Psyko... Ja, varför heter det psykologi och inte dårhus? Hm... Kanske för att de anställda inom psykiatrin (som slutenvården etc) inte låter oss kalla oss själv för dårar. 

Det här inlägget kommer till av den anledningen att jag ilsknade till lite grann. Händer ju aldrig... Men det var någon som tyckte att några hen inte tyckte om skulle hamna på psyket. Okej det hen skrev var verkligen wacko - och det var väl det som fick igång de flesta. Själv gick jag igång på det där med att psyket (alltså slutenvården) skulle vara någon form av straffanstalt. För mig hade hen gärna fått skriva att gjorden var platt (jo "the flat Earth society" has members all around the World). Fick sen lite mer bakgrundsfakta om denna person och det kunde då förklara att hon kunde se en inläggning som ett straff. För utav det jag fick reda på så verkar hen vara riktigt sjuk - även jämfört med majoriteten inne på psyk. Hen är i paritet med en jag träffade första gången jag var inlagd. Den personen gick på om att skriva kontrakt med Gud, konspirationsteorier etc etc. Men hen väntade på särskilt boende - hen var för "sjuk" för vanlig psykiatrisk inläggning. 

Men det jag vill komma till är att en inläggning/slutenvården aldrig får ses som en straffanstalt. Det är en räddningsplanka när alla andra möjligheter tagit slut. De räddar liv! Om de som är i behov av det får uppfattningen av att det är en straffanstalt så kan det göra att de verkligen drar sig för att söka hjälp. Detta med en oåterkallelig utgång som följd. Och som om det inte är svårt nog att få plats...

Detta skrev jag någon gång i februari men förtjänar att upprepas: "Ibland så brinner det till i min hjärna. Som igår när jag pratade med min vän som i tisdagskväll åkte in till psykakut igår för hen ville bara dö. Fullt ångestpåslag och väldigt instabil. Jag hade hen i telefon och det var banne mig inget larv. Jag var ganska hård på att hen skulle åka in till akutpsyk - något jag i stort sett aldrig gör. Vad gör personalen? Jo de skrattar och säger att hen är inte tillräckligt sjuk för att vara där. Ska man åka in efter man skurit sig eller? Och hur mycket tog det inte emot för hen att åka dit? Resursbrist ska inte behöva påverka hur patienten bemöts. För en akutpsyk är bemötandet A & O! Tror de att chansen ökar att söka hjälp om det blir än mer akut? KNALLKORKAR!!! "

Hur är det då inne på psyket? Ptja, det är inte direkt världens happening. Ärligt talat så är det så jäkla långtråkigt att det tom blir spännande att diskutera TV-reklam. Man blir ett ess på det därinne. Inga förkunskaper som krävs... 

Men personalen är överlag väldigt trevlig och omtänksam (vilket jag har hört även om de andra ställena som tillhör Stockholm psykiatri södra). Första gången jag var inlagd kändes det lite jobbigt att de gick igenom mina tillhörigheter för att sortera ut vad jag inte fick ha på rummet. Men det säger sig väl självt att knivar, saxar, rakdon, bälten, alkohol, sladdar etc etc inte är särskilt lämpliga att ha där inne.

Men mina hängsleshorts gick bra. Nu ska vi inte gå in på vilket av ovan som borde anses mest skadligt...

Givet är att det finns regler och säkerhetsföreskrifter. Men det är ingen straffanstalt/fängelse. Man får ha dator och mobiltelefon. Men ladda telefon/platta/dator får du göra på anvisad plats (inga sladdar på rummet ju). Så en del slösurfande blev det ju - fri Wi-Fi :-) . I alla fall där jag har varit. 

Livet därinne går på rutiner. Och jag som försöker bryta rutiner in absurdum. Hm... Men för de flesta är att komma in i rutiner ett måste. Kaffe/te klockan 6, frukost klockan 8, lunch klockan 12.30, fika klockan 14.30, middag klockan 17.30 och kvällsfika klockan 20. Och så medicintiderna (kändes direkt jobbigt i början att de skulle se så man verkligen tog sin medicin. Det väcker ju fröken trots till att vilja bara låtsas ta medicinen.) Men man får liksom lite hållpunkter att gå och rätta sig efter. På vardagarna måste man också hålla koll på när de har haft sin rond. (Kan undra varför det heter rond när denna inte är att de går runt. Utan det borde mer kallas rundabordssamtal.) Då måste man nämligen också ha koll på om man har något läkarsamtal den dagen och tiden för det. Annars är man faktiskt fri att göra lite som man behagar, som TV...

Har man inte fri utgång (eller ens utgång med personal) så känns det väldigt väldigt instängt. Detta hände mig första gången jag var inlagd då jag kom en fredagkväll och det där med utgång var väl inte det jag hade i tankarna. Och nog så trodde jag att jag skulle kunna få följa med personalen ut på gården - men icke. Det var snällt att vänta till måndagen och att en läkare kunde besluta detta. (Ingen idé att tjura heller - man förstår ju personalens ansvar. Har ju själv varit med om ansvarsfråga som lärare när man är ute med elever och de vill vika av på hemväg men saknar intyg hemifrån.) Den helgen var det nästan så att jag hade velat bli rökare - för då hade jag ju kunnat få "frisk luft" en gång i timmen. Men när måndagen kom så fick jag fri utgång ganska så smidigt. För som jag uttryckte det "utgång med personal" - inte för att låta som att jag är Usain Bolt men jag är hyggligt snabb och jag är jäkligt uthållig. Så vem ska jaga ifatt mig om jag får för mig att rymma...

Andra gången jag var inlagd så blev det tre veckor. Såg ganska direkt till att få fri utgång - bara tanken på att vara instängd får i alla fall mig att kaosa i huvudet. Funkade bra - fick permission första helgen - men den höll på att sluta på ett sätt som inte alls var bra (ni som vet, ni vet). Samma ställe som första gången - men den andra avdelningen. Att två avdelningar på samma ställe kan skilja så pass mycket är att förundras över. Det var bra på första avdelningen också - tro inte annat. Men den här avdelningen - så mycket <3 Det som skiljde sig mest åt var väl att de inte var riktigt lika benhårda på de där rutinerna. Jag kunde t.ex. få stanna uppe när klockan var tre och jag tyckte det var lönlöst att ens försöka sova mer. Korsord är bra - det vandrande korsordslexikonet kom jag att kallas. Och man fick ta kaffe när man ville och kvällsfikat hade längre tid framme som man dessutom fick ta av alldeles själv, vilket man även fick av frukosten. (Aja baja hade säkert hälsovårdsmyndigheten sagt).

Jag höll mig faktiskt ifrån den där TV:n ganska mycket. Träffade en massa trevliga medpatienter (vissa som jag fortfarande har kontakt med) som man kunde sitta och prata med. Så också personalen som verkade tycka att det även tillhörde deras uppgift att sitta och föra vanliga samtal med oss patienter. Särskilt underbare skötaren H. Så även om det var skönt att få åka hem, så fanns det en liten saknad. 

Sen blev det då i augusti en tredje gång. Mestadels samma ställe - men nu tillbaka på avdelningen där jag var första gången. Man ser till att bestämma över det man kan - som t.ex. vad man vill dricka. 



Även om det där med att bestämma sig inte var alltid så lätt...

Utgång är alltid trevligt - särskilt i solen. Fri utgång och man kan ta långa promenader för sig själv. En nödvändighet för mig. En soligt härlig eftermiddag tog vi en gemensam lång promenad runt sjön som ligger nära stället.

Helt ljuvligt!

Även denna gång avstod jag TV:n i mångt och mycket. Återigen trevliga medpatienter som jag fortfarande har kontakt med. B <3

En som var där inne fick mig att häpna över hens fantastiska gehör. Bara efter en genomlyssning tog hen ut denna på pianot:

Verkar det som jag beskriver en straffanstalt? Däremot så lämnade väl sängarna en hel del övrigt att önska. Hårda är snällt sagt... Egna rum borde vara en självklarhet. Har man sömnstörningar så är det väl inte helt optimalt att dela rum med en helt okänd människa. Och sen kommer nattpersonalen och kollar till en vid 00, 3 och 6 (Ja, vid 6 var ju jag redan uppe för länge sen). Lärde mig att man kanske inte ska vinka till personalen när de kommer in vid 3 - då vill de ge en medicin. Men man får säga nej. Psykena är numera faktiskt inte ett ställe där personalen proppar i en massa sedativa för att de ska få lugn och ro. Man får vara bra "vild" för att det ska komma på tal. Sen var det det där med maten - eller lunch/middag då. Det som sköts via ett storkök. Jo, jag vet att jag kan vara kinkig, men det är inte min poäng. Vad jag finner märkligt var att det inte var mer grönsaker - färska sådana - och inte helt sönderkokta. Kunskapen för dessa vitaminers betydelse för det psykiska tillfrisknandet och välbefinnandet verkar inte finnas. Så störningar finns - men straffanstalt? No way!

Även om man undvika användandet av psyk. och psykiatriska diagnoser andra situationer än när de är relevanta så finner jag denna lite rolig:

När man inte ens kan skratta åt eländet så finns inte mycket kvar. Så min humor håller jag fast vid som en igel.

Mitt sjukintyg är väl inte direkt något att skratta åt:

Så kan det bli när man i alldeles för många år varit för bra på att inte säga nej. Så nu har jag inte möjligheten alls till att säga "ett nej om dan" på jobbet. Ibland (läs oftast) så fungerar hjärnan som den ska - men ibland inte alls. Den grava sömnrubbningen till följd av total utmattning är grundboven. När hjärnan inte fungerar så blir det svart i kontrolltornet och jag kan inte läsa många meningar utan att bokstäverna hoppar. (Då tänker väl ni - hur har hon klarat av att få ur sig detta inlägg då? Jo, många små stunder vid datorn - mer klarar inte huvudet.) Störst risk för detta är när hjärnan inte fått vila även om jag inte sover. Nu tretton dygn med noll sömn. En trötthet som stundtals kommer över mig som gör att jag inte ens orkar sluta ögonlocken. När jag är på soc.med. eller väljer att vara ute så fungerar hjärnan, men ibland så fixar jag inte ens det. Att reda ut notiser och flöde blir ett kaos - eller åkandet för att ta sig in till stan. Sömnstörningen och utmattningen gör att det här fortfarande är hur jag mår vissa tillfällen på dygnet: Fröken missnöjd:"När ingen vet" Välmenande (hoppas jag) "ryck upp dig" & positivt tänkande inte fungerande för mig. För då vore jag totalt välfungerande och harmonisk. Så nej, det är inte värt det. Lär dig säga nej!


Ni kan läsa hela Åsas twitterrant här.

Det här med lärare och sömn:

(Lärararnas Tidning)

Påpekade detta med att lärare och sömn för min psykolog på vårt förra möte. Kände mig lite tvungen då han hade en tanke om att en återgång till arbetet kommer fixa min sömn - trots att det är jobbet som är grundorsaken till min osomnia. Trots att jag inget hellre vill än komma tillbaka så känns det inte som att det skulle råda bot mot min osomnia. Någon som har dimetyleter?

För läraryrket:


Antingen jobbar man 60-70 h/v eller så har man konstant samvetsstress. I båda fallen väntar väggen. Och då är det inte lätt att få gehör hos förskräckningskassan. Någon nämnde visst att har man psykisk ohälsa måste man typ bli påkörd för att få sjukpenning. (Tydligen sagt av en handläggare - om det stämmer eller inte kan jag inte verifiera). Men jag kan konstatera att även inläggning på slutenvård går igenom hos förskräckningskassan. Vilket inte heller är att rekommendera - även om det inte är en straffanstalt.

Men denna förskräckningskassa och vår minister Strandhall - de har mage att stå och skryta om att målet med sänkta sjuktal nu är nått. Vad är det för jäkla mål? Sätta ett mål som kan uppnås genom att avslå ansökan om sjuktal hos faktiskt sjuka. Vilket också är vad förskräcknigskassan i allt högre grad har gjort sen det målet sattes. Lyssna på Åsa:

Målet borde istället sättas att få folk friska. Nu har istället förskräckningskassan och regeringen en sorts blame game mot varandra om vems felet är när allt fler upptäcker det inhumana i situationen. Det kan inte få handla om statistik - det är människoliv det handlar om.

Att stå utan försörjning och med noll ekonomisk trygghet - det är vedertagen fakta att det påverkar depressioner i negativ riktning. Och vad depression kan leda till borde alla veta. Eller...

Det kan leda till det här:



Nu dog tack och lov inte Niklas Ekdal. Men det var nära. Otäckt nära. 

Jag rekommenderar den här boken starkt. Men man kan inte vara alltför svag i sig själv när man läser den. För inledningen är skrämmande. 

Jag som inte kan läsa mer än tio minuter - max! sen hoppar bokstäverna. Här kunde jag läsa 40 minuter. Ytterligare en eloge till N.E. och hans bok. Den grep verkligen tag i hela mig.

Boken har även många intressanta politiska analyser. Analyser som stämmer väl överens med mitt eget tänk. Varken höger eller vänster med andra ord. 

Boken vars huvudämne är ett annat... 


(s.58)


(s. 47)

...som att lyfta ämnet psykisk ohälsa. "Psykiatri är svårt och smärtsamt. Det blir märkligt att välfärdsstatens mest utsatta får sämsta servicen medan skidolyckor och tennisarm ska ha all inclusive." (N.E. s.224) Men de politiska analyserna ger den en extra dimension.

Sen kan jag ju inte låta bli att småle när det i boken omtalas platser som Gamleby, Storebro och Torset...



Igenkänningen i detta:


(s. 190)

Men boken slutar bra. N.E. fann sin väg ut ur sitt tillstånd - för hans del var det ETC (elchocker). Den visar att det finns hjälp att få - var inte rädd för att få/ta den. För att kräva den! Men ibland måste man vara frisk för att orka vara sjuk. Förutom larmnummer när det är akut, så finns psykiatriska akutmottagningar och Minds tel & chat). Dessutom så finns mindre enheter som få vet om. Till exempel på Tideliusgatan på Södermalm i Stockholm har psykiatri södra en jour och bedömningsenhet (JBK) dit man kan ringa eller komma alla dagar mellan 8 och 22. (Totally of topic: söta läkare har de där också🙈) Men det viktiga - det finns en väg ut ur helvetet. Det gäller bara att finna sin väg. 

Blackbird fly away - may you never be broken again...

För det här med att vara två av sig själv - en när hjärnan fungerar och en när hjärnan inte fungera - är jäkligt jobbigt.

Halvbild - men inte halvsnygg ;-) Hm... Varför heter det halvsnygg och inte delfin? (Ev. en valfråga)


Tänk vad fint Facebook kan få fram bara genom mitt namn... 🙄



Vad som hjälper mig att finna stillhet och ro - den underbara natur jag har direkt i min närhet: