...watch... "Go set a watchman"...
Boken jag precis har läst För att förstå den upphaussade stämningen kring publiceringen av Harper Lees andra roman "Go set a watchman" måste man först förstå den ställning hennes första, och vad man länge trodde enda, roman "To kill a mockingbird" ("Dödssynden") har i USA. Den är ett obligatoriskt inslag i skolundervisningen på varje amerikansk high school från Oregon till Alabama. Oprah Winfrey har antagligen rätt när hon beskrivit den som USA:s nationalroman och den har format generationer av amerikaners syn på rättvisa och det personliga moraliska ansvaret. Det är med andra ord inte så konstigt att beskedet, som kom tidigare i år, om att en uppföljare till den älskade berättelsen om den rättskaffens advokaten Atticus Finch och hans charmiga tomboy till dotter, Scout, återfunnits och med författarens välsignelse skulle ges ut, väckte känslor bland amerikanska läsare i alla åldrar. Skulle bilden av Atticus, Scout och de andra nu bli en annan?
Svaret: Om man vill. När romanen släpptes var det i en upplaga om två miljoner tryckta exemplar. Därtill kommer den inte obetydliga ljud- och e-boksupplagan. Några dagar dessförinnan läckte recensioner som avslöjade att "Ställ ut en väktare", som uppföljaren heter på svenska, i princip är ett litterärt karaktärsmord på det moraliska rättesnöret Atticus. Men är det nödvändigtvis samma Atticus som i "Dödssynden"? Det anser jag vara upp till var och en att bestämma.
"Go set a watchman" (ja, jag väljer den engelska titeln, då jag har läst boken på engelska. No surprise...) ska ha varit den unga Harper Lees ursprungliga försök att skriva en roman om det som så upptog hennes tankar under 1950-talet: Den amerikanska söderns rasmotsättningar och de grova orättvisor som svarta fortfarande utsattes för. När hon kom med romanen till förlaget ska de ha bett henne att i stället ta fasta på den kvinnliga berättarens återblickar till sin barndom under 1930-talet. Detta är vad Lee gjorde, och resultatet blev "To kill a mockingbird". Det som blir uppenbart när man läser "Go set a watchman" är för det första att det snarare än om att skriva om romanen handlade om att hon skrev en helt ny, på delvis andra intellektuella premisser, och för det andra att de två romanerna inte riktigt hör ihop. För att foga samman dem med varandra måste man använda ett visst mått av våld och viljekraft.
"Go set a watchman" utspelar sig tjugo år efter "To kill a mockingbird". Scout Finch, eller Jean Louise som hon nu kallar sig, är 26 år gammal och bor numera i New York. Brodern Jem är död, och fadern Atticus har blivit gammal och reumatisk. Romanen utspelar sig under ett några dagar långt besök i hemstaden Maycomb, som tidsmässigt inträffar strax efter att den amerikanska Högsta domstolen i den historiska rättsprocessen "Brown vs. Board of Education" prejudicerat mot ett segregerat skolväsende. Medborgarrättsrörelsen är på väg in i ett nytt skede och organisationen NAACP, National Association for the Advancement of Colored People, är en betydande samhällskraft. Jean Louise, som anser sig själv vara född färgblind, blir under sitt besök chockerad över att upptäcka att både hennes avgudade far och hennes av-och-på-fästman Henry Clinton inte välkomnar dessa förändringar, utan tvärtom organiserat sig i Maycombs citizens council, en organisation som likt andra citizens councils i den amerikanska södern motsatte sig en integrering av afro-amerikaner. Jean Louise smiter in på ett möte där det hetsas mot "de svarta" utan att Atticus rör en min. Äcklad över vad hon fått se konfronterar hon sin far, och möts av uttalanden som: "Låt oss se på detta konkret: Vill du ha busslaster av svarta i våra skolor och kyrkor och teatrar? Vill du ha dem i vår värld?" Den åldrade Atticus är i eget tycke inte rasist, utan realist: Svarta kan helt enkelt inte betros med samma rättigheter som vita, eftersom de ännu är som barn.
Ja, det är viktigt att se det ur den synen som fanns då i Amerika. Och då kan vi se de skillnader som faktiskt finns i dagens samhälle - även i Sverige. Att "To kill a mockingbird" tillhör en av mina absoluta favoritböcker har jag nämnt innan. I vanliga fall har jag svårt för när det blir så svart-vitt som det är i boken, men här anser jag att det fyller sitt syfte. Onda är onda, goda är goda och Atticus Finch den moraliskt fulländade, vite mannen är godast av dem alla. Den unga Scouts idealiserade bild av sin far, med sin vördnad för lagen och konstitutionen och människovärdet, har sitt syfte i sin moraliska uppbyggnad.
I "Go set a watchman" hamnar Atticus Finchs gloria på sned med besked. Så mycket på sned, att det faktiskt är mycket svårt att få de två bilderna av Atticus att gå ihop. Har Scout verkligen vuxit upp med en sådan Dr Jekyll och Mr Hyde-karaktär till far är det inte konstigt att hon i slutet av "Go set a watchman" helt ballar ur. Freud skulle ha ett och annat att säga om Elektrakomplex, och gör det också, genom munnen på Scouts farbror: "Du var känslomässigt handikappad, lutade dig mot honom, fick alla dina svar från honom, tog för givet att dina svar alltid skulle var hans. /.../ Det gjorde dig fysiskt sjuk."
Intellektuellt är "Go set a watchman" definitivt den mer ambitiösa av de två romanerna. Som roman anser jag att den är mycket sämre än "To kill a mockingbird". Lite som "Scarlet" förhåller sig till "Borta med Vinden". Men "Go set a watchman" är - inser jag nu då i efterhand - faktiskt faktiskt nästan nödvändig att läsa för att förstå "To kill a mockingbird" fullt ut. Att den gudalika fadern - hjälten Atticus - tas ned på jorden. Att Scout tvingas göra upp med en fader hon idoliserat, och bli en hel vuxen människa. Go set a watchman är slutet på den coming-of.age.berättelse som börjar i "To kill a mockingbird". I JÄMFÖRELSE med To Kill a Mockingbird är "Go set a watchman" en dålig roman. Den lämnar i mitt tycke en del att önska i genomförandet, men så blev den ju heller aldrig på riktigt färdig. Men som sagt - läsa den tycker jag definitivt att man ska. Att läsa den som en skiss snarare än en fullödig roman. Och inte minst, med en insikt om att två på ytan lika romanvärldar faktiskt kan existera sida vid sida utan att man nödvändigtvis måste acceptera dem som samma.
Det har spekulerats en del huruvida Harper Lee själv verkligen varit tillräknelig det senaste året, och huruvida hennes medgivande till publiceringen av "Go set a wtachman" verkligen gjorts i full insikt. Det har givit orsak till spekulation, liksom spekulationer hur det egentligen gick till när manuset återfanns. Fulspel eller inte, det finns många skäl att vara glad att en publicering kom till stånd. Om "To kill a mockingbird" är en svart-vit roman är "Go set a watchman" hela gråskalan. Är Atticus en rasistisk hycklare eller en desillusionerad idealist? Är Scout för snabb att döma, eller för snabb att förlåta?
Klart kan vi säga att den amerikanska självbilden har fått sig en liten törn. En av nationens hjältar, som varit en förebild för flera generationer, har demaskerats. Dessutom kommer ett kapitel i 1900-talets litteraturhistoria att behöva skrivas om. Med klarsyn och ursinnig energi gör "Go set a watchman" upp med det bildade borgerskapets dubbelmoral i det rasistiska och sexistiska 50-talets USA. Att den inte fick publiceras då kan nog bara ses som att den uppenbarligen var alltför känslig för samtidens förläggare. No shit Sherlock... Utgivningen av "Go set a watchman" är rena julafton för alla som ännu inte bestämt sig för något avhandlingsämne i litteraturvetenskap, eller amerikansk historia, eller psykologi eller genusvetenskap eller…
Tja, helt klart ett helt annat efterspel i "Go set a watchman" än i To kill a mockingbird".
No mockery!
Somehow we still Carry on...
När börjar boken???
2 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS