FRÖKEN MISSNÖJD

Hello Darkness my old friend...

(Micke B)

1 juli förnyas mitt sjukintyg. Direkt så kommer ångestknutan och jag blir allt fladdrigare i huvudet. Jäkla FK vilka moln de orsakar. 

Men vad säger då vår kära minister? 

Bla bla bla. Fasingen vad det vore önskvärt om vi kunde tala klarspråk och skippa flosklerna ett tag. Men jag måste faktiskt protestera över din benämning på sådana som jag. För jag har varken fallit mellan stolar eller stuprör. Däremot så har FK påbörjat avslag av min sjukpenningansökan pga att jag anses kunna ta några av deras hitte-på-jobb. I nov så ledde det till att jag sen var 2 månader inne på slutenvården och i februari så höll det på att sluta ännu värre. Hade inte min psykiatri/terapeut reagerat så snabbt hade jag med största sannolikhet inte kunnat skriva detta idag.

Vissa dagar är tröttheten av intryck så stor att jag inte klarar något alls, andra dagar klarar jag mer. Men då kommer ansträngningsbaksmällan. Pga FK - som på regeringens direktiv - ska trolla så många som möjligt friska genom att avslå sjukpenningsbegäran. Jag blir försämrad av stressen som FK orsakar, det blir aldrig lugn och ro att kunna återhämta sig. Det ges inte tillräckligt stort utrymme så att vi kan komma så långt att jag ska kunna arbetsträna.

Strandhäll skriver ovan som jag och många andra hört under många år. Märkligt att det fortfarande finns folk som kan tro på detta - att vi har en fungerande sjukförsäkring. Men vi sjuka - vi tror inte på ett tecken som hon skriver. Förtroendet är under isen och det kommer inte att gå att reparera. Och med tanke på att det handlar om en stor grupp människor med anhöriga, vänner mm så borde man hantera sjukförsäkringen bättre om man vill ha våra röster i valen.

Jag är som sagt var inte ensam om att drabbas av FKs makabra hantering. Det hade varit enklare om det vore ett enskilt misstag/en enskild handläggare som det handlade om. Men det poppar hela tiden upp nya berättelser på människor som hanteras som slit-och-släng-varor av FK. Niklas Altmark har forskat på detta - och resultatet talar sitt tydliga språk. Att det vi sjuka hävdar faktiskt är sant. Vi är inga enskilda fall. Inga människor med otur, eller dålig kunskap om sjukförsäkringens regler. Och vi förstår faktiskt innehållet i FKs beslut, men vi ser också att besluten är orimliga och att de inte ens följer gällande rätt.

Av regeringens styrning kan man läsa vad konsekvenserna för människorna blir. Inspektionen för Socialförvaltningen är tydliga. Sammanfattning ger: "Ändringarna i regeringens styrning av Försäkringskassan har medfört att myndighetens interna styrning också har bytt fokus. Detta har i sin tur påverkat hur handläggarna tillämpar det regelverk som styr sjukförsäkringen - trots att regelverket inte har genomgått några betydande förändringar under perioden. När tillämpningen varierar över tid, trots att inga betydelsefulla regeländringar har genomförts, kan det äventyra rättssäkerheten. Dessutom kan tilltron till socialförsäkringssystemet skadas. Rapporten visar att uttalanden från regeringen och generaldirektören - många gånger i syfte att visa handlingskraft gentemot media och medborgare - tolkas som direkta styrsignaler ute i den lokala verksamheten, vilket gör att politikens vilja får direkta återverkningar i hur handläggarna avvänder lagens bedömningsutrymme." 

Till Strandhälls facebooksinlägg då:
--------------------------------------------
 "Jag blir djupt oroad när jag tar del av berättelser..."

Är det bara jag som hört henne säga det här i minst fyra år nu? Beklagar är också ett ord som använts flitigt i det sammanhanget.

"Mina verktyg för att skapa en trygg och välfungerande sjukförsäkring är styrning och lagstiftning."

Styrningen var att sjuktalen skulle ner till 9.0. Styrningen var även Generaldirektören som blev obekväm inför valet. För styrningen hade ju fungerat, men konsekvensen blev att människor hamnade mellan stolarna som man så lämpligt kunde beklaga och oroa sig för i media. Att styra myndigheten kan man inte göra, för då blir det ministerstyre som vi så härskartydligt hört i diverse debatter i riksdagen mm. Och lagstiftningen? Där samarbetar inte fd Alliansen och SD så därför går inte nya lagar igenom. Frågan är vad som egentligen skulle ha ändrats? För om man lyssnat på vad som sagt under åren så har det varit en mycket oklädsam nöjdhet - förutom beklagande förstås.

"Vi har slopat den bortre tidsgränsen samt höjt taket i sjukförsäkringen, förstärkt arbetsgivarens ansvar, satsat på friska arbetsplatser och ställt tydliga krav på samverkan mellan olika myndigheter."

Bortre tidsgränsen, även kallad stupstocken i folkmun, var hemsk. Håller med. Men det var ändå relativt förutsägbar till skillnad från det som sker idag. Och man blev inte utanför systemet så snabbt, så brutalt som idag. Så vad var vinsten? Att kunna säga att man tog bort ett riktigt avskytt moment i sjukförsäkringen för att kunna dölja sjuktalens intåg och effekter? För fler personen utförsäkras per år nu än under stupstockens tid. 2009-2014 var det i snitt 34.022 som utförsäkrades, mellan åren 2015-2018 var det 40.185 personer. Varför uppmärksammas inte det?

Att ställa tydliga krav på två myndigheter, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, är som att säga att man ska tillverka is med eld. Verktygen är inte kompatibla för att samverka så att sjuka människor som får avslag från Försäkringskassan kan få stöd av Arbetsförmedlingen som ser genom sin erfarenhet av arbetsmarknaden att förmågan till arbete inte finns. Det som brister är hur en myndighet bedömer arbetsförmågan hos sjuka människor och matchat dessa med fantasiarbeten för att uppnå styrningen, sitt uppdrag, från regeringen.

"Vi har just påbörjat två utredningar som ser över sjukförsäkringen för att just få de underlag som krävs för att nå förändring."

Ärligt vet jag inte vad jag ska tro om dessa utredningar. När jag läst dem och direktiven kring dem så framstår de mest som ett ytligt kommateckenflyttande. Och jag kan inte sluta se sambandet valet 2018 som närmade sig. Fet är för mig för genomskinligt. Att vilja tysta ett ämne under valet genom att kunna peka på två utredningar som det egentligen redan finns underlag för genom domar från Högsta Förvaltningsrätten mm, känns mer som taktik. Det känns sinte som en uppriktig vilja att ge den mänskliga sjukförsäkring man lovade i valet 2014.

"Vi måste få slut på stuprören! Det är en människa som blir sjuk och det är en människa som ska bli frisk igen. DET ska stå i centrum. Vi måste få en sjukförsäkring som är trygg, rättssäker och begriplig! Det är en svår och komplex fråga, vi kommer inte ifrån det. Vi måste göra detta på riktigt och vi måste göra det från grunden. Något annat duger inte."

Stuprör? Stolar? Benämningen från en politiker på de omänskliga händelser som får katastrofala följder för de människor som får dessa saker i sina liv. Och nu säger plötsligt Strandhäll att sjukförsäkringen ska bli rättssäker! Hallå! Hon har sagt i media gång på gång att sjukförsäkringen är rättssäker och att det är vi sjuka som inte förstår, men vi kan ju alltid överklaga om vi är missnöjda med beslutet.

För mig känns det här brandtalet desperat. Det är kränkande för oss som får stuprören i skallen och stolarna utanför rumpan, gång på gång, år efter år... 

Säg mig Strandhäll - varför ska jag tro dig nu?
-------------------------------------------------
(Jag_e_Pippi)

BAM! Där satt den! Det är på tiden att någon vågar säga som det är. Att FK också kan ta felaktiga beslut. Att de svåra fall som ministern blir orolig över kanske inte i första hand är en konsekvens av brist på samarbete mellan olika myndigheter - eller mellan vård, arbetsgivare och myndigheter - som hon så ofta hävdar. Utan regeringens (Strandhälls) styrning, de politiska direktiven om låga sjuktal och mål om sänkta kostnader, faktiskt resulterar i att FK gör striktare bedömningar som mesta av allt liknar en häxjakt på svårt sjuka människor. Det var förstås inte tanken (hoppas jag), men det blev i alla fall konsekvensen.

För att en förändring ska ske måste Strandhäll och andra ansvariga erkänna att så är fallet, och sluta gömma er bakom floskler och utredningar. Sluta säga att vi sjuka inte förstår. För det gör vi visst - och det är just därför vi protesterar. Vad som måste till: a) Bara sluta att det måste prövas mot hitte-på-jobb efter 180 dagar. b) Objektiva fynd på psykiska sjukdomar är helt orealistiskt (lång ifrån alla har uppskurna handleder). c) FK måste inse att vi är individer och inte kan pressas in i en fyrkantig mall.

Fast det är vi sjuka som är de mångfacetterade och samhället som är fyrkantigt.

När vi pratar om psykisk ohälsa har orden som används betydelse för hur vi tänker om detsamma. Sättet vi pratar om mental hälsa kan förstärka negativa stereotyper och bli stigmatiserande utan att vi tänker på det. Språket är också ett kraftfullt verktyg för att skapa medvetenhet och minska stigmatiseringen.

Det man ska undvika är att säga skuldbeläggande ordval som "Hen valde att ta sitt liv" eller "Hen valde att lämna oss". Det är att lägga skulden på den sjuke och inte på sjukdomen. Vi hade ju aldrig sagt "Hen valde cancern" eller "Hen valde att få en hjärtinfarkt". Bara för att det är en sjukdom som inte syns och inte är somatisk, betyder inte att den inte är dödlig. Cirka 1600 självmord om året...

Typiska klichéer som gör mer skada: "Ryck upp dig!", "Det blir bättre", "Alla är vi deppiga ibland", "Hur kan du tänka så när du har allt!", "Var tacksam för det du här". Dessa ord skadar - de gör att man lägger all skuld på den som är sjuk. Man tror man kan köra med "Tuff kärlek" med någon som är deprimerad och suicidal vilket är helt fel väg att gå. Orden kan sätta sig djupt i en som extremt dåligt och öka på skamkänslorna.

Mycket hellre fråga: "Vad är det som tynger dig?" "Vad tror du själv kan hjälpa dig?" eller bara säga i all enkelhet "Jag hör att du har det jobbigt", "Jag finns här, jag lyssnar", "Du är inte ensam och jag kommer inte att lämna dig". Det är faktisk ok att säga "Ja, det suger!". Det betyder inte att man befäster den sjukes bild av sig själv, utan om att man har förståelse för hur den sjuke upplever det där och då i sitt mörker. Det sista man vill ha är goda råd och färdiga lösningar.

Hjälp den sjuke att förstå att det är en sjukdom - och att många sjukdomar inte är obotliga. När man pratar med den som mår dåligt kan man säga "Det är inte du som pratar, utan din ångest". Det kan hjälpa en att förstå att man inte är tankarna som dyker upp. En människa med psykisk ohälsa är så mycket mer än sin diagnos/åkomma. Ofta vill man bara ha någon som finns där och lyssnar, att man får ösa ur sig allt det mörka som tynger en. Den som lyssnar finns där för att just lyssna.

Peppiga kommentarer eller hobbypsykologiska råd (köp en guldfisk, ta en promenad, träna, sluta prata om psykisk ohälsa) till en som är sjuk hjälper föga. Man väljer inte att må dåligt. Det är sjukdomen som har valt en. Man behöver inte göra det så svårt för sig och försöka lösa allt. Det är okej att bara sitta där och lyssna och bekräfta det den känner är ok.

Att finnas där!
Är det då man är psychosocial… 

...eller inte... 

Ibland vill man mest vara ifred...

En kräfta bleknar i jämförelse. Jag kan ta anställning som stoppljus.

...blir man förste kamerabärare...

Bilfärd och titta på Nydala Kloster...

...och givetvis midsommarfika...

Tillbaka i storstan så fikade jag med en kär vän.

Jäkla C. alltså. I ena andetaget lite småklagande: "Hur kan du ha så smala armar?" för att i nästa tycka att jag är för stark när vi kramas för avsked. Då ska hon väl vara tacksam för att mina armar inte är större...

Nya vänner:

Som man frågar får man svar. Det gäller väl alltid...

ibland önskar jag mig bara so far away...

Av alla märkliga saker som jag sprungit förbi mitt ute i skogen så kommer ett stort jäkla raveparty på ohotad förstaplats. Inte direkt det vanliga sceneriet...