FRÖKEN MISSNÖJD

Att finnas...
Igår var det allt jag var - bara existing. Strax över 40 graders feber och ont i halsen. Idag "bara" 38,5 och inget halsont. Det tar sig...

...som så mycket annat... 
I många år var det här jag:

Jag saknade sjukdomsbeteende – och i långt och mycket är det något som fortfarande saknas (beroende på sammanhanget). Att sakna sjukdomsbeteende betyder att det inte syns och märks på mig hur jag mår. Med psykisk ohälsa är det som så att det oftast inte ses på utsidan, även om jag ibland kunde önska att jag hade ett X i pannan. Men om man känner mig så kan man numera märka mer hur jag mår, det kunde man inte förut. Men detta gäller bara när jag är tillräckligt trygg i min omgivning. Fortfarande har jag mycket att jobba på när det kommer att visa de mörkare känslorna.

Så allt som oftast så är jag samlad. Jag står inte och skriker i panik fastän det är panik och kaos inuti mig – det som kommer ut ur mig när jag berättar (muntligt) är en liten avskalad slutsats som inte visar något kaos, någon ångest, någon depression. Senast månaderna har jag vid några tillfällen lyckats släppa (h)järnkontrollen hos terapeuten och suttit där och gråtit. Han är den enda inom vården som fått mig till detta. Detta säger mycket om vilken tillit jag byggt upp till honom.

Jag har lärt mig att hålla ihop mig själv. För det är det som krävts och krävs av mig i en massa situationer i livet. Det blir en stor diskrepans mellan vem jag egentligen är och vem jag försöker vara ute i samhället. Alltså så som det förväntas på mig att jag ska vara. Jag har lärt mig detta utmed vägen. Jag har lärt mig att när jag agerar si eller så, så bemöts jag på ett sätt som tydliggör att sådär ska jag inte göra. Och så slutar jag att göra det. I alla fall utåt… Jag visar inte upp det, jag stänger till om det. Men det som händer – reaktionerna i mig – de händer ju ändå. Fast innanför skalet. Och därmed syns de inte för omgivningen.

Att visa känslor. Jag är en person med mycket känslor och det naturliga är för mig att också visa dem. Jag blir arg, jag blir ledsen, jag blir glad, och jag blir det med besked. Eller brukade bli. Mina glädjekänslor har jag inga problem att uttrycka. Det är värre med de övriga känslorna. När jag blev arg – så blev jag ordentligt arg – och det brukade både synas och höras på mig. Jag brukade bli ledsen och besviken på liknande sätt.

Någonstans på vägen har jag stängt dörren utåt för de känslorna. Ett tag var dörren till och med stängd för de känslorna för mig själv. Teflonlagret… Samhället i stort har förväntningar på oss att vi till varje pris måste låta bli att visa känslorna – bli arg, bli ledsen, skrika, svara emot. Men känslorna finns ju kvar ändå. Inuti. Instängda. Avstängda. Bakom masken. När de väl får spelrum så blir det att känslorna tas ut på mig själv. Nu har jag då vågat börja släppa på kontrollen inför de närmaste och inför terapeuten. Någon gång kanske jag också vågar släppa på det lite grann i samhället också?

En annan känsla man inte heller får visa är besvikelse. Man får inte bli besviken – på inställda planer, på saker som inte blir av, på människor som lovat att göra saker som de sedan inte gör. För det finns alltid skäl. Man får inte ha förväntningar på andra människor och absolut inte ställa krav. Den enda man får ha förväntningar eller krav på är sig själv. Så är man besviken så är det sig själv man måste rikta besvikelsen mot. Alltså ännu fler känslor man inte får visa utåt, utan bara hantera inåt.

När man ska föra fram saker gäller det att inte visa alla miljoner känslorna utan hålla det på en rimlig nivå. Det får ju inte låta entonigt heller. Man måste skilja på känslorna och förnuftet – det gäller att tänka och agera rationellt och göra rationella val. Det är inte alltid så lätt då jag i en del sammanhang är ganska så ambivalent. Jag är ganska bestämd av mig och vet vad jag tänker och tycker – men det finns lägen där ambivalensen tar över. Och jag måste vara påläst och ha koll på fakta – vilket jag oftast både är och har. Men detta kan ibland leda till att öka ambivalensen. För ju mer jag vet desto mer finns det att ta hänsyn till, olika aspekter som ska vägas in. Hänsyn till människor omkring mig, hänsyn till ekonomi, hänsyn till hälsa, hänsyn till tid, etc etc. – självklart beroende på vad det handlar om.

Den där ambivalensen får ofta ett överlapp med min ångest – ett väldigt påtagligt överlapp. Man ska göra rationella val där man väger in alla faktorer. Och mitt huvud går varv på var på varv med att väga samman. Men man ska inte slösa tid och energi på sådant där! Man ska vara snabb och rationell och bara bestämma sig! Inte lägga en massa tid på velande och ha sig, inte vara så om sig och kring sig, bara bestämma sig. Så jag säger inget högt om de där varven som far runt i mitt huvud. Detta är såklart en förenklad bild av det där kaoset i mitt huvud. Det är ett stort garnnystan av trådar åt alla håll och kanter. Och jag VET att om jag började berätta om alla de där trådarna på riktigt så friserar jag dem och plussar på med lite roliga anekdoter. Samma händer ofta när jag skriver – men när jag skriver lyckas jag förmedla känslorna jag känner. Inte som när jag berättar – då låter det som att jag pratar om någon annan än mig. Sakta har jag då luckrat upp på detta – främst då hos terapeuten. Det är ju enda möjligheten om jag ska kunna nyttja hjälpen jag får, att de som ska kunna hjälpa mig blir insatta i hur jag verkligen mår.

Om det blir så att jag inte får prata klart så fortsätter hjärnan spinna på och tankesnurrorna blir oändliga. Så fortsätter det då – varv på varv på varv – tills det känns som att hela hjärnan håller på att brinna upp. För att undvika att man inte får prata klart leder det ibland till att man slutar att säga en del saker högt. Men tänkande upphör ju inte för det. Så då lärde jag mig att inte berätta vad som verkligen tynger mig, alla de där tankespåren som ger kaos. Istället – om jag måste uttala det högt – blir det en version där jag låter oerhört samlad och strukturerad och som att jag har stenkoll på allt. Och ingen fattar att jag har panik känslomässigt, belastningsmässigt och organisationsmässigt. Därav folks förvåning när jag uttrycker att vissa dagar så framstår professor Kalkyl som ett under av klartänkthet…

Det är det det innebär: ”saknar sjukdomsbeteende” att kaoset inte syns utåt. Men kaoset pågår ändå inuti. Känslorna, tankesnurrorna och de fröken duktigkraven jag ställer på mig själv. Men om jag inte berättar så kommer det heller aldrig att bli någon förändring. Men det är inte lätt att ändra sedan länge invanda beteenden. Och det måste gå i babysteps för annars tar känslorna över från förnuftet med allt ont som det för med sig som tex självskadebeteendet.

Viktiga förändringar – mönstren som måste brytas. Det här handlar ju inte bara om här och nu – den akuta situationen jag befinner mig i just för tillfället. Det handlar om hur jag agerar och reagerar i stort. Det är inte ett symptom på nuvarande situation, det är en av många bidragande orsaker till att det blivit så här. Därför är det så viktigt att jag släpper på mitt kontrollerande jag så att det blir tydligt hur jag fungerar i dessa situationer. Det kommer att öka chansen att vi hittar strategier för att motverka de destruktiva beteendena. Det är ju inte som så att jag kommer att bli någon annan. Men jag är ganska övertygad att det kommer att underlätta för folk i min omgivning att det som verkar lugnt på ytan inte alltid är så lugnt inombords. Tillåta mig själv att visa kaoset och paniken så att jag inte är där när det maxar i mig till hundra procent. Utan att människorna omkring mig istället hjälper mig att bryta den onda cirkeln innan den har snurrat för långt.

Inlägget skriver jag inte för att det ska tyckas synd om mig. För det har jag sagt flera gånger att det inte är hjärtan i överflöd jag behöver. Jag vill bara försöka förklara vad som har hänt och hur jag har agerat för att det är det som har gjort att jag är där jag är nu. Jag försöker ge en förklaring till hur jag (re)agerar på vanliga saker, vilka strategier jag har kommit att använda under livet – vilket då beror på mitt eget beteende som blivit allt mer destruktivt för mitt mående. En viktig bit i detta är att jag tar de icke önskvärda älgkliven framåt – jag försöker för hårt. Och då slår rekylen direkt tillbaka. Känslan av att misslyckas och göra fel är så jobbig och gör att jag blir så arg på mig själv. Om jag i praktiken stänger av och avgränsar mitt emotionella jag med omvärlden så ser inte de omkring mig när jag är på väg att brista. Därmed får jag en känsla av ökad tomhet och ensamhet. Och jag brister. Därför så viktigt jag undviker att hamna i det igen – babysteps är enda sättet. Tålamod… 

...Patience...

Tålamod att tolka saker rätt...

Words...
Kan betyda så olika. Som varför heter det matvrak och inte rättshaverist?

Skämt å sidor...
Ord betyder något. Ord har makt. Fel ord vid fel tillfälle kan åstadkomma mycket skada. Händer det dessutom regelbundet och orden kommer från personer i maktposition kan det påverka mer än man tror. Det är inte som så att jag tror att vårdpersonal med flit lägger skulden på patienten – men deras ordval kan hamna snett och därmed ge patienten en underliggande känsla att det är dennes eget fel att den mår dåligt.

Kan man kalla det att de använder ett skuldkort. Ofta har vårdpersonal sagt vad jag borde ha gjort istället för att skada mig. Som om jag inte redan visste det. Strö mer salt i såren bara… Terapeuten är ett undantag – där får jag redogöra för varje detalj fram till självskadan. För att vi ska kunna finna reda på var någonstans hade det gått att avbryta. Vilka signaler och vad som då ska göras. Jag är medveten om att det är jag som skadar mig själv, men att lägga skulden på mig ger bara ökad ångest och svårare att bryta mönster. Att drabbas av psykisk sjukdom och de uttryck den tar sig är inte ett frivilligt val.

Det är lätt att säga ”bry dig inte om det, du vet i slutändan att de har fel.” Men självkänslan i dessa lägen är inte vad den är när man mår bra. Man tar lätt skulden för allt som händer. Lätt att falla in i självhat. Att då få höra ord som känns som att de menar at jag framkallar mitt egna dåliga mående själv. Det här att jag inte blir bättre – jag sover fortfarande inte (vilket jag tror är roten till mycket av mitt mående) trots alla mediciner och olika strategier och terapier. Är det då konstigt att man undrar vad det är för fel på sig själv?

Jag tror inte att de som använt sig av skuldkortet gjort det medvetet eller hur sämre jag blivit av deras ordval. Jag tror inte de är medvetna om hur lätt de har att ta till detta (frustration över att inte kunna hjälpa?). Man är så sårbar när man mår dåligt, allt negativt fastnar och det är hart när omöjligt att skaka av sig det. Att lägga skulden på en patient, att hålla patienten ansvarig för beteenden som är överlevnadsstrategier, att på grund av psykologiska mekanismer anklaga någon för att hitta på, går inte obemärkt förbi. Så tack och lov för terapeuten som får mig att förstå vad det är som händer. 

Kom ihåg att det du säger spelar roll. Du kan sänka eller lyft upp någon. Var aktsam med hur du uttrycker dig. Skadan av fel ord kan vara stor och det kan ta år att skaka av sig det. Att dra fram skuldkortet för att man saknar kompetens, kunskap eller är stressad är aldrig okej! Du kan märka någon för livet utan att veta om det. 

Så ord spelar roll...
Varför säger vi dosett och inte fördelardosa?

Så många mediciner - tack och lov så är det samma läkare som ordinerat alla. Vet dem där flera läkare är inblandade. Som att inte ha en helhetssyn på patienten är svårt nog...

Min terapeut är dessutom den första som försöker ha en helhetssyn på mig – att se hela mig. Inte bara pang på diagnoser och problematik. Naturligtvis är det på grund av problemen som gör att jag är hos dem för att få hjälp, men jag är ju så mycket mer än mina diagnoser och min problematik. Utan att se hela bilden blir det små gnuggande på fläckar istället för att skura hela golvet.

Hur kan man avgöra vilken behandling som passar endast utefter en diagnos? Vad det gäller det psykiska så finns det inte ”ett gips fits all”. Naturligtvis är det huvudsyftet att behandla själva problemen men man får inte glömma hur patienten fungerar som människa. Är jag introvert eller extrovert? Hur tillgodogör och tillgodoser jag mig information? Vad triggar mina känslor och ökar mina symptom i min vardag? Vilka är mina starka sidor som skulle kunna nyttjas i en behandling? Allt detta är viktigt för att kunna skräddarsy en behandling för just mig.

Tar vi slutenvården så hade ett bättre samarbete med övrig vårdpersonal kunnat underlätta. Det är ofta skötarna som ser patienten i en större helhet än läkarna. Skötarna ser en både i toppar och dalar (alltså även de stunder då man mår lite bättre). Men detta verkar inte alltid nå läkarnas öron. Det verkar vara som att skötarnas arbete är ett mindre viktigt arbete. Men den helhetssynen som skötarna får är värdefull för läkarna att känna till för att kunna ge optimal behandling. Ett närmare samarbete och en mindre hierarki där olika professioner hjälps åt istället för att pinka in revir.

Det är också viktigt att vårdpersonal lyssnar på patienten och inte tror sig veta i förväg vad som är bäst för patienten. Om man börjar ett samtal med en patient och redan tro sig vete vad som är problemet, hur problemet ska lösas, hur patienten snabbast ska ”fixas” för att kunna bli utskriven, då har man missat målet. Ingen mer än patienten själv vet bäst själv hur man fungerar/inte fungerar (och nu talar jag inte om patienter i psykotiskt eller maniskt tillstånd). Att vara så säker på att man själv som vårdpersonal alltid vet bäst, inte behöva lyssna, inte behöva inhämta kunskaper som patienten själv kan ha om sina problem, är ett alltför stort och vanligt misstag. Det gör att man blir behandlad lite som ”ett gips fits all” – olika behandlingsformer generaliseras och används som en universallösning. Detta beror nog delvis på de nationella riktlinjerna som finns från socialstyrelsen (ex. att KBT och antidepressiva i första hand ska ges vid depression) men också kanske därför att det är en lättare lösning som de tror ska spara tid. Ibland blir det då patienten som måste anpassa sig till behandlingen och inte hjälpen efter patienten.

Det är lätt att remittera en patient till nästa vårdinstans och därmed ”trolla bort” sitt eget ansvar. Tanken är oftast god – man hoppas ju det i alla fall. Men vården måste anpassas mer till individen, vi är inte ett stort kollektiv där alla mår bättre av samma metod. Alla har vi olika referenser, olika barndom, olika minnen och olika sätt att tillgodogöra sig behandling. Att tro att alla behandlingar är bra för alla är därför inte rätt väg att gå och inte på något sätt förenligt med personcentrerad vård. Vården behöver skräddarsys och fler alternativ måste finnas att erbjuda. Om vården ska bli personcentrerad någon gång så måste psykiatrin börja lyssna på de som känner patienterna bäst – nämligen patienterna själva.

Att platsbristen inom vården överlag är ett problem är ganska bekant. Ofta i media om att människor som behöver vård skickas hem, ligger på britsar i korridoren eller skrivs ut för snabbt. Psykiatrins slutenvård är inget undantag. Det krävs ganska mycket för att man överhuvudtaget ska bli inlagd på psyk idag. Man ska vara i mycket dåligt skick och helst också vara självmordsbenägen. Men det är ingen garanti till att du får stanna tills du känner att benen bär under dig. Man får ett visst antal dagar och veckor, sedan förutsätter man att du mår så bra att någon annan kan få den sängplatsen. Detta även om du inte känner dig stabil nog. Man i stort sett tvingas hem på permission hur osäker man än känner sig. Vet att jag skrev om detta i både Blackbird och Broken Wings (där jag beskrev min upplevelse – inte i syfte att peka ut någon, utan att visa på den oerhörda resursbristen).

Man har som patient alltid rätt att avbryta sin permission om man känner att det inte fungerar hemma. Det man då inte vet är att ens plats då kan ha blivit någon annans plats. Inom loppet av några dagar kan man då – förutom detta stressmoment att åka hem när man inte är redo – komma att få byta rum eller till och med avdelning/ställe. Det är inte direkt något som minskar den inre stressen eller påskyndar ens tillfrisknande. Det kan också vara som så att du ”tvingas” till utskrivning och därmed om du fortfarande mår dåligt får söka hjälp på nytt på psykakuten. Och så ska allt gå en vända till och jag har inte mött någon vars psykiska tillstånd blivit bättre av detta.

Detta stressar även personalen då den veta att patienten mår mycket dåligt och behöver stanna kvar på avdelningen. Det blir mer praktiskt arbete som städning och bädda rent samt mer administrativt arbete – vilket betyder mindre tid med patienterna. Men det administrativa får det inte slarvas med. Det är av högsta vikt att alla vet vem som ligger vad och hur många patienter man har inne t.ex. om det skulle behöva utrymmas (ex brand). Att koordinera allt (vilket då beror på att det finns för få platser) tar tid som skulle ha använts till att interagera och ha samtal med patienter, att finnas där för patienterna. Och är personalen stressad så blir det också att deras bemötande av patienterna blir sämre. De största förlorarna är så klart de patienter som skickas hem trots att de mår mycket dåligt. Läkare på psykakuten vet att inneliggande vård skulle vara det bästa för patienten, men tvingas neka för att det finns inga lediga sängar.

Vi har fått ett system som leker med människors liv. Ett ohållbart system som leder till dödsfall och skador. När människor blir avvisade trots att de har självmordstankar är det som att spela rysk roulett. Stannar det vid tankar eller blir det ett faktiskt försök? Det här som jag har skrivit om är inga nyheter. Det har varit så här i många år, men ingenting förändras. Att det skulle ändras känns - tyvärr - so far away…

Men om man kan köpa dem på barnavdelningen så är det okej!