Nightmare - nattsvart blev det för mina ögon när jag läste: Är det verkligen psykiatrin som krisar? Det började med en arg rant på Twitter som jag sen förde över till Facebook. Men då jag fortfarande är arg på den så väljer jag att även publicerar den här. Ett par utdrag ur texten:

"För femtio år sedan fanns inte detta problem alls. Det var då oerhört stigmatiserande att ha psykiska problem, varför ingen människa som inte hade mycket allvarliga sådana sökte hjälp. Detta ledde till en betydande underdiagnostisering varför utmaningen låg i att förmå människor att faktiskt komma i kontakt med psykiatrin innan de sköt sig ensamma i en stuga. Visst förekommer den problematiken fortfarande, men idag är den huvudsakliga svårigheten den motsatta.

                               (----)

Men det är inte det enda problemet. Utöver det uppenbart orättvisa i en sådan utveckling kommer också befolkningen i stort att definiera sig som sjukare än vad de skulle behöva göra. Vi människor fungerar så. När man ser sig som sjuk fast man egentligen skulle ha kunnat ignorera problemen uppstår hospitalisering. Detta är ett fenomen man för enskilda individer varit väl medveten om inom psykiatrin sedan mycket länge."

Tur att man har lågt blodtryck till att börja med... Nu ska en hobbytyckare svara mot en sk proffstyckare som David Eberhard, vilket man ändå får anse att han i egenskap som överläkare i psykiatri är. Men efter tre omgångar på psykiatriska slutenvården (sammanlagt sex veckor) så anser jag att jag nog har en del kött på benet i ämnet hur människor i behov av psykiatrisk vård fungerar. (Nej, jag plockar inte på mig någon "tyck-synd-om-mig-roll som varit inlagd. Vill på inget sätt stämpla mig i pannan som någon som åkt in och ut på psyk. Men i detta fall så finner jag det väl relevant att ta upp det - det ger mig som jag tidigare nämnt mer att utgå från än bara ett allmänt tyckande.) Inne på slutenvården har jag träffat alltför många som för länge ignorerat sitt tillstånd. (Jag själv är en av dem.) Eberhard påpekar att för 50 år sedan så ignorerade människor tillstånd som de idag söker hjälp för. Som om samhället inte har förändrats med ökad press och långt mer stressfyllda arbetssituationer...

Måhända finns det de som kanske skulle kunna ignorera sina problem. Men vad händer om de gör det och det kanske visade sig inte vara rätt väg? Kanske visar sig det då att deras tillstånd gått så långt att de hamnar i djup depression - så djup att de inte längre vill bli hjälpta. Att säga till folk att dina problem inte är så stora kan bidra till att färre söker hjälp och istället hamnar i självmordsstatistiken. Vi kanske ska förhindra "tillstånden" i tid och undvika värsta scenariona eller att slutenvården blir överbelastad? Att det inte finns platser vid behov? Att folk vågar söka hjälp i tid och inte ses som en belastning kan rädda liv! Det ska inte behöva gå så långt som till en LPT och slutenvård. Inte för att slutenvård är hemskheten själv, men det är ej eftersträvansvärt. Inte för att det är ett fängelse/straffanstalt utan för att man inte ska behöva hamna så djupt. Om psykiatrisk slutenvård skrev jag här.

Eberhard gör i sin ledare tydligt att det finns för många som inte alls behöver psykiatrisk hjälp. Måhända är det så att det är dessa som han då i majoritet har stött på. Till Eberhards försvar så får man ju ändå säga att när man läser hela texten så är det ju för mig tydligt att han vill att de som verkligen behöver hjälpen ska få den och att inte resurserna ska försvinna till det som verkligen är nonsensproblem. Men vi vet ju hur det är med sådana - de fungerar som hypokondriker. Och enligt mig så kommer inte hans ord få dessa att sluta söka hjälp för ditten och datten. Utan de som drabbas är de som inte vill vara en belastning och då inte söker hjälp. Fast de är i skriande behov av det och vi riskerar att få ytterligare siffror i självmordsstatistiken. Att någon som arbetar inom pykiatrin på detta sätt riskerar att stigmatisera psykisk ohälsa är för mig helt oförklarligt.

Vad hände sen. Jo, Eberhards ledare visade sig bli en kukmätartävling med en lika verklighetsfrånvänd psykiatriker (Claes Davidsson) i konsten att raljera om vem som kan förminska det ökade behovet inom psykiatrin mest.


(SvD)

Att de har sina åsikter - fine. Men de arbetar ju inom psykiatrin. Fattar inte att de valt att göra det. Fattar inte heller hur de - eller främst då Eberhard - kan ges så stort utrymme på så stora plattformar som han tillåts husera på. Inte utan att Christian har en poäng i sin tweet:

Ett ord som slår mig:
Blir bara så sorgsen - As Tears Go By...

Givetvis ska man hamna i debatt med någon om ämnet (Eberhards ledare och mitt inlägg på Facebook). Vore bra om personen läste hela mitt inlägg innan man ger sig på att kommentera. Gäller för övrigt i allt annat också. För han påpekade att det nog fanns de som verkligen inte behövde psykiatrisk hjälp och att då resurserna försvann. Som om jag inte nämnt det...

Men sen kom:
Herre min skapare alltså! "Riskera att trampa på en öm tå" och "hur det påverkar enskilda personer". Jeeez... Det handlar inte om någon lättkränkt liten snöflinga här - vi talar självmord. Och kan man inte se att varje självmord är ett för mycket och att det är det som måste prioriteras så förtjänar man inte min respekt.

På tal om dumma kommentarer:

(Citatet från SvD)

Texten handlar om antidepressiva och det sk "pillersamhället". Jo, det skrivs ut för mycket antidepressiva - samtidigt som det skrivs ut för lite. För det finns de som tror att det är ett "lyckopiller" och då söker för att få just dessa piller. Samtidigt så skrivs det ut för lite - till de som verkligen behöver ta dem. De som jag inte är så där glada i piller. Bara det att ta en Alvedon - ja, då ska det vara värk av hög grad. Än i dag ser man i dags- och kvällspress termen "lyckopiller". Bara så fel! Det handlar om att vid en depression så kommer hjärna i obalans - det är ämnena i hjärnan som påverkas. För att fatta mig kort om detta: Vid depression så har man uppmätt att det är avsaknad av signalsubstans som påverkar - och då gäller det ämnena serotonin och noradrenalin. Vilket av ämnena det är (ibland är det båda) varierar från person till person. Men att ta antidepressiva gör att man för upp det ämne som saknas i hjärnan till en normal nivå och depressionen i sitt akuta läge kan på så sätt hävas. (Många behöver till det också KBT för att komma tillbaka och förändra de beteenden man lagt sig till med under depressionen.) Men en person som inte saknar serotonin/noradrenalin påverkas inte! Ordet "lyckopiller" faller alltså både på att personer med normal nivå av signalsubstanser i hjärnan inte påverkas och att för de där de saknas så förs de upp till en normal nivå. Jag kan lova att det inte är till något lyckorus...

Men ni kan ju tänka er hur en person som knappt tar en Alvedon reagerade på att ta antidepressiva. Min respons var inte direkt några hurrarop. Men jag tänkte att jag måste ge det en chans. Måhända måste jag äta antidepressiva livet ut - måhända inte. Bara tiden kan utvisa det. Men jag tror att utan antidepressiva så hade jag nog för länge sedan tappat viljan att kämpa. Det och överlag bra bemötande från personal inom psykiatrin har nog varit A och O. Hade jag när jag i början kom i kontakt med psykiatrisk vård mött en Eberhards så hade läget med största sannolikhet varit något som vi inte ens ska tänka på... 

En sak som jag inte förstår inom psykvården är att man ska ha tillgång till sin journal. För det första så kräver det att den som skriver lägger ner än mer tid på att skriva journalen så att det inte ska bli missförstånd. Tid som kunde läggas på att behandla patienter. För det andra så behöver nog den som läser ha någon inom psykvården bredvid sig när den läser journalen. För den som skriver journalen kan ju bara föra in vad den ser och vad patienten återger. Och det blir som det blir - särskilt om patienten kanske inte öppnar upp helt. Då kan det se ut som att man inte blir tagen på allvar. Den som skriver journalen är inte någon telepat och kan därför inte gissa sig till vad som rör sig i patientens huvud. Jag vill inte läsa min journal - inte utan någon inom psykvården med mig. Om ens då. Ett ord har jag fått uppläst för mig - "terapiresistent". Gissa om detta ord har etsat sig in i mitt minne? Men nu finns journalerna att läsa, så min uppmaning till er är att inte läsa den (själv). Man blir inte friskare av det...

Även om jag stundtals är svag (särskilt när osomnian gör sin verkan på em/kväll) - så är jag ändå i min psykiska ohälsa stark. Skörstark är ett bra ord. Något som har bidragit till detta tror jag är kunskapen jag har införskaffat mig om ämnet. Ju mer kunskap man har i ämnet psykologi - desto mer kan man också förstå sig själv. Det är min teori. Kalla mig galen! men för en gångs skull så ser jag fram emot november. 1 november så kommer nämligen Christian Dahlströms nya bok "Kalla mig galen - berättelser från Psyksverige". Ska köpas och läsas!

Fast ärligt talat så hade jag gärna varit kvar i juli. Dock så är höst OK när den ser ut så här:

Det vackra finns där ute - Open Your Eyes...