Ja, vi är väl ganska många som har den känslan för just denna dag...



Jo, jag vet att det är fredag i dag. Har inte blivit så förvirrad än. Men känslan ovan - en kollega tillika mycket god vän var med säkerhet och med all rätta kapten Haddock i måndags...

Fler och fler lärare dukar under. Många som nu har slitit med slutbedömningar och betygsättning. Som gör det här för eleverna - att lägga ner själ och hjärta i det man älskar. Detta tar på allt och hör man inget så är det bra - när man får tack, kramar och lovord från föräldrar så är det en sjusärdeles värmande känsla.

Att i dessa stunder då som flera av mina kollegor har fått få arga mail från föräldrar, ofta då sent på kvällen eller över helgen - där föräldrar i hotfull/nedlåtande ton kräver höjda betyg. Eller som i fallet ovan - det kan sänka även den bäste. Nu har jag varit skonad från de värsta påhoppen - kanske för att den tid jag lagt ner varit så mycket för mycket att jag bränt ut mig själv? Detta tillsammans med extremt jobbiga klasser som krävde i stort sett dygnet runt arbete? Att det inte orken fanns för ett försvar när det som inte får hända hände. Och inte en gång - utan två...

Man vrider sig själv ut och in för att ha så stadigt på fötterna och kunna ge eleverna ett rättvist betyg och dessutom se till att man skriftligt ser till att de får hem där alla kan se att elevens betyg har stöd i kunskapskraven. Då är det svårt att ifrågasätta - men att lägga ner all den tid? Att då köra slut på sig själv - då kan man inte hjälpa någon längre.

De flesta lärare jag känner lägger ner mer tid än vad vi har - och detta då för elevernas skull. Att då mötas på morgonen av ett surt föräldramail. Hur många tappar inte sig själva i detta läget - detta läge då man är så slutkörd?

Politiker kan prata om fler utbildade lärare och mindre grupper hur mycket de vill. Till syvende och sist är det en mycket viktig fråga: hur länge till ska elever och föräldrar tillåtas helt diktera villkoren? Johan Kant skriver bra om att det har blivit barnens rätt in absurdum som gäller:

"I domstol kan läraren bli dömd för att ha tagit en elev i armen, det finns flera sådana rättsfall. Är det så att rektor, tjänstemän och huvudman backar upp läraren? Nej, verkligen inte. Så en rädsla och osäkerhet har smugit sig in hos lärarkåren. Vad händer om jag ingriper? Följden blir passivitet och elever som tar ut svängarna alltför mycket, många gånger på bekostnad av andra elever och arbetsro i klassrummet och eleven i fråga som behöver lugnas ner.

Detta är en av anledningarna till att tusentals lärare de senaste åren har valt att lämna sina arbeten för att göra något annat. De står inte ut med den osäkerhet som lärararbetet innebär, att gå till ett jobb och ge järnet för sina elever, med risken att bli både utskälld, misskrediterad, misstrodd och eventuellt anmäld."

När vi som lärare ringer för att berätta om något som har hänt i skolan kan det vara bra att ha som utgångspunkt att läraren faktiskt ringer pga oro och bryr sig och inte för att klaga. Tro det eller ej - men vi lärare har faktiskt viktigare saker att göra än att ringa och gnälla för gnällandets skull...

För att vi som lärare har en enorm arbetsbelastning är väl ingen nyhet. Allt som kan minska vår belastning är till nytta för era barn. En enkel koll vad lärartwitter säger:



Så föräldrar tänk på hur ni pratar om skolan, undervisningen och lärarna hemma. Attityden till skolan byggs hemma och ett ständigt ifrågasättande för ifrågasättandets skull är inte detsamma som att tänka kritiskt.

Dessutom om jag har synpunkter så kan det vara bra att ha i bakhuvudet att om jag vill vara med att förändra och påverka så är inte hot, nedlåtande attityd etc det bästa sättet. Man kommer faktiskt längre med positiv feed back och konstruktiv kritik.

Och våga ställa krav hemma. Jag tycker faktiskt att det ska kunna krävas av barn att de ska kunna ta ett visst ansvar själva. Att sopa rent är enkom att göra barnen en björntjänst. Låt barn växa med uppgift och ansvar.


Att växa - min inre resa - berg-och-dalbanan. Att lära sig om sig själv - oj oj oj - jobbigt! Vad man får fejsa sig själv. Men det är ju nu jag har tid att göra det. Nu som utrymme finns. Nu när den hjälp jag får finns. Det är NU!

Jag är mer än en siffra i statistiken - jag är en människa av kött och blod. Att faktiskt gå hela vägen ner på djupet. Jag vet att jag är en bra person även om jag inte mår så bra. Men vissa dagar - när det stuvas runt i skallen och det är kaosartat - då känns det inte som om jag duger mycket till. En liten prick som aldrig ska bli bättre. Och det där stämmer ju inte när jag ser tillbaka - jag ser att jag i det allmänna har tagit många små små babysteps uppåt. Men att jag fortfarande har så långt kvar...

Ibland känns det som att det är något fel på mig som inte lyckats vända mitt mående bättre och snabbare. För i den fyrkantiga förskräckningskassevärld vi lever i så ska det ju vara så. Har jag inte försökt tillräckligt? Eller att jag måste vara trög som inte fattar hur man gör? Ja så känns det vissa dagar - att jag är så inne i min trötthet och alla de känslor jag har - att jag är sämre nu.

Men! DET är inte sant. Och behandling tar på krafterna - vägen upp tillbaka är ingen guldhiss. Det är en brant trappa där vissa trappsteg är extremt höga. Men upp ska jag. Jag gör allt vad jag kan och vad jag förmår. Jag jobbar stenhårt - är flitig och prövar det som erbjuds. När till och med psykologen säger att jag gör för mycket - mer än vad som faktiskt kan förväntas av mig med den lilla sömn jag får och de problem jag har. Att jag kräver för mycket av mig själv. Jo, där har vi en rot...

Deppen som uppstår när det känns som att mitt uteblivna helt friska jag är ett tecken som bara kan tolkas på ett sätt - att jag inte har presterat tillräckligt. Detta vet jag är kontraproduktivt - att det borde kunna gå enligt tidtabell. Men psykiska sjukdomar fungerar inte som så. Den här nöten ska knäckas den också!

De andra "vanliga dödliga" runtomkring mig kommer med goda råd, märkliga hobbypsykologiska teorier om varför jag inte blir bättre och hintar om att jag snart måste bli som vanligt igen. Bli frisk! Ni får mig att känna att jag inte duger som den jag är nu. Jag är fel. En som inte passar in, inte ens bland andra sjuka. Någon som inte följer mallen, som är komplicerad, krävande och svår. Men som psykologen sa sist - det är inte alls ologiskt att du mår som du mår och har de beteenden du har efter vad du har varit igenom.

Visst måste det till förändringar - vissa kommer att kännas, andra kommer att göra att vardagen direkt blir lättare. Vad som sker och vad jag kommer känna när vi startar med de här sakerna efter nyår är det ingen som kan sia om. Men jag vet att jag har stödet - från mina närmsta och från ett suveränt team på psykiatrin.

Behandlingen jag får nu är det få förunnat. Enskilt psykoterapi där jag som utbildningspatient till psykologen som läser upp till psykoterapeut får jag nu tid som inte finns på kartan att vanliga psykiatriavdelningar skulle kunna erbjuda.

Värderingarna hos mig finns där - nu måste prioriteringarna till så att jag kan leva enligt dem. Inte försöka med att göra allt och att allt samtidigt ska vara så perfekt. Förändringar - och jag ger ALDRIG upp. Jag reser mig gång på gång och tålmodigt (nåja) kravlar jag mig upp ur den djupa gropen. Att jag trots det svarta som ibland vill ta över och den enorma tröttmössan klarar av att vara en kärleksfull människa med oändlig kärlek till mina nära och kära. Att jag anstränger mig för att faktiskt inte bli galen på riktigt - att utnyttja mina kapaciteter. Men! Jag måste hitta begränsningarna också - annars kanske en farhåga besannas. Samtidigt så vägrar jag låta det ta överhanden! Jag väljer att leva, jag väljer att hitta glädjeämnen i vardagen och jag väljer att försöka ha det så bra det går. Trots allt. Det är faktiskt också att dra sitt strå till stacken. Det är värt att ta på allvar!





Mindful tack!

...en god dag...



Kladdkakemuffins med hackade hasselnötter strött ovanpå, hemgjord yoghurtglass och Ferrero Rocher. Jo, efter en tvåtimmars sejour av enskilt psykoterapi 😔
I'm so worth it ☺️

...A little piece of heaven...