FRÖKEN MISSNÖJD

Att göra det i sitt inre är mörkaste mörkt. Då har strömmen helt slagit av till kontrolltornet. 

Men ute i den fysiska verkligheten så kan ju tomrum ibland te sig ganska behagligt. Som när det är tomt fram till kassorna i affärerna till exempel. Köer är något som får det att krypa i hela mig. Men! de hör ju samhället till. Har vi inte alla minst en gång önskat att vi skulle få gå före i kön? Men är det fair? Ja, inte &%¤^*/& är livet rättvist, vilket i många fall är något som det bara är att acceptera. Och det är väl något som med tiden de flesta barn med tiden blir varse om. Men man behöver inte göra saker orättvisa för att man själv ska slippa trubbel. Det var det jag tog fasta på när jag läste Eberhards ledare i GP. Den går ut på att barn med ADHD får gå före i köerna på Gröna Lund (om de kan visa papper på det). Även Liseberg visar på ett liknande system. För att börja med Eberhards och ledaren så visar han på en väl generell syn på ADHD och det har han gjort flera gånger. Han utnyttjar sin ställning som psykolog och antar därför att hans ord ska tas som någon sorts vedertagen sanning. Så till viss del så kan jag förstå en hel del av de kommentarerna som han fick: Twittertråd

MEN! Och ja det är ett stort men. Många av dem som kommenterat blandar äpplen och päron till den grad att det inte längre går att urskilja vad som är vad. Såg till och med en som påstod att Eberhard bidrar till stigmat kring psykisk ohälsa. En psykolog? Snälla, skärp er! Som sagt ovan så är Eberhard väl nonchalant om hur man fungerar med ADHD. Men vad det gäller att få gå före i kön så har han tvärrätt. Fast för mig handlar det egentligen inte om ett rättviseperspektiv. Att det vore orättvist att låta dessa barn gå före i kön är ett missunnsamt sätt att på saken - och det är inte vackert alls. Egentligen är det svårt (för att inte säga näst intill omöjligt) att se på den här frågan ur ett generellt perspektiv. Inget ADHD-barn eller vuxen är den andra lik. För ett fåtal med ADHD så kan detta vara enda utvägen. Hur man nu ska bedöma vilka dessa fåtal är, är en annan historia. Men detta är barn oftast som inte klarar av att vara på ett tivoli (nog med intryck bara av att vara i den folksamlingen) utan familj/ledsagare. Så då borde det i sig kunna vara ett intyg.

Men om vi nu ändå ska försöka oss på en generalisering. Det är som sagt svårt - jag är inte en ADHD-guru. Men då jag själv har dessa problem och har många vänner som också har det så kan jag tala utifrån det. Men det jag främst kan utgå från är mina snart tjugo år som lärare där jag undervisat otaliga barn med ADHD. Och utifrån det så kan jag säga att låta dem med ADHD gå före är att göra dessa barn en otjänst. Det är som att säga att barn med ADHD inte kan uppföra sig. Det blir bara så fel! 

Är det något som barn med ADHD har så är det ett väldigt starkt rättvisepatos. De är inte dumma - man kan förklara för dem vad kösystem är. Inte en elev jag har haft med ADHD har vid samtal om kösystem velat få gå före. Just pga av rättviseaspekten - det är inte rättvist mot de andra barnen. Likväl som man kan förklara kösystem så kan man förklara vitsen med att uppföra sig. Att det är svårt ja! Men att sopa undan det svåra gör att barnen med ADHD aldrig ens får chansen att visa att de kan!

De behöver vår hjälp - men missriktad välvilja kan lätt i slutet bli ett svek. Betrayed...

Vad gäller detta ämne: Det är svårt att pricka rätt ord för att inte missförstås...
 

Nice också att trycka in några välkända hashtaggs för att söka stöd utifrån...

När man i stort sett bara ser ur ett jag- & nuperspektiv. Jag kommenterade inte hela ledaren - utan just fallet med att gå före i kön. Kan man verkligen inte se att man gör dessa barn en otjänst i att de inte ska behöva vänta? Att man aldrig ska tvingas hålla tillbaka och vänta tills det är okej. Att ge omedelbar belöning genom sk positiv särbehandling blir ju bra träning inför framtiden... Ytterligare ett argument för att dessa barn inte ska gå före i köer är aspekten att de inte ska bli sedda som "knasbollar" eller "knäppgökar". Detta (+ att det inte är rättvist mot de andra barnen) är något som gör att de själv inte vill gå före.

Att låta barn med ADHD få gå före är som att indirekt säga att dessa barn inte kan lära sig eller utvecklas och få ett bättre sinne för de sociala koderna. Låter man dem då gå före så kan man ju fundera ett steg till på hur de med ADHD (och diagnosen ADHD i sig) kommer att ses av sin omgivning. Som om barn med ADHD ofta inte har det svårt nog ändå med de sociala koderna bland sina jämnåriga. Risken med att utöva det som generell princip är ju (som jag nyss nämnde) att de med ADHD ses som udda. Att därav (för att de får särskilda förmåner) får ännu svårare med jämnåriga och att de mindre bra beteendena stärks. En sk ond cirkel.

Som om livet inte består av en massa väntande. Det kommer säkert gå jättebra i vuxenlivet när man inte ens fått träna på det. Och åkattraktionerna på tivoli är roligt - så incitamentet för att få dem att klara köerna är faktiskt tämligen stora. Men många verkar välja att missförstå. Blandar ihop anpassad skolgång etc med att ge förmåner i samhället som gör att barn med ADHD kan bli sedda snett på.

I sammanhanget får vi inte glömma ADHD och dess historia. Och den känns det som om Eberhard helt förbiser. Att det på sjuttiotalet hette MBD (minimal brain dysfunction). Sen insåg man att det inte alls handlade om någon "minimal brain" och då blev det DAMP (dysfunction in attention, motorcontrol and perception). Många som i dag har fått diagnosen ADHD skulle inte ha passat in varken på MBD eller på DAMP. Barn som helt enkelt var för smarta och/eller inte hade några som helst problem med motoriken. Därav den stora ADHD-boomen som många väljer att kalla det och i samma andetag få det till att det är en enorm överdiagnosticering. Jag förnekar inte att överdiagnosticering sker - men den stora ökningen ska förklaras i och med att det blev vedertaget att ADHD inte har med intelligensen att göra. Som lärare har jag mött i stort sett hela spektrat av intelligens bland elever med ADHD. Och precis som elever utan ADHD varierar det över hur de klarar av sin skolgång. Skillnaden är här ändå deras mycket stora koncentrationssvårigheter och problem att hantera sin impulsivitet.

I och med det fina ordet "inkludering" där alla elever ska kunna klara av så kallad normal skolgång så har behovet av anpassning ökat. De som förr diagnostiserades med MBD/DAMP sattes ofta i särskilda klasser eller om de gick i vanlig klass så fanns där ofta också en assistent. Klasserna var också ofta lite mindre då än nu. 25 elever mot 30 kan göra stor skillnad. Det som skett i och med den här inkluderingen är att barn med mycket svåra koncentrationsproblem förväntas klara av en skolgång där de konstant har 29 andra runt omkring sig. Har det blivit några extra resurser då? Nope, snarare tvärtom. Större klasser har dessutom gjort det svårare för de högbegåvade barnen i skolan - det är helt enkelt för mycket runt omkring som pockar på uppmärksamheten. Observera att jag absolut inte förespråkar särskilda klasser - de flesta med ADHD klarar gott och väl att gå i vanlig klass. Bara rätt förutsättningar finns. Men en klass på 30 elever där tre är diagnostiserade med ADHD, ytterligare två har ganska så stor koncentrationsproblematik, tre elever har dyslexi, ett par har det så rörigt hemma (vilket ofta leder till att skolarbetet blir svårare) och så har vi sen resten som befinner sig i spannet mellan lågpresterande (når knappt E) till högpresterande (når A med råge). Är det någon som kan se det rimliga i detta? Precis alla barn blir lidande av detta. De med diagnoser och lågpresterande slås ut - de behöver långt mer hjälp än vad en enda lärare kan ge i klassrummet. De i mellanspannet och högpresterande klarar sig - men får inte hjälpen att nå sin fulla potential. De riktigt högbegåvade gör toppresultat - men detta enkom beroende på att deras nivå är långt högre än vad som krävs för A. Vad gäller de sistnämnda grupperna så blir lätt skolarbetet en sorts tristess - någon som kan räkna ut hur detta i många fall kan påverka arbetsron i klassrummet? (Som om inte klassrumsmiljön är svår nog ändå för de med ADHD). Här har ni vad ni borde lägga er energi på ni som surnade till på Eberhards ledare. Detta att kunna ge alla barn rättvisa förutsättningar att klara skolan - inte på små saker i samhället som på kort sikt underlättar men som i långa loppet gör det bara svårare för de med ADHD.

Det är ganska enkelt att se att i ovanstående exempel så räcker inte lärarens tid till att hjälpa och stimulera alla de 30 eleverna. Så antingen får läraren brottas med en enorm samvetsstress - eller så får läraren jobba 60-70 timmar per vecka. I båda fallen så lurar väggen runt hörnet. Lägg i detta då till att dagens pedagogik förespråkar mycket eget arbete. (Tack och lov så börjar det synas en tendens att detta är på väg att svänga nu). Vill inte bli för långrandig om detta - men där har vi i alla fall där pratet om anpassning härstammar. Och detta begrepp ska (måste) skiljas från att ge extra förmåner. Som nämnts innan så ökar risken att de hamnar utanför kamratgängen om det märks att de får speciella förmåner. Dessutom så är väl tanken att vi i skolan dessutom ska hjälpa barnen att kunna klara samhället som vuxna? Att då sopa bort allt som kan kännas besvärligt är att stjälpa! Som om många av de med ADHD inte har svårt att fixa samhällets koder ändå... Men tänk - Jag lyckades ju bli lärare och av någon märklig anledning har jag alltid lyckats få bra kontakt med ADHD-eleverna + får dem att klara sin skolgång. Hur nu det kan komma sig när jag tydligen tycker att de har för mycket förmåner i livet...

Säger som min vän: "Nä, jag skulle skämmas arslet av mig om jag fick gå före i kön pga adhd. Varför skulle jag ens få gå före? Sitter inte i rullstol eller har något annat fysiskt tillstånd som gör det svårt för mig att stå i kö. Vem som än kommit på att låta adhd-personer (eller de med liknande tillstånd) gå före i kön, måste käkat jäkligt kul svampomelett till frukost!"

Min vän fick som svar:

Amen och Hallelujah...

Uppdaterad 24/8: En intressant grej som jag märkt av reaktionerna med det här att låta gå före på Grönan & Liseberg: Vi vuxna med ADHD och föräldrar till barn med ADHD där barnen nu är stora anser att det är en missriktad välvilja. De föräldrar till barn med ADHD där barnen fortfarande är barn har istället blivit tvärrasande och menat att detta är enda möjligheten etc etc. (Jo, jag förstår dem också - vem vill egentligen inte underlätta för sitt barn?) Min analys av det: Att det är först när barnet är vuxet som man ser värdet av att lära sig och träna in de sociala koderna tidigt.

...Ganska liknande som när dreven drar fram på de social medierna. En kraft som drar fram - omöjlig att stoppa - för att slutligen nå en sjuhelsikes urladdning.

Har haft stora delar av det här blogginlägget liggande i utkast och tvekat om jag ska publicera det eller inte. Detta bl.a. beroende på teorier om det verkligen har hänt (har sett konspirationsteorier som skulle få till och med "the flat Earth society" att häpna) till att det skulle ha varit rena orgien. Men då detta ämne fortfarande snurrar på som om detta är bland det värsta en människa kan göra så väljer jag nu ända att publicera. För drev de går igång igen och igen och igen. Drev är ett satans otyg. Man behöver inte skriva en massa förolämpande och bete sig som om personen har mördat någon. Ja, personen kan ha uppfört sig klart illa - till och med avskyvärt. Men dessa drev - oftast når man inte ut till meningsmotståndarna med dem - det har snarast motsatt effekt. Det enda som uppnås är en jäkla massa ryggdunkar från likasinnade. Den här gången är drevet mot Anders Borg. Tydligen ska det ha gått för vilt till på fyllan - så vilt till att han visat snoppen, tafsat kvinnor & män på könsorganen och skrikit hora. Media lägger glatt ut varenda detalj. Det stämmer kanske men vi vet alla hur det ofta vilseleds och överdrivs rejält och som vanligt är det anonymt. Och i sociala medier bres det på ännu mer. Vissa älskar att vräka ur sig elakheter. Vad jag tycker om denna jakt på folk och fä där man skapar ett drev med fokus på att vältra sig i andras olycka kan sammanfattas med ett ord – gräsligt och vedervärdigt. Det blev tre ord.

Jag säger inte att hans agerande ska godtas. Tvärtom är det, om det stämmer, självklart helt fel och oacceptabelt och det finns inga ursäkter. Det är ett klart vidrigt beteende som kräver ett klart avståndstagande. Inte ens om helvetet skulle frysa till is skulle jag försvara ett sådant beteende. Men kom inte och skyll på alkoholen. Alkohol är ingen trolldryck som får en att handla tvärsemot sina värderingar. Alkohol kan däremot göra att man vågar leva ut delar av en själv som man inte vågar visa annars. Jag hoppas att Anders Borg (och även andra med liknande beteende) får en tankeställare av det här. Att de faktiskt på riktigt kollar djupt i sitt inre och kommer till insikt med att de måste göra något åt det.

Tydligen så har Borgs kompisar också reagerat - klappat lite medhårs och sagt att "det händer alla" - "alla kan göra fel". Wtf? Det är skillnad på att göra ett misstag och att göra fel. Och Borg verkar vara mest ledsen över att människor tagit illa vid sig än av det faktumet att han ger en uppriktig ursäkt för sitt eget beteende.

Och detta ovan - med Borg och hans medhårskammare - skulle då vara "bevis" för patriarkatet och "alla män"-teorin. Jag tror inte för en sekund att alla de där medhårskammande männen verkligen tror att alla män beter sig så på fyllan. Det de i själva verket gör är att de försäkrar sig om sin plats hos en person med ganska så hög status. De vill absolut inte hamna i skuggan där. Sen har jag en känsla av att merparten av Borgs fb-vänner har hållit tyst och inte sagt ett dyft - detta då för att de vill behålla sin plats i Borgkretsen. (Observera att detta är bara en känsla som jag har - har alltså inte kollat någon statistik på det). Själv anser jag att det bästa hade varit att de båda kategorierna av Borgs fb-vänner hade satt ner foten och talat om att det där beteendet inte är okej.

Klart märkliga faktorer att ta med i beräkningen i den här historien - här nämner jag några av dem:
a) Borgs förklaring att han fick en blackout och inte minns något. Samtidigt så säger han "Jag har inte gjort något brottsligt." Hur kan han veta det om han inte minns något...
b) De statement vi har fått har varit från ögonvittnen - inte "hörsägen" eller "rykten". Om det nu vore så att festdeltagarna ljuger så vore det lätt för Borg att dementera det hela. Men har han valt att göra det? Nope...
c) Flickvännen Peczynski avfärdar vittnesmål som lösa rykten och från en fest där alla var fulla. Men nu är det ju som så att det inte har kommit vare sig någon bekräftelse eller dementi från de närvarande. Varför det kan man fråga sig... Men om det hade gjort det (bekräftelse om det sagda inträffade då) så ska vi alltså inte ta deras ord på allvar pga alkohol. Så alla som dricker är alltså automatiskt opålitliga förutom då Borg och Peczynski...
d) Peczynski säger att hon befunnit sig en ca 30 meter från händelsen och därmed inte sett något. Hur i helsefyr kan hon då vara så säker på - som hon ger sken av - att inget har hänt...
e) Man kan ju undra om det var personer från Kinnevik på festen. Varför avgår Borg annars om han nu inte har gjort något fel...

Många frågor - få svar. Men ingen rök utan eld osv osv osv. Men "Bara galningen tror att Borgs beteendemönster på en fest är ett bevis på det ursvenska barbariet som Borgs kompis Reinfeldt brukade mala på om. Bara idioten tror att det funkar för att styra debatten. Vanligt folk går inte på sådant där. Jag vet för jag var idiot när jag som moderat försökte kleta en full sosses hemska beteende efter en festkväll i Riksdagen på dåtidens politiska motståndare.

Anders Borg gjorde bort sig. Han skäms, och han skall skämmas.  Som offentlig person måste man hålla ballen i byxan offentligt, låta bli att bete sig som ett svin. Själv har jag gjort bort mig fler gånger än jag kan komma ihåg, om jag ens kommer ihåg tillfällena. Jag är dock säker på att jag inte har visat min penis. Jag är inte lika säker på att jag inte har kallat folk för fula, hemska saker. Det är rentav sannolikt att det har hänt. Vi är många som har gjort bort oss på fyllan, mer eller mindre, eller mycket mer. Vi lär vara långt flera som gjort bort oss på fyllan än de som tafsat och sysslat med sexuella förbrytelser mot kvinnor. Hemskt vore det annars." (iotakt)

Ett blogginlägg: Enligt Ellen Där jag håller till stora delar med om början på det hela:
"1) Orsak.
Att kalla kvinnor för hora och slampa handlar inte om att man har "varit stressad". Det är inget som orsakas av den magiska kombinationen "tre GT + två starköl + två shots jäger" (eller whatever moderater dricker). Det är en kvinnosyn som kanske TAS FRAM av alkoholen, men den ORSAKAS inte av alkoholen. Eller stress, för den delen. Jag menar, jag har varit dyngfull och jag har varit sjukskriven för akut stressreaktion, men jag vaknade inte en dag och ba "Fan, kvinnor är ju horor. Det tyckte jag inte igår. Knäppt". Det funkar inte så.

2) Formulering.
När han skriver att han "drabbades av en blackout" flyttar han skulden från sig själv. Han är också ett offer. Han har varit stressad och det tog ut sin rätt. Han drabbades av blackouten, han orsakade den inte själv. Han skriver att han ber om ursäkt till de som tog illa vid sig. Det är en enorm skillnad på att be om ursäkt för att man har uttryckt sig illa och på att be om ursäkt för att andra kan ha tagit illa upp. Antingen tycker man att det är förjävligt att säga hora eller slampa till en kvinna, eller så tycker man att det var tråkigt att nån blev ledsen. Då är det inte ordvalet, kvinnohatet, som är problemet. Då är det att nån tog illa upp."

Sen kommer det då - det andra. Suck...
"3) Bristen på fördömande.
Anders Borg verkar inte tycka det är så farligt att kalla kvinnor för hora och slampa, men vet ni vilka som VERKLIGEN inte tycker det är farligt? De som kommenterar. Inte nog med att de skriver "sånt har hänt alla", vissa går steget längre och säger att de säkert BEHÖVDE få se hans kuk. Och de BORDE få höra såna här saker. Kvinnorna, alltså. De är säkert jättetråkiga och jobbiga. Pratar med media. Det hörs ju att de är horor liksom. Herregud.

Vita män kan bokstavligt talat visa sitt könsorgan, ta andra män på deras kön, kalla kvinnor för nedsättande begrepp som slampa och hora och LIK FÖRBANNAT försvaras av andra vita män. Det är alltid alltid någon annan som är problemet. Det är aldrig våra svenska män, och OM det är det så förtjänade de nog behandlingen de fick. Kvinnorna, alltså. De kan ju inte ta ett skämt, de borde skärpa sig, tänk på de som har det jobbigt på riktigt. Och så vidare, och så vidare. Det går inte att göra fel som vit man. Och om du gör fel är det ändå inte ditt fel. Vi kommer aldrig någonsin komma vidare om vi inte börjar här."

Jag tycker att Stefan Jämtbäck har ett läsvärt inlägg. Jag håller inte med om allt - ändå anser jag det klart läsvärt. Men det han kallar "svenska hederskulturen" kallar jag för att inte hamna i skuggan hos en person (särskilt när det kommer till en med status) - som jag skrev om ganska så i början av detta inlägg. Visst har vi sett detta beteende även hos personer utan någon som helst kändisstatus. Men även där är det ju så att man ogärna hamnar i skuggan - vilket man gör om man stöter sig med sin vän. Jag har sett detta liknande beteende även när det kommer till kvinnor - dock inte i lika stor utsträckning. Så jag vill faktiskt påstå att det inte är en rent manlig företeelse. Vad vi borde kunna vara överens om är att vi bör visa civilkurage nog att fördöma beteendet oaktat vem personen är.

Mitt Twitter är tämligen stort och en hel del av den är män - de vita män som då ska utgöra patriarkatet och "alla män"-teorin. Jag har aldrig en enda gång sett någon av dem skriva nedsättande om kvinnor eller tycka kvinnor ska hålla på sig. Tvärtom så har de tydligt visat att de välkomnar kvinnor jämsides med männen på alla nivåer i samhället. Och det de har gjort det senaste dygnen är att klart fördöma Anders Borgs beteende och de som kammar medhårs. Sen kan man ju också fråga sig varför inte rabiatfeministerna har nämnt ett ord om att Borg tydligen tafsade även män i skrevet. Ptja, det anses väl oviktigt...

Vad gäller alla män - så tycker jag att ni ska läsa mitt föregående inlägg: God Damn. (Passus: så har jag fått reda på den ursprungliga innebörden om vad "alla män" betyder - det är att män våldtar, överallt, oavsett "ursprung". Det är att våldtäkt inte är kopplat bara till män med en viss hudfärg, ekonomisk klass, social status, utbildningsnivå, etc. Och vem kan säga emot detta - det är ju fakta! Men det som måste kunna lyftas och problematiseras är hur fördelningen av detta skett. Det som skapar denna klyfta mellan grupper är tredjevågenfeministerna som fått "alla" till att gälla merparten av män (som ni kan läsa om i ovan nämnda blogginlägg). Matematikläraren inom mig säger att de verkar inte ha varit psykiskt närvarande på mattelektionerna...) Om du upplever att män för det mesta uppvisar kass kvinnosyn på fester så säger det nog mer om ditt umgänge än om hur män beter sig överlag...

Jag anser att Borg har fått bära hundhuvudet nog publikt. Skämmas tycker jag dock att han kan få fortsätta göra ensam i sin kammare. Jag avslutar denna delen av mitt blogginlägg med att påpeka att av de reaktioner som jag har sett (och det är tämligen många) så är det inte svensk kultur att skrika hora och visa snoppen. Om man nu tycker det så anser jag att man är vilse i pannkakan - alltså Lost...

Lost blev även jag. Jo, det blev svart i kontrolltornet igen - då hjälper det inte att jag är världsbäst på det där med KBT. Eller så är jag bara terapiresistent. En tid inne på psykiatrins slutenvård blev det. Så just nu håller jag bara på att försöka landa i att vara hemma. Och att göra saker - bara för att jag kan. Frihet...

...att bara kunna gå en långpromenad ut i min älskade vackra skog efter det att klockan passerat "stängningsdags". Eller att ta en kaffe klockan tre på natten. Bara för att jag kan. (Okej - det sistnämnda är väl inte särskilt nyttigt för en med mina sömnproblem. Men för tillfället bara lever jag. Så kan någon snälla se till att jag sitter på händerna och inte ger mig in i meningslösa debatter. Behöver min energi efter den tid som nyss förflutit.

Eller folk som bara vill missförstå. Bara för att man inte skriver ett långt utlägg på Twitter så ska det tolkas in tusen saker till. En kvinna där som får utstå mycket skit. Långt ifrån att jag håller med i allt hon säger. För att vara ärlig - ganska lite. Men hon är rak och frank. Och när hon blev kallad rasist så surnade jag till. Då blev jag avföljd. Ja, folk gör som de vill. Men att någon kritiserar den förda migrationspolitiken gör inte denne per automatik till rasist. Men det var som att jag skulle ha gjort en lång utläggning om personens i mitt tycke ibland väl tillspetsade retorik också. (Inte visste jag att man var tvungen att göra ett långt statement om allt som tänkas kan för att inte bli GBA:ad.) Men det var ju inte det som det handlade om. Det där i och för sig en bagatell och inget som påverkade mitt sinne i sig. Det som fick mig att surna till var det där användandet av ordet "rasist" när man har olika åsikter eller att folk kritiserar den förda migrationspolitiken.

Vad man anser om den förda migrationspolitiken ÄR subjektivt - och ja, ibland framförs väl tillspetsad retorik. Men vad som är rasism ÄR INTE subjektivt! När ska det här landet lära sig skillnad mellan rasism och kritik mot den förda migrationspolitiken? Kritik mot migrationspolitiken är ju riktad mot politikerna och inte mot invandrarna. Att många ändå väljer att kalla detta för rasism är ju absurt. Rasism är att man tycker en ras (såvida vi nu har skilda raser) är superior. Att man hatar/hotar/diskriminerar personer pga av deras hudfärg. Givetvis så finns det de som är mot den förda migrationspolitiken som också är rasister. Men bara sluta blanda ihop de båda begreppen. Medan det har gapats rasism åt allt så har den verkliga rasismen fått ett ökat spelrum. Detta pga att många människor numera inte reagerar när ordet ”rasism” har skrikits – det har helt enkelt använts för ofta helt felaktigt. Dessutom så känner de verkliga rasisterna att de nu vågar träda fram. Det är ju inte så farligt att kallas rasist – var och varannan människa blir ju det numera.

Jag letar efter orden. Nazism, rasism, främlingsfientlighet, hatbrott, hot mot demokratin, stöveltramp som ger ekon från 30-talet. Det är dags att använda sådana ord nu, om vad som sker i Sverige 2017. Det hade känts bra om orden inte redan var söndernötta. Åtminstone i vissa kretsar. I er vilja att motverka rasism (för den tror jag verkligen finns) så växer NRM och annan skit + en tilltagande antisemitism. Starkt jobbat knallkorkar!

Hey stoopid...

...nu vart jag så där arg igen...

Varje dag får vi läsa om våldtäkter - oftast inte bara en utan flera. Vi har festivaler där dessa ökar - förutom då Sweden Rock där det i år inte förekom en anmälan. Varför får ni tänka ut själva... Men det vanliga mantrat är "Det har alltid varit så - det är bara anmälningsbenägenheten som har ökat." Wtf liksom!!! Visst förekom det våldtäkter på festivaler förr. Och visst förekom det våldtäkter överlag förr. Detta är det ingen som har förnekat. Jag har inte sett en enda skriva att allt var fine and dandy förr. Och jag ser en hel del på sociala medier - tro mig.

Förr var dock det vanligaste att våldtäkter skedde "inom hemmet" - av en partner eller nära vän. Sen 2015 har den pendeln dock svängt och numera sker de flesta övergreppen utanför hemmet. Varför får ni tänka ut själva... Men kortfattat av detta från fantastiska @DivaFabuLiz: "https://twitter.com/pippiglassbil/status/892575527218946048Merparten av allt våld skedde i hemmet fram till 2015 då det skedde en ökning av sexuellt våld. Vi la en finfin grund i enlighet med precis all övrig svensk våldsbrottslagstiftningstradition där offret inte är vatten värt. De förebyggande insatserna är noll, konsekvenserna är noll. Signalen är tydlig & ökning är att vänta. För övrigt har ingen minskning skett ifråga om den tidigare dominerande våldtäktskategorin, i hemmet/av känd förövare. Vi suger fortfarande på att hantera de fallen. Varför? Jo, för att vi ger precis HELA utrymmet till genusfeminister som dels urskuldar enskilda förövare i många fall om de råkar pricka rätt intersektionalitetsparametrar, men än värre: för ett fullskaligt krig mot den goda maskuliniteten, den som driver män att riskera liv och hälsa för att försvara ofta helt okända kvinnor, visa civilkurage och nolltolerans för vissa beteenden. I kombination med ett system där försvararen riskerar både liv, hälsa OCH högre straff än förövaren vid inblandning i en attack på en kvinna är incitamenten få för män att stå upp för några andra än kanske sin mamma/syster/dotter/fru. Grattis, så föds en miljö där kinnor blir våldtagna i publikhav. Feminismen i sin tredjevågenform är ett större hot än någon alkohol, invandring eller vad som nu är poppis att skylla på. Genusdjuren har fått ensamrätt på frågan i decennier, och såhär gick det."

Innan jag nu går vidare: varje enskilt fall av våldtäkt är ett för mycket. Jag vill inte höra någonstans att jag på något sätt försvarar våldtäkter. Varje våldtäktsman/våldtäktskvinna ska behandlas som det svin han/hon är! Att få rabiatfeministerna att förstå att även kvinnor kan våldta män - är ingen lätt sak. För då faller ju deras "bara män" som ett korthus. Kvinnor som våldtar kvinnor är den kategori som ökar mest - vid övergrepp som sker i hemmet. "Bara män" - jo tjena...

Rabiatfeministerna vill ju gärna lägga skulden på alla män - eller i alla fall på merparten och den skadliga mansnormen. Vadå mansnormen? Det är en minoritet av männen som våldtar - och även om det är en minoritet så är det en minoritet för mycket. Men att det är en minoritet som våldtar går inte rabiatfeministerna med på. De hävdar bestämt att det är en majoritet som våldtar - se bara på alla våldtäkter som sker i samhället och se på festivalerna. Ja, ska vi ta ett räkneexempel: om det nu är tio kvinnor som har våldtagits på en festival - ja, det är tio kvinnor för mycket! Låt oss säga att festivalen hade tio tusen besökande och att hälften av dem var män. Detta betyder fem tusen kvinnor och fem tusen män. Om vi skulle få läsa om vart fall där en kvinna inte blir våldtagen - i mitt räkneexempel skulle det betyda 4990 stycken. Om tidningarna skulle ta upp alla dessa så skulle de bli tjocka som gamla tiders telefonkataloger. Och om vi i mitt räkneexempel anta att varje våldtäkt begås av olika män - så betyder det att 4990 män inte har våldtagit. Vadå majoritet...

Däremot så förstår jag poängen bakom retoriken "alla män är potentiella våldtäktsmän". För även om antalet våldtäktsmän är väldigt litet så vet man ju inte vilka det är. Sannolikheten att man ska råka ut för en är liten - men risken finns. Och de som är våldtäktsmän har ju inte detta direkt stämplat i pannan. Sen kan man välja vad man vill göra med detta - låta det begränsa en eller välja att de flesta män är goda och fortsätta leva sitt liv som vanligt. Se på trafiken - det finns trafikdrullar, för att inte tala om de som utgör en fara genom att prata i mobiltelefonen (utan handsfree) eller helt enkelt bara låta bli att använda blinkers. Statistiskt sett torde antalet som är en fara för trafiken vara tämligen stor. Förutom då det där att använda blinkers så är majoriteten av bilförarna ofarliga i trafiken. Men risken finns ju att man ska råka ut för en av dessa bildrullar. Hur många oss låter denna risk begränsa hur vi rör oss i trafiken?

På tal om räkneexempel så finns det en person som har gjort ett fantastiskt jobb. Jag råder er att läsa hela texten. För den är suveränt skriven. Men kort: "Varför ”97 % av våldtäkter begås av män” är ett bedrägligt argument."

                                           (----)  

"Man kan formulera det annorlunda: Om du blir våldtagen, så är det med all sannolikhet en man som begår våldtäkten. Det visar statistiken med all önskvärd tydlighet. Men vad statistiken inte visar är sannolikheten att bli våldtagen över huvud taget. Dessa två sannolikheter ska inte förväxlas.

Likaså är det märkligt att prata om en speciell norm och kultur bland alla män när man diskuterar en handling som begås av 0,02 % av männen. Det är förmodligen bortom allt rimligt tvivel att det finns horribla normer och värderingar bland de som begår våldtäkter. Men att det är en universell, snarare än partikulär, manlig norm följer inte från det faktum att våldtäkter begås nästan uteslutande av män.

Hela idén om att det finns en norm, i singular, i samhället är också löjeväckande. Det finns många normer som är i konflikt med varandra, som först uppenbaras när man reser runt i olika sociala konstellationer. Däremot har vi alla samma lag att rätta oss efter."

                                          (----)

"Vad man däremot bör göra är att ställa öppna frågor utifrån fakta: Varför begår män majoriteten av våldtäkter? Det är en fråga som ger ett mycket mer intressant svar än tautologin ”därför att de är män”, vilket föga förklarar varför resten av populationen av män inte våldtar om det nu vore det som är förklaringsmodellen.

Vad alla är överens om är att alla våldtäkter bör elimineras. Om sexualbrott överlag bör elimineras är dock en mer öppen fråga eftersom prostitution exempelvis inte nödvändigtvis skadar någon.

Vad alla däremot inte är överens om är vem som bär skulden för våldtäkten (det är alltid den som begår våldtäkten). Det finns dock sätt att minimera risken för våldtäkt, till exempel att inte befinna sig på platser där sannolikheten att bli våldtagen är högre. Det brukar dock kritiseras för ”victim-blaming”, att skulden läggs på offret snarare än förövaren. Men det är ett ensidigt sätt att se på frågan eftersom det inte nödvändigtvis bara handlar om individen utan också om situationen. Att minimera risken att utsättas för ett brott genom att undvika vissa situationer är inte skuldbeläggande. Det är ett praktiskt svar på ett problem som tillnärmelsevis inte låter sig lösas genom blott teoretiska resonemang om individuella ansvar. Av samma skäl semestrar man inte i Aleppo mitt under pågående krig, alldeles oavsett deklarationer om mänskliga rättigheter. Däremot är nog frågan om exakt vilka situationer som är riskablare än andra en svårare fråga att svara på, åtminstone när det gäller våldtäkter, men då kan rimligtvis undersökningar tjäna som underlag." (Peter Dahlgren, Opponent)

Vi kan tydligt läsa av detta att det är en minoritet av männen. Ja, jag vet att att svära i den feministiska kyrkan att ge fakta mot "den skadliga mansnormen" som måste motarbetas. Men när en minoritet - jag trodde att denna minoritet var betydligt större - som 4% - men den är 0,03% om man räknar bort de män som åldersmässigt torde falla under åldersgränsen för att begå våldtäkt (alltså små pojkar). Detta visar med tydlighet att det inte är en mansnorm att våldta - det är tvärtom väldigt normbrytande (vilket de där rabiatfeministerna förespråkar i den flesta fall - kanske därför de så enögt håller fast vid "den skadliga mansnormen"?)

Att säga att det är en mansnorm att våldta är dessutom att ge våldtäktssvinen något att gömma sig bakom. "Det är den skadliga mansnormen" och vips så slipper man undan den personliga ansvaret. Bra där...

Jag hamnade i en diskussion för några dagar sedan med en rabiatfeminist som jag ändå trodde var något av en "vän". Jag har låtit henne fylla bl.a. fb-flödet med sin rabiatfeministiska propaganda. Jag kan lova att jag suttit på händerna många gånger för att inte ge mig in i diskussion. Jag är nämligen av den åsikten att vi får tycka olika, vi behöver inte likrikta åsikter så att allt stämmer överens om hur jag ser på saker och ting. Men vad händer när jag pratar om att det är en minoritet som våldtar - jo, hon flyger på mig med en rasande ilska - som senare mynnade ut i ett ilsket blogginlägg om "varför alla män". Vägrar överhuvudtaget ge er länken till detta inlägg så fyllt av halmgubbar. Och "vän" - jo tack sådana vänner kan man gott klara sig utan. De där som säger sig vara så toleranta och gilla olika. Men här blev man unfriendad på fb och avföljd på Twitter på studs. Och sedemera kom då den väntad blocken. "Vi gillar olika" - jo, tjena...

De griper efter varje halmstrå för att bevisa sin teori om de patriarkala strukturerna. Som t.ex. att hänvisa till hundra år gammal (och även ännu äldre) historia. Att kvinnor saknade "egna rättigheter" och kunde bli intagna på hospital som psykiskt sjuka bara för att de hävdade sina kvinnliga rättigheter. Detta skulle då vara bevis för att det är samma strukturer än i dag. Blir verkligen ledsen när jag ser sådant - tala om att förringa sina feministiska föregångare. Att det de har uträttat under de senast hundra åren varit nada. Wtf? Kämpa... Och alltid kommer detta upp om rösträtten - ja, hur det egentligen ligger till med den saken kan ni läsa här: Fröken Missnöjd https://twitter.com/pippiglassbil/status/892575527218946048hVarför ”97 % av våldtäkter begås av män” är ett bedrägligt argumentDe förebyggande insatserna är noll, konsekvenserna är noll. Signalen är tydlig & ökning är att vänta. Fö har ingen minskning skett ifråga ttps://twitter.com/pippiglassbil/status/892575527218946

Fler "bevis" för patriarkatet: Flest män i bolagsstyrelser och fler snoppar än snippor i tecknade filmer. Varför är det bara toppen som är intressant? Ja, det får ni tänka ut själva... Men man vägrar alltså att se till samhällets botten - som att 9/10 av uteliggarna är män, att 9/10 av de som dör i arbetsrelaterade olyckor är män och att 7/10 som begår självmord är män. Detta är totalt ointressant för rabiatfeministrarna - för då faller ju deras teori om patriarketet - igen... Och aldrig får vi läsa om förslag att kvotera in fler gruvarbetare...

Dessutom så spyr jag på syltryggsfeminism som finner "hitte-på-patriarkala-strukturer". För hur ofta får vi höra rabiatfemisterna uttala sig om det förkastliga i hedersförtryck, att flickebarn (och kvinnor) inte får lämna hemmet utan slöja. När balkonger blir en väldigt farlig plats. Att bära slöja är alltid frivilligt - däremot inte kvinnans rätt att välja det yrke hon vill. Kämpa...

Att när det kommer till att bruka våld i nära relationer så är fördelningen 50/50. Men att inse detta? Nä... Jag hänvisar till en HELA fyra år gammal studie som belysts av Dagens Juridik. Vad får jag till svar: jo, en massa länkar till diverse feministiska sidor på fb - alla dessa utan minsta källhänvisning. Dessa ska då var mer gångbara (att de är skrivna med tydliga ideologiska ögon spelar ingen roll) än neutrala Dagens Juridik - för den är ju fyra år gammal. Som om fördelningen har ändrat sig sååå mycket på fyra år...

Det är inget tävlande i lidande. Jag är inte ute efter ett könskrig. Jag vill att män som kvinnor (eller vad man nu räknar sig som) ska kunna arbeta och fungera tillsammans. Och för att göra det och för att minska våld och våldtäkter (som jag i början skrev så är detta helt förkastligt) så måste frågorna problematiseras ordentligt. För utan att lyfta problemen och finna dess kärna så kommer vi aldrig att komma något så när till rätta med det hela. Och problematiseringen måste ske utan ideologiskt färgade glasögon. Allt för att vi ska kunna leva tillsammans och säkra miljön för kvinnor och män. Då kan vi inte bar titta på problemet från en sidan - utan vi måste även kolla "The Other Side"...