Inlägg från juni 2020 - FRÖKEN MISSNÖJD

Vägskäl...
För första gången på flera år så har jag nu någon sorts sommarlov. Efter att på eget bevåg varit i skolan på besök två gånger per vecka. Har kollat igenom de kartonger som fanns på vinden och rensat ut en massa. Lite irriterat är jag allt för att det saknas en massa grejer. De grejer som var uppackade sista terminen jag jobbade finns inte någonstans på skolan. Måste sluta att tänka på det - det är ju ändå bara grejer.

I slutet på den här månaden ska vi (jag, psykiatrin, skolan och FK) planera upp hur vi går vidare inför hösten. Det blir verkligen ett vägval vid vägskälet där det får bära eller brista. Jag vet det - men det hjälper inte med en biträdande rektor (som inför hösten har gått i pension) som pratar om "skarp läge" och att "mycket högre tempo i höst". Jo, tack - jag vet det! Men de ska vara tacksamma för det jag har gjort den här terminen, den påbörjan till rehab som de inte har behövt betala ett öre för. Jag är säker på att han bara menar väl och att ordvalen bara har varit olyckligt. Tack och lov ska kommunens HR-person vara med. Och hon är mycket mer "mjuk" i sina ordval - kanske för att hon har haft mycket att göra med personer som bränt ut sig och som mått psykiskt dåligt.

Måste tacka det arbetslag som jag på något sätt har tillhört den här terminen. De har verkligen varit inbjudande (inte bara de som var innan jag blev sjukskriven). Kollegerna i mina ämnen i detta arbetslag har verkligen ställt upp för mig. Den ena har verkligen varit helt underbar. Kan ju vara för att vi även är vänner utanför jobbet och har hållt kontakten och träffats under de här senaste åren. Tack T, du är guld värd

Vad behöver jag då inför hösten - jo, långsamt tempo. Jag behöver de som håller mig tillbaka när jag vill gå fortare fram i rehabiliteringen (fröken 'snabbt ska det gå' får inte styra). Jag behöver inte några som redan nu börjar säga "vad om det inte går?". Det är inte vad min hjärna behöver nu - för då blir det lätt negativa tankar i en snabbt nedåtgående spiral. Det jag behöver är personer i min omgivning som tror på mig utan att blir överdrivet peppiga. Jag behöver de som står vid min sida hela vägen och som lovar att ta emot mig om jag faller. Som bara finns där när jag som mest behöver det. Som visar mig att det alltid finns en anledning att kämpa.

A reason to fight - jo jag hade den låten förra inlägget också, men det var ju så länge sedan. Och just de här fraserna har fastnat i mitt huvud - de är orden som ska ta mig vidare:

"The image in your eyes, reflecting the pain that has taken you
I hear it in your voice so ridden with shame from what's ailing you

I won't give up, so don't give in
You've fallen down but you can rise again
So don't give up

When the demon that's inside you is ready to begin
And it feels like it's a battle that you will never win
When you're aching for the fire and begging for your sin
When there's nothing left inside, there's still a reason to fight"

Världen tuffar på med ett Sverige som tror sig vara bäst på allt. Därför vi har så höga dödstal i Covid19... Och med så ömma lilltånaglar att man inte kan säga "skinny latte" utan att folk kommer med fat shaming...

Skinny - det är väl jag numera. Lite för tunn för mitt eget bästa. Får jobba på att äta upp mig över sommaren till skolan startar igen i höst. I höst kommer också autismutredningen att starta (usch, fy och blävale för övervakat pissprov). Tills vi hörs igen - var rädda om er.