Att finnas...
Igår var det allt jag var - bara existing. Strax över 40 graders feber och ont i halsen. Idag "bara" 38,5 och inget halsont. Det tar sig...

...som så mycket annat... 
I många år var det här jag:


Jag saknade sjukdomsbeteende – och i långt och mycket är det något som fortfarande saknas (beroende på sammanhanget). Att sakna sjukdomsbeteende betyder att det inte syns och märks på mig hur jag mår. Med psykisk ohälsa är det som så att det oftast inte ses på utsidan, även om jag ibland kunde önska att jag hade ett X i pannan. Men om man känner mig så kan man numera märka mer hur jag mår, det kunde man inte förut. Men detta gäller bara när jag är tillräckligt trygg i min omgivning. Fortfarande har jag mycket att jobba på när det kommer att visa de mörkare känslorna.

Så allt som oftast så är jag samlad. Jag står inte och skriker i panik fastän det är panik och kaos inuti mig – det som kommer ut ur mig när jag berättar (muntligt) är en liten avskalad slutsats som inte visar något kaos, någon ångest, någon depression. Senast månaderna har jag vid några tillfällen lyckats släppa (h)järnkontrollen hos terapeuten och suttit där och gråtit. Han är den enda inom vården som fått mig till detta. Detta säger mycket om vilken tillit jag byggt upp till honom.

Jag har lärt mig att hålla ihop mig själv. För det är det som krävts och krävs av mig i en massa situationer i livet. Det blir en stor diskrepans mellan vem jag egentligen är och vem jag försöker vara ute i samhället. Alltså så som det förväntas på mig att jag ska vara. Jag har lärt mig detta utmed vägen. Jag har lärt mig att när jag agerar si eller så, så bemöts jag på ett sätt som tydliggör att sådär ska jag inte göra. Och så slutar jag att göra det. I alla fall utåt… Jag visar inte upp det, jag stänger till om det. Men det som händer – reaktionerna i mig – de händer ju ändå. Fast innanför skalet. Och därmed syns de inte för omgivningen.

Att visa känslor. Jag är en person med mycket känslor och det naturliga är för mig att också visa dem. Jag blir arg, jag blir ledsen, jag blir glad, och jag blir det med besked. Eller brukade bli. Mina glädjekänslor har jag inga problem att uttrycka. Det är värre med de övriga känslorna. När jag blev arg – så blev jag ordentligt arg – och det brukade både synas och höras på mig. Jag brukade bli ledsen och besviken på liknande sätt.

Någonstans på vägen har jag stängt dörren utåt för de känslorna. Ett tag var dörren till och med stängd för de känslorna för mig själv. Teflonlagret… Samhället i stort har förväntningar på oss att vi till varje pris måste låta bli att visa känslorna – bli arg, bli ledsen, skrika, svara emot. Men känslorna finns ju kvar ändå. Inuti. Instängda. Avstängda. Bakom masken. När de väl får spelrum så blir det att känslorna tas ut på mig själv. Nu har jag då vågat börja släppa på kontrollen inför de närmaste och inför terapeuten. Någon gång kanske jag också vågar släppa på det lite grann i samhället också?

En annan känsla man inte heller får visa är besvikelse. Man får inte bli besviken – på inställda planer, på saker som inte blir av, på människor som lovat att göra saker som de sedan inte gör. För det finns alltid skäl. Man får inte ha förväntningar på andra människor och absolut inte ställa krav. Den enda man får ha förväntningar eller krav på är sig själv. Så är man besviken så är det sig själv man måste rikta besvikelsen mot. Alltså ännu fler känslor man inte får visa utåt, utan bara hantera inåt.

När man ska föra fram saker gäller det att inte visa alla miljoner känslorna utan hålla det på en rimlig nivå. Det får ju inte låta entonigt heller. Man måste skilja på känslorna och förnuftet – det gäller att tänka och agera rationellt och göra rationella val. Det är inte alltid så lätt då jag i en del sammanhang är ganska så ambivalent. Jag är ganska bestämd av mig och vet vad jag tänker och tycker – men det finns lägen där ambivalensen tar över. Och jag måste vara påläst och ha koll på fakta – vilket jag oftast både är och har. Men detta kan ibland leda till att öka ambivalensen. För ju mer jag vet desto mer finns det att ta hänsyn till, olika aspekter som ska vägas in. Hänsyn till människor omkring mig, hänsyn till ekonomi, hänsyn till hälsa, hänsyn till tid, etc etc. – självklart beroende på vad det handlar om.

Den där ambivalensen får ofta ett överlapp med min ångest – ett väldigt påtagligt överlapp. Man ska göra rationella val där man väger in alla faktorer. Och mitt huvud går varv på var på varv med att väga samman. Men man ska inte slösa tid och energi på sådant där! Man ska vara snabb och rationell och bara bestämma sig! Inte lägga en massa tid på velande och ha sig, inte vara så om sig och kring sig, bara bestämma sig. Så jag säger inget högt om de där varven som far runt i mitt huvud. Detta är såklart en förenklad bild av det där kaoset i mitt huvud. Det är ett stort garnnystan av trådar åt alla håll och kanter. Och jag VET att om jag började berätta om alla de där trådarna på riktigt så friserar jag dem och plussar på med lite roliga anekdoter. Samma händer ofta när jag skriver – men när jag skriver lyckas jag förmedla känslorna jag känner. Inte som när jag berättar – då låter det som att jag pratar om någon annan än mig. Sakta har jag då luckrat upp på detta – främst då hos terapeuten. Det är ju enda möjligheten om jag ska kunna nyttja hjälpen jag får, att de som ska kunna hjälpa mig blir insatta i hur jag verkligen mår.

Om det blir så att jag inte får prata klart så fortsätter hjärnan spinna på och tankesnurrorna blir oändliga. Så fortsätter det då – varv på varv på varv – tills det känns som att hela hjärnan håller på att brinna upp. För att undvika att man inte får prata klart leder det ibland till att man slutar att säga en del saker högt. Men tänkande upphör ju inte för det. Så då lärde jag mig att inte berätta vad som verkligen tynger mig, alla de där tankespåren som ger kaos. Istället – om jag måste uttala det högt – blir det en version där jag låter oerhört samlad och strukturerad och som att jag har stenkoll på allt. Och ingen fattar att jag har panik känslomässigt, belastningsmässigt och organisationsmässigt. Därav folks förvåning när jag uttrycker att vissa dagar så framstår professor Kalkyl som ett under av klartänkthet…

Det är det det innebär: ”saknar sjukdomsbeteende” att kaoset inte syns utåt. Men kaoset pågår ändå inuti. Känslorna, tankesnurrorna och de fröken duktigkraven jag ställer på mig själv. Men om jag inte berättar så kommer det heller aldrig att bli någon förändring. Men det är inte lätt att ändra sedan länge invanda beteenden. Och det måste gå i babysteps för annars tar känslorna över från förnuftet med allt ont som det för med sig som tex självskadebeteendet.

Viktiga förändringar – mönstren som måste brytas. Det här handlar ju inte bara om här och nu – den akuta situationen jag befinner mig i just för tillfället. Det handlar om hur jag agerar och reagerar i stort. Det är inte ett symptom på nuvarande situation, det är en av många bidragande orsaker till att det blivit så här. Därför är det så viktigt att jag släpper på mitt kontrollerande jag så att det blir tydligt hur jag fungerar i dessa situationer. Det kommer att öka chansen att vi hittar strategier för att motverka de destruktiva beteendena. Det är ju inte som så att jag kommer att bli någon annan. Men jag är ganska övertygad att det kommer att underlätta för folk i min omgivning att det som verkar lugnt på ytan inte alltid är så lugnt inombords. Tillåta mig själv att visa kaoset och paniken så att jag inte är där när det maxar i mig till hundra procent. Utan att människorna omkring mig istället hjälper mig att bryta den onda cirkeln innan den har snurrat för långt.

Ibland finns det känslor som inte kan kläs i ord. När man har hamnat i ett tillstånd som helt enkelt ligger bortom alla ord. Känslomässig smärta, upplevd ensamhet, känslan att gå av inuti eller att drunkna i ett svart hål – när orden inter räcker till för djupet och vidden inte går att beskriva med bokstäver. När ångesten inte har någon botten och hopplösheten är evig är det ibland bäst att bara finnas där för mig. Ord som ”allt kommer ordna sig” eller ”kämpa på” känns i det läget som plattityder och faller därför platt, ibland kan det dessutom leda till att jag känner sig än mer ensam och därmed förvärra min inre smärta. Att möta mig i min smärta, ångest och förtvivlan utan att fylla ut den tystnad som uppstår räcker ibland för att vara till hjälp. Det är en utmaning för vem vill inte försöka ta bort någons smärta? Men ibland går det inte, ibland måste man förstå att vad man än säger så lindrar det inte någons smärta. I sådana stunder är det då bäst att inte säga någonting alls, då är det bättre att ”bara” visa – med sina ögon och sin blick och med sitt kroppsspråk – att man bara finns där. Och det alltid oavsett.

Inlägget skriver jag inte för att det ska tyckas synd om mig. För det har jag sagt flera gånger att det inte är hjärtan i överflöd jag behöver. Jag vill bara försöka förklara vad som har hänt och hur jag har agerat för att det är det som har gjort att jag är där jag är nu. Jag försöker ge en förklaring till hur jag (re)agerar på vanliga saker, vilka strategier jag har kommit att använda under livet – vilket då beror på mitt eget beteende som blivit allt mer destruktivt för mitt mående. En viktig bit i detta är att jag tar de icke önskvärda älgkliven framåt – jag försöker för hårt. Och då slår rekylen direkt tillbaka. Känslan av att misslyckas och göra fel är så jobbig och gör att jag blir så arg på mig själv. Om jag i praktiken stänger av och avgränsar mitt emotionella jag med omvärlden så ser inte de omkring mig när jag är på väg att brista. Därmed får jag en känsla av ökad tomhet och ensamhet. Och jag brister. Därför så viktigt jag undviker att hamna i det igen – babysteps är enda sättet. Tålamod… 

...Patience...

Tålamod att tolka saker rätt...