Med brutna vingar...


Vilka två månader det har varit. Sedan förra inlägget - Blackbird - när jag trodde att jag skulle klara av att vara hemma så hände det grejer. I tre dagar famlade jag i luften. Nog för att jag räknade med att det skulle vara stor skillnad mellan verkliga världen och den skyddade verkstan - men inte så stor skillnad. Besök på jouren, samtal med jouren etc för jag ville inte misslyckas och bli inlagd igen. Till slut så gick det inte längre. Att inse att det inte var ett misslyckande - att jag inte valde mellan pest och kolera, utan mellan pest och en djävulskt jobbig influensa gjorde valet ganska lätt. Så det blev ytterligare en månad i skyddad verkstad.

Över jul...

Ja, julgranen är mitt verk. En alldeles egen form av ljusterapi...

Och nyår...

...oftast med partystassen på...

Fördriva tiden med lite träning...

...eller akvariestudier...





Alltid gör de någon glad...



Alltid spännande saker som kan hända när man är inlagd... 
T.ex. en nattsköterska som inte tror på mig när jag säger att jag inte sover. Det gjorde att jag bestämde mig för att ta skärmdumpar på klockan på telefonen varje halvtimma nästa gång hon jobbade. Det hade jag inte behövt göra för hon hade bestämt sig för att bevisa? att jag visst sov. Så hon tog ett eget initiativ och bestämde sig för att ha nattilssyn på mig varje timma. Normalt här är var tredje timme... (På det förra stället var det som ni kunde se av föregående inlägg varannan timme.) Samt att det är skötarna som har nattillsynen… Ganska så snabbt insåg jag vad hon höll på med. Lite roligt ändå när jag varje gång hon kommer in ligger där och vinkar till henne... Till slut var jag så frustrerad att jag låg och höll hårt i bollarna i bolltäcket för att inte rusa upp och fråga "Vad i h-e håller du på med?" Men det kändes inte som läge att väcka hela avdelningen. Jag bestämde mig istället för att ta det med dagpersonal och läkare. 

Passus: Märkliga sak som skedde när jag skrev en tweet om nattsköterskan. Jo, den väckte främst reaktioner liknande min egen "Vem ljuger om att den inte sover?" men även "Visa din twitterfeed". Men så plötsligt så dök det upp en sjuksköterska - som jag gissar ville vara yrkeskollegial? - och ifrågasatte konstigheten att jag blev kollad varje timme. Detta för att stället hon själv jobbar på har nattillsyn varje timme. Sankt Görans psykakut - konstigt då... En person som inte följer mig och med andra ord inte vet att jag varit inlagd på första stället tre och en halv vecka och vid händelsen nästan tre veckor. Som om jag inte skulle ha koll på rutinerna utan bara ville ha lite uppmärksamhet. Kämpa människa...

Extra tillsyn kan ske utan läkares medgivande om akut fara föreligger - inte annars. Normalt så sker extra tillsyn enbart på läkarorder och patienten ska informeras i förhand. Att sova vore en dröm. Men då så inte är fallet så är det av största vikt att jag får all den vila jag kan - psykiskt och fysiskt - under natten. Just snygg vila jag fick där. Stark jobbat sjuksköterskan... Överläkaren gick lite i taket över sjuksköterskans egna lilla tilltag. 

Nya överläkaren som kom under mina två sista veckor är förövrigt toppen. Den första läkaren som verkligen har gjort en helhetsöversyn på mina mediciner vilket ledde till rejäla förändringar. Så istället för att behöva hålla ut båda händerna för att inte tappa klockantjugomedicinen räckte det med en hand. Två sorter - två av varje. Den där klockantjogomedicinen när jag var tvungen att hålla ut bägge händerna - vilken ångest det blev varje kväll när sjuksköterskorna kom med dem. Helst ville jag bara springa och gömma mig bakom en av sofforna. Men det hade ju varit totalt lönlöst - så istället blev det till att skoja till det om att jag fick mer tabletter än det är i en tablettask osv. So me...

Som min klocka...






Sista veckan jag var inlagd så var jag mest hemma på permission. Detta för att kolla att det verkligen fungerar hemma och att det inte skulle bli som när jag trodde jag var redo för utskrivning på andra stället. 

Lite medicinhämtning under permissionen "bara"...

När jag dit på eftermiddagen för att tillbringa sista natten där (min egen plan - för att sen ta tre dagars permission och därefter bli utskriven) herre jistanes så bra det fungerade där inne då... NOT! Inte en enda av personalen var ordentligt bekant med stället. Bara inhyrda på timmar där en av dem varit där ett par enstaka gånger innan. Alla patienter - och jag menar verkligen alla - var på väg att gå i taket. Heja svensk psykvård...

Som en mardröm - Nightmare… 

Själv kom jag då dit på eftermiddagen mitt i värsta kaoset. Jag mådde när jag kom dit ganska så dåligt. Detta efter att ha haft en hemsk natt och mitt självskadebeteende hade fått vinna ytterligare en gång. Behövde prata med någon - men tid fanns inte, bältning var på gång. Jag förstår att de var tvungna att ta det först - men ingen av dem såg hur dåligt jag mådde. Trots att det var ganska så uppenbart. Sen gick det som det gick... De brakar in i rummet när mitt huvud skriker efter vila för att göra iordning rummets andra säng och sen så brakar de bara in med nästa rumskompis. Detta med lite smidighet och hänsyn är inte direkt deras prio ett till hundra... Då jag redan var i obalans efter den gångna natten så flög jag bokstavligen i taket när de kom och försökte prata med mig där jag satt och försökte lugna ner den kokande grytan inom mig. Jag skrek bl.a. "Låt mig bara va" och "Jag ska fan sluta vara en A-patient" och stormade iväg. Sen in på rummet och där blev det som det blev. Att låta en patent med självskadebeteende som beter sig helt irrationellt mot sitt vanliga jag (jo det finns i journalen, så de borde veta detta) bli helt utan tillsyn är under all kritik. Det kunde ha gått så mycket värre... Och inte såg de vad som hade hänt heller. De borde ha satt mig på heltidstillsyn tills jag hade lugnat ner mig. Visst hade jag blivit apförbannad då, men efteråt hade jag insett att det var det enda rätta. Nattsköterskan (ordinarie och toppen tack och lov) så direkt vad som hade hänt. Hon såg till att vi gjorde en lexanmälan på det hela. Detta för att det inte ska inträffa igen med andra patienter.

(Uppdatering 28/1 -19)
------------------------------------------------------------------------
Ska kortfattat försöka återge lite andra saker som inte är någon höjdare. Kortfattat - ja, så gott min hjärna tillåter...



Ja, vi börjar väl med ADHD:n. Första överläkaren tyckte det var en bra idé att sätta in ytterligare en ADHD-medicin - på kvällstid! Tydligen så har det fungerat på en del barn som haft svårt att sova. På mig blev det inte så. Efter bara ett par dagar så hade jag så mycket energi så att det var som att någon injicerat ren glukos och rent koffein i blodådrorna på mig. Det är då man börjar hjula i korridorerna...

Nästa överläkare - jag kallade honom ihop med den ST-läkaren som var då för Piff och Puff. Mest för att de babblade om mina mediciner i mun på varandra. Tillbaka till exakt samma medicinering som jag hade haft i sluten på det andra stället. Den som inte den heller fick mig att sova... Här någonstans blev det sedan jättehögen med mediciner. De hade dock en idé om att testa med att plocka bort ADHD-medicinen ett par dagar för att se om det skulle få mig att sova. Jisses vad helstissig jag var. Vilket ledde till att de skulle sätta in den igen. Men Piff och Puff... Så det hamnade inte i datorn och inte fanns det en anteckning om det heller. Så där var jag helg + julhelg utan denna medicin. Det här med att inte träna som vanligt och att vara så gott som instängd gjorde ju också sitt till. Att vara som en femtonåring känslomässigt igen var inte direkt en angenäm upplevelse...

Så gott som instängd skrev jag. Jo, jag fick gå ut och gå men jag fick inte åka hem. En sak de gjorde rätt i alla fall. Låter man självskadebeteendet helt styra så att man måste äta penicillin så ska man nog inte hem och göra. Men att jag var ute i en och en halv timme - jag fastnade nere i centrum på mitt Twitter - var det ingen som sen tog någon notis om. Hade nästan hunnit hem och tillbaka på den tiden... Inte heller såg någon vad man kan göra med plastbestick. Var det så uppenbart att det blev osynligt eller trodde de bara att någon annan hade frågat? Här borde de ha reagerat och frågat om föremål etc etc. 

Nattillsyn är ju nödvändigt förstår jag. Men då är det ju bra om de kollar om personen ligger i sängen... Att bara öppna dörren lite grann - ja, du ser huvudkudden men inte mer. Öppnar man bara en liten springa - som skedde ibland - så ser man ingenting. Ibland när jag inte kan sova är det som att mina ögonlock far upp så fort jag lägger huvudet på kudden. Så där ligger jag med uppspärrade ögon. Då brukar jag sätta mig upp för att gravitationen ska få ner ögonlocken igen. Detta gjorde jag vid ett av de tillfällena - fast jag satte mig vid fotändan istället för vid huvudändan. Jo, intressant att kolla av nattillsynen… Fick höra att jag hade sovit som en stock vid den tiden sen på morgonen. Då var det lite kul att visa upp en bild på mig sittandes vid den tiden... 

Nattetid är det inte så många som jobbar vilket är rätt så naturligt då vi ska sova då. Men detta gäller från cirka klockan tjugoett och då är ganska så många vakna... Så när det finns en person som ofta behöver hjälp pga fysiska förhinder och en som behöver hållas i handen för att inte ångesten ska vinna/självskada - så kan ni själva räkna ut hur mycket tid som blir över för resterade patienter på avdelningen... Detta med att extravak så sällan kallas in och att inte personaltätheten anpassas efter patienternas sjukdomsbilder är en säkerhetsrisk ur patienthänseende.

Det jag har berättat ovan skulle kunna inträffa på vilken som helst av slutenvårdens avdelningar. Resurserna räcker helt enkelt inte till och det finns inte tillräckligt med vare sig platser eller utbildad personal. Det har ingenting med just det stället jag var inlagd att göra på. För ska jag bli inlagd - så ska det vara på just det stället. Att det blev just där jag hamnade efter att ha behövt bita i det sura äpplet och bli inlagd igen var en lisa. Som skötare S. - hur många hjärtan kan man inte ge honom? Direkt när han såg att det var jag som blivit inlagd fick jag världens kram. Han var också den som fick ner femtonårsjaget när det satte igång över julhelgen. Sen har vi skötare H. - också en helt underbar person. Dessa två har inga problem med hur de ska hantera mig + att de direkt ser när något är fel. Vi har också många av de andra skötarna och sjuksköterskorna som är jättebra (bl.a. hon jag nämnde ovan). Många av dem bekanta med mig sedan tidigare. Det är helt enkelt kärlek som sitter fastetsad i väggarna på den här avdelningen. 

Man lär också känna en hel del nya människor när man ligger inne. Vissa har man mer gemensamt med än andra - helt begripligt. Och ibland som skaffar man sig vänner för livet - som C. som jag träffade i nov -18. Att vara inlagd är inget man vill vara - men ibland är det nödvändigt att rädda sig från sig själv. Därför anser jag det så viktigt att de fungerar och därför lyfter jag det som inte fungerar. För det är ju inte bara jag som blir drabbad av de minimala resurserna som finns till förfogande - det är samtliga patienter (men på olika sätt beroende på sjukdomsbild). Jag lyfter det också för att folk inte ska bli rädda för slutenvården. Även om det finns saker som inte fungerar därinne pga resursbrist så är det ett ställe som räddar liv. Så våga sök hjälp och våga lägg in dig om det skulle behövas. 
-----------------------------------------------------------------------

Efter cirka två månaders sammanlagd inläggning så var jag då äntligen redo för utskrivning. Edward Scissorhands är fortfarande kvar i mitt liv. 


Fortfarande lika ovälkommen. Men nu ska han ut! Detta fixar jag dock bättre hemma med stöd av öppenvården. Så ett läkarsamtal, lite läkarpapper och några recept senare så var jag ute i "friheten". Men vilket ståhej det blev för att få tag i några piller (en av de nya medicinerna). 

Apotekspersonal som rycker på axlarna åt att jag skulle vara utan dem i fyra dagar. Psykjouren däremot ansåg dem så viktiga att jag fick ta mig dit för att få med mig en karta piller hem (de ville också kolla upp hur det var med mig då jag nyss blivit utskriven efter en så pass lång inläggning). Den psykjouren är verkligen helt enkelt top of the top. Leverantörsmissar och slut på alla apotek i hela Stockholm. Att ha tjugoförpackningar är inte direkt lönsamt, så inga direkta lager någonstans. Bra tänkt när det kommer till mediciner som är ganska så toxiska... Mest irriterande är faktiskt den apotekspersonal som inte tyckte att fyra dagars uppehåll med den medicinen inte var något. Jouren ringde jag för att kolla vad de hade att säga om fyra dagars uppehåll och om inte det var så bra så skulle en jourläkare kanske kunna skriva ut en större förpackning (som då finns...). Detta att ett uppehåll, eller bara kunna skriva ut större förpackningar är lite symptomatiskt för synen på psykofarmaka. Något som jourläkaren också uttryckte. Lite utsättningssymptom är väl inget och det handlar ju inte om livsuppehållande mediciner. Hm... Så cirka 1500 självmord om året är ingen big deal???

Många är rädda för att testa psykofarmaka. Man vill testa andra saker först - som terapi, kväsa ångest och obehagliga tankar med ex. mindfulness… 


Visst finns det dem det faktiskt fungerar på. Och det är bra! Men när det inte hjälper då? Tankar som kommer, sådana som bara vägrar släppa taket. Att inte längre hitta någon "enkel" lösning för att de ska vika hädan. Att distrahera sig hjälper för stunden men sen är tankarna direkt tillbaka. De är för viktiga och de ser till att ockupera din tillvaro i veckor. Att bli alltmer distanserad, avlägsen och trött i huvudet. Tankarna och nedstämdheten och ångesten som medföljer blir ditt liv. Att börja ifrågasätta sig själv om detta är allt man är, om man är summan av sina tankar? Ångest, tvångstankar - vad än det må vara - våga öppna upp. Våga ta steget att finna någon som verkligen lyssnar och berätta din historia. Det är svårt - för tankarna ter sig så verklighetsfrämmande och bisarra ut när man själv tittar utifrån på dem. Men tankarna finns där och de är verklighet för dig. Tankar liknande "Make Me Wanna Die"...

Att känna sig som en börda för andra. Att känna sig ledsen och orolig för att man ska tynga ner andras liv genom att vara med dem. Att ångesten ska gripa tag i en när man är med sin familj/sina vänner. Man sätter då på sig ett skyddslager och är den glada spralliga. För att åter sjunka ner i depression eller stark ångest när man är i sin ensamhet. Ångest kommer inte med någon guide. Den kan komma närsomhelst, varsomhelst och kan lämna en i en hög på golvet. Ångesten är en kamp och man måste kämpa för att komma vidare. En kamp som aldrig går spikrakt. Man måste räkna med bakslag och inte låta sig nedslås utav dem utan fortsätta kämpa vidare. 

Tro inte för en sekund att det bara går "att rycka upp sig" ur det här. Tyck inte att någon är löjlig som får en ångestattack, eller ännu värre beskylla personen för att vara en dramaqueen. Att säga till någon "sluta oroa dig" är direkt kontraproduktivt. Då kommer man bara oroa sig för att man ska oroa sig när man är med den personen. Det är fan ingen som gillar att gå omkring och oroa sig och få ångest över det. Ingen jäkel gillar när kroppen skakar och hjärtat rusar. Men ångest kommer också en enorm känslighet. Vissa kan hantera den här känsligheten och bli sk skörstarka i sin psykiska ohälsa. Andra kan inte hantera den och sjunker djupare in i mörker och ångest av ogenomtänkta ord. 

Det finns hjälp att få även för oss där terapi och mindfulness enbart räcker till. Antidepressiva tabletter - en djungel att hitta rätt sort. Och det kan tillkomma insättningssymptom och utsättningssymptom i processen. Det som är viktigt att veta är att man i början kan bli så mycket piggare fast man egentligen inte mår bättre - och att det är då man kanske gör allvar av någon av alla de tankar som cirkulerar i huvudet. De som föreskriver de antidepressiva får absolut inte bara ge ett recept och sen en återbesökstid om tre månader som min vårdcentral gjorde med mig. Det behövs täta uppföljningar.

Många är de som blivit hjälpta av psykofarmaka. som blivit räddade tillbaka till livet av sin antidepressiva medicin. Att efter ett par månaders medicinering helt plötsligt uppleva en annan tillvaro - det är stilla i knopp och kropp. Att börja skratta igen - att skratta på riktigt och känna glädje igen. Livet ter sig inte längre som ett enda mörker. Våga - men se till att inte bli lämnad ensam med dina piller.

Att det skrivs ut för mycket psykofarmaka det håller jag med. Lite bättre återhållsamhet vore inte fel - särskilt inte vad gäller sömnmediciner. Men viktigt är att antidepressiva (samt ångestdämpande) mediciner räddar många liv. Det räcker inte att tänka positivt, träna och äta rätt mat (som mjölksyrabakterier som en fick sitta och säga helt oifrågasatt på Fråga Doktorn och samtidigt göra reklam för sin bok i ämnet). Om det skulle räcka - ja, då vet alla som känner mig - att jag skulle vara friskast i typ hela världen och inte behövt tillbringa två månader på hispan. Som jag väntar på att C. Dahlström ska bli färdig med sin granskning av mjölksyrabakterier-bota/förhindrar-depression-"forskaren".

Ja hon väntar hon - kaxigaste girlen ever...

…i vetskap om att det är aldrig försent. Never Too Late...