Ibland är man lika skör som den första tunna ishinnan
Ovanstående inlägg gjorde jag föregående måndag medan jag satt på psykakuten och väntade på att få träffa en läkare. Behöver väl inte förklara närmare hur jag mår och att det krisade då jag var på psykakuten... I väntrummet var det ganska många som satt och väntade av samma orsak som jag. Så det blev en ganska lång väntan. Men det var jag ju beredd på i förväg. Fick till slut träffa en läkare och hon var väldigt inlyssnande och ville verkligen lägga in mig. Men det fanns inga platser lediga.
Så inte mycket att göra. Finns det inte sängar så finns det inte. Men det var ingen där som tycke att jag inte var tillräckligt sjuk för att vara där:
Passus: Kan varmt rekommendera (även om jag hoppas att ingen behöver) Jour- Bedömnings- och konsultationsenheten (JBK) på Tideliusgatan 22 (Kl. 8-22 alla dagar) om man mår psykiskt dåligt.
Innan de släppte mig för natten med några nya piller (de funkade ju så där...) så försäkrade de sig om att jag inte skulle vara ensam och att jag hade adress och tel.nr. till St Görans psyk. som är öppen dygnet runt Det jag har att göra nu är att vänta på att samtal på att det finns plats ledig. Och nej det är inte synd om mig. Jag kämpar - vilket jag lovat alla nära att göra. Att göra mitt bästa - mer kan jag inte lova. Jag var säkert inte den enda i väntrummet som skulle behöva en inläggning, men där det inte kan trollas fram sängar. Så kom inte och säg att psykiatrin inte skulle vara i någon sorts krissituation! Se mitt tidigare inlägg Nightmare
Jag är arg, förbannad och ledsen. Svensk psykvård är ett stort jävla skämt. Och nu menar jag inte personalen i stort, psykiatrikliniker inom öppenvården eller slutenvården. Utan satsningen - förlåt bristen på satsningar - på den.
Ur Christian Dahlströms ”Kalla mig galen”:
-----------------------------------------------------------------
"Satsningarna" på psykiatrin i Sverige: "De psykiatriska diagnoserna står idag för 20–30 procent av den så kallade sjukdomsbördan i Sverige, ett mått på hur många som drabbas av olika sjukdomar och ungefär hur svårt sjuka de blir. Räknar man istället i sjukskrivningstal står psykiatriska diagnoser numera för ungefär 45 procent av sjukskrivningarna. Psykiatrin fick trots det bara kring nio procent av den totala sjukvårdsbudgeten under 2016, samtidigt som endast sju procent av de totala anslagen till medicinsk forskning som myndigheten Vetenskapsrådet delade ut 2011 gick till psykisk ohälsa."
Marie Åsberg (en av Sveriges mest ansedda psykiatriker) sågar (ur ett patientperspektiv) NPM längs med fotknölarna: "NPM tenderar att missgynna patienter med större och mer svåröverskådliga sjukdomsbilder. En blindtarmsoperation ser ungefär likadan ut varje gång och är lätt att sätta ett generellt pris på, men behandlingen av de flesta psykiska sjukdomar låter sig helt enkelt inte kokas ned till en siffra i ett Excel-ark. Hur prissätter man behandlingen av en livslång och oberäknelig sjukdom som bipolär sjukdom? Eller en psykossjukdom som schizofreni? => det faktum att läkare idag måste »plocka pinnar« (genomföra mätbara och lönsamma sjukvårdsinsatser) snarare än att ge varje patient den tid och de resurser som situationen kräver." Så NPM skapar psykisk ohälsa och NPM gör att den som drabbats får sämre vård. NPM slår alltså dubbelt. Bra jobbat knallkorkar som kom på idén om NPM...
Om att få hjälp: "Det är väl själva vägen in som är svår. Att man måste vara så pass långt nere på botten innan man får hjälp. Det hade väl underlättat om folk fick hjälp i tid så att de inte behöver bli så pass dåliga«, säger hon. Det där sista, att få hjälp i tid, har visat sig vara väldigt viktigt. Psykisk ohälsa går nämligen att förebygga. Att psykiatrin nästan uteslutande ägnar sig åt att släcka bränder är därför dåligt inte bara för varje enskild människas som drabbas, utan även ur ett samhällsperspektiv."
---------------------------------------------------------------------
Jag fick en plats dagen efter. Nu är jag precis hemkommen efter en veckas inläggning - fjärde gången på ett år. När jag behövde som mest hjälp så fanns det inte platser (som jag nämnde ovan) - utan jag fick snällt ställa mig på väntelista. Hur det ser ut med platser kan ni utäsa av bilderna nedan som är från Miki Agerbergs ”Ut ur mörkret”:
Från mina tre tidigare sejourer har jag överlag ”bra” erfarenheter (för ingen kan någonsin säga att det är det mest ultimata att behöva tas in på slutenvården). Hade resurser funnits hade många våga söka hjälp i tid och kanske sluppit slutenvården.
Slutenvård är nämligen inte glitter och glamour - men det är inte heller ett skräckinstitut a la gamla filmer om mentalsjukhus där patienter går omkring tvångströja alt. sitter och skakar i ett hörn iförda tvångströja. Efter min senaste sejour är jag näst intill att omvärdera det... Nä, majoriteten av medpatienterna är ett stort stöd för varandra och personalen är oftast bra. Men när det från överheten bestäms att i stort sett alla psykpatienter kan buntas ihop på ett och samma ställe så kan det slå minst sagt snett. Lite krasst kan man kalla det för hur hispan bokstavligen blev ett partiellt dårhus. Hur ofta behandlad hjärtpatienter på samma avdelning som diabetesdito? Eller att på avdelningen för de som behandlas för grav migrän så plockas det in patienter med sår och blemmor orsakade av fylla/droger där patienterna fortfarande är berusade/höga som hus?
Allvarligt så mår jag fortfarande inte bra och hade behövt vara kvar. Men när en medpatient skriker ”Håll käften” åt en på noll grunder innan klockan blivit 6.15 eller att klockan 6.30 få höra något i hög, falskt sång som liknar fyllesång klämma i med ”Bä bä vita lamm, Ekorrn satt i granen” eller att slänga sig på soffan i dagrummet och ”sjunga” (eller vad man ska kalla det ”Jag var full en gång för längesen, på knäna kröp jag fram”). Efter en helg i detta cirkus så var jag tvungen att komma därifrån. Kosta vad det kosta vill - jag kan ju inte vara på ett ställe där jag blir sämre.
Efter fyra månader äntligen ha lyckats gå upp några kilon i vikt så tappade jag allt det på mindre än en vecka. Ur journalen går att läsa ”Äter med god aptit"... Då petade jag i alla fall i maten. En annan tjej åt inte alls. Hennes journal: ”Äter med god aptit”. Skratta eller gråta...
Läkarna blir inte ofta inte långvariga på kliniker /slutenvården. Börjar ofta med att de säger att de säger att de läst journalen. Sen så kommer medicinfrågan upp och vad jag kan ha tagit. Min medicinhistoriska är inte så svårfunnen... Läkaren igår skulle börja prata sk ”sömnhygien” - inte så svårfunnet hur många psykologitimmar jag haft. Borde inte heller det varit svårfunnet att detta ämne dryftats otaliga gånger. Sen då kommer det där med vikten av träning - ni som känner mig kan förstå att jag höll på att få ett utbrott. Nej, jag förväntar mig inte att läkarna verkligen ska ha hunnit dra igenom hela min journal. Men ändå hävdar de att det är just det de gör...
Åter till det där med ihopbuntningen. Varje avdelning har sitt antal av vårdpersonal. Vid extrema fall kallas det in ett extravak (kors i taket). Men med i alla fall två så pass tunga fall som det var nu senast så räcker inte den befintliga personalen till. Ingen skugga ska falla över dem. Men när ögonen ständigt måste vara på de tunga fallen så blir det inte mycket omvårdnad kvar till oss med vad jag skulle vilja kalla "normal psykisk ohälsa". Så vi fick bli varandras terapeuter, som att vi inte har nog med oss själva... Så här är jag nu - långt långt ifrån redo för det. Kämpa är ordet...
Efter vad jag beskrivit ovan - låter det som om David Eberhard och hans gelikar har rätt med att psykiatrin inte har ett större behov? Saken är väl att det inte kan vara mer fel då kurvan över psykisk ohälsa inte direkt pekar neråt, snare är det ett brant berg. Psykvården idag räddar liv - med 1500 självmord per år är 1500 för många. Ska dessa kunna räddas måste förutsättningarna för en bra psykvård förändras drastisk. Ingen har sagt eller begärt att det ska vara lätt att vara sjuk. Men man tycker att alla ska kunna få den vård de behöver. Det ska inte vara som så att man måste vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk...
Black Bird fly away - may you never be broken again...
Frihet...
2 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS