Inlägg från augusti 2016 - FRÖKEN MISSNÖJD

Dear God...

2016-08-23

2017.03.09... Ja verkligen Dear God...

Dear God...

...vissa kommentarer som kommer. En sak är i alla fall säker - orientering är en mer underhållande TV-sport än vad tramsdödare är roliga på Twitter...

Dear God...

...för vissa kommentarer när man tycker den var klockren. "Inte alla män - väldigt få män" var ju givetvis någon tvungen att påstå...

Dear God...

Forskare avfärdar bästsäljare - saknar vetenskapligt stöd
-----------------------------------------
En bok som har toppat försäljningslistorna i sommar hävdar att kvantfysiken kan förändra våra liv och utlovar mirakler på vetenskaplig grund. Men innehållet bygger på grova missförstånd och misstolkningar av både kvantfysik och annan vetenskap.

Boken ”Livet med kvantfysiska glasögon” har oväntat blivit en av sommarens stora bästsäljare. Den första upplagan sålde slut på ett par veckor och boken ligger högt på nätbokhandlarnas försäljningslistor.

Författarna Mikael Säflund och Titti Nordieng, som båda också har en omfattande föreläsningsverksamhet, hävdar att vi kan ”applicera kvantfysik i våra liv” och ”skapa de liv vi drömmer om” utifrån ”information som varken är baserad på tro eller övertygelser utan på vetenskap i form av tusentals publicerade studier.” ”Vi lovar dig som läser boken mirakler, därför att vetenskapen faktiskt säger det!” skriver de på omslaget, och säger sig vara utbildade inom applicerad kvantfysik.

– De verkar inte ha läst fysik, utan någon slags pop-lära som inte har något med fysik att göra, säger Bo Sundborg, professor vid avdelningen för kosmologi, astropartikelfysik och strängteori på Stockholms universitet.

Det som författarna kallar kvantfysik kan till exempel hjälpa oss till ett kontrakt på drömlägenheten, enligt boken, som rekommenderas av artisterna Meja Kullersten och Martin Stenmarck och yogainstruktören Malin Berghagen. Mikael Säflund och Titti Nordieng skriver också att våra känslor påverkar jordens magnetfält, att sjukdomar inte finns och att vi mår bra av att sova i sängar som är kopplade till marken med jordledningar och aluminiumfolie. Alltihop är påståenden som helt saknar vetenskapligt stöd.

– Personligen tycker jag inte att det behöver vara tokigt att dra filosofiska växlar på kvantfysiken och vad den säger om hur vi kan tänka på tillvaron. Men det här gör mig lite skrämd. Man måste ju få saker rätt, och göra skillnad på när man inspireras av den fysikaliska teorin och på det som är ens egna föreställningar. Bokens läsare kan inte se skillnad mellan författarnas egna åsikter och idéer från kvantfysik, säger Bo Sundborg.

Kvantfysiken, som beskriver materians minsta beståndsdelar, började utvecklas vid förra sekelskiftet. Det är en svår teori som bröt mot den klassiska fysiken och också strider mot hur vi är vana att se på världen. En partikel kan till exempel vara på flera ställen samtidigt, och både uppträda som en våg och som en partikel.

– Det finns olika tolkningar av kvantfysiken, men det finns en kärna som är fullständigt omöjlig att ifrågasätta. Och kvantfysiken påverkar inte hur vi mår på det sätt som författarna till boken menar, säger Bo Sundborg.

Titti Nordieng skriver att hon är utbildad i applicerad kvantfysik men när DN frågar henne kan hon inte svara på vad kvantfysik är.

– Jag är inte kvantfysiker, jag är författare och vågar inte uttala mig om vad kvantfysik är, för det vet jag inte. Jag hoppas att ingen tror att vi är experter på kvantfysik. Vad det är är ju väldigt olika för olika människor. Men kvantfysiken har ändrat min syn på den värld jag lever i. Jag är inte intresserad av den teoretiska delen, utan mer på hur kvantfysiken påverkar vår personliga utveckling, säger hon.

Boken, som författarna alltså hävdar bara är baserad på vetenskap, har som genomgående tema att det finns ett fält, nollpunktsfältet, som binder ihop allting: ”Kvantfysiken beskriver nollpunktsfältet som ett fält av oändlig potential. Det inrymmer allt som funnits och som kommer att finnas. Där finns informationen om våra resor, våra avlagda jeans, vår karriär, våra framtida tandborstar, våra vänskapsband, förlovningsringar – allt vi haft och det vi kommer att få samt en oändlig rad valbara varianter på dessa. Man kan likna det vid ett gränslöst informationshav som genomsyrar allt i universum inklusive människan.”

– Det gör mig riktigt upprörd. Det som är utmärkande för de vakuumfluktuationer de syftar på är att det inte finns någon information i dem, säger Bo Sundborg.

Titti Nordieng menar att fältet innehåller allting. För mig är fältet information och kärlek. Det är smart energi. Det är där allting finns. Jag tror inte att det finns lagrat i våra hjärnor, utan allt finns tillgängligt i fältet.

Men enligt kvantfysiken går det inte att få ut information från fältet.

- Det kan vara en uppfattning. Men den uppfattningen har varken Mikael eller jag.

Ni skriver i boken att sjukdom inte finns. Stämmer det?

– Ja. Jag har nästan slutat använda ordet sjukdom. Jag är inte intresserad av diagnoser, utan av vad det här tillståndet har för information till mig.

Gäller det alla sjukdomar?

– Ja.

Cancer?

– Ja.

Alzheimer?

– Ja.

Ebola?

– Ja.

Hur förklarar du då ebolaepidemin i Västafrika?

– Då måste vi prata om det vi kallar morfiska fält. Om sjukdom är information, och människor med liknande information och liknande övertygelser samlas tillsammans, så sprider det sig och manifesteras i en sanning, något som blir något fysiskt, säger Titti Nordieng.

Hur ska vi då bekämpa epidemin?

– Det man kan göra själv är att avsäga sig informationen som fältet ger, som att säga upp en prenumeration. Min erfarenhet är att när vi börjar titta in i det vi kallar sjukdom, och vad den är ett uttryck för, då börjar det lossna, då kan vi hitta vår väg mot hälsa. När vi blir vänner med våra kroppar och med det som gör ont, och det vi är rädda för. Då kan läkningen börja. Då når vi den flödande energin som gör att vi mår bra.

Gäller det alla sjukdomar? Kan även den som har alzheimer bli frisk?

– Ja. Det är vad jag tror och tänker och upplever, säger Titti Nordieng.

Många av de vetenskapliga resultat ni presenterar i boken har sedan länge motbevisats av andra forskare, till exempel att växter reagerar på lögndetektorer, att vatten fryser på olika sätt om det utsätts för positiva eller negativa ord och att försöksdjur lär sig saker lättare för varje generation. Vad är din kommentar till det?

– Jag tror att det kan vara forskare som hade en annan intention med sin forskning. Det kanske var forskare som var kritiska. Och då tycker jag att det är naturligt att de fick andra resultat. Jag tycker att vi ska söka vår egen sanning, säger hon.

5 fel i boken ”Livet med kvantfysiska glasögon”.

”De budskap den här boken förmedlar är inte baserade på tro eller övertygelser utan på vetenskap”, står det i ”Livet med kvantfysiska glasögon.” Men boken innehåller många felaktigheter. Några exempel:

1. ”Vi kan genom våra hjärtan påverka jordens magnetfält.” Boken påstår att de amerikanska satelliterna GOES upptäckte en ovanlig topp i mätningen av jordens magnetfält efter terrorattackerna den 11 september 2001. ”Konklusionen var att människors intensiva närvaro och medkänsla världen över skapade skyddande energier som verkade stärkande på jordens magnetfält”, enligt boken. Men data från satelliterna visar att magnetfältet varierar hela tiden, och att variationen är ännu större andra datum samma år.

2. ”Kvantfysiken beskriver nollpunktsfältet som ett fält av oändlig potential. Man kan likna det vid ett gränslöst informationshav som genomsyrar allt i universum inklusive människan. Fältet är arenan för allt. Där finns information om rubbet. Vi kan dessutom kommunicera med fältet och få feedback.”

Enligt kvantfysiken är vakuum inte helt tomt, utan där kan det spontant bildas partiklar som snabbt försvinner igen, i så kallade vakuumfluktuationer. Men de innehåller ingen information som vi kan utvinna.

– Vi kan absolut inte dra ut förborgade hemligheter ur det de kallar nollpunktsfältet. Där finns inte information. Det är det tystaste mediet. Vi kan få mycket mer information ur luften, säger Bo Sundborg professor vid avdelningen för kosmologi, astropartikelfysik och strängteori på Stockholms universitet.

3. ”Under sextiotalet utförde Förhörsspecialist Cleve Backster vid CIA ett experiment som kunde ha revolutionerat sättet vi tänker på om begreppet medvetande. Han visade att växter reagerar på människors tankar.”

Cleve Backster kopplade en lögndetektor till en krukväxt, en doftdracena, och fann att den gav utslag när han funderade på att bränna ett blad. Men experimentet var illa utfört, och andra forskare som återupprepat det under bättre förhållanden har inte sett någon effekt alls. Dessutom saknar växter nervsystem, och kan därför inte känna som vi.

4. ”Om råttor lär sig ett nytt trick i Manchester, kommer råttor av samma ras världen över att lära sig samma trick snabbare – även i avsaknad av fysisk förbindelse eller kommunikation.”

Citatet handlar om ett experiment gjort av psykologen William McDougall vid Harvarduniversitetet på 1920-talet. Han hävdade att försöksråttor lärde sig att hitta snabbare i en labyrint för varje generation. Boken påstår att när försöket skulle upprepas i Australien kunde råttorna där redan hitta snabbare eftersom råttorna på Harvard lärt sig det. Men studien i Australien visar att hur snabbt råttorna lär sig hänger samman med hur bra de mår och tillståndet i laboratoriet. Ytterligare studier gjordes där varken råttor som var släkt med varandra eller andra förbättrade sina prestationer med tiden.

5. ”När vattnet … exponerades för negativa ord som exempelvis ’idiot’, bildades missformade kristaller. Vackrast och tydligast mönster bildades av orden ’kärlek’ och ’tacksamhet’ oavsett språk.”

Boken refererar till den japanske författaren Masaru Emoto som hävdar att iskristaller blir vackrare om vattnet som fryser har påverkats av positiva ord, musik eller bön. Men resultaten har till och med motbevisats av hans egen forskning. I en studie han och hans kolleger publicerade i tidskriften Journal of Scientific Exploration 2008 bedömde oberoende testpersoner att vattenkristallerna i fruset obehandlat vatten var något vackrare än fruset vatten som utsatts för positiva tankar.
----------------------------------------
(Maria Gunther, DN)

Vi tackar för att det finns de som står upp mot galenskapen. För jösses vid alla humbugars urmoder. Bara detta:

"Titti Nordieng skriver att hon är utbildad i applicerad kvantfysik men när DN frågar henne kan hon inte svara på vad kvantfysik är.

– Jag är inte kvantfysiker, jag är författare och vågar inte uttala mig om vad kvantfysik är, för det vet jag inte. Jag hoppas att ingen tror att vi är experter på kvantfysik. Vad det är är ju väldigt olika för olika människor. Men kvantfysiken har ändrat min syn på den värld jag lever i. Jag är inte intresserad av den teoretiska delen, utan mer på hur kvantfysiken påverkar vår personliga utveckling, säger hon."

och att sjukdomar inte finns:

"Hur förklarar du då ebolaepidemin i Västafrika?

– Då måste vi prata om det vi kallar morfiska fält. Om sjukdom är information, och människor med liknande information och liknande övertygelser samlas tillsammans, så sprider det sig och manifesteras i en sanning, något som blir något fysiskt, säger Titti Nordieng.

Hur ska vi då bekämpa epidemin?

– Det man kan göra själv är att avsäga sig informationen som fältet ger, som att säga upp en prenumeration. Min erfarenhet är att när vi börjar titta in i det vi kallar sjukdom, och vad den är ett uttryck för, då börjar det lossna, då kan vi hitta vår väg mot hälsa. När vi blir vänner med våra kroppar och med det som gör ont, och det vi är rädda för. Då kan läkningen börja. Då når vi den flödande energin som gör att vi mår bra."

Så behagligt med en egen sanning...

Att det finns folk som kan tycka så här okej - men att boken hamnat på bästsäljarlistan? Trodde i och med smartphonens erövrande att "bästa dassboken" var död. Trams och sidor - att det finns så många som rycker i dessa halmstrån och förnekar vetenskap - Det är faktiskt skrämmande på riktigt. De lever i en egen värld - Hallucinations...

Pseudovetenskap är sådan bull...

Lyssna på Sinnsessjukt 68 & Sinnessjukt 69!

Pumpakärnor liksom... Det äter jag ju redan - med choklad på...

...Vänta bara tills jag skaffat en guldfisk också...

Nej, jag ska sluta raljera över det hela. Vi ska inte förneka den inre psykologiska effekten - likt placebo. Och ibland kan det vara viktigare att faktiskt få känna - än att känna det som allmänheten anser vara rätt (som med barn som jag hade uppe i sounds of blue). Men med SSRI så är det faktiskt som så att den räddat och räddar massor av liv. Det är helt säkert. Visst är det synd att det är brist på långtidsstudier, men sådant är oerhört dyrt. Så att SSRI kan ha dålig effekt på kroppen på lång sikt - så kan det mycket väl vara. Men depression sliter också på kroppen - för att inte tala om självmord...

Så jag säger inte att man inte kan äta pumpakärnor och köpa guldfisk och så. Men farligt blir det när man då även låter bli beprövad medicin. Nova har skrivit bra ur ett personligt perspektiv:
---------------------------------------------
Det är fult att ljuga. Men det är sällan, nästan aldrig så att en människas lögn orsakar en skada som till sin hela natur är obotlig. Homeopati ljuger. Den ljuger utan att skada den som är frisk – men den ljuger hänsynslöst för den som så vill bli.

Homeopati är ett utmärkt exempel på lögnens kraft. Den typ av lögn som är ute efter tro. Den är därmed inte elak i sin egen begreppsvärld. Men det spelar ingen roll – konsekvenserna är likväl förödande för henne som sätter sitt hopp till någon som ska veta bättre

Den som är sjuk är svag. Man kan säga att människan ska själv få bestämma över vilken bot hon önskar. Så är det, men hon måste också skyddas från att bli lurad och genom det i värsta fall inte ta andra vägar till lindring. Och man ska minnas att homeopati inte är någon flummig Facebook-grupp. Det är Big Pharma precis som Pfizer. Och ändå är det bara vatten, ingen vetenskap.

Homeopati ska inte sammanblandas med andra pseudovetenskaper. Homeopati har ingenting gemensamt med saker som kolloidalt silver eller månstenar. Homeopati flyger betydligt högre under vetenskapens flagg. I Tyskland finns det homeopatiska apotek. I Sverige tror kloka människor att en vanlig hudkräm ska bota allt från själsont till kroppsont. Att en lära som till hela sitt upplägg både är så infantil och samtidigt helt uppenbart bedragande som homeopatin kan få ett sådant grepp om människor är faktiskt att närmast beundra.

Vi vill alla bli lyssnade på, det är ett närmast grundläggande emotionellt behov. Ibland vill vi även bli ljugna inför. Ibland vill vi att någon säger att allt blir bra. Att någon har magi i en burk. Men framför allt vill vi bli lyssnade på. Och homeopater är väldigt bra på att lyssna. De kan lyssna i timmar. Men det beror på att de inget har att säga.

Det är fult att ljuga. Det är förbannat fult att låtsas veta när man inte ens bryr sig om att söka svaren.

Jag tog homeopatiska medel varje dag fram till jag var ca 17-18 år. Jag är uppväxt med homeopati, delar av min släkt är på olika vis djupt involverad i homeopatin. Och jag var sällan sjuk. För jag var frisk. För det är så homeopati fungerar, det fungerar inte, men det skadar heller inte. Ity det inte har någon verkan. Om det är någonting med vatten som dock kan vara läkande så är det ett kristallklart glas vatten och det där första doppet på försommaren. Jag kan jag närmast lova att det ger kraft.

Min morbror, en av Sveriges största homeopater, tog för övrigt vanlig skolmedicin när han var sjuk. Han ville ju bli frisk, precis som alla andra.

Så, gör som han gjorde, inte som han sa att du skulle göra.
----------------------------------------------
(Frihetssmedjan)

För att upprepa det skadliga ligger alltså i att man avstår beprövad behandling. Ska människor behöva dö innan regering och riksdag förändrar lagen, så att kvacksalveri och allmän humbug förses med större varningstexter? Jag är som sagt var inte för förbud och pekpinnar - men här skulle jag faktiskt vilja se något som var åt det hållet. Kvacksalveri inom fysiska sjukdomar behandlas som det humbug det är - men inom området psykisk ohälsa får det fortsätta trots upprepade uppmaningar till regeringen att stoppa dessa verksamheter. Hur lång tid ska det behöva ta innan även psykiskt sjuka får skydd av lagen, mot icke-legitimerade och självutnämnda ”experter”? Det är hög tid att regeringen och hälso- och sjukvårdsminister Gabriel Wikström ser över Patientsäkerhetslagen.

För några veckor sedan kom jag över en film på Youtube som gjorde reklam för den så kallade ”Homeopatiakuten” vid Mariatorget i Stockholm.

Hur kan detta vara tillåtet utan att förses med stor varningstext? Särskilt med tanke på att cigaretter - som majoriteten av Sveriges befolkning vet är skadligt - har större varningstext än cigarettmärket. Anyhow: I filmens dryga sex minuter förklarar Carita Bramstedt, Viveca Wilhelmsson och Päivi Barsk varför just homeopati är svaret och lösningen på både fysiska och psykiska sjukdomar. De ovetenskapliga och ogrundade beläggen avlöser varandra. Allt blandat med intervjuer och personliga berättelser från folk som har sökt ”Homeopatiakuten” för diverse besvär och upplevt sig bli hjälpta. Går man in på deras hemsida kan man bland annat läsa: ”Homeopati istället för antibiotika. Effektivt vid akuta besvär.” Detta är förstås inget annat än ren lögn. Homeopati är en pseudovetenskap vars lära går ut på att ett ämne som kan skapa vissa symtom hos en frisk individ anses kunna bota samma symtom hos en sjuk individ. Personer som tror på homeopati tror alltså på grundantagandet att ”liknande bör med liknande botas” och i princip går homeopati ut på att späda ut vissa ämnen med vatten tills dess att lösningen anses ha en botande effekt på symtomen.

Det finns idag inga som helst bevis för att homeopati fungerar. I mars 2015 släppte The National Health and Research Council Australia en rapport där de gick igenom 57 systematiska, vetenskapliga, översiktsartiklar som i sin tur baserades på 176 individuella studier där personer som fått homeopatiska substanser jämfördes med personer med liknande symtom som inte fått homeopatiska substanser. De kom, föga förvånande, fram till att homeopati var verksamt vid exakt 0 av de 68 studerade tillstånden.

Några av de citat som förekommer i ”Homeopatiakutens” reklamfilm:

”Med homeopati så stärker man motståndskraften, man stärker kroppen så att den själv kan behandla infektionerna.”

”Du får en boost av immunförsvaret, du får en annan styrka i sitt system.”

”Vi vill erbjuda folk en snabb, effektiv hjälp utan en massa biverkningar.”

”Vi är ett alternativ till antibiotika.”

”Med homeopati kan man faktiskt också komma åt virusinfektioner, som t.ex. en körtelfeber”

Vidare hävdar de att de har botat urinvägsinfektioner på tio minuter och körtelfeber på under två timmar. Detta är förstås bara anekdoter och ingenting de har vetenskapliga bevis för. Men det värsta är att de ändå får fortsätta påstå detta och lura folk på pengar. Folk som tror att de kommer att bli hjälpta för sina besvär om de uppsöker ”Homeopatiakuten”. På deras hemsida kan man läsa under fliken ”Pris”:

Hur lång tid konsultationen tar beror helt på vilka besvär du söker för, men vi kommer att avsätta ungefär 30 minuter för en konsultation och det kostar 400 kr. (inkl. moms)

Medicinkostnad tillkommer med ca 150 kr.

Jag reagerar också på att de tillåts använda ordet ”medicin”. Medicin är en substans som bevisligen har en konstaterad medicinsk effekt, vilket homeopatiska substanser alltså inte har.

Varför är detta så upprörande för mig? Varför tar jag mig tiden att skriva detta? Varför kan inte folk få tro på vad de vill och få göra vad de vill med sina pengar, kanske ni undrar? Det är väl inte så farligt om någon tar några verkningslösa droppar mot en förkylning om han eller hon vill det? Visst kan man resonera så. Problemet är att förkylningen, i värsta fall, kan vara något annat. Personer som söker homeopatisk vård riskerar att få en verkningslös behandling mot något som vi redan har effektiv medicinering för. Och i värsta fall kan den uteblivna medicineringen leda till att sjukdomen förvärras. De eventuella placeboeffekter som kan komma med de homeopatiska substanserna kan också maskera en sjukdom som får fortsätta. Det är, som jag skrivit om tidigare, inte lätt att veta vad man ska tro på, om man inte själv är medicinskt utbildad.

I reklamfilmen låter de också en person berätta om när hon under en period i sitt liv upplevde stark ångest, nedsatt livslust och till slut även drabbades av självmordstankar om att hoppa ut från ett fönster. Carita Bramstedt kommer därefter in i bild igen och berättar att ”även vid psykiska kriser kan homeopati vara otroligt effektiv”. Jag blir så arg när jag ser och hör detta! Människor uppsöker så kallade ”terapeuter” på stan som ger dem en massa olika verkningslösa (och i många fall dyra!) råd för att bota deras depression, ångest, sömnstörning, missbruk eller vad det nu må vara som de lidit av. Tack och lov finns det i Sverige en lag, den så kallade ”Patientsäkerhetslagen”, som ska skydda oss mot kvacksalvare som påstår sig kunna bota de sjukdomar vi drabbats av. I Patientsäkerhetslagens (2010:659) femte kapitel kan vi bland annat läsa att det är förbjudet för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att behandla cancer och andra elakartade svulster, diabetes, epilepsi eller sjukliga tillstånd i samband med havandeskap eller förlossning. Det är bra (och förstås helt nödvändigt!) men det finns fortfarande, år 2016, ingenting i lagen som skyddar personer med psykisk sjukdom. Det är hög tid för ändring av lagen!

Uppenbarligen är det ju någonting hos dessa verksamheter som ”Homeopatiakuten” som lockar folk. I reklamfilmen säger en av personerna som sökt hjälp, för just självmordstankar, hos ”Homeopatiakuten”:

”Jag kände ganska snart att jag hade hamnat rätt. Det här var någonting för mig.”

Sjukvården måste här bli bättre. Att alltid försöka få tid att bemöta den som söker vår hjälp med respekt och att möta personen där just denne befinner sig i livet och i sin sjukdom och/eller oro. Jag har ju själv upplevt det där med att faktiskt inte känna mig på tagen på allvar på VC. Att jaga läkare och bara känna att det blev mer och mer hopplöst. Men jag skulle inte gå på humbuget homeopati ändå - det sanna vetenskapandet ligger för djupt förankrat i mig för det. Sen hade jag ju den turen att komma till min psykiatri med det helt suveräna stöd jag har där. Att bli bemött och tagen på allvar - att se och se bakom ytan. Även om jag har lång väg kvar att vandra så vet i sjutton hur det hade gått om jag hade harvat kvar på VC. Det ska inte handla om tur - alla ska kunna bli rätt bemötta. Mer resurser behövs till psykiatrin för detta. För jag kan ändå förstå att om personer som harvar runt och inte känner sig förstådda väljer att söka sig till ställen som ”Homeopatiakuten”.

Att verksamheter som ”Homeopatiakuten” får tillåtelse att verka, ”behandla” människor och fara med direkt osanning, det är för mig en gåta och någonting jag aldrig kommer att acceptera.

Någon som tror att Nyhetsmorgon kommer att ställa dem mot väggen med välinitierade frågor? Aint gonna happen...

Tur de även tog in professorn när TV4 når nya höjder av misstag...

Att tramset ges sådant utrymme...
...Därför kan allt sådant här...

...fortgå år efter år...

Enligt mig är det på gränsen till barnmisshandel. Hur länge ska allt sådant här få hålla på innan regering och riksdag gör något? Om det svider när du kissar, om du får ont i bröstet eller får självmordstankar – sök sjukvård och inte homeopati! Och ja - det kan gälla livet!

Och samhället - Open your eyes...

Ja, jag vet att jag har starka åsikter om detta ämne. Det ligger mig varmt om hjärtat. Och kunskap - åter kunskap - är det som kan rädda människan från att gå på lurendrejerier.

Jag vet att jag kan ha åsikter om mycket - det är faktiskt fantastiskt hur många som ska ha åsikter om allt. Jo visst åsikter kan man såklart ha - men det blir smått komiskt när de egentligen inte har en susning utan vill skrika lite de också. Där jag saknar kunskap kan man ibland göra bäst i att lyssna in ämnet innan man offentliggör sina åsikter. Tänka först - tala sen...

Och när man sen då vill ta poäng på sina åsikter i ämnen som man inte är helt hemma i - som exempelvis att hävda att 9 av 11 OS-medaljer gick till kvinnor. Host host - jo, då ville jag räkna upp de tre herrarna och fråga vilken av dem hon ansåg som kvinna? Men jag lät bli. Jag anser väl också att kvinnoidrotten ska uppmärksammas mer och behöver mer resurser. Men ha rätt fakta och man kan hissa ett lag utan att behöva dissa ett annat.

En annan debatt - jo, att damernas OS silver i fotboll är större än herrarnas VM-brons 1994. Och i samma veva väva in att Sverige aldrig tagit OS-guld i fotboll. Host host London 1948...

Nu var det inte SVT jag tänkte på i första hand - utan ovannämnda dåligt insatta åsiktsonanister. Varför behöver man käbbla om vilket som är störst på detta sett? Jonas skrev bra om herrar/damer som jag hade uppe i my apocalypse. Jag vill inte ta ur damernas sin prestation. Verkligen inte! De är värda allt beröm och de spelade bra i finalen.

Men för mig personligen är VM-bronset större. Jag var så fotbollsaktiv då och sett ur ett internationell perspektiv så är herrfotbollen långt större. Fler utövare etc. Detta betyder inte att vi inte kan tycka att damfotbollen behöver växa - men som aktiv fotbollsspelare för en hel del år sedan så ser jag hur mycket attityder har ändrat och hur mycket damfotbollen de facto har växt. Snälla - låt den växa i sin takt. Det går inte tvinga fram - då blir det ofta bakslag. Men åter till att jag tycker VM-bronset var större - en stor anledning till är att herrarna verkligen spelade fotboll och bra fotboll i stort sett alla matcher. Ingen köttmur och parkera bussen här inte. Nu ledde ju den taktiken till final - och hur tråkigt det "spelet" än är så kan man faktiskt jubla över en finalplats och verkligen glädjas över silvret. Detta är då min uppfattning - inte någon som någon annan behöver ta till sig.

Alla måste ha rätt att bilda sig sin egen uppfattning. Jag kan gott och väl tänka mig att de som var alerta 1958 tycker att VM-silvret då är det största. Att möte Pelé - inte mycket som kan mäta sig med det då. Så nog måste vi kunna se att vad som anses vara störst skiljer sig från olika generationer - och från olika personer - och att det måste få göra detta. Att inte tvinga någon att anamma sin egen åsikt.

Men en sak jag vill påpeka är till skriverinissarna - i sin vilja att framhäva damerna - Snälla! framhäv då prestation - inte kön. För att hela tiden säga att inte ser till kön - så läggs orimligt mycket stort fokus på just kön...

Man kan faktiskt hylla Pia utan att behöva dissa varenda "gubbe" som dykt upp genom tiderna. Att lägga så mycket fokus på kön - förtar faktiskt det stora en person har gjort. Självklart dök det upp lite kränkta(?) män och var tvungna att påpeka att de inte alls tyckte Pia var så duktig etc. Jag bara gaaaahhhhh!!! Jag var enbart ute efter det där med att faktiskt inte hela tiden framhäva kön hela hela tiden. Kommentarerna jag mötte var dock relativt snälla...

Nej, det här är inte okej! Om det så än är en person som tycker så. Kom in i 2000-talet tack!

Men att det blir som det blir när inte blaskorna har lämnat forntiden...

Vägrade rosa, smutsig från topp till tå, alltid tovor i håret, alltid med en fotboll i handen? Jo, det låter som jag. I det här fallet är det enbart det senaste som är relevant. Kommer vi någonsin få läsa att Zlatan eller någon annan vägrade blått? Som kvinna tycker jag att det är förminskande att de måste påtala könet hela tiden. Låt idrottsprestationen tala!

Och som sagt jag tycker att fobollssilvret är fantastiskt men måste man försöka peta ner andras prestationer? I SVT's morgonsoffa satt de och pratade om att silvret var större än våra två guld i OS. Ja, det får man naturligtvis anse - men att sitta och prata om det som om det är en gängse åsikt. Wtf liksom... Sarah Sjöströms 100 fjäril - guld och världsrekord. Att stå pall, att hålla för trycket och vara bäst även när det gäller. Så stort. Och Jenny Rissveds guld - när hon kommer in på upploppet och man ser leendet spricka upp, hon skakar på huvudet och inser vad hon gjort och tårarna hon fäller. Gåshud över hela mig. Prestationer det!

Min idrottsprestation...

Never stop believ in miracles...

Down with the sickness...

5 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS

sounds of blue...

2016-08-15

...ljudet från fordon med blåljus...

Titta där - en brandbil!
Varför gör vi det? Alltså att vi vuxna ofta avleder barn.
– Vi bekymrar oss inte om det nu. Skall vi se om det är något bra på tv?
– Vet du vad som brukar hjälpa när man är ledsen? En kaka! Vill du ha en kaka?
– Titta, en fågel!

Vi har nog alla gjort det. Försökt få ett barn att släppa en känsla genom att uppmuntra till skiftat fokus. Från den tappade glassen till tv:n. Från den inställda lekträffen till kakburken. Från skrapsåret på knäet till pippin i trädet. Välmeningen till trots tvivlar jag på att barnen uppskattar när vi avleder deras uppmärksamhet. Som en väns barn sa en gång:
– När jag är ledsen på dagis brukar fröknarna säga att jag har fina flätor eller en fin tröja. Om de tycker det kan de väl bara tänka det? Varför måste de säga det just när jag gråter? Jag känner mig inte bättre då. Jag känner mig sämre, för det känns som att de inte förstår mig.

När jag pratar om riskerna med att avleda ett barn hör jag ofta kommentaren: ”Men det funkar ju!”. ”På vilket sätt menar du att det funkar”, undrar jag. ”Jo men alltså… Om min son är ledsen för att han inte får någon glass och jag börjar prata om att vi kan titta på en film efter maten så slutar han ju gråta!” Det är förstås helt sant att avledning kan funka i den bemärkelsen. Även om avledning fungerar bra i bemärkelsen att den som blir avledd slutar ge uttryck för en negativ känsla, fungerar det samtidigt dåligt genom att hon eller han också upplever att den som avleder inte bryr sig eller försöker förstå.

Nu menar jag inte att vi ska daltidutta med barnens känslor och definitivt inte curla runt med barnen...

Tror ett svagt omnämnande av dammsugare eller soptunna funkar bättre...

Men när ett barn är ledset så ska vi ändå visa och bekräfta att vi ser barnets känslor. Sen kan man avleda - för att då inte förstärka barnets känslor. En balansgång, men jag tror att det går med rätt avstämning. För jag tror att det är viktigt att vi har barn som vågar känna. Inte att de då ska "känna rätt".

”Jag kan inte ta min 10-åriga dotter på allvar när hon kommer upp på morgonen och beklagar sig över att stolen vid frukostbordet känns kall mot rumpan och benen. Hallå liksom! Det finns människor som fryser ihjäl på riktigt! Det finns människor som dör av svält. En kall stol är liksom inget verkligt problem!”

Jag har tänkt många gånger på just det här uttalandet från en mamma jag träffade för flera år sedan. Hon var frustrerad för hon tyckte att hennes dotter ”överdramatiserade” och klagade över minsta småsak. Av hela sitt hjärta önskade hon ett barn som hade medkänsla med andra människor och förstod att sätta in sina egna känslor, och framför allt sitt eget lidande, i ett större, jämförande perspektiv.

Det är lätt att förstå den här mamman. De flesta föräldrar har säkerligen någon gång tänkt att deras barn är gnälliga och otacksamma. Lätt att tänka: ”Men kom igen! Det där är väl ändå inget att bryta ihop över!” I syfte att hjälpa barnet att få perspektiv på sina känslor kan det förefalla som en bra idé att påtala barnets ”överreaktioner” eller undervisa barnet om att det borde tänka på allt som är bra istället för på det lilla som är dåligt. Eller som mamman i exemplet som inledde texten brukade säga till sin dotter: ”Byt fokus älskling och se om du kan hitta en annan känsla!”

Vadå hitta en annan känsla? Det är ju vad barnet känner just då som det ger uttryck för. Får barnet sitta och titta på andra som lider och har det svårt - tecknat/barnfilm/nyheter - då visar de flesta barn empati för det. Pratar vi om andra som har det svårt så kommer de flesta barn att då känna en enorm sympati för dessa just då - kanske rent av gråta. Enligt mig så ska vi därför inte prata ensidigt om vissa prekära lägen för barn - risk finns då att vi indoktrinerar barnen och de får inte en möjlighet att se olika sidor och själva få tänka efter att man kan känna för många, men ibland måste det prioriteras för att så många som möjligt ska kunna hjälpas.

Självklart så ligger ju barnets egna erfarenheter till grund i hur mycket empati olika saker väcker också. Som sexåringen som för lite mer än två år sedan opererades och behandlades för en hjärntumör. Självklart att han reagerar vid återbesök på sjukhuset och får se andra barn som är dåliga av samma orsak som han själv var. Likväl som han i sittandes i badkaret kan filosofera om allt möjligt som om det finns krokodiler i avloppet. Att vid besök på sjukhuset få veta att många barn får vänta veckor på operation på grund av olika resursbrister - jag finner det då som självklart att han får extra funderingar och tankar kring detta. Då kan man ju gå efter en fulagenda i beskrivandet av vad pengar går till - eller så kan man visa på andra som också har det svårt och också behöver ta del av resurserna. Då gör man inte barnet till sitt eget lilla politiska slagträ i att "känna rätt" utan man visar att det är rätt att känna för många olika saker.

Dessutom om vi bagatelliserar känslor som att "stolen är kall" - vad säger det egentligen? Vill vi inte att barnen ska anförtro oss sina tankar, känslor och drömmar? Att alltid få höra att "känslorna ska byta fokus" och "du överreagerar" tror jag kan rubba denna förtroenderelation. Jag ser en risk att barnet då drar slutsatsen att föräldern inte förstår och inte heller vill förstå och att barnet därför så småningom upphör att berätta. För hur ska någon som inte förstår att den kalla stolen är jobbig kunna förstå att man kanske blir retad av någon, eller att man har inre tankar som man brottas med? Att kritisera barnens känslor naggar på tilliten och förtroendet. Dessutom så kan det då få följden att barnet börjar fundera över vilka känslor som är rätt och vad som är rätt att känna om - kan det då inte finnas en risk att ett barn som många gånger får höra att det känner fel så småningom börjar tro att det säkraste är att inte känna alls.

Men! att ta vara på barnet känslor - må vara en överdriven sådan som en kall stol - betyder inte att man ska daltidutta och hämta dyna/filt etc. Jag tror det viktiga är att man låter barnet ändå få uttrycka sin känsla - och att ibland kan man faktiskt ha en känsla som är mindre trevlig och prata om det. Så prata då om den kalla stolen och varför den är kall. Låt barnet lära sig att man kan ha många känslor - för stora saker som för små. Men att man måste lära sig hantera sina känslor och ibland låta dem finnas där utan att ta överhanden.

Något som är lite roligt i det hela är ändå att de föräldrar som är så måna om att sina barn ska "känna rätt" är sådana som vi hittar i vissa särskilda ansiktsboksgrupper...

1. Jag hoppas att de noggrant kontrollerar förskolans tallrikar...
2. Det var det här med att tycka att man ska fokusera på och känna för STORA saker...

Hur mycket man känner eller att man då har en viss personlighet utefter hur man känner. Som detta Test

Mitt resultat: "Empatiska Utforskare är lekfulla, öppensinnade och modiga. Drivna av en stark, aldrig sinande nyfikenhet och snabbhet så förstår de snabbt komplicerade meddelanden. ENFPs spanar alltid efter förändringar och omfokuserar för att kunna möta nya problem. De är existensiella, frågor ofta ´varför?´ vi är här, och vad vårt syfte är. De skapar och deltar samarbetsvilligt i berättelser och agerar utifrån deras övertygelser och värderingar. Lite tid spenderas på försiktiga förberedelser för att de är gjorda för att ta risker och upptäcka vart berättelsen leder dem, och de kan oftast hitta en väg ut från knepiga situationer.

Som Empatiska typer kan de agera historieberättare och bli etiskt inflytelsefulla och inspirera till förändring och nytänkande. Empatiska Utforskare ger andra energi och uttrycker sin energi och stimulering utåt vilket ger dem en karisma som lätt upptäcks av andra. De söker goda upplevelser, det vilda, the naturliga och det behagliga. De är intelligenta, löser snabbt problem och implementerar förändringar systematiskt vid behov. De tycker om att gissa och studera sin omgivning, hur den kan användas och förbättras. Det är fantasifulla och tänker kortsiktigt och agerar instinktivt i situationer. De lär sig konstant nya saker och går mot sina rädslor.

Intresserade av människor så följer de naturligt de som de inte kan greppa och som rör sig i deras takt. ENFPs struntar i sina rädslor men kan ibland vara nervösa. De tenderar att vara rebelliska och ofta mot etablissemanget, drivna att peka ut en ny väg. De är socialt följsamma och drivna att lära sig om andras behov, värderingar och motiv. De spekulerar och brainstormar möjliga anledningar till andras agerande. De visar stort intresse i andras beteende och resonemang.

Utforskare tycker om snabb handling, närvaro och snabbt skiftande miljöer. Utforskare leder med nyfikenhet och tycker om att avläsa och kontinuerligt utvärdera sin nuvarande situation efter nya möjligheter. Utforskare är mest intresserade av saker som ligger inom deras världsbild och tycker om att vara den första att testa en ny grej. De älskar att engagera sig i en situation eller ett problem instinktivt snarare än efter en strikt planering. De tycker generellt om att ta beslut i stunden snarare än på avstånd och trivs bäst i avslappnade, informella miljöer.

Det är naturligt för dem att agera spontant på förändringar i miljön som en dansare, anpassa sig efter takt och stämning. I sitt esse går de från situation till situation på ett fritt sätt och anpassar sig allt eftersom.

Åsiktskonflikter, perspektivkonflikter, övervakning och känslan att vara kontrollerade kan göra dem affektiva och känslomässiga, och de kan bli aggressiva. I situationer där det inte finns tillräckligt nya saker som fångar deras intresse kan de bli avtrubbade och deprimerade.

Som en empat, söker du de teman och sammanhang som skapar rätt upplevelse och motivation för människor, detta för att skapa ett idealt samhälle som är meningsfullt och etiskt. Empater är nyfika på berättelser och symboler som lägger grunden för rätt och fel och strävar efter att förfina dessa i hopp om att kultivera sin egen etiska kompass men även för att kultivera den etiska kompassen hos sina medmänniskor.

Som en görare tycker du om att komma igång så fort som möjligt och inte fastna i passiva spekulationer. Du tycker om att agera spontant och är inte rädd för att göra misstag.

Som en idealist tycker du om att relatera verkligheten till idéer och koncept och hitta nya mönster som kan förklara saker. Du tycker om att fantisera kring hur alternativa fakta och perspektiv skapar möjligheter.

Som en symbolisk person tycker du om att basera beslut på bildliga eller metaforiska värden. Du tycker om att se hur saker påverkar folks upplevelse och hur handlingar påverkar symboliska värden.

Som en betraktare tycker du om snabba byten i uppgifter och att utforska nya möjligheter i stunden. Du är ganska samarbetsvillig och öppen för förändringar i planeringen."

Jo, man ska ta sådana här test med en stor nypa salt. För visst finns det saker som stämmer på mig - men jag har ju bara resultatet för mig. Är ganska säker på att det skulle finnas ganska mycket som skulle passa in på mig även i de andra resultatkategorierna. Så även om sådana här test är roliga att göra - ta inte resultaten på allt för stor allvar.

Att lita på...

...sound of silence...

Den här versionen ger mig chills i multum.

Att känna...
De flesta av oss känner samma känslor och upplever samma saker. Hos några av oss bara lite mer. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad. När någon sårar mig känns det som om hela världen går under. Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig. Träning och åter träning har hjälpt mig att hantera detta bättre. Men när det blir starkare än normalt och det kommer plötsligt så är denna träning som bortblåst. Det är som om hjärnan saknar en ventil - och då måste allt komma ut på ett annat sätt. Ofta genom munnen eller genom att verkligen visa hur jag tagit åt mig på ett annat sätt. Självbevarelsedriften för att inte göra något oåterkalleligt har lärt mig att i känslostormen bara störta ut ur situationen. Ofta kan folk tycka att man överdriver - men då den där ventilen inte finns, så blir saker enorma. Tiden att sortera tankarna och rensa bort det dåligt (det som för andra kan verka orealistiskt) finns inte och då är det inte så konstigt att det måste pysa ut. För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra.

När det verkligen gäller som när personer öppnar sig och behöver någon som lyssnar så är det inga problem att hålla full fokus på den personen. När man känner mer så blir empatin större, samtidigt så ger det känsloflödet att fokus på den som behöver uppmärksamheten kan hållas. Annars kan det verka som att jag är en "nonchalant" lyssnare - men det är jag inte! Däremot så har jag ibland svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som vanligtvis med hjälp av ventilen kan sållas bort stannar kvar i huvudet hos mig. Jag ser läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad som sägs trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera utan för att det finns så mycket andra ljudstimuli som inte sorteras bort. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar så kommer den där överenergin och då blandas orden som kommer till mig med tankarna i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst. Knep har kommit under åren som lärt mig att få fokus på till exempel föreläsningar - som t.ex. att klottra samtidigt eller föra extremt mycket anteckningar. Då gör jag något som inte tar överfokus från det viktiga.

I dessa lägen är det inte så konstigt om jag börjar fippla på något som ligger i närheten. Det är inte att jag tröttnat på konversationen - det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på rätt saker. Många med liknande problem som jag tar ofta till att börja titta i telefonen - jag har lärt mig att det inte funkar för mig. Då blir telefonen en för stor distraktion (vilket den blir för de flesta) och då förflyttas fokus lätt till helt fel område. Det kan också vara att jag är i rörelse under en konversation (eller under telefonsamtal) - det blir då lättare att fokusera. Rörelse är lugnande och bringar klarhet i tanken. Att bara vara stenkoncentrerad en längre tid när någon pratar är tröttande. Efter en sådan sejour är hjärnan direkt uttröttad och har svårt att ta in någon som helst ny information. Jag behöver återhämtning från yttre stimuli för att kunna återgå till det viktiga. Så har jag då fått en fråga så är det lätt hänt att jag bara sekunden efter inte vet vad det frågades efter.

Att ligga i soffan och titta på film/TV fungerar sällan för mig. Efter en stund börjar det ofta krypa i kroppen, jag tappar min koncentration och tittar på allt annat förutom det som händer på tv-skärmen. Då är det min kropp som talar om att jag behöver lite omväxling. Mitt tålamod har då tagit slut hur bra jag än tycker det på TV:n var. Därför så sitter jag med ett korsord också vid TV:n - har inte alls med att jag är ointresserad av TV:n. Det blir ett sätt att hålla fokus. Detta är lite trixigt - så är korsordet av den svårare graden brukar det ta överhanden. Riktigt riktigt bra filmer/TV fungerar - det ska fånga mig totalt.

Att ha många grejer i görningen är vanligt. Ju mer som pågår samtidigt, desto bättre. Multitasking är en stor talang. Detta gör då att saker kan ta mycket längre tid att bli utförda - för Little miss Perfect är ju inte att ringakta som också vill ha sitt ord med i laget. Men jag blir bättre på att faktiskt kunna sortera och strukturera uppgifterna så att viktiga uppgifter får prio ett och enskilt fokus. Samt att inte allt behöver göras till 123%. Men att fatta beslut eller fullfölja uppgifter i tid kan trots alla år av träning vara en kamp. Och ser jag ibland velig ut när det handlar om val så snälla säg ingenting om att "du har alltid så svårt att bestämma dig" - min hjärna är då ofta så full av val och möjligheter att det i stort sett är omöjligt att sortera och filtrera. Att välja bara en sak kan därför bli problematiskt, och det är lätt att undvika att fatta beslut eftersom det övertänks. Knep har jag för att fixa det här utan att jag fastnar i affärer och liknande. När det gäller större beslut - som är av vikt - då kan jag behöva rörelse för att helt enkelt allt ska falla på plats.

Då hjärnan ofta har fullt upp med alla intryck så verkar den trivas med att det är lite rörigt omkring mig. Ibland blir det för mycket yttre röra och det ökar på kaoset i huvudet. Lagom yttre röra så är det som om hjärnan är i fas med detta och jag har lättare att ta kontrollen. För när jag börjar städa - ja då städas det. Och så hittar jag något som tar fokus hitan och ditan så att städa blir till ett megaprojekt och så nöjer jag mig inte med att det då blir min trivsamma röra. Nej, då ska det vara det perfekta skinande och inte en pryl fel. Högar är ofta en favoritmetod när jag ska organisera. Så fort en uppgift är avklarad kommer papper relaterade till den att placeras i en hög där de får stanna tills högen blir för stor. (Tala om att det är lätt att börja samla på saker.) Då blir det överväldigade, frustrerade och städas upp - ofta då med följd att det börjar städas på alla håll, och allt åker i stället. Det är en balansgång som är svår att hålla och som kan vara enormt tröttande.

Att jag lätt tappar bort vad jag ska göra eller att någon sak bara har "fått egna fötter" och försvunnit hör till vanligheterna. Väldigt paradoxalt det här med minnet. Å andra sidan kan de komma ihåg varenda kommentar, citat och sifferkombination jag hört den senast veckan - och å andra sidan så minns jag inte vad jag gjorde för en halv minut sedan. Eller var jag satte kaffekoppen för två minuter sedan. Min hjärna är så upptagen av omgivningen att den inte har tid att sortera in vad som skulle göras eller att memorera var sakerna lades. Yttre stimuli eller mitt inre tjatter tar överhand och korttidsminnet har inte varit aktiverat och då finns det inte i minnet vad som skulle göras eller var sakerna placerades. Dessutom då inte att förringa att det kan samtidigt ligga något annat som hela tiden triggar - spännet till halsbandet som ligger fel, ett hårstrå som kliar, fibrer i tyger/klädlappar...

Något???

...som de flesta inte skulle störas av kan klia. Eller någon tavla som hänger snett. Ja det finns så mycket som pockar och retar hjärnan hela tiden.

Jag reagerar väldigt starkt på saker - verkligen verkligen tar starkt avstånd från verkliga orättvisor (inte att någon får en glass och en annan inte får en glass) och jag vägrar att se på medan andra människor råkar illa ut. Lätt hänt att man hamnar i konflikt med andra - åren och erfarenheten har dock lärt mig att backa undan från en hel del. Så det är något jag har blivit mycket bättre på. Att handha min impulsivitet så att jag inte kör näsan rakt in i varenda situation. När känslorna tar överhand så tappas oftast konsekvenstänket och jag kan då lätt sätta mig i farliga situationer för att rädda människor jag tycker om eller känner medlidande för. Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med. Kognitiv beteendeterapi och terapisessioner har gett mig en så ökad insikt om mig själv att jag numera i många lägen kan bemästra många situationer. Men det har krävt hårt jobb.

Det är ett annat perspektiv - ett intensivare sådant. Att känna mer - vilka känslor det än må vara. De jobbiga - som att reagera starkare på orättvisor och att sörja mer. De ljusare - som att älska mer. Att inte bara älska någon med hjärtat - utan med hela kroppen. Jag förstår att det kan vara påfrestande - att det ständigt är som att det ska vara någon form av rörelse kring mig eller i mig. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera. Avslappningsövningar och mindfulness är till stor hjälp. Då sorteras ofta hyperaktiviteten och intelligensen och kreativiteten kan få fritt spelrum. Och jag ser lösningar långt utanför boxen.

Att vara högupplöst...

WIN!

15 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS

my apocalypse...

2016-08-01

...metallica...

...neandertalare 1...

Om den här snubben är på riktigt?

Då hoppas jag att han kommer fram till mig på gymmet... Va fan (nä, jag ursäktar inte den svordomen) - menas med att tjejer ska se ut som tjejer och att muskelbyggande är enbart för killar? Nu bygger inte jag - men de tjejer som tycker det är snyggt och vill bygga ska få göra det - utan att herr tappat allt vad vett heter ska raljera ett jota om detta. Så kom du till mitt gym - är säker på att det inte bara är jag som har något att säga dig, utan även alla de trevliga män och killar som tränar där.

...neandertalare 2...

Gah… Är så irriterad på dessa män och killar som när jag är ute och springer ska bröla som värsta brunstiga råbocken på mig. Eller springa med. Eller göra ansats att stoppa mig etc. Wtf – ser jag ut att vilja ha ett trevligt småsnack där jag kommer i cirkus 18 km/h? Och definitivt INTE att jag har cigg eller tändare på mig.

Jo, jag vet att det är tidigt på morgonen – mycket sen natt för dem. Men det spelar ingen roll jag ska kunna springa utan att behöva ha dessa brunstiga råbocksbröl etc runt mig. Hade det hänt en eller två gånger så hade jag knipit käft – men detta händer alltför ofta. Nej, det är inte alla män/killar. Långt därifrån. Många trevliga som hälsar ett trevligt ”god morgon” eller ett litet positivt pepp. Vissa till och med gör så att det syns tydligt att de tar ett så stort avstånd som möjligt – för att jag inte ska känna mig rädd? Eller för att jag ser så farligt ut där jag kommer farandes, vad vet jag...

Men detta står ju inte i pannan på dem – om de är brölare eller positiva vandrare. Någon skulle ju dessutom kunna vara värre än bara en brölare. (Sorry mamma – var inte orolig nu.) Saken är att jag är inte rädd av mig – även om jag tycker det är klart otrevligt. Men att det finns ett fåtal som beter sig illa styr inte vad jag gör. Men jag är bara så trött på detta beteende i avsikt att visa sig macho. Och absolut inte att jag lägger något ansvar för dessas dåliga beteende på andra. Det är bara de egna individerna som har ansvar för sitt egna dålig beteende.

Saken är att det finns de som faktiskt blir rädda av detta beteende och att det då hindrar dem från att göra det de vill. Dessutom så vad dessa knallkorkar gör är att de ger de manshatande feministerna vatten på sina väderkvarnar att utmåla alla män som medskyldiga till allt ont (just snyggt brödraskap…) Jag är ganska säker på att de flestas intention inte är att skrämmas – utan det är att visa sin manlighet. Jo, brunstiga råbocksbröl är jättetändande… NOT!

Med risk att jag någon gång stannar och säger rakt ut vad jag tycker till dem och att de gör manshatarna en stor tjänst. Och när jag blir tokarg – ja, då är det inte kul för någon i närheten… Så sluta upp med att vara brunstiga brölande råbockar – tom vildsvinen i skogen är trevligare… Och sist, tack majoriteten trevliga män och killar för trevliga tillrop. Mer sådant!

Och då skiner även jag och inte bara skorna...

Springa...

På Twitter sprang jag på följande historia, magiskt upplagt, tweet för tweet, ni får den här i ett svep:
------------------------------------------------------
Jag har nog aldrig varit så rädd som den där julinatten när jag var sju eller åtta år och ensam gick iväg upp på telegrafberget. De vuxna hade fest och det var dans och sång och korvar som grillades, cigaretter som tändes och ölburkar som skramlade. Det var varmt, nästan hett, trots att det var mitt i natten och så mörkt som nätterna faktiskt börjar bli redan i slutet av juli. Jag hade ingen aning om hur rädd jag skulle bli när jag kom upp på berget och vinden från havet mötte mig som en fuktig, ljummen hinna. Alla fyrarna i farleden blänkte och längst borta kunde man se ljusen från en Gotlandsfärja. Vi var några som lekte där uppe. Barn som kom och gick. Ni vet hur det är, när man är liten och det där med kompisar är ganska lätt. Det luktade av nattviol och från tång som ruttnade nere i vikarna och vågorna hördes som ett utdraget sorlande nere i skorren.

Det var då jag träffade de två pojkarna. De sa att de var bröder - de sa att de hette Måns och Björn. De fanns där i skuggorna bland alla andra barn, några år äldre än vad jag var. Vi pratade som barn gör, den omedelbara kontakten, avsaknaden av konventioner. Naket, lika nära vänskapen som hatet - obekymrat om vilket. Det var mörkt, men alla tre var vi vana att gå på klippor. Nästan instinktivt hoppade vi mellan säkra stenar - undvek de jolmiga och stinkande vattenpussarna, de taggiga vildrosorna och de täta ljungsnåren där bitska insikter och huggormar lurade. Vi undvek de slemmiga hällarna där vågorna slog in och de förrädiska klyftorna som inlandsisen en gång sprängt ut mellan hällarna. Vi hade kommit en bit från de andra när jag förstod att Måns och Björn ville visa mig något. Det var en klippskreva, djup och mörk.

Nu hade ljuset och ljudet från de vuxnas fest för länge sedan försvunnit, men månen var stor den här natten och hängde lågt över horisonten och gjorde lite av skrevans öppning möjlig att urskilja. Där inne skymtade blankslipad drivved och ben efter döda måsar och prasslande nystan av torkad tång. Men den som hette Måns bad mig titta riktigt långt in och så småningom vande sig mina ögon vid mörkret. Jag minns fortfarande exakt hur hans röst lät när han berättade att längst in i skrevan låg liket av ett dött spädbarn. Hans röst var nära och han var helt allvarlig. Han pekade in i dunklet mot något som buktade i mörkret, sedan blev det tyst. Nedanför slog vågorna mot klipporna och det luktade unket från den ruttnande tången och jag stirrade rakt in i mörkret.

...tydligt med flip flops på...

Men det där med att läsa och skriva har varit si och så med. Men jag är helt okej med att inte ens få ut ett blogginlägg i veckan. Det får bli som det blir. Bloggen är ju först och främst för min egen skull. Även om jag från djupet av mitt hjärta uppskattar er som tar er tid att läsa mina ord.

För ett bra tag sen så läste jag en ganska så intressant artikel om hälsobegreppet och om vad sjukvården bör fokusera på. Tyvärr så minns jag inte var den fanns - men det var en hel del intressanta punkter. Det var väl det jag fokuserade på då och sen så lämnade jag det bra - och då fäste jag inte någon vikt var jag läste det. Men bara för några dagar sedan så poppade det bara upp i mitt huvud något från artikeln - något om där det tas upp att vetenskapliga bevis för behandlingsinsatser, så kallad evidensbaserad medicin, är svåra att tillämpa när det gäller folkhälsoinsatser för hela befolkningen.

Vet inte varför det där poppade upp - men då började kuggarna mala inne i huvudet. Vad menade artikeln? Att det som forskning ännu inte funnit orsak och behandling till, som kan användas inom vården, ska sjukvården inte befatta sig med? Är avsikten att enbart läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, administratörer ska arbeta inom sjukvården?

Själv anser jag att vårdcentraler ska ha tillgång till psykologer. På DN-debatt skrivs om det borde införas en vårdgaranti på detta - då KBT-behandling de facto har gott vetenskapligt stöd.

Hur som helst så har inte sjukvården hängt med behoven hos dem som söker sig till vården. Den sk psykiska ohälsan har ökat explosionsartat till följd av hur samhället har utvecklats. Vi blir idag sjuka på många olika sätt pga stress. Inte som förr när männen fick hjärtinfarkt pga stress. (Idag har vi ofta en väldigt fin sjukvård med ballongsprängning, bypass-operation vid igenslammade kärl i hjärtat.)

Om sjukvården enbart ska arbeta med sjukdomar där det finns evidens-evidensbaserad behandling så undrar jag vad vi gör med resten t ex oss som lever med psykisk ohälsa? Vänta på forskningen? Och i väntan på forskningen får många avslag på sjukpenning från förskräckningskassan eftersom det ännu inte finns några mätbara fynd som kan användas inom vården och inte en botande behandling som ger arbetsförmågan åter inom sjukförsäkringens tidsgränser. Då verkar den troligaste orsaken enligt försäkringsmedicin vara: lathet, inbillning och avsaknad av vilja. De som saknar arbete hamnar på AF i mer eller mindre rehabiliterande arbetsmarknadspolitiska program. Ibland blir de sämre, ibland blir de bättre - ingen vet i förväg. Det enda som alla egentligen vet är att det tar tid att återhämta sig. Och att det tar olika lång tid. Vilket inte passar in i de system och regler som nu finns.

Vidare tankar från artikeln: Vem och vilka ska arbeta med hälsofrämjande och förebyggande insatser så att vi kan få ner talen av psykisk ohälsa? Hela samhället antar jag, men också var och en. Men hur? Kunskap, kunskap och mer kunskap tror jag. Att förankra kunskapen hos var och en, men i synnerhet hos dem i ledande positioner så att verksamheter kan förändras. Det är inte gjort i en handvändning. Men det måste göras om vi vill stoppa inflödet av den psykiska ohälsan.

Fysisk hälsa - ja, träning är ju inte fy skam då...

...avd. den perfekta annonsen för plastikkirurgi...

avd. superbomb från kostdoktorn... <host> <host>

Men titta på mängden likes - så många som vill få bekräftelse i att kolhydrater är det farligaste som finns. Att de kan hoppa upp och bita en i näsan. Jag har till och med haft de som tittat snett när jag ätit banan. Det är då jag tar upp en påse bilar...

Nu är det ju som så att en viss mängd kolhydrater finns i det mesta av vår kost. Så de kolhydrater vi talar om här är då främst från socker, säd och dylikt. På Twitter var det en snubbe som var stolt över att han avstod både kolhydrater och träning. Men att det kunde vara bra vid explosiv träning. Bra för honom, han får väl leva som han vill. Men jag vet inte vad den kommentaren skulle tillföra till "cykelkolhydraterna"...

När jag sen svarade att kolhydrater är än viktigare vid uthållighetssporter - så svarade snubben att där behövdes de inte alls. Avd. att inte ha läst vad cyklisterna faktiskt äter. För Tour de France är väl uthållighetssport om något...

Alltid lika roligt när folk försöker tala om för mig om vad som generellt sett funkar bäst med kost och träning. Jag har ju absolut ingen utbildning alls...

Men det är banne mig en djungel där i kosten - supermat - att veta vad som är fakta och vad som är myt - är inte en barnlek...

(the onion)

Så spot on! Lite som att kunna skilja på äpplen och päron...
---------------------------------------------------------
Svenska fotbollslandslaget för damer hånas - igen - på sociala medier efter att ha förlorat med 8-0 mot Botafogos u16-lag för pojkar, visserligen förstärkta med ett antal äldre spelare.

Samma argument som vid varje större mästerskap repriseras: Damfotboll är så mycket sämre än herrfotboll, inte undra på att publiken inte kommer till Damallsvenskan! Varför ska TV sända detta alls, varför ska tidningarna låtsas att det ens är riktig fotboll? Damerna springer långsammare, skjuter lösare, tacklas mjukare än herrarna.

De är ett märkligt resonemang. Med samma argument kan vi helt stryka alla damgrenar från OS, då ingen dam skulle ta medalj i grenar där fysik var avgörande i jämförelse med herrar. Damtennisspelare då, varför ska folk titta på dem när de ju inte slår lika hårt eller precist som deras manliga motsvarigheter och inte skulle ha en chans på ATP-touren?

Eller en så ofysisk sport som golf, där inte ens giganter som Michelle Wie eller Annika Sörenstam kunde ta plats bland herrarna. Varför ska det ens finnas rapportering från LPGA-touren?

Eller varför inte lägga ner damidrotten helt? Kvinnor är ju inte lika starka eller snabba som män, har inte samma fysiska förutsättningar - så varför låta dem tävla alls? Tidningar och TV kan väl rapportera om dem som är bäst, oavsett förutsättningar!

Det skulle vara intressant, då konsekvensen borde bli att Expressen och Aftonbladet slutar skriva om den mediokra herrallsvenskan. För vem är egentligen dum nog att vilja läsa om ett derby mellan två lag som DIF och AIK, när dessa förmodligen inte skulle platsa i högsta ligan i något annat europeiskt land än Malta eller Luxemburg?

Kvaliteten på en match mellan IFK Göteborg och Häcken är inte i närheten av El Classico eller ens Merseyside-derbyt. Och Malmö FF som fick stryk med 8-0 mot Real Madrid borde väl nästan bannlysas från spel i Europa, eller kanske helt enkelt läggas ned.

Samma med hockey, de bästa spelarna lämnar varje år för spel i NHL och KHL eller till och med Schweiz. Kvar blir dem som inte platsar, som är för svaga, långsamma eller skjuter för dåligt. SHL-besökare som betalar för en internationellt undermålig produkt är grundlurade!

Eller kan det kanske ändå vara så, att objektiv kvalitet allena inte är vad som avgör underhållningsvärdet? Att tradition, lokalpatriotism, rivalitet, uppfostran, paketering, mediebevakning och annat också påverkar ens subjektiva idrottsupplevelse.

Att positiv uppmärksamhet och nyhetsförmedling leder till positiva effekter för en sport eller ett lag. Att idoler som får plats i TV, blir förebilder för yngre generationer som hittar någon att se upp till och identifiera sig med. Att allt detta i längden också leder till en bättre, mer attraktiv produkt.

Har då svensk damfotboll och svenska tjejer inget eget ansvar? Jo, självklart är det så att mycket måste bli ännu bättre. Teknik, bollkontroll och tillslag är tre exempel där fysik är underordnat, och mer fokus på detta vid tidigare ålder skulle ge en mer attraktiv slutprodukt som fler skulle vilja se.

Och fler tjejer borde gå ut själva och jonglera, träna skott, finter och målgester på egen hand! Varenda träningstimme räknas i slutänden, för den som vill spela på stora scener och få respekt för sina kunskaper.

Jag vill absolut inte sätta offerstämpeln på damfotbollen, utan enbart att den ska bedömas utifrån egna kriterier. Utbud och efterfrågan kommer att styra även framgent vad gäller publiktillströmning, sponsorer och reklamkontrakt.

Ingen kommer att tvingas titta på damfotboll, vill man nöja sig med herrallsvenskan så är det helt okej. Däremot går det att jobba med att försöka förbättra villkoren och attityderna inom sporten, även för den kvinnliga delen av befolkningen som älskar fotboll. Och en del av detta är att sluta jämföra dem med fysiskt överlägsna manliga spelare.
-----------------------------------------------
(Jonas Andersson)

Sport - på fredag är börjar OS...

Slogans på dessa borde väl då vara "det viktigaste är att kämpa väl"...

NORRLANDS GULD - "när du vill va för dig själv ett tag"...
MC DONALDS - "I'm loving it"
"Go och glad" - KEXCHOKLAD
AHLGRENS BILAR - finns bara ett sätt att stopp...

Jo, det satte igång andra...

Pringles - Once you pop you can't stop