ noll) över våra gränser och att budgeten för polisen minskas med en miljard gör ju inte att lugnet kommer direkt. Tacksam för att vissas morgonhumör gör sig synligt:

i n   y o u r   f a c e   s y l t r y g g a r  !!!

För visst kom det - hotet mot Sverige höjdes till en fyra = näst högst nivån. Jo, en terrorist fanns i Sverige. Denne tillfångatogs - och släpptes. Nu bör man komma ihåg - hotnivåhöjningen ej endast pga den eftersökte och att det INTE var vårt säkerhetsorgan som hängde ut någon - det var svensk media. Att se dessa starkt kritiska röster mot vårt säkerhetsorgan nu - tänk lite, de måste agera på information som delges dem. De lägger knappast svenska liv i potten och ignorerar en möjlig terrorist. De agerade för att förhindra terror! De mottog konkret information, grep och förhörde och avfärdade honom sedan från utredningen. Media hängde ut vederbörande. Vilket är pinsammast?

Utredning pågår fortfarande och hoten mot landet??? Känns som om det finns en hel del frågetecken att reda ut. Time will tell? Men det här handlade då om en!!! person - hur många fler??? Jo, nu läste jag att en terrorcell på minst tio personer jagas. En terrorcell av hur många som finns här? Statsministern ställde sig förra veckan och talade efter att hotnivån i Sverige hade höjts. För en gångs skull använde han sig inte av sitt ”låt mig vara tydlig” vilket innebär att han för en gångs skull faktiskt var mycket tydlig. Han försöker hålla sig ovanför och poängterade att situationen var ett resultat av naivitet från både tidigare och nuvarande regering. Han gjorde ett försök, med blandad framgång, att lämna historien bakom sig.

Det som var intressant, och som vi hörde för första gången, var att statsministern kommit till insikt att det finns personer, i Sverige och som beviljats svenskt medborgarskap, som inte ställer sig bakom de grundläggande samhällsvärderingar vi faktiskt har. Och för första gången satte statsministern ner foten utanför den identitetspolitiska bubblan. Men dessvärre användes uttrycket ”vi har varit naiva” - igen...

Det är bra när politiker kan vara självkritiska. Men att åter stå och säga "vi har varit naiva". Om man tycker det trots all info som kommit kanske man också kan inse att man inte ska leda ett land!

...Swedish politician not until they hit the wall...

Det enda respektabla hade varit att erkänna att de hanterat Sverige på ett sätt i likhet med att "klöckera stannar och blömmera vissnar"!

(Teodorescu)

Att vi alla i fortsättningen vill ha ett öppet samhälle betyder inte att vi inte ska ha koll på våra gränser. Som Susanna Birgersson: Det största hotet mot ”det öppna samhället” är inte gränskontroller, utan ytlighet, slarv, intellektuell ohederlighet och dogmatism.

"Förstått på det sättet är övervakning, gränskontroller, polisiär och militär upprustning inte de allvarligaste hoten mot det öppna samhället. Rätt använda utgör dessa saker ett skydd för vår frihet; i tider som dessa en nödvändighet. Hoten består snarare av känslostyrd politik och vaga begrepp som slängs fram och tillbaka i den politiska debatten. ”Islamisering” till exempel. Det kan betyda allt möjligt, från införande av sharia till att en muslimsk minoritet växer och blir mer synlig i samhället. Begreppet ”alla människors lika värde” används som argument för statens skyldighet att ständigt påta sig ett allt större ansvar för både medborgare och icke-medborgare. ”Öppenhet”, ”normalisering”, ”nationalism”, ”segregering”, ”vänstern”, ”nyliberalismen”, ”mångfald” och ”den fria rörligheten” är andra begrepp som läggs som en kletig hinna över en mängd sakfrågor och försvårar en intellektuellt hederlig diskussion. Sammanblandning av moral, logik och rådande lagar liksom anekdotisk bevisföring, är andra fenomen som gör det öppna samhället mindre öppet. Låt mig enkelt exemplifiera med det för närvarande mest brännande exemplet: Av allt att döma slinker det med ett okänt antal IS-krigare och andra jihadister i den stora flyktingström som just nu är på väg mot och genom Europa. Ingen Popper-lärjunge skulle få för sig att använda detta som bevis för att flyktingströmmen i själva verket är en invaderande armé. Men lika otänkbart vore det att blunda för faktumet och envetet jämställa dagens flyktingsituation med den som rådde för judarna före och under andra världskriget. ”Det öppna samhället” kräver av oss att vi erkänner komplexiteten: att flyktingströmmarna rymmer offer för terror och ofattbar grymhet, likaväl som mördare och banditer – och precis allt däremellan. Vi måste ständigt vara vaksamma så att inte enskilda känslor tar oss i besittning, oavsett om denna känsla är medkänsla, rädsla, uppgivenhet, hat eller hämndlystnad. Därtill måste vi vara oerhört noga med orden, begreppen och argumenten. Låter det torrt? Ja, ingen har sagt att det är glamoröst att försvara ”det öppna samhället”."

Men vi måste försvara det! Ett samhälle där myndigheterna inte tillåts upprätthålla lag och ordning kommer inte att fortsätta vara ett öppet samhälle. Den typ av öppenhet som terroristerna attackerade i Paris är det samhälle där individer är fria att forma sitt liv och uttrycka sina åsikter så länge deras frihet inte inkräktar på någon annans frihet och säkerhet. Det är en öppenhet som vilar på yttrandefriheten, rättssäkerheten och framförallt trygghet för liv och egendom.

Det finns andra definitioner av öppenhet som försåtligt figurerar parallellt i den svenska debatten. Det finns de som med ”öppenhet” åsyftar ett samhälle utan kontroll på vem som reser in och ut ur landet. Det finns de som med ”öppenhet” åsyftar ett samhälle där säkerhetspolisen inte har rätt att kartlägga potentiella hot mot liv och egendom. Andra menar att ”öppenhet” åsyftar rätten att inom det rådande samhället bygga enklaver, parallellsamhällen där den typ av individuell frihet som helgas av omgivningen inte råder.

Dessa former av ”öppenhet” utesluter varandra. Ett samhälle som inte kan försvara sig självt mot yttre och inre fiender kommer i förlängningen inte att kunna vidmakthålla denna öppenhet. Ett samhälle där man av rädsla för att någon skall anse sig förolämpad eller kränkt börjar göra avkall på yttrandefriheten genom självcensur eller lagstiftning, är inte ett öppet samhälle.

Ett öppet samhälle är inte detsamma som ett samhälle som inte upprätthåller sina gränser. Så länge det finns de som är beredda att ta till våld för att begränsa människors frihet måste denna frihet försvaras, mot yttre och inre fiender. Tomt prat om öppenhet kommer inte att rädda den.

Dagsläget säger "en terrorhotnivå som säger fyra på en femgradig skala, en överbelastad polis, (----) en politisk aktionsplan i form av tre utredningar utan slutdatum." (Carl Bergqvist) Så action NU! Snoozeknappen börjar verkligen kännas allt mer o mer utsliten...

Sleepwalking...