FRÖKEN MISSNÖJD

Ja, inte annat än att man ibland känner så...

Det där är jag - varje gång någon börjar tala om för mig att man kan bota depression med kost och motion...

En trasig hjärna läker inte av sig själv - eller av kost och motion. För då vore jag friskare än frisk... Inombords känns det bara tomt och min hjärna brinner. Igen… För dålig på att verkligen vila när jag försöker vila. Att bara ta bort ljuden och fortfarande låta hjärnan gå för full speed räcker inte långt. Jag blir ledsen och ångestfylld när min hjärna gör så här, när den begränsar mig.

Det har pratats mycket de senaste åren och psykisk ohälsa och god arbetsmiljö. Men varför mår vi bara sämre och sämre? Varför ökar sjukskrivningarna fortfarande, trots att vi vet att vi är för stressade? Det här skenande tåget borde gå att stoppa. Vi måste stoppa det, för vem ska arbeta när alla har slutat orka?

Jag tror fortfarande det handlar om att många inte tar den psykiska ohälsan på allvar. Ja, fortfarande… Den är lite skämmig att prata om och något många då fortfarande blundar för. Så de vi har omkring oss (nära, kära, arbetskamrater, chefer etc) vet inte om att vi lider av ångest eller är deprimerade, eftersom det inte är ett givet samtalsämne. Man är rädd att man ska ses som svag. Långsamt luckras detta upp i vårt samhälle. Men är det någon som vågar lyssna på riktigt?

Det måste till krafttag. Depression är den enskilt största sjukdomen i Europa. Om tre år uppskattar WHO att den är den största sjukdomen i världen. Var femte person i Sverige har någon gång i livet fått diagnosen. Antalet flickor med psykosomatiska besvär har fördubblats sedan början på 90-talet.

Om någon bryter benet så fixar sjukvården det omgående. Man blir gipsad, får läkemedel, sjukgymnastik, och man följer upp skadan. När hjärnan trasas sönder och man inte är förmögen att varken arbeta eller att ta hand om sig själv så dröjer hjälpen. Det är oftast själva vägen in som är svår. Att man måste vara så pass långt nere på botten innan man får hjälp. Ska man verkligen behöva hamna så långt ner som jag har gjort? Hade jag för fem år sen fått mer än lite antidepressiva piller och ett möte med en vårdcentralsläkare då och då så hade jag nog inte behövt hamna i den här situationen. Att mycket av energin gick på att överhuvudtaget få kontakt med min läkare är katastrofalt. Den stressen plus att jag for illa – det är inte helt otänkbart att detta försämrade mitt mående.

Att få hjälp i tid har visat sig vara väldigt viktigt. Psykisk ohälsa går nämligen att förebygga. Att psykiatrin nästan uteslutande ägnar sig åt att släcka bränder är inte bara dåligt för varje enskild människa som drabbas, utan även ur ett samhällsperspektiv. Det torde bli billigare att sätta in tidig hjälp än att ha personer som blir långtidssjukskrivna och far fram och tillbaka på slutenvården…

”Satsningarna” på psykiatrin i Sverige är katastrofala. De psykiatriska diagnoserna står idag för ca 30 procent av den så kallade sjukdomsbördan i Sverige, ett mått på hur många som drabbas av olika sjukdomar och ungefär hur svårt sjuka de blir. Räknar man istället i sjukskrivningstal står psykiatriska diagnoser numera för ungefär 45 procent av sjukskrivningarna. Psykiatrin fick trots det bara kring 9 procent av den totala sjukvårdsbudgeten 2016. Igen: mången psykisk ohälsa går att förebygga, men då måste resurserna finnas. Men tanke på alla sjukskrivningar beroende på psykisk ohälsa – har vi verkligen råd att inte försöka förebygga dessa sjukdomar?

Även inom psykiatrin och vården så är det NPM som styr (se mitt inlägg om ”De Effektiva” As tears go by). NPM tenderar att missgynna patienter med större och mer svåröverskådliga sjukdomsbilder. En blindtarms operation eller att fixera ett brutet ben ser ungefär likadant ut varje gång och är lätt att sätta ett generellt pris på, men behandlingen av de flesta psykiska sjukdomar låter sig inte kokas ned till en siffra i ett Excel-ark. Hur prissätter man behandlingen av en livslång och oberäknelig sjukdom som bipolär sjukdom? Eller som borderline? Eller en psykossjukdom som schizofreni? => det faktum att läkare idag måste ”plocka pinnar” (genomföra mätbara och lönsamma sjukvårdsinsatser) snarare än att ge varje patient den tid och de resurser som situationen kräver. Så NPM skapar psykisk ohälsa och NPM gör att den som drabbas får sämre vård. NPM slår alltså dubbelt. Bra jobbat knallkorkar som kom på idén om NPM…

Så har vi oturen att drabbas av en psykisk sjukdom så tillför vi med andra ord en grupp oprioriterade personer som löper stor risk att inte få hjälp när vi behöver och i värsta fall inte någon sjukvård alls. Ansvaret hamnar ofta hos individen – att man förväntas veta hur man ska göra sig själv hel igen. Så är det naturligtvis inte. Men många upplever det så. Och det är viktigt att ta fasta på. Tror man sig inte få hjälp så söker man troligtvis inte heller hjälp, förrän det kanske är för sent…

Det finns inga enkla svar, men även när det handlar om psykisk ohälsa måste vi kunna göra blixtinsatser precis som vid ett benbrott eller en blindtarmsinflammation, samtidigt som en långsiktig plan görs för att förhindra återfall och nya fall. Att vänta ut en trasig hjärna och tänka att det snart går över, är precis lika dumt som att inte gipsa det där benet eller operera bort den inflammerade blindtarmen.

Det där var då vecka 42. Vad som kom ut utav mötet? Inte ett enda dugg! Tror inte jag upplevt mer ologiskt och osmidigt. Det visar sig att de vill ha med vården i planering av hur min arbetsträning ska vara. Det är i och för sig inget konstigt, men kunde de inte ha hintat om det före så hade vi kunnat boka det mötet direkt. Att fara runt för meningslösa möten är att slösa på allas tid. Nu har jag ju gott om tid, men inte så gott om hjärnenergi. Dessutom så hade den här rehabkoordinatorn försökt komma i kontakt med mina vårdpersoner innan mötet. Jo, jag förstår det också – men vet denna människa ingenting om sekretess? Nu blev terapeuten tvungen att ringa mig för att kolla vad ha får säga. Och till råga på allt så ringde hon sen inte tillbaka till mina vårdpersoner. Och jag tycker jag är vimsig ibland…

Nu har min terapeut mailat till skolan och till rehabkoordinatorn förslag på mötestider. Så vi kommer i alla fall någon vart. Men den här oerhörda trögheten? Tålamod Pippi, tålamod…

So far away…

Det här med att kasta ut soffan innan den nya har kommit...

Men bra blev det!

Den gamla soffan är nu ett minne blott.

Minnen...

Mer adrenalin...
Lite träning:

Före och efter...



Andhämtning...

När ångesten överväldigar en finns ingen utväg. Bara att försöka härda ut genom all mörk smärta. Ibland går det och ibland går det mindre bra…

Fick dem att förstå att sjukskriven på hundra procent kommer jag att vara tills den dag då jag börjar arbetsträna. Och då måste ju planeringen finnas klar. Försäkringskassan då? Jo, efter att för knappa året sen (och även i februari i år) anses som fullt arbetsför, anses de nu att jag är för sjuk för att börja arbetsträna. Den såg vi inte komma…

Ska nog gå att få med FK på skoltåget. Apropå skoltåget – så är det ämnet skolan som har hållt mig lite upptagen nu i cirka tre veckor. Har gått med i skolupprorsgruppen (vilket är alla skolans professioner + skolföräldrar tillsammans). Och nu i helgen genomför vi en manifestation i form av skolmarscher. Antingen måste politikerna skjuta till mer resurser eller så måste de skära i läraruppdraget. I tidningen arbetet skrev vi igår om detta – jag ger er hela texten här också:

-------------------------------------------------------
Nu i helgen de 12 och 13 oktober marscherar och manifesterar föräldrar, lärare, skolledare, lärare i fritidshem samt studie- och yrkesvägledare tillsammans på 12 orter i Sverige.*

Efter år av smygande nedskärningar under täckmanteln om effektiviseringar har vi nu kommit till vägs ände. Ska vi skrota skolan eller återupprätta den? Fortsätter vi på nedskärningar under täckmanteln om effektiviseringar kör vi snart i diket. Var fjärde elev har inte uppnått kunskapsmålen i ett eller flera ämnen och saknar därmed fullständiga betyg från grundskolan. För första gången kan vi konstatera att dagens barn får en sämre utbildning än sina föräldrar.

Skolans personal skriker efter resurser, men politikerna väljer att återigen slå dövörat till. Nu har vi slutat be snällt. Nu kommer vi vråla. Vi hoppas att alla som förstår allvaret och som bryr sig om vårt lands framtid sluter upp i helgen på Skolmarschen, för oss som arbetar i skolan och för våra elever.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har meddelat att nästa år kommer 99 procent av kommunerna att skära ner i vård, skola och omsorg. Det kommer drabba oss alla. Det kommer drabba alla som arbetar i skolan och det kommer drabba alla elever och föräldrar. Det kommer att sätta spår i framtiden.

Enligt Försäkringskassans rapporter är skolan en av de sjukaste arbetsplatserna i Sverige och förklaringen stavas bristande arbetsmiljö. Med de ständiga nedskärningarna går det inte att skapa hållbara arbetsvillkor. Det går inte att skapa en bra arbetsmiljö när de som ska utföra uppdraget blir allt färre, när lärarnas undervisningstid ökar, och när rektorer får allt fler sjukskrivna medarbetare. Det är inte möjligt att skapa en skola för alla barn när eleverna inte får det stöd de behöver och när mindre undervisningsgrupper läggs ner.

Det går inte att ha balans i sin ständigt begränsade budget och balans i verksamheten samtidig. Vems fel är det? Det är våra folkvalda politikers fel. Vi förstår att politiker har ett svårt uppdrag, med det är deras skyldighet att fatta svåra beslut. Ändå beslutar de om nedskärningar år efter år, samtidigt som vi förväntas prestera mer och bättre skolresultat – som att det fanns mer att skära ned i våra svältfödda skolor. Deras beslut leder till att elever inte får den utbildning de har rätt till och att rektorer tvingas bryta mot skollagen och arbetsmiljölagen varje dag. Deras beslut leder till en osäker framtid, där vi ser fler unga kastas ut i utanförskap.

Genom Tankesmedjan Balans budgetgranskningar** är nedskärningsbluffen genomskådad. Varje budget som innebär nedskärningar i skolan kommer hädanefter att mötas med högljudda protester från föräldrar och skolans medarbetare. Nu är det tydligt för många i våra upprorsgrupper hur det kommer sig att eleverna i skolan mår allt sämre och medarbetarna blir allt sjukare. Nu är det tydligt varför grupperna på fritidshem fortsätter öka och varför förskollärartätheten minskar i förskolan.

Vi gör nu något historiskt och går tillsammans, som ett kollektiv, för att säga ”Det räcker nu” till nedskärningarna i förskolan, fritidshemmet och i skolan. Det kommer bli jobbigt för våra folkvalda riksdagspolitiker i Stockholm och lokalpolitikerna ute i landet att skära ner på skolan framöver. Det kommer kännas att inte rusta för framtiden. Det kommer att kosta att inte rusta barnen för framtiden.

Nu har vi börjat marschera för skolan och vi kommer fortsätta till dess att ospecificerade effektivitetskrav, verksamhetsförändringar och gud vet allt vad politikerna kallar nedskärningar för är ett minne blott. Otaliga spaltmeter har skrivits om den arbetsmiljö som medarbetare och elever befinner sig i, men ingen lyssnar. Nu har vi slutat be snällt. Nu kommer vi vråla.

Vi hoppas att alla som förstår allvaret och som bryr sig om vårt lands framtid sluter upp i helgen på Skolmarschen, för oss som arbetar i skolan och för våra elever. Frågan är: Vad valde du att göra när den svenska skolan stod inför sin största kris någonsin?

-------------------------------------------------------------
Linnea Lindquist (skolledarupproret), Alexander Skytte (lärarupproret), Pernilla Wallgren (lärarupproret), Sofia Johansson (lärarupproret), Niclas Wahlgren (lärarupproret), Saga Sunniva Bergh (lärarupproret), Samuel Byström (lärarupproret), David Spak (SYV-upproret), Cilla Lundström (skolföräldraupproret), Therese Sjögren (skolföräldraupproret), Sara Eriksson (skolföräldraupproret)

*Skolmarscherna

**Tankesmedjan Balans har skrivit om effektiviseringshetsen i sin bok ”De effektiva) – se mitt blogginlägg As tears go by

I veckan som kommer så skriver jag ihop med tre andra på Aftonbladet debatt om tystnadskulturen som råder på skolorna. (Se Marcus Larssons twittertråd). Om medarbetare som inte vågar göra sina röster hörda om att de är på väg in i väggen pga rädsla för repressalier. Problem kan endast lösas om de kommer upp till ytan. Därför kan vi inte ha den här tystnade.

The sound of silence…