FRÖKEN MISSNÖJD

Om vi nu ska ta könsobalans - kolla OS: nordisk kombination - bara män, rytmisk gymnastik - bara kvinnor, konstsim - bara kvinnor...

Ja, det är faktiskt som så att numera tävlar även kvinnor i OS i backhoppning. Vad kan det finnas mer för grenar där det bara är ena könet som tävlar? (De ovan nämnda var vad jag såg vid en snabbkoll.) Och nej jag vill inte ha att killar har 10-kamp och tjejer 7-kamp, eller att killar har längd 50 km medan tjejer 30 km. De får anses motsvara varandra.

Men hur ofta hör vi att det ska bli könsbalans i OS-grenarna jag nämnde ovan? Hur mycket har vi hört om t.ex. rytmisk gymnastik? Jag har inte hört ett knyst. Och kom nu inte dragande med att killar då inte är tillräckligt intresserade för att det ska bli ett underlag för det. För att tjejer och killar skulle vara intresserade av olika saker gäller ju inte när det kommer till att välja själva vad man vill göra på nätet. Som Wikipedia...


(svt)

Höjden av entitlement att klaga på att tusentals män skapat något gratis som alla får använda alltså. Tänk att det fattas hemslöjd!!!

Det är faktiskt som så att tjejer och killar har samma möjlighet att skriva där! Det handlar INTE om diskriminering - däremot när man satsar pengar på enbart ett kön - då är det faktiskt diskriminering!

Vidare så hör vi om musikläger för enbart tjejer, satsningar på teknik för enbart tjejer...

...att locka tjejer till ingengörsutbildning. Tänk en förskollärarutbildning med samma "the future is too important..." Nä, just det. Motsvarande hör vi i stort sett aldrig. Och DET mina vänner är diskriminering. DET att inte samma möjligheter finns!

Och då hamnar vi där ALLT ska göras genustjosansvejsan. De flesta grejer var för sig är egentligen ingenting - vissa till och med lite gulliga. Men när det kommer till ALLT, ja jag menar verkligen precis ALLT...

(DN)
Är de inte lite heteronorma ändå?  Men deras kärlek...

Frågar vi barn...

...så sägs det så bra - det finns skillnader!

Självklart! Och för mig är den här forskningen "att män är norm inom forskningen av medicin" inget nytt för mig. Det har varit så och att det har uppmärksammats är bra så att forskning även görs på kvinnor. Men att säga genusmedicin? Bara att lägga till ordet "genus" får nackhåren att resa sig. Men ok - visst har de rätt. Det tänker jag inte säga något emot. Kvinnor och män har generellt sett olika symptom och svarar olika på mediciner. Men visst är det konstigt att de här manliga och kvinnliga skillnaderna bara får förekomma när det ska komma kvinnan till gagn?

Jag hade ju uppe en massa om det här med feministisk jämställdhet i sounds of blue för en vecka sedan. Sedan dess hinner det komma mer och mer och mer. Bloggmaterial saknas aldrig...

Jag själv då - jo förra veckan:


Insändare i Metro 24/2-16:

Det är inte jag. Hedersord!

Så tekniken har gått framåt. Men vissa personer verkar ha fastnat i stenåldern...


Sådana här synsätt som stigmatiserar psykiska sjukdomar gör mig 

Som nyheterna (TVPlay) där sändningen inleddes med att ge psykiskt sjuka - främst då utmattningssyndrom - en rejäl känga. Sitter och säger att forskning visar att sjukrivningar och ohälsa inte alltid har ett samband. Jeeez...

Jag blir så  som att vi sjuka tycker det är sååå roligt att vara hemma jättelänga. Vi är ju inte direkt ute och svänger våra lurviga, om man säger så. Vi försöker att bli friska så gott vi kan faktiskt. Vi tar de mediciner vi tilldelas och vi följer de råd vi får från läkare och psykologer. Vi försöker att fungera så gott det går hemma i vår egen familj fast vi egentligen inte ens orkar det många gånger. 

Christian Dahlströms har skrivit "Panikångest och Depression" och efter att ha läst den är det jag fick mest behållning av det här: 

Varför är psykisk ohälsa tabu? ”Under 1800-talet började psykisk ohälsa oftare beskrivas med vetenskapliga förklaringar men långt in på 1900-talet gjordes fortfarande ingen skillnad på olika psykiska sjukdomar. Nedsättande generaliseringar som ”nervsvag”, ”orolig” eller ”hysterisk” användes flitigt. Tiotusentals svenskar låstes in på mentalsjukhus, som var förvaring än vård, något som förstärkte tabut ytterligare. De stora mentalsjukhusen stängdes först under 1980- och 1990-talen. Generaliseringen kring psykisk ohälsa har länge fortsatt att vara ett problem. Alla sorters psykisk ohälsa klumpas fördomsfullt ihop till en enda, så alla riskerar att stämplas som ”galna”. ”

Är psykiskt sjuka personer våldsamma? Nej, självklart inte!!! ”Det viktigaste att tänka på är att ”psykiskt sjuk” kan betyda väldigt mycket, från att ha varit lindrigt deprimerad en kort tid, till att ha en svår psykossjukdom. En av anledningarna till fördomen att psykiskt sjuka skulle vara våldsamma är att alla med psykisk ohälsa buntas ihop i en och samma föreställning, inte sällan den om de allra svårast sjuka. Det är visserligen vanligare att personer som har vårdats i slutenpsykiatrin döms för våldsbrott än befolkningen i stort, men de allra flesta av alla psykiskt sjuka begår inte våldsbrott. Av dem med psykisk sjukdom som begår våldsbrott är orsaken till det inte heller alltid sjukdomen. Istället kan det till exempel bero på ett missbruk som har utöver den psykiska sjukdomen.”

Hur kan anhöriga stötta psykiskt sjuka? ”Det viktigaste är att hålla kontakten, lyssna och prata öppet om psykisk ohälsa.” Visst finns det skillnader från person till person men ”det finns vissa saker som de flesta är överens om är viktiga för den som drabbas som exempelvis förståelse, öppenhet, lyhördhet och engagemang.” ”Att försöka ”pigga upp” kan vara en bra idé – men inte alltid. Lyhördhet och dialog gäller i högsta grad här. För att ”pigga upp” kan upplevas som att inte sjukdomen tas på allvar. Dessutom kan den som är sjuk känna sig skyldig att låtsas ha kul, trots att han eller hon inte känner någon glädje alls. Man ser hur man gör vänner besvikna när man inte skrattar åt något roligt och är rädd att sprida så mycket negativ energi omkring sig att folk slutar höra av sig. Därför försöker man ofta reagera som man tror att andra vill att man ska reagera: le åt något roligt, se bekymrad ut åt något sorgligt och verka förväntansfull när man får förslag på att göra något roligt. Det är inte bara jobbigt för den som är sjuk, det riskerar också att få de runt omkring den sjuke att tro att allt är som det ska. Trots att den sjuke inom sig kanske inte känner något alls.”

Vad kan man göra själv? ”Det viktigaste är att söka professionell hjälp.” Men vad man kan göra själv är naturligtvis individuellt. Däremot finns det ingen som helst anledning på världskartan ”att förminska psykiska sjukdomar genom att säga: ”Läs en bok eller ta en skön promenad så blir du säkert frisk igen!”” Dessa så kallade tips är oftast helt kontraproduktiva och kan dessutom få en sjuk person att känna sig som en simulant.

Är panikångest vanligt? Ja, enligt boken ”Ingen Panik” har var tredje person haft en panikångestattack det senaste året. ”Under en panikångestattack är det lätt att känna sig som den ensammaste människan i världen. Utanför kroppen verkar allt och alla fungera som vanligt, trots att den egna världen snurrar.” ”När man får panikångest är det de negativa tankarna som styr mycket och inte alltid hjälper det att tänka positivt. Att man åter igen faller ner i det svarta hålet och det är en kamp att klättra upp från det igen. Ibland smyger sig ångesten på, det är de gångerna man har chans att påbörja arbetet innan panikångesten slår ut – om man är uppmärksam på sina kroppsliga signaler. Tyvärr så finns det även de gånger då paniken kommer som en blixt från en klar himmel, ena sekunden mår man bra och andra sekunden känns det som att man blir kvävd och ska dö.”

Hur kan livsstilen och miljön hänga ihop med panikångest och paniksyndrom? ”Låg motivation för fysisk träning är ofta vanligt när det kommer till låg stresstolerans och att utveckla panikångest.” En jäkla tur att jag tränar då… Anyhow: ”Att känslighet för stress ligger bakom panikattacker är till exempel möjligt, men det skulle också kunna vara panikattackerna som orsakar panikattackerna. Däremot något annat intressant – som har fått stöd i flera studier – är att panikångest och paniksyndrom är vanligare i länder med längre vintrar.” Vad det beror på är ännu inte klarlagt (min teori har med solljus och D-vitamin att göra), ”men här är i varje fall ett orsakssamband lättare att tolka: det är inte panikångesten som orsakar längre vintrar!”

Lite mer egna tankar: Måhända hade folk förr en mer hälsosam relation till psykisk ohälsa. Att de historier vi får höra om idag inte var normen. Att det gängse var att man kurerades i stressfria miljöer ute på landet och bland naturen för att på så sätt återhämta sig från sina kriser. Vikten av stressfria miljöer gjorde nog att en hel del befann sig där och på så sätt inte hamnade i dokumentationen – däremot att vi då bara har fått rapporter från dåtidens psykavdelningar.

Mycket av våra ångestsjukdomar har nog med att göra med att vi historiskt sett har fått kämpa för att överleva hårda vintrar. Att oroa sig höll våra förfäder överlevande.

(ur "sluta älta och grubbla")

Idag behöver vi inte oroa oss för att klara vintern matmässigt sett. Vi har också den faktorn med det så kallade moderna levernet vi har nu där allt ska ske på en gång och vi dagligen matas med nya intryck i stort sett varje sekund.

En person på ansiktsboken gjorde en jämförelse med inuiterna som då lever i ett hårdare klimat än oss och med mindre solljus - men att de är ändå väldigt välmående. Visst, men då bortser man från faktorn att de får i sig ganska mycket fet fisk med D-vitamin och därav kan vi nog bortse från den jämförelsen. Men om vi ändå ska göra det – så om vi skulle ta och plocka bort inuiterna från dess familj och grupptillhörighet och sätter den i valfri miljonstad, borta från deras invanda levnadsmönster nedärvt i flera tiotusentalsår så skulle vi med största säkerhet få se mindre välmående inuiter. Så solljus+D-vitamin är viktigt, + att människan då evolutionsmässigt sett inte anpassat sig till urbana levnadsförhållanden.

Christian Dahlström som skrev boken har även Podden sinnessjukt som jag lyssnar på. I avsnitt 20 har Christian Dahlström en gäst i programmen som heter Marie Åsberg. Sammanfattningsvis kan man säga att hon tar upp följande: