...a story...





Att åtminstone försöka sätta sig in i hur andra känner. Ibland så behöver kanske träffa andra som på något sätt har det som man själv har det. Det ger igenkänning, att man inte är ensam och förhoppningsvis en djupare kännedom om en själv. Så till 'ADHD-kursen: livsvanor och stress' hade jag väl nog i alla fall några förhoppningar om att få lära mig något nytt. Kanske även om mig själv...


Kursen så: 
Att ta hand om sig själv - dvs ge sig själv de bästa förutsättningarna. Finna sina stressorer och riskminimera de som går. Att ha rutiner för hur dagarna ser ut; för sömn, mat, aktiviteter osv (att det sker på regelbundna tider). Använda kalender som finns lätt synlig - där viktiga saker och möten skrivs upp => man får bättre koll på hur tiden ser ut över dagarna. Man behöver därmed inte oroa sig lika mycket för att glömma viktiga möten, betala räkningar etc. Helt enkelt för att känna att man har kontroll över sin dag och sina veckor. "Hoppla..." som min terapeut sa när jag berättade det för honom. Jag ska ju som bekant lära mig att släppa på kontrollen...

Sömn är viktigt för att lättare kunna fokusera (nähäää…). Försök ha en god sömnhygien och regelbundna tider för när man går och lägger sig och när man går upp. Försök att undvika att sova/alltför mycket stillasittande på dagarna för att få lättare att sova på natten. Joruuu…

Kost - att ha regelbundna måltider. Inte slarva med maten, att äta näringsriktigt och inte för mycket tom snabb sockerenergi. => blodsocker/insulinbalansen i kroppen hålls i balans och hjärnan får då en jämn hög energinivå och man får lättare att fokusera.

Fysisk aktivitet - frigör endorfiner (=> bättre mående) + bli av med överskottsenergi (=> minskad rastlöshet + lättare att somna). Träna regelbundet och ta tillfällena som finns under dagen med vardagsmotion (trappor, promenera, bära matkassar etc).

Hmmm… Låter det här som någon vi känner?

Den här personen kämpar mot herr Saxhand, vissa dagar skriker det rent ut sagt. Att ge efter skulle innebär en lättnad för stunden. Men jag vet ju att han kommer tillbaka. Så att hålla ut - tills dess att han är ett minne blott - tills han inte längre finns kvar. "Blackbird - fly away. May you never be broken again." 


När man inte kan sin "Hedvig"...

Ja, ni minns väl patienten "Hedvig" som Christian Dahlström intervjuade i podden sinnesjukt? Nu har Christian skrivit ner granskningen av Soki Choi på vadardeoression.se Länk till poddavsnitten finns i den texten om man nu hellre vill lyssna. Jag tänker här återge patienten "Hedvig":
-------------------------------------------------------------------------
PATIENTEN HEDVIG

Flera poddlyssnare ser intervjun och tipsar mig om den. En av dem är Hedvig, en biologilärare som uppfattar intervjun i Fråga Doktorn som okritisk, berättar hon:
- Jag tycker att det mest förfärliga var att hon fick sitta helt oifrågasatt. Hin fick sitta och göra reklam för sin bok och Fråga Doktorn-personen, alltså hon som leder det (Susanne Axell), bar: 'Ja, det knapras ju en massa piller'. Hon fick sitta där och göra reklam för boken, sitta där och säga: 'det här botar depressioner'.

Intervjun med Hedvig i granskningen är gjord via telefon i januari 2019, från en sluten psykiatrisk avdelning där hon då har varit inlagd i två månader. Hedvig har nämligen själv stora problem med flera av diagnoserna som Soki skriver om i boken, till exempel depression och ADHD.

Jag frågar varför hon ville att jag skulle granska boken:
- För att jag blev så upprörd att hon fick sitta och berätta om dessa bakteriers verkan och att de botar depressioner, utan att bli ifrågasatt det minsta. Hon fick sitta och göra reklam för en bok och istället (för kritiska frågor) fick hon medhåll av programledaren, med orden 'det knapras ändå så mycket piller'. Och piller kan ju rädda så pass många liv. 

Har du själv haft användning av mediciner, var det därför du reagerade?
- Visst har jag haft användning av mina antidepressiva, det går ju inte att säga annat, eftersom jag har fått ett uppsving, särskilt nu när jag äter Voxran. Jag tyckte mer intervjun var farlig, att man så stort tog bort tabletternas betydelse, eftersom de kan rädda så pass många liv. Att inslaget kan få människor att inte vilja ta tabletter, särskilt när det sägs i ett sånt program som borde ha en ganska stor bas som Fråga Doktorn.

Flera personer har ju hört av sig till mig och tycker att Soki Choi bagatelliserar psykisk sjukdom. Varför tror du att de känner så?
- Därför att det här med kost och motion, det är det där vanliga: 'ja men ryck upp dig' eller 'ta en promenad eller börja motionera så kommer du må bättre'. Och så fort man har varit i det här läget själv eller har någon som står en nära som har det, så vet man att det är inte bara att ta sig i kragen eller äta rätt eller motionera mer. Det ju liksom hjärnan som har fått en sjukdom, och det är farligt att inte ta psykisk ohälsa på allvar. 1600 självmord om året säger väl en hel del om att det inte är att leka med. 

                                                (--------)

Renlevnadsmänniskan Hedvig
Låt oss återvända till patienten Hedvig, biologiläraren som tipsade om Soki Choi i augusti. Hedvig berättar från det slutna psykiatriska avdelningen om sina egna kostvanor:
- Jag tänker ju på att få i mig utav alla näringsämnena som proteiner och vitaminer och mineraler för att orka träna som jag gör. Sen kan jag äta onyttigt också för att det är gott, men inte i allt för stor mängd. Så mycket frukt och grönsaker och yoghurt och sådana saker. Sen första augusti har jag i stort sett helt slutat äta vitt socker också.

Och du har fortsatt träna under den perioden?
- Japp. Lika mycket som vanligt. Jag springer och kör styrketräning. Jag springer typ femton kilometer tre gånger i veckan och så kör jag styrketräning tre gånger i veckan. 

Vad springer du en mil på?
- Nu senast så sprang jag på strax under trettiofem minuter, men då har jag varit inlagd ett bra tag så att jag inte har kunnat träna på den nivån. Så det går ganska fort.

Du har alltså uteslutit socker, du äter varierat, äter bakterierik mat som hon rekommenderar, och ändå så åker du in på psyket gång på gång. Hur länge har du varit inlagd den här vändan?
- Jag har varit inlagd sedan mitten av november, och ska väl förhoppningsvis kunna skrivas ut nästa vecka. Så det är nästan två månader den här gången.

Soki skriver väldigt mycket i boken om just ADHD och depression och hur pass bra det här är mot de diagnoserna. Du följer omedvetet hennes råd, och nu har du varit inlagd i två månader, är det en korrekt beskrivning?
- Det är en korrekt beskrivning. Och jag har tidigare varit inlagd fyra gånger, på grund av depression och min sömnlöshet.

Hedvig är alltså, visar det sig, en renlevnadsmänniska. Yoghurt, frukt, motion och inget socker. Trots det fortsätter hon åka ut och in på psyket. 
---------------------------------------------------------------------

Mumbojumbotrams går så bara bort. Att inte tro att psykisk ohälsa går att äta och träna bort. Ingen av oss med psykisk ohälsa är den andra lik. Det finns inget "ett gips fits all". Många av de som drabbas idag av psykisk ohälsa har sitt arbete att tacka för kaffet... 


Samvetsstress - ett väldigt fult ord. Kortfattat handlar samvetsstress om stress som uppstår vid upplevelsen att inte räcka till och där konsekvenserna av att inte räcka till är att någon annan drabbas. Ju större samvete och ju större skillnad mellan det känner att du borde göra, och det du klarar att göra, ju större blir samvetsstressen. Hur människor påverkas av samvetsstress är såklart individuellt. Vissa kan arbeta med hög samvetsstress i ett helt liv utan att påverkas något nämnvärt. Andra behöver bara inte mer än något år av för hög samvetsstress innan väggen. Problemet är att det inte riktigt går att veta vilken typ man är. Över en natt kan en människa gå från att känna sig odödlig till att inte komma upp ur sängen. 


Så gott som samtliga yrkesgrupper aktiva inom vård, skola och omsorg upplever att arbetsbelastningen har ökat. Att varje ny budget innebär att ytterligare någon eller några arbetsuppgifter ska utföras. Samtidigt ställer de som tar del av tjänster i vård, skola och omsorg allt högre krav. Samhället måste utvecklas. Alla måste hela tiden bli bättre. Kvalité på sjukvård, omsorg och skola förväntas öka i samma takt som kvalitén på annat i samhället ökat. Jag vill påstå att detta är en omöjlighet. Att det inte alls leder till högre kvalité i vård, skola och omsorg att färre ska göra mer. Att det leder till att avståndet mellan det man förväntas göra och det man har möjlighet att göra bara ökar. Och att det leder till en allt större samvetsstress.

Socialsekreterare som inte känner att det finns möjlighet att ge de utsatta människor i behov av stöttning som de träffar den hjälp de behöver och har rätt till. De ställs själva inför konsekvenserna av detta. De ser på nära håll hur det mänskliga lidandet bland de som har det värst i samhället ökar, pga att tiden inte längre räcker till. Lärare som upplever hur allt fler elever i klasser får svårt att klara skolan, samtidigt som tiden för varje elev minskas. Hur stora deras konsekvenser deras misslyckande som lärare får för barn och unga. Läkare på vårdcentralen som förväntas träffa patienter på allt kortare tid för att hinna med all dokumentation och ser hur kvalitén på vårdcentralens verksamhet blir allt sämre, att det drabbar de som söker hjälp. De får säga nej till allt fler människor med psykisk ohälsa som vill få hjälp av en psykolog, men där budgeten inte tillåter att läkaren remitterar vidare. 

Exemplen på yrken är många. Grundproblemet detsamma. Anställda i vård och omsorg ställs hela tiden öga mot öga med de som drabbas av att förutsättningarna för att leva upp till kraven på verksamheten blir allt sämre. Det blir allt svårare att koppla bort jobbtankarna på fritiden. Sömnen drabbas. Familjelivet drabbas. Den egna mentala orken minskar. Samvetsstressen gröper långsamt ur människors själ. Ända till de inte orkar längre. Till den plötsliga kraschen. Väggen. Och då kan det vara för sent.

Det som gör samvetsstressen till en sådan lömsk källa till psykisk ohälsa är att det oerhört svårt för den drabbade att själv säga stopp när gapet mellan krav och möjligheter vuxit sig övermäktig. Då tar nämligen samvetet hjälp av sina kollegor skuld och skam. Är du drabbad av samvetsstress och erkänner du för dig själv att du inte klarar ditt uppdrag att hjälp andra människor kommer du med all säkerhet att känna skuld och skam och du säger ifrån. Skuld och skam är kraftfulla känslor som hjälper till att öka samvetsstressen ytterligare. Det blir en negativ spiral som du måste få hjälp med att bryta. 

Det kan också tillkomma en annan sorts skam. Skammen över att må dåligt. Känner så väl igen mig i vad min vän (från en av perioderna på slutenvården) skriver nedan. Hur det var innan jag slängde upp dörrarna på vid gavel.


Vissa återhämtar sig, andra återhämtar sig aldrig och får sin psykiska ohälsa som en ständig livskamrat. Ett liv där man ibland glömmer bort att vara snäll mot sig själv och istället börjar ifrågasätta sig själv. Att inte veta vad som händer med en själv. Känna att man inte riktigt känner igen sig själv. "Vart tog jag vägen?" liksom... Vilja hitta hem igen - vilja hitta sig själv. Finna basen. Men ibland så tynger bagaget bara  mer och mer. Demoner som jagar och tär - täpper till och tar all luft. 

Var är jag nu i det hela? Jag är trött, så innerligt trött. Tre veckor utan sömn och där huvudet konstant är på som ett flipperspel känns. Måste vila. Jag och hjärnan måste göra upp, vi måste deala. Vem av alla mina jag får då vara kvar. Kan inte ge ett bra svar. Vet inte vad som är vad, illusion eller inte. Vad fan är på allvar?

Vuxenlivet...

Det är sannerligen inte alltid så lätt att vara vuxen. Tänk om man kunde säga upp sig från vuxenlivet, i alla fall stundvis för att kunna få den viktiga återhämtningen. Att bestämma sig för att man bara vill ta det ansvar som passar en åttaåring. Gå på en McDonald's och tro att det är en trestjärnig Michelinrestaurang. Tycka att M&M är bättre än pengar, eftersom man kan äta dem. Få springa barfota över mjukt gräs utan att någon undrar vad man är för något, Gå omkring i smuts- och matfläckar som på ett barn ser enbart gulliga ut. Att få plaska i regnpölarna utan att någon undrar om hissen går hela vägen upp. Komma hem och värma sig med goda mackor och varm choklad som någon av föräldrarna har gjort.

Att komma tillbaka till den tid då livet var enkelt. När allt jag kunde något om var färger, multiplikationstabellen och barnsånger. Med ingenting som bekymrade mig, för allt jag visste att jag inte visste, brydde jag mig inte om. Allt jag visste var att vara lycklig för att jag inte kände till de bekymmer jag skulle bekymra mig för. Att få tro att världen är rättvis och att alla är ärliga och snälla. Att få tro att allt är möjligt. Att ha möjligheten att bli överväldigad av de små sakerna och händelserna igen. Att få leva enkelt igen. Inte ha en dag som består av datatrassel, berg och dåliga nyheter. Inte behöva tänka på om pengarna kommer räcka hela månaden eller inte. Få slippa krav och måsten, skvaller och att mista människor jag tycker om. Att få tro på att betydelsen av en kram, ett vänligt ord, drömmar, sann rättvisa och fred. 

Visst borde man få det stundvis? Bara säga "Här är mina krav och räkningar. Härmed drar jag mig officiellt tillbaka som vuxen! Vill du diskutera detta får du fånga mig först. Kul - om jag får leka med dina grejer så får du leka med mina. Vi ses i sandlådan…"

Kom som du är...



Från att ha gömt sig själv till att pröva sina vingar...






Finna sinnesro...