FRÖKEN MISSNÖJD

...ett annorlunda blogginlägg. Ett inlägg bara om den här:

De Effektiva av Åsa Plesner och Marcus Larsson (= Tankesmedjan balans). Årets bok anser jag att det är. Man läser den och förstår varför välfärdsarbetare hoppar strömhopp in i väggen och varför skola, vård och omsorg inte blir bättre trots att politiker säger sig satsa på just dessa områden.

Själv var jag en av ”de effektiva” och det alldeles för länge. Så mycket för länge att jag inte bara kraschade rakt in i väggen, nej jag var så effektiv att jag borrade ner huvudet och körde på – ännu längre in. Till slut murade väggen igen sig bakom mig. Kvar var jag instängd vilt kämpande i detta intet, till slut orkade jag inte kämpa mer.

Hade det bara varit jag så… Men jag är långt ifrån ensam att braka in i väggen. Under många år har läraryrket, tillsammans med vård- och omsorgspersonal, toppat statistiken för stressrelaterade sjukdiagnoser. ”De nya sjukfallen bland lärare och skolledare under vecka 33-35 står för 13 procent av alla nya sjukfall under året för yrkesgruppen. Motsvarande siffra för alla yrkesgrupper är 8 procent” (Anna Weigert, chef för Analysavdelningen på AFA Försäkring)

Den kris som har drabbat skolan är en kris som vi lärare riskerar att få betala för med vår hälsa. Riskerar är förresten en underdrift, för av sjuksiffrorna ovan kan vi ju se att det de facto förhåller sig så. Det saknas i låga tal 70.000 lärare och den siffran ser ut att öka i oroande takt. Lärare som kör på tills de brakar in i väggen eller slutar/går ner i tjänst för att klara hälsan. Detta är ett tydligt bevis på de orimliga krav som ställs på lärare idag.

Fler och fler saker läggs på lärarens bord utan att något plockas bort. USK:en är borttagen och huvudmän kan i stort sett lägga hur mycket undervisningstid som helst för lärare. Den enda tiden som minskar är den till för- och efterarbete. Samtidigt så förväntar sig huvudmännen samma höga kvalité. Så vi lärare springer allt snabbare med allt tyngre ryggsäckar med en allt stegrande samvetsstress.

Samvetsstress är en av anledningarna till att det har gått att spara på skolan i så många år utan att vi lärare har protesterat särskilt nämnvärt. Samvetsstress beskrivs i De Effektiva som ”den stress som medarbetare i kontaktyrken känner över att jobba med krav som överstiger tillgängliga resurser och där den som drabbas av att medarbetarna inte hinner med alla sina uppgifter är i en utsatt situation.”

Den här samvetsstressen gnager och gnager – det här att hela tiden känna sig otillräcklig trots att man jobbar mer. Det finns alltid så mycket mer kvar att göra. Långsamt bryts man ner av att man aldrig ges en chans till återhämtning. Huvudet behöver sin vila också. Det är knappast någon som kräver att vi ska kunna springa en mil i samma tempo som vi springer ett 100-meters lopp. Men det är det vi utsätter hjärnan för och då är det inte konstigt att den tvärstannar. Hjärntrött är ett alltför snällt ord.

Den här obalansen mellan krav och resurser är farlig för hälsan och den stress den orsakar förstärks av det dåliga samvete man känner av att inte hinna göra sitt jobb på ett tillfredsställande sätt. Vi har ju valt läraryrket för eleverna och vi vill ju inte att de ska drabbas. Vi vill ge dem bra lektioner och bra förutsättningar i framtiden så vi vrider oss själva ut och in och trollar med knäna oavsett vad det kostar oss i kraft.

Det är inte ”bara” vi lärare som drabbas av den allt hårdare svångremmen, utan även anställda i vård och omsorgen som precis som vi lärare arbetar med människor. När människan är arbetsredskap – och inte maskiner och robotar som i en fabrik – så kan man inte vrida upp hastigheten hur mycket som helst utan att systemet kraschar. Och vi människor har inga reservdelar att byta ut vid grus i maskineriet – utan vi får betala med oss själva. Vissa av oss så pass mycket att vi aldrig kan återhämta oss på riktigt igen.

Men politiker säger sig ju satsa på skola, vård och omsorg – då borde det väl inte bli så här? Detta har Åsa och Marcus tittat på för självfallet så kan ju inte politikerna säga att det dras ned, då minskar de ju sina chanser att bli omvalda. Så i De Effektiva får vi se bevis för hur politiker trixar med siffror utan närmare eftertanke. De ska skapa en budget i balans samtidigt som de då ska kunna visa på satsningar på nämnda områden. Lösningen är effektiviseringskrav.

Åsa och Marcus har gått igenom budgetar i Sveriges samtliga kommuner för 2018 och kan då visa på att budgetarna i 260 kommuner medför risk för sparkrav inom skola, vård och omsorg. Men som vi nämnt – politikerna säger inte att de sparar utan de har fina ord som effektivisering, omprövningskrav eller förändringsfaktor. Ett sätt att spara är att inte kompensera verksamheten för ökade kostnader. Som t.ex. att skolpengen ökar (vilket då skulle vara satsningen) men samtidigt ska skolan istället själv nu står för rektorslön, el och annat som krävs i byggnaderna. Detta ger inte ett nollsummespel utan det blir minus i de medel skolan har att röra sig med.

Exempel på vanliga besparingar (som alla vi lärare de facto har upplevt) är vikariestopp, tjänster som inte tillsätts, inköpsstopp och minskning av stödpersonal. I och med ”alla ska inkluderas” och minskat antal stödtimmar så ökar behovet av extra anpassningar. Planeringen ska dessutom individualiseras för samtliga elever. Detta samtidigt som de flesta lärare har fått utökat antal lektioner. Som jag skrev tidigare så är det enda som har minskat tiden för för- och efterarbete. Och så var vi framme vid samvetsstressen igen. Ekvationerna går inte ihop någon stans.

”Alla ska inkluderas” => behovet av särskild anpassning ökar utan att vi får extra resurser. Samtidigt ska vi då se till att planeringen är individualiserad för alla men vi får allt mindre tid till för- och efterarbete. Det krävs inte direkt examen i raketingenjörskonst för att räkna ut att detta leder till en sämre arbetsmiljö. Balans mellan krav och resurser saknas och därmed riskeras vår hälsa. Precis alla förlorar på de här dåliga försöken till ekvationer.

En budget som inte beaktar inflation och löneökningar (vilket bevisa mycket effektivt i De Effektiva) leder till att budgeten blir mindre. Man skriver om att verksamheten ska ges ”incitament att hela tiden bli bättre och billigare.” Visst låter bättre och billigare bra? I och med sina effektiviseringskrav får kommunerna medel över till sina satsningar. Ge verksamheterna mindre pengar att röra sig med men tillför samtidigt en summa som får det att framstå som satsningar. Så det är faktiskt inte alls konstigt att människorna i samhället undrar vad sjutton håller de på med på skolorna. Det satsas ju!

Det är därför som den här boken - De Effektiva - är så viktig. Alla behöver bli medvetna om vad som sker – att det smygsparas – så att man vet vilka krav man ska kunna ställa på skola, vård och omsorg. Tror man att det satsas så ställer man givetvis högre krav. Men får man veta hur det egentligen ser ut – att det sparas – och man är okej med det. Då får man också finna sig i att vi måste ställa lägre krav på skola, vård och omsorg. Så tack Åsa och Marcus för en välbehövlig bok. Läs de välskrivna och lättläst knappa 140 sidorna du också. Och protestera mot effektiviseringskraven du också. Bli inte en av ”de effektiva”.

Open your eyes...

Minnen stannar...

"Att lära sig någon, definierar psykiatrikern Anders Hansen som att skapa ett nytt minne". För att skapa ett korttidsminne, något som bara sitter en kort stund, räcker det med att hjärnan stärker kopplingarna som redan finns mellan olika hjärnceller. Men för att skapa ett långtidsminne, konsolidering, alltså något som består, måste hjärnan skapa helt nya kopplingar. Det är en av hjärnans mest energikrävande processer och kräver djup koncentration. 

De som multitaskar, alltså pluggar samtidigt som tv:n är på, hoppar mellan plugg, sms, och Youtube, lurar sig själva med att de minsann lär sig bättre. Det KÄNNS nämligen så, men i själva verket lär vi oss sämre och långsammare ju fler distraktioner vi har omkring oss. Vår hjärna älskar genvägar. Den är inställd på att inte ödsla energi i onödan. 

Om den kan överlåta en uppgift till datorn/mobilen, kommer den att göra det. Alltså: Den elev som tar en mobilbild på lärarens tavelanteckningar kommer inte att minnas anteckningarna lika bra. Det kallas "Google-effekten" eller "digital amnesti" när hjärnan struntar i att lära sig att det den tror finns lagrat någon annanstans. 

Den vackraste beskrivningen av kunskap är ändå när Hansen beskriver konsolidering, alltså när informationen överförs från korttids - till långtidsminnet. För det innebär inte att "rådata" flyttas från hjärnans RAM-minne till dess hårddisk. Nej, för att kunskap skall byggas måste även informationen som flyttas, interagera med våra personliga erfarenheter. 

Mänsklig kunskap är alltså inte att kunna "rabbla en massa fakta", som memoreringsmotståndarna ofta hävdar. Det är att befästa informationen in i våra egna jag. Jag tycker det är en sådan fin beskrivning av vad som händer när man lär sig något på riktigt. 

Kunskapsutveckling är ett individanpassat pussel. Och jag blir mer och mer övertygad om att memorering är a och o för att utveckla riktig och verklig kunskap. Minnen om faktauppgifter bakas ihop med våra personliga erfarenheter och skapar kunskap som vi kan vrida och vända på, se ur olika vinklar och använda oss av för att förstå vår omvärld." (Filippa Mannerheim på Twitter)

Svårare än så är inte det här med hur vi lär oss. Almost easy...

Svårare är det att förstå hur någon kan välja att skada sig själv.Har du mött någon som har ärrade armar/ben som tydligt visar på resultat av självskador? Hur ska man bemöta den personen - ska man fråga eller ska man låta det "passera"?

Varför skär man sig? Ja du... Viktigt att komma ihåg att det inte är något man väljer med flit. Det är ett flyktbeteende av en tung anledning. Det är ett sätt att orka med livet. Vilka anledningarna är varierar naturligtvis från person till person. 

Det gör ont i själen, inuti, ofta pga tomhetskänslor och upplevd ensamhet. Det kan finnas trauma med i bilden och känslor att känna sig misslyckad, hopplöshet och uppgivenhet. Man känner en psykisk smärta som kan vara svår att identifiera eller sätta fingret på. Man mår mycket dåligt. Man letar desperat efter en pausknapp. Man behöver få paus från att känna den där fruktansvärda smärtan inuti. Smärtan fortsätter sen att öka och man behöver större lindring och skadandet övergår därför ofta till värre incidenter. När man sen har skadat sig ett x antal gånger så är man sen fast. Det som funkar slutar man inte med om man inte får andra alternativ. Det blir som ett missbruk - ett beroende, och man går med ett ständigt sug efter att skada sig.

Det gör ont att skada sig. Hur mycket avgör man själv. Det behöver dock motsvara och trumfa den smärta du känner inuti. Smärtan på armen ska vara större än ångesten, ensamheten och minnena. Därför kan man se att vissa skador är värre än andra eftersom de är beroende av känsloläget i stunden för självskadandet. 

För mig är det mer som att jag går in i en sorts trans där jag stänger av, där jag slutar att känna. Jag blir som döv och blind på omvärlden och allt handlar om självskadan. Efteråt kommer då ångesten igen. För då får jag ångest över att jag har skurit mig och den ångesten är värre än den jag hade. Så min lättnad är endast momentan - vilket är viktigt för mig att upprepa som ett mantra, för att jag ska låta bli att skada mig. 

Kan ju vara bra att komma ihåg att krisplanen ska vara ens egna ord...

Ibland dippar jag och behovet efter en ny fix blir starkare än något annat. Ja, det är som jag skrev ovan ett beroende. Och det gäller att hålla uppe så länge för att suget ska klinga av och känna allt mindre. Men fan vad svårt det är ibland. 

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om att det ska skickas en remiss för utredning om Borderline. Det visade sig att det var för Aspberger/Autism - någonstans missförstod vi varandra. Nu är det tyvärr ett års väntetid - lite synd att jag inte följde upp ADHD-utredning direkt med en om autism vilket det var tal om då. Men för mig kändes det så långt borta. ADHD:n var ju given...

Jag har även tidigare skrivit om varför jag inte tror att jag har Aspberger/autism - att det är alltför mycket som inte stämmer. Men en aha-upplevelse nyss har fått mig att revidera min uppfattning. Det att inte gilla udda nummer - utan att det är jämna som gäller. Det är i och för sig vanligt, men det kan också hänga ihop med Aspberger. Så tex om jag tar två godisar så är allt ok, men om jag skulle ta tre så blir det oro i huvudet. 

Men för att återgå till Borderline - så är det nu i alla fall inskickat en remiss för utredning. Möjligt att de inte vill göra den förrän den om Aspbergers är gjord. Vi får se. Men det är oerhört mycket som stämmer överens med mig och Borderline. Nu är jag inte den som sätter diagnoser på mig själv, utredningar får visa vad det är eller vad det inte är. Och en diagnos ändrar ju inte på mig som person. Däremot kan det ge mig nya verktyg att hjälpa mig själv bättre. Vilket jag verkligen är i behov av med tanke på mitt självskadande.

Det finns de som tror att självskada bara är ett behov av uppmärksamhet. Detta är nog den mest feltolkade anledningen till varför någon skadar sig. Naturligtvis kan det vara ett skrik på hjälp. Ett sätt att synliggöra sin inre smärta och omvandla den till något konkret som t.ex. ett sår som behöver läggas om Men att någon gör det bara för att få uppmärksamhet är sällan sant. Många är vi som skadar oss i smyg och inte berättar för någon, utan istället väljer att dölja det så gott det går. Men om det nu skulle vara så att någon skadar sig endast för att hamna i centrum så behöver den personen hjälp att bli sedd på ett annat sätt och är värd att bemötas med respekt.

Min arm är inte vacker, men jag kan inte vrida klockan tillbaka och få det ogjort. Min arm är ett bevis på mitt mående och det enda jag kan göra är att kämpa för att inte öka på mängden ärr. Utan istället låta de ärr jag har blekna så mycket som möjligt. Jag vill - när det går - tatuera över det "Blckbird - fly away. May you never be broken again." 

Under texten: ett evighetstecken där en svart fågel ses bryta sig loss från de inkörda banorna. Allt tillsammans med betydelsen att jag har kämpat istället för att ge upp. Att jag har vunnit kampen mot smärtor, sorg och förtvivlan. 

När du ser någon med ärr efter självskada försök då att komma ihåg att den här personen med största sannolikhet har en lång resa bakom sig, eller är mitt i den. Att förstå att det handlar om ett sätt att lindra och kanalisera bort smärta kan hjälpa en att inte vara fördömande. Vi vet ju aldrig hur någons ryggsäck ser ut, hur många tunga stenar det bärs på och hur många strider som överlevts. 

Ärren bleknar. Men minnena - never fade…

Ja, på något sätt dubbleras man väl av att äta godsaker...

Och så avslutningsvis de obligatoriska naturbilderna: