Minnen stannar...

"Att lära sig någon, definierar psykiatrikern Anders Hansen som att skapa ett nytt minne". För att skapa ett korttidsminne, något som bara sitter en kort stund, räcker det med att hjärnan stärker kopplingarna som redan finns mellan olika hjärnceller. Men för att skapa ett långtidsminne, konsolidering, alltså något som består, måste hjärnan skapa helt nya kopplingar. Det är en av hjärnans mest energikrävande processer och kräver djup koncentration. 

De som multitaskar, alltså pluggar samtidigt som tv:n är på, hoppar mellan plugg, sms, och Youtube, lurar sig själva med att de minsann lär sig bättre. Det KÄNNS nämligen så, men i själva verket lär vi oss sämre och långsammare ju fler distraktioner vi har omkring oss. Vår hjärna älskar genvägar. Den är inställd på att inte ödsla energi i onödan. 

Om den kan överlåta en uppgift till datorn/mobilen, kommer den att göra det. Alltså: Den elev som tar en mobilbild på lärarens tavelanteckningar kommer inte att minnas anteckningarna lika bra. Det kallas "Google-effekten" eller "digital amnesti" när hjärnan struntar i att lära sig att det den tror finns lagrat någon annanstans. 

Den vackraste beskrivningen av kunskap är ändå när Hansen beskriver konsolidering, alltså när informationen överförs från korttids - till långtidsminnet. För det innebär inte att "rådata" flyttas från hjärnans RAM-minne till dess hårddisk. Nej, för att kunskap skall byggas måste även informationen som flyttas, interagera med våra personliga erfarenheter. 

Mänsklig kunskap är alltså inte att kunna "rabbla en massa fakta", som memoreringsmotståndarna ofta hävdar. Det är att befästa informationen in i våra egna jag. Jag tycker det är en sådan fin beskrivning av vad som händer när man lär sig något på riktigt. 

Kunskapsutveckling är ett individanpassat pussel. Och jag blir mer och mer övertygad om att memorering är a och o för att utveckla riktig och verklig kunskap. Minnen om faktauppgifter bakas ihop med våra personliga erfarenheter och skapar kunskap som vi kan vrida och vända på, se ur olika vinklar och använda oss av för att förstå vår omvärld." (Filippa Mannerheim på Twitter)

Svårare än så är inte det här med hur vi lär oss. Almost easy...

Svårare är det att förstå hur någon kan välja att skada sig själv.Har du mött någon som har ärrade armar/ben som tydligt visar på resultat av självskador? Hur ska man bemöta den personen - ska man fråga eller ska man låta det "passera"?

Varför skär man sig? Ja du... Viktigt att komma ihåg att det inte är något man väljer med flit. Det är ett flyktbeteende av en tung anledning. Det är ett sätt att orka med livet. Vilka anledningarna är varierar naturligtvis från person till person. 

Det gör ont i själen, inuti, ofta pga tomhetskänslor och upplevd ensamhet. Det kan finnas trauma med i bilden och känslor att känna sig misslyckad, hopplöshet och uppgivenhet. Man känner en psykisk smärta som kan vara svår att identifiera eller sätta fingret på. Man mår mycket dåligt. Man letar desperat efter en pausknapp. Man behöver få paus från att känna den där fruktansvärda smärtan inuti. Smärtan fortsätter sen att öka och man behöver större lindring och skadandet övergår därför ofta till värre incidenter. När man sen har skadat sig ett x antal gånger så är man sen fast. Det som funkar slutar man inte med om man inte får andra alternativ. Det blir som ett missbruk - ett beroende, och man går med ett ständigt sug efter att skada sig.

Det gör ont att skada sig. Hur mycket avgör man själv. Det behöver dock motsvara och trumfa den smärta du känner inuti. Smärtan på armen ska vara större än ångesten, ensamheten och minnena. Därför kan man se att vissa skador är värre än andra eftersom de är beroende av känsloläget i stunden för självskadandet. 

För mig är det mer som att jag går in i en sorts trans där jag stänger av, där jag slutar att känna. Jag blir som döv och blind på omvärlden och allt handlar om självskadan. Efteråt kommer då ångesten igen. För då får jag ångest över att jag har skurit mig och den ångesten är värre än den jag hade. Så min lättnad är endast momentan - vilket är viktigt för mig att upprepa som ett mantra, för att jag ska låta bli att skada mig. 


Kan ju vara bra att komma ihåg att krisplanen ska vara ens egna ord...

Ibland dippar jag och behovet efter en ny fix blir starkare än något annat. Ja, det är som jag skrev ovan ett beroende. Och det gäller att hålla uppe så länge för att suget ska klinga av och känna allt mindre. Men fan vad svårt det är ibland. 

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om att det ska skickas en remiss för utredning om Borderline. Det visade sig att det var för Aspberger/Autism - någonstans missförstod vi varandra. Nu är det tyvärr ett års väntetid - lite synd att jag inte följde upp ADHD-utredning direkt med en om autism vilket det var tal om då. Men för mig kändes det så långt borta. ADHD:n var ju given...


Jag har även tidigare skrivit om varför jag inte tror att jag har Aspberger/autism - att det är alltför mycket som inte stämmer. Men en aha-upplevelse nyss har fått mig att revidera min uppfattning. Det att inte gilla udda nummer - utan att det är jämna som gäller. Det är i och för sig vanligt, men det kan också hänga ihop med Aspberger. Så tex om jag tar två godisar så är allt ok, men om jag skulle ta tre så blir det oro i huvudet. 

Men för att återgå till Borderline - så är det nu i alla fall inskickat en remiss för utredning. Möjligt att de inte vill göra den förrän den om Aspbergers är gjord. Vi får se. Men det är oerhört mycket som stämmer överens med mig och Borderline. Nu är jag inte den som sätter diagnoser på mig själv, utredningar får visa vad det är eller vad det inte är. Och en diagnos ändrar ju inte på mig som person. Däremot kan det ge mig nya verktyg att hjälpa mig själv bättre. Vilket jag verkligen är i behov av med tanke på mitt självskadande.

Det finns de som tror att självskada bara är ett behov av uppmärksamhet. Detta är nog den mest feltolkade anledningen till varför någon skadar sig. Naturligtvis kan det vara ett skrik på hjälp. Ett sätt att synliggöra sin inre smärta och omvandla den till något konkret som t.ex. ett sår som behöver läggas om Men att någon gör det bara för att få uppmärksamhet är sällan sant. Många är vi som skadar oss i smyg och inte berättar för någon, utan istället väljer att dölja det så gott det går. Men om det nu skulle vara så att någon skadar sig endast för att hamna i centrum så behöver den personen hjälp att bli sedd på ett annat sätt och är värd att bemötas med respekt.

Min arm är inte vacker, men jag kan inte vrida klockan tillbaka och få det ogjort. Min arm är ett bevis på mitt mående och det enda jag kan göra är att kämpa för att inte öka på mängden ärr. Utan istället låta de ärr jag har blekna så mycket som möjligt. Jag vill - när det går - tatuera över det "Blckbird - fly away. May you never be broken again." 

Under texten: ett evighetstecken där en svart fågel ses bryta sig loss från de inkörda banorna. Allt tillsammans med betydelsen att jag har kämpat istället för att ge upp. Att jag har vunnit kampen mot smärtor, sorg och förtvivlan. 

När du ser någon med ärr efter självskada försök då att komma ihåg att den här personen med största sannolikhet har en lång resa bakom sig, eller är mitt i den. Att förstå att det handlar om ett sätt att lindra och kanalisera bort smärta kan hjälpa en att inte vara fördömande. Vi vet ju aldrig hur någons ryggsäck ser ut, hur många tunga stenar det bärs på och hur många strider som överlevts. 

Ärren bleknar. Men minnena - never fade…







Ja, på något sätt dubbleras man väl av att äta godsaker...


Och så avslutningsvis de obligatoriska naturbilderna: