Den gamla känslan bara gror. Den där jag inte känner att jag duger mycket till. Osäkerheten. Tvivel. Ensamhet. Då känns det som Sara Löfgren när hon sjunger "När ingen vet". Är besviken på en del - när man känner att man investerar hjärtat i en vänskap och så känns det numera som att man får "i mån av tid tillbaka". Om det är bara det eller om det är att jag åter är på väg ner ska jag låta vara osagt. Många dagar känner jag mig numera helt matt och trött - väldigt mycket utan ork och energi, totalt helseg. Det är en av de värsta känslorna - när ingenting känns roligt. När allt jag ser är svart, grått, svart, grått. Jag försöker fästa ögonen ovanför allt det mörka för att få se en ljusglimt… och så finns där ingen, det är bara mörkt. Dessa dagar sliter så på mig. Jo, jag kan prata om det och visa hur jag mår. Vill inte föreställa mig de som går och bär på allt detta inom sig utan att röja något utåt. Krutdurkar...

Mina dåliga dagar - inte så lätt att se för någon som inte känner mig. Men för dem som känner mig väl så märks det. Som jag har skrivit så ofta - att vara sjuk betyder inte att det syns utåt. Varken ångest eller depression är sjukdomar som alltid syns utan - att man ler utåt fast det inombords är ett stort kaos. De dagar när detta kryper på är det som ett svart moln som fördunklar alla sinnena. Det bara kryper på. De dagar när detta inte är - är som när himlen efter flera dagar bara varit gråsvart och helt plötsligt är klarblå med strålande solsken. Det betyder inte att jag då mår jättebra, men att det känns lättare att andas - en välbehövlig vilopaus helt enkelt.

Och denna Ångest Ångest Ångest...
De rusande tankarna griper tag i mig, stryper min andning, gör det omöjligt att slita mig från de bilder min hjärna målar upp. Allt är otydligt, allt går snabbt och ingenting känns tillräcklig. Ångestattackerna som griper när det känns som en ljusning - när det känns som om att det ska vända uppåt. Så klart att det inte blir så då. Återigen blir allt till stora projekt - istället för att bara sortera upp sakerna och ta en sak i taget. Och låta det som inte blir för tillfället vara. Nej i mitt huvud ska allt göras på en gång - eller att det som ska ske kanske om en fem-sex månader blir i mitt huvud till max två veckor. Totalt kontraproduktivt och för bara de negativa tankarna runt runt och nedåt nedåt.

Hela livet stannar upp och ångesten befäster sig i alla kroppsdelar. Ibland blir ångesten så stark att jag knyter nävarna och börjar skaka. Jag vill demolera allt - bara upphöra - så att all ångest försvinner. Att bara kunna krypa ut ur mitt eget skinn...

Kampen att bara existera är stor - att inte gå igång på maxfart utan låta det ligga där som ett obehagligt brus. En ovälkommen gäst som bara får finnas där och som jag blundar med öronen inför. Istället så börjar hjärtat bulta allt hastigare och hårdare, får påminna mig själv att andas och när det är som värst så börjar hela kroppen att skaka. Det är obehagligt och läskigt. Jag försöker göra allt för att skakningarna ska radera mina mörka tankar.  Det blir en chans att övervinna ångesten, det fungerar inte alltid. Vrede, sorg, desperation och hopplöshet. Ja under dessa stunder träffar jag hela känsloregistret och allt jag vill är att fly. Att döva mina sinnen och kasta bort allt.

För panikångesten - ibland kryper den på, ibland är förväntad när jag gjort något (jo jag vet att det ökar risken för en attack) och ibland så bara slår den till med full kraft. Som nämnt ovan med att pulsen börjar öka, att det känns som om syret ska ta slut, ostadighetskänslor och en känsla av overklighet - att jag är utanför mig själv. En rädsla att jag helt ska tappa kontrollen. Dessa attacker går över och sen så är man tillbaka i sitt vanliga jag för den dagen. Inte många dagar som är fria - i alla fall inte från mindre attacker.  Jag finner det egentligen inte konstigt att jag är så långt nere just nu och att det är så många attacker just nu - att det är en effekt av terapin och av inläggningen. Om jag frivilligt exponerat mig för saker som får mig att må dåligt vore det väl snarare konstigt om jag bara skrattade åt det? Det är att se det som en resa - någonstans finns nedersta dalen. Har jag nått den eller kommer jag att behöva åka ännu längre ner innan det vänder upp? Jag vet inte - only time can tell. Och jag är beredd på alla eventualiteter. En livets berg-och-dalbana är det i alla fall. Alla bär vi på någonting inte alla ser, tårar kamoufleras bakom leenden. Vi skolas att vara hårda men under vår fasad döljer sig någon annan, där finns ett annan jag...

Allt i kampen mellan det ljusa och det mörka i tillvaron - depressionen - att låta det mörka få finnas där. Och att när det blir som värst bekämpa det. Låta det mörka inte ta överhand. Att stänga ute intrycken är ingen lätt match, men numera har jag olika strategier för att hantera mina problem bättre, som inte går ut på att fly från problem. Utan istället att vara snäll mot mig själv, samla kraft och möta problemen. Och det är inte bara - men jag blir bättre på det. Även om det går långsamt, alltför långsamt för min smak. Men det måste få ta tid. Det måste det!

Just det sistnämnda stressar mig en aning. Jag gillar ju inte att saker går långsamt. Eller att göra saker långsamt. Jo, jag tränar på det - för det här måste få ta tid. Betyder ju inte att jag behöver gilla det - men acceptera. Likväl som att acceptera att jag ensam inte kan gör allt. Och att vissa saker kanske bara är att stånga pannan blodig i betongmuren och bör lämnas därhän. Jag vill slutföra det jag påbörjat - och visst är det en bra egenskap. Men det gäller ju också att inse när det inte går. Sinnesrobönen säger egentligen allt där: "Gud, ge mig styrka att acceptera det jag kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Men jag gillar inte att lämna i halvlek - att kasta in handduken, att det inte är färdigt (även om det då är något som inte jag kan påverka - något riktigt dödsdömt. Jag har fått höra att jag går "all in" och det stämmer (nog). Det gäller oavsett vad jag företar mig. Inte som så att jag ser mig som supermänniska som verkligen kan spränga berg med bara blicken eller att jag är oumbärlig eller oersättlig. För det är jag inte. Det är ingen. Allt vad en människa presterar kan ersättas av en annan som presterar samma sak, på lika eller olika sätt. Däremot så kan personer vara oumbärliga och oersättliga på det rent känslomässiga planet.

Till er som för mig är oumbärliga - ALLA ni 💖

Någonstans finns vändningen - att det ljusnar: "Dark years, brought endless rain, Out in the cold I lost my way. But storms won't last, they clear the air, for something new. The sun came out (----) A hope..."