Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad. Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3
Tension is pulling me in all directions And all of these problems use me as their own Sometimes the pressure will just drive you crazy At any time I could explode (Avenged Sevenfold)
Sådant här klåfingreri kan definitivt få mig att explodera...
Inte nog med överkuckumentaliteten. Jo, man kan tycka olika om att det ska in och petas i allt - men det kan ju vara bra om man tänker hela varvet runt innan man kommer med sina idéer. Att sitter man som minister så är inte media stället att leka idéspåningsrum med. Förslag som går ut i media borde ha åtminstone kommit halvvägs i tankevarvet...
För hur gör man om den ena i förhållandet reser väldigt mycket? Eller i de fall där föräldrarna har separerat - gäller det att barnet blir sjukt varannan gång hos föräldrarna då? Eller någon som överhuvudtaget har tänkt att förskolor ska bli rena snorinstituten för att inte "rätt" förälder kan vara hemma just då...
Samtidigt hade det varit roande att se tillämpningen av en kvotering. Ska polisen komma och hämta den förälder som inte kan vara hemma och vabba, eller hur är det tänkt? Antagligen blir det väl som för kvoteringen av föräldraledigheten - ena parten stannar hemma utan ersättning och andra parten tar inte ut sin kvoterade "ledighet" vilket försämrar jämställdheten ännu mer, speciellt ekonomiskt.
Men när jämställdhet alltid ska sättas likamedtecken med att utfallen ska vara lika (inte lika rättigheter och lika möjligheter) och att det ska vara på millimetern lika i saftglaset som gäller - ja, då finns det bara ett: KVOTERA MERA! blrgh!!! ------------------------------------------- Det handlar om att använda pekpinnen som piska och snärta till de svenska familjer som uppenbarligen inte klarar av att forma sin egen vardag på ett sätt som faller dem på läppen. Kvotera, kvotera kvotera! Varför stanna vid pappamånader och kvoterade VAB-dagar när det finns så mycket annat där familjen säkert inte klarar av att fatta vad som är bäst för dem. Det framtida familjerådet kommer om de smartaste bästa tanterna i regeringen kräva annat än dagens familjeråd. Fram med ett schema, räkna och analysera, korrigera och kvotera – sedan sitter rättvisan där. Att familjens livspussel inte går att få ihop mer än hjälpligt bryr man sig inte om.
“Älskling. Nu har jag handlat mat 4 gånger den här veckan så nu är du tyvärr tvungen att åka till ICA på lunchen trots att jag är ledig här hemma.”
“Gubben. Hur har du det på tjänsteresan? Saknar dig, men tvättberget saknar dig ännu mer. Jag har tvättat mina fem tillfällen den här veckan och får inte köra en maskin till. Tyvärr. Men du är väl hemma om tre dagar…?”
“Hur kunde du åka till jobbet klockan 06 utan att bädda småttingarnas sängar kärringj*vel!?! Vadå ‘Du börjar ju 9 och ungarna har inte gått upp när jag åker’? Vadå?!?! Jag har gjort mina fem bäddningar, mina tre och våra två valbara. Nu är det dina två kvar. Vänd om och fixa!”
Käbbel och tjoller? Javisst. Men om man nu kräver kvotering, varför inte ta steget fullt ut? Varför inte kräva kvotering av snöskottning, fönsterputs, dammsugning, däckbyte, vem som se på ungarnas idrottande eller hjälpa till med läxorna? Varför inte kvotera ännu mer – om allt som ingår i familjens liv och tidigare frihet? Varför inte ta steget fullt och omyndigförklara familjen helt och hållet – och göra vardagen så mycket mer rättvis men jobbigare…
Fotnot: Tydligen tycker inte Löfven att smartaste bästa statsrådets förslag var okej. De har inte lyckats kvotera till det där med vem som skall komma med förslag och om vilken dag i regeringen… --------------------------------------------------- (sjättemannen)
Jo, vi borde ju ha lärt oss vid det här laget att vänta med att reagera tills alla har tänkt...
Men den här kvoteringsivern alltså. Väntar med spänning på när det ska kvoteras i sängkammaren. "Det behövs ett jämnare uttag av vem som är överst" Nej vänta - det är för heteronormativt, det måste tas in minst en homo- eller transperson för att få ha mer sex i år! Att ha sex utomhus måste väl ändå vara det mest naturligga...
Sexigt...
Ja, ja, Än så länge får vi i alla fall själva bestämma hur många barn vi vill ha, och med vem. Nåja, mys på alla föräldrar. Och se till att barnen växer upp snabbt innan överkucku hinner ta hela privata sfären...
When you're good to mama...
Pole dance!!!
Jorå, jag är ganska så säker på att det här året kommer bli ihågkommet för "det stora pole dance-tumultet". Varenda nätmedia tror jag hade uppe detta!!! Ja men ni förstår ju att då måste det ha varit riktigt hemskt! Min sympati går därför till politikerna som kände att de var tvungna att lämna denna middag efter att ha behövt bevittna den farliga kvinnohuden på scen. Det måste ha varit FRUKTANSVÄRT att bevittna en kvinna som utför avancerad dans utan att vara helklädd. Till nästa liknande event förväntar jag mig helklädd underhållning. Och att bordsbenen är ordentligt draperade...
Har de tillsatt en krisjour? Vilken hjälp får nu de traumatiserade politikerna att bearbeta sin upplevelse av halvklädd dans? Kvinnor som exponerar hud ÄR upphetsande - bara inse faktum - och inte alla män kan kontrollera sig riktigt då. Eh, öh... Ja, jo - för det var så hemskt att arrangörerna avbröt showen och bad sedan publiken om ursäkt. Den ansvarige arrangören fick sedan pudla bäst han kunde: "Akrobatiken blev inte riktigt som vi tänkt oss." Både inför publiken och senare inför pressen har denne arrangör betonat att underhållning av det slaget inte är någonting som de "står för". Okej. Då vet vi det...
Den som gick ut först: "jag kände att det här vill jag inte delta i och gick ut" eftersom numret kändes "väldigt obekvämt". Jo, han var då inte ensam i sin bedömning - även andra deltagare vid middagen fann det säkrast att markera på motsvarande vis. Man kan mycket väl fråga sig vad poängen med underhållning under den typen av middagar egentligen är, men för att hitta en fånigare moralpanik då får man tusan i mig leta. Det är som att börja gasta när man hör ordet banklokal - att tro det har något att göra med nattklubb för masochister. Alla - med minsta förnuft - inser mycket väl att inga av de deltagande "står för" det de vill få all lättklädd pole dance-underhållning att verka som: som en sexshow. Och av vad som har framgått hittills råder det stor tveksamhet om underhållningen ens var särskilt upprörande.
Om ni tittar på dansen ovan - så visst är den sexig - men den är ju inte i närheten av den pole dance som utförs på strippklubbar där det samtidigt strippas i enda avsikt att hetsa män. Det vi ser ovan är DANS! och bör kunna uppskattas för den skönhet dans är. Och det där med lättklätt? Borde betyda att mycket av ballroomdancen - latindisciplinerna - inte skulle kunna betraktas utan att då rummet måste lämnas?
Men i de senaste årens upplaga av Sverige - aka samtiden - är det bäst att vara lite extra upprörd, för säkerhets skull. I Sverige nakenchockas vi av underhållning som inte ens är naken. Så är det verkligen att visa att man står för/inte står för något? För mig så känns det mest som att om vi inte fördömer detta så kommer vi få det tokfeministiska Sverige på oss - alltså stora delar av mediasverige - och hamna i frysboxen. Så det kanske mer var att rädda sitt skinn istället för att vara just "upprörd"?
Vidare kan man ju undra hur de ser på pole dance som träningsmetod. Själv tycker jag att det ser ut att vara en mycket bra träningsform och inte det minsta upprörande. Visst hjärtbank och svettning - men pga av den ansträngande träningen, inget annat. Ja! läs själva så kan ni se hur man kan komma i form...
Ja jäklar! Kom i form med alkohol...
...och ingen sockerskatt behövs heller...
Skatt skatt skatt - jo , jag håller mig för skratt. Denna fäbless hos vissa att staten ska "rätta" till människors defekter med piska finner jag minst sagt lite skrämmande.
Själv anser jag att det är bättre att göra folk medvetna om att val ger konsekvenser. Men när det är lättare att skylla på andra och att alla andra ska ordna det som man har svårt med själv. Som hon som fick sitta i morgonsoffan och proklamera att det var alla andras fel att hon var överviktig. Givetvis kom det inga motfrågor, utan bara medhållande nickningar. Suck...
Inte som så att jag inte förstår att socker i mängder inte är bra och att vara överviktig kan vara jobbigt och grav övervikt är dessutom då en riktigt fara för hälsotillståndet. Vidare förstår jag också att det kan vara svårt att gå ner - men för majoriteten så tror jag definitivt inte att dyrare godis kommer att lösa detta. Någon borde skyndsamt upplysa politiker och opinionsbildare om motvallsgenen väldigt många människor bär på. Folk trilskar och drar hellre ner på något annat om de behöver det och fortsätter köpa sitt godis. Bara för att!
Jo, själv har jag ju inga problem åt det hållet med vikten. Att äta lite sött är snarare ett sätt för mig att inte magra ut. Kak- och godisdieten 7:0...
Oooops! wrong candy...
Hm, borde väl ha blivit bilar...
Åter till ämnet: istället för sockerskatt borde det kanske vara straffskatt på att inte springa milen 2 gånger i veckan för att komma tillrätta med vad staten anser vara defekter.
Lika rimligt. Trams och sidor: morötter är alltid bäst!!! Så varför inte istället sänka skatten på frukt och grönt? Varför inte sänka skatten på träning och träningskläder? Framförallt skor - för skorna är det viktigaste om man ska ge sig ut och motionera själv. Inte som så att jag väljer att spring i conversen direkt - då skulle mina knän gå helt åt he... Löpning ja - vissa mornar...
Min pronation och mina antal mil gör att det är viktigt vad jag har för skor - annars hade jag nog kunnat köpa mig barnskor för min vikt är inte det som påfrestar. Men har vi då de överviktiga så säger det sig själv att vikten och dessutom då kanske ovanan att motionera påfrestar kroppen. Och då blir bra skor än viktigare. Och bra skor - de kostar...
Men alltså helt enkelt göra det uppmuntrande i att välja motion och en mer balanserad kost...
Ja, för vin...
Hm, och om man tränar också...
Okej, nu var det ju inte riktigt så jag tänkte då. Och tänka att det finns de som säger att det är ett straff att få göra armhävningar??? Ja, ja, vi verkar i alla fall vara tillbaka i det tillbaka i det där med kom i form med alkohol...
Ståndaktig kvinna - Stabat Mater...
Magisk dans... ...magiskt gryningsljus
...ett annat träd...
Rumskullaeken - den jättelika eken som anses vara Sveriges äldsta och största träd (om inte hela Europas största ek) till omfånget. Den mäter ~14 meter i omkrets och är åtminstone tusen år gammal. I föräldrahemmet har vi foton från när jag var barn och vi stod på ekens stora rötter och i stammens håligheter. Som ni ser nu så är den skyddad - både av att den inte tål påfrestningar och för att inte folk ska skadas. Så 2008 skapades Kvills naturreservat runt detta magiska träd - med minnen från min barndom.
Landsbygden - det viktiga kittet - murbruket - som håller landet - muren - samman... (Nova) Novas penna:
Jag gillar ju också att skriva som ni märker. Att få använda pennan - på olika sätt...
JAAA!!! är min reaktion när ovanstående ramlar in genom brevinkastet. JULAFON liksom...
Att inte sluta tro på det goda. Har ni någonsin hört en saga där häxan äter upp barnen i slutet? En historia där vargen faktiskt får smälta den mormor och Rödluva han slukat? Eller en berättelse där prinsen och den vackra flickan beslutar sig för att INTE vara lyckliga hädanefter?
Nä just det. Okej, bara sagor ju. Ändå är jag övertygad om att varje ond handling i denna värld får det goda att bli starkare. För när det är riktigt mörkt omkring dig, så kan även ett svagt ljus leda dig. Inget mörker kan tränga in i ljuset, bara tvärtom. Tänk på det.
Även om det verkar som att ljuset har slocknat helt hos vissa av oss. Att dessa människors enda ljus består av skenet från en bomb som sprängs. Det är synd om dem. Den outsägliga sorgen landar hos dem som drabbas av deras galenskap, men kanske vi ändå ska skatta oss lyckliga att vi har förmågan att känna också det onda? För att kunna välja att gå en annan väg. För dem som befinner sig i mörkret är det försent.
Kalla mig naiv om ni vill - men jag vägrar tro på något annat än att det goda ska segra. Det betyder inte att jag stoppar huvudet i sanden och blundar för de problem vi står inför. Att ha en önskan och tro på något behöver inte stå i motsats till att inte vet hur verkligheten ser ut just nu. Och just nu så är alla mina tankar på de som fått mista livet, till de skadade, till alla nära och kära till dessa och till alla övriga berörda.
Att vi kanske nu kan börja försöka att lyssna på varandra istället för att ha som huvudmål att kasta skit på varandra? I've had enough! Men don't stop believin'.
---------------------------------------------
Journey är bandet - Journey...
Världen... En som det verkar stor världshändelse - okej Sverigehändelse då - Kent slutar! All media har haft uppe detta på sina förstasidor - och runt i världen så brinner det...
Världen går ta mig tusan inte under för detta! Men jag förstår alla de Kentfans som runt om i Sverige tycker så (även om de flesta av det inte ser det så bokstavligt). Jag förstår deras sorg - och de måste få känna detta. Jag kan ju själv tänka mig min reaktion om Avenged Sevenfold kom med ett sådant uttalande. Och jag förväntar mig inte att alla ska dela eller förstå min sorg. Men kanske lite respekt och inte göra narr av den?
Som "Jag finner alla som aldrig har gillat Kent som coola", "Vem är Kent, känner jag honom?", "Kent är som Dressman för musik". Uttalanden som dessa finner jag ganska onödiga (även om man naturligtvis har rätt att uttala dem). Kent har aldrig varit min musikstil - men jag finner ändå att jag kan respektera de som nu är ledsna över bandets nedläggning. Och sen kan man väl inte säga annat att bandet har fått världens PR för sista albumet...
Reklam ja...
Hur tänkte AD:n här? Smoooth??? "Att välja Klarna som betalsätt är som att läsa tidningen med jättegeléråttor på fötterna - knäppt, segt och obegripligt"
Dessutom så är jag verkligen inget fan av sega råttorgodis. Hade det varit bilar hade jag nog haft en större förståelse för det. Skulle till och med kunna tänka mig ett par sådana tofflor - om de gjordes som sådana där djurtofflor...
...då skulle det finnas en toffelgud...
...godisguden har i alla fall levererat...
Känns som om jag har tappat substansen i blogginlägget?
...jo vädret kan nog vara intressantare än svenska möten...
...ibland undrar man verkligen vad alla möten ska vara bra till och om de som bestämmer över detta har full koll på hur engagerade medarbetarna är...
Kanske kan användas även av lärare - när det gäller möten? Annars inte - då läraryrket bygger så mycket på elevrelationer.
Skolan...
Vid Gud att jag hoppas mina lektioner är tråkigare - och inte bara en kul förströelse som lämnar noll minnen efter. Synen att skolan endast är en lattjo plats att hänga på? Är det inte meningen att eleverna ska lära sig något? Jaja bara de är glada...
Äter barnen hellre godis än skolmat bör ni även fundera på om vi kan ta efter Cloetta som är mer down with the kids? Kanske något att ta upp hemma vid köksbordet?
Jag har valt att maska tweeten för det handlar absolut inte om den som skrev den. Den här tweeten skulle nog ha kunnat skrivas av ganska många om man ser till responsen - vilket då inte själva tweetaren kan hållas ansvarig för.
Och jag kan visst se det roliga i tweeten - har man ett barn som i stort sett aldrig får anmärkningar så kan man tycka att det blir lite komiskt när man då får ett sådant meddelande. Och det blir en rolig tweet - det erkänner jag. Men om vi ser utanför den lilla familjesfären så: Problemet är att resten av klassen störs när en elev klampar in sent till lektionen. Respektera undervisningen vore ju att önska. Och att så många verkar tycka att det är en lustig anekdot när just deras barn är lite sent? Den slutsatsen att det där med lite sen någon gång ibland inte är någon big deal egentligen - även om man önskar att sitt barn skulle vara i tid - drar jag av den stora responsen. Om många föräldrar i en klass tänker så - ja, barn märker av föräldrars inställning - och vi lärare får avbryta en 5-7 gånger varje lektion Och vi får svårare att få gehör för vår uppmaning om att tider ska passas.
För den som tror det - så är det inte heller en rolig uppgift att sitta och pillra in de där minutrarna sen ankomst i datorn. Det tar lite tid och många bäckar små...
...vore skönt om vi bara kunde sluta se allt i svart eller vitt...
...dock är det kul att leka med korten - ett svartvitt filter på en bild som var väldigt svart och vit i sig själv. Konst...
Eh...
...när Twitter levererar dessa två efter varandra...
...då jag själv bara några dagar tidigare...
Instagram...
Inte Instagram också... Ansiktsboksflödet är ju redan så messed up. Även om jag är mycket lite på ansiktsboken - men sporadiska inlägg från vänner försvinner. De anses inte viktiga. Det kanske de är för mig. Hur sjuttsingen vet ansiktisboken och nu Instagram vad ja missar och inte? Jag vill ha mitt flöde i ordning, inte efter vad de tror/rankar som populärast!
Sociala medier, Internet och datorer... När datorn Att då ha toppendatasupporten!
Love you right back världens bästa lillebror
Vad problemet var Ja fråga inte mig. Men det var inget struntskruffs som att starta om datorn eller leta i utforskare och kontrollpanel för att återställa det hela. Så det var något knökigt. Är dock ganska säker att det har att göra med...
...morr... ...bara att ställa frågan dagen efter datorn bestämde att nu ska du ha W10. Det är som att lära sig cykla igen för att hitta allt. Och då är jag ändå ung... (buzzfeed)
...och yngre skulle jag bli...
Hm, intellektuell ålder 114 - jag tolkar det positivt som att ju äldre den åldern är inte betyder mer senil utan mer intelligent...
Här är definitivt en som inte spelar dum...
...ingen risk för epitetet "dumb as rock" där... Något som verkligen är heldumt...
...eller detta med "sommarkurs för tjejer"? Är inte detta exkluderande??? Undra hur de ser på det om en kille identifierar sig som en tjej?
Är det inte dags att sluta med detta grupperandet och låta varje individ hitta den miljö där den kan utvecklas komma till sin rätt?
(Professor Zapinsky proved that the squid is more intelligent than the housecat when posed with puzzles under similar conditions.)
Men nej då, de fortsätter med sina argument...
...där all utveckling har sin förklaring... (sydsvenskan)
Känns som om hon måste ha en väldans gammal bok om det står "tofs med ett hål". Har vi hålrummet som social konstruktion...
Helt enkelt UNDERBAR läsning...
...och Metro hakar på...
Detta då i en tidning som läses gratis av folk i alla dess åldrar - ja, även av barn som inte nått tonåren än...
Och så tycker världen att vi ska kalla oss feministrar?
Ibland slår deras jämförelser mig med häpnad. Det finns skillnader på feminism och feminism. Det handlar om att vi inte har upplevt förtryck - det handlar om att vi generellt sett inte ser ett förtryck i Sverige. Däremot ser vi hur det breder ut sig i förorterna allt mer - men det gör inte ni. Eller det är de för syltryggiga för att säga. Och dagens tokfeminism tycker det är lättare att gaffla om menskonst i alla dess former...
...men de vet inte riktigt hur de ska ha det...
Och dessa KVINNOFÄLLOR de lyckas gräva fram under mossiga stenar överallt. Nu senast på radion så var det stallets tur att bli en kvinnofälla: "Så mycket oavlönat arbete som utförs där." Stopp. Det. Är. En. Hobby.
Man använder fritiden till att göra ngt man gillar. DET är betalningen man får. Tänk att en del BETALAR till och med för att hålla på med sin hobby. Alltså med pengar!!!
Hur har vi det med alla män som i alla tider stått som tränare för sina barn? Är inte detta då oavlönat arbete och en fälla? För de facto är det - oavsett kön - få förunnat att få betalt för sin hobby. Fast det är ju bara en fälla när kvinnor gör det. De eviga offren som alltid luras till allt...
Och så ständigt denna bolagsstyrelse...
Vi har då det här: när männen plockas bort ur bilden. Talande... Yupp! det håller jag med om. Men det är också talande att de bara visar toppjobb. Varför är inte gruvarbetare med, eller sophämtare, eller sjuksköterskor, eller förskollärare - eller för den delen uteliggare...
Det är faktiskt som så att samma möjligheter finns för båda könen - det handlar inte om diskriminering, snarare om normalfördelningskurvan som jag skrev om i sounds of blue. Det är bara viktigt med det där 50-50 när det kommer till samhällets topp - när vi ser i botten så: 9/10 uteliggare, 9/10 som dör i arbetsrelaterade olyckor. 7/10 som begår självmord är män. Vilka är det som gör ett klassystem och vad som är det som betyder något. Är det "allas lika värde"?
Bara toppen som räknas och när kvinnor är så dumma att de inte själva väljer att satsa på bolagsstyrelse - då måste givetvis det kvoteras! I ett samhälle där alla ges lika förutsättningar kommer vi att bli tvungna att acceptera att utfallet blir olika. I ett samhälle där alla är fria att välja vad de ska arbeta med kommer vi att bli varse att människor föredrar olika vägar i livet. Att två personer som givits likadana förutsättningar väljer olika är utifrån detta synsätt inte något problem. Att den ene väljer att arbeta dygnet runt för att tjäna pengar, och den andra väljer att ta det lugnare för att kanske ägna sig åt sina fritidsintressen eller sin familj, måste vara upp till var och en. Att den förra tjänar mer än den andra är utifrån detta synsätt inte ett problem.
Den jämlikhet som syftar till statistiskt lika utfall bygger på en människosyn där människor betraktas som abstraktioner. Det viktiga är att siffrorna i kolumnerna blir riktiga. Att det handlar om människor av kött och blod, som du och jag, tycks vara dem främmande. Hela kvoteringstanken bygger på denna nedlåtande människosyn, där individerna betraktas som oförmögna att fatta egna beslut över sina egna liv och verksamheter.
Människor som tilltros att rösta, köra bil, handla på systembolaget etc etc så anser då politiker att de är bättre på att avgöra hur de stora börsbolagen ska sätta samman sina styrelser, än de som faktiskt grundat och drivit dessa företag och gjort dem framgångsrika. En ironisk konsekvens av denna människosyn, där individer betraktas som statistiskt utbytbara enheter är att själva syftet med tillrättaläggandet av verkligheten lätt byts ut i sin motsats.
Istället för att skapa en situation där egenskaper som kön, hudfärg eller sexuell läggning inte spelar någon roll bidrar kvoteringsivrarna till en situation där dessa egenskaper blir de allt överordnade. Den som får ett jobb på sådana meriter kommer ständigt att få leva med att vara ”den inkvoterade”, alldeles oaktat kompetens i övrigt.
I ett samhälle som betraktar människor som individer är jämlikhet i förutsättningar den enda möjliga och faktiskt även den enda önskvärda. Enligt mig så är kvotering att visa förakt för de inkvoterades (här då kvinnornas) kompetens. Signalen det sänder ut är att "du duger inte utan måste hjälpas fram i alla lägen, du fixar inget själv". Visst är en typisk markör för Sverige 2016 att när några män inte tar extra och särskild hänsyn till att det är en kvinna blir samma sak som att de förstör för henne…? Jämställdhet men med särbehandling, alltså ”jämställdhet” är vad man är ute efter.
Nej! kvinnor - av med offerkoftan, vi kan av egen kraft. Vi behöver inte kvoteras in. I stället ta itu med de verkliga frågorna - slänga syltryggen åt h-e och faktiskt erkänna de faktiska förtryck som brer ut sig i förorterna utan att relativisera. Att visa en ryggrad av stål...
...love that Picture. Kvinnlig men ändå visar den sådan styrka - allt ihopmixat i en perfekt kombination.
Icke perfekt kombination...
Jag är så trött på att vissa försöker göra ALLT till något polariserad politik. Tweeten ovan var det någon som citerade och gjorde det med. Bara wtf???
Det dyker upp troll från alla håll, som skriver man förbjud allt! (snus, spritnamn på godis etc) så kommer det någon lustigkurre som säger "förbudet gäller bara för svenskar". Detta är tröttsamt!!! Allt behöver inte göras till dagens politiska läge! En hel del saker kan väl bara få va? Som barnfilmer. Vi behöver inte hitta superdolda agendor i Lejonkungen mm.
Thomas Gür säger det så bra angående Lejonkungen: ------------------------------------------- I ett land där Tintin rensas ut från barnbibliotek som en inledande akt till en tänkt utrensning också bland vuxenböcker, där Pippi Långstrump "rensas" på "rasism" av statstelevisionen, och där statsministern genomför en politik som han året tidigare kallat för nyfascistisk med hänvisning till en person som gjort intellektuellt charlataneri till sitt publika signum, och där en tidigare partiordförandes kulturartikel om Les Miserables är spökskriven med utgångspunkt i en pastisch i en Kalle Anka-Pocket, är det givetvis helt i sin ordning att Lejonkungen framställs som en manifestation av den fascistiska ideologin, "Du måste inte vara bekant med fascismens tankegods för att skönja det i ”Lejonkungen”, men det hjälper. Det är som en animerad grundkurs i fascistisk propaganda, från degenerationen och sönderfallet i en nation plågad av parasiter och förlorad maskulinitet till reningen och pånyttfödelsen. Hela vägen förankrad i fascismens kåta och naturromantiska klangbotten; blod och jord." --- Nu inväntar vi analyser av Snövit och de sju dvärgarna som höjdpunkten i en apologi för feodalismens Weltanschauung (det blir fler och bättre associationer om man skriver det på tyska) samt förakt för kortvuxna och Emil i Lönneberga som en ohöljd marknadsföring av agrarkapitalismens vidriga människosyn. --- Och sedan givetvis författarens oförblommerade självuppfattning: "Det intressanta är inte den fascistiska dramaturgin i ”Lejonkungen”, utan vår oförmåga att se den. De flesta märker den inte ens." --------------------------------------------
Visst barnfilmer (liksom de flesta filmer) är en kamp mellan gott och ont där det goda då segrar. Räcker inte det? Kan det inte räcka att ge barn och oss en tro på att riktig godhet ska segra? Det går ju att läsa in och få det mesta till vad man själv önskar. Bara hitta rätt delar och applicera dem. För mig är Lejonkungen en av de vackraste filmer - där kärlek och tolerans för varandra står som segrare. En värld där man lever tillsammans. Tänk om det bara kunde få vara så.
DN hade en artikel om där det i Amerikat gjorts en undersökning på Disneyfilmer. Inte bara enligt bechamelkriterier - men nu fanns det visst inte tillräckligt med fattiga i filmerna - eller att de fattiga inte var fattiga nog. Tänk om barn är tillräckligt smarta för att faktiskt se lycka och att det inte har med pengar att göra?
Och någon som överhuvudtaget tänkt tanken att en barnfilm kanske bara är en saga?
Men överallt ska de in och peta. Vi hade i ett radioprogram där en kulturskribent sa:
"Jag kan ibland läsa här & var: Vad hände med kulturjournalistiken som skriver om skönheten? Det vackra i en Matissetavla & en mästerlig strof? Varför ska allt politiseras?
(----)
"För att det är vårt jävla ansvar att tillhöra en motståndsrörelse"
Konstens framtid... Ni vet hur sorgligt jag finner det som sker. Kan vi ta tillbaka det vackra i konsten, filmen, musiken, lyriken? Ja, och även i biologin och sexualiteten mm?
Som allting analyseras och verkar mixtras för att passa in i vår märkliga samtid så blir jag klart fundersam när den här annonsen dyker upp...
Någon filmvetare som vet om det här är försök till normkritisk film där man bytt kön eller om det är appropriering? För några år sedan skulle jag tvärsäkert skrivit att det har blivit fel på ordningsföljden. (Mycket beroende på att textsättare och bildsättare inte är satta på samma ställe.) Nu är jag inte så säker.... Tror i alla fall att det är kvinnor med (klarar bechameltestet?) och att titeln avslöjar att det finns hemligheter gömda i ögonen. No woman no cry...
Lite glad att mitt favoritprogram sänds i repris nu på tider som passar mig. Som i så många andra program så lämnar översättningen ibland mycket till övers att önska. Som när ballroomsteps blev balettsteg. Jo, vi brukar se många cha cha steg i Svansjön...
Ibland så blir det bara stor komik av översättningarna: - Den amerikanska serien "Manhattan" på Netflix. I en scen från en amerikansk öken vimlade det av militärpoliser, "MP:s". Då översattes "This place is crowded with MP:s" till "Här vimlar det av riksdagsledamöter". - "Mother superior" på ett kloster blev "Övermoder" på svenska.
ett gammalt avsnitt av The Great British Bake Off. "I'm working on it" översattes med "Jag är upptagen".
På avigsidan kan man läsa om "vänner" - som då är roliga, men översättningarna gör det roliga än roligare. Ex: --------------------------------------- "Den med tummen"
Chandler står och röker på balkongen samtidigt som det börjar regna. När han knackar på fönstret säger Joey:
"You can come in, but your filter tipped little buddy has to stay outside" - d.v.s. att Chandler måste lämna kvar sin "kompis" cigaretten om han vill komma in.
Översättningen blir dock: "Du får komma in, fast ditt filter till kropp får stanna där ute!". Hur nu Chandler skulle ha kommit in utan sin kropp...?
"Den med 'ick'-faktorn"
I en scen driver killarna med Monicas nye pojkvän som är ett antal år yngre än vad hon är. De anspelar på den populära barnserien Power Rangers där huvudpersonerna byter identiteter under ropet:
"It's morphing time!"
Den svenska översättningen...
"Dags för morfinet!"
Jösses...
"Den med godishjärtan"
När tjejerna skall genomföra ritualen med att bränna saker från gamla pojkvänner så läser Phoebe från instruktionerna:
"So now we need sage branches and the sacramental wine (det helgade vinet)"
Översättningen: "Då behöver vi bara några salviakvistar och Sacramentovin". --------------------------------------------
Det är i sådana lägen man inte ska sitta i en biosalong om man behöver stirra för mycket på textremsan. För det är ju det där med att skratta på rätt ställe...
Vi går vidare...
...och så var det han som bokstavligen gick in i väggen?
Inte jag som har gjort ett arrangerat foto - skorna stod sådana när jag vandrade Drottninggatan upp en morgon. Ser ju verkligen ut som om han kunnat passera genom väggen som något övernaturligt...
(DN) När idioti och vetenskapsförakt är vårens heta trend...
För mig så är det här med psykisk ohälsa ett viktigt ämne. Inte bara för att jag själv är drabbad utan för att allt för många lider. Och då tro att man ska bli botad via andehealing eller någon quick-fix gör att det börjar koka i huvudet på mig. Bättre då att lyssna på sinnessjukt bra Christian Dahlström - som vanligt superbt - bland annat om suicid prevention och bipolär sjukdom och så del2 där vi får värdefulla tips om förskräckningskassan. Och denna vecka - vardagsångest...
Ångest Ångest Ångest... De rusande tankarna griper tag i mig, stryper min andning, gör det omöjligt att slita mig från de bilder min hjärna målar upp. Allt är otydligt, allt går snabbt och ingenting känns tillräcklig. Ångestattackerna som griper när det känns som en ljusning - när det känns som om att det ska vända uppåt. Så klart att det inte blir så då. Återigen blir allt till stora projekt - istället för att bara sortera upp sakerna och ta en sak i taget. Och låta det som inte blir för tillfället vara. Nej i mitt huvud ska allt göras på en gång - eller att det som ska ske kanske om en fem-sex månader blir i mitt huvud till max två veckor. Totalt kontraproduktivt och för bara de negativa tankarna runt runt och nedåt nedåt.
Hela livet stannar upp och ångesten befäster sig i alla kroppsdelar. Ibland blir ångesten så stark att jag knyter nävarna och börjar skaka. Jag vill demolera allt - bara upphöra - så att all ångest försvinner. Att bara kunna krypa ut ur mitt eget skinn...
Kampen att bara existera är stor - att inte gå igång på maxfart utan låta det ligga där som ett obehagligt brus. En ovälkommen gäst som bara får finnas där och som jag blundar med öronen inför.
Men när man känner sig som att man bara är ett stort knippe nerver...
Så istället börjar hjärtat bulta allt hastigare och hårdare, får påminna mig själv att andas och när det är som värst så börjar hela kroppen att skaka. Det är obehagligt och läskigt. Jag försöker göra allt för att skakningarna ska radera mina mörka tankar. Det blir en chans att övervinna ångesten, det fungerar inte alltid. Vrede, sorg, desperation och hopplöshet. Ja under dessa stunder träffar jag hela känsloregistret och allt jag vill är att fly. Att döva mina sinnen och kasta bort allt.
Allt i kampen mellan det ljusa och det mörka i tillvaron - depressionen - att låta det mörka få finnas där...
...och att när det blir som värst bekämpa det. Låta det mörka inte ta överhand. Att stänga ute intrycken är ingen lätt match, men numera har jag olika strategier för att hantera mina problem bättre, som inte går ut på att fly från problem. Utan istället att vara snäll mot mig själv, samla kraft och möta problemen. Och det är inte bara - men jag blir bättre på det. Även om det går långsamt, alltför långsamt för min smak. Men det måste få ta tid. Det måste det!
Just det sistnämnda stressar mig en aning. Jag gillar ju inte att saker går långsamt. Eller att göra saker långsamt. Jo, jag tränar på det - för det här måste få ta tid. Betyder ju inte att jag behöver gilla det - men acceptera. Likväl som att acceptera att jag ensam inte kan gör allt. Och att vissa saker kanske bara är att stånga pannan blodig i betongmuren och bör lämnas därhän. Jag vill slutföra det jag påbörjat - och visst är det en bra egenskap. Men det gäller ju också att inse när det inte går. Sinnesrobönen säger egentligen allt där: "Gud, ge mig styrka att acceptera det jag kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
Men jag gillar inte att lämna i halvlek - att kasta in handduken, att det inte är färdigt (även om det då är något som inte jag kan påverka - något riktigt dödsdömt. Jag har fått höra att jag går "all in" och det stämmer (nog). Det gäller oavsett vad jag företar mig. Inte som så att jag ser mig som supermänniska som verkligen kan spränga berg med bara blicken eller att jag är oumbärlig eller oersättlig. För det är jag inte. Det är ingen. Allt vad en människa presterar kan ersättas av en annan som presterar samma sak, på lika eller olika sätt. Däremot så kan personer vara oumbärliga och oersättliga på det rent känslomässiga planet.
Till er som för mig är oumbärliga - ALLA ni För mig är ni Warmness on the soul...
Underbart att få se de tre looparnas äkta spelglädje. Spelar roll att det är i en reklamtjolahopp. Men jag vet att de är på G med ett nytt album - inget datum är satt. Och vi vet hur länge vi fick vänta på album ett. Men här var det så sant som man säger: "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge". För det var direkt inget löjligt jag satte i CD-spelaren!
Löjliga saker däremot...
Redan på 30-talet visste svensken att kränkas av sådana ting. Deras känsla av upphöjdhet och värdighet har kroniska svårigheter att samsas med skratt och munterhet. Antar att de trivs med sitt behov av höghet och prestige. Bara de inte får för sig att införa nån sorts skrattfria zoner...
Alfons var ju inte något att skratt åt - ja ni minns väl Alfons från staten och kapitalet? Vad hände sen?
Jo, vi förbjuder filmen och bjuder in teatersällskapet istället. Tryggheten de måste uppleva nu alltså. Som att fått beskydd av en superhjälte...
...lyckan när det känns som om man fått Quizkampen för barn.
För barn...
Macedoe har visst bestämt sig för att det är en skillnad mellan pojkar och flickor...
Nu kanske inte alla känner sig välkomna till Macedoe längre. Precis som i skogen... (lantbrukoskogsland)
Herre min je... För visst är det säkert som så att det är avsaknaden av bekväma toaletter eller en snygg skogsoutfit som gjort att inte fler kvinnor valt att bli skogsbrukare? Vad är nästa steg? Skogsmiljön är för risig för kvinnor eller vad? Genusplantering av skogen så att det fungerar med de nätta damskogsskorna? Se till att marken inte är för gropig eller att det man eventuellt kan få på fötterna är för tungt för den nättare skorna. Kan ni aldrig vara lite nöjda vi har blåbärsskogar och lingonskogar - titta ni fick till och med in lingonveckan!
Normen i skogen är att vara troll eller tomte, eventuellt älva - eller Näcken med fiol. Jag känner mig inte så lite exkluderad. Eller inte då. Läs gärna toklandet för mer on denna genusgalenskap. Är ganska så säker på att det är allas vår hustomte på Twitter - Barbara - bakom all genusgalenskar. För det är sannerligen hallucinationer skapade av egots vibrationer...
Trams å sidor: att prata kön utifrån ett mer biologiskt perspektiv är känsligt i dag. Det kan man se på hur forskning hanteras i offentligheten. När naturvetenskapliga forskare går ut med resultat som tyder på att män och kvinnor sedda som grupper skulle vara olika i till exempel hjärnans funktion blir det ramaskri. Däremot är det helt rumsrent att generalisera och analysera kvinnor och män hur mycket som helst inom bland annat genusvetenskapen.
Trots dessa signaler så smyger sig den arvsbaserade synen in i olika situationer. Det sägs att jämnare könsfördelning är positivt i en arbetsgrupp för att det ger bättre stämning och prestation. Få ger sig dock på att försöka förklara hur det kan komma sig. Kan det möjligen handla om samspel mellan människor som också är relaterat till just kön utifrån biologin?
Men visst får man relatera till biologin - så länge det gäller till kvinnans favör. Och visst ska det kvoterat - så länge det gäller till kvinnans favör... (svt) De har uppenbarligen missat genusvetenskapen - det där där meritvärde inte var tillförligtligt (skrev om det i unholy confessions). Så även här...
Självklart ska det inte kvoteras - alltid merit i första hand! Men vi vet ju alla hur det hade låtit om förhållandena varit de omnämnda. Det är faktiskt inte utan att man kan undra vad det är för speciella egenskaper de är ute efter när det ska kvoteras?
Det här med "kvinnligt kodad kropp" är kul. Vi ska vara bara kroppar men kvinnligt och manligt kodade kroppar. "Det finns inga manliga och kvinnliga egenskaper - det finns bara mänskliga." Jisses - det ska vara en genusfotograf till att säga det sistnämnda...
För att det inte ska finnas några manliga och kvinnliga egenskaper är det klart märkligt hur offerkoftorna visar på just detta. Från Aftonbladets klagolista över hur livet är orättvist mot kvinnor saxar jag en: "En vanlig vardag lägger kvinnor i snitt ned 3,5 timmar på obetalt arbete, vilket är en minskning med drygt en timme sedan början av 1990-talet. Män lägger i snitt 2,5 timmar på obetalt arbete, vilket under samma period är en ökning med 8 minuter. Under en vecka blir det för kvinnor i genomsnitt 26 timmar obetalt arbete."
Obetalt arbete? Är hemmets skötsel och barn obetalt arbete? Var det inte privatliv?
En hel timme mer för kvinnor. Sitter männen lik Homer Simpson och pimplar öl medan kvinnorna sliter? Kan det inte vara så att män arbetar längre dagar och kommer senare hem? Kan det också vara så att kvinnor är lite mer intresserade av hemmets skötsel och barnavård och har valt att arbeta färre timmar? Den ena tar mer ansvar för hemmet, den andra drar in mera pengar är en vanlig uppdelning när barnen är små. Och detta för majoriteten i detta land - hör och häpna - helt av eget fritt val.
Är livet hemma med och för familjen endast ett obetalt arbete? Jag trodde det var en stor del av meningsfullt liv. Uppfattas hemmet och barnen som en förmån eller ett arbetshinder? Att hylla arbetsvalet men förakta den som tar hand om sina egna barn eller gamla anhöriga är inte förnuftigt. Någon politiker ansåg att koka sylt själv var skattefusk. Får man baka, är det svartjobb för Staten undanhålls då några ören? Enligt mig går inte att väga saker och ting på det sättet. Allt är inte ta mig tusan inte pengar. Snart kommer det väl en pekpinnekvoteringslag även över hemarbetet. Dumma dumma kvinnor liksom som inte förstår att de ska göra allt efter absolut-lika-i-saftglasen-principen...
Typiskt ojämlikt...
Lite roligt att det är den manliga pusselbiten som... ja ja... natures way to tell how men and women belongs together. You can't spell female without male. Och om hon vill - honom...
Snälla kvinnor! säg vad ni vill/inte vill, gå inte runt som mystiska väsen och förvänta er att folk (män) ska gissa. Ja, män kan vara riktigt riktigt jobbiga på sitt sätt, men vi kvinnor är inte så j-a hunky dory jämt heller. Jag är så trött på detta könskrig - att vi istället alla ska kunna leva tillsammans? Men hetsjakten som drivs - särskilt på vita heterosexuella medelålders män - som ve och fasa kan tänkas skriva, sjunga om eller måla kvinnor. Och nu menar jag inte nedsättande utan om hur vacker etc kvinnan är.
...då utpekas de som kvinnornas fiende nummer ett. Bara wtf???
Den feministiska kampen i Sverige har spårat ut fullständigt. Jag anser att de verkligen väljer fel sorters fiender. Det är som sagt var menskonst hit och genusneutrala förskolor dit, och genussnöröjning hit och genusskogar dit. Eller att tvinga in kvinnor i bolagsstyrelser. Hur många kvinnor bryr sig på allvar och på riktigt om vilka som sitter i landets bolagsstyrelser? Bästa man/kvinna ska ha platsen inget annat! Kön är irrelevant!
Men det är klart att det är så mycket enklare att strida om detta - den så kallade syltryggsfeminismen. För grejen är ju att det finns massor av strider som feministerna inte tar när de tar de där konstiga striderna. Eller strider de ser men inte riktigt vågar ta eftersom bilden av förövarna inte stämmer överens med den bilden av fienden som de stöpt i granit. (Läs Ledarsidorna) Tänk att plötsligt så gällde inte devisen om patriarkatets förtryck. Ingen som höjer rösten för de kvinnliga fattigpensionärerna och ingen som höjer rösten om det kvinnoförtryck som vi kan se ökar i förorterna. I stället har cityfolk (alla kvinnor) bland annat kommit fram till att det bästa är att ta bort bänkarna i anslutning till tunnelbana. Heja...
Nej dags att kvinnokampen tar sig tillbaka till ritbordet - rita nya kartor, vända och vrida lite på tillvaron. För det där med att anpassa verkligheten efter sin inre karta är inte något som håller i längden. När verkligheten ändras - måste kartor ritas om - för saker ser inte ut som de en gång gjorde. En ny undersökning visar att hedersförtryck är utbrett, och växande, i Stockholms förorter. 14 år efter mordet på Fadime växer hedersförtrycket i Sverige. Vilket nederlag är inte det för Sverige? Är inte det viktigare än allting annat? Över 50 procent av de tillfrågade flickorna i åldern 12-18 (i undersökningen "Varken hora eller kuvad") svarar att de är mycket eller mycket hårt kontrollerade hemifrån. De är exakt det som vita, heterosexuella medelålders män brukar bli anklagade för, bokstavligen kedjade vid spisen. De får inte träffa vilka de vill, och de får inte bli förälskade i vilka de vill. De är livegna. I Sverige 2016. Rikta vreden åt det hållet och berätta gärna också vilka det är som förtrycker sina egna döttrar eller systrar på det här sättet. Och då har vi inte en aning om hur stort mörkertalet är.
Något som har kommit upp igen är att polisen på orter har varnat kvinnor för att gå ut själva pga överfall. Och detta har då fått en hel del kvinnor att gå i taket. I Absurdistan så är polis som varnar för överfall i nutid riktigt ajabaja - men historieböcker som berättar sanningar om dåtid ska förses med triggerwarnings. I det här fallet med varningarna i nutid har de till och med fått det till att polisen skyller på kvinnorna.
De anser istället att polisen skulle hålla ett feministiskt brandtal till alla män - att det borde fungera. För man får inte varna kvinnorna då det alltid är förövarens fel. Jo, ta mig tusan att det är! Och jag har skrivit om det många gånger. Någon som tror att de benägna att överfalla lyssnar? Lika mycket som inbrottstjuvar skulle lyssna om polisen gick ut och höll ett brandtal till alla människor att ni får inte göra inbrott. Så bäst vi slutar med stollerierna att varna vid inbrottsvåg hur man bäst skyddar sig, då det alltid är tjuvens fel...
Jag tror inte att män känner sig speciellt trygga ute om nätterna heller. Det hör man dock aldrig någon prata om. En feministisk utgångspunkt borde vara att realism är en bättre förutsättning för kvinnofrid än rosa drömmar. För låt oss hålla isär begreppen lite - att be någon att inse hur världen är beskaffad och ta viss höjd för detta är INTE detsamma som att säga ”skyll dig själv” om något hemskt händer. Det förra är preventivt, det senare är, well, okänsligt, plumpt och oförskämt.
Att kläder (eller uppträdande) inte någonsin kan vara en ursäkt för att förgripa sig på någon, kvinna som man, är givetvis självklart och något vi bör ha som huvudsaklig strävan när vi uppfostrar våra barn och skriver våra lagar. Men, samhället finns på fler plan än de ideala och juridiska och i det betyder att vi samtidigt också har en verklighet att förhålla oss till. (Och lära våra barn att förhålla sig till.) Det betyder inte att vi accepterar förbrytelser och brott, bara att vi erkänner att vi inte kan tänka bort dem.
Det finns ett lite slagordsartat resonemang som ibland hörs och som går ungefär så här: ”Det spelar ingen roll om så kvinnor går nakna på stan. Det är ändå inte okej att våldta dem.” Nej. Sant. Det är inte okej. Men det innebär ju inte att det är klokt eller tillrådligt att gå naken på stan. Om jag kliver in i Hells Angels klubblokal och lägger upp mig naken på köksbordet och de våldtar mig så är det de som har begått brott och moraliska fel och det vore oförskämt att rycka på axlarna åt mig som brottsoffer och säga skyll dig själv. Men å andra sidan är det nog en bra idé att avråda mig från dylika tilltag redan i förväg om man har möjligheten, no?
Det handlar alltså inte om att någon ska skylla sig själv, men om att förhindra att samhället börjar låtsas att bara de ideala lägena finns. Så är det ju inte och även om vi strävar ditåt så kan vi inte med gott samvete uppmana folk att vara oförsiktiga bara för att vi har en önskan om hur allting borde vara egentligen. Problemet när människor tillåter sig att resonera hela vägen, om hela världen är att folk ofta läser dem som om allt de säger är ordergivning och budord, när vi kanske snarare borde förstå det som en uppmaning att inte blunda för viktiga faktorer när vi gör våra livsval. Låt oss ta de viktiga och verkliga striderna. Att vara jämställd och tro på alla kvinnors rättigheter verkar ha väldigt lite att göra med feminism just nu.
Som när badet i Malmö bestämde sig för att utestänga alla män på kvinnodagen (8 mars). Det här skulle då gälla bara en dag - men debatten om könsseparata bad är egentligen större än så.
Helt klockrent av "i fablernas land" om absurdistan - separata bad men hentoaletter (från ex.vis sounds of blue). Hur cisnormativt är inte detta att bara tillåta kvinnor och utestänga män? Vad händer om det nu är en man som identifierar sig som kvinna?
Trams å sidor - det är något obegripligt som sker i Sverige just nu. Det är ett slags hetsjakt på majoriteten, på vita, på män. Det är en ny sorts diskriminering i kombination med hat som växer fram, och det oroar mig. Ty denna sorts diskriminering och hat uppmärksammas inte som ett samhällsproblem. Den tar politiker, opinionsbildare och ledarskribenter (förutom ett litet fåtal inom borgerligheten) inte upp. All misandri som tillåts i våra stora tidningar - ja, det omnämnda - läs if I were a girl.
Utifrån samma skruvade verklighetsuppfattning, att den vita majoriteten är något ont och kränkande mot alla andra, ska nu landets museer anpassa sin historieskildring till det nya Sverige med stor andel utrikes födda. I alla fall i Västerbotten. Där vill man "skildra kulturarvet annorlunda" utifrån att "Sverige ser annorlunda ut". Annars riskerar många människor att, som det kallas, "stängas ute". Skildringen av svensk historia ska alltså anpassas utifrån hur befolkningssammansättningen ser ut i dag? Jag anser att det är ett väldigt konstigt sätt att se på historien.
I SvD kan vi läsa om detta tilltag: "Så vad är det då man vill göra för att gestalta det nya Sveriges gamla rötter? (----) "man inte kan ta med sig det gamla museiberättandet in i framtiden", och "vi kanske måste släppa 1800-talsbondgården och fundera på om vi kan nyttja husen och berätta andra berättelser".
Det hela kommer av insikten att "framtidens västerbottning kommer att i större utsträckning ha rötter i andra länder än vad dagens västerbottning har. Vi måste också skapa utrymme för de människor som kommer hit att berätta sina berättelser för att på så sätt bidra till ett fungerande demokratiskt samtal".
Vithetsnormen igen. Jag hade uppe den i I've had enough. Jättkonstigt att det är vanligast med vita människor i Nordeuropa. Och särskilt då på ett museum så då ska beskriva historien...
Vidare i SvD: "Hur ska vi förstå vår historia och vår samtid om vi inte håller delar av det gamla vid liv, bevarar byggnader, interiörer, fotografier, texter, konst och kulturyttringar? Likaväl som vi bevarar och är rädda om annat som inte går att upprepa, finns ett egenvärde i att vårda kulturarv för att fler än vi ska få ta del av det. Det är något nervöst och djupt självupptaget i SR-inslaget om länsmuseet och det påstådda paradigmskiftet. Om man vill kritisera vithets- och andra normer är det väl av yttersta vikt att bevara sådant som eventuellt beskriver dem.
Är inte tanken att museer ska beskriva historien – inte försöka skriva om den?"
Ja, man kan ju onekligen tycka det. Idén som Riksutställningar förmedlar är att svenska museer skulle vara exkluderande blott genom att skildra svensk historia känns klart märklig. Att hävda att svenska museer bör, som det ofta heter, berätta andra ”berättelser”. Vad det i klartext betyder är att museer, med tanke på att många svenskar har utrikes bakgrund, ska anpassa sig till dessa personers historia. Detta anser jag är att göra våld på museers självklara roll att så sanningsenligt som möjligt skildra och tillgängliggöra Sveriges historia för nuvarande och kommande generationer. Dessutom inrymmer förändringen av museerna uppfattningen att de med utrikes bakgrund skulle känna sig förfrämligade av att ta del av svensk historia. Det är inte bara en sällsynt korkad föreställning, den är direkt nedlåtande då den behandlar de med utrikes bakgrund som överkänsliga barn. Att integreras i ett samhälle är väl att man även tar del av det samhällets historia och på så sätt kan få en förståelse från ett annat perspektiv?
Men här ska det då in ett ideologiskt och mångfaldsmarinerat filter. För visst är det problematiskt det där att Sveriges historia är så infernaliskt svensk? Chocken jag fick på Medelhavsmuseet - enkom medelhavskult... normer! Känns faktiskt exkluderande mot övriga normer!
Denna identitetspolitiska fixering - dessa illavarslande strömningar - som har sitt ursprung i den amerikanska identitetsrörelsen. Dess förespråkare delar upp människor i grupper efter bland annat kön och hudfärg och tillskriver efter dessa parametrar olika beteendemönster. De anser att samhället genomsyras av maktstrukturer som befästs genom bland annat ”vithetsnormen” och ”patriarkatet”. Det är här identitetspolitiken gifter sig med intolerans: nämnda maktstrukturer förtrycker sagda kollektiv och det är därför de måste motarbetas.
Flash! Många solar för att bli bruna. Eller använder brun utan sol - eller spraytan etc. Detta kan ses som rasism! Bara snälla samtiden: Avtagga mig!!! I en modern tid när hudfärg, kön och sexualitet borde vara helt ointressanta attribut för vilka vi är som människor, pratar vi knappt om någonting annat. Det är besynnerligt och samtidigt väldigt illavarslande för samhällsutvecklingen. Det finns en utbredd uppfattning i samhället att vissa människor inte går att diskriminera, att vissa inte kan kränkas. Det är vita män. Jag kan försäkra er alla om att upplevelsen av att bli orättvist behandlad inte sitter i vare sig könet eller hudfärgen.
I brist på statligt förbud finner identitetsrörelsens förespråkare andra sätt att kväva åsikter de anser är fel – till exempel genom ”uppror” på internet eller andra hatkampanjer. Det ska göra riktigt ont att avvika från deras sagda sanning. En sak man inte får glömma är att dessa grupper alltid anser sig själva sparka uppåt. I deras värld kämpar de mot maktstrukturer som genomsyrar hela samhället – inget slag kan vara för fult eller för lågt för de "brott" som för tillfället avviker från vad de anser vara det normala.
De flesta känner ingen som öppet kallar sig själv ”identitetsaktivist”. Problemet är dock att det är en stark grupp som idkar inflytande på viktiga institutioner som våra universitet och medielandskap. Det i sin tur banar väg för andra intoleranta rörelser: när människor skräms eller tvingas till tystnad skapas utrymme för ”sanningssägare”. Vi behöver påminna oss om att tolerans aldrig kan födas ur det intoleranta; en förutsättning för ett öppet och fritt samhälle – och den fantastiska utveckling som har präglat västvärlden de senaste 250 åren – är tolerans. Det är ur det innovation kan födas, men även civilisation. För det finns inga givna sociala lagar (eller osynliga maktstrukturer) som dikterar utvecklingen, utan det är människan – som en del av ett dynamiskt samhälle – som stakar ut vägen framåt.
Men som det är nu så hopas tecknen på att förståelsen för yttrandefrihetens fundamentala betydelse för demokratin håller på att försvagas. Detta är inte bara ett problem kopplat till folk som häver ur sig hot eller otidigheter. Den kulturens och mediernas självcensur vi ser en utbredning av har kompletterats med något som känns som ett spöke från angiveriets och åsiktslikriktningens garderob. Överallt numera så viftas det med kränkthetskort. Böcker plockas bort, radioteaterpjäser skrivs om av normkritiska kulturkonstaplar. Kända komiker har berättat om hur svårt det är att uppträda för en ung publik som inte förstår satir. Från olika håll kommer framstötar om att krocksäkra hela det offentliga samtalet. Det kan börja med varningsflaggor i kurslitteraturen och fortsätta med försök att mota bort föreläsare.
Det är riktigt sorgligt med människor som motsätter sig debatt och litteratur som kan störa deras själsliv. Vad de förespråkar är intellektuell isolering och ingen blir gladare för det än de ultrakonservativa rörelser, politiska och religiösa, som slår ner på oppositionella i en lång rad av världens länder. Ungdomen har aldrig varit så intolerant som den är i dag. För mig är att respektera olikhet tolerans - att beordra andra att flytta på sig för att jag ska få leva ut min egenart är intolerans. Vad sägs om att inte övertyga andra att tycka exakt som en själv utan att hitta ett sätt att fungera tillsammans trots olika åsikter?
Tonen och polariseringen gör mig ont - med risk att jag får ett utbrott på båda sidor (ja, de är lika goda kålsupare)...
Snaps???
Oooops! Det där var nog offensiv reklam. (Typ som den i Who knows? Not me).
Då kan man undra vad den här reklamen räknas som?
Hm? Känns inte som om vi nådde E i biologi här...
Ja, det var UK det - i Amerikat så...
Skratta eller gråta åt att vi inte är de enda med problem?
Som @Rocki__M sa: "På radio: vuxna som (fortfarande) diskuterar huruvida man verkligen har nytta av matematiken man tvingades lära sig i skolan. " Hej SMS-lån till ockerränta och Grattis Lyxfällan till garanterat livslångt programunderlag...
Gissar på att det finns grader i det hela...
Nej! Vi har inte direkt nytta av all matematik som vi sysslar med i skolan. Men matte är inte bara ett ämne för att räkna, matte är också ett sätt att utveckla det logiska tänkandet som behövs till det mesta i livet. Dessutom är matte stimulans för hjärncellerna. Allt vi gör och lär oss präglar hjärnan. Det sker en så kallad överlevnadskamp för vilka nervceller som ska ha kontakt med varandra. Forskarna kallar det ”use it or lose it”, använd nervcellerna annars försvinner de. Kanske bättre att börja upptäcka verkligheten och inte stirra sig blind på vad som står på skärmen?
Finns alltid risker med att buga för djupt...
Säkert efterlängtat beslut av församlingen.
Efterlängtat...
Och grisar kan flyga? Missförstå mig inte nu - jag har absolut inget emot produkten i sig. Smakar gott - men det där med att kalla det för bacon. Ta tunna skivor kött från en ko - rök dem och stek dem - någon som kallar det för nötbacon? Nope! Det är ju nästan lika dumt som när man säger vegetarisk julSKINKA. I det svenska språket är "bacon" - lättrökt SIDFLÄSK. Och fläsk är som vi vet kött från gris. Rökta kycklingskivor hade varit ett bättre namn.
Det är som detta:
Smakar inte alls illa. Men så att säga att det är bacon? Jo, jag förstår att man vill att folk direkt ska förstå vad det ska påminna om i smaken. Och dessutom marknadsföringen - ganska säker på att det säljer bättre just på grund av namnet. Crabfish/crabsticks är ytterligare ett sådant namn. Nada krabba - ett namn bara för att sälja. För hur lockande låter finhackad fisk hoppackad i stavar?
Jorå, sådana kan gå ner också. Men det här däremot:
Bara ett stort fett NEJ TACK!!! låter ungefär som kombinationen falukorv och chokladsås...
Tänk så praktiskt det vore om naturen kunde finna ett naturligt sätt att täcka apelsinerna så vi inte behövde ha så mycket plast kring dem. Denna människopåverkan...
...bryter vi ner det hela...
...filosofi à la vetenskap...
"Av den längtan jag aldrig trodde på som jag värnade högt. Jag högaktade dig och föll i dina armar. Det var inte jag. Du var inte du. Dagen kom och när vi gick till sängs... var jag fri. Fri från den kärlek vi omistligt visat varandra under åren. Då var jag lycklig. Jag blundade, du sov längre bort. Natten gick ofta fort och du vaknade, vetskapen om ännu en dag i mitt sällskap med dig Av den längtan jag aldrig trodde på men som jag värnade högt." (skrivet av en fin vän)
Kärlek, lust och frestelser...
Under antiken stoddygder högt i kurs. När kristen filosofi tog över hamnade ödmjukheten så småningom i topp på listan av berömvärda egenskaper medan fokus försköts till den mörka sidan, till synderna. Under medeltiden var folk besatta av de sju dödssynderna. Om syndaren inte bättrade sig blev det evig fördömelse. För att ingen skulle glömma detta, hur okunnig och korkad man än var, kopplades lasterna till djur som alla var bekanta med. Stoltheten var en påfågel, avunden var en hund, vreden var en varg, lättjan en åsna, girigheten en räv, frosseriet en gris och lusten en get. Det är talande att nästan ingen bryr sig om dessa dödssynder längre, samtidigt som de utpekade djuren har disneyfierats.
Påfågeln är en beundrad skönhet numera och stolthet har blivit en dygd; varje förälder försöker göra sitt barn stolt över den enklaste streckgubbe. Hunden är människans bästa vän och avunden satt i system via medier, skatter och jämförelser av fotoshoppade livsstilar på Instagram. Vargen är i våra dagar älskad av många och hatad av få. Terapeuterna säger att man ska släppa ut vreden, lätta på trycket. Konflikträdd är bland det sämsta man kan vara. Åsnor anses inte längre dumma utan som beklagansvärda arbetsdjur, samtidigt som lättjan höjs till skyarna. ”NJUT!” lyder det vanligaste tillropet på Facebook när någon lägger upp semesterbilder från Thailand. Rävar skjuts visserligen i tiotusental men de flesta utanför Jägarförbundet tycker att det är förfärligt. Och rävens påstådda girighet är nu mycket riktigt en dygd – se bara på börstips, extrapriser, bostadsannonser, råden inför löneförhandlingar och skatteplanering. Grisen är på god väg att omvärderas som ett känsligt och intelligent djur, inte alls den smutsiga frossare medeltidsmänniskan tänkte sig. Och matlagningsprogram utgör mycket riktigt teves basutbud. Aldrig tidigare har vi stoppat i oss så mycket läckerheter. Geten, slutligen, har också fått hygglig image. Ordet ”kåtbock” lever visserligen kvar på ställen som Flashback men knappast med associationer till denna fridsamma idisslare. Den enda synden när det gäller sexuell lust är nu att inte ha någon.
Allt som var moralisktförkastligt på 1000-talet har blivit obligatorisk livsstil på 2000-talet. I mångt och mycket är det förstås ett framsteg att vi kan glädjas åt livet utan hot om att hamna i helvetet. Men någon liten poäng fanns det kanske med de medeltida förmaningarna. Dödssyndernas genomgående tema är ju att de sätter jaget i första rummet: min njutning, mina pengar, min rätt att slappa, gapa, ta för mig, brösta upp mig. Anledningen till att prästerna försökte hålla dessa drifter i herrans tukt och förmaning var inte bara att folk skulle veta sin plats, böja sig för överheten. Någonstans fanns också en omsorg om individen.
Nu menar jag absolut inte att vi ska tillbaka till dygdigheten och prudentligheten - absolut inte! Det tror jag alla som känner mig, om så bara lite grann, redan vet. Det jag menar är den självcentrering som gäller idag. När alla sätter sig själva i främsta rummet blir det kaos, inte bara socialt utan också mentalt. En odiskutabel paradox är ju att psykisk ohälsa och frustration ökar trots att den materiella tryggheten aldrig varit större. Till en del handlar det kanske om frihetens pris, med större teoretiska valmöjligheter men ökad press i praktiken. Hur vi idag kämpar med med att försöka leva upp till samhällets förväntningar och krav.
På siternas topplista över böcker syns det så tydligt. Exempelvis denna: 1. "Tänk om, tänk rätt" om hälsa och skönhet inifrån och ut. 2. "Snygg och stark: den ultimata träningsguiden." 3. 4:e delen av "Mannen som hatade kvinnor"-trilogin 4. En bok om nyttiga soppor. 5. "Målarbok för vuxna" (mindfullness de luxe). 6. En bok om matematik 7. "Lär dig LEVA, Mindre stress - Mer närvaro" och vi är tillbaka i nutidsmänniskans förskräckliga liv.
Och i affärerna ökar tillbudet med diverse produkter i hyllan, samtidigt som...
Jag tyckte Tove skrev mycket balanserat och i min värld borde detta ej vara en höger/vänster-fråga. Någonstans man kan börja - är att dra in alla statsbidrag till SAMTLIGA religiösa organisationer. Tro och bön är gratis!
Men givet är att det finns de som inte håller med - från ena hållet då de som vill göra gällande att all islam är problemet och så vidare. Hur många som helst var på mig om detta - att jag skulle läsa dittan och se dutubklippet datt. Jag håller inte med dem om att all islam är problemet! Våldsbejakande islam är ett stort problem och även fundamentalistisk islam (liksom alla fundamentalistiska religionsrörelser).
Vi måste faktiskt kunna diskutera våldsbejakande islamism och kvinnoförtryck – utan att oskyldiga muslimer ges skulden för allt elände. Sakine skriver som alltid bra: "Religioner ska tåla kritik som alla andra livsåskådningar. Det är därför demokratiska länder skyddar satiriker och konstnärer som tecknar profeten Muhammed. Så ska det förbli. Men hatar man muslimer som grupp är man inte längre religionskritiker, utan en fördomsfull rasist. Det finns ingen ursäkt i världen för att skrika ”mördare” och ”jävla muslim” till en beslöjad kvinna på gatan."
Även Hanna Gadban tar upp samma ämne: "...hur somliga ger sig själva legitimitet att avsky andra individer, enbart för att deras utseende eller inbillade ras påminner om en problematisk del av världen. Ironiskt nog innebär inställningen att individens yttre attribut är utslagsgivande för hur man är som person, att man själv backar in i den klanmentalitet som (med rätta) kritiseras.
Fördomar kan komma av erfarenhet, sådant vi varit med om. Ibland behöver vi dem, ibland är de helt ogrundade. Likafullt finns det en tydlig gräns mellan fördomar och rasism. Det sistnämnda härrör ur intolerans och trångsynthet.
Den senaste tiden har det rapporterats i medierna om hur unga människor med utländsk bakgrund sextrakasserar, våldtar, mördar, hotar och sätter eld på polisbilar. Ja, detta har hänt. Men. Det ger oss inte rätt att se med fördömande på alla andra oskyldiga svenskar med invandrarbakgrund, vars enda orätt är att de råkar ha ”fel utseende”. Ska de alla stå i skamvrån?
Lika lite som alla arabiska män behöver känna skuld för att de är araber, lika lite ska vi överlåta till självutnämnda experter på rasism att frambringa en bild av Sverige som ett rasistiskt land.
Människors medvetenhet om sina egna fördomar varierar, liksom viljan och förmågan att ifrågasätta dem. Vi behöver motverka att fördomar blir styrande för hur vi är mot varandra – inte minst i de många dagliga möten som uppstår mellan olika kulturer. Detta arbete har var och en skyldighet att ta ansvar för."
Vi kan inte bara anta att alla muslimer är fundamentalister! Då skulle vi lika gärna kunna säga "alla män är..." vilket jag inte går med på. Det mycket märkliga här att extremvänster ifrån kan man säga "alla män" men inte "all islam" och extremhöger ifrån kan man säga "all islam" men inte "alla män". Konsekvent...
Sekulariserad islam är inte ett problem - har haft flertalet elever utan några som helst problem. Det som måste gälla - svensk lag och svenska värderingar om jämställdhet etc! Att respektera svenska lagar och regler är en förutsättning för att lyckas skapa sig ett bra liv här. Det personliga ansvaret för att integreras måste också betonas.
En tidig och tydlig introduktion om vilka normer och värderingar som gäller i vårt samhälle, om vad som är rätt och fel, om vad som är acceptabelt och oacceptabelt kan stävja denna sorts beteende. Alla vuxna i de som nu kommers närhet måste dessutom i vardagen bidra till att sätta gränser och tydliggöra vilka spelregler som gäller.
Jag anser att lika väl som vi ska hjälpa till med integreringen så finns det ett personligt ansvar för hur väl ens nya liv kommer att utveckla sig. Att förståelsen måste ökas för att de som kommer till Sverige har en annan kulturell bakgrund och ett annat tankesätt än de som är födda och uppvuxna här måste kunna accepteras för att integrering ska ske. Att låtsas som om det inte finns olika kulturer...
Det är faktiskt viktigt att vi tydliggör att i Sverige har vi alla lika rättigheter och skyldigheter. Oavsett om man är man eller kvinna. Vi respekterar varandra oavsett sexuell läggning. Det som är gemensamma angelägenheter beslutar vi om på demokratisk väg och allas röster väger lika tungt. Om man ska lyckas i sitt nya hemland är det viktigt att förstå och respektera detta redan från första dagen.
Vi kan inte blunda för att unga flickor som bor i Sverige utsätts för könsstympning, att det förekommer så kallat hedersrelaterat våld samt tvångsgiftermål. Detta är företeelser som är helt oacceptabla och som vi måste få stopp på genom att vara glasklara kring vilka värderingar och lagar som gäller. Alla som anländer till Sverige - barn, unga och vuxna - måste få en tydlig introduktion så snart som möjligt efter att de har kommit hit. Genom att faktiskt se problemen med öppna ögon kan vi också ta oss an dem.
För visst borde var och en av oss tycka att nyanlända måste få en chans att komma in i samhället? Skolan är en bra väg. Visst är det bra att mitt skolförbund prånglar ut en massa material om hur vi ska arbeta med nyinkomna - men på vilken tid ska vi hinna ta oss an det materialet. Jag häpnar lite över naiviteten när de skriver om det i negativa ordalag att alla lärare inte fått utbildning över hur man ska arbeta med nyanlända. Visst är det negativt att vi inte har fått det - men man kan inte bara skriva så utan att komma med en lösning om när vi ska få den. Det var det där med gott om tid är det ont om.
Att alla skolor ska ta emot nyanlända är bra. För som det är nu där det finns områden med skolor med majoritet nyanlända tror inte jag kan hjälpa integreringen. Att de som inte är så glada i invandringen gladeligen sprider alla artiklar de kan hitta där det inte fungerar är inte att förvånas över. För de vill ju så klart visa att det inte fungerar. Men det finns ställen där det fungerar - låt oss ta del av det också. Låt det bli en balans. Och snälla - låt oss se nyanlända som elever i första hand - de är inte krokodiler eller från mars.
På många sätt tycker jag att vi lägger för mycket tid på att vara rädda för det nya för att istället söka gemensam kraft, visa intresse och engagera oss. Vuxna problematiserar för mycket. Barn lär sig snabbt bara de får rätt förutsättningar. De behöver komma in och ta del av Sverige fortast möjligt. Vi måste ge dem en chans. För om vi inte hjälper de nyanlända direkt tror jag verkligen att risken ökar för utanförskap och misslyckande och vidare då till kriminalitet. Det behöver verkligen inte vara så - men skolan är en väldigt viktig väg in i samhället och livet i det nya landet.
Det vi måste vara medvetna om är att vi måste start med enkla uppgifter - att komma in i sammanhang och att de får uppleva trygghet. Det finner jag som det väsentliga. Kunskapskraven får i det här fallet vila lite - och det är något skolverket får ha överseende med. Viktigt när man jobbar med det här är också att se till så att inte övriga elever får för sig att känna skuld för att de har det så bra i jämförelse. Då är det bättre att förklara allt i ett större sammanhang.
I skolan får de nyanlända barnen en chans att snabbt lära sig svenska. Det är det språkbadet som måste till. Att de får kamrater på skolan, hittar på saker på fritiden, skapar sig ett sammanhang. Och för de eleverna tror jag det är värdefullt att träffa nya barn och även de får perspektiv på sin tillvaro. Skolan är en bra start för att integreras och för att kunna skapa sin egen framtid. Därmed inte sagt att det är enkelt att arbeta med det här - men vi måste se problemen med öppna ögon för att kunna lösa dem. Inte blunda för dem och inte bara visa på det svarta som görs nu - den här otäcka destruktiva polariseringen.
Migrationsdebatten är full av skit här, från höger till vänster. Från rasister till välmenande finliberaler. Både rasister och de som propagagerar för en mer generös invandring än idag svänger sig med märkliga siffror. De citerar den statistik de har för att visa på sina belägg att ingen systemkollaps kommer att hända: att arbetslösheten sjunker, brottsligheten sjunker, sysselsättningen ökar etc. Som sagt, man kan alltid visa vad man själv vill med statistik...
Statistiken är dock helt korrekt i de flesta av de fall jag har sett. Men däremot finner jag dem inte helt relevanta givet vilka deras slutsatser är. De ska bevisa att det inte finns någon fog för oro över systemkollaps som migrationsvågen kan orsaka, för att det går bra på X, Y, Z sätt. De blandar för att säga det enkelt äpplen och päron...
För det är faktiskt ingen som har sagt att den vanliga medborgaren inte kommer att ha råd att köpa sitt rödvin, sin pizza eller sitt netflexabonnemang. Det handlar alltså inte om Sveriges allmänna ekonomiska tillstånd - utan hur mycket mottagningssystemet för just flyktingar och välfärdssystemet rent tekniskt kan ta emot utan att kollapsa. Fysiska saker, som antal bostäder, antal tolkar, antal socialsekreterare, antal flyktingförläggningar etc är alltså det som sätter ramarna. Fysiska ramar, men även mänskliga. Finns det inte socionomer som kan placera barn så finns det inte.
(ledarsidorna) Finns det inte lärare nog att undervisa alla barn i skolan så finns det inte. Trolla med knäna visst - men även det har sin gräns. Ren utopisk magi fungerar inte!
Men systemkollaps kan även hänvisa till situationen efter mottagandet, när alla dessa människor ska hitta försörjning, bostad, dagisplatser och skola etc. Initialt handlar hänvisningen till system däremot om just mottagningssystemet, eftersom det är där vi är nu. I ett akut läge. Med asylboenden, tolkar, flyktingförläggningar, identitetsprövningar etc.
Det är här många debattörer medvetet eller omedvetet missförstår. Att systemkollaps hänvisar till att Sverige som land plötsligt upphör att fungera tvärt. Att allt bara kollapsar. Visst förstår jag att man vill visa sin poäng - men det bidrar bara till polariseringen. Givetvis kan deras syn på vad kollaps komma till stå om systemkollapsen sprider sig i systemen och påverka fler system och allt bara faller. Men detta är inte vad som menas med systemkollaps. Men OM man hävdar just det, att samhället kommer gå under, har man givetvis fel.
Med sin statistik så vill man med andra ord få oss att tro att allt är bra med det resultatet att folk blir än mer förbannade. Och så ska då andra sidan visa hur rätt de har genom sina siffror. Klimatet hårdnar och källkritiken blir allt sämre från båda håll för man ska få ut sin så kallade information så fort och så extremt som möjligt. För på andra hållet så vill man ju gärna kunna skylla allt på invandringen och att alla som kommer är ute efter att lura systemet. Visst förekommer det att det finns de som vill lura systemet och att det finns de som missleder stort om sin ålder. Och därmed så är det klart att vi ska ha ålderskontroller. Att hävda att barnen drabbas? Hur tänker man då? Det är ju inte barnen som drabbas - utan de överåriga! Och jag har skrivit det här tidigare - för mig handlar det inte om arton-nittonåringar, utan om att tjugofemåringar inte ska ta platserna på hem för barn för just barnen. Dessa platser finns inte i outtömlig mängd. Att hjälpa även de som inte är barn - ja! men de behöver inte utbildad barnpersonal.
Men det jag vill komma till här att högerextrema sidan då tar varje chans de kan att sprida bilder på barn som då inte är barn. Och detta i många fall utan att kolla källan. För när de då ska statuera exempel och inte bryr sig om att kolla om det är sant eller falskt - att inte bry sig om att oskyldiga människor drabbas. Fy f-n! Bra beskrivet av Julius här på hans fb!!! Och även Julius skriver som jag att det förkommer och att religiösa vanor som inte är förenliga med svenska lagar ska inte tolereras. Vi har med andra ord ingen stoppa-huvudet-i-sanden-person här, utan en vän som jag litar till fullo på.
Som Julius säger att när inte granskning av källor görs "Någon drabbas. Myter sprids. Jag säger inte att det inte finns folk som missbrukar systemet, eller att systemet är perfekt. Men, låt oss då ta en seriös diskussion om detta, inte sprida sådant. Tänk på konsekvenserna för individer innan ni bara sprider. Försök vara lite källkritiska, och gärna se ett sammanhang. Vad är budskapet? Om delar av en nyhet är korrekt, kan den ändå paketeras för att säga en viss sak."
När jag debatterar - vilket jag numera inte gör så ofta då det tar så mycket energi från mig. Min hälsa är viktigare än att lilla jag ska försöka rätta till all världens oförrätter. Men vid diskussion så har jag lärt mig att alltid diskutera SAK och inte PERSON. Det är viktigt tycker jag att man tänker igenom sina argument innan och att man är noga hur man uttrycker sig. Sen har vi då de 140-tecknens förlovade land som är som gjort för att missförstås. Vissa tror jag vill missförstå med flit. Så varför inte tänka till en gång extra innan man kritiserar någons tweet och istället för att fråga hur personen menade innan man ger sig in i världens jättedebatt. Att vara ironisk och raljant är en sak - likaså att ta till liknelser. Detta kan då lätt landa fel och någon hugger. Så mycket enklare det vore att fråga istället - att alla faktiskt skulle tycka att det är A och O att använda god ton, aldrig kränka och respektera debattmotståndare.
När man pratar om näthat så vill media bara visa på extremhögern. Men jag ser lika mycket skit från andra hållet...
...att hata under en förespegling att detta hat skulle vara "fint". Sjuttsingen heller! Det finns inget fint hat. Allt hat är bara så destruktivt för allt och alla!
Att vi alla kan stå upp mot rasism - visst borde det vara så? Men enligt vissa så finns det bara ett sätt - de som gjort antirasismen till sin. Där kampen mot rasism inte längre verkar handla om allas lika värde. I stället har det blivit ett forum där de som inte tycker exakt som dem utmålas som rasister och gud vet vad.
När till och med Rosling hamnade i kylan hos vissa efter att ha sagt som det är: vi kan hjälpa många fler på plats. Men det kan man ju inte säga - för den humanitära stormakten gäller bara om det är just i Sverige vi kan hjälpa. Sjuttsingen om Sverige nu har så mycket kapacitet och resurser som de säger borde vi väl kunna höja biståndet extremt mycket. Varför så få som propagerar för det? Människor lider i världen,har lidit länge - och Sverige vägrar höja biståndet till 10% av BNP. Eller 20%.
Varför måste det sägas vara det ena eller det andra? För att hjälpa på plats motsätter enligt mig inte att vi ska hjälpa så många vi har kapacitet att hjälpa även här. Varför kan inte detta lyftas och diskuteras under ordnade former istället för att kasta invektiv och extrema fall på varandra?
Att sidorna blir bättre på att lyssna på varandra. Som det är nu så talas det enkom rakt ut i luften för döva öron. Sidorna når inte varandra och allt längre ifrån glider de. Och där står jag - jag som aldrig har tänkt på folk i termer av kön, hudfärg etc. Nu är det allt som diskuteras. Istället för att se varje individ och dess inre egenskaper och meriter så är det kön, hudfärg, läggning, ursprungsland mm som har blivit kompetensen? Att detta inte ska gälla som en måttstock är kriterier som alla borde kunna ställa sig bakom. Det borde också vara en bärande bjälke inom antirasismen och därför också göra denna rörelse till partipolitiskt obunden. Både höger och vänster. Men detta har visat sig inte stämma och det gäller främst några av de så kallat antirasistiska rörelser och hemsidor som figurerar mest i debatten. Vad som nästan är ännu värre är att man i strävan efter att vara god har slängt all förmåga att komplicera och problematisera frågor till förmån för att framstå som godhjärtad för den goda sakens skull.
Och det har blivit ett märkligt tal om "vithetsnorm". En grammisvinnare tyckte det var för många vita här och UR sökte något som bröt mot "vithetsnormen". Vithetsnorm här i Sverige? Verkligen jättekonstigt att det är mest vita människor i Nordeuropa. Lika konstigt som om jag åker till valfritt land i Afrika och finner att antalet vita människor är i minoritet...
Om Grammisuttalandet: Först och främst mycket märkligt att det uppenbarligen är fullt normalt att i möblerade rum hävda att personer med ett visst pigment är oönskade. Och att det inte är något underligt att anse att det behövs fler personer med en annan pigmenthalt i stället. Något som borde betraktas som ett reaktionärt extremistfenomen har upphöjts till något nästan vardagligt. Det signalerar även att det är fullkomligt accep-tabelt att referera till människors hudfärg som något politiskt relevant, så länge det anses slå underifrån.
UR - de sökte någon med erfarenhet av att ha rasifierats som afrosvensk. Detta är rena mumbojumbon, men i praktiken betyder det alltså att man vill ha någon där någon annan tror att den förste har afrikanskt ursprung. UR fick helt rättmätigt ändra i annonsen då den faktiskt var diskriminering. Det råder ett strikt förbud i diskrimineringslagen mot att överhuvudtaget beakta en sökandes etniska bakgrund vid exempelvis rekrytering, även om sökande har likvärdiga meriter, det är i den situationen däremot tillåtet att beakta kön. För det andra så är det oklart vem som räknas som afrosvensk. Ska man vara född i Afrika eller räcker det att man har afrikanska föräldrar?
För alla som läst biologi är ju saken rätt glasklar. Vi är alla från afrika, men så lätt är det inte, men skall nämligen av någon anledning se ut på ett visst sätt så någon annan tror man är från Afrika. I klartext ville man alltså ha en mörkhyad person som inslagsproducent, fast bara om någon också noterat att denne är mörkhyad och på något sätt gett uttryck för det. Troligen räcker det med att man känt att någon "rasifierat" en. Fakta är som alltid ganska ointressant. Identitetsmaffian är ta mig lika tusan besatta av hudfärg som vilket apartheidsystem som helst.
Begreppet rasifierad är väldigt luddigt. Det finns flera olika definitioner om begreppet rasifiering. Vissa påstår att alla kan vara rasifierade och då blir ju begreppet urvattnat. För mig är det obehagligt att man redan där börjar indela människor i olika grupper efter vilken hudfärg man har. All form av diskriminering är förkastligt. Om det är så att man måste ha en speciell hudfärg för att få ett jobb är det diskriminering.
Rasfixeringen är inte bara farlig och destruktiv, den är uttryck för en myopisk och direkt antiintellektuell förståelse för världen vi lever i. Den förenklar in absurdum och kräver därefter korrigering av hudfärgsförekomsten. I stället för komplexitet erbjuder den populistiska verklighetsbeskrivningar. I stället för verklig förändring av samhället erbjuder den pigmentsbaserat ögontjäneri. Plocka in fler färgade, så är det avklarat. Det både förvånar och skrämmer att hudfärgsfixeringen mött ett så svagt motstånd i svensk offentlighet. Vad hände med målsättningen att befria människan från ursprungets bojor? Hur blev det höjden av moderiktig progressivitet att kodifiera samhället efter rastillhörighetens gränser? Att rasism blev politiskt korrekt - bara det kommer från rätt håll?
Mångfald ÄR bra - men för mig så ska det vara en mångfald av egenskaper. Inte som hos identitetsmaffian där mångfald helt sonika reducerats till härkomst och hudfärg. Människors kunskaper är däremot ointressanta. Lars Åberg skrev bra i SvD: "Ett av problemen med begreppet mångfald är att det är så lätt att förenkla. Genom att prata om det i allmänna ordalag, och gå på kurs, kan man känna sig fördomsfri utan att ha funderat särskilt mycket över vad verklig mångfald – i tanken, i perspektiven – skulle kunna innebära på arbetsplatserna, för samhällsfunktionerna, i medierna.
Idén med representation – att en invandrad taxichaufför företräder alla invandrare eller att en syriskfödd ingenjör talar för alla muslimer, också om han eller hon är kristen – hör till tankefelen i mångfaldsdebatten. Hur ska statistisk rättvisa uppnås? Vad skulle den vara värd? Och varför begränsa resonemanget till hudfärg och födelseort?
För journalistikens del, och givetvis även för public service, leder föreställningen att uppnästas villkor endast kan skildras av uppnästa till ett slags paralysering. Saknar man förmåga att beskriva sådant som inte är omedelbart bekant upphör inte bara möjligheterna till journalistisk verksamhet utan dessutom förutsättningarna för kunskapsinhämtning, empati och solidaritet. Det finns inga skäl att lämna sin lägenhet.
Det mesta som jag själv har gjort under mitt yrkesliv har i ett sådant mångfaldsperspektiv saknat värde. Böckerna om indianer och somalier och kvinnor med skyddad identitet och överlevande från Förintelsen vore bättre oskrivna eftersom de har handlat om ”den andre”. Decennier av intervjuer med människor i annorlunda miljöer har då varit ett slags bedrägeri mot sanningen eftersom jag inte varit en av dem.
Nu tror jag förstås inte på den sortens självömkan. Däremot vore det inte fel med en journalistisk granskning av mångfaldsytlighetens konsekvenser runtom i detta ängsliga Sverige, som har så förtvivlat svårt att ta till sig att människor kan tycka olika och vara både mer eller mindre nyfikna på sin omgivning."
Dagens identitetspolitik har lett till återgång till att se vissa grupper mindre värda = ha mindre rättigheter. Och för de som då hävdar den vita mannens skuld sen koloniseringen av världen...
Visst blir det knäppt. Så istället bör vi stå upp för de svaga utan att se till om de är vita, bruna eller svarta. Vi bör titta på den verkliga situationen istället för att förirra oss i teorier om gruppers över- och underordning...
...hur det där hänger ihop med "allas lika värde" får de också gärna förklara för mig. Nä bara lämna det där - att vi alla är skin of our kin...
"Andelen kvinnor bland de antagna ökar från 60 till 62 procent. Andelen män bland de antagna minskar från 37 till 36 procent. (Det finns även 2 procent som ej har svenskt personnummer) Detta innebär att det nästan är dubbelt så många kvinnor som män som antas till högskolan. Det gäller alltså antagningar. Eftersom andelen som fullföljer och tar examen är högre bland kvinnor än bland män är kvinnornas dominans ännu större bland dem som utexamineras från högskolan." (Pär Ström)
Och kollar vi hos sulf.se: "Kvinnors prestationsgrad i högskolan är högre än mäns. Detta gäller oavsett ålder, studieform, distans- eller campusstudier. Kvinnorna tar också examen i högre utsträckning, även på mansdominerade utbildningar. GENOMGÅENDE HAR kvinnor högre examensfrekvens och det gäller både traditionella manliga och kvinnliga utbildningar."
I det läget måste man beundra sekretariatet för skattepengar i arbete förmåga att skjuta sig själv i foten: "de meritokratiska processerna inom akademin måste utmanas och utvecklas om målet med jämställda högskolor och universitet ska kunna nås." För "Feministisk forskning har dock visat att meritvärderingen inte alltid är helt objektiv. Det finns normer som gör att män och kvinnor bedöms på olika sätt"
Tala om att göra kvinnor till små mähän vars meriter inte räcker till. Alltså misogynin i uttrycket "motstridiga uppfattningar kring meritokrati och jämställdhet " slår alla patriarkat med råge. Menar genustomtarna att de ska satsa mer på killar då eftersom en klar majoritet som studerar på högre nivå är tjejer?
Är det något som det ska göras en genusstudie på så är det genustjosansvejsan!
För deras normer är jag klart kritisk till!!! Normkritik...
Intrycket från de senaste årens offentliga diskussioner är att det diffusa begreppet är ett halmstrå som tillgrips för att sopa moraliska problem under mattan sedan normkritiken undergrävt möjligheterna till konstruktiva samtal om normer och moral. Alternativt ett slagträ att slå i huvudet på de i närheten och onärheten som har fel uppfattning i dagspolitiska frågor.
Detta slagträ - också kallat värdegrundsarbete. Hur ett sådant arbete går till är höljt i dunkel, men det tycks utgöra något slags universalmedicin mot oönskat beteende. Underförstått är det alltså problem med värdegrunden som antas vara orsaken till problemen. Annars hade man ju inte påbörjat värdegrundsarbete för att komma till rätta med dem.
Jo, jag tycker det där med värdegrund ÄR bra. Det har jag sagt otaliga gånger. Men som värdegrund används idag är det klart suspekt. Det tycks användas som ett nonsensord som makthavare retirerar till och gömmer sig bakom för att slippa hantera obekväma frågor som rör moral och kulturskillnader. Genom att hänvisa till en, ofta luddigt formulerad, värdegrund, hoppas man kunna undvika mer brännande moraliska frågor. Som om värdegrunden inte var en fråga om moral.
Till skillnad från en moralisk kompass, som är beständig över tid tycks värdegrund idag snarare vara grund i bemärkelsen ytlig, än en solid grundval att bygga sitt liv och sina gärningar på. Värdegrunden tycks nämligen skifta med de dagspolitiska trenderna. När moralen följer politiken istället för tvärtom känns det som om planet sluttar brant brant nedför. En värdegrund vars innebörd skiftar från ett år till ett annat är just grund men har inte mycket till värde.
Saknar vi rätt verktyg för att förstå dem kanske?
Nageltrång??? för händerna...
...eller så har man något att ha för händerna när det händer...
Missuppfattat det där med handskfacket? Puckat...
Handläggningen där? Och biståndshandläggaren...
Uhu??? Något i bi-sarrt...
Deras dejt verkar få ett annat avslut än en dejt med en särskrivare i alla fall.
Att inte få vad man beställt...
Slår aldrig fel - det där inträffar ju varje gång! Jo, jag vet - apotekens skyldighet. Men jag vill ha min medicin - den jag vet att jag tål - emetofobi är inte roligt det heller. Det är ju inget som främjar min psykiska ohälsa direkt...
Jo, vi halkade in på det ämnet igen. Att bryta tabun och stigman - att stoppa självmord! Som vanligt ett suveränt poddavsnitt med Christian Dahlström. Lyssna!
Hur är personer som är psykiskt sjuka? En Twittervän tog på sin blogg för ett tag upp oron många som har någon form av psykisk sjukdom känner inför att faktiskt tala om sina psykiska besvär för att bryta stigmat. (Och tyvärr har jag tappat blogglänken.) Detta pga av omgivningen skulle kunna tänka “Det vet man ju hur de är, psykstörda. Inte som vi andra. Sjuka i huvudet.”
"Det finns dagar i mitt liv som bara handlar om att släcka bränder. Bränder som lever sitt eget liv inom mig, den förgörande sortens eld, den som bara leder till att man förkolnar och försvinner. Jag skulle vilja kunna släcka dessa bränder utan att behöva dölja det för andra. Utan att bli tillskriven eller fråntagen personliga egenskaper jag har. Utan att bli förminskad till någons idé om vad det står på papper i min journal. Utan att bränna några broar. Kanske måste man vara litet sjuk i huvudet för att orka fortsätta hoppas på att fullt friska människor skall sluta bete sig galet i mötet med psykisk ohälsa. Kanske måste man bränna några broar för att bygga några nya."
Stor igenkänning där - men sen ett par år tillbaka när jag började prata om min psykiska ohälsa är inte min tanke det minsta på vad andra ska tänka om mig. Nej, det är inte roligt att prata om psykisk ohälsa - men jag tror inte det är roligare att vara tyst om det heller. Dessutom så är ändå vägen för att det ska kunna avhandlas öppet och få fler att våga söka hjälp att prata om ämnet. Det är viktigt i det hela att komma ihåg att man faktiskt alltid är sig själv - så mycket mer än sin psykiska ohälsa och sin diagnos. Visa det!
Många dagar känner jag mig numera helt matt och trött - väldigt mycket utan ork och energi, totalt helseg. Det är en av de värsta känslorna - när ingenting känns roligt. När allt jag ser är svart, grått, svart, grått. Jag försöker fästa ögonen ovanför allt det mörka för att få se en ljusglimt…. och så finns där ingen, det är bara mörkt. Dessa dagar sliter så på mig. Jo, jag kan prata om det och visa hur jag mår. Vill inte föreställa mig de som går och bär på allt detta inom sig utan att röja något utåt. Krutdurkar...
Mina dåliga dagar - inte så lätt att se för någon som inte känner mig. Men för dem som känner mig väl så märks det. Som jag har skrivit så ofta - att vara sjuk betyder inte att det syns utåt. Varken ångest eller depression är sjukdomar som alltid syns utan - att man ler utåt fast det inombords är ett stort kaos. De dagar när detta kryper på är det som ett svart moln som fördunklar alla sinnena. Det bara kryper på. De dagar när detta inte är - är som när himlen efter flera dagar bara varit gråsvart och helt plötsligt är klarblå med strålande solsken. Det betyder inte att jag då mår jättebra, men att det känns lättare att andas - en välbehövlig vilopaus helt enkelt.
Och panikångesten - ibland kryper den på, ibland är förväntad när jag gjort något (jo jag vet att det ökar risken för en attack) och ibland så bara slår den till med full kraft. Pulsen börjar öka, det känns som om syret ska ta slut, ostadighetskänslor och en känsla av overklighet - att jag är utanför mig själv. En rädsla att jag helt ska tappa kontrollen. Dessa attacker går över och sen så är man tillbaka i sitt vanliga jag för den dagen. Inte många dagar som är fria - i alla fall inte från mindre attacker. Jag finner det egentligen inte konstigt att jag är så långt nere just nu och att det är så många attacker just nu - att det är en effekt av terapin. Om jag frivilligt exponerar mig för saker som får mig att må dåligt vore det väl snarare konstigt om jag bara skrattade åt det? Det är att se det som en resa - någonstans finns nedersta dalen. Har jag nått den eller kommer jag att behöva åka ännu längre ner innan det vänder upp? Jag vet inte - only time can tell. Och jag är beredd på alla eventualiteter. Alla bär på nånting inte alla ser, tårar kamoufleras bakom leenden. Vi skolas att va hårda men under vår fasad döljer sig nån annan, där finns ett annan jag...
Känslor - den här dansen går rakt in i hjärtat på mig...
Som bebisar kan vi endast kommunicera genom känslor. Vi gråter när något är fel, vi skrattar när vi har roligt och vi är tysta när vi känner harmoni. Varken tal eller skrift är några förmågor vi föds med och därför kan vi heller inte överföra våra budskap genom dessa medel. Det dynamiska känslolivet som vid en naturlig förlossning visar sig inom 30 sekunder i livet, är vår oförädlade kraft och vår skapelse. Hur kommer det sig då att de flesta av oss i vuxna år inte gråter, får raseriutbrott, visar rädslor i samma utsträckning som bebisar? Förmodligen är det på grund av att vi under de mest formbara åren som barn lär oss att trycka undan dessa känslor och som konsekvens blir vi mindre autentiska.
Att det har med tydliga förväntningar på hur den där optimala supermänniskan ska bete sig? Det ska gärna vara en utbildning med följande arbete minst 40 timmar i veckan. En livskamrat ska hittas som man ska leva lycklig i alla sina dagar med. Några knodds på det är förstås en självklarhet och den moderna feministen kan ju inte låta sin karriär knaka bara på grund av att hon är kvinna. Å nej! Det ska på timmen delas lika på föräldraledigheten...
"När Försäkringskassan en gång om året redovisar könsfördelningen av uttagna föräldradagar blir det alltid ett herrans liv. Den visar att mammor tar ut fler dagar än pappor. (Hu så hemskt). Upprördheten är tröttsam av två skäl. För det första är det så att kvinnor och män på gruppnivå väljer en aning olika, prioriterar annorlunda. (Detta kan vi inte acceptera. Kön är bara en social konstruktion och väljer man traditionellt så är man offer för STRUKTURER. Hu så hemskt).
För det andra: Varför gafflas det bara om barnets första år? Är resterande 17 oviktiga? Jag vet mängder av pappor som lägger ned oändligt mycket tid på exempelvis skjutsning och sina barns träning. (Det kvittar, var de inte hemma exakt halva tiden under första året, under ANKNYTNINGEN, är de per automatik dåliga pappor. Hu så hemskt)." (Corren)
För de som vill dela helt 50-50 fine! För de som inte vill det - att komma överens om vad som är bäst för just oss för att vi ska få ett bra liv borde också vara fine! Eller om man inte alls finner ovan förväntan med karriär, barnomhändertagande och övriga intressen lockande så borde det också vara fine! För vem är någon annan att säga att det ena sättet att leva är rätt för någon annan? Att livsstilar utanför förväntansramarna gärna ifrågasätts och av vissa värderas sämre. Varför? Vem är det som säger att detta sätt att leva skulle passa alla?
Vi är alla olika - som de människor vi är. Även vi lärare...
Inter riktigt förtjust i formuleringen "superhjälte" - vi lärare har också gränser för vad vi orkar med. Hur annars kan herr utbildningsminister få ihop det med att lärare är i toppen av sjukskrivningsstatistiken?
Utmattningssyndrom, eller utbrändhet i folkmun, går hand i hand med stress. Och för att förebygga att hamna i situationen då man en dag helt enkelt inte fungerar längre är det viktigt att lyssna på kroppens egna signaler. Att gå från kronisk stress till att hamna i en utmattningsdepression är inget som sker över en natt, det är något som händer över tid. Och därmed tar det också tid att läka!
”Stresslarmen har kommit slag i slag under året. I våras visade siffror från Försäkringskassan att sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa ökat med 73 procent mellan 2012 och 2014. Stress är den vanligaste orsaken. Det finns två olika typer av stress, och bara den ena är skadlig. Akut stress, som många upplever till och från, kan till och med vara bra för kroppen. Det syftar på att mobilisera kroppens energi. Vi är designade för att kunna hantera stress - att slåss eller springa ifrån ett hot. Kroppen förbereds på extra kraft och ork i en stressad situation och vi känner varken trötthet eller hunger just då. Det sympatiska nervsystemet the functional way...
Den andra typen av stress, kronisk stress, när man under en längre period varit stressad är däremot inte något som kroppen kan hantera. Det är då hjärnan reagerar som kroppen om den försöker springa en mil i hundrameterstempo. Risken för kronisk stress, och i längden även utmattningsdepression, är individuell och det finns inget enhetligt mått på när man är stressad. Två personer som utsätts för samma påfrestningar och uppgifter kan reagera olika. Det finns inget objektivt sett att se på stress, det beror helt på hur man tolkar sin egen situation. Alla har olika förutsättningar.
Att se upp med: - Sömnstörningar (nähää...???) och även om du får tillräckligt med sömn så ofta att man fortfarande känner sig trött och orkeslös. - Humörsvängningar som att man känner sig allmänt irriterad över ingenting. - Motivationsbrist då man ofta har svårt att känna lust över någonting. Ofta i en kombination med att man under ganska lång tid valt bort vardagsaktiviteter som man brukade göra för att man nu inte hinner/orkar. - Koncentrationsproblem då förmågan att hålla fokus sinar ofta kombinerat med ett tunnelseende för att klara sig. - Minnesförsämringar som att man lättare glömmer bort saker eller tappar ord som man letar efter. - Ökad oro trots att du inte ser en ökning av konkreta problem. - Psykosomatiska symptom där du känner spänningar och har mer eller mindre diffusa smärtor och problem som inte riktigt går att förklara fysiologiskt.
Nej, man behöver inte uppleva allt det där - utmattningen och depressionen kan komma ändå. Och vi som drabbats vi har inte upplevt något av det - eller det har vi - men vi har blundat för de signaler som ändå kroppen har visat och kört pannan blodig rakt in i betongväggen istället. Att i det läget kunna ger sig själv rimliga marginaler är inte lätt - men tro mig - det är lättare än att behöva klättra hela vägen upp igen. För är marginalerna lika med noll så är det ett sjuhelsikes jobb att ta sig mentalt helskinnad ut ur kaoset.
För summan av alla små krav vi högpresterande människor tröskar igenom, i tron att vi borde leva upp till dem, kan upplevas som en oöverstiglig tröskel. Och jag vet att jag inte är helt ensam om i denna värld av stress att glömma bort den där stora lilla detaljen med marginaler i våra ibland helt orimligt detaljstyrda liv. Att för oss prestationsjunkies (och givetvis övriga) ge oss själva en blixtsnabb respit från alla måsten för att sluta ögonen, ta ett djupt andetag och ge oss själva rimliga marginaler. Om så bara för det där ögonblicket.
För vi får nämligen vara mänskliga. Vi får misslyckas, uttrycka oss klumpigt och klanta oss genom att dubbelboka oss eller glömma ett avtalat möte. Att det då och då blir fel... kämpa little miss perfect... för det är inte lätt. Det ska ju bli rätt på en gång. Men jag jobbar med det - och om jag missar något eller kommer tio minuter sent då har jag egentligen lyckats med något riktigt stort. Och nej, det handlar inte om att göra det inplanerat. Att det sker - och att man låter det vara - inga tvivel...
är min reaktion när ovanstående ramlar in genom brevinkastet. JULAFON liksom...
Hur tänkte AD:n här? Smoooth??? "Att välja Klarna som betalsätt är som att läsa tidningen med jättegeléråttor på fötterna - knäppt, segt och obegripligt" 
Och vi får svårare att få gehör för vår uppmaning om att tider ska passas.
Ansiktsboksflödet är ju redan så messed up. Även om jag är mycket lite på ansiktsboken - men sporadiska inlägg från vänner försvinner. De anses inte viktiga. Det kanske de är för mig. Hur sjuttsingen vet ansiktisboken och nu Instagram vad ja missar och inte? 
Jag vill ha mitt flöde i ordning, inte efter vad de tror/rankar som populärast!
Att då ha toppendatasupporten! 
Vad sägs om att ligga skönt? Nej så enkelt kan det inte vara! För ALLT ska göras normkritiskt... 
" Hej SMS-lån till ockerränta och Grattis Lyxfällan till garanterat livslångt programunderlag... 
5 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS