FRÖKEN MISSNÖJD

...inte utan att man börjar undra om man inte fått det. Det tar aldrig slut - det kommer i ett, det pågår i...

 MANdomsprov hos den antika HEN???

Hendomsprov???

Hallucinationer...
...för kan det verkligen dyka upp så mycket även om vi befinner oss i Absurdistan?


(Svensk Historia)

Jo, visst kan det vara av intresse - men allt sådant här kostar. Och vi är inget "pojken-med-guldbyxorna"-land. Det som går in på ett ställe - går ut på något annat ställe. Men nämn genustjosansvejsan eller rätt bokstavskombinationer i en ansökan - så nog skjuts det till pengar alltid. Det spelar ingen roll hur väsentligt eller oväsentligt det är - vissa saker funkar alltid i Absurdistan...

(nöjesguiden)

Jo, för de kan finna stöd för detta...


(diskrimineringslagen)

...men att så mycket kan få rymmas under "berättigat syfte" är ta mig tusan helt sanslöst!

I Absurdistan är det inte lätt att skilja satir från verklighet. För ibland - alldeles för ofta numera - så överträffar verkligheten satiren...

19 november = internationella mansdagen: Dags att uppmärksamma pojkar som misslyckas i skolan, unga mäns självmord och pappors maktlöshet i vårdnadstvister kanske. Vad gör DN?

(DN unvislänk)

Visst det är hans upplevelser. Men vill ändå säga att de mansgrupper som jag under åren befunnit mig i inte betett/beter sig så.  Vill inte förringa någons upplevelser. Men som man brukar säga: som man känner sig själv känner man andra...

(könsfreden)

The tragic truth...

Ja, för fler än DN skulle naturligtvis ge sin version...

"1. Håll dig hemma och om du går ut, gå ensam och undvik folksamlingar och sportarenor. Om du måste gå ut på stan - tala med små bokstäver, gå långsamt och nära husväggarna. 2. Träffa en kompis och prata om känslor och relationer. Obs! drick inte alkohol. Då kanske ni glömmer ert samtal och då räknas det inte. (----) 4. Baka bullar och ha med dig till arbetet eller föreningsmötet. (----) 6. Bjud några vänner på middag hemma och prata om era rädslor. Peppa varandra att våga tala om era rädslor i olika sammanhang. Eller gå med i en feministisk basgrupp med Män för Jämställdhet." (Expressen unvislänk)

Tänk en motsatt debattartikel den 8 mars eller där kvinnor uppmanas att sitta och diskutera varför det är män som till 70% begår självmord och fördelen med fler mansjourer? Att kvinnor uppmanas att denna dag uppmanas till att inte skvallra loss med bästa väninnan? Med en uppmaning om att byta bilens oljefilter och att laga tegelpannorna som farit illa av vintern? Samt att gå ut och ta plats på männens arbetsarena - sopåkare, gruvarbetare etc - för chefsjobb uppmanar de ju till kvotering årets övriga 364 dagar. Bara tänk det ramaskriet...

Hm... finns kanske en viss risk/chans (välj själv) att en sådan debattartikel kommer. Men det är ju ett tag tills den 8 mars. Till dess kan vi ju nöja oss med vad fiktiva Sandro skrev i en kolumn:

Jag slösar inga fredagskvällar på womansplaining
-----------------------------------------------
Vi möts vid en bar på elfte gatan på Manhattan. När jag kommer dit står hon utanför och röker, i smala svarta skinnbyxor, höga klackar och en slinkig scarf. Jag är sju minuter sen och undrar hur många cigaretter hon har tänt och släckt för att tajma mig rätt, för att kunna titta under svarta långa ögonfransar precis på det där sättet. Hon säger att baren är Bob Dylans favorit, att det var här han drack sitt vin, skrev sin musik. Jag funderar på hur många killar hon har tagit hit innan mig. Vi sätter oss vid bardisken och hon beställer vin till oss.

Hon börjar prata nästan genast, berättar om sitt jobb som redaktör på en modetidning, femton våningar ovanför marken i flashiga nybyggda lokaler. Hon namedroppar designers och fotomodeller. Hon säger att hon jobbar hela nätterna, varje helg. Att hon är en så otroligt upptagen person. Hon frågar inte vad jag jobbar med men säger att hon är förvånad över att jag har så många följare på Instagram. Jag tänker att hon nog inte är så förvånad ändå, eftersom hon inte frågar varför.

Hon beställer in mer vin fastän jag inte har druckit upp och pratar om sin uppväxt i Connecticut. Hon berättar om att som nittonåring flytta till New York, om kändisar hon har träffat och jobbar med. Hon radar upp familjemedlemmar och namn på skolor hon har gått i. När jag tittar på klockan har det gått en och en halv timme och jag kan hennes mormors förnamn men hon vet nog inte ens vad jag heter i efternamn.

Hon säger att jag är vacker, så otroligt sexig, och hon tar av sig sin scarf och sätter lägger den runt min hals. Hon säger att hon är bra på att kyssas.

När vi lämnar baren ringer hon sin specielle som vi möter upp i ett gathörn och köper gräs av. Sedan åker vi till mig. Det är jag som bjuder med henne hem och hon säger att hon älskar svenska killar för att de står utanför the dating rules. Jag nickar artigt men tänker att det sista jag vill ge henne är en godnattkyss och därefter åka hem. Jag tänker inte slösa bort min fredagskväll på en bar någon snubbe gillade på sextiotalet utan att få något i utbyte. Hon röker sitt gräs i mitt fönster och berättar om hur hon inspirerat en designer till ett mönster i en kreation. När hon har rökt upp klär jag av henne hennes kläder och ligger med henne i min soffa. Hon säger att hon gillar mig sooo much. Jag säger ingenting.

När vi vaknar morgonen efter lämnar hon avsiktligt sin tunika på mitt sovrumsgolv.

Jag säger,

- Glöm inte den där.

Och hon skrattar förstulet och svarar,

- Jag lämnar den. Till nästa gång.

Jag tittar på henne, på tunikan, på nyckelben under topen och den där tillgjorda modescarfen. Att hon på riktigt tror att jag skulle vara intresserad av henne bara på grund hennes kvinnliga existens och excellens. Av hennes womansplaining och tonårsskryt.

- Absolut säger jag. Lämna du din tunika här.

Sedan ringer hon mig i tre dagar och jag svarar inte en enda gång och ger bort hennes tunika till en annan brud. 
-------------------------------------------
Naturligtvis så var det inte den varianten som stod. Det var givetvis det här som publicerades i Metro. En manlig musiker sa så här till mig: "Har varit med om exakt samma som skribenten. Snubben hon träffade är självupptagen, inget annat. Det är ingen manlig egenskap." Det var ju lite det jag ville visa också - och dessutom detta att det är så tillåtet att skriva i stort sett vad som helst om män. Vi har ju också den här if I were a girl... Jo, alla mina omgjorda varianter - vi vet ju alla att om en man hade skrivit detta i verkligheten så hade det varit större chans att han hade funnit den heliga graal och det sjunkna Atlantis samma vecka än att få sin text publicerad i gängse svensk media...

 Because you're worth it!

Sannerligen! Äpplet faller då inte långt från trädet... 

Tja, eller så får vi ett feministgenusialt krig...

(Expressen unvislänk)

Sorry - men det där gav mig verkligen dagens asgarv. Att genusuppfostra flickor kan vara lättare i teorin än i praktiken, vilket förmodligen har insetts av genusören. Inte lätt att vara genusförälder inte. Man bara jeeez - folk får väl ha vilka regler de vill för sina avkommor på sminkpunkten - man behöver inte informera allmänheten om hur man gör. Totalt ointressant. Personligen tycker jag inte sjuåringar ska sminka sig - men de får gärna leka med smink.

En nyansfin skillnad...

wtf???

Ja, ja - klumpsmurf som inte vet vad hon har gjort. Däremot så kom hon över en mycket intressant artikel av Camille Paglia: "A Feminist Defense of Masculine Virtues - The cultural critic on why ignoring the biological differences between men and women risks undermining Western civilization."
-------------------------------------------
'What you're seeing is how a civilization commits suicide," says Camille Paglia. This self-described "notorious Amazon feminist" isn't telling anyone to Lean In or asking Why Women Still Can't Have It All. No, her indictment may be as surprising as it is wide-ranging: The military is out of fashion, Americans undervalue manual labor, schools neuter male students, opinion makers deny the biological differences between men and women, and sexiness is dead. And that's just 20 minutes of our three-hour conversation.

When Ms. Paglia, now 66, burst onto the national stage in 1990 with the publishing of "Sexual Personae," she immediately established herself as a feminist who was the scourge of the movement's establishment, a heretic to its orthodoxy. Pick up the 700-page tome, subtitled "Art and Decadence From Nefertiti to Emily Dickinson," and it's easy to see why. "If civilization had been left in female hands," she wrote, "we would still be living in grass huts."

The fact that the acclaimed book—the first of six; her latest, "Glittering Images," is a survey of Western art—was rejected by seven publishers and five agents before being printed by Yale University Press only added to Ms. Paglia's sense of herself as a provocateur in a class with Rush Limbaugh and Howard Stern. But unlike those radio jocks, Ms. Paglia has scholarly chops: Her dissertation adviser at Yale was Harold Bloom, and she is as likely to discuss Freud, Oscar Wilde or early Native American art as to talk about Miley Cyrus.

Ms. Paglia relishes her outsider persona, having previously described herself as an egomaniac and "abrasive, strident and obnoxious." Talking to her is like a mental CrossFit workout. One moment she's praising pop star Rihanna ("a true artist"), then blasting ObamaCare ("a monstrosity," though she voted for the president), global warming ("a religious dogma"), and the idea that all gay people are born gay ("the biggest canard," yet she herself is a lesbian).

But no subject gets her going more than when I ask if she really sees a connection between society's attempts to paper over the biological distinction between men and women and the collapse of Western civilization.

She starts by pointing to the diminished status of military service. "The entire elite class now, in finance, in politics and so on, none of them have military service—hardly anyone, there are a few. But there is no prestige attached to it anymore. That is a recipe for disaster," she says. "These people don't think in military ways, so there's this illusion out there that people are basically nice, people are basically kind, if we're just nice and benevolent to everyone they'll be nice too. They literally don't have any sense of evil or criminality."

The results, she says, can be seen in everything from the dysfunction in Washington (where politicians "lack practical skills of analysis and construction") to what women wear. "So many women don't realize how vulnerable they are by what they're doing on the street," she says, referring to women who wear sexy clothes.

When she has made this point in the past, Ms. Paglia—who dresses in androgynous jackets and slacks—has been told that she believes "women are at fault for their own victimization." Nonsense, she says. "I believe that every person, male and female, needs to be in a protective mode at all times of alertness to potential danger. The world is full of potential attacks, potential disasters." She calls it "street-smart feminism."

Ms. Paglia argues that the softening of modern American society begins as early as kindergarten. "Primary-school education is a crock, basically. It's oppressive to anyone with physical energy, especially guys," she says, pointing to the most obvious example: the way many schools have cut recess. "They're making a toxic environment for boys. Primary education does everything in its power to turn boys into neuters."

She is not the first to make this argument, as Ms. Paglia readily notes. Fellow feminist Christina Hoff Sommers has written about the "war against boys" for more than a decade. The notion was once met with derision, but now data back it up: Almost one in five high-school-age boys has been diagnosed with ADHD, boys get worse grades than girls and are less likely to go to college.

Ms. Paglia observes this phenomenon up close with her 11-year-old son, Lucien, whom she is raising with her ex-partner, Alison Maddex, an artist and public-school teacher who lives 2 miles away. She sees the tacit elevation of "female values"—such as sensitivity, socialization and cooperation—as the main aim of teachers, rather than fostering creative energy and teaching hard geographical and historical facts.

By her lights, things only get worse in higher education. "This PC gender politics thing—the way gender is being taught in the universities—in a very anti-male way, it's all about neutralization of maleness." The result: Upper-middle-class men who are "intimidated" and "can't say anything. . . . They understand the agenda." In other words: They avoid goring certain sacred cows by "never telling the truth to women" about sex, and by keeping "raunchy" thoughts and sexual fantasies to themselves and their laptops.

Politically correct, inadequate education, along with the decline of America's brawny industrial base, leaves many men with "no models of manhood," she says. "Masculinity is just becoming something that is imitated from the movies. There's nothing left. There's no room for anything manly right now." The only place you can hear what men really feel these days, she claims, is on sports radio. No surprise, she is an avid listener. The energy and enthusiasm "inspires me as a writer," she says, adding: "If we had to go to war," the callers "are the men that would save the nation."

And men aren't the only ones suffering from the decline of men. Women, particularly elite upper-middle-class women, have become "clones" condemned to "Pilates for the next 30 years," Ms. Paglia says. "Our culture doesn't allow women to know how to be womanly," adding that online pornography is increasingly the only place where men and women in our sexless culture tap into "primal energy" in a way they can't in real life.

A key part of the remedy, she believes, is a "revalorization" of traditional male trades—the ones that allow women's studies professors to drive to work (roads), take the elevator to their office (construction), read in the library (electricity), and go to gender-neutral restrooms (plumbing).

" Michelle Obama's going on: 'Everybody must have college.' Why? Why? What is the reason why everyone has to go to college? Especially when college is so utterly meaningless right now, it has no core curriculum" and "people end up saddled with huge debts," says Ms. Paglia. What's driving the push toward universal college is "social snobbery on the part of a lot of upper-middle-class families who want the sticker in the window."

Ms. Paglia, who has been a professor of humanities and media studies at the University of the Arts in Philadelphia since 1984, sees her own students as examples. "I have woodworking students who, even while they're in class, are already earning money making furniture and so on," she says. "My career has been in art schools cause I don't get along with normal academics."

To hear her tell it, getting along has never been Ms. Paglia's strong suit. As a child, she felt stifled by the expectations of girlhood in the 1950s. She fantasized about being a knight, not a princess. Discovering pioneering female figures as a teenager, most notably Amelia Earhart, transformed Ms. Paglia's understanding of what her future might hold.

These iconoclastic women of the 1930s, like Earhart and Katharine Hepburn, remain her ideal feminist role models: independent, brave, enterprising, capable of competing with men without bashing them. But since at least the late 1960s, she says, fellow feminists in the academy stopped sharing her vision of "equal-opportunity feminism" that demands a level playing field without demanding special quotas or protections for women.

She proudly recounts her battle, while a graduate student at Yale in the late 1960s and early '70s, with the New Haven Women's Liberation Rock Band over the Rolling Stones: Ms. Paglia loved "Under My Thumb," a song the others regarded as chauvinist. Then there was the time she "barely got through the dinner" with a group of women's studies professors at Bennington College, where she had her first teaching job, who insisted that there is no hormonal difference between men and women. "I left before dessert."

In her view, these ideological excesses bear much of the blame for the current cultural decline. She calls out activists like Gloria Steinem, Naomi Wolf and Susan Faludi for pushing a version of feminism that says gender is nothing more than a social construct, and groups like the National Organization for Women for making abortion the singular women's issue.

By denying the role of nature in women's lives, she argues, leading feminists created a "denatured, antiseptic" movement that "protected their bourgeois lifestyle" and falsely promised that women could "have it all." And by impugning women who chose to forgo careers to stay at home with children, feminists turned off many who might have happily joined their ranks.

But Ms. Paglia's criticism shouldn't be mistaken for nostalgia for the socially prescribed roles for men and women before the 1960s. Quite the contrary. "I personally have disobeyed every single item of the gender code," says Ms. Paglia. But men, and especially women, need to be honest about the role biology plays and clear-eyed about the choices they are making.

Sex education, she says, simply focuses on mechanics without conveying the real "facts of life," especially for girls: "I want every 14-year-old girl . . . to be told: You better start thinking what do you want in life. If you just want a career and no children you don't have much to worry about. If, however, you are thinking you'd like to have children some day you should start thinking about when do you want to have them. Early or late? To have them early means you are going to make a career sacrifice, but you're going to have more energy and less risks. Both the pros and the cons should be presented."

For all of Ms. Paglia's barbs about the women's movement, it seems clear that feminism—at least of the equal-opportunity variety—has triumphed in its basic goals. There is surely a lack of women in the C-Suite and Congress, but you'd be hard-pressed to find a man who would admit that he believes women are less capable. To save feminism as a political movement from irrelevance, Ms. Paglia says, the women's movement should return to its roots. That means abandoning the "nanny state" mentality that led to politically correct speech codes and college disciplinary committees that have come to replace courts. The movement can win converts, she says, but it needs to become a big tent, one "open to stay-at-home moms" and "not just the career woman."

More important, Ms. Paglia says, if the women's movement wants to be taken seriously again, it should tackle serious matters, like rape in India and honor killings in the Muslim world, that are "more of an outrage than some woman going on a date on the Brown University campus."
---------------------------------------------
(Wall Street Journal)

Mycket precis så! Inte det tokiga som feministen har blivit idag. Den besatthet den har för att hitta patriarkala strukturer så att de kan skylla på dem istället för att själv slippa ansvaret om inte tillvaron utfaller till belåtenhet...

Att hitta strukturer...

Är säker på att vissa personer skulle klara av att hitta molekylstrukturer i vakuum...

Eller är det det vi skulle frestas att kalla ”leftsplaining” (en vänsterversion av fenomenet mansplaining där män med stort allvar förklarar fenomen för kvinnor som begripit dem för länge sedan) som Helmerson säger när motståndare inte bemöts med fakta utan med ettriga uppmaningar: "”Läs på!” ”Jag ska inte behöva utbilda dig!” 

Som om det fanns en viss mängd kunskap som var nödvändig för att förstå ett ämne, och när man väl hade inhämtat den skulle man automatiskt nå en enda åsikt. Som om varje människa är en ofullständig ekvation, och skriver någon bara dit de rätta siffrorna blir lösningen alltid densamma. Man är inte oense i sak, en har kunskap och den andre fel. Så enkelt det är att debattera då! Denna härskarteknik – för handen på hjärtat, visst är det vad det handlar om? – utgår alltså från att alla är likadana.

Ett annat problem är när debattörer utgår från att ”maktanalys” är enda tänkbara metod för att analysera samtiden. Finns en konflikt under uppseglande? Granska bara vem som är över- respektive underordnad så har du facit. ”Jag tycker du ska läsa igenom lite forskning på det området och skaffa dig en maktanalys för det verkar du behöva.” eller ”Hur tänkte du där? Var är maktanalysen?”

Men maktanalys är ett enda verktyg i lådan. Det finns inga krav på att lyfta upp just det. Intill ligger ett nästan obegränsat antal alternativ, som logik, konsekvensanalyser, historiska paralleller, marxism och, varför inte, marknadsnytta.

Om debattör ett säger ”Läs på! Skaffa en maktanalys!” har debattör två rimligen all rätt att svara ”Jag har gått Handels och ska inte behöva utbilda dig. Var är din marknadsanalys?”

Demokrati är att alla har rätt till sin åsikt, oavsett förkunskaper. Det är inte samma sak som att alla åsikter alltid måste tas på samma allvar – de flesta uppskattar att läkaren, inte genusforskaren, beslutar om deras brutna ben. Men en busschaufför har samma rätt att vara emot kärnkraft som en atomfysiker, och den som snäser ”läs på!” låter mer som en dryg, dammig skolfux än en relevant samtidsröst."

Men det är väl vi som inte ser dessa strukturer som måste skärpa upp oss...

...för det går ju alltid att klämma in lite till...

Men det här med kunskaper...

En forskare i pedagogik som ifrågasätter ämnesfokus. Tydligen kan ämnesspecialister till lärare riskera relationerna mellan eleven och lärarna...

NEJ, ämneskunskaper drabbar inte eleverna. Att som forskare kunna stå och påstå det - jeeez! så här långt in i mörkret befinner sig skolan. Ja jag blir oroad när sådant här får utrymme. Det är som om de tror att eleverna är lättlurade små liv. Det är de inte. Jag vet när man kommit tillbaka efter sjukdom och eleverna säger att visst var vikarien skitschysst men... det var kul en lektion typ. Vikarien kunde INGENTING! Och så visar de på alla tänkbara sätt att de är glada att man är tillbaka.

Verklighet och märklig forskning är verkligen två skilda saker. Men att det är den märkliga forskningen som har fått slå igenom på lärarutbildningen behöver vi inte tveka om...

Läs gärna Johan Kants inlägg om lärarutbildningen: "En lärarutbildning utan kontakt med verkligheten, med en ideologisk agenda där det är fult med betyg, läxor & prov"...

I dessa lägen är det så   med egoboost...

...mer egoboost också i hur många som gillade det  

Och så finns det de som säger att sociala medier inte är bra för en.

Visst finns det en hel del som inte är så roligt...

...men svårt att fly från det...

För det där med att förbjuda det man inte gillar...

(vk)

 Det kommer komma en månad i Umeå när köttkonsumtionen går i taket...

...just saying...

JAG GILLAR INTE BURGARE SÅ DÄRFÖR SKA INGEN ANNAN ÄTA DET HELLER

Men alla dessa -insändare...

Oh my f***ing God - alla upprördas urmoder uttalar sig...

Det där ordet - tja, passar nog för vad jag tycker om kyla och snö - a.k.a. vinter...

...ja, mycket realistiska konversationer om vintern hade haft ansiktsbok...

Irrealistiskt är dock alla påfund som dyker upp i affärerna...

Yey! Efterrätt de luxe... Gissar på att det är en sådan som bara växer i munnen. Besattheten att proteingöra allt??? Och så det farliga sockret...

(SvT)

...sova i bollhav...

...Dear God...

...vad gott!!!

...minichokladpekannötspajer...

För visst ingår en i den när en - vilket är en självklarhet - vill förbjuda män rösträtt i ett feministiskt h-e? För visst ingår en i den när en faktiskt gillar en tweet där jag uttrycker att vi givetvis ska blunda för det där med fakta om hur det egentligen ligger till med rösträtten som en skrev om i sin artikel i SvD

I artikeln driver en linjen att eftersom kvinnor förvägrades rösträtt fram till 1921 bör män förvägras rösträtt i tio val framåt. En helt briljant idé ju! För att tesen med att kvinnlig rösträtt infördes först 1921 är en tes med extremt många frågetecken är ju helt sekundärt...

Att vi kvinnor i princip fick rösträtt i kommunalval- och landstingsval från och med 1863 spelar ingen roll eftersom detta inte kom att gälla i praktiken. För de facto var det ju så många undantag i lagen som uteslöt stora grupper från att rösta. Att detta också gällde män behöver vi inte bry oss om de var ju priviligierade ändå. Tror ni mig inte så googla patriarkatet, skaffa en analys och kolla era privilegier...

Kraven som fanns att få rösta var att man var bosatt i kommunen, myndig, att en hade taxerats för kommunalskatt och att kommunalskatten var erlagd. Röstantalet var också högre ju högre inkomst en hade. En kan läsa om kraven på Wikipedia.

Fakta? Men en känner ju hur orättvist det var! Det är ju det viktigaste i de här frågorna. Att det gav ett fåtal kvinnor rösträtt uppvägs inte av det faktum att lagen också uteslöt män från att rösta. Männen blev ju faktiskt fullt röstberättigade 1909 - långt före oss kvinnor som inte fick det förrän 1921.

Enligt feministisk räkning så är vårt sätt att räkna det enda rätta. Så de där sätten att räkna som kommer fram till att män fick FULL rösträtt först 1925 behöver vi inte ta hänsyn till - de teorierna stämmer inte med den feministiska räkningen och eftersom vi i förväg har beslutat vilket resultat vi skulle få så bestäms räknemetoden utefter det.  

Att männen kunde få sin rösträtt indragen fram till 1925 om en hade smitit från militärtjänst, straffats med fängelse eller inte betalat sin kommunalskatt? Ja, sådana karlar kan en ju inte lita på att de ska kunna rösta (förresten så finns det väl inga karlar vi kan lita på att de ska kunna ta det ansvar att rösta nu heller?) - så att dessa mån fråntogs rösträtten ska vi inte räkna in i statistiken. Då säger säkert vän av ordning att kvinnor inte behövde göra värnplikt. Hmpfff säger jag bara. Skulle vi kvinnor nedlåta oss att springa runt och leka pang-pang? Dessutom så behövds ingen militär - varken då eller nu - då vi har visat att det bästa sättet att alltid lösa alla typer av konflikter är med vår fenomenala radikalfeministiska samtalsbrigad...  

Självklart är vår historieskrivning dikotom - svart eller vit - antingen eller. Att en inte ger de faktiska - enligt oss helt irrelevanta - detaljerna utrymme som andra försöker påtvinga en i försök att få ens retorik att fallera tar vi inte hänsyn till. För vi känner ju att det är så här!

Nu kommer de här nutidsmänniskorna in och säger att en inte ska dra in runt hundra år gamla samhällsförhållande i nutiden - att det är som att argumentera för att bensindrivna bilar måste förbjudas då mätning på en T-ford uppvisat skadliga mängd gifter. Se där - nutidsmänniskan försöker dra in bilmaktsordningen i det hela. Men se det där går INTE att applicera som en allegori till hur vi kvinnor hade det och fortfarande har det. Och att det var männen som skapade dessa giftbilar visar på hur stark maktordningen är.

I just love the way you lie...

Hutter och rysningar - men det finns ju något för alla...

Jag har så svårt att förstå mig på de här som ska ha millimeterlika i saftglasen för att det ska vara så rättvist...

...med exakt lika så är det ju faktiskt inte alls som så att rättvisa säkerställs. Nu menar inte jag med bilden att det ska hällas olika i saftglasen heller så att alla ska slippa gå lika otörstiga. Däremot så ska MÖJLIGHET ges så att det kan bli rättvisa. Sen kan det då vara upp till var och en om de vill ta tillvara på sina möjligheter. Men diverse kvoter hit och kvoter dit ska inte in och fördela runt för att man är så rädd att någon ska bli kränkt om inte alla då får lika mycket. Dessutom om allt läggs tillrätta så kan man tro att livet alltid ska vara rättvist. Vilket det då inte är - och det kan vara en fördel med lite verklighet och faktiskt lära sig det också...

Som de två personerna som fick två skraplotter skickade till sig att dela på. De skulle då skrapa var sin och den ene tyckte då att de sen skulle dela lika vid vinst oavsett vem som skrapade fram vinsten. Den andra personen tyckte att om det var syftet så kunde de lika gärna fått en lott att dela på - att en vinst skulle gå till den som skrapade fram den. Syftet med detta tänk var då att man skulle få lära sig att livet inte alltid var rättvist.

Ja, de två käbblade hit och dit där de då till slut ingen ville skrapa sin lott. Istället skulle de slänga lotterna i soporna och låtsas att de båda var mångmiljonärer och samtidigt lika fattiga som innan. Bättre då att skicka två kinderägg så att ingen ska bli kränkt. Hm, det är ju olika leksaker inuti...

(finns på närmsta internetbokhandel)

Detta vuxendagis - inget egen kreativitet - inget att tänka utanför boxen - håll er inom ramarna så går allt bra...

Föreställningen att det är moraliskt fel att göra något som kan såra andra trosuppfattningar och kulturer har blivit central i dag. Kan det inte vara som så att all denna fokus på identitet och kultur faktiskt gör konflikter mycket svårare att lösa?

Ta till exempel Salman Rushdies fiender som förlorade slaget om ”Satansverserna” - men de vann kriget om yttrandefriheten. Ingen vågar ta en liknande risk idag. Förändringen sedan dess är att censuren har blivit mycket starkare - inte bara självcensuren - utan censur överhuvudtaget. Rushdies kritiker har vunnit eftersom den uppfattning som utgjorde kärnan i konflikten, föreställningen att det är moraliskt fel att göra något som sårar andra kulturer och andra trosuppfattningar, har blivit närmast central i liberala, demokratiska samhällen. Om man argumenterar emot det uppfattas det som en extrem position. Man kan nästan inte säga någonting kritiskt om en annan grupp eller en annan kultur utan att det ses som en förolämpning.

Dessutom det här typiska - att någon säger att något inte är kränkande uppfattas som kränkande. Som när en debatt skulle handla om bilder - om de var stötande eller inte och tv-kanalen anser bilderna så stötande att de inte kan visas. Avd. debatt överflödig - sida hade redan valts...

Lärare har ju inte fullt upp med sin egen tjänst...

Här har det på något sätt slagit fel. Visst är det bra att det är legitimerade lärare som ska sätta betygen - men enligt mig så är det undervisande som ska sätta betygen. Det är ju så mycket kunskaper och förmågor som visas under varje lektion. Tänk er själva att någon annan ska ta del av allt detta? För jag tycker definitivt inte att det räcker att ta del av provresultat och i bästa fall ett snabbt snack med undervisande lärare. Och ska man då skriva under att man har satt betyget krävs faktiskt att man måste sätta sig in helt och fullt i eleverna. Och vår tjänst är ju inte överfull redan? Så halvtimmeslunchen per dag kan vi alltid skala bort så frigör vi 2,5 timmar. Och friskvårdstimmen per vecka är ju direkt onödiga - en frisk lärare har för lite att göra...

Alla som någon gång försökt bända in en cykelslang i cykeldäcket vet vad som sker när rektor "omfördelar resurser" för att hålla budget. Detta med tjänster som är så fyllda att man fått använda skohorn för att få in allt - och så ska det in lite till utan att något annat tas bort? Detta enkom räcker för att många lärare väljer andra banor.

Sen har vi också sådana här skrämmande exempel...

...ja hur kan det komma sig att vi har brist på lärare liksom...

Systemet måste börja stå upp för oss lärare. Om fler lärare slutar och vi vet ju att efterfrågan till lärarhögskolan inte är direkt hög. Så hur många fler lärare kommer att få sätta betyg på elever utan att få tid för det? Hur många fler söker sig då utanför skolvärlden när det inte syns resultat i lönekuvertet eller ledning som står upp när det blåser. Allt för att tillmötesgå brukaren - skolpengen. Så där står vi med kravparadoxen: Elever behöver positiva förväntningar, lärare behöver krav som inte går att leva upp till...

...och så går det som det går... 

När jag började som lärare var tiden för både planering och efterarbete mycket bättre. Sen att jag som ny lärare ändå överarbetade lektionerna och även då la ner 60 timmar per vecka - men till skillnad från idag så kändes tiden väl använd då lektionerna hann bli väl förberedda. Man lägger den här tiden för eleverna! Men att som i dagsläget - när man ändå kan ämne, kursplan, betygskrav etc och fortfarande jobba dessa 60 timmar per vecka och fortfarande känna att planering och efterarbete blir haltande så man måste lägga ner ytterligare tid. För ja - det är ju detta man gör för eleverna. Då ska vi ha i minnet att i nittionio procent så är allt över 45,5 timmar obetalt. Är det då konstigt att så många lärare tillslut träffar väggen? 

En skrämmande och gripande insändare från en lärare - numera sjukskriven: "Jag är så trött - ända in i själen"
------------------------------------------
Jag hoppades att eleverna inte skulle märka något. Händerna darrade när jag öppnade klassrumsdörren och blinkade åt barnen, en efter en, för att de skulle gå och göra sig i ordning för att gå på lunch. På tvåtimmar-passet som var tänkt som en djupdykning i geografi hade jag istället fått säga åt barnen att jobba med valfri uppgift i svenskan. Jag skrev upp alternativen på tavlan. Utanför dörren hörde jag en duns och upprörda röster. Pojkarna hade varit i slagsmål. Sparkat på en klasskompis som redan låg ner. Sparkat på huvudet. "Jag orkar inte", tänkte jag. "Jag går hem, skiter i det här. Köper en godispåse och sätter på Vänner". Jag lyssnade, bad en av pojkarna tala i taget, lugnade ner när känslorna blev för starka. Jag spände ögonen i dem, talade allvarligt om det inträffade, att det här inte var första gången. Någon öppnade klassrumsdörren och sa att barn störde. Jag kikade in, talade bestämt, det lugnade sig. Jag hämtade telefonen, eleverna fick ringa hem, en efter en. Någon förälder ville tala med mig. Klassrumsdörren öppnades igen, någon bad om hjälp. Jag sa att han fick fundera lite till även om jag visste att han verkligen inte förstod, han kunde ju så lite svenska. Jag kunde bara inte lämna den arga pojkligan.

När vi kom in igen hade det gått 40 minuter. En av pojkarna vägrade att arbeta, liksom nästan varje lektion. Han visslade istället, klippte sönder sudd och kastade på de andra. "Varför får vi aldrig den där elevassistenten", tänkte jag förtvivlat. Vi hade skrivit så många kartläggningar på chefens begäran, skickat en hel hög med anmälningar till rektor. Alla experter, inklusive vi själva, sa ju att det var ohållbart, det hade vi sagt i över ett års tid. Ingenting hände. Några av eleverna frågade om vi inte skulle ha SO, jag förklarade att planen hade blivit ändrad eftersom jag hade fått reda ut bråk. En av eleverna började störa, det var han som tidigare hade sagt att han inte förstod – han hade gett upp nu. Jag förstod honom och det gjorde ont i hjärtat.

I slutet på passet lyssnade vi på vår bok, de fick färglägga mandalas. Vi behövde andas. Jag delade ut pennorna, det blev lugnast så. Av min planerade geografilektion blev det inget av. Den här dagen skulle jag ha haft egen lunch, jag skulle ha haft två lektioner, lite planeringstid och funnits med som resurs för de som behövde extra stöd. Istället fick jag tre lektioner varav två stycken tvåtimmarspass, jag hade rastvakt och fick gå och äta med barnen. Jag blev kallad ”jävla hora” av en elev jag inte kände på lunchrasten när jag frågade varför han var så upprörd. Kollegan som skulle ha haft de sista två timmarna var sjuk, och vi fick ingen vikarie.

När barnen gått hem gick jag med gråten i halsen ner till min chef men på whiteboarden utanför dörren stod det ”arbetar hemifrån”. Eftersom mer än hälften av eleverna behövde åtgärdsprogram men ingen hjälp, förutom jag själv, fanns att tillgå satt jag halvhjärtat och letade bra material på datorn en stund, innan jag gav efter för huvudvärken och packade ihop. När jag kom hem vid fyra släckte jag lamporna, drog ner persiennerna och somnade.

Den där dagen minns jag inte specifikt - den står för mina arbetsdagar. Självklart tog jag inte olika kollegors lektioner dagligen, men i övrigt stämmer det in på vilken dag som helst. Jag minns inte att jag på senare tid har haft en enda arbetsdag där jag inte har fått lämna min egen lektion vid någon tidpunkt för att reda ut bråk, eller tala med en elev utav en eller annan anledning.

Jag var en sådan som verkligen ville bli lärare, det var mitt förstahandsval. Jag minns att det kittlade i magen av förväntan när jag under studietiden tänkte på hur roligt det skulle bli när jag äntligen blev färdig. Det var det också, till en början.

Idag är jag sjukskriven, bara en i raden på min arbetsplats. Facket har varit inkopplat, bekymrade huvudskyddsombud har rynkat pannan och sagt att vår arbetssituation är mycket allvarlig. Vi har turats om att trösta och stötta varandra, men tiden går och ingen förändring sker. Det är ohållbart.

Jag minns min iver och min entusiasm och det hugger till i hjärtat av sorg. Jag finner den inte längre, jag vet inte om jag vill längre. Jag är så trött, ända in i själen. Ska jag bli en av alla de där lärarna som slutar, en av dem som det talas om på nyheterna?

Jag måste ge mig själv chansen nu, fundera på hur jag mår och vad jag vill. Snart har jag varit hemma i en månad. Min chef har fortfarande inte frågat hur jag har det.
----------------------------------------------
(nt)

Som ni kan läsa ovan och som jag skrivit tidigare har lärare idag helt andra, ofta oönskade roller: ordningsvakt, psykolog, kurator, socialarbeterare, samtalsterapeut och till och med polis. Inte sagt att dessa uppgifter inte är viktiga för barnen - men tiden för att vara just lärare försvinner ut på allt annat som måste göras. Så det där med planeringstid och efterarbete - ofta äts den tiden upp för utredning av akut uppkomna situationer, ofta bråk på sociala medier men även bråk på elevernas fritid som föräldrarna vill att skolan ska reda ut. Så när andra yrkeskategorier kan slappna av efter en hård arbetsdag måste många lärare sätta igång att jobba hemma på kvällstid och många helger åtgår för rättning. 

Det här med att vara helt och full närvarande med sin familj är mycket svårt i detta läge. Hur många får inte kval av detta? Om vi då återkommer till insändaren där lärare slutade för att den inte fick uppbackning vid föräldrapåtryck: fall med föräldrapåtryck är vanliga i skolans värld - alla slutar inte, men det tar på psyke med sådana strider. Jag har nu haft "tur" än så länge - peppar, peppar - men jag har många kolleger som lidit riktigt illa. Om en elev uppförde sig illa på 80-talet räckte det oftast med en tillsägelse eller ett samtal hem. Idag är det mer regel än undantag att föräldrarna försvarar barnet och ifrågasätter läraren.

Det finns hur många historier som helst där lärare blivit utsatta för föräldrar som ifrågasätter skolans beslut - med anmälan till skolverket. Detta är inte hållbart - läraren måste vara den som bestämmer i klassrummet! Ordning och reda betyder inte som många tror kadaverdisciplin - det betyder en bra relation med eleverna och där det råder arbetsro i klassrummet.

Många barn idag verkar inte ha gränser och när de konfronteras med skolans regler om uppförande och ordning slår de bakut. Och många föräldrar gör barnen en björntjänst när de oreflekterat tar barnens parti. Man kan nästan se det som om vi lärare har blivit inmålade i ett hörn utan befogenheter att upprätthålla ordning och reda i klassrummet. Stökiga barn går dock att få ordning på, det gick förr, men dysfunktionella föräldrar är sannerligen inte lika lätt...

Som nämnt - många lärare orkar inte och slutar, är sjukskrivna eller byter bransch. Den psykiska arbetsmiljön är i många fall ohållbar. Denna fråga måste lyftas upp i ljuset - för ordningen i klassrummet är en bidragande orsak till fallande PISA-resultat. Lärare måste få mandat att upprätthålla ordningen så att en god studiero skapas. Och föräldrarna måste stå på skolans sida även när deras barn uppför sig illa. De måste också sluta behandla barnen som ”trophy kids” på piedestal. Dessa barn kommer att få det svårare sen när verkligheten kommer ikapp. Jag vill därför uppmana de föräldrar som oreflekterat tar sina barns parti att lita på skolan och lärarnas profession och tänka till två gånger innan de försvarar en direkt olämplig handling. Om barnen ska lyckas i skolan måste det råda ett gott samarbete mellan föräldrar och skola.

Ordning och reda var det - i Ulricehamnstidningen tipsar lärare av den gamla skolan om metoder för att skapa ordning i klassrummet...

...och vidare...

Allvarligt talat - ordningen och redan är viktig för att elever ska kunna arbeta ostört. Alla blir lidande av ett kaos - svaga som starka elever. De svaga som oftast behöver än mer av koncentration och de starka som får "klara sig" utan några speciella utmaningar. Om inte läraren då jobbar sliter på sina bara knän för att få det hela att gå ihop. Skolan är numera skyldig att uppmärksamma även begåvade elever. Men hur mycket bryr sig egentligen regelverket? 

Avenged Sevenfold: Lost...


(tweets inspirerad av Bandyfebers fina ord på fb)

Love to Paris - kärlek till alla som på något sätt nu drabbats.

Frankrikes president har förklarat undantagstillstånd och tre dagar av landssorg efter attackerna i Paris  som lämnade minst 148 människor döda. Franska polisen uppger nu att 100 människor dödades av beväpnade män i en konsertsal i Paris, andra sköts till döds på en restaurang och dog i självmordsbombningar i närheten av landets största fotbollsstadion. De utgjorde den värsta terroristattacken i landets historia. Åtta angripare är döda, varav sju dödade sig med självmordsbälten. Fler kan fortfarande vara på fri fot, sade åklagare.

Terror - det handlar om terrorism! Detta land följer dock sitt mönster: Kulturelit som anses vara experter på svenskt försvar/Nato - och NU en kulturchef i TV-soffa diskuterandes gårdagens terrordåd. -land. Absurdistan styrt av en tyckonomi...

Visst kulturmänniskorna har lika stor rättighet att tycka och yttra sig som någon annan. Det jag vänder mig emot här är att de har så mycket att säga till om i det här landet. Att det hänvisas till deras ord som expertis - att public service tar in en person dagen efter ett terrordåd för att tala om terror. Tror nog att det är fler än jag som hellre hade sett en terrorexpert i soffan...

Så mycket tankar som far runt i huvudet på mig just nu. De finner ingen ro. Med risk för att det här blir ett rörigt inlägg - men det är inget jag kommer be om ursäkt för - det är ta mig tusan inte konstigt att det är miljoner tankar i om lopp och samtidigt så helt tomt!

Terror är en gärning som syftar till att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning, och förstöra grundläggande politiska, ekonomiska och sociala strukturer. Det kan inte finnas något mer fasaväckande än att bli utsatt för en terrorattack när du sitter med vänner på en restaurang en fredagskväll, är på konsert, på en fotbollsmatch eller går på gatan. När terrorn slår till i vardagslivet, utan att du är förberedd. "Inte igen!", var det många som skrek förtvivlat i sociala medier, på alla möjliga språk, för vi vill glömma snabbt, vill jaga bort skräcken och återgå till det vi känner igen, till tryggheten och det vanliga livet. Människan vill inte låta sig brytas ner av skräck och terror, vi strävar efter att må bra, att känna oss trygga och få glimtar av lycka ibland. Det är ganska lite vi begär.

Så ynkliga de egentligen är innerst inne, de som inte vill annat än att döda och skada, vilka sorgliga skepnader. Samtidigt som det hat och den ondska som terrorn utstrålar skapar sådan fasa. Men vi kan inte låta terrorn vika ner oss - att kämpa för att det goda ska vinna. Däremot inte sagt att vi ska stoppa huvudet i sanden. Vi som värld, Europa som världsdel, Sverige som land - öppna ögonen. Hur kan vi minimera riskerna att det händer igen - vilka åtgärder måste tas?

Svensk media hukar som tusan - att det skreks islamistiska slagord innan attacken... Men svensk media klarar ändå inte att dra slutsatsen att dåden har med islamism att göra. Inte ens det faktum att islamister nu då har tagit på sig dåden. För vi har ju den där lilla promillen att det skulle kunna vara kamouflage för något annat...

Med största sannolikhet var dådet islamistiskt. Men att sen se alla som skuldbelägger alla muslimer. Det måste vara ett slut med det kollektiva skuldbeläggandet. Ja, islamism har med islam att göra - den som påstår något annat kan (valfritt alternativ). Men all islam har definitivt inte med islamism att göra! Så nej, det är inte en attack från islam. Alla islamister representerar inte islam - de attackerade muslimer i Beirut samma kväll. Islamismen är en gemensam fiende. Men hukande svensk media kommer med största sannolikhet ändå inte att våga säga som det är - de kommer att fokusera på att motverka rasism och islamofobi. Viktigt att förstå är att motstånd mot islamism inte är lika med rasism. Alla parter måste lära sig att skilja på onda och goda människor. Men hukande blindmedia - snälla våga lägg skulden på dem den hör hemma. De flesta människor är smarta nog att se vilka som ligger bakom - att rygga för sanningen anser jag bara kommer att få motsatt effekt i kampen mot främlingsfientlighet. Våga säg som det är - visa på de onda islamisterna. Det betyder inte att man inte kan visa motsatsen också!

Men de skyldiga - ja de ska ta mig f-n lastas. Lägg skulden där den hör hemma. Vet inte hur mycket jag redan hunnit se - SD har sedvanligt fått sin beskärda del av skulden. Att jag inte gillar SD hör inte hit, men vi kan inte låta dem få skulden för terrordåden. Läst någonstans att dådet var "en desperat motattack mot ett fascistiskt och islamofobt Frankrike". Vidare: "svensk och israelisk vapenindustri bär skulden till terrorn i Paris." Pinsamt värre! Ja, vapen dödar - men det är de som håller i vapnen, de som avfyrar vapnen som är de skyldiga. PUNKT! Värst än så länge är dock SvT:s fråga: "Kan det vara rockgruppen som hetsade jihadisterna till massmorden?" (det kommer en bit in i programmet) Skämmes ta mig...

Ska det vara så svårt - det är allltid ALLTID förövarnas fel!

Att vi kan se så olika på det här med skuld? Ta till exempel en flicka som går med kort kjol ensam genom en mörk park en lördag natt. Ingen tycker att hon får skylla sig själv om hon råkar illa ut. Därom är vi nog överens? Visst vi kan påpeka det olämpliga i det hela - men skulden ligger kan aldrig ligga hos henne. Principen måste vara att vi alla äger oss själva och och därför har rätt att gå fredade var vi vill, utan att ens bli antastad med fräcka ord.

I andra fall - som kan verka ologiskt - men det blir rätt bekvämt och framför allt så är det politiskt korrekt - så går vän av ordning gärna på korståg mot den indirekt skyldige. Det finns många historiska exempel på hur den indirekta skuldanklagelsen utformats. Nick Carter-litteraturen ansågs i början av 1900-talet vara orsaken till ungdomens fördärv. Smutslitteraturen bekämpades av den tidens moraliska sheriffer. Per Albin Hansson manade till ”hänsynslös kamp” mot skräpböcker som systematiskt förgiftade ungdomen och ledde in dem på ”brottets sumpväg". Det låter galet, men faktum är att flera brott begicks under den här tiden där de skyldiga hänvisade till påverkan av tjugofemöreslitteraturen.

Och jazzmusiken förde folk tillbaks till apstadiet – liksom seriemagasinen stimulerade fram våldsverkare och mördare – på femtiotalet. För att inte tala om vad Disneyfilmernas ohöljda sadism eller Stålmannens övermänniskoideal kunde leda fram till. Och nu har vi videovåldet, porren och videospelen att lägga skulden på. Visst kan det finnas någon promille - men att göra jazz, seriemagasin, dataspel etc som direkt ansvariga?

Således finns det två slags skuld som vi har att utkräva ansvar för: För det första den skuld som gärningspersonen har – som domstolen har att hantera och som inte är så intressant annat än för pöbeln. För det andra den skuld som vi alla har så fort vi yttrar oss och därmed omärkligt sätter de stenar i rullning som kan krossa civilisationer. 

Ja, den sista skulden är märklig - och den styrs av våra tyckonomer. Likväl det är det som påverkar den enorma naiviteten - att alla som sätter sin fot på europeisk (svensk) mark automatiskt blir ett med västerländskt tankesätt. Att det kanske istället är tvärtom - för att det blir för stora kontraster? Kanske är det just i detta vi måste fokusera?

I Sverige vet vi att vi har islamister - men hur många? Det är ett stort mörkertal och rekrytering fortgår. Jag säger inte att vi kan stoppa rekrytering med en bättre integration - men jag tror att vi kan minska polariseringen med en bättre integration. Med personer som hör hemma i ett samhälle och där alla behandlas lika så tror jag att vi kan hindra en ökad främlingsfientlighet. Ju större främlingsfientlighet desto mer aggressioner mellan grupper och desto större risk att angrepp sker. Däremot så kommer det inte hindra extremerna - men kanske vi kan få färre extremer? Då kanske det blir lättare att ha bättre koll på vad som sker i olika falanger?

I vilket fall som helst så anser jag att integrationen måste förbättras. Att vi faktiskt lever tillsammans i ett samhälle och där vi kan respektera varandras kulturer. Jag talar nu inte om Kalles Kaviar, sill, ishockey, Astrid Lindgrens värld, Lucia eller Kalle Anka på julafton. Visst detta är typiskt svenskt - men vi svenskar är väldigt öppna för olikheter i traditioner och maträtter. Så mycket att vi gärna anammar andra länders delar utan att anse att de ska dansa runt midsommarstången med oss.

Något som däremot är väldigt starkt hos oss svenskar - är vår så kallade konsensuskultur. Vi vill helst vara tillsammans med människor som är som vi. Annars känner vi oss lätt bortkomna och rädda för att göra bort oss. Konsensuskulturen kan vara förlamande för avvikaren, men den är också en källa till stark trygghet och tillit. Den är sprungen ur ett samhälle som gav frihet men krävde ansvar. Och ur det har ett samhälle vuxit med stark individuell frihet, men där vi förväntas ta ansvar och hänsyn. Det är de egenskaperna som skapat dagens Sverige, på både gott och ont. 

Vi ser oss själva som moderna, som skakat av oss gamla vanföreställningar. Vad vi inte inser är att det också är en form av kultur, dit konsensuskravet följt med. Jag talar om saker som det svenska språket - de som anstränger sig att lära sig och försöker prata svensk har lättare att komma in i det svenska samhället. Detta är ingen nyhet för någon. Jag pratar också om det svenska i att vi står i kö och glöm för allt i världen inte detta viktiga med att respektera tiderna i tvättstugan. För den som klarar av de där fina koderna i umgänget som är en så viktig del av svenskheten, är konsensuskulturen inte exkluderande, utan tvärt om inkluderande. För att vi ska kunna få fler integrerade på detta sätt krävs det att vi inser att vi har en kultur att vara stolta för och rädda om och att den kulturen kan hjälpa integrationen, inte stjälpa den.

Det krävs också att vi kan rannsaka oss själva - och vara ärliga. Hur många kan säga att de inte sätter olika värde på människor? Inte många tror jag när det väl kommer till ett avgörande. För hur många av oss kan säga att vi inte värderar de närmsta (vänner och familj) mer än random person? Inte jag i alla fall. Däremot så tvekar jag inte en sekund på att alla ska behandlas lika i samhället!

Tänker på ett test jag gjorde i går - som handlade om detta med värde. Tala om etiska dilemman. Jag kom till fråga tre och insåg att jag inte klarade av att fullfölja testet. För att i min vilja att hjälpa så många som möjligt hade jag varit tvungen att helt offra mig själv. Med min psykiska ohälsa så kom då diverse destruktiva tankebanor. Trots att jag då inte slutförde testet (vilket då inte är det minsta brydsamt eller störande för mig) så förstår jag ändå vart det här testet ville komma. Och det är att det viktiga är att vi alla behandlas utefter samma människovärde - att vi alla är lika inför lagen, sjukvård, etc.

Tänker på en historia jag läste om kvinnan som tog allas lika värde till sin spets. Hon var extremt hjälpsam. Om exempelvis någon frös mer än hon så var det hennes skyldighet att ge av sina kläder till den personen. Men, beteendet blev självdestruktivt. Hon hade också svårt att acceptera läkarvård, eftersom hon ansåg att det fanns andra som hade större behov av läkaren. På de jobb hon hade blev det extremt problematiskt, eftersom hennes principer kunde gå emot arbetsuppgifterna. Hon hade också svårt att behålla vänner. Vännerna fick enligt hennes uppfattning inte gynnas jämfört med några andra människor (det skulle ju bryta mot allas lika värde). Inte familj eller andra närstående heller. Genom att vara ”allas vän” blev hon ”ingens vän”. Detta slutade naturligtvis inte bra. Hennes liv blev tyvärr en tragisk och olycklig historia.

Ibland kan ”det bästa” bli det godas fiende. När godheten dras till extremer, som för denna kvinna, så kan den bli till något helt annat. Det är naturligtvis enkelt att sätta upp skyhöga mål för godhet så länge det är någon annan som skall ”leverera”. Att världen är rätt så stor och att någon annan kanske får göra stora uppoffringar tycks inte bekymra. Snarare målas det upp en bild av hur liten ansträngning som krävs av ”den som skall leverera” och hur moraliskt förkastliga de är om de inte ställer upp. Men när det kommer till praktiska detaljer så är det aldrig något som kan diskuteras. För det är ju aldrig för mycket jobb - du älskar väl människor? Men för att se ärligt på det hela - hur mycket vi än känner för orättvisorna i världen och hur mycket vi än tycker om människor - när det ändå gäller så tycker de flesta av oss knappast att det är försvarbart att gå in för rollen som världsförbättrare så mycket att man bränner ut sig själv. För vad är vänskap värt om man aldrig gynnar sina vänner, eller sin familj, jämfört med alla andra människor i världen?

Eller att det ska vara så svårt att dela ut beröm där man inte delar uppfattningen. Någons arbete kan faktiskt vara bra även om man inte håller med i sak. Och detta måste också vara okej - att våra uppfattningar är olika. För inte kan man förväntas känna uppskattning enbart för någon vars alla åsikter man delar? Det är inte farligt att ha olika åsikter, att vara oeniga. Tvärtom är det demokratins livsnerv och hela existensberättigande. För vad ska vi med frihet att yttra oss till om det bara finns en åsikt att yttra, en åsikt som alla dessutom är överens om? Kan man alls ha en debatt om alla tycker likadant från början?

Och debatt är vad vi måste kunna ha - en debatt där alla åsikter måste få komma till tals. Vi måste få en bra balans av realism och idealism, av hjärta och hjärna och på så sätt då slipper vi göra ”det bästa” till det godas fiende. Både när det gäller våra egna gärningar och hur vi dömer andra. Då håller godheten i det långa loppet. Och det är den godheten - den kärleken - som måste vara framtiden!

Love to Paris - kärlek till alla som på något sätt nu drabbats. In loving memory... 

Tänder ett ljus

Gråter och tänker på det ofattbara som hänt

Ett hjärta som skriker av smärta

Sorg i sinne

Ond och bråd död

Krossade illusioner

Tillsammans står vi starka

Att gå vidare

För att få uppleva en ljusnande morgondag

Känna livet känna hoppet

Tro på en värld

Där kärleken segrar

Ta hand om varandra

Varje dag visa sina kära

Hur mycket de betyder i ens liv

Ta vara på livet

Älska sin nästa

Som varje dag vore den sista