Ja, det var vad mitt twitterflöde var fyllt av efter gårdagens partiledardebatt. Att det finns så många varianter av "Fia med knuff" är klart imponerande. Ännu roligare blir det när buffelknuff goes Norway: "Her dytter statsministerkandidaten bort ministeren" I ärlighetens namn så ska vi väl säga att det inte bara var Löfven som betedde sig buffligt, även Lööfs handlande i den situationen var mindre smidig. För tänk er om situationen varit den omvända - Löfven kommit med pappersluntan och Lööf föst undan honom. Då hade det med stor sannolikhet ändå varit herr bufflig som försökte trycka på henne en massa papper... och DET säger en del om de könsroller som faktiskt ändå finns hos många. Mannen är den buffliga och kvinnan den som "får stå ut"... Tar man situationen ur sitt sammanhang så kan det lätt bli den uppfattningen. Men summa summarum - Löfven var allt annat än påläst och hade behövt rapporten. Lööf briljerade igen - inte konstigt att det pratas om Lööfeffekten. Egentligen säger minen hos Löfven det mesta - livrädslan för dessa papper... Han skulle ha behövt lite sund självhävdelse och antingen tagit emot papprena med orden "Tack! Jag tittar på dem senare." Eller avböjt - vänligt men bestämt - med ord. Man puttas som sagt inte - det är ju det vi försöker lära våra barn. Men åter till det där om situationen varit den omvända - alla F!:are skulle ha jublat åt det för att de då skulle ha rätt i sitt påstående om könsmaktsordningen och den underordnade kvinnan. Men F! är inte jämställdhet. För mig är att sätta likhetstecken mellan F! och jämställdhet som att äta godis för att få starkare tänder... Rösta gärna på F! - men läs partiprogrammet så att du vet VAD du röstar på. Men framförallt RÖSTA! Och gå inte på följande artiklar: Kvinnor har sämre arbetsmiljö än män för vänder vi sida så ropar samma medium "kvinnor kan". Vänder kappan efter vinden - alltså åt det håll som ger bästa storyn. Ett totalt dikotomt tänkande - det är antingen eller. Om artikeln så tror jag inte gruvarbetare har så bra arbetsmiljö, och de är väl mest män... Men jag ska inte gå in med frökens rödpenna och göra stor sak av deras "hitte på". Det de gör med artikeln är att de sätter stämpeln "passivt offer" på oss kvinnor. Genom att lägga antagandet implicit i artikelns utgångspunkt så blir att vara kvinna = omyndigförklarad. Tror ni mig inte? Prova att byta ut kvinnor mot barn i artikeln... Voilà liksom... Jag säger bara blrgh! Försök bara att sätta stämpeln "passivt offer" i pannan på mig så ska ni få se på en riktigt aktiv idkare av talekonstens gåva... Hjälplösa kvinnor... Pyttsan heller! Vi behöver alla hjälp ibland - det är bara att erkänna, hur svårt det än är att be om det. Men att jag skulle behöva hjälp bara för att jag är kvinna... Nää, det är helt utanför min tankeram. Och mina tankeramar är inte som den bekanta boxen...

...för där trivs vi som sagt var inte alls. Min tankeverksamhet är minst sagt mycket livlig. Ett rikt inre liv som jag brukar säga... Ibland är det jobbigt för att jag kan se mina inre bilder så väl och därmed känna saker så tydligt. Som det här med researchgruppen och den hackade flashbacksdatabasen... det var inget påhitt att den historien har tagit mig riktigt hårt. Jag tar liksom på mig alla de drabbades känslor. Jo, jag vet att det inte är bra. Men hellre att känna för mycket än att leva i teflonets värld. Aldrig igen! Samtidigt så tänker jag berömma mig själv. Jag tillät mig att må rejält dåligt av det - att exponera mig för mina egna tankar som det så fint heter i psykiatrivärlden. Var det jobbigt? OM!!! För fem-sex månader sedan så hade jag totalt grävt ner mig i mina känslor, satt mig och försökt leta mer fakta och direkt börjat skriva blogginlägget i affekt. Och det hade inte varit en hit, det kan jag lova. Att få ur mig tankarna direkt hade gett en kortsiktig vinst med långsiktiga konsekvenser som inte hade varit bra för mig. Kanske rentav förödande med tanke på hur bra jag är på att vara fröken twentyfourseven/ fröken alltid vaken... Men det kan vi bara spekulera i och det spekulerandet kan man kalla grubblande. Även om jag tänker och funderar A LOT så är jag långt ifrån någon grubblare/ältare. Mitt egenberöm består i att jag väntade ut mig själv för att få ett balanserat inlägg. Men framförallt för att bibehålla mig själv i ett tillstånd i, inte balans, men ändå ett okej läge. Det är ju det som är att prioritera mig - att vara här och nu. Att kunna känna och hantera alla de känslor (glädje, ilska sorg, mm) som hör ett rikt liv till. Jag lär mig, jag lär mig, sakta men säkert (peppar, peppar) under min märkliga fantastiska resa. Största delen av det jobbet - det gör jag faktiskt själv! Till er som hela tiden finns runt och stöttar och puffar tillbaka i rätt bana när det slinter lita grann... Varmaste tacket!För mig är ni värme för själen... Warmness on the soul...