FRÖKEN MISSNÖJD

Också från ansiktsboken:

Upprinnelsen till tweeten är naturligtvis  *trumvirvel*  förskräckningskassan. Jag har nu varit ute i dryga en månad efter att ha tillbringat två månader på slutenvården mycket beroende på just FK. I måndags ringde de för att förvarna om att jag skulle få ett brev med "troligtvis avslag på sjukpenning". Tanken att ringa före var i och för sig god, men just det här att anses som arbetsför...

En vän till mig har faktiskt erbjudit mig ett sådant jobb som de säger att jag klarar av. Jag ska sitta i min väns garderob och ha garderobsdörren öppen så mycket som ljus- och ljudkänsligheten klarar av. Hon kunde inte lova mig någon mat, däremot kaffe.

Jag förstår inte att inte FK sätter som standard att sådana här meddelanden måste gå via psykiatrin, så att det finns någon direkt där när världen rasar. Man kan alltså lugn säga att jag flippade ur. Regeringens krishantering vid transportgate var top notch jämfört med min... Sen så reagerade FK i alla fall som man ska på mitt urflippande. Min psykiatrimottagning kontaktades och så även SOS när enhetschefen på FK pratat med mig. I ambulans (inte blåljusfara) togs jag till akuten som fick sätta några stygn i min arm. Min intention med skadan och skadans omfattning gjorde att akutläkaren (jättebra person) inte ville ta det på sitt ansvar att skicka hem mig. Så de skulle fixa en remiss till akutpsyk.

Medan jag satt där i akutrummet (det blev en rätt bra stund med de olika väntetiderna) så blev jag till och från lämnad själv i det rummet. Ett rum fullt med saker som t.ex. vassa saxar och flaskor med Xylocain (bedövningsmedel). Jag som satt där för... Jag kunde inte låta bli att fundera på om jag skulle filma lite runt i rummet "titta här vad de satte dåren alldeles själv i". Nu gjorde jag inte det. Och inte heller trilskades jag med akutläkaren om att jag gott och väl kunde åka direkt hem (vilket jag hade kunnat). Jag ville bara hem - men väl medveten om att jag vägrade i något skede (eller bara gick ut genom dörrarna) - skulle göra att det skulle dröja ännu längre innan jag fick sätta mig i min soffa insvept i mitt bollhav. Det här med att hamna på LPT lockade inte heller direkt...

Sjukresa i taxi till akutpsyk. En taxichaufför som trodde han var Nikki Lauda på Monzabanan. Jeeez, så det här skulle bli mitt öde nu tänkte jag... Kom fram - inte mer trasig än innan resan - och fick träffa en psykiatriker som bedömde att jag kunde sättas på fri fot. 

Stor eloge till min psykiatri och särskilt till min terapeut som verkligen tog larmet från FK på ordentligt allvar. Hade min terapeut i telefonen flera gånger under dagen, hans lugn lotsade min kaoshjärna rätt. Han fixade också till en tid till mig hos honom på tisdagen. En hel blomsteraffär till min terapeut nu tack. 

På tisdagskvällen (alltså dagen efter kalabaliken) så dimper mailet ner med ett meddelande från FK. Det var det där med "troligtvis avslag på sjukpenning". Jag hade inte förväntat mig att det skulle ändras, men man kan ju tycka att de kunde ha väntat åtminstone ett dygn till innan de skickade brevet...

Ska jag aldrig få chansen att bli frisk? Ska dessa hela tiden lyckas med att kasta ner mig till bottnen igen? Jag vill ju leva - men inte det liv som jag lever nu. Jag vill leva. I det jag kan. Inte gräma mig för det jag inte förmår. Inte gå runt i en bubbla av sorg och mörker. Inte förtränga nuet i en dimma av längtan. Inte leva på ett hopp som jag inte vet om det bär. Vara nu. Vara här.

Man kan lugnt säga att FK vet hur man rubbar cirklar...

...och det inte på ett bra sätt. Om och om igen så rubbas de. Bara jag tänker på FK blir jag matt, hjärtat börjar hamra och hjärnan snurra. Ett brev från FK, ett mail från FK, 010-nummer på telefondisplayen gör att jag är i panik innan jag ens vet vad som står. Blodet rusar i mina ådror och pulsen slår så hårt att det brusar i mina öron. Jag glömmer nästan att andas. Helt skakig av att ta reda på vad det är de vill. Bara tanken på att behöva strida gör mig paralyserad. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här vad gäller FK. När ska det gå fram till folk att FK gör människor ännu sjukare i deras (med regeringens goda stöd) hetsjakt på oss sjuka?

Mina ord ovan är inte menat som ett inlägg där jag försöker tycka synd om mig själv eller att ni som läser ska tycka synd om mig. Jag berättar om min värld och mina upplevelser för att som jag har sagt tidigare hjälpa till i brytandet av stigmat kring psykisk ohälsa och att ge världen en bild av att psykisk ohälsa faktiskt är en dödlig sjukdom. Inte som att man bara kan "rycka upp sig" eller botas av via kost och motion.

Viktigt att veta: MAN ÄR ALDRIG ENSAM OM PSYKISK OHÄLSA! Även om jag önskar att ingen skulle må dåligt, så ser världen tyvärr inte ut så. Och jag vet att det kan kännas otroligt ensamt när man mår dåligt på grund av psykisk ohälsa. Man varken orkar eller vågar träffa någon. Man drar sig undan och desto ensammare känner man sig. Man kan känna sig arg, förbannad, sviken eller en massa andra känslor. Det är lätt att tankarna flyger iväg och att de blir riktigt mörka och självdestruktiva. Tankar som i början gick att trycka undan blir starkare och starkare tills de till slut tar upp nästan hela ens tankevärld. 

För många så blir det som så att man börjar nudda vid tanken om att det kanske ändå är lika bra att få ett slut på hela alltet. Vissa nuddar vid tanken någon gång, hos andra blir det en återkommande tanke. Planer som görs upp om när, var och hur. Får man inte hjälp här så slutar det ofta inte bra alls. För sen blir det näst intill omöjligt att trycka bort tankarna. Känner man sig då också svag och kanske rentav värdelös så slår de självdestruktiva tankarna till med full kraft. Steget från tankar till handling är inte långt, vissa försöker till och med vad man anser vara den sista och enda vägen ut ur helvetet man lever i. 

Psykisk ohälsa måste bli högre prioriterat i det här landet. Vi anses vara ett av världens mest välmående länder på många sätt, men ändå någon som själv väljer att avsluta sitt liv var sjätte timme i Sverige. Tillsammans måste vi hjälpas åt att göra något åt detta. Sprida faktat att man aldrig är ensam, att hjälp finns, att kunna föra öppna samtal om psykisk ohälsa utan en massa hysch hysch och att sprida kunskap om ämnet.

Kunskap som: Man kan inte välja om man ska må dåligt eller inte. Med psykisk ohälsa finns inget "ryck upp dig". Hade det varit så enkelt hade få mått dåligt. Jag hade definitivt inte haft depression, ångest, tvångstankar, självskadebeteende (ADHD, Autism). Vänner och partner kan man välja, men psykisk ohälsa kan man inte undvika och styra över på samma sätt. Visst kan man försöka tänka positivt, men vem har sagt att man mår bättre av det? För stunden kan det ge en tillfälligt lindring - vilket är nog så viktigt, men det botar inte sjukdomen. Den är kvar, för när den lilla stunden av lättnad lämnar en mår man lika dåligt igen. Man kan le och skratta på utsidan och gråta och vara helt förkrossad inombords. Psykisk ohälsa kan inte tänkas bort. Tyvärr. Den finns där om man så dunkar huvudet hårt i väggen. Bara för att man är glad vissa tillfällen , så betyder det inte att ohälsan har försvunnit ut i tomma intet. Det är situationen eller personenen man är med som muntrar upp en, men ohälsan är kvar.

Stigmatiseringen börjar avta vad gäller utbrändhet och depression, men så långt kvar till öppenhet vad gäller exempelvis schizofreni och psykoser. Många drar sig också för att berätta att de varit inlagda på psykiatriska slutenvården. Men det är ett sjukhus som alla andra sjukhus, inget dårhus!

En sak som skulle ge en verkligare bild av psykisk ohälsa vore om media och medier pratade med personer som legat inne på slutenvården istället för kändisar som anser att deras ohälsa är en "superkraft" som Emma Frans skriver om i sin bok "Larmrapporten - att skilja vetenskap från trams".

Känner man någon som man vet mår dåligt så är det väldigt viktigt att visa att man bryr sig om personen i fråga. Att verkligen visa det och att det inte bara är ord. Många är rädda för att ta kontakt i tron om att de ska förvärra läget. Men att visa äkta omtanke är aldrig fel! Man behöver känna att man har personer runt omkring en som bryr sig om en. Våga ställa de där frågorna som är jobbiga för både dig och den sjuke. Mycket möjligt att det kommer en motreaktion, här gäller det då att stå stadigt kvar. Visa att man finns där, alltid, oavsett. 

Man måste givetvis själv avgöra hur mycket man orkar med. Och lova aldrig något mer än det man kan leva upp till. Håll det du lovat! 

Kunskap om ämnet är så viktigt så att världen lever i villfarelser om psykisk ohälsa och kanske därför undviker att söka hjälp och ta emot hjälpen innan det är för sent. För ett par blogginlägg sedan så skrev jag om mjölksyrabakterier-kan-bota-depression-"forskaren". Nu är Christian Dahlströms granskning klar. Finns att lyssna på Sinnessjukt från och med måndag den 25 februari. Missa inte "Hedvig" i programmet.

Chefredaktör för "läkemedelsvärlden", Ingrid Helander bloggade om den här granskningen. Jag kommer här att återge stora delar av blogginlägget:
----------------------------------------------------------
...inom vetenskapen är intresset för det så kallade mikrobiomet stort och mycket forskning ägnas åt att förstå tarmflorans betydelse för en rad olika kroppsliga funktioner. Men forskningsfältet är ännu i sin linda och majoriteten av studierna är gjorda i cellkulturer eller på möss. Några entydiga svar på om och hur hur eventuella förändringar av normalfloran i tarmen påverkar oss människor är fortfarande långt borta. 

Men det hindrar inte författare och förläggare från att slå mynt av "bakterie-hajpen". En av storsäljarna inom området, boken "Kimchi och Kombucha - den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna", av Soki Choi (Bonnier Fakta), kom ut i augusti förra året. 

                                        (-------------)

Värst av allt är kanske bokens vidlyftiga kopplingar mellan tarmfloran och utvecklandet av psykisk ohälsa och sjukdomar som Alzheimer och Parkinson. Budskapet är att genom att äta "rätt" (enligt författaren mycket fermenterad kost) kan du både förebygga och bota dessa tillstånd. 

Men att påstå att en livsfarlig sjukdom som depression (ungefär 1500 människor i Sverige tar sitt liv varje år) kan botas eller lindras med jäst te (kombucha) eller syrade grönsaker (kimchi) är oerhört magstarkt - särskilt för en som saknar medicinsk utbildning.

Som författare till en "faktabok" är publiceringen ändå helt okej, för till skillnad från publiceringar i vetenskapliga tidningar krävs ingen oberoende granskning av innehållet. Den vetenskapliga garantin står författaren och förlaget, i det här fallet Bonnier Fakta, för. Och oftast stannar det vid det. Men inte denna gång.

                                 (---------------------)

Christian Dahlström har under ett halvår granskat vetenskapligheten i "Kimchi och Kombucha". (----) Under två och en halv timme intervjuar Christian Dahlström en rad tunga forskare och experter inom nutritionslära, mikrobiologi och psykiatri, liksom företrädare för en patientorganisation och för Läkarförbundet om de slutsatser som Soki Choi drar i boken. Och experterna är inte imponerade:

"En potentiellt farlig bok. Finns inga bevis för detta alls och det riskerar att leda människor fel eller få folk att sluta med andra verksamma behandlingar", säger Christian Rück, professor i psykiatri vid Karolinska institutet, apropå innehållet om att "rätt" mat kan bota psykisk ohälsa.

"Illa att hon ger råd om psykiatriska sjukdomar, det kan få fruktansvärda konsekvenser", säger Göran Engberg, professor i farmakologi vid Karolinska institutet, med hjärnan som forskningsområde.

"Fullständigt vansinnigt att man ska ägna sitt liv åt att vårda sin tarmflora", säger Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi med särskild inriktning mot normalflora, vid Sahlgrenska akademin. "Soki uttalar sig utanför sitt kompetensområde... Soki Choi blandar etablerade sanningar med obekräftbara uppgifter".

I boken beskrivs också Soki Choi, med epitetet "doktor" och att hon är knuten till Karolinska institutet, KI. Det stämmer till viss del, hon har doktorerar vid KI. Men Soki Choi är ekonom, utbildad vid Handelshögskolan, och doktorstiteln är kopplad till forskning om sjukhusfusioner.
---------------------------------------------
(Läkemedelsvärlden)

Missa nu inte att lyssna på Sinnessjukt (fr.o.m. mån 25 feb). En granskning som sågar den sk forskaren längs med fotknölarna. Bockar och bugar för Christian. I det här ämnet är han kung!

I'm trying…
... to get better
... to be happy even though I want to lay down and die
... to stay focused even when my mind i all over the Place
... not to get upset about every little thing that bothers my brain
... not to overreact, so difficult when I'm overwhelmed with feelings
... not to overthink, trying just to be
That's all I can do - to try...

Inte ett så långt inlägg idag. Och inte heller kommer jag att ge något utrymme för tramsmaja. Jo, jag gillar fortfarande att skratta och tramsa och var sak har sin plats. Jag kommer alltid att skämta och ha mig om mig själv och min psykiska ohälsa. Det är mitt sätt att hålla en distans - att inte försvinna ner i ett djupt mörker. Jag vet att vissa saker är allvarliga - men de blir inte bättre för att jag låter det mörka bestämma allt i mitt liv. Har man inte skrattet kvar - har man ingen hälsa kvar. Och har man ingen hälsa kvar - ja, då kan man hälsa hem... Däremot får inte heller tramset ta över. Vilket det har en tendens att göra när jag mår riktigt dåligt. Då stänger jag av mitt inre och bara lever utanför mitt eget huvud. Det funkar ett tag - men så fort man går tillbaka så träffar verkligheten än hårdare. Jag brukar jämföra tramsandet med att jag springer med ett gummiband runt midjan ifrån den onda punkten där gummibandet är fäst. Ju längre ifrån den onda punkten desto mer stramar gummibandet. Och när man stannar så slungar gummibandet tillbaka en mot den onda punkten med full kraft. Ju längre från den onda punkten, desto större kraft. Desto mer träffar de känslor man försökt att hålla borta mitt huvud. 

När det är som värst: Ångest och depression - känner mig livrädd, samtidigt är jag så trött att jag känner mig alldeles utmattad. Denna rädsla för att vara otillräcklig och en besvikelse, men jag har ingen som helst kraft att vara produktiv. Vill umgås ned andra, samtidigt känner jag mig folkskygg och väljer därför vid dessa tillfällen att isolera mig. Vill vara ifred, men samtidigt inte känna mig ensam. Bryr mig om så mycket in i minsta detalj, för att i nästa stund inte bry mig om någonting. Ibland bara känna mig så översvämmad av känslor att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och samtidigt denna tomhetskänsla och samtidigt uppleva mig själv som helt paralyserad i själen. 

Ingen tro på förbättring - ingen tro på mig själv. Hopplösheten. Vetskapen finns att det är en sjukdom, samtidigt finns tankar att det är självförvållat samt vekhet som gör att jag känner mig så värdelös. Ofta jag känner mig ensam och annorlunda, missförstådd. Denna oro att andra inte tror att jag är sjuk, eftersom när tvivlet sätter in så tror jag inte på att det är en sjukdom själv. De stunder jag har när jag mår bra får jag ibland skuldkänslor, för jag tycker inte att jag förtjänar att må bra. När jag är i det djupaste mörkret känns det som att jag är instängd i min egen kropp - en kropp som har gått på i ett automatiskt läge, som att det vore en dröm. Hjärnan min känns som att den håller på att stänga av. Kan inte koncentrera mig på någonting, särskilt inte om det är för stimmigt runt omkring. Då kommer ångesten, ibland smygande och ibland med full kraft direkt. Det känns som att kroppen och huvudet ska sprängas i tusen bitar. Det gör så jävla ont! Känns som att jag långsamt dör, att jag drunknar i min egen kropp. Ofta känns som att ingen förstår hur dåligt jag faktiskt mår. Det dåliga samvetet gnager - att de runt omkring mig som jag har kär drabbas av att jag är sjuk. Att det vore bättre för alla om jag inte längre fanns.