another brick in the wall...

...ytterligare fler och fler tillkommer...

Hutter och rysningar - men det finns ju något för alla...

Jag har så svårt att förstå mig på de här som ska ha millimeterlika i saftglasen för att det ska vara så rättvist...

...med exakt lika så är det ju faktiskt inte alls som så att rättvisa säkerställs. Nu menar inte jag med bilden att det ska hällas olika i saftglasen heller så att alla ska slippa gå lika otörstiga. Däremot så ska MÖJLIGHET ges så att det kan bli rättvisa. Sen kan det då vara upp till var och en om de vill ta tillvara på sina möjligheter. Men diverse kvoter hit och kvoter dit ska inte in och fördela runt för att man är så rädd att någon ska bli kränkt om inte alla då får lika mycket. Dessutom om allt läggs tillrätta så kan man tro att livet alltid ska vara rättvist. Vilket det då inte är - och det kan vara en fördel med lite verklighet och faktiskt lära sig det också...

Som de två personerna som fick två skraplotter skickade till sig att dela på. De skulle då skrapa var sin och den ene tyckte då att de sen skulle dela lika vid vinst oavsett vem som skrapade fram vinsten. Den andra personen tyckte att om det var syftet så kunde de lika gärna fått en lott att dela på - att en vinst skulle gå till den som skrapade fram den. Syftet med detta tänk var då att man skulle få lära sig att livet inte alltid var rättvist.

Ja, de två käbblade hit och dit där de då till slut ingen ville skrapa sin lott. Istället skulle de slänga lotterna i soporna och låtsas att de båda var mångmiljonärer och samtidigt lika fattiga som innan. Bättre då att skicka två kinderägg så att ingen ska bli kränkt. Hm, det är ju olika leksaker inuti...

(finns på närmsta internetbokhandel)

Detta vuxendagis - inget egen kreativitet - inget att tänka utanför boxen - håll er inom ramarna så går allt bra...

Föreställningen att det är moraliskt fel att göra något som kan såra andra trosuppfattningar och kulturer har blivit central i dag. Kan det inte vara som så att all denna fokus på identitet och kultur faktiskt gör konflikter mycket svårare att lösa?

Ta till exempel Salman Rushdies fiender som förlorade slaget om ”Satansverserna” - men de vann kriget om yttrandefriheten. Ingen vågar ta en liknande risk idag. Förändringen sedan dess är att censuren har blivit mycket starkare - inte bara självcensuren - utan censur överhuvudtaget. Rushdies kritiker har vunnit eftersom den uppfattning som utgjorde kärnan i konflikten, föreställningen att det är moraliskt fel att göra något som sårar andra kulturer och andra trosuppfattningar, har blivit närmast central i liberala, demokratiska samhällen. Om man argumenterar emot det uppfattas det som en extrem position. Man kan nästan inte säga någonting kritiskt om en annan grupp eller en annan kultur utan att det ses som en förolämpning.

Dessutom det här typiska - att någon säger att något inte är kränkande uppfattas som kränkande. Som när en debatt skulle handla om bilder - om de var stötande eller inte och tv-kanalen anser bilderna så stötande att de inte kan visas. Avd. debatt överflödig - sida hade redan valts...

Att vi har konflikter kring värderingar eller ideal är inget nytt - det som är annorlunda nu är sättet på vilket dessa konflikter kommer till uttryck. Konflikterna uppfattas som kulturella, vilket gör att de blir olösliga(?). Folk sitter nu i sina separata identitetssilos och skriker åt varandra.

Det centrala är inte längre vilken ideologi du omfattar utan vem du är (kön, ras, ålder, etnicitet, tro). Där kan gruppextremisterna till höger och vänster mötas i hot och hat. Syftet är inte intellektuellt utan maktpolitiskt; den som är av ”fel sort” ska tystas. Om du inte själv är förtryckt ska du ingen yttrandefrihet ha. Diverse tystnadsstrategin - passar du inte in så hamnar du snabbt på hitlistan för den postkoloniala dekonstruktionens identitetspolitikspatruller. Identitärernas strid - denna identitetspolitiks-(o)ideologin - tränger in på oväntat håll, som ett självmuterande virus.

Ersätt bildning med ideologi och befolkningen blir därefter. Identitetspolitikens förespråkare - ena riktiga smartass...

Att köra efter den (o)ideologin - som att de tror att de spelar Sim City och det bara är att starta ett nytt spel vid krasch...

Förändringarna som har gjort att identitetspolitiken har fått ett starkare fäste beror självklart på flera saker. Bland annat så försvagades idén om universella värderingar. Det fanns en besvikelse över de politiska organisationerna, fackföreningarna som slutade fungera som en motor för social förändring och de klassiska så kallade arbetarpartierna bröt med arbetarklassen. Vi fick ett mer fragmentariserat samhälle. När politiken tappade kraft började folk se sig själva på ett mycket mer inskränkt sätt. Tidigare handlade det om kamp mot polisbrutalitet och diskriminering i arbetslivet, men i slutet av 80-talet var konflikterna inte politiska utan kulturella: halalkött i skolmaten, separata skolor för pojkar och flickor, Rushdieaffären exploderade, etc etc.

Stat och kommun svarade på rasismen genom att introducera en multikulturell politik. De stoppade folk i etniska och kulturella lådor och definierade deras behov utifrån de lådor i vilka de hade stoppat dem, vilket ledde till att folk började uppfatta sig själva så. De började tänka på sig själva som de flesta av dem inte hade gjort bara tio år tidigare. Samhället blev mycket mer identitetsbaserat. I grunden handlar identitetspolitikens uppgång om att den politiska sfären har krympt. Tron på universella ideal som demokrati och jämlikhet har tappats.

Vad som måste till nu är att återuppbygga förtroendet för att det finns vissa kulturella och politiska institutioner, vissa politiska ideal under vilka alla människor utvecklas bäst. Det finns inget lätt svar på hur det ska gå till, men vi behöver skapa rörelser och institutioner som kan hjälpa oss att förverkliga detta. De av oss som inte tror att identitetspolitik är det bästa svaret på rasism och aggressiv populism hamnar i ett besvärligt tvåfrontskrig. Vi måste dels argumentera mot identitetspolitik, dels slåss mot rasism och populism. Och i detta tillkommer då paradoxen i att rasism och populism också är identitetspolitik. Att använda identitetspolitik för att bekämpa rasism eller populism är kontraproduktivt - då förstärker du bara samma tänkesätt.

Det är begripligt att folk återvänder till religiösa och nationella identiteter när de känner sig hotade och otrygga. Ska vi vända den utvecklingen behövs någonting att hoppas på, något som bryter pessimismen. Den optimismen tror jag ska komma underifrån - från människor som samarbetar mot orättvisor och ojämlikhet. Men om vi ska hålla på och censurera i våra ord - vad gott kan komma av det?

Nada enligt mig - för LIVET ÄR INGEN TRYGG ZON...

...som Helmerson skriver: "Studenters allt vanligare krav på att lärosäten ska vara ”trygga zoner” där inget stör är patetiska. Det måste vuxenvärlden vara vuxen nog att slå fast. Vi talar om unga som befinner sig på en plats som är till för en enda sak: att de ska få ta del av tankar som uppstått utanför deras egna tjugoårshjärnor. Nu inte bara vägrar de att reflektera över dessa – de kräver att helt slippa höra dem. Att en idé strider mot något som deras tjugoårshjärnor kläckt fram anses aggressivt och hotfullt.

Argument som ”Friheten att förolämpa de mäktiga är inte samma sak som friheten att trakassera de relativt maktlösa”. Jag tror att argument som dessa kommer att bli allt vanligare. Allt fler kommer att försöka tysta åsikter genom att kräva ”trygghet” och hänvisa till maktanalys – som alltid kommer att utfalla till den krävandes egen fördel.

Men man kan samtidigt vara i underläge och ha fel. Dumheter kan inte ursäktas med att de är antirasistiska. Dessutom är det så att yttrandefrihet sällan främst gynnar de mäktiga. Makt är status quo och status quo kräver strypt inflöde av nya impulser.

Jag misstänker att en delförklaring till studenternas bortskämda later är att de är så vana vid yttrandefrihet att de inte förstår hur det skulle vara om den rycktes ifrån dem. I längden är det nämligen inte den som skriker högst på skolgården som vinner utan den som kontrollerar de totalitära megafonerna."

Det märkliga med de som gastar efter trygga rum brukar finnas tillsammans med de som anordnar sådant här...

Som jag har väntat på just denna dag! Ridå, tack och god natt...

Man kan ju tycka att november borde kunna få vara movember. Men nej då - det är som om det kvinnliga underlivet inte uppfanns förrän på sextonhundratalet. Innan dess var det sodomi och kejsarsnitt som gällde. Absurdistan del sjuhundrasjuttiotolv liksom...

Prästens Lilla Kråka - "än slank hen hit och än slank hen dit": i ena sekunden vill de ha trygga rum, i nästa "ett megamuttigt evenemang" och i tredje så ska de in och täcka för i konsten. Att censurera i konst av olika slag är det något som det har gått troll i. Jag håller helt med Sakine när hon skriver att kulturen ska stå emot censurkrav - att den inte ska städa undan allt som provocerar och väcker känslor. Särskilt här syftar hon på det senaste när operans affisch plockades ner - som jag skrev om i modern educaychun. Sakines ord gäller dock för hela det här syltryggandet att ge efter för alla ömma lilltånaglar:

"Det finns numera en utbredd idé om att allt som väcker obehag eller får människor att känna sig sårade ska plockas bort. Humor, litteratur, konst, godispapper – ingenting går säkert för de moderna censorerna.

Författaren Jesús Alcalá har beskrivit hur konst och litteratur påverkas av detta fenomen (22/8, Ystads Allehanda). På Moderna museet i Malmö har varningstexter placerats vid målningar. I kommuner som Botkyrka, Malmö och Lund har barnböcker plockats undan. Bland annat har det setts som problematiskt att Eddie i Lisa Bjärbos "Eddie får en lillebror" leker indian. Och Stina Wirséns “Lilla hjärtat” har rentav beskrivits som ett brott mot FN:s barnkonvention.

Alcalás reportage visar att det inte främst är biblioteksbesökare som har klagat på böckerna, det är den offentliga debatten och ett fåtal etniska föreningar som fått biblioteken att gallra bland böckerna.

Syftet är säkert gott. Men problemen är flera: minoritetsgrupper består för det första inte av en homogen massa där alla tycker likadant.

Vem ska få tolkningsföreträde? Vad är egentligen vunnet när Archer – på grund av att folk tolkar in rasism där den inte finns - inte länge får synas på operans reklamaffisch?

Vad säger egentligen att ett mörkhyat barn per automatik skulle bli ledset av ”Lilla hjärtat”? Kanske skulle barnet tvärtom bli glatt, på samma sätt som jag blev över att Ronja Rövardotter hade mörkt, rufsigt hår?

”Jag tror inte att oro och känslor är farliga.” Farligt blir det däremot när kulturen tassar, sorterar bort och plockar ner."

Ingen får tänka utanför boxen - alla ska vi lära oss att tänka "rätt" på alla nivåer...

Ändock tacksam att bubbelplastinlindade och rosa kuddrum inte enbart förekommer i Sverige... Orkar inte...

Ingen vet något som inte alla vet Klockren text - en måsteläsning - om relativiserandet av kunskap och "kränkningshysterin":
-----------------------------------
Sverige är enligt den internationella undersökningen World Values Survey världens minst auktoritetsbundna land. I ett land där ingen får vara auktoritet gäller alla utsagor lika mycket, även rena sagor. Detta är uppenbart problematiskt och något de flesta av oss kan se på tv nästan varje dag. Där får man veta att den som känner mest i någon fråga har lika rätt som den som de facto vet mest. Därför presenteras alltid helt olika tvärsäkra sanningar från dag till dag. Som till exempel när en fåntratt påstod att det är strukturellt rasistiskt att äta en särskild slags glass. En sak är säker i världens mest lättkränkta och faktarelativiserande land; man alltid lyssnar på den som gapar högst. För den måste det vara synd om.

Därför blir det också en nyhet att en lärare påtalat för sina elever att de är dåliga på läsförståelse. En utsaga som sannolikt endast läraren har faktaunderlag nog för att bedöma. I stället för att problematisera det faktum att svenska elever är allt sämre inom alla skolområden, bland annat läsförståelse, försöker man sen i en artikel få läraren avsatt. Och i stället för att stötta sin lärare blir skolans rektor livrädd att skolan ska få dåligt rykte och börjar svamla om att inga barn ska bli kränkta.

Självklart ska inga barn bli kränkta. Men det blir man inte av att en lärare berättar för en att man inte är bra på att läsa. Det kallas för tillrättavisning. Om inte läraren kan berätta för eleverna att de inte klarar en uppgift på det sätt som förväntas, kommer det bli svårt för dem att klara samhällets krav. Chefen kommer inte vara särskilt förstående med en anställd som läser fel och gör att företaget därför förlorar en massa pengar. Anhöriga till en patient som dött lär inte ursäkta att det skett för att läkaren som var ansvarig inte var läskunnig.

Relativiserandet av kunskap och kränkningshysterin går vidare ända in på universitetsområdet. Där blir studenterna kränkta av allt möjligt och hoppar över det som inte passar deras världsbild. I stället för att då ge eleverna underkänt relativiserar man kunskapen. Skolan slutar att bry sig om fakta. Subjektiva värderingar och gruppdiskussioner premieras. Allt blir tyckande. Men tyckande utan kunskapsgrund kan bäst beskrivas som käbbel.

Det är därför inte konstigt att man kan läsa avhandlingar (som märkligt nog passerat opponent och övrig granskning) om genusperspektivet på tågstationer och ”vetenskapliga” uppsatser om hur könsmaktsordningen styr fysiska lagar. En annan personlig favorit är genusanalys av kärnkraftverk.

I den postmodernistiska världen pumpas relativiseringen av kunskapen ut på nyhetsplats som verklig kunskap. När så till slut okunskapen blivit vetenskap är det kanske inte så konstigt att ingen i världens minst auktoritetsbundna land längre lyssnar på auktoriteter. Det förefaller ju uppenbart att många av dem som fått universitetsexamen inte ens skulle klara av att förstå de enklaste logiska samband. Varför ska man lyssna på dem?
-------------------------------------
(David Eberhard)

Nä bättre med raka rör...

...eller ännu mer som den här Atletklubben...

...ingen tvekan om att de menar f*****g allvar här...

I n y o u r f a c e ...

...alla veganpekpinnar...

Ooops! äter ju inte kött själv...

Textrutan kommer från illustrerad vetenskap. Schhhh de har ju alltid rätt. Vi vet ju alla hur träffsäkert de förutspådde framtiden - att vi nu sitter i flygande bilar på lasermotorvägen...

Mm...
...det känns ganska So far away...

Not so far away - fotbollskval som slutade i dur...
Otroligt härligt att se ett svenskt landslag vara så här glada. Det var nog en rejäl inre djup press som sedan bara släppte och spelarna exploderade i glädjerus. Man kan ju alltid undra hur lång tid det dröjer innan italienarna börjar rasa - de brukar ju alltid finna någon anledning att göra detta när dessa två lag 2-2 möts...

(frisparksmålet)