crossroads...

"If I was perfect
then this should be easy
I may not be perfect
but I always be true"

Det slår mig ibland. Hur mäktigt livet är. Och hur märkligt. Hur starkt och vackert. Och samtidigt så skört. Det finns trots all ondska så mycket vackert att fokusera på. Livet - så stort, får mig att känna mig så liten inför allt det mäktiga. Märkligt är livet för att det är så föränderligt, överraskande och nyckfullt. Vi vet ju egentligen inte någonting. Inte helt säkert. Man kan ju bli fatalist för mindre, att tro att allt är ödesbestämt och att man inte kan göra något själv för att förändra. Jag tror inte på det, jag tror att man kan påverka så mycket själv. Tankar kommer och går, dem kan man inte göra mycket åt. Men man kan välja att inte göda de dåliga tankarna och även förändra hur man responderar på dem.

Jag tror på att vara sann - sann mot mig själv och mot andra. Jag vill göra det jag tror på. Låta de människor som betyder något för mig få veta det. Inte varje dag jag lyckas, men det finns alltid med mig. Att vara sann mot mig själv och inte göra något bara för att andra säger att jag borde göra det. Att inte välja den enklast vägen. Människan är ju skapad som sådan att hon - om hon inte reflekterar - väljer den enkla vägen. Den enklaste vägen är oftast inte den rätta. När det handlar om hur man responderar på sina tankar kan man se framför sig en leråker. Den enkla vägen är att snedda diagonalt rakt över - den man automatiskt skulle välja. Det är ju så besvärligt att gå runt. När jag kommit fram - om jag valt att snedda - så väntar grovrengöring utav leriga kläder. Den enkla vägen ger alltså en vinst på kort sikt, men på lång sikt så förlorar man.

För mig så gäller det att inte följa autobahn - vägen där jag vandrar hand i hand med mr Scissorhands. Jag måste ge mig in i den snåriga obanade terrängen - så snårig att jag måste hugga mig fram med en machete. Ja, jag vet - jag och knivar... Att vända och ge sig ut på autobahn ligger hela tiden som en lockelse. Måste vara bestämd, framåt den snåriga vägen. Inte ge tappt, fast det går långsamt. Tålamod... Inte slappna av för då blir det lätt så att man automatisk ramlar ut på autobahn. Vägen är snårig och betyder att jag måste öppna upp. Riva de murar som är både breda och höga. Släppa taget om äggskalet och bara låta alla känslor vara tillåtna. Så ofta det blir så mycket ilska, så mycket tårar. Det gör så ont. Då är självskadebeteendet nära till hands. Det är en knölig och snårig väg - men jag måste över krönet den vägen. För att det sen ska kunna bli lättare. Så jag måste låta saker få göra ont. Att känna...

Att känna så enormt mycket. Längesedan jag hade så mycket känslor som kommit ut som jag har haft de senaste månaderna. Det gör ont att inte hålla i äggskalet. Samtidigt så känns också lyckan, glädjen och kärleken starkare. Men när det gör så ont är det lätt att vilja sätta på skalet igen. Mura in hjärtat i pansar - inte bli bränd igen. Jag klarar mig själv. Men som jag skrev i förra blogginlägget - ensam är inte alltid stark. Jag har de nära och kära som finns där - alltid oavsett. De som finns kvar - trots att vi blivit orimligt arga på varandra, så finns kärleken mellan oss där. Som ett starkt band. Inget kan bryta det bandet. Förlåt att jag ibland flippar ut. Men om jag gör det med dig - då ska du veta att tilliten till dig är total. För fortfarande när det gäller stora världen, så är äggskalet där. Men du fanns där - sopade upp mina spillror genom att försäkra dig om att det fanns personer som kunde intyga att det var så okej det kunde vara just då. Du gjorde precis samma saker jag skulle göra varje dag för dig. Att det kan kännas jobbigt - som att det ramlade in fyra stora män (jösses vad liten lägenheten blev, tur jag inte är lättskrämd) från psykambulansen som kunde försäkra alla om att det faktiskt var okej - är vad kärlek och tillit bygger på.

Givet är väl att det som får mig ur balans med noll förvarning, där jag har noll chans att hantera det själv är FK. Den där fösäkringskafkan har verkligen bjudit på märkliga turer...

Men nu kan jag andas igen, ett tag. Få tid att fokusera på mitt tillfrisknande. Deras märkliga svängar (även om en del av mig är nyfiken) får bero. Bara de låter mig vara - så spelar det där andra ingen roll. Kom mig inte nära för jag är inte människa nog att hantera de känslorna själv. De får ringa min terapeut och så får de negativa gå genom honom. Ett mandat att släppa lite på all kontroll för att jag ska kunna ta mig ur det här någorlunda helskinnad. För han vet också på något sätt att få mig lugn, att spillrorna sätts ihop till en helhet igen. Förhoppningsvis så ska jag kunna sätta igång och arbetsträna i augusti. Känns så långt dit - men efter att gjort vissa tester hos en arbetsterapeut fick jag till min besvikelse erkänna att jag inte kommit längre. Inse och acceptera mina begränsningar som de är just nu - de begränsningar som enbart långsamt kan töjas ut. Tålamod... Men visst får självförtroendet en knäck när jag efter tjugofem minuter sitter och gråter för att en väldigt enkel (sååå tråååkig) uppgift inte kan slutföras. Att jag bara kom halvvägs. För en tre, fyra år sedan hade uppgiften varit färdig på den tiden. Men jag hade allt rätt! Surprise…

Ibland dyker minnen upp som legat väl fördolda i hjärnan. Den här gången minnen från några händelser när jag var runt tjugo år gammal. Händelser som skulle ha visat psykiatrisk screening åt ett tydligt håll. Men screeningen är ju inte ristad i sten och resultatet visar hög poäng för emotionell instabilitet (aka borderline). Så nu skickas remiss för vidare utreda ev. IPE (och inte autism som jag skrev i förra blogginlägget). Detta mycket beroende på att jag har långt mer igenkännande i IPE än vad jag har i autism. Visst, jag har tydliga rutiner och scheman och det blir kaos i huvudet när dessa abrupt bryts upp. Men den biten som talar om autismens mer asociala drag så finns det noll igenkänning. Har aldrig haft svårigheter att kommunicera och parera in mig själv i olika sammanhang. Och som ni vet så gillar jag att leka med ord - så inte heller det där med att tolka ordagrant och bokstavsenligt stämmer in på mig. IPE däremot - mina tvära humörkast mellan olika känslolägen, min ibland överdrivna ilska i proportion till vad som framkallat ilskan, min bristande impulskontroll, den där känslan av tomhet, rädsla för att bli övergiven (där var minnena som dök upp. Finns även äldre sådana minnen) och mitt självskadande och min suicidalitet - är så karaktäristiskt typiska drag. Många kan bli rädda av sådant här eller skrämmas när man berättar. Men några ord på ett papper kommer ju inte att ändra den jag är, den jag varit i alla år hittills. Däremot kan en diagnos visa på för mig nya verktyg för att hantera mig själv.

Det finns så mycket jag vill skriva om just nu. Saker som jag bara måste få sätta ord på, men så fastnar de någonstans på vägen. Mitt emellan färdig tanke och hjärta. Och för tillfället sitter det mesta fast nära hjärtat. Det borde kanske stanna där så att ingen kan slå hål på det. För lite rädd är man ju alltid när hjärtat är inblandat. Men det vore att ramla ut på autobahn igen. Så livet är som tvära kast mellan klar sommarhimmel och täta svart åskmoln. Tillräckligt mycket spänning i åskmolnet och känslorna måste få utlopp annars byggs de upp till något som inte på något vis i världen är hanterbart. Försöker skriva av mig - det är lättare att låta pennan formulera mina ord med känslor. För när jag försöker förklara muntligt så låter det som om jag sitter och pratar om någon annan. Att det där kaoset - alla de där känslorna - att det tillhör någon annan. Öppna upp, öppna upp...

Integritet är viktigt. Så det är en balansgång - och välja när, var och hur öppen jag ska vara. Mitt allra innersta är för mig och för de få utvalda. Däremot så delar jag gärna med mig av mina erfarenheter. För att inte andra ska behöva färdas samma knaggliga väg som jag har gjort. Så ibland när de där skarpa klara tankarna ska fogas ihop till meningar på papper är de mer svårfångade. Som att något står i vägen. Men en stor del får ni ta del av, men allt det som förvirrar mig just nu går inte att dela. Tankar som skapar en sådan stor oro inom mig, men att sprida allt det vind för våg är inget bra alternativ. Så jag lär mig när jag ska hålla i hjärtat och när det ska vara öppet.

Faktum är att jag vet vad jag borde göra. Det är enkelt och jag skulle ge mina vänner rådet jag ger mig själv utan att blinka. Men när det kommer till en själv, faller all gyllene logik platt och ofattbar. Jag tycker att mina egna råd låter idiotiska, och säger förnärmat till mig själv att jag inte kan begära något sådant. Det går emot allt jag känner, så sluta vara dum. Varför skulle jag frivilligt vilja utsätta mig för den smärtan? "Jo, för annars kommer någon annan att göra det och hellre ta smärtan nu än senare", säger en liten förnuftig och jävligt irriterande röst inom mig. I nästa andetag talar en annan röst om för mig (ja, jag har ett rikt inre liv) att jag inte alls måste vara förståndig jämt. Det blir så tråkigt då. Av någon anledning har jag oftast lyssnat mer på den rösten. Den som bara högljutt manar på mig full fart framåt...

Som åsnan mellan två hötappar står jag där och i diplomatisk anda vilja lyssna till båda parter och göra det bästa av situationen. Fast egentligt tror jag inte att jag lyssnar på förnuftet speciellt ofta. I så fall skulle jag inte tända så många bränder, vara lite för ärlig eller ge av hela mig när jag väl bestämt mig. I så fall skulle jag hålla tillbaka och inte bli så överväldigande, men jag tror inte att jag kan det. Då skulle det finnas för mycket undertryckta känslor och en skadad energi i min kropp. Så snälla förnuft, tala om för mig hur du (och jag) ska kunna gå segrande ur allt det här?

Det finns en text i mitt huvud. Något som jag skulle vilja visa hela världen. Men den texten kommer kanske aldrig att komma ner på papper. Den kanske bara kommer att ligga och vänta precis innanför fingertopparna tills jag vet vilken riktning den tar. Om den tar någon riktning alls. Den kanske bara kommer blekna bort till slut. Eller spricka som ett troll i solsken. När det inte bara är min saga att slutföra, inte bara mina tankar, min vilja, mina känslor och mitt oförnuft som får styra är allt så mycket mer osäkert. För mig alltså. Det gör mig skör. Däri finns också ovissheten, som skrämmer mig lite för mycket.

För de som inte känner mig kan min brådska att agera eller få ur mig saker, eller min tramsiga sida att få mig att framstå som att hissen skulle ha slutat gå ända upp. För att all logik verkar ha flugit sin kos. Som att världen har blivit upp och ner.

Men jag bjuder på det, för det är sådan jag är. Snabb i tanke och handling. Och jag vet ju att om de bara ser under ytan så kommer de att se förbi detta - och se att hissen istället går högre upp än den borde och ofta lite för snabbt. Alltså, den åker upp med sådan fart att den slår i taket och skakigt studsar ner igen. Min hiss har alltså hunnit upp och är på väg tillbaka ner innan andra hunnit ikapp ibland.

Bestämt tror jag att det är så det är. Sluta nervärdera mig själv, tro på mig själv - att lita på att hissen aldrig stannar innan den ens har hunnit starta. Trots att det ibland gungar och svajar under fötterna så kommer hissen alltid att gå ända upp.

So rise today...