Så trött och så tom. Aldrig varit så här trött innan mer än när jag har varit fysiskt sjuk. Kroppen orkar inte. Vill inte gå upp - och jag bryr mig inte. Inte ens träningen lockar. Efter att i alla år fått fnatt om jag inte tränar - så bryr jag mig längre (duracellkaninen har stupat). Att tvätta håret får mig att sätta mig ner i badkaret efter bara att ha blött håret och gråta. Orkar inte. Att ta en promenad - efter ca hundra meter sätter jag mig ner och gråter. Det handlar inte om att vilja, men kroppen orkar inte.
Skulle helst av allt vilja ligga under täcket hela tiden. Men då får jag ont i kroppen. Så jag går upp - långt senare än innan - äter frukost. Och sen tar det i stort sett tre timmar innan jag känner att jag klarar av att sätta på mig människoskalet - att följa människonormen. Då kan jag gå ut, träna och handla. Detta vara dock bara några timmar (är det tiden Elvansen är verksam?) sen är det lika orkeslöst matt igen.
Tycker inte om mig själv. Hur kan man tycka om något som inte finns? Positiva delen är att man inte kan hata sig själv heller. För att tycka något om något som bara är luft? Eller är det ens luft - FK släppte ut den. Och den verkar inte vilja komma tillbaka. Livsenergin.
Jag har i alla fall ringt VC för att kolla upp om det är något fysiskt fel. Som t.ex. att blodvärdena visar någon brist som man ganska så lätt kan rätta till. Känns som att en sådan sak är lättare att ordna - än att det bara är mörkt, kallt och tomt. Jag vill ju kunna känna igen mig själv igen. Åtminstone lite grann.
Att känna igen sig själv i diagnoser och kriterier: Atypisk autism - ja, det var nog den bästa beskrivningen. Hade ju kunnat ställa den diagnosen själv. I A-kriterierna som handlar om sociala relationer och socialt samspel uppfyller jag inte kriterierna för att ha autism. No shit Sherlock... Vad gäller B-kriterierna som handlar om svårigheter i förändringar, upprepade tvångsmässiga mönster, känslighet för olika sinnesintryck, häftiga oproportionerliga känsloutbrott (liknande som för IPS (se nedan) och utmaningen det är att följa gällande levnadsnormer...
...så uppfyller jag då kriterierna (borde jag då inte ha B-typisk autism?). Halva jag har autism och den andra halvan har det inte. Det är lätt att sådant här hamnar bland "drag av" eller "en släng av..." Men det är det inte. Det handlar om att man trots normal- eller högbegåvning har specifika svårigheter att få vardagen att fungera inom områdena för autism.
Vidare återstår då att utreda om emotionell personlighetsstörning (det som tidigare kallades borderline) och tvångsmässig personlighetsstörning. Det mest påtagliga hos personer med IPS (som det förkortas) är de tvära och starka känslokasten. En överdriven ilska till vad som står i proportion till vad som framkalla ilskan. Starka pendlingar mellan olika känslolägen. Så som stark ångest, depression eller irritation som varar i allt från några timmar till dagar. En provocerande självdestruktivitet och impulshandlingar är vanliga. Detta ihop leder ofta till ett svårt självskadebeteende och risk för självmord - detta för att man har stora svårigheter att hantera de kraftiga känslorna. Samt att man har i stort sett en ständigt närvarande tomhetskänsla.
Däremot så har jag inte starkt pendlande känslor för personer där jag i ena stunden dyrkar dem för att i nästa stund hata dem. Mina personliga relationer är inte så svartvita. Förutom då kanske känslorna till mig själv. Jag har dessutom en stark personlig integritet och stabila värderingar i vem jag är. Mina värderingar och åsikter vänder inte kappan efter vinden.
Vi får väl se vari det landar och om det blir en utredning eller ej. Hur eller hur så förändrar ju inte ord på papper vem jag är som person. Däremot så kanske det kan ge mig nycklar till många av mina problem.
För det är inte så lätt. Allting är inte svart eller vitt.
Väldig ofta så är det att lagom är bäst.
Jag hoppas att jag snart ska kunna se tillbaka på den här tiden bara som ett minne. Remenissions...
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS