Inlägg från oktober 2017 - FRÖKEN MISSNÖJD

...gäller det mesta...

På tal om psykisk ohälsa:

31 oktober kommer den. Christian frågade om jag ville vara med och promota boken. Och jag: "Det beror på vad jag ska göra?" För mitt inre såg jag att jag skulle springa naken genom stan för att folk skulle #kallamiggalen. Men phew... det handlade om att haussa boken genom att använda hashtaggen ihop med bild på boken den 31:e. Fick erbjudande om att läsa boken i förväg. Och det sa jag ju inte direkt nej till...

Min spontana reaktion efter att ha kommit dryga 50 sidor in i boken: Så naket Så öppet Så innerligt Får tårar att rinna Hela jag värker för den lille pojken med en mamma som inte klarade av att ta hand om sin son. Nu fick ju Christian, som han själv uttrycker det, en riktigt svennebananuppväxt med den suveräna familj som han placerades i. Men detta med de tveeggade känslorna för sin mamma går igenom hela boken.

Vi får ett skoningslöst uppgörande med psykiatrisverige och stigmatiseringen av psykiskt sjuka. Boken växlar mellan berättelser om Christian själv och fakta där han skickligt väver in de intervjuer han gjort med några kända svenska personer. Tänker här ta upp de delar som jag fastnade särskilt för:

Det social nätverket: "Förutom familjen är just vänner ofta det viktigaste sociala stödet en psykiskt sjuk människa har. Ibland är de till och med viktigare än familjen, särskilt om man kommer från en splittrad eller dysfunktionell familj. Det bästa en vän kan göra: Visa förståelse och alltid finnas där. Att fråga om det går att hjälpa till på något vis och fortsätta med det även om personen säger nej."

Ekonomi - hur den ekonomiska situationen bidrar till ökad press och stress: "Jag vet av egen erfarenhet att den ekonomiska pressen är fruktansvärt dålig när man lider av psykisk ohälsa. Jag var sjukskriven med anledning av depression och ångestproblematik. Att då, utöver min generella oro och nedstämdhet, tvingas kriga mot Försäkringskassan och andra myndigheter var det sista jag behövde."

Vilket leder oss till Förskräckningskassan: Christian tar upp hur mycket man kan behöva tampas med denna institution. Men överlag i detta avsnitt så tycker jag att Christian är väl snäll mot dem. I dagsläget så ökar antalet avslag enormt - detta beroende på regeringens styrning och mål med "att sänka sjuktalen". Detta kan man då göra på olika sätt. Antingen så bidrar man med att rehabiliteringskedjan blir så bra som den bara kan bli så att personer får chansen att bli friska eller så avslår man helt enkelt begäran om sjukpenning. Förkräckningskassan har i mitt tycke valt den enkla vägen. Och sen har både de och regeringen mage att stå och yvas över sina sänkta sjuktal... (Ja det här var mest mina reflektioner)

"Satsningarna" på psykiatrin i Sverige: "De psykiatriska diagnoserna står idag för 20–30 procent av den så kallade sjukdomsbördan i Sverige, ett mått på hur många som drabbas av olika sjukdomar och ungefär hur svårt sjuka de blir. Räknar man istället i sjukskrivningstal står psykiatriska diagnoser numera för ungefär 45 procent av sjukskrivningarna. Psykiatrin ﬁck trots det bara kring nio procent av den totala sjukvårdsbudgeten under 2016, samtidigt som endast sju procent av de totala anslagen till medicinsk forskning som myndigheten Vetenskapsrådet delade ut 2011 gick till psykisk ohälsa."

Marie Åsberg (en av Sveriges mest ansedda psykiatriker) sågar (ur ett patientperspektiv) NPM längs med fotknölarna: "NPM tenderar att missgynna patienter med större och mer svåröverskådliga sjukdomsbilder. En blindtarmsoperation ser ungefär likadan ut varje gång och är lätt att sätta ett generellt pris på, men behandlingen av de flesta psykiska sjukdomar låter sig helt enkelt inte kokas ned till en siffra i ett Excel-ark. Hur prissätter man behandlingen av en livslång och oberäknelig sjukdom som bipolär sjukdom? Eller en psykossjukdom som schizofreni? => det faktum att läkare idag måste »plocka pinnar« (genomföra mätbara och lönsamma sjukvårdsinsatser) snarare än att ge varje patient den tid och de resurser som situationen kräver." Så NPM skapar psykisk ohälsa och NPM gör att den som drabbats får sämre vård. NPM slår alltså dubbelt. Bra jobbat knallkorkar som kom på idén om NPM...

Om att få hjälp: "Det är väl själva vägen in som är svår. Att man måste vara så pass långt nere på botten innan man får hjälp. Det hade väl underlättat om folk fick hjälp i tid så att de inte behöver bli så pass dåliga«, säger hon. Det där sista, att få hjälp i tid, har visat sig vara väldigt viktigt. Psykisk ohälsa går nämligen att förebygga. Att psykiatrin nästan uteslutande ägnar sig åt att släcka bränder är därför dåligt inte bara för varje enskild människas som drabbas, utan även ur ett samhällsperspektiv."

"Det ﬁnns en myt som säger att det aldrig går att hindra någon som bestämt sig för att ta livet av sig, eller att den som försökt en gång kommer att försöka tills den lyckas. Om det vore så hade den här prioriteringen av sjukvårdens resurser kanske inte varit så felaktig – varför satsa pengar på en hopplös patientgrupp? Men faktum är att mellan 85 och 90 procent av dem som gjort allvarliga självmordsförsök inte dör av självmord senare i livet. Här ﬁnns många liv att rädda."

Sömn: En bra genomgång om hur viktigt detta är och hur KBT-behandling för att komma till rätta med sömnproblem går till. Men det finns som sagt undantag (inga namn nämnda) där varken terapi eller mediciner verkar hjälpa...

Mediciner: Kanske inte direkt det ultimata att behöva ta psykofarmaka. Men är det nödvändigt så är det. De räddar liv.

Hopp: "Däremot tycker jag att det är viktigt att förmedla hopp till alla som drabbas av psykisk ohälsa. För mig personligen har hoppingivande budskap i olika former varit det som gjort att jag orkat hålla ut under de värsta skoven. Vetskapen om att man aldrig är ensam, att man inte behöver skämmas, att det ﬁnns behandlingar och att prognosen dessutom nästan alltid är väldigt bra. Det ﬁnns verkligen hopp och jag tycker att omvärlden är ganska dålig på att förmedla det."

"Att vara nere på botten och klara av att vara där, det är så jävla starkt, och det kommer de andra aldrig förstå. De som inte lider av ångest eller som inte lider av psykisk ohälsa, de kommer aldrig att fatta hur starka vi är. Alltså, det är så konstigt att vi ses som sköra, det är många som skriver det om mig på Flashback: att jag är skör. Det är det vanligaste jag läser. Och jag känner bara tvärtom. Eller jag är väl skör, men förstå hur mycket jag går igenom – jag kämpar dubbelt så hårt som alla andra. Det är väl det som jag skulle vilja säga till dina läsare också, att man ska vara stolt över att man faktiskt kämpar dubbelt så hårt som alla andra. Att man är dubbelt så stark som alla andra." (Therése Lindgren) Skörstark som jag brukar kalla det.

Den här boken är smärtsam och fantastisk. Och framförallt så är den viktig! Ja, för hur ska man hantera familj & vänner, arbetsliv, Försäkringskassa & ekonomi, psykiatrin (att få den vård man behöver), ekonomi, etc när i stort sett all energi går till att bara vilja ta ett andetag till - alltså att bara klara av att existera? 31 oktober - snart alltså - så kommer boken. Ska köpa trots att jag redan läst den. Hoppas ju på att Christian själv ska kunna signera mitt exemplar. Till övriga kan jag starkt rekommendera att läsa den.

----------------------------------------------------------------

Något annat att rekommendera: Som Johan nedan säger att det finns de som bör hålla sig borta från allt som är starkare än mellanmjölk.

Kan inte annat än instämma!

Om mediemannen:

Men så i veckan släppte medierna alla fördämningar: Han - mediemannen - var på i stort sett varenda löpsedel. Jag har mina skäl att till hundra procent tro på berättelserna. Att han nu sitter och förbannar drev. Jeeez... Mannen som på megaplattformen AB-ledarsida, på twitter (och på Facebook?) kastat hån, hat och startat drev mot ett antal personer. Att vara förvånad över att ”the shit hits the fan”... Kanske han skulle be ex.vis Sakine, Ramstorp, Bali och Birro om ursäkt? (Ni kan anse vad ni vill om dessa personer.)

Att tjejerna fått massivt stöd är naturligtvis positivt. Men jag vet dem som har hånat dessa tjejer och nu inte drar sig för att utnyttja tjejernas berättelser för att klämma åt mediamannen. Likväl de som utnyttjade SD-tjejen (som de annars inte skulle ta i med tång - pga SD) för att klämma åt SD. Ursäkta men ert beteende äcklar mig. Detta pga att jag starkt tvivlar på att det är tjejerna ni bryr er om.

För att återgå till mediamannen och att det slår tillbaka. Mycket märkligt att ens handlande får konsekvenser... Med detta sagt - jag avskyr verkligen drev. Ska vi som vuxna agera förebilder för barn (angående mobbning etc) så kan vi inte ha ett klimat där ”it’s okay when we do it’!

Det finns så mycket jag skulle kunna tillägga om den här historien och om mediemannen. Men ni får hålla er till traditionella medier och vad jag tycker om personen i fråga får ni försöka läsa er till mellan raderna. Ni som känner mig ni vet... Men i min värld är våldtäkter, sexuella övergrepp och tafsande aldrig okej!

Avslöjandet av mediemannen kom i samband med Me Too-kampanjen som spreds som en löpeld genom social meder. Enligt mig ett bra initiativ för att sätta ljuset på det som sker av olika typer av sexuella övergrepp. Men på något sätt har alla dessa berättelser kommit att tolkas som att alla män är svinaktiga förövare. Om det där med alla (eller i alla fall en majoritet) kan ni läsa i God Damn. Visst har jag också råkat ut för olika grader där män har tagit sig friheter. Men så många fler män jag har mött genom mina hitintills 44 år som inte har tagit sig friheter och alltid respekterat ett nej. För dem som i huvudsak har mest knölar omkring sig kan jag bara säga byt umgängeskrets. För det finns så många fina män därute. Kollektivt skuldbeläggande är bland det farligaste man kan ägna sig åt.

Tänker här visa två facebookinlägg som visar på en nyanserad bild av Me Too:

----------------------------------------------------
Me too-initiativet skulle inte handla om nivåer av ofredande, eller var gränsen går, bara att det händer, hela tiden. Men jag har problem med det. Minst hälften av alla snubbar jag känner tror att gränsen är värsta hårfin och att man kan råka vara ett svin när man bara försöker ragga, lite som att snubbla. Så är det inte. Jag hör till dem som tror att begreppen urvattnas om man slänger sig med dem hursomhelst, och att facebookaktivism a'la gilla och dela och starta drev och hänga ut är strålande sätt att tömma ut debatter på innehåll. Men vad var det jag skulle säga? Jo! Man råkar inte vara sexist, man väljer det.

Du som la en hand på min arm och sa: "Hej, jag tycker du är fin, vad heter du?" till mig på krogen, du var inte ett svin. Jag sa: "Jag är ute med min kompis, jag vill inte hänga med dig, jag vill hänga med henne", och du sa: "ok" och gick.

Du som ropade: "Frida! Ska du inte komma och sätta dig i mitt knä nån himla gång då!" var inte ett svin. "Nä", ropade jag, "jag vill inte!" "Ok!" ropade du och fortsatte snurra varv på varv i en trasig kontorsstol (ja, det var en konstig efterfest).

Du som vänligt frågade om du fick kyssa mig, och du som tog min hand lite försiktigt och släppte den efter bara en blick från mig, och du som bjöd på öl bara för att du kände för det, och du som frågade om jag ville hänga med hem, och du som dansade ganska nära men sökte min blick för att liksom kolla om det var ok: ni raggade bara, man får det! Jag har också gjort det!

Men du som tog mig på rumpan/brösten/låret, och du som höll fast mig, du som förföljde mig på dansgolvet och kom alldeles för nära fast jag sagt att jag inte ville dansa, du som låtsades vara kompis men hela tiden skulle prata om sex och fråga mig privata saker trots att jag försökte styra undan det, och du som skrek kränkande saker för att jag sa att jag ville vara ifred, ni gör säkerligen så varje jävla helg och ska skämmas.

Om massa snubbar tolkar "me too" som ett tecken på hur tjejer kan bli obekväma av ett vanligt, hederligt, vänligt raggningsförsök, då har vi problem. Det handlar inte om det, det handlar om situationer där man känt sig utsatt, kanske hotad, kanske rädd, situationer där man tvingades vara bara kropp, försvara sig, ta sig därifrån, situationer som man går och kommer ihåg och som ofta förändrat en. Alla jag känner har varit med om det, alla räknar med att vara med om det igen. Fatta vidden! Det skulle inte handla om skillnaden men jag tycker vi ska komma ihåg den ändå.

Och ja: Me too.
-------------------------------------------------------
(Fritz Levira)

och

-------------------------------------------------------
#MeToo Eller?

Jag skulle kunna sälla mig till skaran kvinnor, och några män, som just nu höjer sina röster på sociala media världen över. Jag kan dra mig till minnes tillfällen då jag mött personer som definitivt inte respekterat mig vare sig som kvinna eller människa. Händelser som där och då var långt ifrån okej och som inte ska bagatelliseras. Kvinnorna har fått nog, skriver DN. Är det så? Jag känner inte igen mig. Och ändå. #MeToo. Eller? Låt mig berätta om verkligheten bakom min hashtag. Låt mig berätta om hur det också kan vara att vara kvinna. Eller att vara människa.

Att vara människa är svårt. Jag har mött och kommer möta andra människor som oftast är underbara och fantastiska, men också de som går över gränsen, min gräns. Som inte respekterar när jag säger ifrån, med eller utan ord. Det kan vara män, kvinnor, gamla, unga, idioter och helt vanliga personer med fel och brister som alla andra. Som jag. Som också har och kommer passera gränser, säga och göra fel.

Den händelse som har etsat sig fast hårdast är helt klart den då en äldre kollega begick ett tydligt övergrepp mot den tonåriga tjej jag var då. Inte för att jag blev rädd och äcklad (det blev jag, men det gick över) utan för att jag som vuxen senare insåg att det antagligen inte var en engångshändelse och att det han gjorde mot mig, och värre, kunde han ha gjort förut och fortsätta göra mot andra unga tjejer. Jag tänker på det för att jag ångrar att jag aldrig sa något. Jag skäms inte för vad som hände. Men det som inte hände, ångrar jag.

Jag har levt i en relation där lögner, manipulation och ständigt hot om våld gjorde tillvaron till en mardröm. Problemet var inte att han var en man, utan att han var en psykopat. Det är ingen upplevelse jag önskar någon annan, trots att jag gick därifrån med erfarenheter och kunskap som jag heller inte velat vara utan.

Eller mellanstadiets utforskande kring den gryende sexualiteten. Där spelreglerna var klara – killarna skulle jaga, tjejerna skulle skrika och springa därifrån. Idag skulle det anses att pojkarna begick övergrepp på oss flickor. Men för mig var problemet inte att killarna jagade, utan att jag alltid förväntades säga nej. När jag var lika nyfiken som de.

Och visst har det hänt att jag fått en hand på rumpan i krogvimlet. Ibland ovälkommen, men inte alltid. Det är inte så lätt att veta förrän den är där. Oftast har den ovälkomna handens ägare respekterat att bli avvisad. Men inte alltid. Den gången jag blev förföljd genom Stockholmsnatten, och samma person dök upp vart jag än gick, blev jag mest arg men också rädd. Och jag är evigt tacksam för de killar som kom till undsättning och såg till att jag kom hem säkert.

Även om dessa händelser har präglat mig, precis som vi formas av alla medvetna och omedvetna erfarenheter vi har, har jag aldrig låtit dem definiera vem jag är. Vare sig som människa eller kvinna. Eller hur jag ser på världen. De är bara en liten del av alla mina erfarenheter. Jag har så många andra upplevelser fyllda av omtanke, kärlek och respekt. Jag har haft kontroll och frihet, tagit för mig och gått min väg, valt efter eget huvud. Det har också format mig till den jag är idag. Och den jag väljer att definiera mig som.

Så, ja. #MeToo. Men också #SoMuchMore
-----------------------------------------------------------
(Sandra Olsson)

Ja, det är den Sandra! En tjej som har varit min vän sen jag var 7 år. Vi hade en mysig kväll i veckan där vi åt middag och pratade en himla massa. Allt från barndom, andra barndomskompisar, våra liv nu och politik. Det kan bli livliga och givande diskussioner även när man har tämligen lika åsikter. Och det där att det är viktigt att försöka se på saker från olika håll.

Hur mycket märkliga ord som förs i den politiska debatten

Givetvis så kom vi in på det där med Me Too som ledde oss vidare in på dagens feminism. Att den inte är lika med jämställdhet. Att jämställdhet inte är lika utfall (alltså 50-50) utan att vi har samma möjligheter och skyldigheter. Och det här med att kön inte ska spela någon roll. Som Sandra sa: "Jag har aldrig känt mig så reducerad till mitt kön som när jag har försökt diskutera med feministrar." Men vilka är det som låter könet spela störst roll?

Vad sägs om att behandla folk efter hur de beter sig och inte efter kön/hudfärg/politisk åsikt/sexuell läggning etc? Ett tämligen radikalt förslag...

Ja se inte så förvånade ut! Som det blev när jag sa till min väninna häromdagen att hon hade målat sina ögonbryn för högt upp. Hon såg riktigt förvånad ut...

Förvåningen att det redan är slutet av oktober. I helgen dags att få sova (hahaha) en timme extra. Och Halloween...

Kanske ska spara dem till advent istället?