FRÖKEN MISSNÖJD

Ibland är man lika skör som den första tunna ishinnan

Ovanstående inlägg gjorde jag föregående måndag medan jag satt på psykakuten och väntade på att få träffa en läkare. Behöver väl inte förklara närmare hur jag mår och att det krisade då jag var på psykakuten... I väntrummet var det ganska många som satt och väntade av samma orsak som jag. Så det blev en ganska lång väntan. Men det var jag ju beredd på i förväg. Fick till slut träffa en läkare och hon var väldigt inlyssnande och ville verkligen lägga in mig. Men det fanns inga platser lediga.

Så inte mycket att göra. Finns det inte sängar så finns det inte. Men det var ingen där som tycke att jag inte var tillräckligt sjuk för att vara där:

Passus: Kan varmt rekommendera (även om jag hoppas att ingen behöver) Jour- Bedömnings- och konsultationsenheten (JBK) på Tideliusgatan 22 (Kl. 8-22 alla dagar) om man mår psykiskt dåligt.

Innan de släppte mig för natten med några nya piller (de funkade ju så där...) så försäkrade de sig om att jag inte skulle vara ensam och att jag hade adress och tel.nr. till St Görans psyk. som är öppen dygnet runt Det jag har att göra nu är att vänta på att samtal på att det finns plats ledig. Och nej det är inte synd om mig. Jag kämpar - vilket jag lovat alla nära att göra. Att göra mitt bästa - mer kan jag inte lova. Jag var säkert inte den enda i väntrummet som skulle behöva en inläggning, men där det inte kan trollas fram sängar. Så kom inte och säg att psykiatrin inte skulle vara i någon sorts krissituation! Se mitt tidigare inlägg Nightmare 

Jag är arg, förbannad och ledsen. Svensk psykvård är ett stort jävla skämt. Och nu menar jag inte personalen i stort, psykiatrikliniker inom öppenvården eller slutenvården. Utan satsningen - förlåt bristen på satsningar - på den.

Ur Christian Dahlströms ”Kalla mig galen”:
-----------------------------------------------------------------

"Satsningarna" på psykiatrin i Sverige: "De psykiatriska diagnoserna står idag för 20–30 procent av den så kallade sjukdomsbördan i Sverige, ett mått på hur många som drabbas av olika sjukdomar och ungefär hur svårt sjuka de blir. Räknar man istället i sjukskrivningstal står psykiatriska diagnoser numera för ungefär 45 procent av sjukskrivningarna. Psykiatrin fick trots det bara kring nio procent av den totala sjukvårdsbudgeten under 2016, samtidigt som endast sju procent av de totala anslagen till medicinsk forskning som myndigheten Vetenskapsrådet delade ut 2011 gick till psykisk ohälsa."

Marie Åsberg (en av Sveriges mest ansedda psykiatriker) sågar (ur ett patientperspektiv) NPM längs med fotknölarna: "NPM tenderar att missgynna patienter med större och mer svåröverskådliga sjukdomsbilder. En blindtarmsoperation ser ungefär likadan ut varje gång och är lätt att sätta ett generellt pris på, men behandlingen av de flesta psykiska sjukdomar låter sig helt enkelt inte kokas ned till en siffra i ett Excel-ark. Hur prissätter man behandlingen av en livslång och oberäknelig sjukdom som bipolär sjukdom? Eller en psykossjukdom som schizofreni? => det faktum att läkare idag måste »plocka pinnar« (genomföra mätbara och lönsamma sjukvårdsinsatser) snarare än att ge varje patient den tid och de resurser som situationen kräver." Så NPM skapar psykisk ohälsa och NPM gör att den som drabbats får sämre vård. NPM slår alltså dubbelt. Bra jobbat knallkorkar som kom på idén om NPM... 

Om att få hjälp: "Det är väl själva vägen in som är svår. Att man måste vara så pass långt nere på botten innan man får hjälp. Det hade väl underlättat om folk fick hjälp i tid så att de inte behöver bli så pass dåliga«, säger hon. Det där sista, att få hjälp i tid, har visat sig vara väldigt viktigt. Psykisk ohälsa går nämligen att förebygga. Att psykiatrin nästan uteslutande ägnar sig åt att släcka bränder är därför dåligt inte bara för varje enskild människas som drabbas, utan även ur ett samhällsperspektiv." 

---------------------------------------------------------------------

Jag fick en plats dagen efter. Nu är jag precis hemkommen efter en veckas inläggning - fjärde gången på ett år. När jag behövde som mest hjälp så fanns det inte platser (som jag nämnde ovan) - utan jag fick snällt ställa mig på väntelista. Hur det ser ut med platser kan ni utäsa av bilderna nedan som är från Miki Agerbergs ”Ut ur mörkret”: 

Från mina tre tidigare sejourer har jag överlag ”bra” erfarenheter (för ingen kan någonsin säga att det är det mest ultimata att behöva tas in på slutenvården). Hade resurser funnits hade många våga söka hjälp i tid och kanske sluppit slutenvården.

Slutenvård är nämligen inte glitter och glamour - men det är inte heller ett skräckinstitut a la gamla filmer om mentalsjukhus där patienter går omkring tvångströja alt. sitter och skakar i ett hörn iförda tvångströja. Efter min senaste sejour är jag näst intill att omvärdera det... Nä, majoriteten av medpatienterna är ett stort stöd för varandra och personalen är oftast bra. Men när det från överheten bestäms att i stort sett alla psykpatienter kan buntas ihop på ett och samma ställe så kan det slå minst sagt snett. Lite krasst kan man kalla det för hur hispan bokstavligen blev ett partiellt dårhus. Hur ofta behandlad hjärtpatienter på samma avdelning som diabetesdito? Eller att på avdelningen för de som behandlas för grav migrän så plockas det in patienter med sår och blemmor orsakade av fylla/droger där patienterna fortfarande är berusade/höga som hus?

Allvarligt så mår jag fortfarande inte bra och hade behövt vara kvar. Men när en medpatient skriker ”Håll käften” åt en på noll grunder innan klockan blivit 6.15 eller att klockan 6.30 få höra något i hög, falskt sång som liknar fyllesång klämma i med ”Bä bä vita lamm, Ekorrn satt i granen” eller att slänga sig på soffan i dagrummet och ”sjunga” (eller vad man ska kalla det ”Jag var full en gång för längesen, på knäna kröp jag fram”). Efter en helg i detta cirkus så var jag tvungen att komma därifrån. Kosta vad det kosta vill - jag kan ju inte vara på ett ställe där jag blir sämre.

Efter fyra månader äntligen ha lyckats gå upp några kilon i vikt så tappade jag allt det på mindre än en vecka. Ur journalen går att läsa ”Äter med god aptit"... Då petade jag i alla fall i maten. En annan tjej åt inte alls. Hennes journal: ”Äter med god aptit”. Skratta eller gråta...

Läkarna blir inte ofta inte långvariga på kliniker /slutenvården. Börjar ofta med att de säger att de säger att de läst journalen. Sen så kommer medicinfrågan upp och vad jag kan ha tagit. Min medicinhistoriska är inte så svårfunnen... Läkaren igår skulle börja prata sk ”sömnhygien” - inte så svårfunnet hur många psykologitimmar jag haft. Borde inte heller det varit svårfunnet att detta ämne dryftats otaliga gånger. Sen då kommer det där med vikten av träning - ni som känner mig kan förstå att jag höll på att få ett utbrott. Nej, jag förväntar mig inte att läkarna verkligen ska ha hunnit dra igenom hela min journal. Men ändå hävdar de att det är just det de gör...

Åter till det där med ihopbuntningen. Varje avdelning har sitt antal av vårdpersonal. Vid extrema fall kallas det in ett extravak (kors i taket). Men med i alla fall två så pass tunga fall som det var nu senast så räcker inte den befintliga personalen till. Ingen skugga ska falla över dem. Men när ögonen ständigt måste vara på de tunga fallen så blir det inte mycket omvårdnad kvar till oss med vad jag skulle vilja kalla "normal psykisk ohälsa". Så vi fick bli varandras terapeuter, som att vi inte har nog med oss själva... Så här är jag nu - långt långt ifrån redo för det. Kämpa är ordet...

Efter vad jag beskrivit ovan - låter det som om David Eberhard och hans gelikar har rätt med att psykiatrin inte har ett större behov? Saken är väl att det inte kan vara mer fel då kurvan över psykisk ohälsa inte direkt pekar neråt, snare är det ett brant berg. Psykvården idag räddar liv - med 1500 självmord per år är 1500 för många. Ska dessa kunna räddas måste förutsättningarna för en bra psykvård förändras drastisk. Ingen har sagt eller begärt att det ska vara lätt att vara sjuk. Men man tycker att alla ska kunna få den vård de behöver. Det ska inte vara som så att man måste vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk...

Black Bird fly away - may you never be broken again...

Frihet...

Härom dagen såg jag rubriken: ”Många med tinnitus lider i det tysta".

- Hallå där! Det är ju precis det vi inte gör...

Tystnad - the sound of silence - är vad jag skulle önska. Alltför mycket som snurrar runt i huvudet - mycket så destruktivt. Dagsläget med att den 27 november går mitt nuvarande sjukintyg ut som innebär att återigen den där osäkerheten om Försäkringskassan kommer att godkänna det nya som kommer minskar givetvis inte snurrandet. Detta trots att jag det senaste året varit inlagd på psykiatrins slutenvård tre gånger för suicidprevention. Att jag fortfarande inte sover. Och om jag skulle få någon sömn så handlar det om max två timmar. Att sömnbristen gör att stora delar av dygnet så fungerar inte min hjärna. Att jag har grejer förberedda om jag snabbt måste packa för att åter bli inlagd på slutenvården. Att det är i slutet av månaden gör inte heller saken bättre – det blir ett glapp – just när räkningarna ska till att betalas. Är det någon som tror att jag på något vis skulle bli bättre av ovissheten för hur hyra mm ska kunna betalas? Sanningen är ju att jag istället blir sämre…

Jag berättar inte min situation för att få en massa tycka-synd-om-hjärtan. För det är inte synd om mig. Inte heller vill jag ge sken av att jag inte vill tillbaka till arbetet – för jag vill inget hellre. Men inte heller här är Försäkringskassan något att hänga i julgranen. Hur kan man ha ett rehabiliteringssystem – eller rättare sagt avsaknaden av ett sådant – som endast tillåter tre månaders arbetsträning och att man sen förväntas kunna återgå till full tjänst? Och om man nu klarar av 50 % efter de tre månaderna så ska Försäkringskassan kolla arbetsförmåga på de resterande 50 % mot resten av arbetsmarknaden. För bästa rehabilitering så borde det vara så att man lägger upp en långsiktig plan på 1-2 år för att kunna komma upp i om möjligt full tjänst där arbetstagaren kan vila i trygghet i denna plan. Att tro att man efter lång sjukfrånvaro ska kunna komma upp i full arbetsförmåga på tre månader är absurt. När fokus borde vara på att skapa bästa möjliga förutsättningar för rehabilitering…

Vi är flera på Twitter som ideligen försökt att få svar från vår socialminister – Annika Strandhäll. Regeringen har satt som mål att sänka sjuktalen. Försäkringskassan har valt den enkla vägen att nå detta mål - att avslå begäran om sjukpenning. Så till följd av detta ökar nu avslagen från Försäkringskassan och allt fler står utan försörjning. Det kan inte vara okänt att oro för sin ekonomi kan leda till depression vilket kan leda till självmord? Ignoransen från vår socialminister finner jag snällt sagt vara provocerande. För det är liv – faktiska liv – vi pratar om här. Snygga siffror på ett papper kan inte vara viktigare…

Ja, den där bilden skulle kunna symbolisera mig (tack Micke!). 

Var hos min psykolog förra veckan och vi pratade om mitt mående (konstigt...). Vi kom in på det där med inläggning och han berättade för mig att många drar sig för att söka hjälp just av den anledningen att de är rädda för att bli inlagda på psykiatriska slutenvården. Detta pga föreställningar om att det är som ett fängelse eller som filmer där mentalsjukhus finns med som kan förknippas med gamla tidens institutioner. Ett ställe där de flesta patienter hade grava psykiska störningar (där människor springer omkring i korridorer och ylar alternativt sitter och skakar i ett hörn iförda tvångströja). Och vem vill förknippas med slikt? Saken är att det, enligt min erfarenhet, inte kan vara mer fel. Det är inte glitter och glamour – men det är långt ifrån en skräckinstitution. Mina erfarenheter finns i detta blogginlägg: Psychosocial (där finns också ett youtubeklipp som visar sanningen bakom regeringens och försäkringskassans sänkta sjuktal) Så ju fler vi är som kan berätta om våra upplevelser - desto mer tror jag att stigmat kring att söka hjälp och psykiatrisk slutenvård kan brytas och att därmed liv kan räddas!

Att ha psykisk ohälsa är inte att vara galen (även om man ibland känner det så...) Galenskap är däremot det här - den totala genusgalenskapen: ”Patriarkatets inrättade naturvetenskapliga tänkesättet tillämpat på fysikaliska fenomen: om Einstein’s välkända formel E = mc2 är sexistisk. Att formeln privilegierar en hög hastighet, nämligen ljusets hastighet, på bekostnad av lägre hastigheter som är mer betydelsefulla inte minst för kvinnor. Einstein anklagas för att vara fixerad vid höga hastigheter, vilket då skulle reflektera Einsteins sexistiska inställning.” och... ”Järnvägsstationen som patriarkatets knutpunkt” samt ”Trumpeten som genussymbol där de föreställningar som är verksamma skapar trumpeten (och dess klang) som markör för manlighet.”

Att efter ha läst det avsluta dagen med att få reda på att en seriestripp med Hälge är sexistisk och homofobisk (ni hittar det här) gör att jag känner att det är dags för mig att packa mina väskor och dra till en annan galax. Eller så drar jag till teorin – där verkar ju allt fungera…

Ställföreträdande kränkt...

Men är man i den grupp som tror på följande:

De som vill hamra in propaganda (läs Toklandet och se hur snett vi har hamnat) så kan jag förstå en hel del av hur de resonerar. Det står ju uttryckligt att normen är att det skulle vara en självklarhet att det är motsatta kön som dras till varandra. Då blir ju tanken den att allt annat skulle ses som en felaktig avvikelse. Och då är ju faktiskt normbrytande arbete viktigt. För kön, sexuell läggning, hudfärg etc får inte komma att avgöra i bemötande och behandling av varandra.

Enligt mig så har de snurrat ihop det där med normer och gjort en enda mischmasch utav olika typer av normer som finns i vårt samhälle. Vi har lagnormer (alltså det som lagboken reglerar och mot vilka vi inte ska bryta om vi vill hålla oss inom lagen). Vi har också de vardagliga beteendenormerna: vi står i kö, vi röker inte i busskuren, vi tackar för gåvor etc - alltså samspelet som hela tiden pågår mellan oss människor. Normer som inte medför några domstolsstraff, men som kan göra att vi hamnar lite socialt snett med andra människor om vi bryter mot dem. Så beteendenormer är bra och som vuxen förväntas man följa dessa i mer eller mindre omfattning. Att bryta mot någon eller några av dessa normer hör väl rebellåldern till. Som tonåring så vill man ju gärna göra tvärtom. Och det är fine enligt mig - har vi normer så vet de vad de bryter mot - och för de flesta så sker en mognad och man inser att livet blir aningens smidigare när man följer det sociala samspelets regler. 

Sen har vi det här med "heteronorm", "vithetsnorm" etc. Detta är exempel på där jag skulle vilja ha att norm betyder det mest förekommande. Det är vanligast med heterosexuella par. Det är vanligast i Sverige med vita människor (likväl som det i Afrika är vanligast med färgade människor). Att något är vanligast betyder inte att om man inte tillhör den vanligaste gruppen så är det fel. Att ha koll på och vara vaksam över grupper som kan vara utsatta är givetvis viktigt så att inte diskriminering sker. Anser man som det verkar ovan - att dessa normer är något man förväntas vara - så hamnar man i en situation där man de facto ger olika grupper olika status. Och vilka är det då som gör skillnad på grupper och grupper genom att ge dem olika värden...

Men det är så som svenska genusgalenskapen har tagit form. Man har utgått från att hela samhället styrs av en "mansnorm" och så ska man bryta detta genom att låta genus (med enkom flickorna i fokus) genomsyra allt. Vi är många som gång på gång kritiserat den. Inte för att bara för att det står "genus" framför per se skulle vara något dåligt. Att ha genus i bakhuvudet är viktigt så att man inte av trall faller i pojk- och flickroller. Så att vi behandlar pojkar och flickor för deras inre egenskaper och inte efter kön. Vilket var den ursprungliga idén med att sätta lyset på genus.

Men allt med "genus" framför är inte heller per se bra - vilket det verkar som på de som försvarar genusteorierna som om det gällde livet. Det vi protesterar mot är när det med råge passerat en viss gräns. Som att könsneutralt innebär att klä pojkar i klänning och leka med dockor, men det är aja baja om en flicka vill ha prinsessklänning och ratar bilarna. Alltså att man vill "tvinga" barn att de alltid måste vara tvärtom det de anser vara förlegade könsroller. Och vilka är det då som har brännmärkt könsrollerna... Eller som de tre genusstudierna ovan visar (fysiken, järnvägsstationen, trumpeten). Nä, det är inte vetenskap - det är galenskap!

SvD har i en liten artikelserie visat på hur genusvetenskapen kommit att bli allt mer dominerande. Att Genusvetenskapen är Sveriges egen kreationism - idén om att kön bara skulle vara en social konstruktion kläs av till den grad att Kejsaren faktiskt är naken.

"...tvillingstudier som publicerats under de senaste 50 åren. I materialet undersöktes en stor mängd personlighetsdrag och egenskaper hos mer än 14 miljoner tvillingpar i 39 länder. Såhär sammanfattar forskarna vad de fann: ”Våra resultat ger övertygande bevis för att alla mänskliga drag är ärftliga: inte ett enda drag hade en ärftlighet som uppskattades vara noll.”"

                             -------------------------------

"Samma fenomen observeras gång på gång: I alla kulturer följer skillnaderna mellan pojkar och flickor samma mönster, innan de ens är medvetna om sina kön. I studie efter studie återfinns universella psykologiska skillnader mellan män och kvinnor. Allt detta betyder inte att könsrollerna är konstanta över tid och rum, däremot att skillnaderna mellan könen existerar på en grundläggande, biologisk nivå. Och testosteron spelar en stor roll för dessa skillnader"

                                ---------------------------------

"Det är sant att påstådda biologiska skillnader historiskt har använts för att diskriminera kvinnor. Men om de senaste hundra åren har visat något så är det att kvinnor kan göra allt som män kan. Det finns ingenting i forskningen om biologiska skillnader mellan män och kvinnor som nödvändigtvis leder till diskriminerande politik. Man bör inte politisera biologin, men man bör inte heller ignorera forskningsresultat bara för att de är politiskt obekväma."

                                    -----------------------------

"Genusforskningens trångsynthet kan jämföras med en broingenjör som vägrar lära sig om hållfasthet, eller en pilot som vägra läsa på om aerodynamik. Hur kan man göra anspråk på att förstå kön om man inte tar hänsyn till den mänskliga biologin?"

Hatten av för Arpi som visar på att studier i genusvetenskapens namn allt som oftast visar på en ovilja att ta hänsyn till biologiska faktorer. Föga konstigt, då enligt genusvetarna själva... 

...så är genusvetenskapen på tvärs mot naturvetenskapens ideal...

Jo, tack...

Naturtur...

Naturtur med hur mycket instafilter kan man använda?

Så mycket att föreställningen om foto och målad tavla suddas ut. Som en värld där precis det man vill kan hända. Fiction...