...ett annorlunda blogginlägg. Ett inlägg bara om den här:

De Effektiva av Åsa Plesner och Marcus Larsson (= Tankesmedjan balans). Årets bok anser jag att det är. Man läser den och förstår varför välfärdsarbetare hoppar strömhopp in i väggen och varför skola, vård och omsorg inte blir bättre trots att politiker säger sig satsa på just dessa områden.

Själv var jag en av ”de effektiva” och det alldeles för länge. Så mycket för länge att jag inte bara kraschade rakt in i väggen, nej jag var så effektiv att jag borrade ner huvudet och körde på – ännu längre in. Till slut murade väggen igen sig bakom mig. Kvar var jag instängd vilt kämpande i detta intet, till slut orkade jag inte kämpa mer.

Hade det bara varit jag så… Men jag är långt ifrån ensam att braka in i väggen. Under många år har läraryrket, tillsammans med vård- och omsorgspersonal, toppat statistiken för stressrelaterade sjukdiagnoser. ”De nya sjukfallen bland lärare och skolledare under vecka 33-35 står för 13 procent av alla nya sjukfall under året för yrkesgruppen. Motsvarande siffra för alla yrkesgrupper är 8 procent” (Anna Weigert, chef för Analysavdelningen på AFA Försäkring)

Den kris som har drabbat skolan är en kris som vi lärare riskerar att få betala för med vår hälsa. Riskerar är förresten en underdrift, för av sjuksiffrorna ovan kan vi ju se att det de facto förhåller sig så. Det saknas i låga tal 70.000 lärare och den siffran ser ut att öka i oroande takt. Lärare som kör på tills de brakar in i väggen eller slutar/går ner i tjänst för att klara hälsan. Detta är ett tydligt bevis på de orimliga krav som ställs på lärare idag.

Fler och fler saker läggs på lärarens bord utan att något plockas bort. USK:en är borttagen och huvudmän kan i stort sett lägga hur mycket undervisningstid som helst för lärare. Den enda tiden som minskar är den till för- och efterarbete. Samtidigt så förväntar sig huvudmännen samma höga kvalité. Så vi lärare springer allt snabbare med allt tyngre ryggsäckar med en allt stegrande samvetsstress.

Samvetsstress är en av anledningarna till att det har gått att spara på skolan i så många år utan att vi lärare har protesterat särskilt nämnvärt. Samvetsstress beskrivs i De Effektiva som ”den stress som medarbetare i kontaktyrken känner över att jobba med krav som överstiger tillgängliga resurser och där den som drabbas av att medarbetarna inte hinner med alla sina uppgifter är i en utsatt situation.”

Den här samvetsstressen gnager och gnager – det här att hela tiden känna sig otillräcklig trots att man jobbar mer. Det finns alltid så mycket mer kvar att göra. Långsamt bryts man ner av att man aldrig ges en chans till återhämtning. Huvudet behöver sin vila också. Det är knappast någon som kräver att vi ska kunna springa en mil i samma tempo som vi springer ett 100-meters lopp. Men det är det vi utsätter hjärnan för och då är det inte konstigt att den tvärstannar. Hjärntrött är ett alltför snällt ord.

Den här obalansen mellan krav och resurser är farlig för hälsan och den stress den orsakar förstärks av det dåliga samvete man känner av att inte hinna göra sitt jobb på ett tillfredsställande sätt. Vi har ju valt läraryrket för eleverna och vi vill ju inte att de ska drabbas. Vi vill ge dem bra lektioner och bra förutsättningar i framtiden så vi vrider oss själva ut och in och trollar med knäna oavsett vad det kostar oss i kraft.

Det är inte ”bara” vi lärare som drabbas av den allt hårdare svångremmen, utan även anställda i vård och omsorgen som precis som vi lärare arbetar med människor. När människan är arbetsredskap – och inte maskiner och robotar som i en fabrik – så kan man inte vrida upp hastigheten hur mycket som helst utan att systemet kraschar. Och vi människor har inga reservdelar att byta ut vid grus i maskineriet – utan vi får betala med oss själva. Vissa av oss så pass mycket att vi aldrig kan återhämta oss på riktigt igen.

Men politiker säger sig ju satsa på skola, vård och omsorg – då borde det väl inte bli så här? Detta har Åsa och Marcus tittat på för självfallet så kan ju inte politikerna säga att det dras ned, då minskar de ju sina chanser att bli omvalda. Så i De Effektiva får vi se bevis för hur politiker trixar med siffror utan närmare eftertanke. De ska skapa en budget i balans samtidigt som de då ska kunna visa på satsningar på nämnda områden. Lösningen är effektiviseringskrav.

Åsa och Marcus har gått igenom budgetar i Sveriges samtliga kommuner för 2018 och kan då visa på att budgetarna i 260 kommuner medför risk för sparkrav inom skola, vård och omsorg. Men som vi nämnt – politikerna säger inte att de sparar utan de har fina ord som effektivisering, omprövningskrav eller förändringsfaktor. Ett sätt att spara är att inte kompensera verksamheten för ökade kostnader. Som t.ex. att skolpengen ökar (vilket då skulle vara satsningen) men samtidigt ska skolan istället själv nu står för rektorslön, el och annat som krävs i byggnaderna. Detta ger inte ett nollsummespel utan det blir minus i de medel skolan har att röra sig med.

Exempel på vanliga besparingar (som alla vi lärare de facto har upplevt) är vikariestopp, tjänster som inte tillsätts, inköpsstopp och minskning av stödpersonal. I och med ”alla ska inkluderas” och minskat antal stödtimmar så ökar behovet av extra anpassningar. Planeringen ska dessutom individualiseras för samtliga elever. Detta samtidigt som de flesta lärare har fått utökat antal lektioner. Som jag skrev tidigare så är det enda som har minskat tiden för för- och efterarbete. Och så var vi framme vid samvetsstressen igen. Ekvationerna går inte ihop någon stans.

”Alla ska inkluderas” => behovet av särskild anpassning ökar utan att vi får extra resurser. Samtidigt ska vi då se till att planeringen är individualiserad för alla men vi får allt mindre tid till för- och efterarbete. Det krävs inte direkt examen i raketingenjörskonst för att räkna ut att detta leder till en sämre arbetsmiljö. Balans mellan krav och resurser saknas och därmed riskeras vår hälsa. Precis alla förlorar på de här dåliga försöken till ekvationer.

En budget som inte beaktar inflation och löneökningar (vilket bevisa mycket effektivt i De Effektiva) leder till att budgeten blir mindre. Man skriver om att verksamheten ska ges ”incitament att hela tiden bli bättre och billigare.” Visst låter bättre och billigare bra? I och med sina effektiviseringskrav får kommunerna medel över till sina satsningar. Ge verksamheterna mindre pengar att röra sig med men tillför samtidigt en summa som får det att framstå som satsningar. Så det är faktiskt inte alls konstigt att människorna i samhället undrar vad sjutton håller de på med på skolorna. Det satsas ju!

Det är därför som den här boken - De Effektiva - är så viktig. Alla behöver bli medvetna om vad som sker – att det smygsparas – så att man vet vilka krav man ska kunna ställa på skola, vård och omsorg. Tror man att det satsas så ställer man givetvis högre krav. Men får man veta hur det egentligen ser ut – att det sparas – och man är okej med det. Då får man också finna sig i att vi måste ställa lägre krav på skola, vård och omsorg. Så tack Åsa och Marcus för en välbehövlig bok. Läs de välskrivna och lättläst knappa 140 sidorna du också. Och protestera mot effektiviseringskraven du också. Bli inte en av ”de effektiva”.

Open your eyes...