a reason to fight...

Ja det finns alltid skäl till att fortsätta kämpa. Att inte ge upp. Ja jag lever och jag kämpar på. Orken räcker inte till att uppdatera här inne. Men jag trivs jättebra på mina besök i skolan. Det känns som att jag är hemma. Men det tar på ett huvud som inte sover. Vilket verkligen inte är konstigt.

Kom över en text från en vän som gör en så fin beskrivning av vad hon nu genomgår:

"Jag har fått en depression. Nej vänta, det är inte farligt! Det smittar inte, och det förvärras inte heller av att man pratar om det. Tvärtom! Ju tystare vi är om dylika saker, desto svårare kan det vara för den som är drabbad. Jag upplever min inre värld tom. Gråskalor avlöser varandra, trots att min logiska hjärna vet att jag har normalt ett rikt inre liv. Världen är fortfarande vacker, men det är som att inget riktigt berör mig. Det är mitt inre som förändrats, jag är inte jag längre. En tomhet och tystnad finns inne i mig. Ja, jag upplever livsleda. Ett fint ord för att mitt livs värde har ramlat, jag använder de som står mig närmast som en barriär. Vem ska ta hand om dem om inte jag funnits?... Det är en strategi att hålla kvar. Ja, jag har sökt hjälp. Läkaren på vårdcentralen sa att hon såg mig. Att det kändes som om det fattades något i mina ögon. Det var en tröst. Jag har fått kem. Tabletter som ska lyfta mig, återställa balanser som är i olag och vidga mitt seeende igen. I väntan på att dessa ska få full effekt, är det ångesten som driver mig. Lustig känsla, en motor som går på tomgång inombords, som gör att jag blir skör, ögonen söker sig mot hållpunkter men finner inga. Kroppen villl vila men finner ingen ro. Jag kommer bli bra. Men hörni, skulle vi kunna prata mer om För jag vet att vi är många. Många. Och vi är varken sinnessjuka, svaga eller knäppskallar. Jag berättar för er nu. För att, kanske för mig, själv bryta stigmatiseringen. Jag är fortfarande (-----). Jag är bara lite skev inombords just nu."

En annan text som jag vill delge er är en om självskador:

”Vissa saker om självskadebeteende angående att skära sig är det många som inte känner till. När jag höll på som mest med det, var det nästan som ett beroende eller tvångsmässigt o jag vet att många upplever samma sak. Beroende i den bemärkelse att man ej kan sluta, känner hur det kliar i fingrarna, hur arg man blir när ngn hindrar en, att man får en sorts psykisk abstinens efter det. Tvångsmässigt i den bemärkelse att jag ville ha fler o fler ärr o sår o tvångsmässigt ville att min arm inte skulle ha en enda plats utan ärr. Så bortsett från att jag ville byta ut psykisk smärta mot fysisk samtidigt som jag försökte berätta för andra hur dåligt jag mådde då jag inte var verbal o ej kunde sätta ord på varken känslor el minnen, så skar jag mig också för att jag inte bara kunde sluta. Ju mer jag skar mig desto mer sug efter att fortsätta o desto fler sår skulle det tvångsmässigt bli. Det skulle bli djupare nästa gång o fler stygn gången därpå osv. Det tog mig flera år att sluta helt. Och i början hade jag ett dagligt sug efter det, mådde jättedåligt o grät efter att bara få Göra det en enda gång till. Jag förstod inte riktigt vitsen med att sluta i början eftersom jag ändå avskydde min kropp o beteendet gjorde att jag orkade med dagen. Det suget hade jag flera år efter att jag skar mig. Jag har haft några få återfall när jag påbörjade min nya trauma Behandling. Men idag är jag helt fri från både skadandet men fram för allt också suget. Skulle aldrig skada mig mer då jag fått hjälp med orsaken till varför jag började i första hand. Så nej, det är inte så att man bara kan sluta skada sig. Det är inte så lätt, mer komplext än så” (@livetutanptsd)

Båda dessa texter - så mycket igenkänning.

Nu snart påsk. Jag hoppas att ni alla har hörsammat uppmaningen att inte resa iväg. Så jag stannar här. Jag kan inte komma till dem - och de kan inte komma till mig. Wish you were here...