...vissa dagar känns det verkligen som så att vingarna klippts av...

Jag lider av psykisk ohälsa såsom många i vårt samhälle gör. Det är jättevanligt, så vanligt att det känns som att allt fler borde ha större kunskap om detta ämne, som än ter sig väldigt luddigt för många. Under den tid jag har varit i kontakt med psykiatrin så slår en tanke slår mig mer och mer - inte från psyk utan från samhället - att allt för ofta läggs skuld på oss som mår dåligt.

Vi lägger ju inte skulden på någon som får diabetes, får cancer etc etc - vi lägger skulden på sjukdomen. Så varför lägga skulden på en person med psykisk ohälsa? Mitt liv, är i ärlighetens namn ett “jäkla projekt” för att ens hålla sig på en rimlig nivå. Något litet - något helt frikopplat min psykiska ohälsa - kan stjälpa hela min dags stabilitet med följden att jag lägger då skulden på mig själv; kunde jag bara klara mig själv, skulle jag inte behöva belasta andra. Tänk om jag kunde gå ut själv utan att få svindel av panik så skulle jag inte behöva besvära andra. För det är så det känns; jag är ett besvär. Ett krångel som bara inte tar mig i kragen och skärper till mig.

Att folk som inte har någon insikt i psykisk ohälsa alls kan komma med dumma kommentarer och frågor är varken konstigt eller förvånande, på samma sätt som många kan komma med ditos till folk med fysiska funktionshinder. Skillnaden är bara att de fysiska funktionshindren aldrig bagatelliseras på samma sätt som de mentala. Om detta kan ni läsa mer här: sick and tired Vad gäller psykisk ohälsa så tror många att dessa besvär bara magiskt som ett hokus pokus går över med lite tid. "Jaha, har du fortfarande panikattacker, svårt att sova och sån generell ångest att du har svårt att fokusera, det har ju gått så lång tid..."

Ja, det har gått en ganska så lång tid. Men jag hamnade inte här nere på nolltid så varför förvänta sig att det ska gå snabbare att ta sig upp igen? Tro mig - ingen skulle välja självmant att må som jag gör. Dessutom är jag väldigt lätt att uppfatta som väldigt väldigt frisk, för jag är allt som oftast glad, positiv och verbalt sinnad vilket gör att jag kan uttrycka väldigt väl exakt hur jag mår. Detta är inte en bra sak; ju mer du klarsynt kan förklara hur dåligt du mår, ju mer suspekt verkar det vara. En ångestfylld person ska ju sitta i otvättade kläder och gunga i ett hörn.

Nej, sanningen är en helt annan. Sanningen är att det finns lika många ansikten på ångest som det finns människor som lider av den. Vissa hanterar det med extrem renlighet, andra med fobier, vissa är så kaosartade inombords att de ser lika kaosartade ut på ytan och därför har sämre hygien och rörigt omkring sig men att jämföra ångest med ens funktionalitet och yttre uppenbarelse är en ytterst osäker mätning. Använd aldrig den.

Ofta kan man också bli bemött på liknande sätt från de som har kämpat med psykisk ohälsa och kommit loss från det. Givetvis gläder det mig att folk gör detta, att det finns de som kan ta sig ur detta, men att döma andra efter sig själv är ju att förutsätta att vi alla har samma problem och dessutom kan hantera dem likadant. Den idén kan vi skrota här och nu tycker jag. Själv brukar jag extremt aktsamt ge råd till andra som har psykisk ohälsa bara för att något funkat för mig, frågar de mig om råd brukar jag dessutom lägga till att det funkade för mig, men det behöver det ju inte göra för alla andra. Detta för att något jag också lärt mig är att om jag får råd som funkat för någon annan och inte funkar för mig känner jag mig ännu mer värdelös och det är ännu mer kontraproduktivt i kampen mot de destruktiva krafterna i min psykiska ohälsa.

Med det där skrivna ovan vill jag visa lite grann på hur folk fortfarande ser på psykisk ohälsa. Vilka attityder finns och hur nedslående det är för de/oss med psykiska funktionshinder. Ta oss på allvar. Ge oss cred att vi faktiskt försöker, att vi inte är lata och VILL få allt serverat och glida genom livet som en inoljad ål på rutchkana. Det ligger så otroligt mycket kamp bakom så väldigt mycket vi behöver göra. Varje dag.

Till detta kommer då att jag är högkänslig, HSP. Eller det är ju också en del av mig och en av orsakerna att jag har så svårt att låta saker bara rinna förbi. Det är lätt att man känner sig annorlunda då man är känsligt lagd som HSP. Man reagerar kanske annorlunda på saker, man lägger märke till saker som går andra förbi, man påverkas kanske mer av känslor, både ens egna och av hur personer i omgivningen känner och mår. Ens känsliga personlighet gör att man tänker och reflekterar över saker på ett annat sätt. Man kommer fram till saker som personer utan HSP aldrig skulle ha tänkt på själv eller kanske inte ens förstår fast man försöker förklara. Vissa saker kanske man inte ens kan förklara, vilket lätt skapar en känsla av utanförskap och isolation. Känslan av att vara missförstådd kan återkomma ofta och kan också bidra till att man känner sig ensam ifall man inte har närstående som man känner verkligen ser en eller tar det man berättar på allvar.

Högkänsliga individer har ett känsligare nervsystem än "normalkänsliga" och tar in intryck från omgivningen i mycket högre grad. Ungefär som att gå runt i ösregn utan regnkappa. Medan regnet bara rinner av de andra på gatan, blir du som högkänslig, genom dina absorberande kläder alldeles genomblöt. Av denna anledning är det viktigt för den högkänslige att få den återhämtning och vila han behöver. För att återgå till liknelsen så måste den högkänsliga få tillfälle att komma hem och byta till torra kläder och kanske ta ett varm bad. Fortsätter han som ingenting kommer han att bli nedkyld och sjuk.

Vet man inte om orsaken till alla ovanstående känslor och tankar så kan man som sagt uppleva sig själv som en annorlunda och märklig person, känna frustration över att inte veta hur man ska tackla sin tillvaro som uppenbarligen känns för mycket för en många gånger, eller mer eller mindre konstant. Man undrar kanske vad det är för fel, "varför klarar alla andra av allting som jag själv upplever som så otroligt påfrestande och utmattande!?" Man tar kanske allting personligt och tror att det är en själv som är felet som måste lösas på ett eller annat sätt.

Men det är ju faktiskt inte en själv det är fel på. Att ha HSP är en gåva - känslomässigt och kreativt. När man inser detta och ser att det finns andra som upplever likande svårigheter och samtidigt även liknande fördelar och förmågor, och man sakta inser att man kan anpassa sin tillvaro efter en själv istället för tvärtom... Att sakta lära sig att bemästrat möjligheterna till att förändra, och då förändra tillvaron till sin egen fördel. Att lära sig hur man ska göra för att leva i en balans med denna känslighet. Men hur kommer man dit? Hur ska man göra för att bemästra tillvaron?

Det är en lång och krokig väg tillbaka i en blödande värld full med fällor. Det var en sådan som ledde mig till dagsläget - läs get out alive. Världen blöder - och det gör ont i mig av bara h-e. Att det försöker vinnas politiska poänger på detta och att se all den här pajkastningen från människor som egentligen inte står så långt ifrån varandra i den här frågan. Det ÄR en komplex fråga och det finns inga lätta svar. Men bara det här att ingen tycks kunna rannsaka sig själv eller göra minsta ansats att förstå den andra gjorde att tankarna inte kunde sluta snurra runt runt runt i skallen. Jag höll på att braka - bokstavligen - käpprätt åt skogen.

Noggrant avvägande och samtal med den närmsta i mitt liv ledde fram till beslutet att skriva av mig. Ett inlägg - it hurts - så fullt av känslor om dagens samhällsklimat. Lättnaden att ha skrivit detta var - ja, jag kan inte beskriva den. Att bara få ur sig allt detta...

Som om lilla jag skulle kunna förändra samhället så där? Nej, och det tror jag inte heller - och har aldrig trott. Möjligtvis att jag faktiskt kan få några att tänka till lite mer. Gott så.

Men! min egen hälsa är viktigast. Att ta hand om mig själv. Att inte hamna i detta känslokaos med känslor som blir mig så övermäktiga. Så internetförbud en vecka blev typ order från psyk...

...and Narnia it is.

Visst jag får gå in på internetbanken, jag får lyssna på musik (dutuben), kolla sport, leta recept (att inte följa) och jag kan skriva blogg som nu. Att skriva det som finns inom mig och det jag upplever. Att skriva betyder ju inte att jag behöver publicera...

För sociala medier och nyheter har sina stora stora fördelar. Men att bara få de lätta och roliga händelserna? Det är i stort sett en omöjlighet. Och för mig som har nog med att bara bemästra mig själv - att då utsätta mig för sådant som kastar runt känslorna totalt. Jag blir fast i känslosåsen...

Lilla My i Tove Janssons böcker om Mumindalen brukar säga att det är tur att familjen Mumin har henne eftersom det annars skulle bli det rena rama känslosåsen av alltihopa. Familjen Mumin, kända för att röra till det mesta som går att röra till genom att agera känslomässigt på alla situationer i förhållande till sin omvärld. Parallellen är att min behandlare är Lilla My (vill nog inte veta vad behandlaren tycker om den benämningen). Så ja - utan något större mankemang så köpte jag ordern från psyk. Det ni...

Hur det har gått då? Jo då - mycket mycket bra. Såg säkert lite märkligt ut i affären när man står och stirrar in i läskkylen och sen på apoteksvarorna i mataffären för att inte se på tidningarna. Har i efterhand fått reda på att det nog var tur det - för hur jag skulle ha hanterat vissa tidningars förstasidor det vete f-n. Behöver inte se dessa bilder för att känna för mycket för att vilja hjälpa alla. Hur tror ni små barn reagerar på dessa bilder? Att sätta dessa bilder på första sidan i pappersvarianten mitt i ögonhöjd för små barn - %&¤?;*^#%¤&%¤#¤%...

Visst har det varit jobbigt det här med att inte ha någon vetskap om vad som händer i världen. Så nyhetskanalerna har jag saknat. Möjligtvis liiiite uttråkad av detta - med betoning på lite <host> <host> <harkel> För visst är det helt normalt att måla håret klockan fyra på morgonen...



Twitter - skönt att slippa undan pajkastandet. Men jag har saknat Twitter. Jag har saknat att vara tramsmaja med folk. Mest har jag saknat mitt Twitters allra allra sötaste och hans #gräddfil  Och jag har saknat att inte få häva ur mig det där vardagsmuttrandet som dyker upp när förtret kommer. Så en liten samling av muttrandet som aldrig blev några tweets. Enjoy...

- På väg att ta en Metro innan busstur - kommer på mig själv: "inga nyheter". Ska till att twittra detta men minns: "inget internet". Och jag kan inte twittra detta heller...

- September vattenstormade in... #totaltjävlameningslöst

- Snälla busschauffören - gaspedalen sitter inte till vänster...

- Nitiska personer i apelsinfabriken som LIMMAR fast skalet... #avgå

- Ny hissar ska in i huset. Förutom säkrare, snabbare, mindre elförbrukning etc så ska vi också "mer attraktiva hissar". Ofta folk väljer trappor framför hiss på grund av att hissen är oattraktiv... 

Samhälleliga ting som dök upp INNAN mitt internetförbud. Ja dessa tre grejer är dessutom skrivna innan förbudet...

Först huvudet på spiken...

Det är en sak med det hela. Och tittar vi på barnteve i sig - där sympatiserar en betydande andel av alla journalister med Miljöpartiet. Någon som inte tror att detta påverkar vad de förmedlar till våra barn i Bolibompa?

Nummer två...

(@richardherrey, instagram) "Jag stämmer Martin Aagård och Aftonbladet för förtal. Känns oerhört trist men kändes inte som det fanns någon annan väg.
Min uppfattning är att jag av en aftonbladetjournalist totalt grundlöst och oprovocerat blivit utpekad som rasist på sociala medier. Detta i syfte att rikta missaktning mot mig. Jag tar inte vad som helst från media även om jag upplevt mycket i mina dar. Journalisten eller Aftonbladet har vare sig tagit avstånd från uttalanden eller bett om ursäkt. Detta är en ren principfråga om min heder. Att som offentlig person bli utpekad som klandervärd och som en person som gör skillnad på människors värde pga ursprung eller hudfärg är mer än jag kan acceptera och så långt ifrån allt jag står för, och alltid stått för. Alla som känner till lagstiftning förstår att detta inte handlar om pengar. Det är tyvärr billigt att förtala andra i Sverige. Det är ren princip. Ska en journalist få säga vad som helst utan konsekvens? Ska man som person behöva acceptera rent förtal och ärekränkning?
Mitt svar är otvetydigt -Nej."

Riktigt bra beslut av Richard, för detta att kalla folk för rasist (och andra epitet) hur som helst måste bara få ett slut.


(Metro 20150831)

Hoppas verkligen att det leder någon vart. Yttrandefriheten ÄR helig - men individer måste ha skydd från förtal. Den som kallar någon rasist bör ha bra belägg!

Vad som är upplevt och vad som är sanning är inte alltid helt överensstämmande. Sociala media...

...kan mycket väl liknas vid bilden ovan. Och det är viktigt att ha i åtanke. Särskilt som vi kommer till den tredje saken. Något riktigt riktigt skruvat hände i svensk massmedial offentlighet. En skribent som kallar sig Julia Caesar ägnar mycket tid och kraft att under pseudonym kritisera svensk invandringspolitik. Hon är mycket känslosam och har ibland gått väldigt långt(?) i sina texter. Jag tänker inte uttala mig om hennes texter - upp till var och en att bedöma.

Julia Caesar får en trogen publik, och är därmed ett viktigt exempel på den parallella offentlighet som har växt fram. Att detta vill granskas av media ska vi inte ses som något konstigt. Agendan för den här granskningen vill jag inte spekulera i och jag vet inte vad som är sant. Jag försöker - så gott jag kan - ge en hyfsat nyanserad bild. Och jag kan tycka att till exempel Nöjesguiden kunde rendera i en granskning lika gärna...


(Fröken Missnöjd: black or White)

Att invandringsfrågan är komplex och vi tycker olika. Det sorgliga är att det enda Sverige som land verkar vara eniga i är föraktet för varandras åsikter. I den katastrofala situationen som är - hur hjälper vi bäst? Komplext så det förslår och inga färdiga svar finns. Tove Lifvendahl skrev mycket klokt om denna fråga...


(SvD)
...för jag tycker alltid att man ska ha i huvudet att det faktiskt är människor och människoliv det är fråga om. De cyniska flyktingsmugglarna måste bekämpas mycket mera kraftigt. De tjänar grova pengar på att transportera migranter i livsfarliga farkoster. Frågan är inte OM vi ska hjälpa - frågan måste vara HUR!!!

Att vi måste hjälpa till med konsekvenserna av det som pågår är för mig en självklarhet. Lika självklart är det att vi - resten av världen - måste ta i ordentligt med huvudorsaken till massflykten: alltså IS och det vansinneskrig de för. Bomba skiten! Nä, jag behöver inga praktiska pekpinnar på den uppfordran. Men världen kan inte stilla se på och vi måste hjälpa. "...att hantera pudelns kärna. Den riktigt komplexa frågan. Den som kräver både hjärta och hjärna. Den som kan göra att barnen varken dör här på Europas stränder eller där i den etniska-, religiösa-, kulturella- och klantillhöriga rensningen och i de storskaliga folkmorden i Mellanöstern. Det är att ta ansvar." (Brix Ski Blog)

Det politiska läget ekar från 1992, den här dikten fungerar därför lika bra nu som då.



Till saken: en av mycket erfaren reporter, DN:s Niklas Orrenius, får veta vem Julia Caesar är. Han åker därför hem till henne för att knacka på och fråga om han kan få en intervju. Han gör två försök med ett år emellan tillfällena. Han gör detta på ett sansat och måttfullt vis. Detta enligt honom själv i Dagens Media. Viktigt att ha i åtanke att detta då är Niklas Orrenius beskrivning.

Julia Caesar själv tror att hon är på väg att bli uthängd. Den känslan förstärks alldeles säkert av att frilansjournalisten Annika Hamrud också arbetar med ett reportage på det här temat (slumpen?), och även hon knackar på för att fråga om en intervju. DN har inte bestämt sig för om de ska skriva om vem Julia Caesar är – de vill intervjua henne för att förstå bevekelsegrunderna för hennes anonyma ansträngningar. Detta då enligt de två nämnda journalisterna.

Julia Caesar går till motattack genom att skriva en lång bloggtext, där hon beskriver journalisternas kontaktförsök. Enligt Niklas Orrenius är hennes beskrivning väldigt överdriven. Vilken är sanningen? Svårt att säga - men kanske ligger den mitt i mellan? Men vad jag anser förkastligt är att hon publicerar Niklas Orrenius telefonnummer med resultatet att han utsätts för en hatmobb som kräver byte av telefonnummer och en lång rad andra åtgärder. Direkta mordhot ingår.

Vad mer? Vi får ser en inte obetydlig del av svensk offentlighet omfamna Julia Caesars version av händelseförloppet utan minsta kritisk tanke. Vi ser politiker som kallar Niklas Orrenius för ”människojägare”. Vi ser flera personer uppmana till bojkott av DN. DET kan jag dock finna fog för - finns för övrigt fler medier som borde uppmanas till bojkott av. Men för allt i världen - hota inte. Visa att du är bättre än så. Konkurrera istället, bidra med att skriva. Gör det jobb du anser att de inte klarar att göra. På något sätt - berätta om det som berör. För sanning är - just nu behöver vi fri och oberoende media - nu mer än någonsin. Vi behöver medier som låter olika röster höras och brytas mot varandra som vågar granska och ställa ansvariga till svars.

Fnordspotting har skrivit mycket bra om händelsen med Julia Ceasar (och jag är starkt benägen att hålla med honom): "Personligen finner jag det emellertid mer sannolikt att Orrenius varit ute efter att göra ett fördjupande reportage om debattörer som Julia Ceasar. Ett fördjupande reportage i vilket Julia Ceasars anonymitet respekteras och i vilket hon får berätta om varför hon skriver det hon skriver. Såväl Ceasar som Orrenius kan med andra ord mycket väl haft hederligt uppsåt med sin krönika respektive sin journalistik. Att det trots detta slutade som det slutade säger i så fall mycket om den avgrundsdjupa misstänksamhet som blivit följden av den hätska polariseringen av samhällsklimatet.

                                              (----)

Den som tycker att Niklas Orrenius har fel har givetvis all rätt i världen att kritisera honom. Det är emellertid stor skillnad på kritik och en hatkampanj som inte bara går ut över Orrenius, utan dessutom sannolikt drabbar hans familj. De som ägnar sig åt sådant har ingen som helst rätt att kritisera Orrenius metoder. De har själva sänkt sig till precis samma låga nivå som de anklagar Orrenius för."

Att inte dra folk över en kam, använda en civiliserad ton, att inte låta sina primala fördom få flöda är inte politisk korrekt, det är vuxet. Vari sanningen än ligger! Så många som direkt och helt okritiskt hoppar på drevtågen. Det är riktigt läskigt det här när alla springer åt samma håll. Och folk undrar hur några av världens värsta ledare kunnat få så många med sig...

Vill tillägga att även om jag förstår att intresset för ta reda på mer om denna Julia Ceasar så det här med snokande hembesök hos denna pseudoneymskribent som sagt klart och tydligt nej - och detta två gånger dessutom - inte känns direkt bra. Det skaver - det skaver som tusan. Men det är förkastligt att trakassera journalisten efteråt. För att citera @sadeilan: "Logik, lektion 1a. Ställningstagande för pseudonymskribentens rätt till hemfrid och anonymitet betyder inte att man gillar allt hon skriver. Logik, lektion 1b. Ställningstagande för journalistens rätt att slippa trakasserier och hot betyder inte att man måste gilla det han gjorde. För kom igen, etablerade journalister, sedan när blev det god pressetik att knacka på dörren hos skribent som inte vill ha någon kontakt?"

Även om man tycker någon har skrivit en text eller gjort något som riktigt sticker i ögonen - är personen verkligen hin håle själv? Svaret på det är enligt mig nej! Kritisera texten/det personen har gjort - men låt bli personangrepp. Detta från alla håll. Jag har aldrig förstått behovet av att hänga ut och fokusera på människor bakom åsikter/argument snarare än åsikterna/argumenten i sig. Resonemang blir varken mer eller mindre hållbara för att man ondgör sig över vem som framför dem. Effekten blir snarare polarisering och konsolidering av åsikter, eftersom hat och hot börjar flöda. Pöbelmentaliteten väcks och drev startas inom millisekunder. Allt detta förgjorda hat som uppstår. Jag kan aldrig någonsin finna en ursäkt för det. Hat är inte okej från vilket håll det kommer - att försöka tysta någon så här... Bara NEJ! Räkna till åtta - snälla På åtta sekunder:

"....fantastiskt är det att din hjärna under tiden, alldeles automatiskt, hinner utveckla känslor som empati och förmågan att känna med andra människor. Jag har testat det också, och kollegor har gjort neuropsykologiska mätningar. Det visar sig att det faktiskt tar bara åtta sekunder att sätta sig in i hur någon annan tycker och tänker och mår. På den tiden hinner hjärnan lysa upp i alla möjliga vackra färger på de scannade bilderna och börja förstå varför någon gjorde eller sa något, vad hen förmodligen egentligen menade och vilka konsekvenser det vi skriver eller säger kan få för andra.

Tänk om vi alla räknar till åtta och ger hjärnan de där sekunderna att arbeta innan vi reagerar på allt vi läser och hör och börjar tumma iväg meddelanden på mobilerna och hamra versaler och utropstecken på tangentborden."

Och glöm aldrig aldrig att två fel gör inte ett rätt!!!

Detta skrev jag då INNAN mitt internetförbud. Tillbaka och Niklas Orrenius har gett ett långt svar i DN.



Jag tycker att ni ska läsa den för att få hans egen bild och varför han ville ha kontakt med Julia Ceasar. Men kom ihåg att det är hans bild.

Det som visar sig när jag kollar runt är att situationen har blivit ÄN mer bisarr. Expressen har outat denna Julia Ceasar. Läs Sanna Rayman!!! Jag anser att när en pseudonymskribent som nu hängs ut i massmedia så har en gräns passerats. Inte tu tal om annat. Även om jag tycker att situationen blir märklig att anonyma ska få hänga ut andra människor medan folk som hänger ut i eget namn absolut inte får namnge anonyma. Men jag tycker inte det är Expressens sak att avgöra!

Apropå inflytande så är det dock något jag själv funderat kring. Hur länge är det rimligt att hålla sig anonym? Oavsett vad man tycker om texterna så tycker jag ändå att röja någons anonymitet så här inte är rätt. Och detta gäller vare sig Expressen hängde ut Julia Ceasar på grund av hennes åsikter eller att hon förtalade(?) och hängde ut två journalister med dödshot mot dem som följd. Tydligen ska namnpubliceringen vara internt motiverad - men jag hade hellre sett att man agerat mot henne juridiskt.

Vad jag själv tycker om Julia Ceasars texter - det hade jag inte tänkt att skriva något om för det är egentligen helt ovidkommande. Men jag kan avslöja så pass mycket att det minimala antal texter jag läst från henne inte direkt varit min tekopp - snällt sagt. För det har snarare varit det motsatta. Men som sagt - mina åsikter om hennes texter är i sammanhanget ovidkommande och att jag hellre sett att man bemött henne på ett helt annat sätt. Två fel - tre fel - fyra fel - nej, det kan aldrig göra ett rätt. Att alltid backa de som utsätts!!!

You never be alone...

Anastacia är en mycket trevlig...

Ordlekar och bokstavsdito är alltid roligt. Så backa alfabetet! GP: "För det andra har vi en packe onödiga bokstäver, nämligen c, q, w, x och z. Orden med c kan lämpligen stavas med s (citron) eller k (curry). Orden med q kan stavas med k (quenell). Lax kan stavas laks och zebra blir sebra."

Som smålänning borde jag kanske föreslå att r tas bort??? Visst finns det ord som helt klart skulle kunna få en vettigare stavning. Men men, det finns lärdomar...

How English becomes German
-----------------------------------------------
The European Commission has just announced an agreement whereby English will be the official language of the European Union rather than German, which was the other possibility.
 
As part of the negotiations, the British Government conceded that English spelling had some room for improvement and has accepted a 5- year phase-in plan that would become known as "Euro-English".
 
In the first year, "s" will replace the soft "c". Sertainly, this will make the sivil servants jump with joy. The hard "c" will be dropped in favour of "k". This should klear up konfusion, and keyboards kan have one less letter. There will be growing publik enthusiasm in the sekond year when the troublesome "ph" will be replaced with "f". This will make words like fotograf 20% shorter.
 
In the 3rd year, publik akseptanse of the new spelling kan be expekted to reach the stage where more komplikated changes are possible. Governments will enkourage the removal of double letters which have always ben a deterent to akurate speling. Also, al wil agre that the horibl mes of the silent "e" in the languag is disgrasful and it should go away.
 
By the 4th yer people wil be reseptiv to steps such as replasing "th" with "z" and "w" with "v".
 
During ze fifz yer, ze unesesary "o" kan be dropd from vords kontaining "ou" and after ziz fifz yer, ve vil hav a reil sensibl riten styl. Zer vil be no mor trubl or difikultis and evrivun vil find it ezi tu understand ech oza. Ze drem of a united urop vil finali kum tru.
 
Und efter ze fifz yer, ve vil al be speking German like zey vunted in ze forst plas.
 
If zis mad you smil, pleas pas on to oza pepl.
--------------------------------------------------------------
(Luminus)
...rysningar...

Ja, ja... Får i alla fall ge herrn som vill leka "plocke pinn" i alfabetet att det inte är särskilt PK-ish att vilja ta bort Q... Dessutom stackars Q i bondfilmerna - tala om att de får sin John Doe där...

Som mattelärare blir ju matteboken med titeln x y z tämligen tallös...

Skojigare då med bokstavslek de lux à la @FlyingMartin: "Xöna saker som xöxärnor och cärblomster, förcänar xälvklart bättre stavningsregler." OCH "Xu xöna xukxöterskor, xötte xuttioxu, xöxuka xömän på xeppet Xanghai. Tack :) förcusande!"

Visst förändringar är bra och kan tillföra mycket. Men det som redan fungerar bör vi vara aktsamma om. Att bevara...

Tillsammans kan vi se till att bevara det som är bra. Tillsammans kan vi föra världen. Tillsammans är Strength of the world...

Oemtotståeligt...

Life is a rollercoaster - fort går det nerför varje gång och märkliga krängningar. Sen är det till att sega lååångsamt upp igen. Life...

Why can some people run on little sleep and get so much done?
- Maybe I am "the sleepless elite"?