Att göra det i sitt inre är mörkaste mörkt. Då har strömmen helt slagit av till kontrolltornet. 

Men ute i den fysiska verkligheten så kan ju tomrum ibland te sig ganska behagligt. Som när det är tomt fram till kassorna i affärerna till exempel. Köer är något som får det att krypa i hela mig. Men! de hör ju samhället till. Har vi inte alla minst en gång önskat att vi skulle få gå före i kön? Men är det fair? Ja, inte &%¤^*/& är livet rättvist, vilket i många fall är något som det bara är att acceptera. Och det är väl något som med tiden de flesta barn med tiden blir varse om. Men man behöver inte göra saker orättvisa för att man själv ska slippa trubbel. Det var det jag tog fasta på när jag läste Eberhards ledare i GP. Den går ut på att barn med ADHD får gå före i köerna på Gröna Lund (om de kan visa papper på det). Även Liseberg visar på ett liknande system. För att börja med Eberhards och ledaren så visar han på en väl generell syn på ADHD och det har han gjort flera gånger. Han utnyttjar sin ställning som psykolog och antar därför att hans ord ska tas som någon sorts vedertagen sanning. Så till viss del så kan jag förstå en hel del av de kommentarerna som han fick: Twittertråd

MEN! Och ja det är ett stort men. Många av dem som kommenterat blandar äpplen och päron till den grad att det inte längre går att urskilja vad som är vad. Såg till och med en som påstod att Eberhard bidrar till stigmat kring psykisk ohälsa. En psykolog? Snälla, skärp er! Som sagt ovan så är Eberhard väl nonchalant om hur man fungerar med ADHD. Men vad det gäller att få gå före i kön så har han tvärrätt. Fast för mig handlar det egentligen inte om ett rättviseperspektiv. Att det vore orättvist att låta dessa barn gå före i kön är ett missunnsamt sätt att på saken - och det är inte vackert alls. Egentligen är det svårt (för att inte säga näst intill omöjligt) att se på den här frågan ur ett generellt perspektiv. Inget ADHD-barn eller vuxen är den andra lik. För ett fåtal med ADHD så kan detta vara enda utvägen. Hur man nu ska bedöma vilka dessa fåtal är, är en annan historia. Men detta är barn oftast som inte klarar av att vara på ett tivoli (nog med intryck bara av att vara i den folksamlingen) utan familj/ledsagare. Så då borde det i sig kunna vara ett intyg.

Men om vi nu ändå ska försöka oss på en generalisering. Det är som sagt svårt - jag är inte en ADHD-guru. Men då jag själv har dessa problem och har många vänner som också har det så kan jag tala utifrån det. Men det jag främst kan utgå från är mina snart tjugo år som lärare där jag undervisat otaliga barn med ADHD. Och utifrån det så kan jag säga att låta dem med ADHD gå före är att göra dessa barn en otjänst. Det är som att säga att barn med ADHD inte kan uppföra sig. Det blir bara så fel! 

Är det något som barn med ADHD har så är det ett väldigt starkt rättvisepatos. De är inte dumma - man kan förklara för dem vad kösystem är. Inte en elev jag har haft med ADHD har vid samtal om kösystem velat få gå före. Just pga av rättviseaspekten - det är inte rättvist mot de andra barnen. Likväl som man kan förklara kösystem så kan man förklara vitsen med att uppföra sig. Att det är svårt ja! Men att sopa undan det svåra gör att barnen med ADHD aldrig ens får chansen att visa att de kan!

De behöver vår hjälp - men missriktad välvilja kan lätt i slutet bli ett svek. Betrayed...

Vad gäller detta ämne: Det är svårt att pricka rätt ord för att inte missförstås...
 

Nice också att trycka in några välkända hashtaggs för att söka stöd utifrån...

När man i stort sett bara ser ur ett jag- & nuperspektiv. Jag kommenterade inte hela ledaren - utan just fallet med att gå före i kön. Kan man verkligen inte se att man gör dessa barn en otjänst i att de inte ska behöva vänta? Att man aldrig ska tvingas hålla tillbaka och vänta tills det är okej. Att ge omedelbar belöning genom sk positiv särbehandling blir ju bra träning inför framtiden... Ytterligare ett argument för att dessa barn inte ska gå före i köer är aspekten att de inte ska bli sedda som "knasbollar" eller "knäppgökar". Detta (+ att det inte är rättvist mot de andra barnen) är något som gör att de själv inte vill gå före.

Att låta barn med ADHD få gå före är som att indirekt säga att dessa barn inte kan lära sig eller utvecklas och få ett bättre sinne för de sociala koderna. Låter man dem då gå före så kan man ju fundera ett steg till på hur de med ADHD (och diagnosen ADHD i sig) kommer att ses av sin omgivning. Som om barn med ADHD ofta inte har det svårt nog ändå med de sociala koderna bland sina jämnåriga. Risken med att utöva det som generell princip är ju (som jag nyss nämnde) att de med ADHD ses som udda. Att därav (för att de får särskilda förmåner) får ännu svårare med jämnåriga och att de mindre bra beteendena stärks. En sk ond cirkel.

Som om livet inte består av en massa väntande. Det kommer säkert gå jättebra i vuxenlivet när man inte ens fått träna på det. Och åkattraktionerna på tivoli är roligt - så incitamentet för att få dem att klara köerna är faktiskt tämligen stora. Men många verkar välja att missförstå. Blandar ihop anpassad skolgång etc med att ge förmåner i samhället som gör att barn med ADHD kan bli sedda snett på.

I sammanhanget får vi inte glömma ADHD och dess historia. Och den känns det som om Eberhard helt förbiser. Att det på sjuttiotalet hette MBD (minimal brain dysfunction). Sen insåg man att det inte alls handlade om någon "minimal brain" och då blev det DAMP (dysfunction in attention, motorcontrol and perception). Många som i dag har fått diagnosen ADHD skulle inte ha passat in varken på MBD eller på DAMP. Barn som helt enkelt var för smarta och/eller inte hade några som helst problem med motoriken. Därav den stora ADHD-boomen som många väljer att kalla det och i samma andetag få det till att det är en enorm överdiagnosticering. Jag förnekar inte att överdiagnosticering sker - men den stora ökningen ska förklaras i och med att det blev vedertaget att ADHD inte har med intelligensen att göra. Som lärare har jag mött i stort sett hela spektrat av intelligens bland elever med ADHD. Och precis som elever utan ADHD varierar det över hur de klarar av sin skolgång. Skillnaden är här ändå deras mycket stora koncentrationssvårigheter och problem att hantera sin impulsivitet.

I och med det fina ordet "inkludering" där alla elever ska kunna klara av så kallad normal skolgång så har behovet av anpassning ökat. De som förr diagnostiserades med MBD/DAMP sattes ofta i särskilda klasser eller om de gick i vanlig klass så fanns där ofta också en assistent. Klasserna var också ofta lite mindre då än nu. 25 elever mot 30 kan göra stor skillnad. Det som skett i och med den här inkluderingen är att barn med mycket svåra koncentrationsproblem förväntas klara av en skolgång där de konstant har 29 andra runt omkring sig. Har det blivit några extra resurser då? Nope, snarare tvärtom. Större klasser har dessutom gjort det svårare för de högbegåvade barnen i skolan - det är helt enkelt för mycket runt omkring som pockar på uppmärksamheten. Observera att jag absolut inte förespråkar särskilda klasser - de flesta med ADHD klarar gott och väl att gå i vanlig klass. Bara rätt förutsättningar finns. Men en klass på 30 elever där tre är diagnostiserade med ADHD, ytterligare två har ganska så stor koncentrationsproblematik, tre elever har dyslexi, ett par har det så rörigt hemma (vilket ofta leder till att skolarbetet blir svårare) och så har vi sen resten som befinner sig i spannet mellan lågpresterande (når knappt E) till högpresterande (når A med råge). Är det någon som kan se det rimliga i detta? Precis alla barn blir lidande av detta. De med diagnoser och lågpresterande slås ut - de behöver långt mer hjälp än vad en enda lärare kan ge i klassrummet. De i mellanspannet och högpresterande klarar sig - men får inte hjälpen att nå sin fulla potential. De riktigt högbegåvade gör toppresultat - men detta enkom beroende på att deras nivå är långt högre än vad som krävs för A. Vad gäller de sistnämnda grupperna så blir lätt skolarbetet en sorts tristess - någon som kan räkna ut hur detta i många fall kan påverka arbetsron i klassrummet? (Som om inte klassrumsmiljön är svår nog ändå för de med ADHD). Här har ni vad ni borde lägga er energi på ni som surnade till på Eberhards ledare. Detta att kunna ge alla barn rättvisa förutsättningar att klara skolan - inte på små saker i samhället som på kort sikt underlättar men som i långa loppet gör det bara svårare för de med ADHD.

Det är ganska enkelt att se att i ovanstående exempel så räcker inte lärarens tid till att hjälpa och stimulera alla de 30 eleverna. Så antingen får läraren brottas med en enorm samvetsstress - eller så får läraren jobba 60-70 timmar per vecka. I båda fallen så lurar väggen runt hörnet. Lägg i detta då till att dagens pedagogik förespråkar mycket eget arbete. (Tack och lov så börjar det synas en tendens att detta är på väg att svänga nu). Vill inte bli för långrandig om detta - men där har vi i alla fall där pratet om anpassning härstammar. Och detta begrepp ska (måste) skiljas från att ge extra förmåner. Som nämnts innan så ökar risken att de hamnar utanför kamratgängen om det märks att de får speciella förmåner. Dessutom så är väl tanken att vi i skolan dessutom ska hjälpa barnen att kunna klara samhället som vuxna? Att då sopa bort allt som kan kännas besvärligt är att stjälpa! Som om många av de med ADHD inte har svårt att fixa samhällets koder ändå... Men tänk - Jag lyckades ju bli lärare och av någon märklig anledning har jag alltid lyckats få bra kontakt med ADHD-eleverna + får dem att klara sin skolgång. Hur nu det kan komma sig när jag tydligen tycker att de har för mycket förmåner i livet...

Säger som min vän: "Nä, jag skulle skämmas arslet av mig om jag fick gå före i kön pga adhd. Varför skulle jag ens få gå före? Sitter inte i rullstol eller har något annat fysiskt tillstånd som gör det svårt för mig att stå i kö. Vem som än kommit på att låta adhd-personer (eller de med liknande tillstånd) gå före i kön, måste käkat jäkligt kul svampomelett till frukost!"

Min vän fick som svar:

Amen och Hallelujah...

Uppdaterad 24/8: En intressant grej som jag märkt av reaktionerna med det här att låta gå före på Grönan & Liseberg: Vi vuxna med ADHD och föräldrar till barn med ADHD där barnen nu är stora anser att det är en missriktad välvilja. De föräldrar till barn med ADHD där barnen fortfarande är barn har istället blivit tvärrasande och menat att detta är enda möjligheten etc etc. (Jo, jag förstår dem också - vem vill egentligen inte underlätta för sitt barn?) Min analys av det: Att det är först när barnet är vuxet som man ser värdet av att lära sig och träna in de sociala koderna tidigt.