Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad. Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3
"Who knows? Not me, We never lost control. You're face to face With the man who sold the World." (David Bowie)
Så bra i den här versionen med Nirvana...
1992 - då kunde man räkna sig som ungdom. Äh, jag är ju den eviga ungdomen...
Att stanna någonstans för evigt...
...och vi får ett svar på varför ett visst bandylag kan upplevas lite trumpna - de blev av-is...
...ute i kylan...
Free bleeding? Varför i hela världen? Är ganska säker på att där ämnet är tabu eller där de saknar skydd för menstruerande så anser kvinnorna dessa vara tokar. Att inte använda skydd när det finns? Tror inte alls att de finner det solidariskt. Tror de bara finner det knäppt!
Jag gillar inte plåster - även om jag har en massa coola sådana då jag är en klumpsmurf. Men jag har hellre plåster när jag skär mig än springer ner och lämnar bloddroppar efter mig. Men det kanske inte passar tidens anda?
...när till och med vårdguiden inte anser att menskonst, menspoesi, mensmusikaler etc ger mens ett löjets skimmer!? Var kommer allt ifrån?
Found it! Dagens tokfeminister är så totalt out of date - för de är totally stuck in the early seventies...
...behagligt att alltid kunna skylla på det dära patriarkatet och slippa ifrån allt eget ansvar för vad än det månde vara. Jag finner dem helt hopplösa!
Min fina vän som absolut inte är helt hopplös - hon har bokat resa till Paris...
Ser lite knivigt ut där de sitter och gafflar vid bordet. Bäst att vara beskedlig och ha lite glasartad blick...
Mat: uppstekt ris torde väl tekniskt sett hamna i kategorin grönsaker? Sparris... Att spara...
Man får ju hoppas att vi även blir snutna på förkylningarna... Särskrivaren förtjänar dock en riktig snyting...
Fräckheten!
De snor bokstäver. Är säker på det - för det är svårt att sätta P på motorvägen...
Andra som tar saker - att hinna före till den snygga tröjan. Sicken klädnypa!!!
Såg en tredje person som också verkade ha siktet inställt på denna tröja...
Något som verkar vara ett skådespel - i allmänhetens ögon - är skolan. För det är än det ena och än det andra. Men det som verkligen är reellt - som kunskap - verkar inte alls få plats på den scenen.
Många är turerna kring skolan. Tar regeringen skolkrisen på allvar? Var tredje pojk i nian kan knappt läsa. Pressträffar med nya åtgärder borde dugga tätt. Läget är minst sagt akut. Och så har vi det här med lärarlegitimation. Visst är det bra och visst är det rätt att enbart legitimerade lärare ska få sätta betyg. I teorin.
I praktiken fungerar det inte riktigt - för de facto finns det många icke-legitimerade ute på skolorna som har undervisat eleverna och nu inte får sätta betyg. Observera att detta inte betyder att jag säger att dessa är dåliga lärare - för jag vet att det finns många olegitimerade lärare som är helt suveräna. Men till saken så hör då att en legitimerad lärare ska sätta betyget - en som inte har haft eleven. Och detta knappt utan någon form utav kompensation. Någon som tror att det bara är att kolla lite provresultat och sätta betyg efter det kanske?
Det talas ibland om "lärares tysta kunskap". Den finns men det är svårt att sätta fingret på vad det är. Det är att kliva in i klassrummet, screena och läsa av de individer man har framför sig. Deras förkunskaper, deras drivkrafter, deras svaga och starka sidor och sedan arbeta målinriktat utifrån detta. Det är att få ta del av unga människors drömmar och mål men ibland också deras sorg och smärtor som ibland kan vara ett hinder för dem på vägen att få den där nyckeln till framtiden som alla unga personer så innerligt drömmer om och önskar sig.
Hur ska den tysta kunskapen förmedlas från den undervisande läraren till den betygsättande läraren? Visst, kopior på resultat på prov och inlämningar kan lämnas över samtidigt som resultaten (tiden det tar att läsa igenom detta) men resten då? Det som undervisande lärare har sett, hört och fått ta del av som inte finns på pränt utan bara är en del av den undervisande lärarens samlade bild av varje elev. Jag hoppas innerligt att inte en enda elev blir lidande av hur betygsättningen måste ske. Varenda unge som kommer till skolan har rätt att ges de rätta förutsättningarna för att lyckas och få den där hett eftertraktande nyckeln till framtiden. Att tro på absolut bedömning är som att tro på enhörningar...
Barnalogiken är mer komplex än så...
Underbar och helt omöjligt att motstå.
Allt som oftast känns det som att skolan, i allmänhetens ögon, är till för att lösa allehanda samhällsproblem så som nykterhetsrörelsens intresseområden, kosthållning, enskilda branschers särintressen, politiska partiers valarbete och så vidare. Finns det ett samhällsproblem så finner vi också någon förståsigpåare som högljutt ställer frågan: -Vad gör skolan åt det här? Ja, i somras propagerades det för att vi skulle bereda plats åt emotik, EQ, mindfullness mm mm...
Jag bara känner som så att skolan inte är någon "allmänhetens åkning", att vi har fullt upp med vårt eget omfattande uppdrag. Det vore kanske på sin plats att diskutera vad skolan är till för ibland. I min värld är skolan till för att utbilda och förbereda unga inför ett vuxenliv där de är kompetenta och självförsörjande. Det verkar dock finnas en annan syn på skolans roll. Jag ser en relativt utbredd åsikt om att skolan ska lära alla ungdomar om allt, vad som helst, som av vissa uppfattas som ett akut samhällsproblem för stunden (men i realiteten ofta är ett mindre problem som engagerar några högljudda få). Detta anser jag är ett problem.
Ett annat problem som jag ser det är mobiltelefonerna i klassrummet. Varför är diskussionen så svart eller vit? Enkelt borde man väl bara kunna säga att läraren ska få ha mandat och ta ifrån eleverna mobilerna och kunna få samla in dem innan lektion i förebyggande syfte. Detta kräver då att det här med försäkringsfråga etc löses - för vi får inte anvisa eleverna att lägga en mobil på ett särskilt ställe. För blir den tagen är det skolans ansvar och kostnad. Debatten som är nu har blivit lite väl enögt inriktad på just mobilerna: Eller har jag missförstått något nu? Har jag tolkat fel? Är det inte så att många vill att vi som default ska förbjuda telefonerna i skolan? Ta bort dem bara. Då löser sig ordningsproblem och PISA-resultat.
Så ser vi från andra hållet - där det sägs att mobilerna är en självklar del i dagens digitala värld och därför ska användas i undervisningen. Personligen är jag då av den uppfattningen att det där med att säga att man SKA använda sig av elevers mobiltelefoner i undervisningen är problematisk. Skolan kan inte ska förlita sig på att barn och unga har egna verktyg till skolarbetet. Vare sig pennor, papper, böcker eller digitala verktyg. Jag vill att skolan utrustar elever med de verktyg som är lämpliga utefter den pedagogik som bedrivs på skolan och av ansvariga lärare. Visst de allra flesta har mobiler - men det finns de facto ett litet fåtal elever som inte har det. Där de har det knapert hemma. Om inte skolan ska få särskilja elever genom att erbjuda en skiddag på en idrottsdag till en ringa kostnad för att "alla inte har råd" ska vi då verkligen kunna kräva att alla har mobiler? Dessutom då av rätt snitt för att klara av just det precisa specifika digitala just det skolarbetet kräver?
Som jag skrev ovan är jag av den uppfattningen att den enskilde läraren måste vara den som styr hur dessa digitala verktyg (inklusive mobiltelefoner) ska hanteras i klassrummet. Om lärare X har en grupp elever som inte klarar av ansvaret att ha tillgång till mobiltelefonerna under undervisningen så måste den läraren vidta åtgärder, till exempel samla in mobilerna, för att undervisningen ska fungera. Men samma lärare ska kunna låta eleverna använda sig av de digitala verktyg som han/hon/hen sedan finner lämpligt när det fungerar och är bra. Med måtta! För de digitala verktygen ska inte användas bara för att de finns. De ska användas med vett och sans - och fokus måste alltid ligga på kunskaperna. Studier visar - att det behövs studier är för mig förvånande - att mobiltelefoner på lektionerna sänker koncentrationen och påverkar kunskapsnivån.
Och fakta är i debatten att de länder där eleverna knappt använder datorer i undervisningen är också de allra högst presterande.
Och ser jag till samtalen i verkliga livet - så är inte debatten så enögd. Då hör jag nästan aldrig någon säga kategoriskt att vi ska förbjuda helt eller tillåta allt. Dessa vinklingar kommer nog främst ifrån att diskussionen förs på sociala media där man inte ges utrymme eller tid att vara nyanserad. Men området kräver just nyansering och ansvar.
Men att mobilerna absolut inte ska användas till periscopande, sms:ande etc kan vi nog alla enas om. Tänk om också föräldrar kan inse detta - för jag vet föräldrar som messar och ringer sina barn när barnen har lektion. Varifrån kom all denna "måste vara anträffbar" ifrån? Att det är svårt att låta bli en mobil det vet vi alla om - som att ha lördagsgodisskålen framme hela veckan men bara få äta på lördag. Så måste jag välja det ena eller det andra så är det ganska självklart att mobilerna måste bort om inte fokus annars kan vara på enkom skolarbetet. Men min önska är att vi kan komma förbi frågan om mobiltelefonerna och istället fokusera på elevers kunskapsutveckling. Att fokusera på bildning "helt enkelt".
I det moderna samhället är bildning i grund och botten ett demokratiprojekt. Den handlar om jämlikhet, inte enligt misstolkningen en kravlös skola, utan i betydelsen allas tillgång till livsberikande och livsförändrande kunskap. Vidare: om vi ska ha en fungerande demokrati krävs medborgare som kan fatta välgrundade och reflekterade val. Bildning utgör ingen garanti för humanism, men kunskap är vårt enda motvärn mot demagoger och charlataner, mot ryktesspridning och populism, mot förenklade världsbilder och enögda perspektiv, mot religiös fanatism och inskränkt rasism.
Chokladätande under lektionerna kanske?
För det visar sig att ju mer choklad som äts i ett land desto fler Nobelpris får det per invånare...
Det jag vill ha sagt är väl att det mesta egentligen väl inte är allt eller inget. -------------------------------------------- When my son turned one, friends gifted him with an illustrated Snoopy the Dog book called “You Can Be Anything.” On page after page, this chirpy book shows Snoopy engaged in a variety of impressive professions: Sports Star, Surgeon, Flying Ace, and so on.
Dressed in the garb of his chosen occupation, Snoopy is pictured as a “world-famous lawyer,” a “world-famous literary ace,” and even a “world-famous grocery clerk.” Snoopy is superlative in everything he does.
The book was big and bright and colorful, and probably intended for an older child since the pages–instead of being thick and sturdy like board books–were made of regular paper.
When my son tried to turn these flimsy paper pages with his pudgy little hands, they inevitably ripped. Which delighted him, so he ripped them more. I let him. I even helped him sometimes.
You might think this permissiveness was due to a laid-back nature, or some lofty ideal of allowing my son’s curiosity (paper rips when I pull it!) to range free. You would be wrong.
The real reason I didn’t mind him ripping the pages of this book was because, as a psychologist and parent, I deeply object to its core message, which is succinctly stated on page one: “Just like Snoopy, what you can achieve is limited only by your imagination. You can be anything!”
This message—that our kids can do and achieve anything they put their minds to—can be deeply alluring to parents. What parent wouldn’t want to believe that their children’s achievement is limited only by imagination, and to encourage their kids to pursue ambitious goals, like becoming a surgeon or a tech company founder?
What could possibly be wrong with telling our kids they can be anything? Plenty. ------------------------------------------------ (Richard Dawkins)
Ja, vad kan gå fel i att tala om för våra barn att de kan bli vad helst de vill? Väldigt väldigt mycket. Och ärligt hur många är det som menar detta till hundra procent? Jag tror inte det är så där jättemånga.
För här kommer balansgången - vi kan inte bli precis vad som helst. Alla är inte bra på allt. Alla kan inte bli fotbollsproffs, operasångare eller matematikprofessor hur mycket de än önskar. Men med hårt arbete kan man komma väldigt långt. Så balansgången i att lotsa barnen till att ha mål och att sträva efter dem kräver kanske att man tillsammans med barnet sitter ner och finner delmål för hur de ska nå sin dröm? De flesta barn har faktiskt en ganska bra uppfattning om vad som är faktiskt möjligt och genom att se att även ett litet steg ligger långt ifrån kapaciteten så kanske då barnet omvärderar sitt mål. Inser att det inte är rimligt och finner en ny dröm - en uppnåbar sådan.
Att tala om för barnet att du kan visst bli vad du vill - besvikelsen när man då inte ens antas till exempelvis skolkören när man vill bli operasångare för att gehöret helt enkelt saknas. Men samtidigt ska vi inte bara riva sönder barnets dröm bara tvärt abrupt - för då tror jag att barnet helt kan tappa gnistan för allt. För vi ska aldrig underskatta vad hårt arbete, vilja och motivation kan göra! Så if you can dream it...
...you can be it? Nästan i alla fall. Avslöjande låtval...
...avslöjande bildval...
Vänta vatten är blått!!! Har vi då genusvatten???
Enda marsipan på tårta som hädanefter är tillåten är regnbågsfärgad! Annars kommer barnet växa upp marsipankönat
Stolt kan jag då säga att syskonbarnbarnet blev rejält marsipankönat på sin ettårsdag...
...dessutom med en bil på Skulle aldrig godkännas på ett genusdagis...
En skön cocktail - offensivt??? Ska en krog göra reklam för att du blir oskönt berusad kanske. Nä, här får bara uppmuntras passivt aggressivt defensivt! Svenskare än så kan det väl inte bli...
Since the new world order Played upon our fears Spreading accusations Of radical ideas
The brotherhood of wisdom Strength and dignity Its rituals and secrets Remain a mystery
Beneath an ever watchful eye The angels of the temple fly
Turn the key Walk through the gate The great ascent To reach a higher state A rite of passage
The final stage A sacred home Unlock the door And lay the corner stone A rite of passage
Men of wealth and power Influence and fame Philosophers and leaders All members of the trade
Bound by oath and honor Like the rose and cross An enigmatic union Of esoteric thought
Beneath an ever watchful eye The angels of the temple fly
Turn the key Walk through the gate The great ascent To reach a higher state A rite of passage
The final stage A sacred home Unlock the door And lay the corner stone A rite of passage
Turn the key Walk through the gate The great ascent To reach a higher state A rite of passage
The seven stars The rising sun A perfect world Where new life has begun A rite of passage (Music by Petrucci, Portnoy, Rudess and Myung, Lyrics by John Petrucci)
Känns som om det ligger väldigt väldigt mycket i det!
Något magiskt med det där att bläddra i ett gammalt fotoalbum. Undra hur dagens unga kommer att känna när de blädd... klickar sig mellan fotona. Kommer de att uppleva det på samma sätt?
...nä - tror faktiskt alltid att faktiskt lego kommer att fortsätta förgylla barns liv i generationer framåt. Åtminstone hoppas jag det för veta kan jag ju inte. Inte som så att det står skrivet i stjärnorna direkt...
...mm...
Snälla Illustrerad Vetenskap! Teknik är bra - men prio ett måste vara att alla kan läsa, skriva och räkna! Just det där med programmering hade jag uppe i sounds of blue.
...då får vi problemlösningen...
...eller vara den lille demonen i sin uppfinningsrikedom...
Okej, det där gäller då inte mig längre. Skulle vara rätt trevligt tror jag att få ligga och snooza nu för tiden. För det skulle ju betyda att jag sovit så länge. Anyhow - så masar man sig upp från täckvärmen ut i lägenhetskylan. Ja, vintern är värre - och så duschen...
Mm badrummet... Det var den där hentoaletten som jag skrev om i sounds of blue. I i unt- Fi-studenterna kritiserar hentoaletten. Skratta eller gråta???
Underkännandet i biologi förkroppsligar tokfeministintellektets undergång (om det nu någonsin har funnits något): "Alla med livmoder har mens, det har ej med kön att göra." Nej! Alla med livmoder har inte mens! Och vad är en binär person? Är jag binär? eller är jag Icke-binär?
Hur ser en person sig själv som "bortom könen"? I ett parallellt könsuniversum, eller? Frågar åt en kompis...
(Läs gärna Lukas Bergren om genushysterikerna i kampen mot toalettnormen.) För när jag tänker på binär...
Ingen får exkluderas...
Att definiera sig som svensk? Ja, då hamnar vi på nationalsångsdebaclet i melodifestivalen. Jag tänker inte gå bananas över detta - men är inte tanken med en nationalsång - att den ska vara just en nationalsång? För oss i Sverige då något utmärkande svenskt?
Som enskild företeelse kan det te sig tämligen oskyldigt. Men tittar vi på hela sammanhanget så är detta ytterligare en inhamrad spik i "the värdegrunds"-kistan av Public Disaster. Alla ska in i denna kista och sen kan vi totalt låsa locket så ingen kommer ut. Visst förstår jag inkluderingstanken - men varför måste det utesluta det svenska? Varför skäms vi så mycket för våra symboler och vårt ursprung, samtidigt som vi utan omsvep omfamnar andras? Kan man ens förstå andra om man inte förstår sig själv? Och vad ska den andre, som desperat vill komma in och integreras, bli en del av när det svenskaste som finns är att förneka att det finns något svenskt över huvud taget?
Något som har visat sig vara A och O vid integrering är språket. Är verkligen arabiska och hebreiska då att integrera och att inkludera. Blir det istället inte tvärtom? Hade man sjungit på engelska hade nog det kunnat köpas på ett annat sätt. Men är det inte i Sverige vi vill att de ska inkluderas - varför då inte svenska???
Det mest inkluderande hade väl varit om vi hade haft flyktingbarn som bjudits in och fått sjunga nationalsången. DET om något hade varit att inkludera i bland det mest svenska som finns. Och det tror jag hade kunnat vara gripande från båda sidor i debatten - inte som nu utsätta debatten för ett högre volttal.
Båda sidor har nu överträffat varandra i krystade liknelser för att poängtera hur rätt eller fel det var med nationalsångsgrejen. Att påpeka att det bara var ett "litet ord" känns märkligt eftersom det var ett bärande ord. Det är som när jag läser en skönlitterär bok på engelska så de få ord som inte förstås exakt ger sig av sammanhanget eller spelar ingen roll för sammanhanget. Läser jag däremot t.ex. facklitteratur i biologi - de orden som är mankemang med där är de bärande orden och måste begripas för att förstå sammanhanget. Så man kan inte bara säga "ett ord". Dessutom: "Jag vill leva, jag vill dö på jorden."
Såvida man inte är astronaut på livstid så har man väl inte så mycket till val...
Men! Det är ändå inte jorden (häpp!) som har gått under. Denna kränkthet som kommer från alla håll. Kränkt av andras kränkthet om att kränkta kränks i kränkta ordalag.
(Etiketten "kränkt" används vårdslöst och är betydelselös.) Men det är så mycket lättare att bli kränkt och ta på sig offerkoftan.
Jo, även melodifestivalen levererar sina sådana. Alltid är det något som det är fel på att inte låten gick vidare - ja, allt utom låten själv då. Nej jag tänker inte tala om vad jag tycker om dessa låtar - men det finns personer som uppskattar melodifestivallåtarna och de finns i ALLA åldrar. Att det nu kommit en liten bitter spekulation från lite olika håll om att de äldre veteranerna inte gått vidare är barnens fel, att vuxna inte kan hantera appar etc. Jösses! Hasse ”Kvinnaböske” kom trea förra året. Är minnet så gott men kort? Nä, sluta skyll på barnen som om deras smak inte räknades. Det är självklart att barnen är lika viktiga tittare och aktiva röstare som alla övriga som väljer att följa spektaklet..
Görs en låt som schalagerfantasterna finner bra så brukar ju faktiskt både unga och gamla reagera positivt. Kanske är det så att man som äldre etablerad artist tror att kändisskapet i sig självt automatiskt ska ge viss fördel och framgång? Men ställer man upp i Melodifestivalen som en etablerad artist så får man precis som alla andra vara beredd på att det är en tillfälligheternas tävling där det kan bli lite hursomhelst.
En låt vinner, eller rättare sagt två, tre stycken brukar vinna någon form av framgång med sitt medverkande varje år. Resten faller snabbt och obarmhärtigt i glömska och deras bidrag begravs på de bortglömda schlagerlåtarnas kyrkogård. Ingen har några garantier om framgång. Det spelar ingen roll om du är gammal eller ung. Om du är känd och etablerad eller debutant. Tittarnas dom är brutal om du inte lyckas vinna deras gunst. Detta är musikvärlden i ett nötskal, det är inget nytt, det är inget personligt, det är bara den brutala verkligheten. Och otaliga är de etablerade som har totalfloppat i jippot utan att karriären har tagit minsta skada. Bar bit ihop och kom igen. Imorgon är en annan dag och då kanske du är en Lyckofigur.
Och alla ni som hallåar om musikkvalitén men ändå tittar. Den kultur man väljer - den får man. Come on! Vad förväntar ni er? Orsak och verkan hänger ihop och lär så göra under överskådlig framtid. Och i detta fallet handlar det om att väljer man glättig, massproducerad kultur så blir det också glättig, massproducerad kultur man får. Jag säger verkligen inte att någon musik skulle vara bättre än någon annan - vi får verkligen tycka olika. Själv försöker jag att så långt det är möjligt att välja min musik - musik som får mig att må bra.
Kontentan: Du väljer nivån på den kultur du vill förse dig med. Och har du valt schlagerfestivalen, face the muzak...
Annars tryck på en annan knapp...
Tala om att bli handikapad där. Hur inkludera. Hm...men hur sjutton gör man i golf? Vi ska ju inte säga handikappade utan funktionsnedsättning. Men just i golf så är ju handikapp att verkligen inkludera alla...
Trams å sidor - livet...
Chokladvin??? Första tanken var bläää!!!! Men sen att äta choklad med rödvin är ju gott, så... Och dessutom så sägs ju både rödvin och choklad vara nyttigt...
Vi har nu passerat tvåmånadersstrecket efter nyår och det märks tydligt på gymmen. Det tog runt tre veckor och sen såg man tydligt avmattningen. För två månader sedan så började då den traditionsenliga nystartsperioden på svenska gym. Kännetecknen är de gamla vanliga: skohyllan i entrén är överfull och det är kö vid fria vikterna när horder av människor försöker lära sig vad en hantel är för något. Det råder akut brist på kvarg och avokado i hela Mellansverige och Instagram fylls av märkliga hasthags á la #aldrigvila och #fitspo. Alla är inne i en förändringens tid och tack vare stenhårda satsningar landet över sjunker landets genomsnitts-BMI i rasande fart.
Ja, i tre veckor då ungefär. Lagom till att januari övergår till februari har vågen blivit lite milt skvalpande och i mars har denna våg i stort sett helt dött ut. Några få har funnit ett livslångt träningskall - varmt välkomna! Men av de som försvunnit: hälften har satsat för hårt och blivit dyngförkylda. Resten fick träningsvärk av kettlebells eller blev rädda för överansträngningsskador och bestämde sig för att vila. En lååång vila...
Det är inte svårt att förstå varför nystarten vid nyår är så lockande. Det är bara det att när plötsligt alla vanor ska läggas om på en och samma gång så går det åt soffsvängen. Att träna är en utmaning i sig. Att samtidigt sluta äta sötsaker och börja leva på grönsaker kanske är kul i början, men du hinner inte ens stava till mandelsmör innan du tröttnat på det sättet att leva.
Att skriva om träning är inte alltid så lätt. För det är till och från alltid någon som kommer med träningshetskortet. Människor måste alltid hitta något att se som de själva inte gör och se det som något onormalt och därmed så ska det klagas. Visst kanske tränar jag mer än många - men nej, jag idkar inte elitträning med flera pass om dagen eller liknande. Att man i stort sett så fort någon tränar mer än dem börjar gasta om träningshets!? Själv har jag aldrig förstått grundpremissen kring det här begreppet, som blivit någon sorts ständigt trumfkort.
Visst har jag sett de som faktiskt träningshetsar - men de är verkligen i minoritet. Som det gastas så låter det som om flertalet är träningshetsare. Då kan ni snälla visa all denna träningshets för mig. Jag är verkligen inte säker på att den finns nämligen. Vem är det som hetsar? Var hetsas det? Och om vad? För de facto hur kan det ses som träningshets att tala och skriva positivt om träning? Detta i en då folk i tid och otid dör av hjärt- och kärlsjukdomar, och stora delar av befolkningen inte ens rör sig en timme i veckan?
Vad hände med det sunda förnuftet? En rak motorväg mellan hjärta och hjärna är en klart underskattad egenskap. Men om jag ska råda någon om träning och kost så: Hitta en träningsform som du gillar och mår bra av. Träna den. Men kom i håg att du inte behöver börja äta raw food och dadelbollar för att du ska vara hälsosam – bara du börjar röra på dig har du gjort det viktigaste steget. Och om fortsätter ta ett steg i taget ska du se att den där nystarten kan blir något mer långsiktigt. Det behöver inte vara allt eller inget - finn din väg!
Själv så är träningen en del av mitt liv - har alltid varit - även om formerna har varierat. Men jag har alltid tyckt det varit kul. Och dessutom så äter jag vad tusan jag vill. Visst jag gillar nyttig ren mat - men samtidigt så är jag som ni vid det här laget vet enormt svag för sötsaker. Just nu är dock det där med att äta - liksom mycket annat - ett kämpa. Men jag äter (lugn mamma) även om det verkligen tar emot. Att det hänger ihop med min psykiska ohälsa tvivlar jag inte på det minsta. Men jag vet att skulle jag inte äta så skulle mitt mående vara riktigt fara å färde.
1. Värm ugnen till 150 grader. 2. Tvätta och skär tomaterna på hälften (i fyra delar om de är riktigt stora). 3. Lägg dem på en ugnsplåt täckt med bakplåtspapper. Krydda tomaterna med salt, peppar och olivolja. Grädda i ca 1,5 h, tills tomaterna har krympt till och fått lite färg (karameliserats). 4. Skär baconet i riktigt små bitar. Finhacka lök och vitlök. 5. Stek baconet riktigt knaprigt (börjande med en kall panna), lägg åt sidan och häll i olivolja och sautera löken och vitlöken, tills de mjuknat, i ca 8 minuter. 6. Lägg i baconet, tomaterna och resten av ingredienserna, förutom salt och cayennepeppar. 7. Låt småkoka utan lock i ca 20-30 minuter, tills blandingen har fått en konsistens av sylt. 8. Smaka av med salt och cayennepeppar. Tillsätt mera vinäger i fall de behövs. 9. Låt sylten svalna (den smakar bäst följande dag). 10. Förvara i en ren och tät glasburk i kylskåpet. (Sylten håller i ca 2 veckor, längre i fall du slopar baconet.)
Ja, bacon sägs ju vara på allas läppar numera. Som en vän sa: "Fun fact: Jag åt ytterst sällan bacon före förra årets baconlarm." Själv hoppar jag baconet. Men sylten ska ju vara på något också - så då kan vi väl vara lite nyttiga och ta ett fiberrikt bröd?
Risk bara för att man blir grov i munnen...
Som när man läser detta:
En häpnadsväckande formulering i tobaksutredningen: "tobakpolitiska utgångspunkten". Jag varken snusar eller röker, men hälsomoralismen får mig att vilja börja göra det på studs. Dessutom är det riktigt häpnadsväckande med en statlig utredning vilande på moralisk grund. När det privata blir megapolitik - i detta fall signalpolitik. Röksignaler...
Målet är att ”avnormalisera tobaksbruket”. Allt som påminner om nikotincigaretter ska stoppas. Rökförbudet ska omfatta e-cigaretter, vattenpipor och örtprodukter. Det spelar ingen roll om de innehåller tobak eller inte, medborgare ska inte få ta sig friheten att ens andas ut vattenånga på gatan. Det är ett erkännande rakt ut att det handlar om moralism, och inget annat, som ligger bakom förslagen att förpesta tillvaron för omkring en miljon snusande svenskar. Det är som att förklara medborgaren för omyndig. Kan man inte sluta röka för att det inte är förbjudet bör man kanske ha en förmyndare även för livet i övrigt...
Visst skulle jag bli glad över att slippa cigarettröken ute - och särskilt då i mitt trapphus. Men som jag har skrivit tidigare - människor av alla dess slag bör lära sig att ta hänsyn till varandra. Och ja - rökning är skadligt och det ger stora kostnader för sjukvården. De sakerna ska vi inte sticka under stol med. Och jag är ganska säker på att majoriteten av rökarna skulle sluta om det bara gick med ett fingerknäpp. Sen kan man också se det som att hälsa inte bara är ett kvantitativt begrepp utan också ett kvalitativt, och att rättigheter inkluderar rätten att själv välja sin kombination av dem.
Att vi bör få fler att sluta röka (och nyttja tobak överhuvudtaget) är en bra föresats. Men jag har alltid ansett att man kommer längre med morötter än med pekpinnar. Pekpinnar lockar bara fram obstinaten i oss...
Hm... har vi inte en man som förklarar saker här?
"Brunhilde Böriade Trötthna Så Smått På att Hela Tidhen Få Parthiet Herr-Klarat för Sigh." (@Muralgranskaren)
Mansplaining!!!
Manspreading - ser vi många som uttrycker sitt missnöje över...
Självklart ska väskan ha en egen plats...
Women...
39??? Nja, bättre att säga som morfar: "efter man har fyllt 26 börjar man räkna nedåt". Men när inte det heller hjälper...
Ja, ja... det reder sig...
Lite att bena ut...
...tidningen får nog grena ut det där släktskapet igen...
Passus - fun fact: Estelle och jag fick något mycket gemensamt
Avgrena...
Finaste kastanjen!!!
Annars är det ju på ett annat ställe på detta land de riktiga sakerna händer...
Tillhörandes landskapet som har sin egen lilla speciella högtid...
...helst då med fässka hallon till...
Visst är det trevligt att ha orsaker att fira och med socialt umgänge. Men som en vän uttryckte sig: "Har inte fått vara själv på två dygn. Jag håller på att gå sönder inombords. Jag vill gråta. För att jag inte är ensam. Jag är sorgsen. Känner mig överväldigad. Jag känner inte igen mig själv. Alla skrattar, jag har gråten i halsen." Igenkänningen är så stor.
Att vara introvert är inget fel - det är ett karaktärsdrag. En gåva att lära sig att förvalta. Många sätter introvert i synonym med att vara associal och inte visa känslor utåt. Men det är fel. Jag är ganska så säker på att en större andel av befolkning skulle visa sig vara introverta om detta insågs. Det verkar alltid som om de extroverta är i en sådan överväldigande majoritet om man inte känner till vad introvert och extrovert är. Jag tror att det är många som går omkring som min vän ovan och bara längtar efter ensamheten (eller familjens famn). De extroverta har svårt att förstå det där. Det är i och för sig inget konstigt - för för dem är enslighet en ångestfaktor. Men för oss introverta är enslighet (i olika utsträckning) ett måste för att kunna fungera tillfullo. Visst, man kan mycket väl vara gästabudets snedkrönte röjarkonung en helg. Men förr eller senare infinner sig behovet av att vara ensam med sina tankar och åter samla energi.
"4 7 2 3 9 8 5 - I gotta breathe to stay alive and 1 4 2 9 7 8 - feels like I'm gonna suffocate 14 16 22 - this skin that turns to blister blue Shoulders toes and knees, I'm 36 degrees"
Skulle aldrig godkännas på ett genusdagis... 
3 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS