Spirit – det är mycket kämpaspirit just nu. Ägnar dagarna åt att vila ett huvud efter något som för många inte skulle märkas alls. Jag är och besöker min skola en till två gånger i veckan (inplanerade entimmasbesök) för att återvänja hjärnan vid miljön. Att starta på 25% (alltså tio timmar) – vilket är det minsta man kan vara sjukskriven – hade varit för mycket. Så om ni undrar varför jag "försvunnit", så är det därför.

Det här med utbrändhet – eller rättare sagt utmattningsdepression – är det många som alltid har åsikter om. Det kan man ju heller inte hindra människor från att ha. Men de som tror att man bara behöver vila och sen köra på som vanligt och att allt är som vanligt igen har nog inte riktigt förstått…




(Linda Skugge)

Även när man är tillbaka så är man inte tillbaka som den man var innan väggen kom i vägen. Förutom att depression är en riktig helveteshåla att ta sig ur, så är det många som faktiskt drabbas av skador som blir bestående. Inte bara kollegerna som måste inse att man inte har exakt samma funktionalitet som innan. Viktigt att man själv inser det och tar det väldigt varsamt.

Idag är en sådan dag när tårarna bränner innanför ögonlocken. Men de förblir osynliga för resten av världen. En hjärna som skevar in på dåliga sidospår och en ångestkorp som hackar i bröstet. Av egentligen ingen anledning alls – förutom av ren trötthet. Så idag bär det iväg till den bästa terapeuten och förhoppningsvis klarnar dagen lite mer därefter. 

Set me free… 

Tills vi hörs igen får ni hålla till godo med mig och min natur…