Ja, härinifrån har det inte låtit något - bara ljudet av tystnad. Här känns det verkligen som det har gått stiltje i maskineriet. Som att det aldrig kommer att bli någon skillnad. Denna kamp varje dag, varje timme, varje minut att bara vilja andas. Mörkret fyller mitt inre - tenderar att sluka mig. Så pass att de vill lägga in mig igen. Men efter att ha varit inlagd fyra gånger tidigare så är jag ganska säker på att livsleda och dödslängtan inte på något sätt botas med ännu mer leda. 

För att kanske kunna komma till rätta med min osomnia så tyckte min läkare att jag skulle gå på klinikens yoga. Jag bara ja, jo, ja...

Nej då, självklart sa jag inte så. Jag var väl inte överdrivet positiv, men inte heller negativ. Mer att jag inte har så bra erfarenheter av det sedan tidigare försök - att jag blir mer stressad av det konceptet. Men det här är kanske annorlunda och med en klart mindre grupp (runt 8 pers) så kanske att det skulle kunna hjälpa. Att jag inte vet förrän jag har provat. Men att binda upp sig på att man ska gå en massa gånger och det skulle kännas mer stressande skulle ju inte vara någon hit... Så det var parametrarna - att få så att säga provköra en gång först. Läkaren skulle framföra det till arbetsterapeuten och så skulle arbetsterapeuten kontakta mig. Så skedde - men någonstans hade information ramlat bort. För arbetsterapeuten hade inte förstått/fått infon om vad jag sagt. Så från att ha varit nollställd och beredd att prova på, så fick hon det till att låta som att jag var negativ - för att prova på inte var något alternativ. De kunde ju inte ha deltagare som kom och gick. Jag förstår det helt och fullt. Men detta borde väl ha varit något som förmedlats direkt? Och sen förstår jag inte den totala oförståelsen till att man vill prova först en gång - särskilt som man vid tidigare försök känt att stressen ökat. En psykiatriklinik ska väl inte ha patienter som blir sämre av behandlingen - eller som bli behandlade så att de känner sig som negativiteten själva? Tack för kaffet liksom...

Ny terapeut har jag fått också. Eller vi kanske ska säga att det tillkommit en till person - för psykologen är ju den som fortfarande står som min behandlare. Terapeuten verkar i alla fall bra - det känns bra efter två möten i alla fall. Han lyssnar och det är mina erfarenheter som får leda samtalen. Vi kom in på vårdplan och krisplan - om jag hade sådana. Jag hade inte en susning. Bara det... Vårdplan har upprättats vid två av fyra tillfällen när jag legat inne för den tiden - också stabilt... Tydligen fanns det en vårdplan - en liten minitext som psykologen upprättat utan att informera mig. Har inte jag som patient rätt att ta del av min egen vårdplan och ska den inte en vårdplan upprättas tillsammans med patienten? Detta får mig att misstänka att det inte funnits någon vårdplan (och inte heller någon krisplan) under hela tiden jag var på kliniken före denna. Stabila psykiatrisverige... Men nu finns både vårdplan och krisplan upprättade. Bra så och bra nu att jag i alla fall har förtroende för två av de fyra jag träffar på kliniken. Övriga två börjar närma sig noll - om det inte redan är där...

En som jag verkligen fick fullt förtroende för var psykologen på Neuropsykiatriska mottagningen. Gått fort från remiss till att komma till där för mig. Så nu är den utredningen påbörjad och ska avslutas. Och så skönt med en psykolog som inte sätter sitt eget ego i första rummet... 

Christian Dahlström har skrivit ner fem punkter på hur han tycker att psykiatrin borde förändras. Skriver under på vartenda ord!
-------------------------------------------------
Mindre prestige: Förhållandet mellan psykiatripersonal och psyksjuka har ju aldrig varit oproblematiskt. Historisk sett har det förmodligen mer liknat förhållandet mellan fångvaktare och fånge, än det mellan två jämlikar i lite olika livssituationer. Som tur är har vi kommit en lång väg sedan dess. De flesta som arbetar inom psykiatrin har insett att vi alla bär på en sårbarhet för psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är en del av vår mänskliga natur, inte ett tecken på dålig karaktär. Idag har den stora majoriteten av de som arbetar inom psykiatrin kommit ner från sina höga hästar, men hos vissa finns fortfarande en underton av skuldbeläggande och maktfullkomlighet som inte har i psykiatrin att göra.

Mindre beröringsskräck: Ett genomgående mönster i möten med psykiatrin är någon form av beröringsskräck, både känslomässigt och fysiskt. Det verkar finnas en uppfattning att man som psykolog eller psykiatriker eller sjuksköterska måste skydda sig mot psykpatienterna. I någon mån måste ett avstånd till patienterna behållas för att skydda sig själv. Men att bjuda lite på sig själv, att våga lägga en hand på en patients axel, att tillåta sig att bli känslomässig och visa sig mänsklig ibland – det är faktiskt inte så farligt, och troligtvis skulle man som vårdpersonal själv uppskatta det om man själv blev sjuk.

Mer transparens: Kommunikation och transparens är inte alltid lätt när man arbetar med sårbara patienter, stigmatiserande sjukdomstillstånd och skral ekonomi. Men psykiatrin har ett allmänintresse och bekostas av våra gemensamma skattemedel. Dessutom så har psykiatrin rätt att tvångsomhänderta sjuka och att använda till exempel bältesläggning om patienter riskerar att skada personal eller sig själva. Det är rimligt med den typen av mandat (även om bältesläggning ibland verkar användas på ett tvivelaktigt sätt). Det som däremot är helt orimligt, är att en sådan verksamhet i princip helt saknar insyn. Ingen skulle nog må bra av full transparens, men om man bara vill så går det givetvis att hitta kompromisser där det öppnas upp för allmänheten – detta utan att patienternas och personalens integritet går förlorad. Om människor fick se psykiatrin hur den fungerar i verkligheten skulle med stor sannolikhet en hel del av stigmat försvinna.

Mer kunskap: Psykiatrin har en inneboende nackdel mot många andra sjukvårdsdiscipliner – vilket säkerligen påverkar självförtroendet hos vårdpersonalen – nämligen det faktum att kunskapsläget (forskningsmässigt etc) är så dåligt. Man vet inte varför vissa behandlingar tycks fungera, och varför de inte fungerar för alla. Man kan inte ens exakt definiera psykisk sjukdom, eftersom diagnostiken fortfarande bygger på symptombeskrivningar. Det här är så klart synd, men det kan man som patient ha överseende med. Hjärnan är trots allt den mest komplexa struktur som vi känner till. Den är dessutom svår att både undersöka och att behandla, eftersom kroppen skyddar den med skallben, blod-hjärnbarriärer och annat. Det viktiga är att man vågar vara ärlig mot patienterna med detta – och inte låtsas sig veta. Vad som dock inte är okej är att vara dåligt påläst, vilket har vid undersökningar visat sig att många patienter upplever att vårdpersonal inom psykiatrin är. Det är inte heller okej att slentrianmässigt prata om signalsubstanser och kemiska obalanser utan att ha riktigt på fötterna. Det dåliga kunskapsläget i stort är inte en ursäkt för att inte vara påläst. Tvärtom så är det ett bra skäl att jobba ännu hårdare, att ta till sig ny forskning och att vara ödmjuk inför hur komplexa frågorna om psykisk ohälsa är.

Mer innovation: En uppmuntran till alla som arbetar med psykiatri att vara kreativa och att ta till sig nya innovationer. Psykambulanser, internetbehandlingar, självvald inläggning, nya (evidensbaserade) psykoterapiformer – alltså inte homeopati, handpåläggning och dylikt. Våga testa nya sätt att arbeta, i stort och i smått. En viss dos av skepsis mot nymodigheter är förmodligen sunt, men försök att ha ett öppet sinne också. Det är en oslagbar kombination.
----------------------------------------------

Ibland dyker det upp små guldkorn i vardagen - guldkorn som nästan fick flickan utan tårar att få tårar i ögonen...

Det gäller att fånga dessa ögonblick - Seize the day...

Om Jens fina tweet enligt mig var finess ut i fingerspetsarna, så har vi den senaste tiden fått se raka motsatsen. Alltså avsaknad av finess – svenska kacklademien…

(Max Gustafsson)

En sådan ankdamm…

Och detta att så många svenskar som tycks veta precis allt vad som skett däri. Vet inte vad som är mest förvånande i frågan – att så många äger knutblus eller att så många har tillräckligt koll på läget för att så tydligt ta ställning i frågan? Det kan ju vara så att alla är såååå insatta. Om inte – så förmågan att enbart baserat på känslor och utan verklig information kollektivt spring i en riktning är verkligen djupt obehaglig. Lilla världen fårskock… Och så undrar ni över hur många vansinnesideologier/-sekter har kunna få stora folkmassor att följa i dess ledband…

Viktor Barth-Kron är klockren om det hela. Ni kan se den här. Ta dryga två minuter och lyssna på det! Logiken i vårt snabba mediala flöde kräver syndabockar och att offerlamm snabbt utses, vilket bekräftas och förstärks i sociala medier – gatans parlament i vår tid. Snabbt kom det hela till att bli ett könskrig – gubbslemmen mot de stackars kvinnorna. Om det var patriarkatet som fick Danius att avgå – att hon var kvinna, så torde det väl vara av samma orsak som hon fick sin plats i SA. Pga att hon var kvinna och inte på de meriter hon besitter… Jeeez… Jag hoppas verkligen inte att Danius fick hedersuppdraget som ständig sekreterare för att hon var kvinna, utan för att hon var kompetent och lämplig för det. Att hon tvingades avgå beror inte heller på att hon var kvinna utan på att situationen blev henne övermäktig. Precis som det hade blivit för vem som helst, oavsett kön… Att det har förekommit sexuella förehavande av den sämre arten är det ingen som förnekar. Men att det skulle vara detta – och i och med det patriarkatet – som lett till kacklademien, är att göra det alldeles för lätt för sig. Sture Alléns ointresse för den sk kulturprofilens förehavanden bevisar väl det i en mening? Jag är verkligen inte insatt i SA-härvan, men så mycket har jag förstått att just det här bråket hela tiden har handlat om två kvinnor. Men det är alltid smidigt att ta till det där patriarkatet eller hur?

På en stol sitter en man som anses ha ansvar för andra mäns handlande och bör ta avstånd från allt för att inte misstänkliggöras. En annan man är alltså ansvarig för sådant andra män aldrig skulle nedlåta sig till? Denna könspolitik – att tillskriva människor egenskaper om de har snopp eller snippa - är så människo- och individreducerande. Det blir lösa påståenden om hur kvinnor och män är, varvade med slutsatser att inblandade kvinnor är offer, medan aktuella män bär skulden. Enligt mig så är det människor som felat. De – som individer – ska ta personligt ansvar och inse vari de själva brister. Man kan varken gömma sig bakom eller räddas av könstillhörighet. (En man som beter sig som en gris gör det inte för att han är man utan för att hans karaktär liknar en gris.) (En kvinna som gör sig skyldig till diverse fel är inte offer för någon/några mäns tillkortakommande, utan har på eget bevåg försatt sig i sin position.) Att reducera det till en könsfråga är inte att hedra Danius. Både män och kvinnor har rätt till såväl personliga tillkortakommanden som till sin egen begåvning.

Men det är svårt att inte lockas in i intrigerna – att inte finna varje stol i Akademien högintressant. Sällan omskrivna språkvetare och poeter särskådas och sorteras efter samtidens logik. Men det är så mycket som vi inte känner till. Därför finner jag det faktiskt remarkabelt att så många utomstående fullt ut har kunnat ta ställning. Att veta hur ledarskapet har hanterats, att veta vad den anlitade advokatfirmans utredning säger, vilka personliga animositeter som styrt olika ageranden etc etc.

Det allvarliga i den fars som utspelat sig de senaste dagarna är hur snabbt en anrik institution fragmenterats. Borta är värdigheten och anseendet. Kvar finns varken snille eller smak - allt det som var Akademiens särart och existensberättigande. Vänskapskorruption, jäv och bristande moral – sådant som vi på något sätt förväntar oss att denna kulturelit ska stå över. Att de som ska ses som de mest intellektuella saknar kompass, kan ju få en att undra vad man kan förvänta sig av oss vanliga döda? Nä, nu tror jag inte den vanlige svenskens moral står och faller med hur de aderton – eller i alla fall en del av dem – har betett sig.

Har Danius verkat splittrande på akademien? Ja, det verkar onekligen så. Men måste det betyda dåligt ledarskap? Inte i min värld! Att hålla ihop ledamöterna och dess slutenhet hade ju varit att godta att en liten gupp människor – som då ska stå över andra – kan ha hållhakar på varandra bakom stängda dörrar. Jag är av den åsikten att människor och Akademiens ledamöter måste höja nivån. Men behöver vi ökad insyn Akademiens arbete? Jag känner inte det – men det kräver å andra sidan att de som sitter där faktiskt kan bete sig som folk…

Åter till Danius: Jag finner det rakryggat av henne och av övriga av de ledamöter som inte ville vara medberoende eller kanske rentav medbrottslingar. Som jag kan se det lämnar Danius med huvudet högt – och med äran i behåll. Hur hon går därifrån – rakryggad och med stål i blicken är allt annat än en kuvad kvinna!

Men nog ska det till ett knutblusuppror alltid. Nog kan man manifestera för kvinnor och kvinnors rättigheter. Men det är så typiskt att det ska ske för kvinnor som är priviligierade, starka och kapabla… När får vi från feministrarna se något liknande för alla kvinnors lika värde? För alla barns lika värde? Fortfarande hyschas det en massa i leden om hedersvåld, könsstympning och barnäktenskap. Eller så ska det relativiseras… Så pass att tjejer på allvar jämför barnäktenskap (som ofta är tjejer ej fyllda femton) med att de själva minsann flyttade ihop med pojkvännen när de var sexton. Som om det inte är skillnad mellan tvång och att göra något frivilligt…

Dessa rebeller… Sätta en jättestor blå snopp på husfasad – ja, ett hus som fick resning i alla fall…


(@StegetEfter)

(@StegetEfter)
Klädföretag som är kända för sina underkläder får inte göra reklam, men menskonst och stora snoppar är okej… Jovisst är den stora snoppen rebellisk alltid med tanke på alla fi**mössor och menskonst som förekommer. Som att försöka provocera genom att gå omkring med en stor skylt prodrogpropaganda i Kristiania…

Men det är så den har blivit – dagens feminism. Egentligen så behöver jag väl inte nämna att feminism under många år har varit något motiverat och fortfarande är motiverat i stora delar av världen. Men som den ser ut idag i Sverige så har den gått in på ett sidospår som jag inte vill vara del av. Så missriktad och förvrängande istället för en rörelse som bidrar med något bra. Feminism har på många håll i det närmaste blivit en religion. Och religioner kan man inte ifrågasätta eftersom de baseras på trosuppfattningar och inte på fakta med utgångspunkt i verkligheten.

Vi har det här skeva synsättet på män – detta då feminismen enbart har det kvinnliga perspektivet som utgångspunkt. Den feministiska ideologin tar avstamp i det feminina som någonting positivt, vilket i sig inte behöver vara fel. Men det skeva blir att de per definition utsett det manlig som sin motpart och som något negativt. Ett sådant synsätt kan aldrig förespråka jämställdhet, utan enbart företräda en motstående part i en intressekonflikt mellan det feminina och det maskulina.

När man pratar om patriarkatet så ser man endast på bolagstoppar. Sorry, glömde att andelen snoppar än snippor i tecknade serier är högre… Man tittar ALDRIG neråt i samhällshierarkin, där vi har pojkar som i högre grad misslyckas i skolan, där män i mycket högre grad är hemlösa och att män oftare dör i arbetsolyckor för att ta några exempel. Dessutom så verkar det här med kroppsideal, sexuella tabun och prestationsångest mm enbart gälla kvinnor…

Sen har vi också det här sättet att mäta jämställdhet på. Dagens feminism fokuserar i stort sett uteslutande på utfall snarare än på förutsättningar och möjligheter. Detta avspeglas inte minst i synen på kvoteringar, löner, fördelning av kvinnor inom olika branscher och utbildningar mm. Man tar mycket sällan in det perspektiv att män och kvinnor i stor utsträckning gör olika val. Och om man någon gång skulle göra detta – så handlar det egentligen inte om egna val. Det är s t r u k t u r e r n a som gör det. Återigen så demoniseras mannen och kvinnan görs till ett viljelöst offer utan tillsynes en egen förmåga att göra egna rationella val…

Kvotering – detta verktyg för att få kvinnor att göra det de inte väljer själva. Allt för att uppnå att utfallen blir lika. Att vi har samma möjligheter att välja – men väljer annorlunda spelar ingen roll. Nu är det tydligen inte bara bolagsstyrelser som ska kvoteras, utan även byggbranschen. Visst kan det behövas fler kvinnor i byggbranschen – men kanske ska dessa kvinnor då bestå av kvinnor som själva vill arbeta där?

När får vi se något likande med att få in fler män i förskolan och i grundskolan (särskilt de lägre årskurserna)? Här kan jag faktiskt se en relevans av att ha en någorlunda utfallsbalans mellan män och kvinnor. Jag är av den åsikten att barn behöver både bra kvinnliga och bra manliga förebilder. Men det ska vara att män själva väljer att jobba inom denna sektor – inte tvingas dit. Så vi måste göra yrket mer attraktivt för att fler män ska söka sig till pedagogyrket. Pedagogyrket måste förresten göras mer attraktivt för samtliga – då många förskolor och skolor saknar behörig personal. 80.000 lärare beräknas saknas om några år…

Åter till kvotering: Jämställdhet handlar inte om statistisk likhet mellan könsgrupperna. Målet måste vara frihet! En frihet som handlar om lika rättigheter att få välja yrkesbana och liv, oberoende av vad andra väljer. Denna klåfingrighet för att det statistiskt sett ska se bra ut den gör att könet blir en kompetens, inte vad man kan. Känns jättemeriterande att få ett visst jobb bara för att man har en snippa…

Genusvansinnet tar aldrig slut...


(@StegetEfter)

Yupp! Dagens Nyheters journalister kontrolleras numera av en genusrobot som tillser att könsfördelningen i tidningen hålls inom anständiga gränser. Man baxnar…

Mest spännande är det här med att det i ett land där det anses att könsidentitet är något man väljer själv så ska plötsligt en genusrobot kunna sortera in en i rätt låda. Min teori är att andelen kränkta felkönade kommer att öka…

Sen har vi namn som Kim och de engelska Sam och Alex – gissar på att genusroboten kommer att gå i spinn… Och om någon skriver en kort notis om en stor grupp män som gjort något – hur ska det viktas mot ett långt flersidesreportage om en kvinna? Spä på det med att männen gjort något brottsligt medan kvinnan är framstående…

”Vad är det med jämställdhetsfrågan som förblindar så pass att alla logiska förklaringar blir till feministiska komplotter? Det handlar förstås om makt, och skräcken att förlora den.” Och ”Med tanke på hur panikartat många av det manliga släktet reagerar vid blotta idén om jämställdhet vore det inget annat än en välgärning.” Ja, så lät det i försvar av den magiska genusroboten. Det är att välja ett snävt perspektiv både på frågan och motståndet…

Som jag tidigare nämnt i det här inlägget så är inte kön en merit och min könstillhörighet ska inte reduceras till en förutsättning för jämställdhet. Därför reagerar jag i stort sett alltid med ryggmärgen när det kommer till den här typen av sorteringar.

I DT uttrycktes det väl av Jens Runnberg: ”Jag är emot en utvärdering av journalistik som indikerar att varje gång en manlig makthavare granskas och förekommer på bild så blir journalistiken sämre.” Och ”Att räkna kön i journalistiken skulle leda till att kvinnor granskas oftare just för att de är kvinnor och män undgå granskning just för att de är män. Det vore orimligt.”

Protesterar ni nu? Säger att det blir så? Då har ni missat alla de jubel i olika sammanhang – i politiken, näringslivet och det ideella – när kvinnorepresentationen varit långt över femtio procent. ”Nu är det verkligen jämställt” ler de - och kuggar samtidigt matematiken och den egna logiken…

Kan vi inte bara komma överens om att försöka tänka hela varvet runt innan saker sjösätts? Och det som inte klarar av hela varvet förpassas där det hör hemma - Down in a hole...

Ner i hålet med vintern också. Långsamt så har vintern släppt sitt kalla tag om oss och vi börjar få vår. Nej inget jinx här inte - bara att räkna med bakslag. Men dagarna blir ljusare, morgonrodnaden kommer allt tidigare, isarna smälter och blommorna börjar komma fram. Vi tar fasta på det.