FRÖKEN MISSNÖJD

Nog fasen vill jag gråta alltid...

...även om det där är skrattretande. Men när inte heller detta fungerar. Känner mest uppgivenhet. Ska jag aldrig få sova igen? Behöver inte bli bäst på att sova - lite så där lagom räcker väl. Eller om jag åtminstone kunde få tre timmar per natt? Eller en? 

Ja, orden om att inte vara så duktig kommer från mig - Little miss perfect... Att alltid vara så duktig - med ganska så stor sannolikhet en bidragande faktor som fick mig att hamna där jag är nu. Om jag vetat det jag vet nu... Om jag kunde sluta vara så jäkla duktig hela tiden. Ja, jag är uppriktigt trött på det. Att vara duktig, att göra allting perfekt. Det står mig upp i halsen. Och ändå kan jag inte sluta upp med det...

Ber någon mig om något - det kan vara något litet - så gör jag det till något i C-uppsats format. Med resultatet att jag är totaldränerad på energi långt, långt efteråt. Egentligen så kan jag inte göra saker perfekt längre, för jag orkar inte. Och ändå så gör jag det... Jag orkar inte träna eller umgås, men ändå gör jag det - för jag vet att jag mår sämre om jag inte gör det. Träningen får dock vara på en annan nivå än den jag vill för annars så svartnar kontrolltornet framåt eftermiddagen. Att umgås - det är viktigt. Men det gäller att välja med omsorg. Familj och de allra närmsta vännerna - that's it! I och för sig så har jag inte heller ett behov av att umgås med fler. Men det är just det att det är min kropp som bestämmer detta - inte mitt behov - som är fel...

För en fika med en nära vän ger en trötthet som inte är av denna värld. Ändå så tar jag den. För det är värt det. Men som sagt - jag måste välja med omsorg. För mycket och kontrolltornet slocknar. Och då går det som det går - nu känner jag mig bara som en skugga...

Skrattar och är glad gör jag för stunden. Gråter gör jag, men alla tårar rinner inom mig. Så ingen ser mina tårar... Skriker gör jag - men skriken är bara i mitt huvud. Så ingen kan höra mina skrik... Vardagssaker som att städa och laga mat orkar jag inte, egentligen... Visst jag gör det fortfarande - fast bara lite halvt, som på sparlåga. Många som hamnar i den här situationen. Och det av den orsaken att det gick för långt i strävan efter att göra allt perfekt. För att man alltid har gjort det. Haft höga (för höga) krav och höga förväntningar på sig själv.

Vad har jag fått för att göra precis allting till hundra procent? En utmattningsdepression, en total osomnina, ett jojofarande till psykiatriska slutenvården. Grundorsakerna beror inte enbart på mina egna högt ställda krav, mål och mitt hårda arbete. Avsaknaden av balans mellan krav och resurser ledde till denna samvetsstress - det som gjorde mig sjuk. Och kraven bara ökar - men inte resurserna. Lite i taget ökar lärarens arbetsbörda utan att något tas bort. En efter en bränns lärarna ut: 

Detta är en rant som bör läsas i sin helhet - ni finner den här. Och var är vi nu - jo i det läget att lärare utklassar andra kategorier att bli sjukskrivna på grund av utbrändhet/psykisk ohälsa. Och vad får vi lärare höra - jo, effektivisera mera...

Det råder ingen lärarbrist alls - och det är inte 75.000 lärare som kommer att saknas om några år. Det är bara påhitt. Så istället för att lyssna på oss lärare där vi skriker om att arbetsmiljön måste vara prioritet så ska vi effektivisera, det är karriärtjänster hit och dit. Så skapas en bra skola - där de utbildade är hemma pga utbrändhet...

Ja, för det är där vi hamnar. När man varit alldeles för stark alldeles för länge. När man utmanat sin kropp och sitt psyket till det yttersta. När man totalförnekat kroppens signaler om att ta det lugnare. Men till slut så går det inte - man kollapsar. Precis som vilken kropp som helst skulle göra om den försökte springa en mil i hundrameterstempo... 

Får ofta beröm för att jag vågar vara så öppen med mitt mående. Som jag svarar - kan min historia bara hjälpa en enda person så är det värt det. Och skämmas - det vägrar jag att göra. Det kan de göra som tror att det handlar om mental svaghet. Vi som har blivit utbrända är allt annat än det!

Om vi kan pressa oss själva till att både jobba och träna skiten ur oss, borde vi väl också kunna pressa oss själva till att vila? Att pressa mig själv till att sova vet jag att det är ingen idé. Men det är det jag vill nu - att få sova, att bli frisk, att bara få vara jag igen. Och kan jag inte få sova så kan jag väl bara få --...

Jag behöver inte vara ett energikraftverk - en akustisk variant skulle vara alldeles lagom... 

Eller "Hail to the Queen" som de sjöng i Globen för nästan ett år sedan. Måste hylla Åsa Linderborg för den här texten om Me too. "Ett svartvitt Metoo förminskar kvinnor" Åsa skriver om de antologier som redan kommit ut om Me too. Där rena våldtäkter blandas med klumpiga raggningsförsök. Jag skulle där vilja tillägga att jag antar att några av de där raggningsförsöken inte ens har varit klumpiga - enbart oönskade. På krogen för ett tag sedan blev jag vittnet till ett sådant. En kvinna blev uppvaktad på ett likartat subtilt sätt av två män. Den ena var i kvinnans ögon en oattraktiv sådan och hon avvisar honom. Han tog nejet direkt och gick därifrån. Den andra mannen ansåg kvinnan däremot attraktiv och flirtandet fortsatte. Ni kan väl aldrig gissa vilken av männen som fick ett kverulerande om att det var sexuella trakasserier efteråt... 

Från Linderborgs text: "Många exempel ur Metoo pockar på att vi börjar borra i den manliga och kvinnliga sexualiteten och allt det som kringgärdar parbildning, könsbegär och ömhetsbehov – ”the game”. Vi måste prata om det faktum att Metoo har en konservativ bias som vill göra kvinnan till någon som helst sitter med benen i kors: Endast män kladdar och tafsar. Bara de kan utnyttja känslorna hos någon som är förälskad. Det är bara män som vill titta på porrfilm. Det är bara män som inte fattar när någon de uppvaktar inte är intresserad. Endast mannen tjatar till sig sex i den äktenskapliga bädden. Kvinnor är ingenting av det där. Kvinnan är ren och oskuldsfull." Som om inte kvinnor skulle vara ett dugg intresserade av sex? Överallt annars så får vi ju läsa om hur kvinnan ska bejaka sin sexualitet - men när det kommer till lusta så har vi ingen. Eller? Någon som kan få ihop ekvationen...

Vidare från texten: "Revolutioner förutsätter starka aktörer, men Metoo framställer halva mänskligheten som helt kraftlös. Det går på tvärs med historiens samtliga feministiska teori- och organisationsbildningar. Paradoxalt nog har jag som kvinna aldrig känt mig så förminskad som nu. Det går ju inte, som en kompis säger till mig, att bli tagen på allvar om man tillhör ett så bräckligt kön."                     

Kan inte annat än hålla med. Vi kvinnor är allt annat än kraftlösa offer. Någonstans måste vi dra en skillnad på vad som är övergrepp, vad som är maktutnyttjande och vad som inte är det. För det finns riktiga offer - och så finns det en påtvingad offerroll. Och den där offerrollen vägrar jag att sälla mig till. Offerkoftan är varken skön eller klädsam. I alla revolutioner måste några ta ansvar för gränsdragningen, annars urartar det i plundring, misshandel och personliga hämndaktioner. Det är för få som tagit på sig den irriterande uppgiften att fråga hur många knäckta ägg som behövs för att laga en omelett...                               

Nu har ju inte Linderborgs text fått stå helt oemotsagd - konstigt vore väl det. Men samtliga texter, inlägg jag läst som kritiserat Linderborgs text har tagit upp "Frozen fright" - alltså reaktionen att man av rädsla blir helt stilla vid ett överfall och således är helt oförmögen att göra någon form av motstånd - och lagt huvuddelen av sin kritik på detta. Jag har läst Linderborgs text flera gånger och har fortfarande inte hittat något exempel på där hon inte tycker att sådana fall skulle platsa i Me too. Jag är alldeles säker på att Linderborg vet vad "Frozen fright" är och att hon aldrig skulle tycka att de inte platsar bland Me too-berättelserna. Tvärtom så är hon ju noga med att inga våldtäkter - ingen kvinnas berättelser om dessa - ska ses på med skepsis. Men har man inte så mycket annat att komma med i sin kritik så passar väl "Frozen fright" bra eftersom Linderborg inte nämner detta...

Det finns gott om exempel där kvinnor reagerar kraftfullt mot sexuella närmande. Kan lova att jag reagerat vid nyp och tafsande. Ni får själva gissa hur... Linderborg nämner i sin text två kvinnor som berättar om hur de slagit tillbaka mot tafsande män i barkön och blivit lokalens hjältar. I.Arpi hade ett inlägg: "En kvinna jag känner var på gymmet. En man strök runt utan att träna. Plötsligt grabbade han tag i kvinnans rumpa. Hon hade lagt märke till hans avvikande beteende och var därför förberedd när han närmade sig. I samma rörelse som hon vände sig om knuffade hon honom så hårt att han ramlade. Samtidigt sade hon med hög röst: “Vafan gör du?!“. Flera andra män kom genast till hennes undsättning." 

Om sådana berättelser får plats i antologierna? Knappast! Kvinnorna är för starka och männen i närheten för hjälpsamma. Inte går det ha med texter där de facto trakasserade kvinnor slår emot och vägrar betrakta sig som offer och där männen kommer till undsättning...

I Frankrike har ett hundratal kvinnor – däribland skådespelerskan Catherine Deneuve – skrivit under ett upprop mot Me too som de menar uppmuntrar till en ”obehaglig angivarkultur”. I brevet, som publicerades i Le Monde förra veckan, skriver kvinnorna bland annat: "Våldtäkt är ett brott, men att försöka förföra någon, även ihärdigt eller klumpigt, är inte det."

Läs med fördel Anna Hedenmo om rädslan för att granska "det goda" kan ha satt den journalistiska reflexen ut spel: Granskningen av Me too har varit alldeles för svag Där nämns t.ex. det som Linderborg beskriver: "I vilken utsträckning gällde uppropen just sexuella trakasserier? Vittnesmålen har spänt över en lång rad upplevelser, berättelser om sexuella ofredanden har blandats med andra uttryck för könsdiskriminering och förtryck." och ytterligare en relevant fråga: "Hur stor del av uppropens undertecknare har egna erfarenheter, och hur stor del skrev under för att stödja utsatta kolleger?"

"Det fanns alltså en otydlighet i siffrorna från de många Metoo-uppropen, men hur väl återspeglades denna otydlighet i medierapporteringen? Den annars så kritiskt granskande journalistkåren svalde tacksamt varje ny dags siffror över utsatta kvinnor i olika yrkesgrupper, och budskapet som kablades ut till tittare, läsare och lyssnare var glasklart: Kvinnor i dagens Sverige utsätts för sexuella trakasserier i en tidigare okänd omfattning, och i alla tänkbara miljöer och branscher. Ingen går säker.

Var det rädslan att granska "det goda" som satte den journalistiska reflexen ut spel? Var det ängslan att anklagas för misstro mot utsatta kvinnor som gjorde att vi avstod från beskriva denna rörelse lika nyktert och sakligt som när vi rapporterar om andra kampanjer och massrörelser? Eller var storyn om tusentals sexövergrepp i publika branscher som teater, film och tv helt enkelt för bra för att synas i sömmarna?"

Det som i mitt tycke började som något bra - har slagit in på ett sidospår - och att alla ska följa detta lydigt som en skock får. Se på Golden Globe förra veckan. Marchesa - dessa sagolika kläder - skulle ratas. Detta enkom på grund av dess grundare Georgina Chapmans tidigare samröre med Weinstein (äkteskap). Inte bara alla män ska offras (sexuellt trakasserande sådana eller inte).

Bra med dessa strukturer och att kollektivt beskyllan - ingen behöver ta personligt ansvar. Verkligen jättebra att sextrakasserarnas skuld minskar... Även alla kvinnor som någonsin haft något bra samröre med någon av de icke-godkända männen offras på Me too altaret. Var det någon som nämnde systerskap... Och svart var färgen som påbjöds för fårskocken, ve den som avvek...

Någonstans läste jag om att män måste sluta att politisera kvinnors klädsel... I Sverige har vi ju t.ex. Bianca Ingrosso som tyckte att det hade gått för långt med allt manshat. Men det skulle hon inte ha gjort. Så för att inte hamna i offentlighetens frysbox så kom en avbön. Ja, detta då efter att ha utsatts av rabiatfeministrar på olika sätt. Man måste bara älska deras sätt att se på systerskap...  

Så det som skulle rikta strålkastarljuset mot oacceptabla beteenden i framförallt arbetssituation har kommit att bli Too much. När det blir för mycket av något/det blir något helt annat så tappar det sin slagkraft. Jag hoppas att diskussionen åter kan sansas och att Me too leder till att färre män i maktposition utnyttjar underställda. Jag hoppas på att Me too kan sätta fokus på de kvinnor som de facto blivit utnyttjade.

En stor grupp kvinnor som hamnat i skymundan är kvinnor där hederskulturer förekommer. Men med lite feministisk stadsplanering så ska ni se att det blir bra - här ska vi ha särskilda platser där kvinnor kan röra sig fritt. Borde det inte gälla hela landet... Tvättstugan till exempel är en bra mötesplats för kvinnor. Ja, för vi har ju samma patriarkala förtryck överallt - så ve den kvinna i exempelvis i exempelvis Stockholms innerstad som nyttjar tvättstugan som en bra mötesplats. Då har vi ett tydligt bevis på de patriarkala strukturerna. Nej, nej kvinna - du ska inte vilja ta hand om tvätten. Du ska vilja sitta i bolagsstyrelser! Och vill du inte detta så är det för att du inte förstår att du är förtryckt...

Men kvinnor som de facto lever under förtryck - där är tydligen tvättstugan en alldeles utmärkt plats att vara på. Tvättstugan som länge förknippats med traditionell kvinnoroll. Feministisk stadsplanering var ordet...

---------------------------------------------------------------------------

På tal om planering...

Detta är ett strålande exempel på hur mycket en p-app kan vara ett preventivmedel!

Jeeez... Fertilitetsmonitorer är inga preventivmedel – även om de marknadsförs så! I skrivandets stund så har 37 kvinnor anmält appen efter att ha blivit gravida av att använda den. Storknar...

Produkten är en kroppstermometer i kombination med en mobilapplikation som med hög sannolikhet säger sig kunna detektera ägglossning och ”säkra perioder”. Metoden bygger på att en kvinnas kroppstemperatur sjunker vid ägglossning för att sedan höjas något. Den som nu kommit upp är bara en av många fertilitetsmonitorer som finns på marknaden. Det som skiljer den från liknande produkter är att den marknadsförs som ett alternativ till preventivmedel. I annonser på Twitter har den kallats den för ”världens första p-app”. 

Normalt används fertilitetsmonitorer för att öka chansen att bli gravid eller för att hålla koll på menstruationscykeln. Men en monitor som kan användas för att optimera ens chanser att bli gravid borde väl kunna användas för att undvika graviditeter? Jo, naturligtvis fungerar det så. Problemet är dock att detta inte är ett godkänt preventivmedel och ska därför inte marknadsföras som det. Att marknadsföra identifiering av ”säkra perioder” som preventivmedel är som att marknadsföra produkter som underlättar avhållsamhet eller avbrutna samlag som alternativ till godkända preventivmedel.

Dessutom kan man ifrågasätta om det är värt att betala ungefär sexhundra kronor per år för en produkt som kanske inte är så mycket mer tillförlitlig än vad man själv kan åstadkomma med hjälp av en kroppstermometer och en kalender. En produkt som dessutom måste kompletteras med annat skydd, exempelvis kondom, om man vill ha sex på fertila dagar.

Appen, som inte är framtagen som preventivmedel utan för att mäta fertilitet, borde alltså användas av dem som längtar efter barn. Precis som de produkter som finns på marknaden där man kan kolla när största chansen är att bli gravid. Största chansen - alltså troligen. Det finns ingen som med säkerhet kan garantera detta. Hur stor kontroll man än har på sin menstruationscykel - hur regelbunden man än har varit de senaste året - så torde varje kvinna veta att den ändå kan rubbas av diverse störningar. Att man inte kan lita på sk "säkra perioder" är något som varje kvinna som haft öronen öppna under sex och samlevnadslektionerna veta. Ni som vet detta - tacka er lärare!

Känns som att samtiden är ett System of a down...