"Who knows? Not me,
We never lost control.
You're face to face
With the man who sold the World."

(David Bowie)

Så bra i den här versionen med Nirvana...

1992 - då kunde man räkna sig som ungdom. Äh, jag är ju den eviga ungdomen...  😎

Att stanna någonstans för evigt...

...och vi får ett svar på varför ett visst bandylag kan upplevas lite trumpna - de blev av-is...  😉

...ute i kylan...

Free bleeding? Varför i hela världen? Är ganska säker på att där ämnet är tabu eller där de saknar skydd för menstruerande så anser kvinnorna dessa vara tokar. Att inte använda skydd när det finns? Tror inte alls att de finner det solidariskt. Tror de bara finner det knäppt!

Jag gillar inte plåster - även om jag har en massa coola sådana då jag är en klumpsmurf. Men jag har hellre plåster när jag skär mig än springer ner och lämnar bloddroppar efter mig. Men det kanske inte passar tidens anda?



...när till och med vårdguiden inte anser att menskonst, menspoesi, mensmusikaler etc ger mens ett löjets skimmer!? Var kommer allt ifrån?

Found it! Dagens tokfeminister är så totalt out of date - för de är totally stuck in the early seventies...

...behagligt att alltid kunna skylla på det dära patriarkatet och slippa ifrån allt eget ansvar för vad än det månde vara. Jag finner dem helt hopplösa!

Min fina vän som absolut inte är helt hopplös - hon har bokat resa till Paris...

Ser lite knivigt ut där de sitter och gafflar vid bordet. Bäst att vara beskedlig och ha lite glasartad blick...

Mat: uppstekt ris torde väl tekniskt sett hamna i kategorin grönsaker? Sparris...

Att spara...



Man får ju hoppas att vi även blir snutna på förkylningarna... 😝
Särskrivaren förtjänar dock en riktig snyting...

Fräckheten!



De snor bokstäver. Är säker på det - för det är svårt att sätta P på motorvägen...

Andra som tar saker - att hinna före till den snygga tröjan. Sicken klädnypa!!!

Såg en tredje person som också verkade ha siktet inställt på denna tröja...


Något som verkar vara ett skådespel - i allmänhetens ögon - är skolan. För det är än det ena och än det andra. Men det som verkligen är reellt - som kunskap - verkar inte alls få plats på den scenen.

Många är turerna kring skolan. Tar regeringen skolkrisen på allvar? Var tredje pojk i nian kan knappt läsa. Pressträffar med nya åtgärder borde dugga tätt. Läget är minst sagt akut. Och så har vi det här med lärarlegitimation. Visst är det bra och visst är det rätt att enbart legitimerade lärare ska få sätta betyg. I teorin.

I praktiken fungerar det inte riktigt - för de facto finns det många icke-legitimerade ute på skolorna som har undervisat eleverna och nu inte får sätta betyg. Observera att detta inte betyder att jag säger att dessa är dåliga lärare - för jag vet att det finns många olegitimerade lärare som är helt suveräna. Men till saken så hör då att en legitimerad lärare ska sätta betyget - en som inte har haft eleven. Och detta knappt utan någon form utav kompensation. Någon som tror att det bara är att kolla lite provresultat och sätta betyg efter det kanske?

Det talas ibland om "lärares tysta kunskap". Den finns men det är svårt att sätta fingret på vad det är. Det är att kliva in i klassrummet, screena och läsa av de individer man har framför sig. Deras förkunskaper, deras drivkrafter, deras svaga och starka sidor och sedan arbeta målinriktat utifrån detta. Det är att få ta del av unga människors drömmar och mål men ibland också deras sorg och smärtor som ibland kan vara ett hinder för dem på vägen att få den där nyckeln till framtiden som alla unga personer så innerligt drömmer om och önskar sig.

Hur ska den tysta kunskapen förmedlas från den undervisande läraren till den betygsättande läraren? Visst, kopior på resultat på prov och inlämningar kan lämnas över samtidigt som resultaten (tiden det tar att läsa igenom detta) men resten då? Det som undervisande lärare har sett, hört och fått ta del av som inte finns på pränt utan bara är en del av den undervisande lärarens samlade bild av varje elev. Jag hoppas innerligt att inte en enda elev blir lidande av hur betygsättningen måste ske. Varenda unge som kommer till skolan har rätt att ges de rätta förutsättningarna för att lyckas och få den där hett eftertraktande nyckeln till framtiden. Att tro på absolut bedömning är som att tro på enhörningar...

Barnalogiken är mer komplex än så...

Underbar och helt omöjligt att motstå.

Allt som oftast känns det som att skolan, i allmänhetens ögon, är till för att lösa allehanda samhällsproblem så som nykterhetsrörelsens intresseområden, kosthållning, enskilda branschers särintressen, politiska partiers valarbete och så vidare. Finns det ett samhällsproblem så finner vi också någon förståsigpåare som högljutt ställer frågan: -Vad gör skolan åt det här? Ja, i somras propagerades det för att vi skulle bereda plats åt emotik, EQ, mindfullness mm mm...

Jag bara känner som så att skolan inte är någon "allmänhetens åkning", att vi har fullt upp med vårt eget omfattande uppdrag. Det vore kanske på sin plats att diskutera vad skolan är till för ibland. I min värld är skolan till för att utbilda och förbereda unga inför ett vuxenliv där de är kompetenta och självförsörjande. Det verkar dock finnas en annan syn på skolans roll. Jag ser en relativt utbredd åsikt om att skolan ska lära alla ungdomar om allt, vad som helst, som av vissa uppfattas som ett akut samhällsproblem för stunden (men i realiteten ofta är ett mindre problem som engagerar några högljudda få). Detta anser jag är ett problem.



Ett annat problem som jag ser det är mobiltelefonerna i klassrummet. Varför är diskussionen så svart eller vit? Enkelt borde man väl bara kunna säga att läraren ska få ha mandat och ta ifrån eleverna mobilerna och kunna få samla in dem innan lektion i förebyggande syfte. Detta kräver då att det här med försäkringsfråga etc löses - för vi får inte anvisa eleverna att lägga en mobil på ett särskilt ställe. För blir den tagen är det skolans ansvar och kostnad. Debatten som är nu har blivit lite väl enögt inriktad på just mobilerna: Eller har jag missförstått något nu? Har jag tolkat fel? Är det inte så att många vill att vi som default ska förbjuda telefonerna i skolan? Ta bort dem bara. Då löser sig ordningsproblem och PISA-resultat. 

Så ser vi från andra hållet - där det sägs att mobilerna är en självklar del i dagens digitala värld och därför ska användas i undervisningen. Personligen är jag då av den uppfattningen att det där med att säga att man SKA använda sig av elevers mobiltelefoner i undervisningen är problematisk. Skolan kan inte ska förlita sig på att barn och unga har egna verktyg till skolarbetet. Vare sig pennor, papper, böcker eller digitala verktyg. Jag vill att skolan utrustar elever med de verktyg som är lämpliga utefter den pedagogik som bedrivs på skolan och av ansvariga lärare. Visst de allra flesta har mobiler - men det finns de facto ett litet fåtal elever som inte har det. Där de har det knapert hemma. Om inte skolan ska få särskilja elever genom att erbjuda en skiddag på en idrottsdag till en ringa kostnad för att "alla inte har råd" ska vi då verkligen kunna kräva att alla har mobiler? Dessutom då av rätt snitt för att klara av just det precisa specifika digitala just det skolarbetet kräver?

Som jag skrev ovan är jag av den uppfattningen att den enskilde läraren måste vara den som styr hur dessa digitala verktyg (inklusive mobiltelefoner) ska hanteras i klassrummet. Om lärare X har en grupp elever som inte klarar av ansvaret att ha tillgång till mobiltelefonerna under undervisningen så måste den läraren vidta åtgärder, till exempel samla in mobilerna, för att undervisningen ska fungera. Men samma lärare ska kunna låta eleverna använda sig av de digitala verktyg som han/hon/hen sedan finner lämpligt när det fungerar och är bra. Med måtta! För de digitala verktygen ska inte användas bara för att de finns. De ska användas med vett och sans - och fokus måste alltid ligga på kunskaperna. Studier visar - att det behövs studier är för mig förvånande - att mobiltelefoner på lektionerna sänker koncentrationen och påverkar kunskapsnivån.



Och fakta är i debatten att de länder där eleverna knappt använder datorer i undervisningen är också de allra högst presterande.



Och ser jag till samtalen i verkliga livet - så är inte debatten så enögd. Då hör 
jag nästan aldrig någon säga kategoriskt att vi ska förbjuda helt eller tillåta allt. Dessa vinklingar kommer nog främst ifrån att diskussionen förs på sociala media där man inte ges utrymme eller tid att vara nyanserad. Men området kräver just nyansering och ansvar. 

Men att mobilerna absolut inte ska användas till periscopande, sms:ande etc kan vi nog alla enas om. Tänk om också föräldrar kan inse detta - för jag vet föräldrar som messar och ringer sina barn när barnen har lektion. Varifrån kom all denna "måste vara anträffbar" ifrån? Att det är svårt att låta bli en mobil det vet vi alla om - som att ha lördagsgodisskålen framme hela veckan men bara få äta på lördag. Så måste jag välja det ena eller det andra så är det ganska självklart att mobilerna måste bort om inte fokus annars kan vara på enkom skolarbetet. Men min önska är att vi kan komma förbi frågan om mobiltelefonerna och istället fokusera på elevers kunskapsutveckling. Att fokusera på bildning "helt enkelt".

I det moderna samhället är bildning i grund och botten ett demokratiprojekt. Den handlar om jämlikhet, inte enligt misstolkningen en kravlös skola, utan i betydelsen allas tillgång till livsberikande och livsförändrande kunskap. Vidare: om vi ska ha en fungerande demokrati krävs medborgare som kan fatta välgrundade och reflekterade val. Bildning utgör ingen garanti för humanism, men kunskap är vårt enda motvärn mot demagoger och charlataner, mot ryktesspridning och populism, mot förenklade världsbilder och enögda perspektiv, mot religiös fanatism och inskränkt rasism.

Chokladätande under lektionerna kanske?


För det visar sig att ju mer choklad som äts i ett land desto fler Nobelpris får det per invånare...

Det jag vill ha sagt är väl att det mesta egentligen väl inte är allt eller inget.
--------------------------------------------
When my son turned one, friends gifted him with an illustrated Snoopy the Dog book called “You Can Be Anything.” On page after page, this chirpy book shows Snoopy engaged in a variety of impressive professions: Sports Star, Surgeon, Flying Ace, and so on.

Dressed in the garb of his chosen occupation, Snoopy is pictured as a “world-famous lawyer,” a “world-famous literary ace,” and even a “world-famous grocery clerk.” Snoopy is superlative in everything he does.

The book was big and bright and colorful, and probably intended for an older child since the pages–instead of being thick and sturdy like board books–were made of regular paper.

When my son tried to turn these flimsy paper pages with his pudgy little hands, they inevitably ripped. Which delighted him, so he ripped them more. I let him. I even helped him sometimes.

You might think this permissiveness was due to a laid-back nature, or some lofty ideal of allowing my son’s curiosity (paper rips when I pull it!) to range free. You would be wrong.

The real reason I didn’t mind him ripping the pages of this book was because, as a psychologist and parent, I deeply object to its core message, which is succinctly stated on page one: “Just like Snoopy, what you can achieve is limited only by your imagination. You can be anything!”

This message—that our kids can do and achieve anything they put their minds to—can be deeply alluring to parents. What parent wouldn’t want to believe that their children’s achievement is limited only by imagination, and to encourage their kids to pursue ambitious goals, like becoming a surgeon or a tech company founder?

What could possibly be wrong with telling our kids they can be anything? Plenty.
------------------------------------------------
(Richard Dawkins)

Ja, vad kan gå fel i att tala om för våra barn att de kan bli vad helst de vill? Väldigt väldigt mycket. Och ärligt hur många är det som menar detta till hundra procent? Jag tror inte det är så där jättemånga.

För här kommer balansgången - vi kan inte bli precis vad som helst. Alla är inte bra på allt. Alla kan inte bli fotbollsproffs, operasångare eller matematikprofessor hur mycket de än önskar. Men med hårt arbete kan man komma väldigt långt. Så balansgången i att lotsa barnen till att ha mål och att sträva efter dem kräver kanske att man tillsammans med barnet sitter ner och finner delmål för hur de ska nå sin dröm? De flesta barn har faktiskt en ganska bra uppfattning om vad som är faktiskt möjligt och genom att se att även ett litet steg ligger långt ifrån kapaciteten så kanske då barnet omvärderar sitt mål. Inser att det inte är rimligt och finner en ny dröm - en uppnåbar sådan.

Att tala om för barnet att du kan visst bli vad du vill - besvikelsen när man då inte ens antas till exempelvis skolkören när man vill bli operasångare för att gehöret helt enkelt saknas. Men samtidigt ska vi inte bara riva sönder barnets dröm bara tvärt abrupt - för då tror jag att barnet helt kan tappa gnistan för allt. För vi ska aldrig underskatta vad hårt arbete, vilja och motivation kan göra! Så if you can dream it...

...you can be it? Nästan i alla fall. Avslöjande låtval... 😉

...avslöjande bildval...

Vänta vatten är blått!!! Har vi då genusvatten???


Enda marsipan på tårta som hädanefter är tillåten är regnbågsfärgad! Annars kommer barnet växa upp marsipankönat 😱

Stolt kan jag då säga att syskonbarnbarnet blev rejält marsipankönat på sin ettårsdag...


...dessutom med en bil på 😱😱😱
😈👊🏼Skulle aldrig godkännas på ett genusdagis...

Jättedagiset Jorden i sitt esse... 😩🔫


(mwt)

En skön cocktail - offensivt??? Ska en krog göra reklam för att du blir oskönt berusad kanske. Nä, här får bara uppmuntras p
assivt aggressivt defensivt! Svenskare än så kan det väl inte bli...

...näst efter fredagsmyset då...

...almost easy...




...att nå trivselvikt... 😝


Perfect colours for running! ������❤️💙