Inlägg från december 2018 - FRÖKEN MISSNÖJD

Blackbird fly away

May you never be broken again

Hur många leenden har du fejkat idag?

Ett leende

når inte upp till ögonen

lika ditmålat som clownens

Ett leende

falskt som fan

döljer mina känslor

Ett leende

gömmer tomheten jag känner

allt är bara svart

Vi har alla ett inbyggt fejkleende för att skydda oss. För att inte föra andra obekväma i detta samhälle där allt ska vara glatt och trevligt. Det enda som godtas är bitterhet över trafiken, vädret och luddet i torktumlaren. Sådant är accepterat – men inte att du bär sorg, ligger i separation eller lider av psykisk smärta. Ett leende som döljer så mycket ångest, självhat, nedstämdhet och för vissa – en dödslängtan. Allt för att få slut på smärtan.

Vi svarar per automatik att allt är bra för att slippa följdfrågor, då det oftast i okunskap kommer: ”Men du har ju så mycket att vara tacksam över!” Det handlar inte om någon otacksamhet. Vissa vet bara inte varför de känner som de gör eller så vet man exakt vad det är som smärtar men man kan inte bryta sig loss från det. Allt man vet är att man känner sig låst och håller på att drunkna i alla minnen och förtäras inifrån av alla demoner i huvudet. Man känner sig vilsen och vill inget hellre än acceptans, välmående och glädje. Så länge vi lever under den här samhällsfasaden – att allt ska vara bra konstant – så kommer vi att fortsätta fejka vårt liv och våra känslor.

Det här är en fasad som i längden inte är hållbar. Till slut får man nog och kan inte fejka längre och man har ingenstans att gömma sig. Det kommer ikapp – hur mycket man än försöker springa ifrån det. Och har du då inte fått adekvat hjälp så kan i det läget vara försent…

Fler olika sinnesstämningar, men utåt sett samma glada person. Tänk att det är så invant att le. Att inte visa vad man egentligen känner. Som dimman döljer naturen döljer ofta vi vårt inre för omvärlden. Men för vår egen skull måste vi ändå våga pröva vingarna för att orka kunna fortsätta.

När allt bara smäller till och det känns som om att mattan bokstavligen bryskt ryckts undan för mina fötter så känner jag den gamla känslan som bara gror. Att jag inte duger mycket till. Osäkerheten. Tvivlet. Ensamheten.

Mattheten – väldigt ofta utan någon som helst ork eller energi. Det är en av de värsta känslorna när ingenting känns roligt. Bara att ta ett andetag och sen ett till är en påfrestning i sig. Allt jag ser är svart, grått, svart, grått. Jag försöker fästa ögonen ovanför allt det mörka för att få sen en ljusglimt – men det finns ingen där. Fortfarande är allt jag ser bara skrämmande mörker.

Dagar som dessa sliter så på mig. Jo, jag kan prata om det – men många andra kan det inte. Inte så lätt för någon att se på mig hur jag mår. Som jag skrivit så många gånger förut så syns ofta inte psykisk ohälsa utanpå. Varken ångest eller depression är sjukdomar som alltid syns. Man ler utåt fast det inombords är ett enda stort kaos. Ett svart moln som fördunklar alla ens sinnen.

Och denna Ångest, Ångest, Ångest…

Den rusande tankarna griper tag i mig, styr min andning, för det är omöjligt att slita mig från de bilder som min hjärna målar upp för mig. Alla är otydligt och allt får snabbt en domedagskänsla och ingenting känns tillräckligt. Ångestattackerna som griper en efter att man för ett tag har sett en ljusning – när det känns som att det ska vända – slår hårdare än de som kommer när det är mörkt. Som det kändes för cirka en och en halv månad sedan. Framtidstro fanns. Och sen kom det – dråpslaget… FK som avslog sjukpenning och jag föll handlöst ner i mörkret igen. De kunde lika gärna stått utanför min dörr med en giljotin…

Så återigen negativa tankar som föder fler negativa tankar. En enda stor nedåtgående spiral med hög hastighet ner i avgrunden. Allt stannade upp och ångesten befäste sig i alla kroppsdelar. Ibland så stark att allt jag kan göra är att knyta nävarna och sitta i ett hörn och skaka. Jag vill demolera allt – bara upphöra – så att all ångest försvinner. Att bara kunna krypa ut ur mitt eget skinn.

Kampen att bara existera är stor – att inte gå igång på max utan bara låta ångesten ligga där som ett obehagligt brus. En ovälkommen gäst som bara får finnas där och som jag blundar med öronen inför. Men istället så börjar hjärtat att bulta allt hastigare och hårdare och jag får påminna mig själv om att andas. Och till slut är kroppen upplöst i ett enda skakande inferno. Vrede, sorg, desperation och hopplöshet. Under dessa stunder inträffar hela känsloregistret och allt jag vill är att fly. Att döva mina sinnen och kasta bort allt.

För nästan fyra veckor sedan så föll jag alltså handlöst igen. Kaoset i mitt huvud som uppstod gick inte att hantera. Det enda som fanns att göra för att hindra tankarna från att äta upp mig var att promenera. Så under tre dagar så promenerade jag till dess att jag inte orkade gå längre. Under dessa tre dagar så var det täta kontakter med psykiatrijouren och jag hade även jourläkare här hemma. Till slut fanns det bara en möjlighet kvar och det var psykiatrins slutenvård.

Alla bär vi på någonting inte alla ser, tårar som kamoufleras bakom leenden. Vi skolas att vara hårda, men under vår fasad döljer sig någon annan – där finns ett annat jag. Under de här veckorna inne på slutenvården har jag mött så många människor. Alla olika – men ändå så lika med vår inre smärta. En patient här inne berättade om en läkare hen hade haft som sagt ”Det är ditt liv, det har ingenting med mig att göra.” när patienten säger till läkaren att hen inte vill leva längre. Tre dagar senare gör patienten ett försök att ta sitt liv, men besinnar sig och ringer 112 som hinner fram i tid. Fy jävla faan för den läkaren!

Jag då? Jo, jag har fortfarande lika svårt att visa mina känslor. Trams och flams döljer så lätt vad man känner. Eller ett frenetiskt ifyllande av rutorna i mina korsord. Många är de av personalen (skötare, sjuksköterskor och läkare) som bara går på hur jag ser ut och inte på vad jag säger. Mitt stora gissel – att jag är för bra på att uttrycka mig själv. Och då låter det så klokt att så farligt kan det ju inte vara…

Otaliga gånger har jag fått berätta historien om det okokta ägget. Det där med att jag ser lugn ut på utsidan men är oerhört vobblig på insidan. Går att frakta det här okokta ägget ganska så lätt i sin kartong. Men när skalet väl krackelerar så blir det en enda stor (ägg)röra… Gissar på att det skulle vara så mycket enklar om jag var som de utåtagerande som står och skriker och dunkar pannan i väggen för att tas på allvar. Inte bara en aningens trött på svensk psykvård just nu…

Visst finns det bra där inne. Sjuksyrran S. är ett stort plus. Han ser bakom fasaden, lyssnar verkligen och är mild i tonen. Och han ger den där lilla extra beröringen som kan behövas för att för stunden kunna kravla sig upp från bottengyttjan. Men annars känns det som att det mesta fungerar utan någon som helst logik eller princip. Många patienter tvingar de iväg på permission för att sen i stort sett tvinga på dem en utskrivning fast de inte är redo för det. Visst kan och ska man trycka på innan man är hundra procent redo. För det är ju i den verkliga världen man måste lära sig att hantera sig själv. Men de fall jag har sett här så har det varit för tidigt pushande. Att det bara ska ske för att få lediga platser. Sen finns det då de som i stort sett bor där i väntan på någon annan form av boende. Dessa är inte i behov av dygnetrunttillsyn – men de verkar få stanna hur länge som helst. Enligt mig så behövs det fler platser till sådana boenden så att slutenvårdens sängar ska finnas för de akut behövande.

Att personer med extremt självskadebeteende upprepade gånger lyckas få med sig tallrikar eller annat in på sitt rum och där krossa dem för att sen skada sig själva är fan inte klokt. Att inte personalstyrkan anpassas efter vilken typ av patienter som ligger inne är riktigt genomruttet. När det finns personer här inne som behöver extravak – hos vissa så varierar det över dagen och från dag till dag. Men att de behöver extra tillsyn är så tydligt att till och med en blind skulle kunna se det. Men inte tas det in extra personal inte. Det här leder då till att det inte finns så mycket personal kvar till övriga patienter som kan behöva bli sedda lite då och då de också. Istället så går så mycket resurser till personer med ett stort bekräftelsebehov – så stort att de vissa timmar under dygnet tar upp 3-4 personer av den redan underbemannade personalen. Sådan skam för ett land att ha personer som – då de inte har fått adekvat hjälp – har blivit sin psykiska ohälsa. De vet inget annat än slutenvården med lite permissioner då och då. Att de inte är något om de inte har sina ärr från sitt destruktiva beteende.

Underbemanningen gör också att det vid flertalet tillfällen har brustit i tillsynen. Många gånger så har de inte tittat in den där gången i timmen som de ska göra. Vid ett sådant tillfälle så hade jag blivit sittande i världens ångestattack på golvet i ett hörn på mitt rum i cirka en och en halv timme. Det skulle ha kunnat hända mycket på den tiden innan de hittade mig… Men händelsen hamnade inte ens i min journal. Inte heller en annan händelse, när det kunde gått åt fanders hamnade i journalen. Vill inte skriva vad som hände pga orsak. Detta är alltså händelser som direkt har med mitt mående att göra. Däremot så hamnade en händelse i min journal av ingen annan orsak än att den här personen ville visa sin makt. Vi får ju alla olika förtroende för olika personer – och den här personen har jag aldrig haft så lätt för. Hon trycker på på ett sätt som aldrig har fungerat på mig. Som om att hon har alla svaren… Så när jag inte vill berätta om mig själv och det som finns i hjärta och hjärna utan vänder på klacken och går så hamnar det i journalen. Även det att jag vänder på klacken och går. Här snackar vi maktutövande de luxe…

Att trycka på eller bara dumpa saker (som beslut och liknande) på mitt huvud fungerar inte. Då hamnar jag i trots och kaos uppstår. Och jag följer trotset… Att medicinen och nattillsynen ändrats fram och tillbaka - där jag har fått reda på det precis vid medicindelningen/läggdags (alltså ingen läkare som har pratat med mig om detta) - har faktiskt inte påverkat mig (konstigt nog). Men de där stora sakerna – som att ta permissioner – som de tagit beslut över utan att på något sätt råda med mig. De har tryckt på så man har inte känt något annat val. Att inte känna sig redo att befinna sig i hemmet och det här dimper ner gör att jag känner mig än mer oredo att vara hemma. Detta har då lett till att det de två gångerna har slutat illa. Det kunde gått värre – men illa är dåligt nog… Och tänk att ändå har ingenting i min ”utgång” på slutenvården ändrats. Jag får fortfarande komma och gå som jag vill. Däremot andra som inte har gjort något eller ens har destruktiva tankar får inte vistas ute utan personal. Noll logik. Men det är nog mitt leende och mitt tramsflams som lurar dem…

I skrivandets stund befinner jag mig hemma på permission över dag och natt. Det känns bra då det är mitt eget beslut. Förhoppningsvis ska det här gå bra så att jag kan skrivas ut på måndag. Nu har jag fått ta beslutet. Bra så – men det höll på att inte vara så. En av sjuksyrrorna hade sagt till en annan sjuksyrra att hon skulle få Sofia att ta två nätters permission. Vilket aldrig kom till min kännedom. Mycket information lost in transmissionen här… Så när jag fick reda på detta, att det i stort sett var beslutat blev det helkaos i huvudet. Tack och lov var det den tidigare nämnda sjuksyrran S. som pratade med mig då. Och han gick på min linje. Och nu känns det faktiskt ganska stabilt.

Min säng…

Inte för att jag har mycket förhoppningar om att få sova. Det där är jag inte särskilt bra på. Läkarna här var nog ganska säkra på att knäcka nöten Sofia – men även de har gått bet. Och inte har de tagit till stekpannan heller som jag har bett om… Upprepade gånger känner man sig som ett hopplöst fall. Det är okej de nätter där jag kommer till ro och får någon sorts mental och fysisk vila. Men vissa nätter – när det känns som att man skulle kunna alstra lika mycket energi som Ringhals, Barsebäck och Forsmark tillsammans gör under ett år – då är det verkligen JÄTTELÄTT att koppla av. Lägg då till att det mitt i natten i mitt huvud finns en liten djävul som börjar spela ”Bjällerklang” och inte vill sluta… Första och enda(?) gången jag faktiskt har gått ut till TV-rummet mitt i natten.

Annars så ligger man mest där och försöker få så mycket vila som det bara går. Och vinkar till skötaren som har nattillsynen när den kommer in till den ständigt vakna Pippi. I natt så sa hen:

Kl. 00.00 – bara sex timmar kvar till kaffet

Kl. 02.00 – bara fyra timmar kvar till kaffet

Kl. 04.00 – bara två timmar kvar till kaffet

De vet vad som är viktigast att fokusera på här…