FRÖKEN MISSNÖJD

Nightmare - nattsvart blev det för mina ögon när jag läste: Är det verkligen psykiatrin som krisar? Det började med en arg rant på Twitter som jag sen förde över till Facebook. Men då jag fortfarande är arg på den så väljer jag att även publicerar den här. Ett par utdrag ur texten:

"För femtio år sedan fanns inte detta problem alls. Det var då oerhört stigmatiserande att ha psykiska problem, varför ingen människa som inte hade mycket allvarliga sådana sökte hjälp. Detta ledde till en betydande underdiagnostisering varför utmaningen låg i att förmå människor att faktiskt komma i kontakt med psykiatrin innan de sköt sig ensamma i en stuga. Visst förekommer den problematiken fortfarande, men idag är den huvudsakliga svårigheten den motsatta.

                               (----)

Men det är inte det enda problemet. Utöver det uppenbart orättvisa i en sådan utveckling kommer också befolkningen i stort att definiera sig som sjukare än vad de skulle behöva göra. Vi människor fungerar så. När man ser sig som sjuk fast man egentligen skulle ha kunnat ignorera problemen uppstår hospitalisering. Detta är ett fenomen man för enskilda individer varit väl medveten om inom psykiatrin sedan mycket länge."

Eberhard gör i sin ledare tydligt att det finns för många som inte alls behöver psykiatrisk hjälp. Måhända är det så att det är dessa som han då i majoritet har stött på. Till Eberhards försvar så får man ju ändå säga att när man läser hela texten så är det ju för mig tydligt att han vill att de som verkligen behöver hjälpen ska få den och att inte resurserna ska försvinna till det som verkligen är nonsensproblem. Men vi vet ju hur det är med sådana - de fungerar som hypokondriker. Och enligt mig så kommer inte hans ord få dessa att sluta söka hjälp för ditten och datten. Utan de som drabbas är de som inte vill vara en belastning och då inte söker hjälp. Fast de är i skriande behov av det och vi riskerar att få ytterligare siffror i självmordsstatistiken. Att någon som arbetar inom pykiatrin på detta sätt riskerar att stigmatisera psykisk ohälsa är för mig helt oförklarligt.

(SvD)

Att de har sina åsikter - fine. Men de arbetar ju inom psykiatrin. Fattar inte att de valt att göra det. Fattar inte heller hur de - eller främst då Eberhard - kan ges så stort utrymme på så stora plattformar som han tillåts husera på. Inte utan att Christian har en poäng i sin tweet:

På tal om dumma kommentarer:

(Citatet från SvD)

Texten handlar om antidepressiva och det sk "pillersamhället". Jo, det skrivs ut för mycket antidepressiva - samtidigt som det skrivs ut för lite. För det finns de som tror att det är ett "lyckopiller" och då söker för att få just dessa piller. Samtidigt så skrivs det ut för lite - till de som verkligen behöver ta dem. De som jag inte är så där glada i piller. Bara det att ta en Alvedon - ja, då ska det vara värk av hög grad. Än i dag ser man i dags- och kvällspress termen "lyckopiller". Bara så fel! Det handlar om att vid en depression så kommer hjärna i obalans - det är ämnena i hjärnan som påverkas. För att fatta mig kort om detta: Vid depression så har man uppmätt att det är avsaknad av signalsubstans som påverkar - och då gäller det ämnena serotonin och noradrenalin. Vilket av ämnena det är (ibland är det båda) varierar från person till person. Men att ta antidepressiva gör att man för upp det ämne som saknas i hjärnan till en normal nivå och depressionen i sitt akuta läge kan på så sätt hävas. (Många behöver till det också KBT för att komma tillbaka och förändra de beteenden man lagt sig till med under depressionen.) Men en person som inte saknar serotonin/noradrenalin påverkas inte! Ordet "lyckopiller" faller alltså både på att personer med normal nivå av signalsubstanser i hjärnan inte påverkas och att för de där de saknas så förs de upp till en normal nivå. Jag kan lova att det inte är till något lyckorus...

Men ni kan ju tänka er hur en person som knappt tar en Alvedon reagerade på att ta antidepressiva. Min respons var inte direkt några hurrarop. Men jag tänkte att jag måste ge det en chans. Måhända måste jag äta antidepressiva livet ut - måhända inte. Bara tiden kan utvisa det. Men jag tror att utan antidepressiva så hade jag nog för länge sedan tappat viljan att kämpa. Det och överlag bra bemötande från personal inom psykiatrin har nog varit A och O. Hade jag när jag i början kom i kontakt med psykiatrisk vård mött en Eberhards så hade läget med största sannolikhet varit något som vi inte ens ska tänka på... 

En sak som jag inte förstår inom psykvården är att man ska ha tillgång till sin journal. För det första så kräver det att den som skriver lägger ner än mer tid på att skriva journalen så att det inte ska bli missförstånd. Tid som kunde läggas på att behandla patienter. För det andra så behöver nog den som läser ha någon inom psykvården bredvid sig när den läser journalen. För den som skriver journalen kan ju bara föra in vad den ser och vad patienten återger. Och det blir som det blir - särskilt om patienten kanske inte öppnar upp helt. Då kan det se ut som att man inte blir tagen på allvar. Den som skriver journalen är inte någon telepat och kan därför inte gissa sig till vad som rör sig i patientens huvud. Jag vill inte läsa min journal - inte utan någon inom psykvården med mig. Om ens då. Ett ord har jag fått uppläst för mig - "terapiresistent". Gissa om detta ord har etsat sig in i mitt minne? Men nu finns journalerna att läsa, så min uppmaning till er är att inte läsa den (själv). Man blir inte friskare av det...

Även om jag stundtals är svag (särskilt när osomnian gör sin verkan på em/kväll) - så är jag ändå i min psykiska ohälsa stark. Skörstark är ett bra ord. Något som har bidragit till detta tror jag är kunskapen jag har införskaffat mig om ämnet. Ju mer kunskap man har i ämnet psykologi - desto mer kan man också förstå sig själv. Det är min teori. Kalla mig galen! men för en gångs skull så ser jag fram emot november. 1 november så kommer nämligen Christian Dahlströms nya bok "Kalla mig galen - berättelser från Psyksverige". Ska köpas och läsas!

Fast ärligt talat så hade jag gärna varit kvar i juli. Dock så är höst OK när den ser ut så här:

Det vackra finns där ute - Open Your Eyes...

Min vän tyckte inte om Dirty Loops när jag "tvingade" honom att lyssna på dem. Han an trodde inte han skulle göra det heller - att det inte skulle vara hans musiksmak. Ärligt så tillhör ju inte Looparna det man förknippar med min musiksmak. Men nu gillar jag ju dem - musiken, deras musikalitet och deras spelglädje. Och man får gilla olika. Tack för det! Det viktiga är att man kan respektera varandras olika smaker och åsikter - och ibland får man nöja sig med att vara överens om att man inte är överens.

Ta till exempel detta:

Där man i metro kan läsa om att Brommapojkarna vill byta namn. För att "pojkarna" inte känns inkluderande. Och detta köper jag till fullo. För att när en så stor andel av deras medlemmarna är flickor, är "pojkarna" inte längre ett lika rimligt namn som när klubben grundades, när det BARA var pojkar/män som sparkade boll. Som Europas (till utövarantalet) största klubb för flickjuniorer är det kanske inte orimligt att namnändelsen "-pojkarna" blir lite... off?

Men vad jag önskar att den här namnändringen kommit på tal/skett redan när de fick flickor i klubben. Nu känns det lite som om de seglar lite på det här med "all in the name of inkludering". Jag hoppas att så inte är fallet. Men är tveksam...

Som det blev nu så blev det en ganska hetsig twitterdebatt där vissa jämförde men att "tjänsteman" nu ska bli "tjänsteperson". Men jag vill faktiskt hävda att det är ganska stor skillnad på "man" i det här fallet mot "pojkar". De som invänder mot pronomenet man identifierar det uppenbarligen med substantivet man och vill då ersätta det generiska (allmänna) pronomenet man med en. För mig som smålänning så känns en som väldigt väldigt dialektalt. Så som man kan höra vissa äldre ursmålänningar prata. Men man i det här fallet är inte det manliga man - utan ett allmänt pronomen. En mening som "Man lär så länge man lever" uttrycker en generell regel som gäller för alla människor.

Sen måste vi också skilja på att det där enligt mig tramset med byte till tjänsteperson bekostas med skattemedel. Att en klubb väljer att byta namn kan väl anses vara fri företagarverksamhet? Men som sagt, debatten som följde spårade ur - minst sagt. Kändes som en Wohooo! That escalated quickly! En tennismatch att bevittna med följande:

Kändes inte som att alla ville vara överens om att de inte var överens. Men som sagt - jag är pro ett namnbyte. Och då ska det ändras - för behåller de ändå förkortningen BP så kommer det ändå i många år framöver förknippas med just Bromma"pojkarna". 

Bytet borde - som jag redan nämnt - kommit tidigare. För även om inkludering i det här fallet faktiskt är rätt så har överutnyttjandet av orden inkludering/exkludering fått mig att få igång de automatiska kräkreflexerna (allt för att man inte ska kränka någon vad helst denne än identifierar sig som). För att namnbyte (om det nu blir av) kommer just i dessa tider när samhällsdebatten (och särskild den rabiatfeministiska delen av den) ofta skevar mer än lovligt. Och de tenderar att skrika så högt att det verkar som att de hela tiden får sin vilja igenom...

All in the name of inkludering - är egentligen då tjänste"person" rätt? Tänk på de som identifierar sig som hund eller katt... 

Givetvis är könsneutraliteten även där av högsta vikt:

Den personen bor i alla fall inte på Söder...

(Södermalmsnytt)
Och vi hamnade i ett helt annat universum...

...där de viktiga frågorna bara måste komma med i tidningarna:

Känns som om någon vill ha en klapp på axeln av någon rabiatfeminist...

Däremot så behöver man inte vara feminist för att reagera på en sådan här rubrik:

Som om det vore kvinnornas fel att deras ex. blev massmördare. Wtf??? Märkliga här var att jag fick ett par små mothugg. Fattar egentligen inte varför - då majoriteten av de som har haft något att göra med mig vet att jag skulle ha reagerat lika starkt på rubriken om könsrollerna vore ombytta. Att jag brukar reagera när även män behandlas orättvist - ja se God Damn. Frågan är om en rabiatfeminist skulle ha reagerat om könsrollerna i rubriken ovan varit ombytta? Nja... Men jag kan lova att de (med rätta) reagerade med ilska här. Lågvattenmärket i reaktion när jag reagerade kom nog ändå när en person gjorde en jämförelse med att separationer ökar självmordsbenägenheten. Att det var två sidor av samma mynt. Kände blodtrycket skjuta upp (tur att normalläget är väldigt lågt). Ja, hjärtesorg kan utlösa depression - det är vedertaget. Men hjärtesorg gör inte människor till barbariska odjur!!! 

Hade ett och annat att säga om det - det kan ni väl aldrig ana? Men jag tog tysta metoden istället - tig ihjäl idiotin. Ja, psykisk ohälsa ÄR ett av mina hjärteämnen. Ta tio minuter och se det här klippet: "Vem hjälper den som hjälper? En film om psykisk ohälsa och att se anhöriga som en resurs inom vården." 

Att finnas där som stöd - det är väl humant? Hm... Varför heter det människofett och inte humanister?

Trams och sidor - fast jag behöver mitt trams. Och mitt trams ska definitivt skiljas från tramset det här landet dryper av. När folk skriver tramsiga insändare om att mens är onödigt och får ett lika tramsigt svar att penis är onödigt. Jag vet vems trams jag föredrar - hoppas fler tycker som jag.

Jag då? Jo, läget är i stort samma som när jag skrev föregående inlägg - Psychosocial - största skillnaden är väl att det har gått ännu fler dagar sen jag sist sov. Det tär. Känner att tålamodet (som aldrig har varit på topp hundralistan över saker jag är bra på) brister än snabbare. Retar upp mig på småsaker. Acceptans och försöka få det att inte gnaga in. Viktigast nu: att försöka vila huvudet mitt så mycket jag kan.

Att finna ro i min natur:

Kallar den bildsamlingen: different moods. 

Denna däremot går under playing:

Inte så ofta jag leker med instagramfiltren på detta vis. Men ibland är det kul. Men naturen är så vacker i sig - så vacker att den ibland får mitt hjärta att slå ett extra slag. Second heartbeat...

Psyko... Ja, varför heter det psykologi och inte dårhus? Hm... Kanske för att de anställda inom psykiatrin (som slutenvården etc) inte låter oss kalla oss själv för dårar. 

Det här inlägget kommer till av den anledningen att jag ilsknade till lite grann. Händer ju aldrig... Men det var någon som tyckte att några hen inte tyckte om skulle hamna på psyket. Okej det hen skrev var verkligen wacko - och det var väl det som fick igång de flesta. Själv gick jag igång på det där med att psyket (alltså slutenvården) skulle vara någon form av straffanstalt. För mig hade hen gärna fått skriva att gjorden var platt (jo "the flat Earth society" has members all around the World). Fick sen lite mer bakgrundsfakta om denna person och det kunde då förklara att hon kunde se en inläggning som ett straff. För utav det jag fick reda på så verkar hen vara riktigt sjuk - även jämfört med majoriteten inne på psyk. Hen är i paritet med en jag träffade första gången jag var inlagd. Den personen gick på om att skriva kontrakt med Gud, konspirationsteorier etc etc. Men hen väntade på särskilt boende - hen var för "sjuk" för vanlig psykiatrisk inläggning. 

Men det jag vill komma till är att en inläggning/slutenvården aldrig får ses som en straffanstalt. Det är en räddningsplanka när alla andra möjligheter tagit slut. De räddar liv! Om de som är i behov av det får uppfattningen av att det är en straffanstalt så kan det göra att de verkligen drar sig för att söka hjälp. Detta med en oåterkallelig utgång som följd. Och som om det inte är svårt nog att få plats...

Detta skrev jag någon gång i februari men förtjänar att upprepas: "Ibland så brinner det till i min hjärna. Som igår när jag pratade med min vän som i tisdagskväll åkte in till psykakut igår för hen ville bara dö. Fullt ångestpåslag och väldigt instabil. Jag hade hen i telefon och det var banne mig inget larv. Jag var ganska hård på att hen skulle åka in till akutpsyk - något jag i stort sett aldrig gör. Vad gör personalen? Jo de skrattar och säger att hen är inte tillräckligt sjuk för att vara där. Ska man åka in efter man skurit sig eller? Och hur mycket tog det inte emot för hen att åka dit? Resursbrist ska inte behöva påverka hur patienten bemöts. För en akutpsyk är bemötandet A & O! Tror de att chansen ökar att söka hjälp om det blir än mer akut? KNALLKORKAR!!! "

Hur är det då inne på psyket? Ptja, det är inte direkt världens happening. Ärligt talat så är det så jäkla långtråkigt att det tom blir spännande att diskutera TV-reklam. Man blir ett ess på det därinne. Inga förkunskaper som krävs... 

Men personalen är överlag väldigt trevlig och omtänksam (vilket jag har hört även om de andra ställena som tillhör Stockholm psykiatri södra). Första gången jag var inlagd kändes det lite jobbigt att de gick igenom mina tillhörigheter för att sortera ut vad jag inte fick ha på rummet. Men det säger sig väl självt att knivar, saxar, rakdon, bälten, alkohol, sladdar etc etc inte är särskilt lämpliga att ha där inne.

Men mina hängsleshorts gick bra. Nu ska vi inte gå in på vilket av ovan som borde anses mest skadligt...

Givet är att det finns regler och säkerhetsföreskrifter. Men det är ingen straffanstalt/fängelse. Man får ha dator och mobiltelefon. Men ladda telefon/platta/dator får du göra på anvisad plats (inga sladdar på rummet ju). Så en del slösurfande blev det ju - fri Wi-Fi  . I alla fall där jag har varit. 

Livet därinne går på rutiner. Och jag som försöker bryta rutiner in absurdum. Hm... Men för de flesta är att komma in i rutiner ett måste. Kaffe/te klockan 6, frukost klockan 8, lunch klockan 12.30, fika klockan 14.30, middag klockan 17.30 och kvällsfika klockan 20. Och så medicintiderna (kändes direkt jobbigt i början att de skulle se så man verkligen tog sin medicin. Det väcker ju fröken trots till att vilja bara låtsas ta medicinen.) Men man får liksom lite hållpunkter att gå och rätta sig efter. På vardagarna måste man också hålla koll på när de har haft sin rond. (Kan undra varför det heter rond när denna inte är att de går runt. Utan det borde mer kallas rundabordssamtal.) Då måste man nämligen också ha koll på om man har något läkarsamtal den dagen och tiden för det. Annars är man faktiskt fri att göra lite som man behagar, som TV...

Har man inte fri utgång (eller ens utgång med personal) så känns det väldigt väldigt instängt. Detta hände mig första gången jag var inlagd då jag kom en fredagkväll och det där med utgång var väl inte det jag hade i tankarna. Och nog så trodde jag att jag skulle kunna få följa med personalen ut på gården - men icke. Det var snällt att vänta till måndagen och att en läkare kunde besluta detta. (Ingen idé att tjura heller - man förstår ju personalens ansvar. Har ju själv varit med om ansvarsfråga som lärare när man är ute med elever och de vill vika av på hemväg men saknar intyg hemifrån.) Den helgen var det nästan så att jag hade velat bli rökare - för då hade jag ju kunnat få "frisk luft" en gång i timmen. Men när måndagen kom så fick jag fri utgång ganska så smidigt. För som jag uttryckte det "utgång med personal" - inte för att låta som att jag är Usain Bolt men jag är hyggligt snabb och jag är jäkligt uthållig. Så vem ska jaga ifatt mig om jag får för mig att rymma...

Andra gången jag var inlagd så blev det tre veckor. Såg ganska direkt till att få fri utgång - bara tanken på att vara instängd får i alla fall mig att kaosa i huvudet. Funkade bra - fick permission första helgen - men den höll på att sluta på ett sätt som inte alls var bra (ni som vet, ni vet). Samma ställe som första gången - men den andra avdelningen. Att två avdelningar på samma ställe kan skilja så pass mycket är att förundras över. Det var bra på första avdelningen också - tro inte annat. Men den här avdelningen - så mycket Det som skiljde sig mest åt var väl att de inte var riktigt lika benhårda på de där rutinerna. Jag kunde t.ex. få stanna uppe när klockan var tre och jag tyckte det var lönlöst att ens försöka sova mer. Korsord är bra - det vandrande korsordslexikonet kom jag att kallas. Och man fick ta kaffe när man ville och kvällsfikat hade längre tid framme som man dessutom fick ta av alldeles själv, vilket man även fick av frukosten. (Aja baja hade säkert hälsovårdsmyndigheten sagt).

Jag höll mig faktiskt ifrån den där TV:n ganska mycket. Träffade en massa trevliga medpatienter (vissa som jag fortfarande har kontakt med) som man kunde sitta och prata med. Så också personalen som verkade tycka att det även tillhörde deras uppgift att sitta och föra vanliga samtal med oss patienter. Särskilt underbare skötaren H. Så även om det var skönt att få åka hem, så fanns det en liten saknad. 

Sen blev det då i augusti en tredje gång. Mestadels samma ställe - men nu tillbaka på avdelningen där jag var första gången. Man ser till att bestämma över det man kan - som t.ex. vad man vill dricka. 

Även om det där med att bestämma sig inte var alltid så lätt...

Utgång är alltid trevligt - särskilt i solen. Fri utgång och man kan ta långa promenader för sig själv. En nödvändighet för mig. En soligt härlig eftermiddag tog vi en gemensam lång promenad runt sjön som ligger nära stället.

Helt ljuvligt!

Även denna gång avstod jag TV:n i mångt och mycket. Återigen trevliga medpatienter som jag fortfarande har kontakt med. B

En som var där inne fick mig att häpna över hens fantastiska gehör. Bara efter en genomlyssning tog hen ut denna på pianot:

Verkar det som jag beskriver en straffanstalt? Däremot så lämnade väl sängarna en hel del övrigt att önska. Hårda är snällt sagt... Egna rum borde vara en självklarhet. Har man sömnstörningar så är det väl inte helt optimalt att dela rum med en helt okänd människa. Och sen kommer nattpersonalen och kollar till en vid 00, 3 och 6 (Ja, vid 6 var ju jag redan uppe för länge sen). Lärde mig att man kanske inte ska vinka till personalen när de kommer in vid 3 - då vill de ge en medicin. Men man får säga nej. Psykena är numera faktiskt inte ett ställe där personalen proppar i en massa sedativa för att de ska få lugn och ro. Man får vara bra "vild" för att det ska komma på tal. Sen var det det där med maten - eller lunch/middag då. Det som sköts via ett storkök. Jo, jag vet att jag kan vara kinkig, men det är inte min poäng. Vad jag finner märkligt var att det inte var mer grönsaker - färska sådana - och inte helt sönderkokta. Kunskapen för dessa vitaminers betydelse för det psykiska tillfrisknandet och välbefinnandet verkar inte finnas. Så störningar finns - men straffanstalt? No way!

Även om man undvika användandet av psyk. och psykiatriska diagnoser andra situationer än när de är relevanta så finner jag denna lite rolig:

När man inte ens kan skratta åt eländet så finns inte mycket kvar. Så min humor håller jag fast vid som en igel.

Mitt sjukintyg är väl inte direkt något att skratta åt:

Så kan det bli när man i alldeles för många år varit för bra på att inte säga nej. Så nu har jag inte möjligheten alls till att säga "ett nej om dan" på jobbet. Ibland (läs oftast) så fungerar hjärnan som den ska - men ibland inte alls. Den grava sömnrubbningen till följd av total utmattning är grundboven. När hjärnan inte fungerar så blir det svart i kontrolltornet och jag kan inte läsa många meningar utan att bokstäverna hoppar. (Då tänker väl ni - hur har hon klarat av att få ur sig detta inlägg då? Jo, många små stunder vid datorn - mer klarar inte huvudet.) Störst risk för detta är när hjärnan inte fått vila även om jag inte sover. Nu tretton dygn med noll sömn. En trötthet som stundtals kommer över mig som gör att jag inte ens orkar sluta ögonlocken. När jag är på soc.med. eller väljer att vara ute så fungerar hjärnan, men ibland så fixar jag inte ens det. Att reda ut notiser och flöde blir ett kaos - eller åkandet för att ta sig in till stan. Sömnstörningen och utmattningen gör att det här fortfarande är hur jag mår vissa tillfällen på dygnet: Fröken missnöjd:"När ingen vet" Välmenande (hoppas jag) "ryck upp dig" & positivt tänkande inte fungerande för mig. För då vore jag totalt välfungerande och harmonisk. Så nej, det är inte värt det. Lär dig säga nej!

Ni kan läsa hela Åsas twitterrant här.

Det här med lärare och sömn:

(Lärararnas Tidning)

Påpekade detta med att lärare och sömn för min psykolog på vårt förra möte. Kände mig lite tvungen då han hade en tanke om att en återgång till arbetet kommer fixa min sömn - trots att det är jobbet som är grundorsaken till min osomnia. Trots att jag inget hellre vill än komma tillbaka så känns det inte som att det skulle råda bot mot min osomnia. Någon som har dimetyleter?

För läraryrket:


Antingen jobbar man 60-70 h/v eller så har man konstant samvetsstress. I båda fallen väntar väggen. Och då är det inte lätt att få gehör hos förskräckningskassan. Någon nämnde visst att har man psykisk ohälsa måste man typ bli påkörd för att få sjukpenning. (Tydligen sagt av en handläggare - om det stämmer eller inte kan jag inte verifiera). Men jag kan konstatera att även inläggning på slutenvård går igenom hos förskräckningskassan. Vilket inte heller är att rekommendera - även om det inte är en straffanstalt.

Men denna förskräckningskassa och vår minister Strandhall - de har mage att stå och skryta om att målet med sänkta sjuktal nu är nått. Vad är det för jäkla mål? Sätta ett mål som kan uppnås genom att avslå ansökan om sjuktal hos faktiskt sjuka. Vilket också är vad förskräcknigskassan i allt högre grad har gjort sen det målet sattes. Lyssna på Åsa:

Målet borde istället sättas att få folk friska. Nu har istället förskräckningskassan och regeringen en sorts blame game mot varandra om vems felet är när allt fler upptäcker det inhumana i situationen. Det kan inte få handla om statistik - det är människoliv det handlar om.

Att stå utan försörjning och med noll ekonomisk trygghet - det är vedertagen fakta att det påverkar depressioner i negativ riktning. Och vad depression kan leda till borde alla veta. Eller...

Det kan leda till det här:

Nu dog tack och lov inte Niklas Ekdal. Men det var nära. Otäckt nära. 

Jag rekommenderar den här boken starkt. Men man kan inte vara alltför svag i sig själv när man läser den. För inledningen är skrämmande. 

Jag som inte kan läsa mer än tio minuter - max! sen hoppar bokstäverna. Här kunde jag läsa 40 minuter. Ytterligare en eloge till N.E. och hans bok. Den grep verkligen tag i hela mig.

Boken har även många intressanta politiska analyser. Analyser som stämmer väl överens med mitt eget tänk. Varken höger eller vänster med andra ord. 

Boken vars huvudämne är ett annat... 

(s.58)

(s. 47)

...som att lyfta ämnet psykisk ohälsa. "Psykiatri är svårt och smärtsamt. Det blir märkligt att välfärdsstatens mest utsatta får sämsta servicen medan skidolyckor och tennisarm ska ha all inclusive." (N.E. s.224) Men de politiska analyserna ger den en extra dimension.

Sen kan jag ju inte låta bli att småle när det i boken omtalas platser som Gamleby, Storebro och Torset...

Igenkänningen i detta:


(s. 190)

Men boken slutar bra. N.E. fann sin väg ut ur sitt tillstånd - för hans del var det ETC (elchocker). Den visar att det finns hjälp att få - var inte rädd för att få/ta den. För att kräva den! Men ibland måste man vara frisk för att orka vara sjuk. Förutom larmnummer när det är akut, så finns psykiatriska akutmottagningar och Minds tel & chat). Dessutom så finns mindre enheter som få vet om. Till exempel på Tideliusgatan på Södermalm i Stockholm har psykiatri södra en jour och bedömningsenhet (JBK) dit man kan ringa eller komma alla dagar mellan 8 och 22. (Totally of topic: söta läkare har de där också) Men det viktiga - det finns en väg ut ur helvetet. Det gäller bara att finna sin väg. 

Blackbird fly away - may you never be broken again...

För det här med att vara två av sig själv - en när hjärnan fungerar och en när hjärnan inte fungera - är jäkligt jobbigt.

Halvbild - men inte halvsnygg Hm... Varför heter det halvsnygg och inte delfin? (Ev. en valfråga)

Tänk vad fint Facebook kan få fram bara genom mitt namn... 

Vad som hjälper mig att finna stillhet och ro - den underbara natur jag har direkt i min närhet: