Tja, varför startade jag den här bloggen? Till stor del för att jag som i grund och botten är en mycket glad person ibland kan gå och muttra över saker som irriterar mig. Så istället för att muttra runt i några timmar tänker jag snabbt skriva av mig missnöjet för att fortsätta vara glad. Kängorna kommer att kunna delas ut. Inte till de små utan till de stora och starka. Ibland kommer det kunna vara tvärvändningar och vara bara glada crazy tankar. Love <3
Ja, det är budskapet hon förmedlar på Tilia - ord som jag har fått lov att återge här:
"Så länge jag kan minnas, har jag varit en ängslig, orolig, ångestfylld och osäker person. När jag fyllde 11 år och mina föräldrar skilde sig debuterade mitt generaliserade ångestsyndrom (generalized anxiety disorder) som ofta kan förkortas till GAD. För mig var det vardagsmat att alltid vara orolig, känna ångest, vara stressad och ängslig över i princip allt och inget. Jag var ofta neurotisk och var rädd för mina egna känslor. Det var min vardag och jag trodde att jag min oro var en del av min personlighet, istället för en sjukdom.
Under tonåren förvärrades min GAD. Jag hade alltfler orosmoment som tog upp all min vakna tid, hade en ständig ångest, en nedstämdhet som aldrig försvann samtidigt som jag var stressad, hade spänningshuvudvärk, magont, tryck över bröstet och spänningar i hela kroppen. Efter mitt första läsår på socialpsykologiska programmet på Högskolan i Skövde hade mitt mående eskalerat och nått sin höjd. Min kropp och mitt psyke orkade helt enkelt inte mer. Jag blev sjuk i svår depression och blev sjukskriven.
Jag var sjukskriven i ett år och under den tiden förbättrades min depression – men oron och ångesten kvarstod och tog sig otroligt nog, nya höjder. Jag blev tillslut utredd via en privat klinik och senare också genom vuxenpsykiatrin, då den privata kliniken endast utförde psykiatriska utredningar och inga behandlingar. Första gången jag fick diagnosen var i mars år 2013, men det var först hösten år 2014 som jag fick börja en behandling på psykiatrin för min GAD. En viss sort psykofarmaka blev min räddning. Men min KBT-behandling, som totalt varade under ett halvår, var den sista pusselbiten för att mitt mående och mitt liv skulle kunna räknas som värdigt.
GAD är en allvarlig ångestsjukdom som präglar en individs fysiska och psykiska hälsa, relationer, arbete och funktionsnivå. Många menar att GAD är den ångestsjukdom som övriga ångestsjukdomar härstammar ifrån. Trots detta är GAD en mycket stigmatiserad sjukdom som många inte vet om att den ens existerar. Även om man har blivit utredd och fått diagnosen fastställd av professionella, är det mer vanligt än ovanligt tyvärr att mötas av förminskning och felaktigt bemötande av samhället och att få sämre psykisk och fysisk vård.
Sjukdomen, vars karaktärsdrag är en varaktig och ihållande oro för olika områden i livet, kommer ofta i skov som är mer eller mindre allvarliga. En ångestattack kan, till skillnad från exempelvis en panikångestattack, hålla i sig i flera veckor till ett par månader. Även om jag har genomgått KBT-behandling och fortfarande behandlas med antidepressiva och behovsmediciner, genomsyrar oron mitt liv. Ångesten är som jag skämtsamt brukar säga ”my partner in crime”.
Många säger att man inte kan bli frisk från GAD, men jag vill säga att det går att leva ett härligt och värdigt liv med generaliserad ångest – men det är extremt viktigt att man får rätt hjälp och behandling för den. De verktyg jag fått med mig från kognitiva beteendeterapin är något jag måste tillämpa mer eller mindre dagligen och utan den behandlingen hade jag nog aldrig mått som jag gör idag. Det går att få hjälp och man har allt rätt i världen att få hjälp, även om man ibland måste vara frisk nog att kämpa för vård, som sjuk.
/Amanda, 26 år från Skänninge"
Tack så jättemycket Amanda
Själv så bara ska jag få bukt med den här *(/%#*_:;?=(£# sömnstörningen. Så för andra gången har jag nu lagt in mig frivilligt på psykiatrins heldygnsvård. Den här gången med syfte att verkligen prova ut något som ska knocka mig. Har nu permission...
...att jag skulle kunna sitta tyst och stilla. Har suttit ganska så mycket på händerna sedan jag läste den här av Fredrik Virtanen som tydligen hade fått en förhandstitt på "30 liv i veckan": Bland annat så skriver han:
"Eftersom självmord kan smitta. Det och inget annat – inte skam eller skuld eller myter som programmet låtsas – är anledningen till att ämnet är tabu. Eller varit tabu. SVT anser sig nu med stolthet lyft detta tabu. Det har andra medier, även Aftonbladet, gjort tidigare i liknande specialare.
Men så fort specialarna är över återinförs tabut. Om en kändis tar livet av sig nämns inte dödsorsaken, såvida det inte är oundvikligt som om dagens motsvarigheter till Sylvia Plath, Ernest Hemingway eller Kurt Cobain dör."
------------------------
"Det upprepas att ”all forskning visar att det är viktigt att tala om självmord, för då kan vi minska skammen”. Att tal om att självmord skulle kunna sätta griller i huvudet på människor är bara ännu ”en farlig myt”, säger psykiatrikern Ullakarin Nyberg.
Det är som att programmet behöver övertyga sig själv för att våga sända det redan klockan 21.00 och inte 22.00 då fler tonåringar hunnit i säng. För det finns, förstås, ingen forskning som visar att det är bra, viktigt eller ens ofarligt att tala om självmord i just underhållnings-tv. Det som är bra i grupp, för anhöriga eller för folk med självmordstankar är inte nödvändigtvis nyttigt som livsstils-tv med miljonpublik."
------------------------
"Låt mig kasta fram en teori så god som någon i detta komplexa ämne: Att ökningen bland ungdomar kan – kan – ha att göra med att klickjagande sociala medier numera gärna tar upp ämnet. Jag känner själv barn som aldrig funderat på självmord men som blev besatta efter att en populär Youtuber lyft ämnet medkännande, ömt, sentimentalt – och helt utan kompetens.
------------------------
"Då är det förstås bättre att det hanteras i kompetenta SVT-händer. Men är det verkligen värt att chansa? Självmord är tabu eftersom självmord smittar. Redan tal om självmord kan smitta. Den så kallade Werther-effekten, uppkallad efter Goethes självmordsroman ”Den unga Werthers lidanden”, som enligt myten startade en självmordstrend på det sena 1700-talet, är inget skämt. Det finns många självmordsepidemier genom historien."
------------------------
"Jag vill gärna skrika högre i den här krönikan, vill egentligen ha en rubrik som nämner ordet självmord, men det vore just så riskfyllt och potentiellt oansvarigt som SVT:s program är."
------------------------
"Och nu kan de glada amatörerna även säga att självmord inte är tabu längre. Sveriges största och finaste medieföretag, public service, har sagt att det tvärtom är bra att prata om självmord. "
Nog för att jag hade velat rasa innan - men säkrast att se programmet innan. Så här efter programmet kan jag bara stå fast vid att det kryper i kroppen av att läsa den dynga han häver ur sig i sin krönika. Att skriva en av landets främsta suicidforskare (Ullakarin Nyberg, med över 30 års suicidforskning) på näsan som journalist är verkligen classy. Han vet uppenbarligen inte ett piss om det han ger sig på. Dessutom kallar han det "livsstils-TV", "underhållning" och "glansig månadstidnings-TV" och det säger nog mest om vilken inställning han har överlag. Fast det förvånar inte heller direkt. Såg att han i en annan krönika avfärdade Carrie i "Homeland" som "ett pillerknaprande vrak", så han gör ett formidabelt jobb med att bidra till stigmatisering av psykisk ohälsa sedan tidigare. Fy fan, rent ut sagt.
Jag tyckte de gjorde det väldigt bra i programmet måste jag säga. Möjligen att vissa musikval hade kunnat bytas ut, men annars väldigt sakligt. Underhållen var jag definitivt inte, fick snarare ont i hela kroppen av att se rörliga bilder på William när han var liten. Viktigt också att de pratade utifrån självmordstankarna och måendet utan att vid något tillfälle nämna hur han gjorde det. DET kan däremot vara farligt!
Inför programmet kunde man på svt läsa: --------------------------------------------- Ullakarin Nyberg, med.dr. psykiater och suicidforskare:
Varför tar man sitt liv?
– Det finns aldrig en enda orsak till att människor tar sitt liv. De flesta som gör det mår så psykiskt dåligt att de inte ser någon annan utväg. Man vill inte dö, men upplever att lidandet är outhärdligt och det vill man komma bort ifrån.
De flesta som hamnar i den situationen är deprimerade. I depressionen ingår att man får försämrad förmåga att lösa problem och förlorar hoppet om att förändring är möjlig.
Därför är det viktigt att det finns personer i omgivningen som påminner om att det finns hjälp att få.
Depression är en behandlingsbar sjukdom!
Hur kommer det sig att den som tar sitt liv inte tänker på konsekvenserna för andra?
– Att vara så psykiskt plågad att man på allvar överväger döden som en utväg innebär ofta att man sitter fast i en ond spiral av negativa tankar, hopplöshet och känslor av att vara misslyckad. Man är helt upptagen av sin egen smärta och kan till och med tänka att det vore bättre för andra om man inte fanns.
När det är så illa går det inte att samtidigt tänka på konsekvenserna för andra av att man försvinner och därför är det viktigt att personer i omgivningen vågar påminna om det.
Man ska aldrig vara rädd för att till exempel säga: Jag skulle bli väldigt ledsen om du tog ditt liv, du betyder så mycket för mig.
Marie-Louise Söderberg, beteendevetare med specialitet suicidprevention:
Vad är viktigast att tänka på när man skall hjälpa någon med självmordstankar?
”LYSSNA, var respektfull och döm inte. Hänvisa inte bort och försök inte komma med råd och lösningar på ens problem.”
Om jag själv mår dåligt och tänker på självmord vad skall jag göra då?
– Hur svårt och skamligt det än kan kännas så ta kontakt med någon du litar på och kan prata med. Om du inte har någon att vända dig till, sök stöd hos någon av alla hjälplinjer där du också kan vara anonym.
Berätta, människor vill och kan stötta och hjälpa. ”Se människan, medmänniskan som om hon vore du själv, så vet du vad du skall göra.”
Det är vanligt att tänka att man inte orkar leva när livet är svårt och allt känns hopplöst. Det betyder inte att man vill dö eller planerar för ett självmord. Man orkar helt enkelt inte med livet just då och känner att man vill ge upp och fly från alla tankar och känslor.
Det behöver man få prata om med någon som orkar ta emot allt det svåra. Men livet förändras, det kan bli bättre. Du kan få hjälp med dina problem och ditt lidande. Vi vet det och behöver bli påminda om det.
Vi människor behöver hopp, tröst och bekräftelse.
Vilka är de största fördomarna som finns om självmord?
– Att det bara är psykiskt sjuka som tar livet av sig. Omkring hälften av alla som tar livet av sig har eller har haft kontakt med psykiatrin i samband med självmordet. De med lindrigare ångest och nedstämdhet söker ofta för fysiska åkommor och har kontakt med primärvården.
Men det finns också de som drabbas av förluster och oöverkomliga svårigheter och problem under livet och som i sin förtvivlan inte kan se någon annan lösning än att dö. Det kan handla om stor ensamhet, mobbning, spelförluster, ekonomisk konkurs, obotlig sjukdom mm.
Människor som hamnar i ett existentiellt dilemma kring syftet och meningen med livet. De kan vara svårare att uppmärksamma, se och hjälpa. De ber inte om hjälp av skam och kan isolera sig. Med större kunskap om suicidprevention och ökat mod kan vi våga se, möta och rädda varandra.
Johanna Nordin, verksamhetsansvarig Minds stödlinjer
Vad är viktigast att tänka på när man skall hjälpa någon med självmordstankar?
– Att visa att man vill hjälpa, att våga lyssna på svaret även om det är svårt. Att inte förminska, förringa, fördöma eller kritisera någons känslor. Att försöka inge hopp och prata om det som är bra i livet, hitta anledningar till att leva, mer än anledningar till att vilja dö. Att vara medveten om sina egna reaktioner och se till att ha någon att prata med själv efteråt.
Blir det värre om jag frågar om någon tänkt på självmord?
– Nej, forskning visar att om man pratar om självmord minskar tabut som gör att en person kan känna sig helt ensam med sina tankar, så att man kan prata om de möjligheter som finns.
Vilka är de största fördomarna som finns om självmord?
Att den som talar om självmord inte gör slag i saken.
Att självmord smittar om man talar om det, tvärtom så kan det göra att tex unga idoliserar och ser upp till personer som vågat ta sitt liv, om man INTE pratar om det.
Att det aldrig går att hindra en person som har bestämt sig. Självmord är ofta en impulshandling när det väl sker (även om planer naturligtvis kan ha funnits mycket länge) och därför går det att förhindra, både genom fysiska hinder och genom att vi vågar prata med en person som mår dåligt.
Att självmord är en rationell handling som bygger på genomtänkta uppfattningar om livets värde. Självmord begås nästan aldrig av personer som är i psykisk balans, utan för att man upplever att man inte har något val, att livet helt enkelt är för svårt att leva, och då ses döden som den enda utvägen.
Jan Beskow, psykiater och suicidforskare SPIV
Är det farligt att tala om självmord?
– Att tänka på självmord som en utväg ur svåra situationer är vanligt. Om ingen frågar hur man mår kan det bli livsfarligt. Men det är ett känsligt område och man bör veta hur man ska tala om det.
De som själva plågas av självmordstankar eller efterlevandesorg vill bli befriade från tystnadens ok, de vill inte tigas ihjäl.
Är det inte tungt att jämt syssla med självmord?
– Jo det är det när man som psykiater möter personer färdiga att ta sina liv utan att veta hur man ska kunna hjälpa dem. Det är en ständig oro att de ska förverkliga sina självmordsplaner.
Men att arbeta med självmordsprevention, att öka förståelsen och öka deras möjligheter att åter finna glädje i livet är djupt meningsfullt och inte tungt.
Ludmilla Rosengren, läkare och KBT-terapeut:
Kan jag verkligen fråga mitt barn om det har självmordstankar?
– Det kan du, det är viktigt att du frågar. Anledningen till att många inte vågar fråga är att de är rädda för svaret. Vad ska de göra om barnet svarar att de har tankar på att dö? Då är det bra om föräldrarna berättar hur ledsna de skulle bli. Att de älskar sitt barn. Att de ska hjälpas åt att få hjälp. Att barnet inte är en börda för att det mår dåligt.
Blir det värre om jag frågar om någon tänkt på självmord?
– Nej, tvärtom så känns det ofta väldigt skönt om någon vågar prata om det hemska man känner och tänker på. Att inte vara ensam med det.
Om jag själv mår dåligt och tänker på självmord vad skall jag göra då?
– Berätta för någon. Be om hjälp. Ring 90101. Vårdcentralen. Skolkuratorn. Om det är akut; psykakuten.
Vilka är de största fördomarna som finns om självmord?
– Att man smittar någon genom att prata om självmord. Att den som pratar om att ta sitt liv inte skulle göra det.
Vad är viktigast att tänka på när man skall hjälpa någon med självmordstankar?
– Det är viktigt att låta personen få berätta och bli bekräftad i sin förtvivlan, att lyssna utan att ge förslag på snabba lösningar. Personen har ofta kämpat länge eller drabbats av plötslig akut livskris.
Samtalet ska bygga på ett långsamt förtroende som kan bära trots personens starka tvivel på möjlig lösning eller bättre framtid.
Blir det värre om jag frågar om någon tänkt på självmord?
– Min erfarenhet att det leder till en avlastning av oro och skuldkänslor, förutsatt, att jag tryggar personen att jag uppskattar förtroendet och att jag hjälper till att normalisera.
Normaliserande innebär att förklara att det är normalt att tänka så när man mår dåligt, men att våga berätta är en början på en ny väg där man söker stöd från sin omgivning.
Om jag själv mår dåligt och tänker på självmord vad skall jag göra då?
– Våga be om hjälp på samma sätt som om du har så ont i kroppen att du behöver söka hjälp. Lita på att det finns personer som lika självklart vill stödja dig oavsett om du har ont i kroppen eller knoppen. ----------------------------------------------------
Dessa självutnämnda experter på än det ena och än det andra som Virtanen med flera, försök med det här någon gång: "Jag vet helt enkelt inte ett smack om detta ämne!"
...men det är inte mycket mer. Tur att man har lågt blodtryck i alla fall. Alltid är det något i landet Absurdistan som får blodkärlen i hjärnan att pulsera oroväckande. Kön ska inte finnas och vi indoktrinerar barn att de ska vara hens. Och sen separeras tydligen tjejer och killar i skolbussen. Bara wtf??? Jo, det är skolan där de hade könssegregerad idrott. Snälla ni! Se att det är större än separat gympa och skilda tider i simhallar!
Ja jag talar omvissa muslimer - framförallt manliga sådana. SFM ( Sveriges förenade muslimer ) står alltså för budskap och syn på kvinnor som helt enkelt inte hör hemma i Sverige. Alls!!!
De får statliga bidrag för sin verksamhet och det är inte okej. Inte ett korvskatteöre ska gå till föreningar som inte anser att kvinnor och män är lika mycket värda. I vår värdegrund ingår kvinnors lika rättigheter och kvinnas rätt till sitt eget liv. Att staten ger ett samfund som öppet säger att kvinnor alltså inte får lämna sitt hem utan tillstånd från en man är inget annat än en skymf mot det Sverige byggt upp under lång tid.
Jag är hundra procent för religionsfrihet utan avkall. Och jag har ingenting emot muslimer. Har en hel del vänner som är muslimer - även manliga sådana - och att jag är kvinna har aldrig stött på några som helst problem. MEN jag har något emot när staten ger pengar till såna samfund. Pengar som borde läggas på att motverka just det SFM står för.
Många tycks inte fatta att just det SFM står för är verklighet och vardag för alldeles för många kvinnor här i Sverige. Om så bara en kvinna tvingas leva i enlighet med det SFM förmedlar som Islam och vad som gäller för kvinnor - så är det en kvinna för mycket!
Det SFM står för angående kvinnan är inte ens Islam. Det är kultur och tradition av förtrycka kvinnor. Detta i vårt samhälle drabbar många och föder dessutom hat gentemot människor. De som i åratal har försökt lyfta detta har anklagats för islamofobi - medan det i själv verket är de som tystar samtalet och de som behandlar kvinnor som en egendom är de som göder isalmofobin.
Jag anser att vi är skyldiga alla kvinnor som kämpat för den status vi fått i vårt samhälle att upprätthålla detta. Säger inte att allt är fine här - det finns på sina områden en bit kvar att gå. Men kvinnor i Sverige är nog bland de mest fria i världen vågar jag påstå. Och detta måste gälla alla kvinnor!
Att blunda och låtsas att det inte finns makter i vårt samhälle som på sina ställen med sk moralpoliser gör att vårt samhälle regredierar är en skam! Mot oss som inte vågar stå för allas lika värde - för kvinnors och mäns lika rättigheter. Men framförallt för de kvinnor som flytt från förtryck och nu återupplever detta. Att dessa makter dessutom får statliga bidrag så dom kan fortsätta sin propaganda är helt åt h-e!
Det är just dessa människor vi skall motverka - INTE muslimer i allmänhet.
Men inget kommer förändras eller bli bättre förrän vi faktiskt vågar tala om det. Framför allt för att de visar att absolut ingenting har hänt de senaste åren. Upprepade rop på hjälp från kvinnor vars enda önskan är att kunna leva lika fritt som alla andra, och en omfattande diskussion på ledar- och debattsidor, tycks inte ha gett någon effekt. Det är som att resten av Sverige, i synnerhet myndigheter och politiker, inte vill eller förmår ta in vad det faktiskt är som sker här i vårt land, på våra gator. Man blundar för att det finns kvinnor i Sverige som inte ser röken av den hundraåriga kvinnokamp som präglar varje lagtext och offentligt dokument.
The sound of silence...
Sveket är monumentalt!
De fri- och rättigheter vi har i det här landet gäller alla. Vem du är, var du bor, var du är född, vilken religion eller kultur du eller dina föräldrar har är egalt. Vi har alla en skyldighet för att upprätthålla dessa rättigheter. Ett särskilt tungt ansvar vilar på det offentliga Sverige, som aldrig bör acceptera könssegregering i skola, badhus eller andra offentligfinansierade verksamheter och aldrig får relativisera utifrån kultur eller religion.
Vi har då en feministisk regering??? Och ett feministiskt parti...
(Expressen) Och nog sjutton startade SM i relativisering...
1.
2.
3.
Att man inte fattar att de man verkligen skadar i sina relativiteringsförsök av könsseparatism är de tjejer som riskerar repressalier - de tjejer som de facto drabbas. Men fortsätt ni att räkna snoppar och snippor i tecknade serier medan kvinnor inte får gå ut obeslöjade eller bara träffas på kafé ta en fika. Gör det bara ni. Fy fan!
Positivt i det hela är väl att allt fler har vaknat och ser vilket svek mot dessa kvinnor det är. Många bra texter har skrivits - den här håller jag riktigt högt. Nima Dervish lyckas som vanligt vara arg utan att vara raljant och kritisk utan att vara agitatorisk: ------------------------------------------------------------ Man måste ha bott under en sten för att förvånas över det som skildrades i senaste Kalla Fakta, Flykten från moralpolisen (4/4). Vi är dock härmed påminda, än en gång.
I Sverige anno 2017 kan inte ”Marie” vara ogift, ha hund eller dricka ett glas vin på sin uteplats utan att läxas upp av grannar, kallas ”hora” av ungdomsgäng och få stenar kastade på sig. Åtminstone inte om hon bor i trakterna kring Järvafältet.
Det fanns en tid då vi invandrare, vare sig vi kom från Chile, Iran, Kurdistan eller Somalia, inte kunde bo tryggt i våra egna hemländer. Vi behövde en fristad, och fick det i Sverige. I dag behöver ”Marie” och många fler skydd och hjälp, sorgligt nog i sina egna hemstäder. Det är en svart ironi att det kunnat bli så.
Det bor tusentals män i områden som Rinkeby, Husby och Tensta, män som inte håller med om behandlingen av sådana som Marie. Vad är vi för sorgliga, ryggradslösa män om kvinnor i vår egen stad inte kan vara trygga från glin som är knappt torra bakom öronen? Vad är vi alla för medmänniskor – om vi inte kan vara det civilsamhälle som markerar mot sånt här?
Det var det fläskätande, öldrickande, sexundervisande, könsblandade, hundägande Sverige som tog emot oss. Hur har vissa mage att återgälda det med förakt och aktivt avståndstagande?
Polisen är uppenbarligen inte till mycket hjälp här; Marie har redan polisanmält, men utredningarna har lagts ner. Men egentligen borde polisresurser inte behöva slösas på detta. Piketbilar och batonger borde inte vara nödvändiga.
Det är svårt att inte tänka tanken att det är dags att trygga och ”reclaima” det offentliga rummet där det har slutat tillhöra alla. Det finns styrka i mängd – om en mängd bara bestämmer sig för att visa empati, ryggrad och jävlar anamma. Låt 50 kvinnor – gärna med utsläppt hår, smink, kort kjol och dekolletage – sätta sig på fik i dessa förorter och beblanda sig med lika många män! Picknicka i förortens naturområden, drick vin, umgås könblandat, skratta, konversera, spela musik – spontandansa till habibimusik! Ta med hunden och låt barn och unga komma fram och klappa! Här kan särskilt miljöpartister vara behjälpliga – för jag antar att partiet fortfarande inrymmer fler djurvänner än Erdogansympatisörer?
Nej, jag uppmanar inte till demonstrationer; tal, megafoner och plakat behövs inte. Inte heller medborgargarden, hotfullhet och allmänt muckande. Men lite mer vuxenvandringar och medborgerliga markeringar vore inte fel. Fler utvecklande möten och samtal medborgare emellan kan aldrig skada. De som bär på fobier gällande djur, alkohol och kvinnlig klädsel behöver möta vanliga människor, lära känna dem och omvärdera sina fördomar.
Liksom slöjbärande kvinnor och moskébesökare inte ska få stenar och glåpord efter sig ska inte vindrickare och hundägare få det heller. Staden är till för oss alla.
Korrigering: Just nu är hela staden INTE till för oss alla. Efter tisdagens Kalla fakta är det omöjligt att blunda för det. Den utvecklingen måste vändas i dag, annars kan du och gruppen du tillhör stå på tur i morgon. Att solidarisera sig med kvinnor som Marie är inte bara moraliskt riktigt, det är dessutom en demokratisk självbevarelsedrift. ------------------------------------------------------------------------- (Nima Dervish; Dagens Samhälle)
På vänsterkanten har vi fantastiska Jonas Lundgren som gör ett riktigt grovgöra för "varken hora eller kuvad". De som på riktigt arbetar för kvinnors lika rättigheter i vårt land - och tydligt sätter ner foten mot de som försöker upprätthålla de destruktiva strukturerna:
Genom att aktivt stödja initiativ i civilsamhället som arbetar för att bryta radikalisering och kvinnoförtryck kan vi förhoppningsvis komma en bit på väg. Det är ingen lätt uppgift att vända utvecklingen. Men det måste gå.
2 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS