FRÖKEN MISSNÖJD

Kanske inte så liten då...

Livet det går som det går. Har fått bita i det sura äpplet och inse att jag har gått in i väggen - igen... Den här gången har det slagit även fysiskt. Kvar sen januari är orkeslösheten och mornarna där jag bara sitter med min kortlek and that's it. Det är allt jag orkar göra.

Sen blir det då lite bättre under en kort stund. Då ser jag till att gå ut och gå eller att ta ett träningspass. För någonting säger mig att det inte går fortare att få tillbaka lite utav mig om jag bara sitter där på soffan med min kortlek. För den här personen - vet inte vem jag är längre. Jag måste ju tro på att det någon gång vänder, att det bara kräver massor utav tid. Tålamod...

Förra inlägget så skrev jag ju att jag trodde att det var fysiskt. Jag hoppades verkligen att det skulle vara det. Att det skulle vara sköldkörteln, vars värde låg marginellt under i början på januari. Att jag skulle kunna få lite medicin och vips få tillbaka duracellkaninenergin. Men nä...

Så här sitter jag. Och är mest bara trött... 

Ofta känner jag att jag bara vill att jordklotet ska stanna så att jag kan få hoppa av. Att jag och den här planeten är färdiga med varandra. Men det är en passiv önskan - som att en stor sten bara oförhappandes ramlar ner från himlen och träffar mig.

Annat som träffar mig - är dumma kommentarer:
Fast den träffar inte mig. Jag är tack och lov tillräckligt stark i mig själv och säker på vad psykisk sjukdom är för att jag ska tro att det ligger någonting i vad han säger. Mount Everest ligger inte i Australien - vilja kan  inte förflytta berg. Snarare som så att om jag försöker aktivt pressa på mig själv så blir det bara bakslag och återhämtningen blir än längre. 

Kunde dock inte låta honom stå oemotsagd. Och tycker att jag hanterade det hela bra. Och ingen onödig energi slösades. Om ni visst vad jag hade lust att skriva. Att om jag där i början av december hade gjort något åt saken så hade jag nog inte suttit här nu. För då var min önskan att komma bort från den här planeten aktiv. Vården fångade upp det och jag blev inlagd. Jag fick komma bort från den verkliga världen en kort stund och vara i en skyddad verkstad. Allt för att finna lite ljus igen.

För man måste skilja på den aktiva och den passiva önskan. Den aktiva kräver akut insats. Det gör inte den passiva - men den måste också behandlas och hållas under uppsikt. För den kan väldigt lätt vända och bli aktiv. 

Det är personer som han i tweetsen ovan som bidrar till stigmatiseringen av psykisk sjukdom. Till att personer inte våga prata om hur de mår - att de behöver hjälp. Att man tror att allt ligger på en själv, att om man bara försöker lite till och rycker upp sig så blir det bra. Tills det då är försent... 

Så se till att det aldrig blir för sent att be om hjälp. I's never to late...

...för förändring...