Carry On - fortsätt...

Detta är en direkt fortsättning från föregående inlägg - Danger Line - som om även om det har mig själv och mina egna upplevelser som referensram - så var ändamålet med inlägget att visa hur underfinansierad svensk psykvård är.

Jag har ju tidigare haft bra upplevelser av slutenvården (se psychosocial) så jag vet ändå att det jag upplevde sist inte alltid är det som inträffar. Eller så har jag haft tur... För psykiatrisveriges skull är jag glad att det finns sådana eldsjälar som Christian Dahlström. Med sina böcker ("Panikångest och Depression" och "Kalla mig galen") och sin podd "Sinnessjukt" så bokstavligen lever han för att uppmärksamma och bryta stigmat kring psykisk ohälsa.

Det finns fler som arbetar för att synliggöra detta stigmatiserande ämne - bl.a. Niklas Ekdahl med sin bok "Hur jag dog" (där Suicide Zero prisade honom för detta),  tjejerna som driver "Ångestpodden" och Joachim Eckerström för att ha infört Självvald Inläggning och för detta tilldelats Vårdförbundets Pris.

Självvald inläggning är verkligen något som borde spridas i landet. Som det är nu så finns det på Stockholm Psykiatri Norra. Så mycket det skulle kunna hjälpa människor som "känner sin psykiska ohälsa" och jag tror det skulle minska trycket på psykakuterna. Istället för att man akut behöver plats och är i sådant skick att vistelsen på slutenvården kan bli flera veckor så får man ett par dar i trygghet för att åter känna att marken inte gungar under fötterna. För egen del så är jag tämligen säker på att SI skulle vara ett utmärkt komplement till min öppenvård. Här är några kommentarer om SI: 




En förutsättning är givetvis att mer resurser tillsätts och att det finns fler platser. Några kanske tror att detta skulle kunna överutnyttjas. Jag har väldigt svårt att tänka mig det.
1. Det skrivs ett kontrakt mellan patient och patientens behandlare inom öppenvården om SI. Det är heller inte "nya" patienter som kan nyttja detta - du har legat inne vid slutenvården tidigare. Vid behov så kontaktar du din behandlare som ser till att få dig inlagd. Du kan alltså inte bara ramla in själv. I kontraktet är det också reglerat maximala antalet dagar du kan nyttja SI. 
2. Så j-a kul är det inte att vara inlagd. Det är ju som jag nämnt i tidigare inte direkt glitter och glamour eller en bal på slottet...

Vi har vidare Suicide Zero och Minds som borde få långt mer medialt utrymme än vad de får idag - vilket i de större medierna är nära noll. Detta bara för att nämna några av de eldsjälar som finns.

Ibland kommer det till de som ifrågasätter det här att psykisk ohälsa fortfarande skulle vara stigmatiserande. De tycker att det pratas om det överallt. Det kan ju bero på att det är i sådana kretsar man umgås och sådant man själv väljer att läsa om. Själv så pratar jag så mycket om det på sociala medier och umgås i sådana kretsar så just för mig är det inte stigmatiserande. Men så många jag mött under mina inläggningar som för första gången känt att de kan prata om det. Hade det varit mer öppet så kanske de kanske kunnat få tidigare hjälp och inte behövt hamna på slutenvården överhuvudtaget. Så nog finns det ett tabu och en stigmatisering om detta ämne!

Sen min senast inläggning...

Varför då så extremt kaotiskt? Det har inte bara att göra med att det var så rörigt på avdelningen. Veckan efteråt fick jag ägna åt att stångas med en läkare vilket fick musten att gå ur mig totalt.

Jag blev alltså utskriven på måndagen den 27 november. Som finns i ett tidigare inlägg om Förskräckningskassan så var det datum som mitt dåvarande sjukintyg skulle gå ut. Så jag tryckte extra vid utskrivningssamtalet på att det i stort sett brann i knutarna med detta intyg.

Onsdag (29/11):
Fortfarande finns inte mitt sjukintyg att läsa på 1177 (mina sidor) – vilket då betyder att det inte är skrivet. Att FK inte ens kan göra en ny bedömning av ”mitt fall”. Läkaren hade då i måndags lovat att detta intyg skulle skrivas senast under dagen på tisdagen. När det inte fanns att läsa tisdag eftermiddag så ringde jag avdelningen och framförde detta. Jag tvivlar inte en sekund på att skötaren framförde detta till läkaren.

Onsdag förmiddag – fortfarande inget intyg. Ringer igen och mitt meddelande ska framföras till läkaren. Onsdag eftermiddag – fortfarande inget intyg. Nytt samtal. Den här gången får jag ”äran” att prata med läkaren själv. Han är klart arrogant i tonen och säger att jag ska lita på honom. Jo tack… Att ringa så många gånger på så kort tid. Äh? Mina samtal har kommit efter det att han satt och sa att intyget skulle finnas… Vidare så har de faktiskt 16 andra patienter att också ta hand om. Är det här något de säger för att man ska få dåligt samvete för att man överhuvudtaget kräver något? På hans tonfall gick att höra hur jobbig han faktiskt tyckte jag var och hur övriga patienter är långt mer sjuka. Men han lovade i alla fall att intyget skulle skrivas innan han gick hem. Han skulle personligen se till det. Ja det hoppas jag, det är ju hans jobb…

Det är nu torsdag (30/11) morgon och fortfarande inget intyg. Vad i h-e ska jag göra? Lilla krävande jag… Jag som inte ens lyckas få fram till mina ordinarie behandlare hur det egentligen står till. Just nu vet jag varken ut eller in. Jag är arg, ledsen och förbannad. Hur ska jag kunna lita på den här läkarens ord när det uppenbarligen inte blir något gjort? 

Så hos psykologen denna torsdag var jag i kris och kaos. Så pass att min psykolog försökte få tag på en jourläkare... I vanliga fall är jag väldigt samlad när jag sitter där (detta även om mitt inre kan vara i kaos). Nåväl min psykolog ringer den slutna avdelningen där jag var inlagd. Så två dygn efter utlovad tid + ett argt samtal från min psykolog så finns nu mitt sjukintyg hos FK. Att det ska krävas allt detta... 😕

I mina ögon uppvisar han en nonchalans, arrogans och oaktsamhet mot mig som patient och borde inte ha något som helst att göra med patienter med psykisk ohälsa! 

Fredag (1/12) och jag ska hämta ut medicin. Surprise! Hans nåd - aka läkaren på avdelningen - tycker visst inte att jag ska ta de där pillren han sa att jag skulle ta. För då hade han väl skrivit ett recept... 🤦🏼‍♀️

Att mitt huvud var mer än lovligt stressat efter de här två veckorna behöver väl knappast nämnas. Tack vare rigorösa förebyggande säkerhetsåtgärder från min öppenvård så blev inte konsekvenserna så illa som de kunde ha blivit.

Ni kan väl aldrig ana vem jag i tankarna skrev ett argt brev till? Avslutningen gjorde dock att jag började skratta hejdlöst. För då blev det för bisarrt även för mig...Mest spännande i hela historien är väl att det inte finns en journalanteckning från mitt utskrivningssamtal. Det står alltså att jag inte är utskriven från slutenvården - vilket då borde betyda att jag offentligt sätt är inskriven där...

Jag vet att jag inte är den enda som blivit lidande av denne läkare. Hur många kan jag inte svara på. Som jag nämnt i tidigare inlägg så kommer man varandra ganska nära - om man vill. En tjej C. - som blivit en mycket nära vän - som efter två veckors inläggning bara blev hux flux utskriven fredag 1/12. Hon hade tillsyn gånger fyra (alltså koll 4 ggr/h), inte haft fri utgång och inte haft någon permission. Med hux flux så menar jag att man i de flesta fall behöver mentalt förbereda sig för att lämna den trygga värld som det ändå är inom slutenvårdens fyra väggar. Dessutom medgavs ingen sjukskrivning. Jobbet är ju bara på 80% så det är inte så stressigt... Han ville inte ens skriva att hon varit inlagd - som om inte arbetsgivaren kräver ett intyg efter sju dagar... Tack och lov i det läget så kom den riktigt bra överläkaren tillbaka och löste det problemet. 

Men journalanteckningarna från hans nåd finns ju kvar. Där kan man bl.a. utläsa att hon fejkar sjukdom (hon åt och sov ju, så då är hon frisk...) och överdramatiserar. Mm... Nio dagar efter denna hux-flux-utskrivning så hamnar hon på S:t Görans pga självmordsförsök. Fejkar... Vissa delar av svensk psykvård kan rent ut sagt dra åt helvete! S:t Görans ska i alla fall ta det här vidare. Vad som händer efter det kan bara tiden utvisa. 

Skeptisk till att det kommer att bli en förändring inom psykiatrisverige. Men håller tummarna för Christians ord om hopp och bättring. Det är aldrig försent för förändring - never too late..

Det behövs pepp: 

Årets pepparkakshus:

De som känner mig vet ju hur svårt jag har att motstå nyheter i sötsakshyllan. Så dock ej denna gång:



Gå hem skorptillverkare - du är full...

Ibland undrar man verkligen hur vissa idéer uppstår...






That's what stigma about mental illness leads to!