FRÖKEN MISSNÖJD

...ja, det hoppas jag i alla fall. Så att inte allt går krasch, boom, bang...

Är hemma på en veckas permission för att känna att jag fungerar hemma innan jag skrivs ut. Om det inte fungerar så behöver jag inte börja om på nytt med psykakut och antagligen ny avdelning.

På avdelningen är man i en trygg liten egen värld där inte mycket ångest kan komma in. Det är skillnad på hemma. Men det är ju hemma jag måste lära mig att vara - det är hemma jag måste lära mig att stå ut. Vill ju inte bli hospitaliserad. Och vad sömnen beträffar så är det ingen skillnad. Hellre sömnlös i egen säng än i sjukhussäng...

Räkna får? Det ska väl inte vara så svårt! Då känner ni inte mina får...

Får 1 och 2 hoppar snällt över, får 3 och 4 bestämmer sig för att hoppa över samtidigt. Får 9 slår en volt över. Får 11, 12, 13, 14 o 15 bestämmer sig för att hoppa strömhopp - ett sjå att hinna räkna dem. Får 21 - är det svarta fåret. Givetvis så tar det sönder staketet helt och hållet. Så då blir det bara att snickra ihop ett nytt staket. Får 25 hoppar baklänges över och får 32 gör en 360-gradare. Får 37 totalvägrar och lägger sig helt sonika ner framför staketet och vägrar flytta sig så att övriga får kan fortsätta. Då börjar DJ:n i mitt huvud spela "Bä Bä Vita Lamm" ivrigt ackompanjerad av alla fåren. Alltså jag orkar inte...

Jag vet - det där låter som något jag bara hittar på. Men det var hjärnan själv som hittade på det en natt. En hjärna väldigt typisk för ADHD.

 

 

Landet som väckt så många frågor angående vår Covid-strategi. Regeringen har ju äntligen visat att de handlar - i shoppingcentra. Vilka föredömen - de visar att den där pandemilagen som de vill driva igenom där de kan förbjuda i stort sett allt verkligen behövs. Det kanske var tanken bakom det hela?

November blev till december:

Ett december som blev - inte som jag trodde i alla fall (gäller väl i och för sig hela 2020). Det blev som det blev även den här gången när FK är i farten. Sen den 7 december så är jag intagen på slutenvården. Turligt nog till den avdelning där jag alltid trivts som bäst. Blev varmt emottagen och ihågkommen (trots att det nästan gått två år sedan sist). Sen fick jag byta avdelning - inte via tvång eller något utan helt självvalt. Så lite annorlunda akvariestudier...

...med som pappa sa - en röding i akvariet...

De har öppnat en ny avdelning (på försök) - en avdelning där det är mycket lugnare. Inte så många svåra patienter och ett eget rum. Man får ha sladdar (ladda mobilen bl.a.) och dylikt på rummet och man kan komma och gå lite som man vill, givetvis genom att säga till personalen först. Det har gjort att jag även har kommit iväg och tränat en del. 

På tal om träning så träffade jag på en från gymmet där jag i vanliga fall tränar. Inget att hymla med - jag förklarade vad jag gjorde där.

Jag känner verkligen ett lugn här inne. När jag avbröt min permission över jul (en dag tidigare) så var personalen varmt välkomnande tillbaka. En avdelning där det blir en lugn övergång (på egna villkor) till livet i verkligheten igen, inte att man måste bli utskriven pga platsbrist. Platsbrist är inget vi har på den avdelningen - när jag kom dit så var vi fyra stycken. Sen tre och sedan två. När jag var tillbaka vid jul så var jag där själv ett par dagar, detta utan att det kändes konstigt. Sen återkom en av mina patienter från sin permission - och precis som jag så känner han att man verkligen är välkommen och väl omhändertagen. Att man inte kommer hem alldeles för tidigt när man egentligen inte är redo för det. Att man ska vilja att det kommer ett liv efter detta - afterlife...

God fortsättning på det nya året!