Kritiska påståenden:
1. Förskräckningskassan är försäkrings kassa. Handläggare vars uppdrag är att sänka sjuktalen letar med lupp efter en något som gör att de kan göra just det. Spelar ingen roll vad läkaren skriver - nog f-n hittar de en mening som ger dem det "bevis" de behöver för att förklara en fullt arbetsför. Mycket märkligt system de använder gällande vittnesuppgifter och berättelser kring sjukdomen - totalt omvänt mot övriga rättsväsende. De bor i en egen värld - en egen bubbla, och i processen med den sjuka personen är bubblan en helt ogenomtränglig yta. Stenhård. Obeveklig. Undanglidande. Onåbar. De håller varandra om ryggen och pekar på någon. Till slut får man höra att den de pekat på inte uttalar sig i enskilda ärenden. Deras försäkringsmedicinska rådgivare hänvisas det ofta till. De som bara genom att läsa lite papper (de har inte sett ditt eller datt) kan förklara en sjuk människa helt frisk - till skillnad mot läkaren som har träffat patienten flera gånger. Nobelpriset i medicin... De visar ofta okunskap genom sina påståenden och frågor. Men ingen av oss sjuka, ombuden eller juristerna (som man som sjuk behöver i detta läge) får föra en dialog med dem. Fakta får inte skickas till dem. De är helt onåbara - och har samtidigt all makt. Det står i reglerna att en FMR inte får bedöma eller på annat vis "styra" handläggaren och det är handläggaren som ska ta beslutet. Men om man läser många motiveringar så spelar en FMR ofta en extremt avgörande roll. Troligtvis för att försäkringskassan ska kunna peka på en "medicinskt kunnig" för att täcka över det hålet i överklaganden senare, men också använda FMR för att de är just onåbara. Den sjuke få inte ens veta i förväg om den blir bedömda av en FMR. Utan kontaktmöjlighet. Helt innesluten i sin egna värld. Fjärran från verkligheten. Det är f-n mig dags att FK landar på fötterna och går ur sin bubbla. Det är dags att se verkligheten, se oss, se konsekvenser. För annars kommer deras bubbla att bli en samhällsfarlig bomb.

Jag kände att jag efter förra inlägget - world darker than their wings - måste skriva något jag också, så:
2. Det är fult att ljuga. Men det är sällan, nästan aldrig så att en människas lögn orsakar en skada som till hela sin natur är obotlig. Boken av Soki Choi vilseleder genom att få oss att tro att den är vetenskaplig. Det skadar ingen som är frisk, men det kan få en sjuk att inte söka vetenskapligt beprövad hjälp och därmed minska sina möjligheter att bli frisk. Den vilseleder för den som greppar halmstrån efter ett mirakel. Att man vill tro på det. Men om man inte ex. tar sina antidepressiva så riskerar man snarare att bli sjukare än vad man var från början. Den vilseleder dem som är ute efter tro. Men det spelar ingen roll - konsekvenserna är likväl förödande för den som sätter sitt hopp till någon som säger sig veta bättre. 

Psykisk ohälsa är en tacksam grupp att ge sig på. Det finns inga quick-fix. Den som är sjuk är ofta svag. Man kan säga att människan ska själv få bestämma över vilken bot hon önskar. Så är det! Men människan måste också skyddas från att bli lurad, och genom det i värsta fall försöka ta mumbo jumbo-vägar till lindring. 

Att som Soki Choi gör att framhäva sin doktorstitel (inom ekonomiområdet) ihop med text som rör människan och sjukdomar så vilseleds läsaren att tro att hon är doktor doktor. AB skrev om Kimchi och Kombucha i syfte att ge recept:



Efter att en person (tack Sara) ordväxlat med AB's redaktion så ändrades texten...


...och det blir inte längre någon tyngd över texten som vetenskaplig. Utan ett recept bland andra. Bara för att man är expert inom ett område så överförs inte expertisen automatiskt på ett annat område. Det har uttryckts så klokt som 'expertise generalisation syndrome'. Och det är folk som tjänar berömmelse på andra områden, vare sig det rör sig om kvantfysik, teatervetenskap, historia eller vad som helst som känner att deras åsikt i ett område är värt mer än vem annars som helst. Det är de inte!

Användandet av titlar, särskilt då doktor, väger i mångas ögon ganska tungt. Gemene man har rätt dålig koll på hur akademiska titlar förhåller sig kontra det område personen forskat i. Ovanpå det är det ju som jag beskrev ovan väldigt kontextstyrt; att tituleras Dr. i en diskussion om järnets hållfasthet kanske inte ger några sammanblandningar i kompetens... men när man kommer till frågor om hälsa, kost och vård, ja då är det en annan sak. En inte alltför avlägsen tanke är att ordet "doktor" framför en persons namn ger oerhört mer tyngd, implicit, än "någon tjomme som tycker saker".

Soki Choi är namnet på nästa populärvetenskapliga guru som av allmogen ska hissas och hyllas för sina förenklade världsförklaringar. Innan vi ens hunnit hämta oss från Thomas Erikssons aldrig sinande ström av "omgiven av xx-böcker" som ska hjälpa oss att få bättre lön, hitta en ny partner eller köpa en gammal bil dyrt. Vi lever i en tid där vi till mångt och mycket styrs och vistas på internet i olika form. I sociala medier följer vi en massa influencers, vi gör allt vi kan för att likna vår idoler. Och våra idoler gör allt för att tjäna pengar. De skriver, mer eller mindre, harmlösa böcker och säljer hudvårdsprodukter och biljetter till föreställningar. Vi gör allt de vill, vi lyder minsta vink för att vara tillags. "Om det bara syns hur mycket vi offrat, hur mycket vi ställt upp" tänker vi. Det taggas kändisar på diverse sociala medier i hopp om en like, eller ännu bättre: en delning. Och mycket av det här är helt ofarligt, men det håller till en viss gräns. 

Om man börjar ta det som skrivs för vedertagen vetenskaplig fakta och inte baserat på eget tyckande så kan det bli allmänfarligt. Visst kan man läsa sådana böcker, underhållas och kanske också få lite behållning av dem. Men läs för guds skull inte dessa böcker istället för fakta. Som vi kan höra i Christian Dahlströms podcast Sinnesjukt Dokument: Soki Choi och Bonnier fakta härvan (ni hittar del 1 och del 2 här), så kan inte Soki Chois främsta syfte varit att folkbilda med sin senaste bok Kimchi och kombucha: Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna. Tvärtom, hon verkar ha någon sorts fobi för fakta. 

Soki Choi är civilekonomen som disputerade vid Karolinska institutet på en doktorsavhandling om komplexa system inom sjukvården. Det ger henne rätt att kalla sig doktor. Hon kan med fördel, använda sig av sin doktorstitel när hon skriver en bok där medicinsk utbildning ger extra tyngd. Man behöver inte vara så noga med att påpeka vad doktorstiteln gäller. Men behöver inte heller säga något om att man inte har en enda högskolepoäng inom sjukvård. Det finns ingen sådan lag, men det kan vara hyggligt att berätta ungefär vad man är bra på när man skriver den här typen av facklitteratur. Eventuella läsare bör vara medvetna om detta, Soki Choi är alltså medicine doktor trots att inte ha någon som helst medicinsk utbildning.

Christian Dahlströms granskning av Soki Chois bok är 160 minuter ren sågning av det Soki Choi kallar fakta. Vidare får vi höra en förläggare som på ett taffligt sätt försöker rädda situationen. Det är brutalt och kompromisslöst på ett sätt som krävs vid granskning av den här typen av pseudovetenskaplig litteratur. I detta fall extra angeläget då bokens faktagranskare inte är överens om vad de har granskat eller om de överhuvudtaget har granskat något. Christian presenterar i sin granskning fem riktiga forskare och experter som ägnar sig åt vetenskap i de olika områdena som boken representerar. Vissa blir förskräckta, andra brister ut i skratt när Christian ber om kommentar till Soki Chois fakta. 

Det farliga med den här typen av böcker är när de faktiskt går till attack mot den traditionella vården. I presentationen av Sokis bok står i första raderna på Bonnier Faktas hemsida: "Har vi lagt en massa tid, energi och pengar på mediciner, självhjälpsböcker, psykologer och andra terapier i onödan - när en enkel fekaltransplantation (bajsöverföring) egentligen var lösningen? Forskning visar nämligen att tarmbakterierna inte bara spelar en avgörande roll när det gäller vårt immunsystem. De verkar ävens spela en viktig roll i alzeheimer, Parkinson, autism, adhd, stress, ångest, depression med mera."

När man påstår att tarmbakterier kan göra underverk, eller ens ha en påverkan på så allvarliga symptom och sjukdomar som det pratas om ska läsarna veta ifall det är rent humbug eller om det finns någon sanning i det. Det är just där Christian Dahlström kommer in i bilden, han avslöjar rena faktafel, missförstånd och - vilket som det känns som - ett försök att förleda folk för egen ekonomisk vinnings skull.

Soki Choi beskriver på sin hemsida ambitionen med boken och på vilket sätt hon kan bidra till och förbättra sjukvården: "Genom att använda min forskningskompetens till att översätta viktiga spjutspetskunskap till lättfattlig populärvetenskap." Att kalla den här typen av litteratur för populärvetenskap är fel, det är pseudovetenskap. Populärvetenskap är något vi håller till personer som David Attenborough, Stephen Hawking och Hans Rosling.

Blir tröttmössa...


Vissa människor vet aldrig när de ska sluta, så:
3. Jag är envis in absurdum. Envisheten är både mitt bästa och sämsta karaktärsdrag. Inte förrän pannan är blodig inser jag att det är omöjligt att rasera en betongvägg genom att dunka pannan i den... Visst är det bra att inte vilja ge tappt - men är det alltid dåligt att vara en "quitter"? Att "ge upp" är något som ofta och av många människor klassas som dåligt. Det är vanligt att folk kritiseras för att vara veklingar, svikare eller "quitters". Men att kunna ge upp är en nödvändig färdighet. De flesta hade inte överlevt sin femårsdag utan att kunna grunderna i det. Några exempel på hur folk dött av att inte ha vett att ge upp när de borde: "Jag SKA hinna köra om innan det blir en heldragen linje." "Jag SKA klara mig till toppen av Mount Everest." Jag SKA få det här jobbet gjort före imorgon." Kosta vad det kosta vill... 

Förutom att man kan dö av att inte ge upp, kan man förstöra sitt eget och andras liv i varierande grad. "Jag har spelat bort en halv miljon, men förr eller senare kommer jag att vinna." "En liten sketen sjukdom ska inte få hindra mig att jobba och träna som vanligt." Och så vidare... 

Men det är inte i så rätt uppenbara situationer som de flesta får problem för att de ger upp för lite eller på fel sätt. Man stannar på jobb och i relationer som man faktiskt borde klassa som körda. Man litar på att folk "den här gången" menar vad de säger. Man är optimist. Det finna flera olika färdigheter som helst bör ingå i en väl utvecklad förmåga att ge upp. Samtliga går att träna och bli bättre på om man sätter av tid till det: När ska man ge upp, när ska man fortsätta kämpa? För att kunna ge sig själv bra svar på den frågan behöver man utvärdera situationen. I vilka saker är det värt att lägga mycket krut på detta. Vad påverkar och hur? Vilka är alternativen? Vad kostar och smakar det? osv. 

Oviljan att ge upp uppmuntras och utnyttjas ofta av andra på olika sätt. T.ex. arbetsgivare och bekanta. Ibland med stora negativa konsekvenser. Det är därför viktigt att inför sig själv se på att ge upp som något i grunden positivt. Och att kunna försvara det mot andra. Det finns många olika varianter av att ge upp, olika lämpliga i olika situationer. De tre vanligaste skulle jag vilja säga är: 1) Ge upp definitivt. Säga stopp, avsluta och lägga saken bakom sig. Och sen hålla fast vid det. T.ex. att säga upp sig, ta ut skilsmässa och/eller flytta till en annan stad. 2) Revidera. Ändra målsättning till något närbesläktat och fortfarande värdefullt, som till skillnad från det ursprungliga målet är uppnåbart och värt vad det kostar att uppnå det. 3) Lägga på hyllan. Ge upp för stunden, men tänka att man kanske, eller säkert, tänker återuppta arbetet för att uppnå målet vid senare tillfälle, när omständigheterna är annorlunda. 

Sammanlagt kan man säga att ens färdigheter i Den Ädla Konsten Att Ge Upp kan ha oerhört stor betydelse för ens liv, hälsa och välbefinnande. "You got to know when to hold them, know when to fold them, know when to walk away, know when to run." (Kenny Rogerts: The Gamblers)

Positivt tänkande och sk pepp har sina platser i livet i största allmänhet. Sällan är det uppmuntrande att vara fröken negativ. Men måste det alltid vara negativt att vara negativ - det kan ju faktiskt också vara genom att helt enkelt inte gilla läget. Med negativt tänkande menar jag inte att man har en cynisk, pessimistisk eller allmänt nattsvart hållning till rådande läge - utan en motsats till att tänka positivt, att gilla läget och alltid göra det bästa av situationen. Fast kanske inte det sista egentligen. Där kanske det ibland handlar om att omvärdera vad som verkligen är det bästa att göra av situationen. 

Det positiva tänkandet är bra att använda för att motivera varför man fortsätter med det man gör de stunder då situationen känns tuff och resultatet blir ofta att man gillar läget, accepterar situationen och går vidare i hopp om att det ska bli bättre. Det negativa tänkandet syftar istället på att i förväg sätta gränser och svara på frågor som "Vad skulle få mig att inte gilla läget?" och "När är det dags att sluta dunka huvudet i betongväggen och avsluta?"

Att inte göra så att belastningen på en själv blir för tung (helt enkelt). Att gå en vecka med ryggsäck med en sten i är ganska lätt, nästa vecka blir det en sten till - fortfarande lätt att gå. Tredje veckan och tre stenar - nu börjar det stundvis ta emot. Fortsätter du till vecka 15 och 15 stenar kommer du med all säkerhet att gå under av bördan själv. Så när i detta måste man då säga stopp och inte längre gilla läget?

Om vi ser till det här med ekonomi - att göra en budget. För många av oss så tenderar den summan vi har att spendera på det som vi är ålagda att göra oftare vara snålt tilltagen än generös. När slutar den vara för snålt tilltagen? När slutar du att gilla läget och försöka spä ut pengarna så gott du bara kan? Samma approach kan tillämpas med begreppet tid. När slutar vi gilla läget och "spä ut" alla våra göranden på den tid vi har att förfoga. Till slut blir det som att blanda ut saften med mer vatten för att få mer saft. Man kan hålla på i all evighet, men egentligen blir det inte mer saft för det. Och det märks när man dricker... 

Som så ofta finns det många paralleller mellan det individuella och det kollektiva. Grupper, samhällen och civilisationen kan också ha skadliga svårigheter med att ge upp. Som jag ser det är detta bidragande faktorer bakom många av dagens sk krislägen (ex. klimatet). Det kanske är jobbigt att tänka på en gräns där man inte längre gillar läget utan ger upp, men om du har e gräns är du förberedd utifrån ett beslut du tagit när du varit relativt lugn och rationell. Gränserna går förstås att förhandla om ifall du upptäcker att de var fel - man äg din egna begränsning! Ett par mycket vanliga, mer eller mindre omedelbara positiva effekter av att ge upp när man borde: Lättnad (de flesta som sagt upp sig från ett dåligt jobb känner nog igen sig), utrymme i hjärnan att tänka, att planera framåt. 

Att sätta sin gräns och stå fast vid den tystar den egna kritiska samvetsrösten att man inte hinner etc. Sound of Silence…